The Grand Wes

Antingen älskar man Wes Andersons filmer. Eller så hatar man dem. Eller hatar är kanske ett väl starkt ord, men många har svårt för Wes Anderson. Kanske är det att hans filmer är väldigt färggranna och skruvade och, i många ögon, väldigt distanserade. 

Hur som helst, undertecknad tillhör skaran som ofta faller pladask inför hans sätt att göra film, inför utseendet på filmerna, inför karaktärerna och dialogen och den underbara humorn som genomsyrar dem ofta dockskåps-liknande bilderna. 

Förvisso har jag inte älskat allt han gjort, en del verk som Darjeeling limited och Life Aquatic with Steve Zissou, var roliga att se, men kändes lite väl fluffiga och sökta.

Andersons förra film, Moonrise Kingdom, tyckte jag var hans kanske hittills bästa film. Magisk och finstämd. Nya filmen The Grand Budapest Hotel är nog hans mest Andersonska film någonsin. Det är som om han nått en punkt i sitt filmskapande där han, med sin sjunde film, "hittat hem" på ett sätt han inte gjort tidigare. Och det trots att han är från Texas, USA, och ändå verkar trivas som bäst i en nostalgisk östeuropeisk alpby på 30-talet. 

The Grand Budapest Hotel är mer Wes Anderson än någonsin. Men med något dem tidigare filmerna saknat. Vid sidan om all detaljorgie och allt ögongodis så finns här en tyngd och ett allvar i form av det annalkande andra världskriget som rycker allt närmare. 

Vill se om den för att vara helt säker och för att upptäcka saker man missade första gången, men dristar mig ändå till att utnämna den till Andersons bästa hittills!

GS.

Lysande stjärna

Det håller nästan på att bli en ritual. Om inte annat påminner hon mig om vilken dag det är (söndag), vad som har varit (helg) och vad som väntar (ny arbetsvecka). Liza Marklund-filmerna med Malin Crépin som Kvällspressen-journalisten Annika Bengtzon är bättre än väntat. Orädd luskar hon i det ena mordfallet efter det andra. Hon har god kontakt med polisen, åtminstone de man bör ha god kontakt med.

Engagerad är hon, i vissa fall låter hon nyckelpersoner i en mordutredning bo hemma hos sig. Hennes make Thomas (Richard Ulfsäter) är oftast övergiven helt med att klara av barnen och något slags normalt familjeliv. Annikas mamma-roll får lidande när hon när som helst skickas ut av nyhetschefen (Leif Andrée) på nästa uppdrag...
I min värld är det ofattbart att Malin Crépin ännu inte är i Hollywood. Och tur är väl det eftersom somliga svenskar i Drömfabriken hamnar för det mesta i b-filmer. Hon förtjänar ju så mycket mer. TA

Bioaktuella filmen The Selfish Giant hyllas flitigt just nu. Det är en film om två grabbar som befinner sig på det engelska samhällets botten. De letar skrot som de sedan säljer. Det är det enda sättet för dem att överleva. Skola eller utbildning är inte att tänka på.

Har inte sett filmen ännu. Tänker dock en smula på vilka som ser och hyllar filmen. Personerna och underklassen som filmen beskriver ser dessvärre inte filmen. Varför är det så? TA

Varför bor de inga svarta i Twin Peaks? TA

Inspelningen av Hajen (1977) var som många vet komplicerad och enormt tidskrävande. Här får vi en glimt av "en dag på jobbet för Spielberg". Intervjun/reportage är från 1974. TA

Funderade härom dagen vad som hände med Dirty Dancing-stjärnan Jennifer Grey. Hon som tillsammans med Patrick Swayze fick en hel värld och en hel generation att dansa igen. Något liknande hade inte inträffat sedan 70-talets dagar med filmer som Grease (1978) och Saturday night fever (1977).

Lika ledsen som jag blir av att jag inte längre äger någon Dirty Dancing tröja blir jag när jag googlar om Jennifer Grey. Hon går inte att känna igen.

Hon har tydligen gjort en näsoperation sedan ett antal år tillbaka. Bilden av henne har förändrats. Både på ett yttre och ett inre plan.

