Bening gör sin livs roll

Dorothea (Annette Bening) lever ensam med en ung tonårsson i södra Kalifornien. Det är 70-tal och världen tycks vara full av åsikter och ta ställning och politisk engagemang. Detta går inte förbi en sådan som Dorothea. Hon ifrågasätter även själv det mesta - sin omvärld och sig själv. Inte minst betvivlar hon om hon själv är kapabel att fostra upp sin egen son, Jamie, på bästa tänkbara sätt till och bli en vettig man.... Hon tar hjälp av både sin radikale hyresgäst Abbie (Greta Gerwig)  (som får sonen att upptäcka postmodern punkrock) och sonens kärlek och nära vän Julie (Elle Fanning)....

Mike Mills (Thumbsucker) har gjort en vacker och optimistisk film om barnuppfostran, könsroller och förväntningar. Det blir dock ibland på gränsen till det pretentiösa, filmad teater och det pratas väldigt mycket, men stundtals är det här riktigt, riktigt bra, mycket tack vare strålande skådisar. Annette Bening gör sin livs roll och det kommer länge tvistas huruvida en Oscars-jury kunde blunda för den här roll-insatsen. Imponerande.  TA

Musiklegender möts i kultfilm

I Empires februari nummer från 2012 läser jag om Monte Hellmans kultfilm Two-lane blacktop (1971). Det räcker med att filmen har musikerna James Taylor och Dennis Wilson (Beach boys) i huvudrollerna för och väcka mitt intresse. Filmen floppade tydligen, men har ändå fått "sin publik". I artikeln jämförs filmen med Easy rider (1969). De båda filmerna lär vara en slags road movie och kritisk spegel av den amerikanska drömmen. Empires Adam Smith tycker dock att Two lane blacktop är en betydligt bättre film än Dennis Hoppers Easy rider. TA

Fransk lovsång om Hoppets enorma kraft

I franska filmen Dagarna efter denna (2016) ser vi den medelålders filosofiläraren Natalie (Isabelle Huppert) förlora sin moder och make på en och samma gång.  En före detta elev med radikala filosofiska tankar bjuder in henne till en gemenskap på landet.  Här möter hon hans flickvän med vänner. Det är intellektuella samtal och det odlas ost och den natursköna omgivningen får Natalie på fall. Hon citerar Rousseau och successivt vinner hon tillbaka friheten som hon en gång övergav.....

    Mia Hansen-Love (Eden) rankas som en av Frankrikes mest intressanta unga regissörer just nu. Hon har klart framtiden framför sig. Dagarna efter denna är hennes femte spelfilm som hon även har skrivit manus till. Det är vardagligt, mänskligt, jordnära berättat och mycket franskt, men samtidigt så väldigt befriande med en film som lunkar på utan underordna sig obligatoriska klichéer och schabloner. Det är också en film som betonar Hoppet och dess läkande kraft och som drivkraft till och finna mening i livet. Livet måste och - går (faktiskt) vidare , trots att hela tillvaron rasar. TA

Under kritisk lupp

Intressant artikel av Viola Bao i Svds kultur (2017-07-15) om Sofia Coppolas "manliga blick" i hennes filmer, och i synnerhet i hennes genombrottsfilm Lost in translation (2003). Enligt Bao präglas filmen av rasism och gubbsjuka. Hon tycker det är helt befängt att filmkritikerna inte ser detta. Skribenten menar att Lost in translation är en uppvisning i kulturchauvinism, filmens huvudkaraktärer "tycker sig ta rätten att träda fram på en okänd plats utan att behöva anpassa sig eller ödmjuka sig inför tolkningsramar".

Bao menar också att skämten i filmen är rasistiska. Det visar sig t ex i Bill Murrays taskiga imitationer av japaner och  samtliga japanska karaktärer i filmen skildras klichémässigt. Underdånigt serviceinriktade och förväxlar gärna "L" med "R" (Roger Moore blir Loger Moore)...

Det gubbsjuka, påstår hon, uppenbarar sig redan i filmens inledning, då vi ser bilder av Scarlett Johansons 18-åriga rumpa. Viola Bao tycker därför det är högst tvivelaktigt att hävda att Sofia Coppolas verk skulle vara feministiska. Läs gärna mer på https://www.svd.se/sofia-coppolas-feministiska-filmkonst-ar-gubbsjuk 
TA

Brott och straff

En toppchef , Nick Hume (Kevin Bacon) bevittnar hur sin son mördas på en bensinmack , en sen kväll efter en hockeymatch. Mördaren tillhör ett gangstergäng och vill stiga i graderna. Hume bestämmer sig för och ta lagen i egna händer, då samhället , sviker honom.....

Ojämna Death Sentance (2007)  är en nutida Death wish (med Charles Bronson) , om en familjefar  som blir en dödsmaskin och irrationell hämnare. Faktum är att Death wish romanförfattare Brian Garfield har också skrivit filmens manus.

Filmer om hämnd(Hämnden med Persbrandt tillhör de bättre) har gjorts i sådana åtskilliga volymer, så det är nästan en genre i sig. De etiska och moraliska frågorna är inte oviktiga i sammanhanget. Våld föder våld. Öga för öga, tand för tand. Är det rätt och ge tillbaka med samma mynt osv.?

