Omskakande festivaldrama

Ser om Ella Lemhagens tänkvärda film Om inte (2001). Det är en ruskig psykologisk thrillerdrama historia om två par som beger sig till Hultsfredsfestivalen (träffsäker miljöskildring, onekligen) för uppleva fest, frihet och Iggy Pop. Festivaläventyret slutar dock i tragedi. En i gänget försvinner mystiskt. Under hösten som följer kryper den obehagliga sanningen fram om vad som egentligen hände.
Regissören och manusförfattaren Ella Lemhagen borde få mer beröm och upphöjelse när vi talar om svenskt filmliv. Det har skrivits alltför mycket om den där Ruben, men Ella har fallit i glömska. Hon har för varje film lyft politiska och sociala frågor som få andra drivit lika medvetet.  I den här filmen undersöker hon våldtäktens mekanismer och lämnar mer frågor än svar, vilket får mig att tänka lite på Gus van Sants abstrakta filmer. Det är som andra också har påpekat tidigare, en utmärkt ensemble skådespelare med en lysande Frida Hallgren i spetsen. Filmmusiken (Eskobar, bad cash Quartet etc) och kläderna tar oss tillbaka till skarven mellan 90 och 00-tal.
TA

En fantastisk rollprestation

Sebastián Lelios Oscarsvinnare En fantastisk kvinna (2018) vann inte bara en prestige-fylld statyett i Bästa utländsk film klassen. Den chilenska filmen väckte även liv i debatten om transpersoners situation i Chile, berättar regissören, i en intervju  med brittiska The Guardian. https://www.theguardian.com/film/2018/nov/17/sebastian-lelio-disobedience-interview-rachel-weisz-naomi-alderman

I filmen följer vi en ung transkvinna i Santigo, hon heter Marina (Daniela Vega). Hon är en hårt arbetande servitris med sångambitioner. Hon förlorar sin betydligt äldre älskare, Orlando, plötsligt.  Hon får på grund av sin sexuella identitet inte närvara på begravningen.  Det sätter Orlandos ex och barn stopp för. Marina vägrar att ge sig. Intensivt för hon  kampen för sin rätt att få sörja sin kärlek.... 

Filmer som En fantastisk kvinna behövs dessvärre i en tid som vår. Kampen för demokrati, likabehandling och mänskliga rättigheter för HBTQ-personer fortsätter varje dag. Det är en ohyggligt viktig film med en enastående Daniela Vega i huvudrollen. Hon presterar skådespeleri på väldigt hög nivå. Visuellt är det också en iögonfallande film , inte helt olik Xavier Dolans Laurence anyways (2012). Filmen handlar om att vara sann mot dig själv.

Sebastián Lelio liknar bio med en "bro" i intervjun med The Guardian. Bio ska vara en bro och aldrig en vägg, säger han. Det är där jag gränsar eller skrider över det okända och lär mig och expanderar empati för andra och mig själv, fortsätter han. TA

Njutbar hyllning till livets snedsteg

Den 58-åriga kvinnan Gloria (Paulina Garcia) dansar kväll efter kväll ute på lokal. Hon är road och  glad och försöker se ljuset i tillvaron. Nyskild och nybliven farmor. Hon knegar på , men visst längtar hon efter kärlek igen. Hon träffar så småningom Rodolfo som väcker starka känslor i henne.
Men förhållandet med Rodolfo blir inte riktigt som hon tänkt sig....

Chilenske-spanske regissören Sebastian Lelios fjärde film Gloria är ett smärre underverk. Paulina Garcia lyser i filmen och det är med lätt hand som Lelio berättar om livets snedsteg och människans främsta tillgång - att vi aldrig slutar hoppas....
SVTs  Fredrik Sahlin https://www.svt.se/kultur/film/gloria
var inte lika förtjust som jag , men det visar igen hur olika man uppfattar filmer olika. Jag njöt fullständigt av filmen Gloria och det var dessutom härligt att få se film från Chile. Det är också så befriande med ett annat temperament och filmspråk. 2018 gjorde Sebastian Lelio en amerikansk  remake på sin egen film , Gloria Bell blev titeln och  med Julianne Moore i huvudrollen. TA

Aldrig vän med Livet

Diego Maradona
brittisk dokumentär av Asif Kapadia.
Speltid: 2 tim 18 minuter
Betyg: SA SA SA SA

Diego Armando Maradona var 80-talets stora fotbollsstjärna. Jag växte själv upp då. Jag bar hans matchtröja, en Barcelona-tröja med nummer 10 på ryggen. Jag kunde knappast vara stoltare.
Jag började med pojkfotboll. I pojklaget ville alla vara honom och göra en "Maradona". Gjorde man en Maradona, innebar det att man fintade bort hela laget och gjorde mål. Man dribblade och dribblade och gjorde allt på egen hand.

Det var min bild av Maradona. Han var artisten, divan, dribblern, stjärnan, men inte lagspelaren.
I dokumentärfilmen Maradona visas det upp andra sidor av ikonen.

I 1960-talets fattiga Buenos Aires växer han upp. Diego Armando Maradona får något som liknar dåtidens ungdomsproffskontrakt med Bocca Juniors redan som 15-åring. Han kan då köpa ett större hus till sig  och sin egen familj. Hans fotboll blir hans frälsning och han tackar Gud för sin talang. För talang har han så det räcker....

