ÅRETS 10 BÄSTA FRÅN GÖRAN & THOMAS

GÖRANS FAVVISAR FRÅN ÅRET SOM GÅTT:


5. THE SOCIAL NETWORK (Bio)

David Finchers grymt underhållande drama om Facebooks grundare Mark Zuckerberg. Som spelas av Jesse Eisenberg vilken ryktas ligga bra till för en Oscars-nominering. Och vi fick på allvar stifta bekantskap med den amerikanska Lisbeth Salander - Rooney Mara.

Mara och Eisenberg i Facebook- rullen. 

4. INCEPTION (Bio)

Dark Knight- regissören Christopher Nolan visade återigen sin storhet med denna originalstory om ett gäng individer ledda av Leonardo Di Caprio som jobbar med att infiltrera folks minnen. Håller redan på att få modern klassikerstämpel. Och Di Caprio tog defenitivt steget upp som 10-talets största affischnamn.

3. TOY STORY 3 (Bio)

Femton år efter första banbrytande filmen kommer den tredje storyn om de levande leksakerna med cowboyen Woody som deras ledare. Trots otroligt höga förväntningar infriade Pixar dessa och leverade en maximalt underhållande och fantastiskt fantasifull animerad film som likt de tidigare blinkar åt klassiska filmer. Här mycket med rymmar-rullar som den kanske bästa i genren -  Den Stora Flykten med bland andra Steve McQueen.

2. SOMEWHERE (Bio)

Sofia Coppola fortsätter sin utforskning av kändisskapet och dess baksidor. Coppola har denna gång inte enbart fått positiv kritik, många tyckare menar att hon har drivit sin tes så hårt att det blivit Kejsarens nya kläder. Att det bara är tomhet om tomhet. Men då har man missat målet och poängen. Ingen kan som Sofia Coppola så konsekvent och så precist beskriva vår generations identitetslöshet, ensamhet och själslig tomhet.

Stephen Dorff, Sofia Coppola och Elle Fanning på filmfestivalen i Venedig.

1. THE WALKING DEAD (TV-serie, säsong 1)

Efter att ha sett 3 avsnitt från den korta säsongen, bestående av 6 episoder, kan jag bara konstatera att bolaget som gav oss fantastiska Mad Men på nytt lyckats att inte bara skapa en ny beroendeframkallande tv-serie utan faktiskt också berikat alla oss som gillar starka historier, oavsett i vilket format det än är, med en ny succé-serie. Som dessutom handlar om zombies.

Skaparen bakom serien (som bygger på kultförklarade seriealbum), Frank Darabont, regisserade senast den lyckade Stephen King- filmatiseringen av The Mist och är van vid det dystopiska och mörka. Men vet även att det viktigaste är en stark story och intressanta karaktärer. Och det har The Walking Dead. I want more, more, more...

Bubblare: En Profet(Bio), Fish Tank (DVD), Mad Men (TV-serie), The Event (TV-serie), Kick-Ass (Bio).

GS.

THOMAS VÄLJER :

5) AMERICAN TEEN  (DVD) - Oemotståndlig uppdatering/hyllning av 80-talets collegefilmer, och fejk eller inte , Nanette Burnsteins dokumentär lockade både fram nostalgi, skratt och vemodet.

4) MAD  MEN (tv-serie) - Diskussionen om att tv-serier är den nya litteraturen (läs, drogen) känns inte här  alldeles orimlig. Oändlig cigarettrök, unkna könsroller, alienation och obönhörliga sprickor i The American Dream...Undrar vad Bergman hade tyckt om Mad men?

3) HÄMNDEN (bio) - Susanne Bier återvände hem till Danmark och gav oss ett stark och tungt drama om våld och förtryck. Hennes Hollywoodbesvikelse, Things we lost in the fire  har vi nu glömt.

 2) EN PROFET (bio) - Jaques Audiard fängelsefilm växte till en jätte efter visningen. Fransk film må inte vara lika dominant som förr, men nog kan de berätta historier på ett eller annat sätt. Må Gudarna säga eller skriva  "Non american remake...merci"....

