Inför Cannes 2011 del 3

Frankrikes president Nicolas Sarkozys ande vilar över årets festival. Hans hustru Carla bruni, finns med i öppningsfilmen Midnight in paris av Woody Allen. Och Sarkozy själv avbildas i franska politiska satiren La conguéte (The Conquest) av regissören och dramatikern Xavier Durringer.

Filmen fokuserar på Sakrozys väg till makten.

Det är enligt uppgift den första franska filmen någonsin som gjorts om en regerande fransk president.

 http://newsfeed.time.com/2011/01/12/new-sarkozy-film-charts-rise-to-power-and-divorce/

Oliver stones W (2008) ligger nära till hands att jämföra med när man ser trailern till La conguéte. http://www.festival-cannes.com/en/article/58066.html

Klart en film vi hoppas får svensk biodistribution under året. TA 

Inför Cannes 2011 del 2

Det finns regissörer/filmskapare som tycks spotta ur sig filmer. Woody Allen hör definitivt till den kategorin. Martin Scorsese har blivit flitigare med åren. Och skotten Ken Loach likaså.

Men så finns det också motsatsen. Regissörer som tar väldigt god tid på sig. Nästan så tiden glömmer bort dem och deras verk. Terrence Malick är en av dem. Han har gjort 5 filmer på 30 år. I årets Cannes-festival visas hans film Tree of life.

Filmen beskrivs enligt http://www.imdb.com/ som ett familjdrama i 50-talsmiljö. 11-åriga pojken Jack växer upp i Texas och får välja mellan faderns (Brad Pitt) ideal som betonar styrka och självständighet eller moderns kärlek budskap.
 http://www.reelzchannel.com/movie-news/8473/first-still-images-and-synopsis-of-the-tree-of-life-starring-brad-pitt-and-sean-penn/

Vi får följa Jacks resa från oskuldens barndom till vuxen ålder (Sean Penn). Svårbedömt så här på förhand, men i filmreklamen framgår ändå Malicks visuellt vackra bildspråk. Det vore konstigt om man ändå inte gick och såg Tree of life på stor duk.

Terrence Malick var en av regissörerna på 70-talet som skapade New America, en slags amerikansk filmrörelse, motsvarande 60-talets Franska vågen. Debutfilmen Badlands (1972), eller Det grymma landet, om man föredrar svenska översättningen, är nog fortfarande kontroversiell på sina håll, inte minst i USA. Filmen lyfter fram våldet, dödsstraffets icke vara eller vara.

Men efter filmen Himmelska dagar (1978) försvinner Terrence Malick. Han gör inte en film på 21 år. 1999 gör han come-back med den poetiska och underskattade krigsskildringen Den tunna röda linjen (Sean Penn gjorde en mindre roll i filmen) TA

Vilka filmer sjunger han om?

GLAD PÅSK!

Inför Cannes 2011, del 1

Inför den 64:e Cannesfestivalen. Om drygt tre veckor är det dags igen. Röda mattor, glamour, gigantiskt pressuppbåd och flera spännande filmer. Men den franska jätten av internationella filmfestivaler kan diskuteras. Liksom förra året visas Hollywoodblockbusters. I år kommer publiken få se Pirates of caribbean 4.

Filmen tävlar inte, gudskelov, men ändå. Är det inte meningen med en festival som Cannes (med sådan anrik historia) att vara skyltmönster och förmedlare av smalare och konstnärligt mer inriktade filmer? 
 

Juryn leds av (som vi har meddelat tidigare)  ingen mindre än Robert de Niro. Han får sällskap av bland andra Linn Ullman, Uma Thurman , Hong kong-regissören Johnnie To och Jude Law.

Cannes har av tradition, spännande startfält i tävlingssektionen. Så även i år.

En snabb titt på festivalens hemsida http://www.festival-cannes.fr/en.html och på klipp från dess tävlingsfilmer ger en viss fingervisning.

Lars von trier återvänder till festivalen. Det var två år senast, då dansken medverkade med kontroversiella Anti-christ. Den här gången blir debatten mindre högljudd. Hans Melancholia utmärker sig med en besynnerlig rollista: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, John Hurt Charlotte Rampling och far och son (Alexander) Skarsgård. Och inte minst Kiefer Sutherland!