Jennifer Grey var knappast någon Bond-brud. Hon såg ut som många andra tjejer gjorde. Men ändå lyckades hon vinna den snygga killen. Hon var charmig som få, smart, söt, rolig, temperamentsfull och kunde vara tuff ( se bara i Fira med ferris från 1986 och scenerna med Charlie Sheen!). Nervösa glädjefnatt kunde hon fånga och gestalta på ett väldigt levande och okonstlat sätt (se även scener med Charlie Sheen i Fira med ferris och mängder av scener i Dirty Dancing).

I Röd Gryning från 1984 spelade Grey mot Sheen och Swayze för första gången. Här i sällskap med bland andra C Thomas Howell (Liftaren) och Lea Thompson (Tillbaka till framtiden)

Hon gav därför hopp till alla vanliga och osäkra tonårstjejer. Men vad händer när hon, förebilden, inte längre är nöjd med sig själv? Vad händer med hoppet och allt det hon stått för när hon börjar laborera med sitt utseende?

Jag vet inte huruvida det är sant. Men det sägs att Grey lär ha ångrat sin näsoperation. Det påstås också att hon klandrar operationen för ha förstört hennes Hollywoodkarriär. Efter Dirty Dancing har Grey bara varit med i mindre kända filmer och tv-produktioner (www.imdb.com). TA

Kan den nya trilogin jaga bort spöket av Jar Jar Binks?

Temperaturen stiger långsamt men säkert hos alla Star Wars-fans. Inspelningen av den första av de tre nya filmerna börjar i maj, men enligt moviezine.se så kommer regissören J.J. Abrams "tjuvstarta" med att spela in några scener på Island redan nu i april.

Det gör ju förstås att det vattnas ännu mer i munnen på alla fans, eftersom scenerna från Hoth-planeten i början på Rymdimperiet slår tillbaka, spelades in på Island.

Kan J.J. Abrams klara av att göra Star Wars-sagan rättvisa? Att han lyckades med Star Trek är ju ingen garanti...

Alla de gamla filmerna, Stjärnornas Krig, Rymdimperiet slår tillbaka & Jedins Återkomst är klassiker. Ingen av de nyare filmerna, som utspelas innan dom gamla, kan direkt räknas som epokgörande, men dom ingår och är nödvändiga i den, som det nu blir, nio filmer långa serien och frågan på allas läppar nu är ju hur dom nya filmerna kommer bli och se ut. Hajpen har nog inte varit större inför... ja antagligen inte något sedan Star Wars Det mörka hotet...

Är J.J. Abrams mannen som ska skapa en ny klassiker i sagan? Kan Abrams, som gav oss en modern tv-klassiker med Lost och som regisserat Spielberg-flirten Super 8 och frälste både trekkies och biobesökarna med Star Trek Into darkness, återupprätta det något skamfilade rykte som den senaste trilogin lyckades med. Eller snarare George Lucas lyckades med, han regisserade visserligen den allra första filmen, Star Wars (1977), men när han ställde sig bakom regi-rodret igen med Star Wars episod 1 - Det mörka hotet (1999) så var hajpen total. Men resultatet blev en besvikelse. För dom som är insatta räcker det nog med att säga tre ord. Jar Jar Binks. Den spelevink till karaktär skapade en så kompakt vägg av hat och avsky att det nästan saknar motstycke i filmhistorien.

Själv recenserade jag filmen för Sveriges televisions text-tv som då och framtill 2007 hade något som hette Filmrutan där jag och några till varje fredag recenserade nya biofilmer. Jag måste erkänna att jag var väldigt positiv till filmen, gav den högt betyg, men inte så långt efter insåg jag det som dom flesta, både fans och andra, redan hade gjort. Att Det mörka hotet inte var någon lyckad Star Wars-film. Eller egentligen så är det fel. För den, precis som de två andra som följde, gick hem hos barnen. Dom blev alla rejäla framgångar rent box-office-mässigt.