Här blir det oerhört våldsamt, rått och brutalt. Serietidningsaction. Övertydliga scener. Men inledningen är bra och Kevin Bacon är formidabel. Mot slutet spårar det ur. Filmen är regisserad och skriven av Saw (2004)-regissören, James Wan. TA

Att angöra en uppföljare

Blade Runner 2049 väntar på oss i oktober. Kan detta bli en värdig uppföljare till Ridley Scotts kultklassiker från 1982? Den som lever får se.

Uppföljare blir sällan särskilt minnesvärda filmer. Det finns dock undantag och ofta rör det sig om filmer som görs inte så långt  efter originalfilmerna. Visst, har vi de självklara och ganska föga förvånande titlar som Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984), Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och Gudfadern II (1974). Terminator 2 (1991), Dödligt vapen 2 (1989) och Die Hard 2 (1990) är även lyckade exempel som gjordes tätt efter originalfilmerna.

Ironiskt så har ju samtliga filmserier kantas långt senare av alltmer "tröttare" uppföljare. Gudfadern 3 (1990) är dock ett undantag och grovt underskattad. Myterna om att Sofia Coppolas skådespeleri var undermåligt verkar ha slagit in som sanning i vissa kretsar. Enligt mig, är Sofia inte sämre än någon annan i Gudfadern 3 och det mesta tycks handla om avundsjuka och förståsigpåare som vill klanka ner på henne för hon är regissörens (Francis ford Coppola) dotter. TA

I´ve had the time of my life

Ser verkligen framemot och få se Dirty Dancing (1987) på stor duk , på Stockholms filmfestivals utomhusbio i Rålis (18/8). Det är en film som väcker många minnen.  När jag såg filmen (då det begav sig) på biograf för första gången, så , skakade den om min värld.

Musiken, dansen , romantiken och miljöerna gjorde väl sitt. Jag var nio år och bio var nytt för mig. För mig var aldrig Dirty dancing någon "tjejfilm" eller enbart en "dansfilm". Den erbjöd något större. En egen värld. Magi.
 Det var verkligen en omotståndlig känsla som bubblade i kroppen, som kunde liknas med filmens ledmotiv: I´ve had the time of my Life.

 Tänk om man kunde dansa som Baby och Johnny gjorde i filmen! Här såg jag en film där dansen utmanade och kunde faktiskt tysta - motståndare och belackare. Dans kunde förändra världen! Kärlek kunde krossa klassbarriärer!

Under den här tiden var Patrick Swayze en idol. Jag ville vara honom. Allt började med hans roll som den sympatiske syd-stataren Orry Maine i tv-serien Nord och syd (1986). Pojken jag var då lekte och fantiserade ofta om det amerikanska inbördeskriget och det var inte svårt och memorera just Orry Maines repliker.

Dirty Dancing fick ordentligt med PR i ungdomstidningen OKEJ. Med tanke på dess exponering var aldrig filmens succé någon jätteöverraskning. Det var då mer förvånande att filmens huvudrollsinnehavare Jennifer Grey som spelar Baby , bara tycktes dansa en sommar i Drömfabriken. Efter filmsuccén Dirty dancing försvann hon tämligen omgående från allt rampljus.

Swayze följde upp med en rad publiksuccéer som Road House (1989), Ghost (1990) och Point break (1991). Han skulle dock mestadels förknippas med rollen som dansinstruktören Johnny under hela sin karriär.

I skrivande stund inser jag att Dirty Dancing var min generation (sena 70 och tidiga 80-talister) motsvarighet till Grease (1978). Filmen skapade intresse för dans och vurmade för det tidiga 60talets nostalgiska skimmer i ungdomskulturen.

Minns att jag och syster köpte varsin Dirty Dancing t-shirt efter biovisningen. Vi tjöt ut i glädjetjut.  Det var en vit t-shirt med ett tryck på paret Swayze/Grey i sin "klassiska" dans. Jag kan idag ångra djupt att jag inte sparade denna tröja. Filmmusiken har jag fortfarande kvar och än i dag känner jag starkt för musiken (Hungry Eyes med Eric Carmen , t ex).

Det finns många filmer som är betydligt mer konstnärligare och mer relevanta än just Dirty Dancing. Men det är väldigt få filmer som jag älskat så mycket som denna. TA

Årets sommarbio i Rålis...

...är en besvikelse. I varje fall om man krasst kollar in programmet, som verkar vara nåt slags spretigt 80-tals-tema.

Personligen känner jag noll pepp för de filmer som kommer visas mellan 16-20 augusti i Rålambshovsparken. Eller...inte helt sant... en gammal favorit från Luc Besson, Det Stora Blå (1988), kan bli kul att återse under en fin och varm augustikvällshimmel.
Men i övrigt känns programmet lite fattigt och fantasilöst, faktiskt.
16/8 Do the right thing (Spike Lee)
17/8 Min granne Totoro (Hayao Miyazaki)
18/8 Dirty Dancing (Emilie Ardolino)
19/8 Det stora blå (Luc Besson)
20/8 Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (Pedro Almodovar)

The grumpy old man,
GS.

Jean-Marc Barr och hans käresta...Nej, det är inte Rosanna Arquette!