Det ska bli spännande och se hornom i Von triers irrationella regi. Sutherland var het på 80 och i början av 90-talet, Lost boys (1987) och Stand by me (1986) gjorde honom till okrönt bad guy. Men som många kändisbarn har han fått leva i skuggan av pappa Donald Sutherland. På 90-talet försvann Kiefer Sutherland. Förekom mest i undermåliga produktioner. Han var på väg att bli bortglömd, om det inte vore för tv-succén 24.

Filmen Melancholia har övernaturliga undertoner, domedagsstämning, två systrar på olika sidor och tycks utspela sig på ett bröllop. Det återstår och se om filmen får ris eller ros. 

Alltmindre meriterande ensemble ser vi i Gus van sants Restless. Filmen verkar mer konventionell än hans senaste alster. Mer en återgång till optimism, och feel good stämning som i Good will hunting, och inte alls i fotspåren av 9/11 som i ångestfyllda Elephant och Paranoid park. Men sökande tonåringar är det ändå fokus på, vilket har blivit Van sants främsta gren. 
TA

En blivande klassiker

När filmen Blue valentine börjar, letar pappa Dean och dotter Frankie efter familjens hund. De ropar och springer runt huset och i skogen. Inget ljud. Ingen hund. Var tog den vägen?


Scenen verkar först inte märkvärdig. Men i efterhand förstår jag symboliken. Hundletandet rymmer filmen Blue valentines frågeställning. Var tar kärleken vägen?

Regissören Derek Cianfrance blev besatt av frågan efter föräldrarnas skilsmässa. http://www.makingof.com/posts/watch/1223/interview-with-blue-valentine-creator  I 12 år arbetade han med historien om Cindy och Dean. Hon är en originell tjej med läkardrömmar och han är en nyfiken flyttkarl. Han kommer in i hennes liv när hon behöver honom. Hon blir allt hans. Det han vill leva och dö för. De bildar familj. Men, vad händer när det man attraherades av hos sin partner plötsligt blir till det man hatar?

Berättargreppet, växlingar mellan då och nu, blir effektivt och håller publiken spänd ändå intill mållinjen. Men det är den raka och uppriktiga uppgörelsen och skådespelarnas dynamik mellan Ryan Gosling och Michelle Williams – som gör Blue valentine till en blivande klassiker. TA

Paranormalt läskigt!

Tvärtemot bättre vetande, men ändå just därför, såg jag klart skräckfilmen Paranormal activity 2 häromnatten. Var tvungen att dela upp den i två visningar då jag första kvällen helt enkelt inte fixade att se klart den. För mörkt ute. För tyst. Alla andra sov.
När jag såg klart den igår natt var det jobbigt. Det var sent. Och jag skulle försöka sova. Tillslut gick det, men inte var det en picknick. Det värsta med den typen av skräckfilm är nästan efteråt. Så fort jag tänker på den så får jag gåshud och känner obehag.
Första filmen kom 2007 och skrämde slag på mig. Den tog greppet från Blair witch project ett steg längre och suddade ut gränsen mellan spelfilm, dokumentär och verklighet och fantasi.

Tvåan skruvar till det ytterligare och låter familjens kamera tillsammans med de bevakningskameror de låter installera i huset efter ett misstänkt inbrott visa tittaren de oförklarliga och läskiga saker som manifesterar sig.

Utan att avslöja något så väver filmskaparna ihop de båda filmerna på ett smått genialiskt sätt som, om man inte har fått skrämselhicka nog mot slutet, gör att man hoppar till rejält och blir mäkta uppskrämd.

Saw, Hostel och andra moderna tortyr- och slasherskräckisar kan dra något gammalt över sig. Ska man skrämmas ska man göra som i Paranormal activity 1 & 2. Det man inte ser är alltid det som skrämmer mest.
Fy fan.

GS.

