Världens coolaste - 80!

Idag måndag den 31:a maj 2010 fyller Clint Eastwood 80 år!

Jag har aldrig träffat Clintan personligen men var en av alla journalister i ett fullpackat Grand Hotell på presskonferensen till De Skoningslösa (Unforgiven) 1992 och när han sen eskorterades ut passerade han ganska nära mig och jag var skakig och knappt kontaktbar resten av dagen. Och då ska man veta att jag hade gillat Clintan länge, i stort sett ända sedan jag blev biten av konstarten kallad Film. Exakt när det var minns jag inte, men det tog rejäl fart i samband med Star Wars, alltså 1977.

Förutom Gert Fylking som satt längst fram utklädd till en indian och skämde ut sig så märktes en atmosfär bland alla i salongen att mannen därframme vid podiet inte var någon dussinskådis, inte ens en filmstjärna utan en superstjärna. En levande legend.

Idag 16 år senare har Eastwoods status bara ökat än mer, respekten och inte minst kritikernas syn på den gamle actionhjälten har ändrat utseende och gått från att han var en konservativ, fascistisk hämnare till en av de största amerikanska filmregissörerna. Och den absolut störste regisserande skådisen genom alla tider.

Clintan fascinerar mycket för att han är hemlig. Inte många vet mycket om hans privatliv förutom att han varit gift flera gånger och har många barn (7 stycken!). Han var borgmästare ett tag och uttryckte då både demokratiska och republikanska åsikter. Han pratar aldrig om sig själv, knappt ens om filmerna han gör eller är med i, vilket ofta varit samma sak. Han har regisserat 35 långfilmer, varav 21 har han spelat huvudrollen i. Hyfsat imponerande, speciellt med tanke på att han bara blivit bättre och bättre med åren och det hör ju inte till vanligheterna. Hur många stora regissörer visar inte prov på att de haft sin bästa tid bakom sig när de fortsätter göra en medioker film efter en annan?

Om Gran Torino (2008) är Clintans sista film framför kameran så är det en mycket värdig avskedsföreställning med Eastwood som skådis. Filmen är ett mästerverk, en stark film som nästan kokar ner vad alla hans filmer handlar om, den ensamma mannen som vill vara ifred men tvingas ta ställning och hamnar i konflikt med illasinnade människor och som är villig att offra sig själv för andras välgång.
Många ville gärna tro och hoppas att Gran Torino var tecken på att Eastwood skulle damma av Dirty Harry igen, men det visade Clintan direkt att det fanns ingen chans att så skulle bli fallet. Han var för gammal för det. Punkt slut.

Däremot kan man nog se Gran Torino som nån slags värdig variant på en Dirty Harry på ålderns höst.

Många filmskribenter skriver ärligt att de förut haft problem med Eastwood och hans filmer, att de inte tagit honom på allvar och inte insett hans storhet förrän på senare år.
Själv kan jag ärligt säga att jag alltid älskat Clintan och hans filmer. Även de mer komiska Den vilda fighten och Nu fightas vi igen och Pink Cadillac och även om jag kände mig något tveksam till Broarna i Madison County så tvingades jag kapitulera när jag väl såg filmen.

För mig har Clintan alltid varit den coolaste, ballaste och snyggaste filmstjärna som funnits. Endast Steve McQueen i filmer som Bullitt, Getaway - rymmarna och Äventyraren Thomas Crown har varit där och nosat men aldrig riktigt kommit i närheten av Eastwoods kisande ögon, hans stenansikte som aldrig var utryckslöst, hans enorma karisma, hans isande coolhet.

En av hans bästa filmer är Den Gode Den Onde Den Fule, men ful kunde han inte vara. Det var han för snygg för. God och Ond och ibland både och (som i hans spaghetti-westerns) men för mig är regissören Clint Eastwood en av de absolut bästa regissörerna som funnits och helt klart den kanske mest jämna. Som filmstjärna är han helt enkelt den störste, den bäste, den vackraste och den coolaste som gått på denna jord.