1) SOMEWHERE (bio) - Sofia Coppolas mest personliga och lyckade film, hittills. Nog skymtar hennes barndom här och var i filmen, och inte minst mellan Stephen Dorffs avtrubbade skådis och dess bortglömda dotter, fantastisk spelad av Elle Fanning.

Bubblare: This is england ´86, Prodigal sons, Wikileaks - med läckan som vapen, Rolling stones  Exile on main street, An education, Miss Kicki och Sebbe.

TA

Ängelskt hjärta i New Orleans

Angel heart (1987) av engelska regissören Alan Parker (The Commitments, Midnight express) är mest känd för en vågad sexscen mellan Mickey Rourke och Cosby-stjärnan Lisa Bonet. Filmen fick klippas ned för att kunna visas på biografer i USA. Men den kontroversiella sexscenen är för ovanlighetens skull inte alls omotiverad, snarare en nyckelscen för hela filmens ”hemlighet” .

Filmen bygger på William Hjortsbergs skräckroman Falling Angel (1978). Privatdeckaren Harry Angel (Mickey Rourke) anlitas av den underlige Louis Cyphre (De Niro) för att hitta den spårlöst försvunne musikern Johnny Favorite. Angels sökande för honom från New Yorks mörka, regniga gator till hettans, voodoo och jazzmusikens New Orleans. Angel är bara några steg ifrån mardrömmen…

John Frankhemier, Brian De Palma och Robert Redford sägs ha försökt göra film av Hjortsbergs bok, men misslyckats. Filmbolagen har efterlyst ett lyckligt slut, utan framgång. Alan Parker blev sedan tillfrågad av Hjortberg. http://www.williamhjortsberg.com/angelheart.html


Den förre tv-reklammakaren Parker kunde finansiera dels själv filmen och dels fick han hjälp ifrån filmbolaget Tri Star. Bolaget gick bra efter framgångarna med Rambo-filmerna. Parker skrev manus, bytte ut titeln, ändrade miljön från New York till New Orleans, men inte slutet.



Om jag minns rätt, floppade Angel Heart, i Sverige, trots den mediala uppmärksamheten och med stjärnor som Rourke och De Niro.

Kanske var Angel Heart före sin tid? Under 90-talet blev psykologiska thrillers med oförutsägbara slut på modet (Seven, Memento, Djävulens advokat och De misstänkta etc.)

Upplösningen i Angel Heart känns 90-tal. Här blandas genrer; skräck, thriller och film noir. Och man känner sig osäker, förvirrad och distraherad av vad som är verklighet, fantasi, drömmar och illusioner.

Filmen har ett lågt tempo, och någon spänning är det väl knappast frågan om. Mer fascinerade över Parkers bildspråk, övergångar, berättelsens nycker, och Mickey Rourkes fullständiga dominans. Han ler, skämtar, ser sammanbiten ut, gråter, gapar, röker tufft, och får en del stryk av bad guys etc. Han är en värdig arvtagare till Jack Nicholsons detektiv, Jake Gittes i Chinatown (1974). En charmig, småsjaskig rebell och avvikare i samhället, tillika en envis och orädd sökare.

Enligt Rourke fick han inspiration under inspelningen genom scenerna med De Niro. Före inspelningen skall Rourke vara ordentligt trött på skådespeleriet, men får en tillfällig nytändning genom arbete med förebilden och den han ständigt jämförs med.



TA

GOD JUL!

Tron - osannolik uppföljare

Såg Tron - Legacy häromdagen. Riktigt kul att se fortsättningen på en film man såg första gången för 28 år sedan och då som nu var Jeff Bridges med precis som Bruce Boxleitner, Luke Macahan, och när man nu ser Bruce slås man av hur många år som gått sedan första filmen. Och sen Macahan, inte minst. När Boxleitner var en hunk. Tjejernas idol. Nu är han gammal och gråhårig.

Hur som helst. Tron - Legacy var en mäktig film att se på bio. Tror den hade varit lika ball utan 3-D, men nu blev det förstås en ytterligare dimension, en ännu mer häftigare upplevelse just för att det var på Sveriges kanske maffigaste biograf med det fetaste ljudet och ett bevis för att film faktiskt fortfarande är bäst på bio. I varje fall om man ser en rulle som Tron - Legacy.