Ung kvinna under påverkan

Katarina (Alicia Vikander) är en 20-årig tjej i en av Göteborgs förorter. Utanför socialtjänstens kontor röker hon och för en monolog med sig själv. Hon har slutat med oralsex och gått ur facebook. Hon vill ha det ”rena”, ”det vackra”, i tillvaron.


Hennes mor (Josephine Bauer) sitter på den lokala pizzerian och tar bara ”en öl”. Några pengar att låna av henne är inte aktuellt. Genom spårvagnens fönster pekar Katarinas pojkvän, Mattias (Martin Wallström) ut mot en sportbil. ”En sådan skulle man ha”, säger han. Han och Katarina är på väg till konserthuset för en Mozart-konsert. Det känns lite underligt, men något måste vi ju göra”, konstaterar Mattias. Efter den där kvällen på konserthuset blir ingenting sig mera likt.

Katarina blir alldeles besatt i musiken. Av en slump får hon jobb som receptionist på konserthuset. Med den äldre, gifta dirigenten Adam (Samuel Fröhler) inleder hon en relation som får oanade konsekvenser för dem båda.



Samuel Fröhler och Lisa Langseth



Till det som är vackert (2010) är DI-utbildade Lisa Langseth första långfilm. Hon har både regisserat filmen och skrivit manus. Langseth belönades med en Guldbagge för ”bästa manus”. Filmen bygger på en monolog som hon gjorde redan 2004 på Elverket. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=745&artikel=4312112

Det är svårt att sätta ETT ord på vad som gör Lisa Langseths film Till det som är vackert, så extremt drabbande.

Storyn om Katarina är ytterst välskriven, skarp och originell (inte vanligt för svensk film).

Perspektivet är inte ur slitet i svensk film, precis; en ung kvinna från underklassen under påverkan.

 Frågor om passion, kärlek, hat, trygghet, besvikelse, rätt och fel, ställs mot väggen. Katarina är en egendomlig karaktär. Hon väcker flera frågor och funderingar. Varför kan hon inte kontrollera sin ilska? Varför denna våldsamhet? Vad händer med henne när samhället inte längre kan ingripa?

Hon är tjejen som har ingenting. Adam får symbolisera möjligheter och förhoppningar. Han förser henne med nycklar till en ny värld: uppmuntrar henne till litteratur och musik. Katarina bläddrar mest igenom böckerna. Men hon fastnar för Kierkegaards motto: ”Modet är livets enda mått”. Du kan göra vad du vill, om du vågar, förklarar Adam för henne.

Klassklättringar har vi sett tidigare i till exempel Woody Allens mästerliga thriller Match point (2006). Liksom den uppåtsträvande tennistränaren Chris Wilton(Jonatan Rhys myers) är receptionisten Katarina desperat. Beredd att göra allt för att inte låta sig degraderas på samhällsstegen.

Alicia Vikander (vann Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll) är superb i rollen som Katarina. Bakom det söta alldagliga flickansiktet döljer sig en komplicerad, osympatisk, sårad och skrämmande personlighet. Men man får ändå någon slags empati för henne. Filmen känns ärlig och söker inte efter enkla förklaringar eller moraliska pekpinnar. Till det som är vackert, vill jag se om flera gånger. Hallelujah, vilken, film! TA

Aronofskys mästerverk

Ibland är kort bäst. Ibland kan man nästan sakna ord när man sett eller läst något mind-blowing. Och ibland behövs inte så många ord.
Om filmen Black Swan finns det mycket att säga. Mycket att disskutera. Många tankar och känslor och reflektioner och referenser dyker upp. Tolkningarna och budskapen är flertaliga. Eller kanske få, beroende hur man väljer att se filmen.

Vincent Cassel som den demoniske regissören.

Men jag vill inte skriva för mycket. Men därmed uppmana alla att se filmen. Nu kommer ju inte alla göra det eftersom den inte lockar alla trots den i överlag översvämmande positiva krititiken. Därvidlag är den för mörk, för intensiv och för obehaglig. Och för sexig och full av fula ord.

Portman & Kunis i en scen som får upp tempen en aning...