Lucas hade, med sin förkärlek till gulliga djur och sago-figurer (se bara Ewokerna i Jedins återkomst för att ta ett exempel. Eller Jar Jar Binks!), förvandlat Star Wars-mytologin, den mäktiga sagan om kampen mellan gott och ont, till rena, rama barnfilmerna med en hopplöst jobbig Anakin i huvudrollen och en lika hopplös och tramsig dialog och en estetik som mer förde tankarna till data- och tv-spel än dom gamla klassiska filmernas matine-känsla.

Men i ärlighetens namn, eller kanske mer korrekt, allvarligt talat... så är den tredje och sista filmen i den nya trilogin, Star Wars - Mörkrets hämnd (2005) inte bara den överlägset bästa av dom tre. Den är till och med så pass bra att den skulle kunna passa in bland original-filmerna. Eller nästan i varje fall... Inte minst är finalen oerhört snygg och stark och knyter ihop historien med episod nr 4, dvs Star Wars, på ett magiskt sätt.

Men tyvärr räcker ju inte det riktigt. Dom två första filmerna innehåller visserligen en del magi, det ska man inte sticka under stol med, men i stort sett är dom för svaga och hamnar verkligen i skuggan av original-trilogin.

En av många, många, många posters som finns ute på nätet, många gjorda av fans...

Man kan bara hoppas att manuset till episod nr 7 tillslut blir så pass bra att Abrams kan trolla med sitt spö (det har tydligen varit många re-writes och ännu sägs det att det inte finns ett färdigt manus) och att han omger sig med kompetent folk som kan sin Star Wars och inte försöker flirta för mycket med den yngre delen av fan-skaran.
Ryktena om att flera av karaktärerna från de gamla filmerna ska vara med, som Luke, Han Solo och Prinsessan Leia, vet jag inte om man ska glädjas åt eller ta som en varning... Men visst, dom nya filmerna ska ju utspelas en tid efter Jedins återkomst så helt off är det väl inte om dom dyker upp igen.

Jag har varit med hela vägen, sedan starten 1977 och även om jag inte känner lika mycket upphetsning nu som jag gjorde då eller ens inför de nya filmerna i slutet på 90-talet, så kommer nog febern öka hos mig med.
Om man vuxit upp med de klassiska filmerna och är en filmfantast så finns det liksom i blodet. Så är det bara. Hur gammal man än är.
Och det finns gott om tid för att få tillbaka dom där känslorna.
Premiären för Star Wars - Episod VII är satt till den 18:e december 2015.

May the force be with them.

Göran.

Vittne till mord (1985) är den australienske regissören Peter Weirs (Utflykt i det okända) första amerikanska film. En remake på 1947 års John Wayne-Gail Russel western Angel and the badman (s.20 Lee Pfieffer & Michael Lewis; The films of Harrison Ford, Citadel Press, 1996).

Finansierad av Paramount, och av en av Hollywoods största och mest välkända producenter, Edward Feldman (Liftaren, Hamburger Hill, The Golden Child). Han väljer Weir till regissörsjobbet, med motiveringen att en utländsk regissör kan bidra med ny blick till den amerikanska scenen och till vad filmen porträtterar: kontrasten mellan storstadsdjungeln i Philadelphia och Amish folket i deras bonde samhälle.  (Letts Film makers, The Films of Peter Weir, Don Shiach, 1993, 121-126)

Producenten Edward Feldman ser Gary Cooper framför sig i rollen som polismannen John Book. Men legenden är ju tyvärr inte längre tillgänglig (han dog 1961). Han ser honom ändå framför sig iklädd som kväkare. Han småler åt tanken. Vem är då dagens motsvarighet till Cooper? Vem skulle se lika rolig ut som honom i dessa kläder? Det dröjer inte länge förrän Harrison Ford dyker upp i hans huvud. 

Regissören Weir är knappast lika övertygad som Feldman om valet av Ford. Men Fords uttalade ambitioner att utvecklas som skådespelare får Weir att tänka om.

Mer negativa kring valet av Ford är däremot Paramount. Kan han verkligen bära en film utan George Lucas eller Steven Spielbergs specialeffekter? frågar man sig.