Det är svårare för honom med själva Livet utanför fotbollsplanen. Kvinnoaffärer som leder till en son han inte vill känna till, sammankoppling med maffian och ett festande som leder honom till ett omfattande kokainmissbruk.

Filmen fokuserar på hans tid i italienska fotbollsklubben  Napoli. Han blir nästintill en Gud i staden Neapel och leder klubben till två ligaguld och ett UEFA-cup guld. Han blir omåttligt populär. Men framgången har sitt pris. Han kan aldrig gå ut som en vanlig människa. Och han känner sig snart livegen av både klubben, fansen och maffian....

Vad är det då för sidor eller bild som ges av  Maradona i detta ömsinta, tjusiga och utförliga porträtt? Det är den kärleksfulla men omogna pojkvännen, den frånvarande pappan,  den mammiga sonen, den charmiga kvinnokarlen, den stolta Argentina-sonen, den listiga och tekniska fotbollspelaren, men också den pådrivande lagkapten..... Det är ny sida som jag inte sett tidigare....  Han visar sig också vara mycket stolt och angelägen om folket i Neapel. Han är  mer än bara en diva  som torskade på kola. Han är en människa med flera olika sorters kamper inom sig. Hans hjälptränare Fernardo Signorio beskriver honom allra bäst: "Diego var  en osäker men charmig pojke. Maradona var något han skapade. Med Diego kunde  jag gå till världens ände. Med Maradona vill jag inte ta ett steg till". 
TA

En skämttecknares uppväxt

Gus Van Sants film Don´t worry he wont get far (2018) berättar historien om skämttecknaren John Callahans (Joaquin Phoenix) tragikomiska liv. Callahan hamnar i rullstol efter en bilolycka. Han är förlamad från bröstet till fötterna. Han tar hjälp av flaskan. Hans liv vänder när han ansluter till en terapigrupp för anonyma alkoholister.

Gruppen drivs av en förmögen hippie , vid namn, Donnie (Jonah Hill). I gruppen väcks frågorna: Hur kan man gå vidare? Hur kan man leva ett nyktert liv utan ångest och återfall? Är det möjligt?
Gruppledaren uppmuntrar medlemmarna att försonas med ALLA som de har gjort illa under missbruksåren. Ge tillbaka till de svaga och utsatta.

Glöm bort dig själv - för ett slag....

John Callahan börjar teckna skämtbilder från sitt eget liv och tankar. Flera uppskattar hans tecknande historier. Hans liv börjar nu få mening. Han skämtar om hans trauman i livet. Han skämtar om Ku klux klan, om Starbucks och  om hans moder som han aldrig har träffat. Han skämtar om hur han har blivit bortadopterad osv.

Det sägs att Gus Van Sant ägnat 20 år åt att försöka ro iland det här "drömprojektet" (som han hade med Robin Williams. Williams var även tänkt från början att spela huvudrollen, men avled allt för tidigt) https://www.slantmagazine.com/film/interview-gus-van-sant-on-the-making-of-dont-worry-he-wont-get-far-on-foot/ fast har han haft större filmögonblick än just den här? 

Skådespeleriet är dock en fest för ögat.

 Phoenix är alltid sevärd, och även här. Han lyckas verkligen ge liv i en karaktär som kanske var lite av en  kuf eller urbota dystergök. Ännu en gång bemästrar Phoenix det stora skådespeleriet och han är galet bra. Han räds inte de knäppa, de utsatta och de obekväma rollerna.

Jonah Hill gör i filmen  kanske sin främsta rolltolkningen hittills i karriären. Han iklär sig rollen som Donnie , en homosexuell och återhållsam sökare på ett elegant sätt. Han är balanserad och här finns inte mycket till överspel som han så nära tenderar att göra i tidigare filmer. Även Jack Black har faktiskt några utmärkta scener.

Rooney  Mara spelar John Callahans "stora kärlek", men jag blir inte klok om hon är en fantasi eller om hon är en riktig karaktär. Hon känns nämligen lite för bra för vara sann. Hon är en flygvärdinna från Stockholm med extra stort hjärta....
 TA

Magnifikt och laddat familjedrama från Norrköping

Peter Grönlund (med bakgrund som arbetar för Situation Stockholm) är en av Sveriges mest intressanta regissörer för tillfället. Hans andra långfilm Goliat (2018) är mycket stark och oerhört drabbande. Den skildrar hur en  familjefader ska inom kort avtjäna ett längre fängelsestraff. Under tiden försöker han förberedda sonen att axla rollen som "förmyndare" över familjen. Den 16-årige sonen  Kimmie vill inte det hans pappa vill. Hur högt pris är han beredd att betala? 

Goliat lämnar ingen oberörd. Det är hårt, brutalt, obarmhärtigt och vi kan på förhand tyda att historien om en kriminell familj i Norrköping inte kommer ha särskilt många solskenstimmar. Filmen belyser frågor om landsbygden, manlighet, svaghet och en klassisk fråga;  Är individen fri att välja eller slav mot det sociala arvet? TA