Black Swan är den typen av film som får en gammal filmräv att bli upphetsad. Som får en ärrad biobesökare och trött filmnörd att känna den där gnistan som med åren får allt svårare att tända till. Och nu menar jag inte bara på grund av filmens sensualitet.

Här har vi en film som i stort sett innehåller det mesta. Visuellt utmanande och intagande. Dramatisk. Välspelad till tusen. Stark story som väver ihop en klassisk opera (Svansjön) med en thriller-psykologisk berg- och dalbane- händelseutveckling som sätter igång tankar och referenser till regissörer som Polanski, Cronenberg och Lynch. Och Hitchcock för den delen. Den är spännande som bara den.

Åhh Winona, du är back!

En annan anledning till denna icke-recension är det enkla faktum att undertecknad ännu inte riktigt landat efter att ha sett filmen. Vet bara att den drabbade mig. Hårt. Som att bli slagen i magen. Över hela kroppen. Och ändå njuta av det. Men ändå känna sig omtumlad och utpumpad. Fysiskt och känslomässigt.

Nu kanske det här låter som om Black Swan skulle vara världens bästa film. Så är det inte. Det är den inte. Men just nu är den ett omedelbart mästerverk. Just nu är den bäst. Ett kraftpaket till film som jag vill, måste, se om. Och om igen. Att rullen skulle vara klyschig och kvinnoförnedrande kan jag inte se, inte fatta, kanske är den det. Men då är Polanskis Repulsion också det. Återigen blir det en tolkningsfråga, hur man väljer att uppfatta filmen. Och det i sig brukar utmärka en bra film. En intressant film.

Natalie Portman måste förstås nämnas. Precis som hennes karaktär vill vara perfekt så är hon det här. Perfekt. Hon gör en majestätisk rollprestationen och ingen kan tvivla på att hon var värd en Oscar-gubbe efter att ha sett filmen.
Mila Kunis är het. Vilka ögon! Och matchar Portman lysande, hon är en spännande ny aktris att hålla ögonen på. Barbara Hershey har jag alltid gillat. Och det är härligt att se Winona Ryder tillbaka på banan igen.



Räcker nu. Ni förstår att jag gillade filmen. Den svarta svanen förförde mig och har mig ännu i sitt hypnotiska grepp.

GS.

PS. Blev ju inte så kort det här... Men det blir ju inte alltid som man tänkt...DS.

White material

Det vilar en mystik kring Clare Denis film White material (2009) och i synnerhet runt dess huvudkaraktär Maria Vial(Isabella Huppert). I ett icke nämnt afrikanskt land pågår ett inbördeskrig. Den vita franska kaffeodlaren Maria har ärvt kaffeproduktionen av sin styvfar. Plantaget blir alltmer indraget i konflikten. Hennes familj vill lämna landet och åka hem till Frankrike. Maria vägrar. Varför vill hon inte bort från oroshärden?

”Du vill inte förlora det du har”, säger en av hennes anställda. Maria svarar med tystnad. Kan det vara så att hon har byggt upp hela sin existens kring kaffeodlingen? Vem skulle Maria vara utan den? Hon är ju apolitisk i konflikten, till synes obekymrad över att gerillaledaren, den mytomspunne Boxaren gömmer sig på hennes gård.

I intervjuer (med Sarah Cronin och The Guardian) http://www.electricsheepmagazine.co.uk/features/2010/07/01/white-material-interview-with-claire-denis/


http://www.guardian.co.uk/film/video/2010/jul/01/claire-denis-isabelle-huppert


beskriver regissören Clare Denis, karaktären, Maria Vial som en förlorare. Lätt att ogilla. Hon lever i en dysfunktionell familj, och det enda hon kan göra, är att blint tro att eländet kan upphöra.

Själv funderar jag över hennes ovilja att ta ställning i konflikten. Inte heller verkar hon bryr sig om medmänniskorna. Vad tyder det på? Distans, uppenbarligen, och ja, en viss uppgivenhet.