Filmbolaget gillar dessutom inte projektets arbetsnamn Called home (ett uttryck bland Amish för Död). Bolaget vill till varje pris ha en annan titel. Desperata efter ett nytt namn erbjuder de en rejäl belöning till den eller dem som kommer med en mer passande titel. Man fastnar sedan för Witness/Vittne till mord ( Pfieffer s.148)

Om valet av Harrison Ford var en process är castingen av Kelly McGillis i rollen som Amish-änkan/modern Rachel mer eller mindre självklar. Ford och Weir bestämmer sig tidigt för henne. Den då 27-åriga Kelly McGillis har enbart gjort en film tidigare, Reuben Reuben (1983). Hon jobbar på ett fik i Greenwich village. Hon har inte filmat på över 2 år. Weir och Ford söker upp henne på hennes jobb vilket skapar uppståndelse bland gäster och arbetskamrater. Kelly McGillis minns tillbaka på första mötet: 

- Jag hade inte arbetat färdigt och bad dem vänta i 20 minuter. Hela tiden viskades det, Harrison Ford är här! Efter mitt skift satte vi oss ner, han och jag. Dom andra sa, vem tror hon att hon är när hon sätter sig bredvid Harrison Ford? Det var otroligt. Jag var i början rädd för honom eftersom han är en sådan stor stjärna. Upptäckte senare att han är bara en vanlig snubbe.    

”Den vanliga snubben” Ford, dåvarande 42 år, förbereder sig inför rollen som polisen John Book genom att följa med poliser under deras natt tjänstgöring. 

Svårare blir det för McGillis. Amish folket är förbjudna att samarbeta med filmen på grund av deras stränga tro. McGillis lever dock ett tag med en amish familj. De är omedvetna om hennes skådespelaridentitet. Hon handlar i lokala affärer, spelar in Amish konversationer med sin walkman. Kassetterna hjälper henne att hitta till den perfekt dialekten. Amish-familjen får sedan reda på hur allt ligger till. McGillis tvingas lämna familjen och Amish-samhället snabbare än ögat. (Pfieffer s.149)

Inspelningen påbörjas 1984 i Pennsylvania. Filmen skapar arga reaktioner bland minoritetsgruppen Amish. De upplever att deras kultur exploateras genom filmen. (Letts Film makers, The Films of Peter Weir, Don Shiach, 1993, s. 126).

Det går så långt att man försöker förbjuda filmen. En kommitté, NCARF (National comitte for amish religious freedom) som företräder Amish juridiskt driver konflikten hårt mot regissören Peter Weir. Flera medlemmar av Amish försöker bojkotta filmen och yppar att Pennsylvanias guvernör skall hindra filmens spridning. Allt slutar dock med en markering: framtida filmare har inget att hämta i Pennsylvania i synnerhet inte från Amish-kulturen. (Harrison Ford, The Films, Brad Duke, 2005, McFarland, s.128). TA

Livsreflekterande filmregissör

Svensk-iranske regissören Shahriyar Latifzadehs självbiografiska dokumentär Vuxen (finns på SVT Play) förtjänar uppmärksamhet. I filmen funderar han över livet och sina livsval. Han har uppnått åldern 34 och frågar sig Är det här allt? Ska inte livet bjuda på så mycket mer? Tänk om livet är som bäst nu? Tänk om livet bara består av det som inte blev av?
Han reflekterar över tiden som varit. 1998 tog han studenten. Han drömde om att bli en ny Woody Allen. Han drömde om stora framgångar i filmbranschen. Han drömde att göra en egen E.T (1982) eller en Tillbaka till framtiden (1985). Men ödet ville annat. Han gjorde filmen Kärlek 3000 (2008) men framgångarna uteblev.

Han minns uppväxten med sin farmor starkt. Hon var bitter, negativ och deprimerad. Hon ville dö. Shahriyar har under hela sitt liv avskytt hennes mörka inställning till livet. "Livet är ett fängelse" osv. Men han befarar att han går åt samma håll. Vad behöver han då göra? Jo , han tänker sig träffa flera "seniorer", livsglada pensionärer , kanske kan de ge honom råd om livet och hur han ska leva.