Grattis Clint Eastwood, 80 år ung!


Några av mina favvisar av och med Clintan:

Den Gode Den Onde Den Fule (1966)
Coogan's bluff (1968)
Kellys Hjältar (1970)
Dirty Harry (1971)
Joe Kidd (1972)
Mannen utanför lagen (1976)
Flykten från Alcatraz (1979)
Sudden Impact (1983)
Tightrope (1984)
De Skoningslösa - Unforgiven (1992)
A Perfect World (1993)
I Skottlinjen (1193)
Mystic River (2003)
Million Dollar Baby (2004)
Gran Torino (2008)

Vilka är dina Clintan-favoriter?
GS.

Dennis Hopper RIP

Dennis Hopper är död. 74 år gammal dog han i dag i sitt hem i sviterna efter prostatacancer. Beskedet var inte oväntat och de bilder man sett på honom den senaste tiden visade på en mycket sjuk och utmärglad man som var ett spöke av sitt forna jag.
Hopper kommer bli ihågkommen för mycket. Han var en karismastisk skådis, en man som lite grann personifierade en revolution inom filmindustrin, han kom fram på slutet av 60-talet med filmer som Easy Rider (som han även regisserade) och under 70-talet stod han för en slags rebellisk våg genom Hollywood som för alltid skulle förändra den amerikanska filmen. Makten förskjöts från filmmoguler och producenter till regissörer och skådisar som fick mer makt och kunde göra de filmer de ville.

En av de mest minnesvärda filmerna Hopper var med i var Coppolas Apocalypse Now från 1979, en film som var ett typexempel på amerikansk 70-tals film, hur klimatet var då, en visionär och en personlig filmskapare (Coppola) som tillsammans med två mycket starka och trotsiga skådisar och personligheter  (Hopper och Brando) skapade filmhistoria och satte en magnifik punkt för den andra guldåldern inom amerikansk film (den första var 50-talet).

Andra filmer vi minns med Hopper är Blue Velvet, Wim Wenders Den amerikanske vännen och True Romance. Visst han gjorde en hel del skit och var i stort sett borta i slutet av 70-talet och en bit in i början av 80-talet pga drogproblem men han var en stark personlighet och gjorde många minnesvärda karaktärer och personligen minns jag speciellt när han var i Stockholm på filmfestivalen 1991 och var inbjuden som hedersgäst. Han blev känd och väldigt poppis för att han under temakvällen Hopper Night stannade kvar i salongen hela natten och bjöd sen de tappra som var kvar på frukost.

Själv fick yours truly en autograf av honom på Lido och han var hur trevlig och o-divig som helst, nu gäller det bara att hitta den där lappen med hans namn på...

Dennis Hopper 1936-2010
Vi kommer alltid minnas dig för din filmgärning och din karisma. Både på och utanför vita duken.

Göran Skoglund.

Greenberg

GREENBERG
Biopremiär 2010-05-21
Regi: Noah Baumbach (även manus med Jennifer Jason Leigh)
Roller: Ben Stiller, Greta Gerwig, Rhys Ifans, Jennifer Jason Leigh, m fl
Från 11 år
Betyg: AT AT AT AT

Greenberg med Ben Stiller är vårens mest sevärda film hitills. En tragikomisk och vemodig historia om Roger Greenberg, en 41-årig man som flyttar från New York till Los Angeles efter en vistelse på ett mentalsjukhus. Utan jobb och framtidsplaner ska han vakta sin brors hus och inleder en kärlekshistoria med familjens barnflicka, en 25- årig sorglös, utåtriktad tjej med sångambitioner.


Greenberg Regissören till The Squid and the Whale och Margot at the Wedding, Noah Baumbach, är en knivskarp skildrare av förlorare och av människor med krossade drömmar och ambitioner som runnit ut i sanden. Greenberg är vilsen och har en bakgrund med psykotiska episoder och Los Angeles är ingen stad för någon som varken har bil, ambitioner eller saknar något att göra, som inte har en uppgift eller ett mål med sitt liv.