Clare Denis föddes i Paris, men tillbringade barndomen i Sydafrika, hennes pappa jobbade för koloniala franska administrationen. Hon vill visa i White material hur det är att vara vit i Afrika. Du tilldelas en viss status, och du tror precis som Maria i filmen, att du är en del av samhället. Närhet till kulturen, människorna och miljöerna. Men du är inte det. http://www.guardian.co.uk/film/2010/jul/04/claire-denis-white-material-interview

Maria Vials relation till sonen Manuel (Nicolas Duvauchelle) är spänd. Manuel verkar mest vilja att dagarna bara ska passera. Omgivningen uppfattar honom som lat. Maria tar sonen i försvar. Men innerst inne känner hon besvikelse. I drömmen berättar spåmannen för henne om att Manuel är ”ett hafsverk”. Han är en orolig själ. Hans karaktär får nästan bibliska mått av Den förlorade sonen. När Manuel försvinner och attackeras av barnsoldater, tar berättelsen en minst sagt en annorlunda vändning.

Till sist, actionskådisen Christopher Lambert spelar övertygande Maria Vials man i White Material. Ovanligt att se honom i ett realistiskt och tungt drama. Regissören Denis har inte förklarat varför hon valde en av 80-talets största filmikoner (säger bara, Highlander) i sin film. Men onekligen är det effektivt mystiskt; och ett i raden av överraskande grepp i White material. TA

I mitten av 90-talet lyfter sig Storbritannien som nation. Landet får arrangera fotbollsEM 1996. Brit popen slår igenom med bravur, band som Oasis och Blur blir världskända. Maktskiftet i form av Tony Blairs New Labour ger skäl till optimism. Medierna vill mer än gärna tala om Cool britannia och drar paralleller till 60-talets Swinging London. Modeller (Kate Moss etc.), modeskapare samt filmerna Trainspotting (1996) och Fyra bröllop och en begravning (1994) spär också på bilden av Cool britannia.

Historiens innovationer och tekniska under har alltid framkommit efter människans behov. Amy Jenkins populärkulturella gärning är inget undantag.

 Hon är en ung nyutbildad jurist under 90-talets Cool britannia. http://www.world-productions.com/wp/content/shows/thislife/writers/amy.htm Jenkins efterlyser en samtidsskildring i tv-serieformat för sin generation. Såporna som finns är mest moraliserande, dumma, ytliga och heterosexuella produkter. Amy Jenkins vill inte vänta. Ur hennes penna kommer tv-serien This life (1996-1997, visades på SVT 1997-1998, totalt 32 avsnitt). Hon föder karaktärerna, Egg (Andrew Lincoln), Milly (Amita Dhiri), Warren (Jason Hughes), Anna (Daniella Nardini) och Miles (Jack Davenport). De är unga (20 någonting) och nyutbildade jurister. Alla med brister, förtjänster och säregna egenskaper. I en lägenhet i södra London, Southwalk, delar de livets bröd under ett år. Ett oförglömligt år. Tårar och idel tårar forsar ner längs mina kinder. Skratten och glädjen bubblar i magen. Besvikelse kryper över hela kroppen. En bättre tv-serie än This life har inte och kommer inte skådats.
TA

Never let me go

Först var jag mest sugen på att se Keira Knightley igen efter några års frånvaro på vita duken (senast syntes hon i två filmer 2008 - The Duchess & The Edge of Love) där hon för en gångs skull lirar i en film som utspelas i modern tid. Men den som mest imponerar i Never let me go är Carey Mulligan som häromåret slog igenom med dunder och brak i 60-tals-pärlan An Education.
Det är också hennes karaktär, Kathy, som filmen centrerar kring. Hon och hennes vänner Ruth och Tommy (starkt spelad av nya Spider-man, Andrew Garfield) verkar tillsynes vara helt vanliga barn som går på en privatskola i England. Idyllen spirar. Men efterhand märker vi i publiken att det är något annorlunda med barnen på skolan.
Snart går det även upp för dom att deras liv bara har ett syfte, de ska utvecklas för att sedan lämna ifrån sig organ till behövande.