Men först möter han sin första kärlek (fantastiskt fint gjort, eftersom han pendlar mellan att berätta med en intervju med henne i gympasalen där han såg henne för första gången och klipp från en skakig handkamera som han filmade henne med när det begav sig. Bedårande vackert!) och dödspolaren i Östersund. Vad blev det av dem? Vad hände med deras drömmar? Och hur tänker de kring drömmarna som försvann?
Shahriyar ger några referenser till favoritfilmen Tillbaka till framtiden; tänk om man kunde se livet som en tidsmaskin. Tänk om man kunde åka mellan olika tider i ens liv och rätta till fel, eller ändra val man gjort. Under några ynka minuter bär han Marty McFlys urtypiska röda täckväst och han sitter i något som liknar Docs sportbilsliknande tidsmaskin. Mäktigt. TA

Banbrytande och ytterst relevant

Svenska kortfilmen Pleasure (finns på SVT PLAY) utspelar sig under en porrfilmsinspelning. En manlig (Christian Brandin) och en kvinnlig skådespelare (Jenny Hutton) ses en del i pauserna. I deras "samtal" (om nu kan kalla det för just det) framkommer det tydligt ett maktförhållande och en manlig hierarki. Den manliga skådespelaren med sin överlägsna göteborgs klingande dialekt fördömer sin kvinnliga kollega hela tiden, drar ner henne och påminner henne om hennes "plats". Man undrar lite vad den här tjejen med keps gör där egentligen. Hur hamnade hon i den här hemska branschen? Och varför måste hon hävda sig mot de andra tjejerna att hon minsann inte är orädd för att göra extrema scener?

Pleasure är bara en kvart lång, men hinner ändå sätta rejält med avtryck. Det är inte dugg konstigt att filmen uppmärksammades för några år sedan på självaste Cannes-festivalen. Annat hade varit konstigt. Det är flera scener som är verkligen smärtsamma att bevittna. En trovärdig och skrämmande skildring av en cynisk, rå, kall och inhuman värld, vilken vi sällan verkar vilja tala om eller ens låtsas existerar. Porrindustrins produkter får på sin höjd gömma sig under en "skamhylla" på OK-macken. Hur de sedan har produceras och under vilka vidriga förhållanden är fördolt i verklighetens dunkel. Och däri bidrar Ninja Thybergs Pleasure med ett perspektiv som känns rätt banbrytande och ytterst relevant.TA

Läser om föfattaren Helen Fielding i Charlotta Lindells text i Svd Kultur (s.19 2014-03-16) och tänker på Bridget Jones-filmerna. Renée Zwellweger fick med titelrollen ett ordentligt uppsving i karriären. Men framförallt gjordes en film med en kvinnlig huvudrollsinnehavare som inte passade in i skönhetsidealen och eller var trådsmal. Hon var singel i storstaden. Tröstade sitt olyckliga kärleksliv med alldeles för mycket choklad. Och hon var ofta klumpig av den gamla skolan. Ramlade, tappade saker osv. Bridget Jones-filmerna var omåttligt populära i början av 00-talet. Idag vet jag inte riktigt vad motsvarigheten till henne finns. 15 år senare återvänder anti-hjältinnan i Helen Fieldings roman Mad about a boy. Det är mörkare anslag än tidigare. Bridget Jones livskärlek Mr Darcy (i filmen spelas han av Colin Firth) avlider utomlands. Han lämnar henne med två barn och hon har passerat 50-åldern. Bridget Jones är singel igen....Det återstår ju och se när boken filmas och filmserien får sin tredje del. TA

Emmas återkomst

Hon har förmodligen inte varit borta från stora blick omfånget. Men det känns ändå som det var länge sedan man såg skymten av Emma Thompson på vita duken. Saknaden efter henne har varit vansinnigt stor. Hennes "återkomst" ser vi i filmen Saving Mr Banks som handlar om Mary Poppins författaren Pamela Lyndon Travers. Ja, vad väntar man på? Det är väl bara att rusa mot närmaste biograf, helt enkelt. TA

För ett tag sedan recenserades svenska filmen Känn ingen sorg här på bloggen. Ställde mig lite frågandes över filmens syfte.