Greenberg var nära en karriär som musiker i ett band, men saker och ting gick inte som planerat. Mycket judisk humor och en pessimistisk ton filmen igenom "Life is wasted on people", som Greenberg häver ur sig i en rolig scen på en restaurang, men samtidigt är filmen otroligt rolig på vissa ställen och dialogen är helt fantastisk, vass och rapp.

Stiller gör sin bästa rolltolkning, ganska långt ifrån de mer publikfriande komedier man förknippar honom med och det visar på att han, precis som Jim Carrey, har ett bredare register, bara det är rätt regissör och rätt manus så kan man få ut oanade talanger.


Även Greta Gerwig som barnflickan är bra samt Greenbergs kompis spelad av Rhys Ifans som bland annat var med i Notting Hill. Och alltid kul att se Jennifer Jason Leigh, som privat är gift med Baumbach.


Greenberg är något av det bästa du kan se på bio nu, en rolig och underfundig dramakomedi för alla intellektuella medelålders vars ambitioner och tankar med livet kanske inte helt och hållet levt upp till de drömmar man hade. Eller fortfarande har.


Greenberg är nog Baumbachs bästa so far.

Galna tider för galna män

Det fanns en tid, en tid inte alltför länge sen, då det svenska filmdistributionsbolaget Noble Entertainment slog till med galapremiärer som t ex för Mikael Håfströms Hollywood- satsning "1408" då de bjöd in regissören och hade en visning av filmen med röda mattan och kändisar från bådeA- och B-listan. Och efterfest på Hotell Reisen med bjudkäk och dricka och the whole shabam. Jag var där och det var lite coolt, vi åkte inhyrd buss från bion till Reisen och festade med kändismaffian och det kändes lite som om man var i Beverly Hills och gick på på en Hollywood- premiär med creme de la creme och glitter och glamour.

John Cusack önskar att han var på Hotell Reisen istället för rum 1408

Men sånt kostar ju. För ett par år sen körde Noble nåt liknande med Rambo, den fjärde rullen om Vietnam- veteranen John Rambo och det var också galapremiär och efterfest på Cafe Opera, inte lika påkostat som 1408 men ändå.
Det kostar på, speciellt om man inte har ett amerikanskt moderbolag som backar upp, och undrar om baksmällan och räkningen kommit nu? Bolaget har nämligen hamnat i nån slags malpåse, de är nära konkursens brant och är under nåt som kallas revision (tror jag) dvs man försöker med hjälp utifrån rädda bolaget så att man kan betala skulder och räkningar till höger och vänster.
Under tiden får inte bolaget ge ut några filmer och det mesta som planerats att ges ut kommer inte släppas, en del kommande titlar, som t ex Solsidan, bjuds ut till andra bolag att slåss om.

Mad Men ges ut av Noble. Need I say more? Mad Men är kanske den hetaste tv-serien just nu och har toköverösts med priser och lovord och när den splitternya tredje säsongen skulle släppas i Sverige var efterfrågan enorm och släppdatumet var sagt den 19:e maj. Men så rämmade marken under Noble.
Nästa försiktiga prognos blev veckan efter, den 26:e. Inget. Helt tyst. Förutom i DN där man kunde i morse kunde läsa att boxen skulle släppas i dag.

Ingen Mad Men säsong 3. Den kanske mest efterfrågade, populära och bästa tv-serie som finns just nu har hamnat i nåt slags limbo, inget vet nånting och det är mest synd om kunderna, om alla fans som suktar efter mera reklam-män på Madison Avenue. Visst har den visats på tv, men som jag själv funkar så vill man helst se allt koncentrat och i ett svep.
Nu vet ingen vad som händer. När det händer. Om det händer. Mad Men säsong 3 och de tidigare säsongerna går en okänd framtid till mötes.