Jag har inte läst boken av den japanskfödde Kazuo Ishiguro (numera bosatt i England) men det är tydligt att de av hans böcker som filmats, denna och Återstoden av dagen, passar att förflyttas till vita duken.
Finns ett lätt science-fiction drag över Never let me go, men det stannar vid att själva storyn har känsla av 1984 och att den tar upp frågor som kloning och organdonationer. Styrkan i filmen är att den blir till ett starkt, meditativt och suggestivt kärleksdrama om längtan efter ett riktigt liv, om vänskap, kärlek och ja, de vanliga livsfrågorna.

Utan övriga jämförelser tänkte jag lite på tematiken och känslan i Blade runner.
Regissören Mark Romanek debuterade 2002 med det iskalla thrillerdramat One Hour Photo med Robin Williams och han bevisar med nya filmen att han besitter något eget, något som kan bli stort.
Never let me go är en deppig film, men otroligt vackert gjord och fylld av sevärda skådisinsatser och den är vemodig och stark och ligger kvar länge efteråt i din själ och skaver.

GS.

I Oliver Stones Any given Sunday (1999) stormar det kring NFL-Laget Miami Sharks. Laget sladdrar i tabellen. Den rutinerade tränaren Tony D´Amontos (Al Pacino) pressas av klubbledningen. Otåligt kräver de omedelbara resultat. Lagets viktigaste spelare, lagkaptenen `Cap´ Rooney (Dennis Quiad) skadar sig. Nya egotrippade stjärnan Willie Beaman (Jamie Foxx) famlar i fåfängans mediefyrverkeri. Lagets läkare (James Woods och Matthew Modine) är djupt etiskt oeniga, i synen på ”rent spel” osv.

Sportfilmer genom åren har knappast gjort sig kända för komplexitet. Men Oliver Stone vill ändra på det. Visserligen kan man ha synpunkter på filmens krigsscener, förlåt, sportscener.

Manliga gigantiska bestar med salig mängd av testosteron tampas i slow motion och till skränig musik. Men avfärdar inte filmen för det!

Any given Sunday är kritisk till hur idrotten har alltmer kommersialiseras. Skildringen av det påhittade amerikanska fotbollslaget Miami Sharks går att applicera på flera engelska fotbollsklubbar i Premier league. I det avseendet är filmen förmodligen den vassaste sportfilmen som någonsin gjorts.

Porträttet av den skadade lagkapten Cap Rooney är värt att dö för. Veteranen Rooney försöker spela matcher trots en svår skada. Han vet innerst inne att karriären är över. Aldrig förr har det som nu varit lika frestande att lägga av. Men Rooneys hustru går inte med på det. Om du inte var fotbollsspelare, vad skulle du vara då? frågar hon kallt.

Såsom Oliver Stone påpekar, i en intervju med Easter news interview (http://velvet_peach.tripod.com/fpacanygivensunday.html)  har Dennis Quiad ”en fotbollsspelares utseende”. På senare år har Quiad också visat sig ha en mycket uttalad talang för att gestalta män med komplicerade identitetskriser (se även Far from heaven). Cap Rooney blir rena sinnebilden för den starke lagspelaren/ledaren med en inre konflikt. Dennis Quiad gör sitt yttersta i en välskriven roll.

Rollistan är halva nöjet med filmen. James Woods får spela sin älsklingsroll, bad guy. Han ger läkare utan gränser en ny dimension. Cameron Diaz överraskar i en ovanlig roll. Hennes klubbägare, Christina Pagniacci är härligt cynisk och girig.  

Stone (spelar sportkommentator i filmen) målar också livfullt upp bilden av unga, lågt utbildade afroamerikaner vars liv gör egendomliga klassresor. Över en natt gör de kometkarriärer i NFL. De tjänar plötsligt fantasisummor. För vissa blir dem Gudar, och deras beteende blir därefter. Men framgången och deras tillvaro hänger på en skör tråd. Vilken söndag (matchdag) som helst kan det sannolikt smälla kritiskt. En enda tackling kan vara livsavgörande. Idrotten är vår tids gladiatorspel. TA

Ett fruset ögonblick.