Björn Stein och Mån Mårlind

En av filmens regissörer, Måns Mårlind (givetvis Håkan-frälst sedan flera år) sade följande om filmen i Anders Dahlboms intervju för Swedish film (nr 2 2013 s.35). - En av drivkrafterna för oss när vi gjorde filmen var att göra en film som även någon i Frankrike kunde se. Någon som inte hade en aning vem Håkan var skulle ändå kunna se filmen och ändå få något ut av historien. Det här är ingen film för fansen. Vi ville göra en bred film med allmängiltiga teman , om en kille med flera problem, vilka han kanske klarar av att övervinna. TA

Scarlett O Höra

Det Spike Jonzes film Her handlar om är egentligen inte en mans egendomliga kärlek till sitt operativsystem Samantha. Eller , nja, det hör ihop kan man väl säga. Det filmen Her främst  kanske går ut på är att undersöka , Vad händer om Drömkvinnan, i det här fallet, Scarlett Johansson reduceras till en röst? Är hon då fortfarande drömkvinnan? Eller är hon bara en väldigt charmerande och attraktiv röst? Hur mycket sitter skönheten i rösten och i personligheten? TA

Allens bästa film utspelar sig i London

Irländaren Chris Wilton (Jonathan Rhys Myers) kommer från enkla förhållanden. Han har dock tagit sig upp trots oddsen. Han har haft en hygglig tenniskarriär och spelat mot storheter som Tim Henman. Nu försörjer han sig som tennistränare i fashionabla London. En av hans elever Tom (Matthew Goode) tar honom till sig. De visar sig att de delar intresse för opera.

Tom blir hans vän och väg uppåt i samhällshierarkin.  Chris gifter sig med hans syster Chloe (Emily Mortimer).

Hon jobbar i konstgalleri och vill verkligen skaffa barn , allt för att tillfredsställa föräldrarnas förväntningar. Hennes far (Brian Cox) är en tungviktare inom näringslivet och ger Chris ett välbetalt jobb. Nu har han avancerat. Han har allt han drömt om. Men saker kommer förändras när han träffar svågern Toms flickvän, en amerikansk misslyckad aktris vid namn Nola (Scarlett Johansson).

 Hon och Chris kommer båda från enkla förhållanden och tillhör egentligen inte överklassen om det inte vore för deras sexualitet. De inleder en stormig romans.

Chris älskar sin Chloe men han känner en lust, en okontrollerad passion för Nola. Han kommer till en återvändsgränd, och måste bestämma sig; välja kvinnan som hjälpt honom till den socioekonomiska position han faktiskt befinner sig på eller välja kvinnan som väcker lust, åtrå och starka känslor? Hans övervägande och beslut försvåras drastiskt när Nola visar sig bära hans barn...


Matchpoint (2005) är tydligen den av sina egna filmer som Woody Allen sägs vara mest nöjd över.  Det är också hans första film sedan Hanna och hennes systrar (1986) som gick med vinst i USA (http://www.imdb.com). Filmen skiljer sig dock långtifrån hans urtypiska produktioner med mycket smart dialog, humor, Manhattanmiljöer, romantik, intellektuellas kärlekspyssel och judiska traditioner. Matchpoint är något helt annat. Kanske kan det liknas med en modern tragedi.

Det här är stor filmkonst. Det här är film när den är som allra bäst. Trollbindande. Beroendeframkallande. Fängslande. Drabbande. Nej, jag har inte riktigt ord för en film som Matchpoint. Men från första bildruta till den sista är jag alldeles uppslukad i tennismiljöerna och överklassens London. Woody Allen berättar enkelt om något ganska avancerat och använder skickligt sportens bilder och uttryck för att faktiskt illustrera livets vändningar som bygger på tur och otur. Hur lite vi faktiskt själva kan styra över våra liv och vad som händer med oss. Allen själv har sagt att det skrämmer folk att tänka djupare kring det. Klyschan  "du skapar din egen lycka" kan vi skrota när man ser filmen Matchpoint.