Precis som andra, mindre hypade släpp som bolaget skulle ge ut i samband med konkurshotet. Spritindränkta Barfly är en sån rulle som jag hade sett fram mot, den har inte funnits på dvd tidigare (inte vad jag vet i alla fall, alltså i Sverige), kom 1987, och jag såg fram mot att se om en gammal sunkig favorit med en ännu sunkigare Mickey Rourke i rollen som ärkesvinet och fyllot Henry Chinaski, dvs författaren Charles Bukowskis alter ego.

Kärlek...

Har för mig att jag tyckte den var kanon och gillade att Rourke som vid den här tiden, vid 80-talets mitt, ansågs som en ny Marlon Brando. Hade några år tidigare skaffat sig en plats i Hunk-Heaven med mat-sex-rullen 9 ½ vecka, och väljer då att göra en film som Barfly om ett skrivande fyllo som gillar att slåss.
Faye Dunaway syns också bland barerna och är ingen beauty queen hon heller, men likväl som vanligt mycket bra även i denna film.
Har jag för mig i varje fall.

Nu har jag köpt en import-utgåva av Barfly som verkar vara finsk men den har svensk text och hoppas inom kort kunna ge en recension här på AT.

Skulle inte förvåna mig om det går åt skogen för Noble, men jag håller tummarna att det ordnar sig. För Noble har en bra katalog och ger alltid ut en bra mix av nytt och gammalt, brett och smalt. Och det är alltid mycket snygg och påkostad design på omslagen.

Men just nu är jag mest förbannad på Noble.
En Mad Man.

GS.

Knappast klockrent, Wilco

AT AT AT

Förväntningarna är minst sagt höga när ett av mina favoritband, Wilco kommer till Cirkus i Stockholm (23/5). Säg vilket existerande band kan infria dylika eskalerande krav?

Och det är egentligen ingen dålig spelning Wilco bjuder på:

Under nästan 2 och en halv timme spelar bandet oavbrutet, mest från senaste albumet, Wilco (the album) och Yankee Foxtrot Hotel (2002). Man hoppar vilt mellan olika genrer och byter instrument. Och sångaren/låtskrivaren Jeff Tweedy är på gott humör (”I Like this place, and we like the city, its assym”), en mäktig all sång ges under Jesus etc,Sonny Feeling låter gudomlig, extra nummer i snygga Beatles pastischen Humming bird och vi får till och med höra Shot in the arm (Asstray says you were up all night…glimmrande textrader)– redan som tredje låt i inledningen.

Men det blir ändå långtifrån den konsert jag SÅ gärna vill höra och uppleva.

Plusen överskuggas av kvällen stora minus. Den så kallade ”tillgången” gitarristen Nels Cline tar alldeles för stor plats. Flera gitarrsolon ter sig oändliga och outhärdliga mått och leder till gnissel och kort sagt – bara oljud. Öronproppar räddar livet på mig denna kväll.

TA

Gondry hyllar filmkonsten med värme och egendomlighet

I Michael Gondrys film Be Kind Rewind (2008) slutar hyrfilmerna fungera i den lokala videobutiken. Filmernas magnetremsor fungerar inte längre. Bilden visar bara flimmer eller ”Myrornas krig” som det så lustigt också heter.

Jack Black och Moses spelar själva in egna versioner av Ghostbusters (1984), Tillbaka till framtiden (1985), Lejonkungen (1994), På väg med Miss Daisy (1988), Boyz N The Hood (1991) och Robocop (1987) m fl. i hopp om att kunderna inte ska märka något.

Filmerna leder till kundernas monumentala förtjusning. Ja, kunderna önskar - till och med – att få se sina favoritfilmer, i alternativa nyinspelningar (”försvenskade” som det heter i filmen).

Be Kind Rewind är en udda men varm hyllning till filmen, som medium, som kreativ process och berättarkälla.