Poster för Tron 1982.

Otroligt läcker rulle med en digital, futuristisk look som fick mig att tänka på sci-fi/ fantasy-klassiker som Blade runner, Star Wars och Matrix. Inte för att Tron har samma tyngd eller klassikerstämpel som nämnda rullar (storyn är för tunn och lite för nördig) men inflytandet finns där och inspirationen finns där och hommagen finns där och det är gott nog.

Jeff Bridges, Garrett Hedlund & Olivia Wilde från Tron - Legacy på Comic- con 2009.

Vet inte om det är en kandidat till årets bästa filmer. Men det är helt klart en av årets coolaste bioupplevelser och det är gott nog och positivt och viktigt i dessa tider då speciellt singel-biografer är utrotningshotade och hemma-biosystem snart finns i var mans hem.

GS.

Mycket sevärt besök i The Town

THE TOWN
Bio 2010-12-15
Betyg: AT AT AT AT

Ben Affleck's andra film som regissör "The Town" är ett fett, bullrigt och påkostat action-drama som höjer Afflecks värde som regissör ett snäpp. Precis som i Dennis Lehane-filmatiseringen "Gone Baby Gone" som kom för ett par år sedan utspelas bankrånar-filmen "The Town" i Affleck's barndomsstad Boston och som man får reda på i början av filmen så drabbas den staden av fler bankrån än någon annan stad i USA.

För Ben Affleck, som även spelar huvudrollen, och hans kompisar är bankrånandet en livsstil. Men problem uppstår när han och hans kumpaner rånat en bank och tagit en kvinnlig bankchef till gisslan för att sedan släppa henne vid havet. Oroade över att hon kan ha sett och hört för mycket så börjar Affleck förfölja henne samtidigt som han gradvis blir kär i henne. Hans kumpaner vill att han gör sig av med henne, men han känner att det kan vara dags att dra sig tillbaka, att lämna det gamla livet bakom sig och börja ett nytt med sin nya kärlek. Men hon vet inte om hans hemlighet...


Samtidigt dras nätet åt kring honom och hans gäng när FBI kopplas in och försöker en gång för alla sätta gänget bakom galler genom att gå via ledarens (Afflecks) flickvän.

Påminner en hel del om Michael Mann's "Heat" från 1995 med De Niro och Al Pacino, men är inte alls i samma liga, dock är den på intet sätt dålig, tvärtom. Dessutom känns den ganska så realistisk och skitig för att vara en Hollywood- actionrulle. "The Town" bubblar av Afflecks kunnande och kärlek om och till staden Boston, det är en slags hatkärlek och sympatierna för "det lilla folket", arbetarna, är tydlig och hantverket är gediget och proffsigt och snyggt. Kul att se "Mad Men" stjärnan Jon Hamm (Don Draper), han är mycket bra och karismatisk som envis FBI-agent och visar att det finns ett liv för honom efter "Mad Men". Att Blake Lively från tv-serien Gossip Girl dyker upp i filmen och gör det dessutom ganska så övertygande var ganska oväntat. Speciellt som att hon lirar en neddekad knarkande singel-mamma. 
Bäst är Jeremy Renner från Hurt Locker som den orädde, galne barndomsvännen och kollegan till Affleck. 

"The Town" är en ambitiös, välspelad, snygg och mycket actionfylld och spännande bankrånarrulle som man bör se på bio. Inte minst för de spektakulära biljaktsscenerna och skjutuppgörelserna. Ben Affleck befäster sin position som en "rising star" inom filmskapandet och även om han aldrig varit dålig som skådis (vilket den här filmen visar på) så känns det som att filmregissör är det Ben Affleck ska satsa på.


GS.

Elliott Guld

Gould som Marlowe i The Long Goodbye
(Donnan är den danskfödda baronessan Nina Van Pallandt)

Elliott Gould, född 1938, var i huvudstaden förra veckan och blev intervjuad på Filmhuset av Johanna Koljonen. Allvarligt talat var inte där, men jag vill ändå ta tillfället i akt och hylla denna amerikanska doldis-skådis som jobbat med Ingmar Bergman och bland annat lirat huvudrollen i en av mina absoluta konspirations-thrillers of all-time, Capricorn One från 1977.