Gillar också referenserna till Dostojevskis Brott och Straff. Vi ser inte bara huvudpersonen Chris läsa boken i filmen. Han skall också enligt http://www.imdb.com citerar från boken när han säger något om att ibland måste oskyldiga offras för att man ska uppnå ändamålet. Matchpoint är onekligen en av Woody Allens bästa filmer (Annie Hall och Fruar och äkta män). Kanske den allra bästa om du frågar mig. TA

Pojken satte sig på cykelsadeln. Han var lite yr efter det han hade upplevt. Starka intryck. Vad hade han egentligen sett? Han hade aldrig bevittnat något liknande.

En man i rödgrön randig tröja, ansiktet var trasigt, skinnet hängde och hade flera hål. Han bar hatt, och så var det dem där händerna. Eller ja, saxarna eller knivarna snarare. Pojken hade mött Freddy Krueger för första gången. Han skulle aldrig glömma honom. När pojken cyklade hem från sin vän med video, Alexander, hem till mor och far, cyklade han för livet. Han kände sig jagad, iakttagen och fast i Freddy Kruegers grepp. På gatorna var det ödsligt, det var eftermiddag, det var höst. Löven svävade, men inget hördes, inte ett ljud, pojken var livrädd, pedalerna gick på högvarv, men ändå kom han ingen vart. Han kände svetten i nacken. Och det enda han såg var Freddy Krueger. Och det enda han hörde var hans otäcka skratt. TA  

Tänker på Resevoir dogs (1992) och scenen då Michael Madsen torterar en maktlös polis. För vissa har scenen en viss betydelse och definierar Quentin Tarantinos filmkonst: cool musik till bilder av brutalt våld. Killinggänget drev ju också som bekant med scenen i Nile city.
 Står knappt ut och se "originalet". Kan det här vara värsta scenen i filmhistorien tätt efter en viss scen i Michael Hanekes Funny games (1997)? TA

En amerikansk författarinna (Anne Bancraft) letar förgäves efter brittisk litteratur i 50-talets New York. Hon får av en händelse kontakt med en engelsk bokhandlare (Anthony Hopkins) i London. Deras brevväxlingar i form av främst skick av böcker respektive pengar utmynnar i en stark vänskap. 84 Charing Cross Road (1986) är en förtjusande film. Producerade av Mel Brooks. Den borde visas i svensk tv under varje jul. TA

Ellen De Generes höll i galan och skapade en trivsam och lättsam stämning.

NATTEN TILL MÅNDAG gick årets Oscars-gala av stapeln i Hollywood. Och man får väl konstatera att juryn gjorde ett starkt och modigt intryck genom att premiera dom viktiga och starka filmerna kontra dom som faktiskt hade fått flest nomineringar. American Hustle som hade 10 nomineringar, bland annat för bästa film och bästa regi, blev helt utan några priser. Även The wolf of Wall Street, där Leo DiCaprio var nominerad för bästa manliga huvudroll och Scorsese för bästa regi, gick nästan helt lottlösa från galan.

Vinnarfilmen 12 years a slave

Rymd-dramat Gravity rakade hem sju statyetter, bland annat för bästa regi, och blev nattens stora vinnare, men filmen som knappt blev av pga problem med finansiering och tog många år att förverkliga, Dallas buyers club tog hem två tunga priser och visade tydligt att Hollywood ville göra ett statement, nästan av politisk karaktär.

Fantastiska Cate Blanchett vann bästa kvinnliga huvudroll för Blue Jasmine.

Filmen som kammade hem kategorin Bästa film blev slavdramat 12 years a slave och var ytterligare ett starkt exempel på det nya, medvetna och samvetsgranna Hollywood.

Ellen fixade pizza till några hungriga i publiken...

Brad Pitt är en av producenterna till 12 years... och precis som George Clooney har han en enorm dignitet och status i Hollywood och står för ett stråk av social och politisk medvetenhet som börjar genomsyra drömfabriken mer och mer på sistone.