I Francois Truffauts De 400 slagen (1959) skolkar pojkarna rån skolan. De ser en dockteater, pjäsen liknar Rödluvan och Vargen. Pojkarna sitter längst bak, luttrade, sömniga och allvarsamma. De är inte mottagliga för det ”barnsliga”, det ”lustiga”, det ”roliga” som övriga barn reagerar på i salongen. Antoine och hans vapendragare är bara frånvarande. Leken och skrattet har gått förlorade. Scenen avrundas med en studie av två yngre pojkar som sitter längst fram i salongen. De skrattar och ler, förtrollade av pjäsen. Den ena pojken till höger i bild, påminner om en yngre och gladare Antonie Doinel (Jean Pierre Léaud). TA 

Tompa har FF

1983 gör den 21-åriga Tom Cruise komedin Föräldrafritt (Risky business). Han sprudlar av energi, och dansar bokstavligen fram i rollen som tonåringen Joel Goodsen. Hans föräldrar lämnar honom ensam hemma under en vecka. Föräldrarna ska ut på resa. Joels vecka blir händelserik och dramatisk. Allt förändras när han ringer en call-girl, Lana (Jennifer Jason Leigh).

Tom Cruise har varken förr eller senare varit så här rolig som här. Stjärnstatusen gjorde honom allvarligare och mindre spontan, helt klart.

Föräldrafritt har en ambition att skildra en pojkes upptäckande av sin sexualitet. I Joels drömmar märker vi hur han fruktar för och trånar efter förbjuden frukt. Det skänker en viss mystik i en till synes konventionell charmig 80-tals komedi.

Enligt Cruise ( i en intervju i Merv Griffin show 1983) skildrar Föräldrafritt en ung mans förhållande till samhällets krav. Han måste få ett perfekt jobb och en perfekt flickvän osv. Lana i filmen, säger han är en metafor för kapitalism, som får Joel och lyckas.


Jag retar mig på filmens politiska ställningstagande. Det blir tydligt att filmen är en produkt av sin tid; Reagan vid makten och gryende nyliberalism. Allt ska och kan köpas för pengar. Sensmoralen i filmen blir nästan ”jag tjänar pengar, alltså finns jag”.

Kvinnosynen är också tveksam. I mina 2011-årsglasögon ser jag en klar idealisering av en lyx prostituerad. Föräldrafritt är ett tidsdokument på gott och ont. TA

Spanjoren Pedro Almodóvar har onekligen skrivit in sig i den moderna filmhistorien. Ingen annan manlig filmmakare kan skildra kvinnor som han gör på film. När man bevittnar hans genombrottsfilm, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988) slås jag av det.

Här finns kvinnan i alla dess gestaltningar. Urstark, listig, svag, ful, vacker, skämtsam, ung, neurotisk, psykopatisk, förförisk och gammal. Kvinnornas liv i filmen är allt annat än bra. Men att ta till flaskan är inget alternativ. Möjligen sömntabletter och cigaretter, där någonstans går gränsen. Utseendet prioriteras trots hjärtat spricker. Allt måste gå, ändå.

I all galenskap och komik blottar sig en tragik, skådespelerskan Pepas (Carmen Maura) hjärta blöder, smärtan är total, efter hennes älskare Ivan, lämnat henne. Hon tvingas acceptera tystnaden. Utan framgång ringer hon honom i ett. Hon lämnar lappar på hans dörr. Hon kollar telefonsvararen. Inget svar. Ingenting. Hon åker taxi och förföljer hans hustru. Hon till och med konfronterar henne i telefonen. ”Du kan dra åt helvete, men hälsa att jag har ringt”, säger Pepa innan hon lägger på.

Pedro Almodóvars fascination för kvinnor har ingen enkel förklaring. Han själv har ingen aning. Men han säger i en intervju för http://shadows.wall.net/features/volver1.htm att kvinnor är mer intressanta än män som subjekt för en historia. Kvinnor har mer frihet till känslouttryck och mera tillgång till sina känslor. De är mindre blyga och har mindre fördomar.

Han fortsätter: - Jag tror kvinnor kan överraska oss mycket bättre, eftersom de har i århundraden tvingats leva i tystnad och i skugga.