För dagens bio- och tv-publik är han nog mest känd som Ross och Monicas pappa i Vänner och kanske också för Ocean's trilogin vid sidan om de mer kända i form av Braddan och Clooney.

Enligt imdb.com så skulle Ingmar Bergman ha tyckt att Gould var svår att jobba med i filmen Beröringen (The touch) från 1971.
Har sonen Jason Gould med ex-frun Barbra Streisand.

Har varit värd för Saturday Night Live 6 gånger och blev Oscarsnominerad för bästa biroll i komedin Bob & Carol & Ted & Alice (1969) i regi av Paul Mazursky.

Enda skådis som varit med i s.k. cameo-roller i mer än en Mupparna-film.

Härunder kommer några favoritfilmer med denna amerikan som verkligen provat på det mesta, allt från Bergman till b-krigsfilmer som Flykten till Athena.

Capricorn One (1977, Peter Hyams)
Långt farväl (som Philip Marlowe i regi av Robert Altman, 1973)
Bugsy (Barry Levinson, 1991)
Ocean's Eleven, Twelve, Thirteen, Steven Soderbergh, 2001,2004,2007)
MASH (Robert Altman, 1970)

MASH tillsammans med Donald Sutherland

Och jag måste nog ta med Flykten till Athena (George P. Cosmatos, 1979) också, även om den inte är någon höjdare, men jag såg den när jag var mycket ung och det var en av de där första barnförbjudna filmerna man såg och alla de gjorde intryck. På ett eller annat sätt.

GS.

Golden Globe nomineringarna klara!

En första indikation på hur Oscarsstatyetterna kommer fördelas brukar Golden Globe vara, som sänds ett par veckor innan Oscars.

Idag presenterades alla de nominerade, gå in på länken här:

Golden Globe

Årets filmsnackis, men ingen fullträff

I´M STILL HERE


Amerikansk film i regi av Casey Affleck

Medverkande: Joaquin Phoniex, Anthony Langdon, Elliot Gaynon,

Casey Affleck och David Letterman m fl.

Speltid: 1 tim 48 min

Betyg: AT AT AT

Den 9 november 2009, Late night show with David Letterman. Programledaren ler och fäller ett skämt, ”Joaquin Phoniex, sorry he couldn´t be here tonight”, och bredvid honom sitter filmstjärnan själv, närmast oigenkännlig.

Joaquin Phoniex (JP) är skäggig som en tomte, bär solglasögon och mumlar under intervjun. Han har nyss berättat om sin nya inriktning, hip hop musik.

Härmed lurar han och Casey Affleck medierna med råge. Allt visar sig vara en del av den fejkade dokumentären I´,m still here.

Och årets filmsnackis, är ett faktum.

Första halvtimmen av I´m still here är klart underhållande och infriar mina förhoppningar.

Det är närgånget, kameran är skakig och suddig och ljudbandet har skiftande kvalité. JP gnäller över hur ”jävla tråkigt” det är att repa manus inför filminspelningen. Han hatar det. Hemma försöker han skriva hip hop rim och befaller assistenten att tygla hundarna när han blir intervjuad.

Det är väldigt kul att följa hans försök att få kontakt med producenten/artisten Sean ”Puff Daddy” Combs för en skivinspelning.”Puff Daddy” är ständigt uppbokad. När JP äntligen får en tid hos honom, blir han fullkomligt nedgjord.”Vad är pengarna?” undrar Combs , lätt irriterad, och JP fattar inget. Combs förklarar, ”inga pengar , ingen skiva…”

Men någonstans bland alla vilda fester, dråpliga konserter, skivinspelningar och Jackass fasoner tappar jag intresset.

JP är varken sympatisk eller särskilt komplicerad. Mest en bullrig, barnslig och egocentrisk skitstövel. Hur kan han ha så lojala och vänliga människor runt sig?