Här är några av vinnarna:

Bästa film: "12 Years a Slave" 

Bästa regissör: Alfonso Cuaron, "Gravity"

Bästa manliga huvudroll: Matthew McConaughey, "Dallas Buyers Club"

Jennifer Lawrence vann inget denna gång, men han till höger drog högsta vinsten.

Bästa kvinnliga huvudroll: Cate Blanchett, "Blue Jasmine"

Bästa manliga biroll: Jared Leto, "Dallas Buyers Club"

Jared Leto vann en välförtjänt statyett.

Bästa kvinnliga biroll: Lupita N'yongo, "12 Years a Slave"

Bästa animerade film: "Frozen"

Bästa dokumentär: "20 Feet From Stardom"

Bästa utländska film: "The Great Beauty"

Bästa manus efter förlaga: "12 Years A Slave"

Bästa originalmanus: Spike Jonze, "Her"


GS.

Curtis avslutar på topp

Tänk om man kunde gå tillbaka i tiden. Tänk vad man då skulle kunna göra saker annorlunda. Och tänk vad man då skulle kunna ändra utvecklingen för andra och sig själv i ens liv!
Den förmågan ärver  21-åriga, Cornwall-sonen, Tim (Domhnall gleeson) i sin familj. Hans farfar och sin far (Bill Nighy) har alla bevarat en hemlighet i årtionden. De kan och har kunnat göra tidsresor bakåt i tiden. Det enda som krävs är att stänga in sig i ett mörkt rum, sluta ögonen , knyt nävarna och fokusera på en plats och tid som du vill förflytta dig till.

Tim tror ju först att hans far skämtar. Men när han väl provar så hamnar han igen på nyårsfesten där han tidigare gjorde bort sig. Nu kunde han kyssa flickan som han borde ha gjort....
 På sikt försöker han vinna sin stora kärleks hjärta Mary (Rachel McAdams), vilket blir betydligt svårare trots hans fantastiska förmågor...

About Time lär vara regissören/manusförfattaren Richard Curtis (Nothin hill, Love actually, Fyra bröllop och en begravning m fl) sista film. Det är dags att gå i pension (vi får väl se om den saken, kan band upphöra och göra come-back efter come-back, då är det väl inte omöjligt heller för filmregissörer, eller?) enligt honom själv. Och med tanke på den filmen gjordes i den kontexten är det en film som är och ser rimlig ut. Det är ett slags bokslut eller livsredovisning. Här finns inget riktigt hinder för kärleksparet, inga klassiska scener där man springer från olika håll och försöker hitta varandra innan det är försent. Inga missförstånd som måste benas ut. Nej, kärleksparet finner varandra innan halva speltiden. Det är i stället en film om större samt mer komplicerade saker. När något dör så föds något nytt. Vad är det vi skulle vilja återuppleva en sista gång innan vi ser ljuset slockna?

Det är en filmhyllning till familjen, gemenskapen, omtanken och kärleken. Och vad blir viktigast; se om sitt eget hus eller hjälpa andra i nöd?
Ok, det kanske låter dystert och tämligen filosofiskt. Nej då, det finns vissa sådana ambitioner, men ni som sett Richard Curtis tidigare romantiska komedier kommer känna igen er. Det är England (både Londonmiljöer och vackra Cornwall) med allt vad det innebär.

Två charmtroll i huvudrollerna som vi känner värme för redan i första mötet med dem. De är som vanligt omgivna av flera underbara och egensinniga karaktärer (Rory!!!). Och mitt i det allvarliga och eftertänksamma får vi populärkulturella referenser (Kate Moss, inte minst) småfräck och torr humor. Tidsresorna i filmen tror jag skulle kunna vara symboler för drömmar/fantasier/krav. Både Tim och hans far slutar ju nämligen nästan helt med dylikt när de blir äldre och får familj att se om. Då handlar ju livet genast om något annat. Inte att rätta till saker, få ogjorda saker gjorda , eller tvärtom. Tillvaron syftar då på att leva livet, njuta, stanna upp och iaktta, leva som vanligt varje dag och ta vara på nuet. För snart är allt slut. Richard Curtis avslutar karriären på topp. TA