Pepa i filmen Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott blir i bekant med en egensinnig, mamboälskande taxi-chaufför. Jag har aldrig dansat mambo, men mambodans är nog som filmen Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Tekniskt avancerat, kvick, stiligt och lätt och svårt på en och samma gång.

Inledningen är vacker och lätt att tycka om. Fransk 60-tals musik förstärker den exotiska dramatiska stämningen. Röda färger. Ivan som är föremål för hela filmen och Pepas kamp, och existens, flanerar likt i en dröm. Han viskar slitna klyschor till de kvinnor han möter.

Filmen har en alldeles fenomenal scen. Den känns familjär på något vis, säkerligen har Almodóvar låtit sig inspirerats eller till och med stulit den från någon äldre film. Närmaste jag kommer i tanken är till Bröderna Marx. Men jag vet att den referensen inte räcker till. Pepa får oväntad besök av sin älskares, Ivans hustru. Ivans son (Antonio Banderas) och flickvän är också på hos Pepe för lägenhetsvisning. Samtidigt gömmer sig väninnan Candela i lägenheten från polisen. Två poliser och en herre från Televerket dyker dock upp i sällskapet, efter ett antal ogenomtänkta telefonsamtal. Mer vill jag inte avslöja. Här kommer filmens definitiva komiska höjdpunkt.
TA

Vi Cannes inte vänta

11-20 maj hålls den 64:e upplagan av Cannes-festivalen (http://www.festival-cannes.com/en/festival/officialSelection.html). Robert De Niro leder juryn som skall utse vinnarna av tävlingsfilmerna. Han blir den tredje amerikanen i historien. Tidigare har Tim Burton och Sean Penn fått delta i festivalens jury. Flitige Woody Allen får öppna festivalen med sin film Midnight in Paris (http://www.imdb.com/name/nm0116257/). I filmen medverkar bland andra Marion Cotillard (Inception, La vie an rose) och Frankrikes presidenthustru, Carla Bruni-Sarkozy. Det lär ju knappast göra intresset mindre.

Den 17:e maj kommer franske skådespelaren Jean-Paul Belmondo hedras på festivalen. Han är en av ikonerna från den franska nya vågen på 60-talet. Flera förknippar nog honom med rollen i Jean Luc Godards Till sista andetaget (1960). Den 14:e april kommer filmprogrammet att presenteras, det ser vi fram emot.

TA

Maktens skådespelare

I Oliver stones Nixon (1995) utbrister ex-president Richard Nixon (Anthony Hopkins) att han vill tillbaka till scenen. Han saknar ”skådespeleriet”.

Visst, det är en förenkling. Möjligen historiskt förkastligt också. Men jag tror att den scenen i Nixon inte är helt ovanlig för vissa politiker på den nivån. Politiker som överväger att sluta. Politiker som har sparkats. Politiker som har tagit time-out. De vill tillbaka, till vad då?

Inte Vita huset, inte Knesset, inte Riksdagen.

De vill tillbaka till Scenen, dvs., till mediacirkusen.

Mediernas framfart har förändrat politikerna och den politiska arenan. Politikerna har omvandlats från inflytesrika samhälls idealister till enbart maktens aktörer i en pjäs signerad experter och journalister.

Medierna och politikerna lever i symbios med varandra. Politikernas främsta språkrör är tveklöst medierna. Och medierna får i gengäld aktörer och manus.

Mediernas manus håller inte direkt Norén eller Bergman klass. Det framgår ganska snabbt när man ser nyhetsinslagen.

Här har vi duvor och hökar. Gott mot ont. Dialogen är föga upphetsande. Mycket handlar om ansvar, lönetagare, Sverige och bla bla bla.

Politiker är mer eller mindre goda skådespelare.

I debatterna måste de övertyga och inge förtroende. I rollen som trygg, omsorgsfull, intelligent, vettig och påläst ledare.

Det är en komplicerad och komplex roll. Flera politiker berhärskar den inte. En del fastnar i en enda egenskap. Det återstår och se om nye S-ledaren Håkan Julholt är en mångfacetterad skådespelare, förlåt, politiker. Undrar om han ser på danska tv-serien Borgen?

TA