Filmstjärnan JPs nedbrytning blir mest ytlig och otillräcklig för en hel film. Vi lyckas aldrig komma in i hans inre. Och kanske ”ska det vara så”. Det blir mest MTV-såpa, typ The Hills med bekanta ansikten. Med temat ”vilsna unga män” är Sofia Coppolas Somewhere, en betydligt intressantare film än I´m still here. Väntar nu med spänning på vad som nu kommer efter I´m still here. När kommer en fejkad eller ofejkad dokumentär om bröderna Baldwin?

TA

Lite kärlek, lite humor och mycket klichéer

CEMETERY JUNCTION

Brittisk film från 2010 i regi av Ricky Gervais och Stephen Merchant.

Medverkande: Christian Cooke, Felicity Jones, Matthew Goode,
Tom Hughes, Jack Doolan, Ralph Fiennes och Emily Watson m fl.

Speltid:  1 tim 35 min

DVD
Betyg: AT AT

Vi är bortskämda med tv-serierna The Office och Extras, intelligenta och komiska fullträffar av Gervais/Merchant.

Deras långsfilmdebut, bitvis självbiografiska Cemetery Junction är däremot en enda halvmesyr. En halvmesyr av humor och drama, en halvmesyr av nostalgisk tillbakablickande och på väg att bli vuxen- skildring.

Duon lyckas inte klä långfilmsformatet. Den här gången tar historien slut för tidigt, motsvarande 3 tv-serieavsnitt, vilket inte förmår hålla hela vägen för en långfilm…

Filmen skildrar tre grabbar i 20årsåldern och deras olika livsval i 70-talets England, i Cemetery Junction, en liten förort till Reading (Ricky Gervais hemstad). Freddy försöker slå igenom inom försäkringsbranschen, och Bruce sliter i stålverkstaden. Snork läser telegram på tågstationen. Lite kärlek, lite fräck humor och mycket klichéer. Här kommer ett urval:

Följ drömmarna. Gör uppror mot auktoriteter. Ta ingen skit. Kompisarna är det viktigaste i livet.

Gammal kärlek rostar aldrig. Företagspampar är elaka, giriga och egoister osv.

Ett av grundproblemen i Cemetery junction är valet av skådespelarna och dess trovärdighet. Både Tom Hughes och Christian Cooke ser ut som Dressman modeller. Grova ansiktsdrag och tandkräms leenden.

I en intervju med Phil De Semlyen i Empire (April 2010) förklarar Merchant att Hughes och Cooke var dem enda som passade rollerna. Alla andra som provspelade för rollerna var antingen lämpliga för kostymdrama eller en film om Londons undre kriminella värld. Sedan försvarar han sig med att citera Billy Wilder: ”Nobody wants to look at ugly people”.

Snork spelad av Jack Doolan, känns som en brittisk Jack Black kopia. Han hörs, gör bort sig mest och saknar social handlingskraft. Men han väcker nog ändå mest känslor hos publiken och det är väl en av få mål som Gervais lyckas uppfylla i den här filmen. Han själv är också med för övrigt och spelar Freddies pappa.  Men det känns mest som ”rutin”, och hela tiden ligger han på gränsen att ”stjäla” showen från huvudkaraktärerna.

Kvinnoporträttet av företagspampens (Ralph Finnes) dotter och Freddies ungdomskärlek Julie Kendrick (spelas av Felicity Jones) känns unken. Troligtvis ska Julie visa ” hur könsrollerna såg ut på 70-talet”, men jag är inte bombsäker. Hon sitter mest på sitt rum med trånande fotografdrömmer.



Cemetery Junction är en påfrestande snäll och lättsam film, och mest visar den på hur urless jag börjar bli på detta ständiga val av att skildra 70-talet på film. Det räcker inte med nostalgi för att legitimera epoken eller att bygga en film på. Delvis Boogie nights (1998), lider av exakt samma besvär som CJ, maskeradsymtomet. Båda filmerna visar upp frisyrer, kläder som man delvis småler åt i högst någon minut och sedan känns det mest som om, ja, maskerad, och en ganska trist och tillgjord sådan… Tidsandan förmås gå förlorad. Och inte minst den goda berättelsen.

Se istället: Diner (1982), Sista natten med gänget (1973) eller The Last pictureshow (1971)
TA