Filmen utbrister i ren och skär genialitet då Sigourney Weavers åklagare dyker upp och kräver att filmerna raderas för de strider mot filmbolagens rättigheter. I dessa tider med debatt kring piratkopiering, nedladdning och filmbolagskriser och biodöden, så ger Michael Gondry delvis svar på vad som vilar i framtidens sköte. Om än utopiskt och drömskt, men ändå.

Vi kommer skapa våra egna filmer. Filmer som talar om vilka vi är och vår historia och där vi själva deltar tillsammans med vänner och bekanta.

TA

Polarpriset går i rätt riktning

AT vill gratulerar Polarjuryn för dess goda val av årets  välförtjänta pristagare!

Årets pristagare vittnar om den ultimata kopplingen mellan film och musik. Filmmusiken kanske kan få förnyad status efter valet av Ennio Morricone. 1900 (1976), Spaghettiwesterns, State of grace (1990) och De omutbara (1987) skulle inte vara så mäktiga upplevelser utan hans symfonier.  Det är inte en dag för tidigt dock att Morricone får priset. Det är beklagligt dock att han inte erhöll det redan 1992 vid Polarpriset debutår. Men bättre sent än aldrig, givetvis.
Nu hoppas jag att Angelo baldamenti (Twin Peaks) eller John Williams  kanske också kan belönas inom en snar framtid.







Valet av isländska Björk överraskade nog många med oss. För det första har Polarpriset inte varit direkt flitiga att prisa kvinnliga musiker tidigare (Sofia Gubaidulina och Miriam Makeba) ....
Och för det andra som många nog har noterat förr, Björk är ett stort steg framåt i pophistorien (allt för mycket möda har lagts på 70-tals rock)
Björk är en av 90-talets mest banbrytande artister, och är fortfarande i aktion , och attraherar både en ung och äldre publik. Valet markerar en steg bort från det så länge "gubbrock" stämplad pris som Polar förknippas med. 

Det är bara att hålla med Svds Bo Löfvendahl om valet av Björk; "ett garanterat invändningsfritt val" (18/5).
Man behöver kanske inte omfamna allt Björk har gjort, men albumet Debut har gjort intryck (kolla bara i Luc Bessons film Leon, där hennes Venus as boy, finns med!) och hiten Play dead  med David Arnold (1994) (med på soundtracket till filmen The Young americans) framförallt denna låt, Hit (1992), med hennes tidigare band Sugarcubes.



Och Lars Von Triers Dancers in the dark (2000) blir vi sugna att se igen...Its oh so quiet...

TA

I huvudet på en röstskådespelare

Han har gjort tyska röster till bland andra Harvey Keitel, Dennis Hopper, Peter Fonda, Warren Beatty Jon Voigt och Alan De Lone. I Tyskland är röstskådespelaren Christian Brückner ( född 1943) en ”känd” doldis. Han har gjort röster till över 60 filmer.

I slutet på april 2008 mötte jag honom i hans hem, i Schlachtensee, några mil, sydväst om Berlin. Då hade kritik riktas i flera inhemska medier mot röstskådespelare och dubbning för att det låter alltför mekaniska. Tomma på känslor. Detta upprörde, den annars så lugne Christian Brückner:

- Det är rent skitsnack. Medierna vet inte vad det innebär att jobba som röstskådespelare. Dem vet inte vad vi måste gå igenom. Man måste använda sig av hela kroppen.

Brückners pappa var radiotekniker och fick honom att bli intresserad av röstinspelningar.

I slutet av 60-talet började karriären. Brückner minns särskilt första gången då han hörde sin egen röst på biografen. Det blev till hans stora förvåning, eftersom inspelningen hade kostat rejäla kraftansträngningar. Men så blev inte slutprodukten, uppenbarligen.

- Jag lät som rena Musse Pigg, minns han.

Genombrottet kom med Arthur Penns Bonnie & Clyde (1967).

