Smetig snyftare

Av  en ren händelse ser jag om Fallet Henry (1991). En snyftare som är så amerikansk smetig så man blir liksom lite trött efter några minuter. Filmen sågades något grymt av Nöjesguiden när det begav sig. Det var nog väldigt motiverad kritik. Jag var då dock i mina unga tonår och på den tiden en stor supporter av Harrison Ford. Men så här x antal år senare kan jag inte försvara mina tonårsideal längre.

Jag kan inte heller försvara Harrison Ford och påstå  att han är en karaktärsskådis av rang.  Han besitter ett ganska begränsat register och när han ska bära ett drama av den här sorten, blir det ganska plågsamt att bevittna. Marlon Brando brukade säga att om han inte lyckades "lura" publiken , ja, då hade han misslyckat som skådespelare. Och , dessvärre, Ford "lurar mig" inte alls här. Han får dock massor god hjälp av Anette Bening (alltid bra, oavsett material) och Valeria Golino. Men det räcker inte....

Det är en sådan där film vars historier vissa damtidningar kunde skriva spaltmeter efter spaltmeter om. Solskenshistorier så fyllda av schabloner och klichéer så man undrar varför historien ens måste berättas.

En arrogant och självisk advokat (Ford) blir skjuten av en rånare. Han vaknar upp efter flera dygns koma och minns ingenting från sitt liv. Nu börjar "resan" tillbaka då den egocentriska karriäristen successivt förvandlas till en mjukare familjeman.

Slutligen, tiderna har förändrats och även jag har gjort det. Har jag blivit mer cynisk sedan , säg 1991? För själva budskapet i Fallet Henry är ju sympatiskt (manuset är skrivet av J J Abrams). Familj och livet är större än jobb och karriär. Jag tror att det regissören Mike Nichols så gärna ville göra med den här filmen var att hylla eller göra sin egen version av Livet är underbart (1946) eller snegla  på Frank Capras filmer. Men Nichols saknade humorn, svärtan, självdistans, smärtan och missade helt det ironiska 90-tal som han var en del av. Men den forne Mandomsprovsregissören Nichols skulle få revansch , decennier senare då han filmade Closer (2004). Det var en film som var mer i takt med dess samtid; mörk och präglades av otrohet, cynism, ironi och tvivel. TA  

Kvick debutfilm om angelägna ämnen

I Boots Rileys debutfilm Sorry to bother you förmedlas en intelligent och rolig historia om rasism, slaveri och girighet.

Klassiska ämnen behandlas, alltså , men med en oväntad lätt hand och första halvan av filmen är skamlöst underhållande. Det går inte riktigt att slita sig ifrån filmen.

Det känns egensinnigt och påhittigt om en afroamerikansk ung man (Lakeith Stanfield) som behöver ett jobb. Han blir  på kort tid en  framgångsrik telefonsäljare tack vare att han kan förställa sin röst. Han "låter vit".  Det som ser ut att vara en språngbräda mot högre karriärshöjder visar sig dock vara något annat. Historien tar en radikal vändning när han möter entreprenören Steve Lift (Armie Hammer)…..

Filmen tappar mitt intresse mot slutet, då verkar det också lite som Boots Riley även förlorar fokus. Det börjar övergå till något av en annan slags film och överdrifterna tar över. Detta är lite synd när filmen börjar så hejdlöst bra och jag tror att Spike Lee känner sig mycket hedrad. TA 

Oväntad uppföljare

Trodde först det var ett skämt. Sedan sjönk det in även i mig.  Ron Howard Eldstorm (1991) har fått en uppföljare, Backdraft 2.
Donald Sutherlands och William Baldwins rollfigurer från originalfilmen finns med i uppföljaren. Sean McCaffrey (son till Kurt Russells rollfigur i 90-talsfilmen) har vuxit upp och blivit en mordbrandsutredare på samma brandstation som sin far en gång tjänstgjorde på.
Jag somnar 15 minuter in i filmen....
TA 

En kvinna under påverkan

I sevärda dramat The kindergarten teacher (2018) spelar Maggie Gyllenhaal en förskolefröken. Hon upptäckter att en av hennes elever visar sig vara  en riktig språkbegåvning. Pojken skapar poesi av ingenting och får världen att le tillbaka mot honom. Förskolefröken blir besatt av honom och snart börjar hon tänja på gränser....
Starkt drama med en lysande Maggie Gyllenhaal i huvudrollen. Hennes modiga porträtt väcker frågor över USA och västvärldens (o)intresse för kultur och estetik. Är vi alldeles förlorade och ointresserade av kultur och vad har vi ersatt det med? Vad gör vi med förlorade drömmar och besvikelser? Projicerar vi dessa på barnen? Vad är konst och vad är inte konst? Är du en konstnär om du har ett konstnärligt språkrör?
TA

Charmig, träffsäker och lyckad Hornby filmatisering!

Läraren Duncan (Chris O´Dowd) är alldeles besatt av låtskrivare/sångaren Tucker Crowe (Ethan Hawke). En internetsida dedicerar han artisten och han lägger ner många timmar dagligen på att diskutera Crowes skivografi och uteblivna framgångar med likasinnade.
Anne (Rose Byrne) heter Duncans fru. Hon är inte lika upphetsad av  sin mans fanatiska intresse. Duncan sörjer det. Och han håller inte tillbaka sin besvikelse. Deras förhållande är lite i limbo. De har bestämt att de inte ska skaffa barn sedan en tid tillbaka. Anne drömmer om barn och moderskap. Hon överväger för sig själv att skaffa barn på egen hand.

Historien vänder efter att  Anne har skrivit en recension på Duncans hemsida om Tucker Crowe. Några dagar senare kommer posten och Anne öppnar ett större brev med en skiva. Det är demoversioner, skisser och tagningar från Tucker Crowes skiva Juliet. Hon börjar lyssna och även om hon inte ändrar sin musikaliska uppfattning så är detta början på en egendomlig sommar. Kort därefter får hon ett email från någon som påstår sig vara Tucker Crowe och en intensiv brevväxling påbörjas...…

Juliet, Naked är en charmig, träffsäker och ovanligt lyckad filmatisering av boken med samma namn, skriven av Nick Hornby. Man har försökt vara trogen boken så mycket det bara går.

Det är när Nick Hornby är som bäst och där han själv har skapat nästan en egen genre, en slags male lit. Det är historier som beskriver heterosexuella män med ett vuxet förhållande, lite självinsikt och alltför förlorade i ett specialintresse. Här finns romantiska undertoner, ironiska blinkningar,  höga doser av värme kryddat med intelligens och många skedar oemotståndlig charm. Men det mest briljanta  (håller jag på att missa nu när jag skriver om filmen/boken) är ju själva idén; Tänk om du skulle få ihop det med din partners idol! Och din partner och hans idol går inte alls ihop i verkligheten. Vad händer då?   
TA   

Giganternas möte

En pappa (Steve Carell) försöker rädda sin son (Timothy Chalmeet) från ett tungt och livshotande missbruk. Men kan han rädda honom? Vad spelar det för roll om sonen själv inte vill bli räddad?

Filmen Beautiful boy (2018) är något av de starkaste jag sett i år. Tårarna bara faller handlöst nedför kinderna. Steve Carell visar återigen hur bra han kan vara i drama roller och hans motspelare, unge stjärnskottet TimothyChalmeet (Call me by your name, Ladybird) gör ytterligare en storstilad skådespelarprestation. Det här är giganternas möte. Musiken går heller inte av hackor,                          t ex Mogwai, Sigur  ros, Neil Young och givetvis John Lennons Beautiful boy.