Brückner är mest känd för att ge Robert De Niro - ”tysk” – röst, bland annat för Taxidriver (1976), De omutbara (1987), Brazi (1985), Angel heart (1987), 1900 (1976), Sleepers (1996), I skuggan av bronx (1993) m fl.

Mycket har förändrats inom röstskådespeleriet sedan han började på 60-talet.

- Förr var det vanligare att flera skådespelare spelade in samtidigt i studion, idag är det mer isolerat. Idag är det inte lika vanligt att se filmerna innan vi spelar in. Filmbolagen är nämligen rädda för piratkopiering, berättar Christian Brückner.

Hotas dubbningsindustrin av globaliseringen?

- Inte just nu, för tyskarna är vana att se dubbade filmer, det har inte förändrats, så inom en 10 års period finns det inget hot, tror Christian Brückner.

I fjol medverkade Christian Brückner med sin röst i rollen som Kleist i Quentin Tarantinos Inglorious basterds (2009). Känner du till den karaktären? Eller vet du i vilken scen man hör rösten till Kliest? Skriv till oss här på AT. Vore tacksam för hjälpen!

TA

Filmer vi inte vill vänta på 2

Frågan är om inte den film jag i varje fall mest väntar på är Sofia Coppolas hett efterlängtade Somewhere, Coppolas första film sedan Marie Antoinette (2006).
Vet inte så mycket om handlingen mer än att det involverar en skådis (Stephen Dorff) som vid ett besök av sin dotter (Elle Fanning) börjar omvärdera sitt liv, eller vilken typ av musik hon har med den här gången.

Dorff och Fanning i Somewhere

Men med tanke på att jag älskar alla av Coppolas filmer så är det oundvikligt att förväntningarna blir höga. Jag vet inte hur många gånger jag sett Lost in Translation och Marie Antoinette men varje gång jag ser främst dessa två blir jag lycklig och upptäcker nya saker nästan varje gång. Inte minst är det så ball hur hon integrerar musiken på ett sätt som gör att hennes filmer begåvas med en väldigt speciell känsla och atmosfär.

Somewhere ser ut att ha världspremiär på Venedigs filmfestival i september. Kan man hoppas att Stockholms Filmfestival visar den i november? Och att de tar hit Coppola, det vore coolt!

Å denna väntan...

GS.

Filmer vi inte vill vänta på att se

Cannes festivalen pågår för fullt och en del av de stora elefanterna som premiärvisas i de glammiga salongerna är Oliver Stones uppföljare till Wall Street - Wall Street 2 Money Never Sleeps, återigen med Michael Douglas i huvudrollen som alla finansvalpars hjälte Gordon Gekko. 23 år har gått sedan Gekko första gången spottade ur sig klassiska one-liners som "Lunches are for pussies" men finansvärlden är ju alltid intressant att skildra och inte minst i dessa tider av ekonomisk kris.

Finns alla skäl i världen att tro att filmen kan bli bra, inte bara för att det är samma järngäng i ettan med Stone och Douglas vid rodret utan också för den övriga line- upen. Josh Brolin, Carey Mulligan (An Education), Charlie Sheen, Susan Sarandon, Frank Langella och Shia LeBeouf (Fords son i den senaste Indiana Jones) antyder att vi kan ha ett par njutningsfulla timmar framför oss.
Men, och har kommer min lilla anledning till denna krönika, varför måste man tvingas vänta till i september då den går upp på svenska biografer?

Precis som en annan Cannes-premiär, den nya Woody Allen- filmen You Will Meet A Tall Dark Stranger, som också har sverigepremiär till hösten, så blir man ju tokig på att behöva vänta en hel sommar och en bit in på hösten. Det är ju nu man vill se filmerna som de skrivs och talas om.

Allen regisserar Anthony Hopkins och Naomi Watts i nya filmen

Finns fler exempel. Doug Liman som gav oss Swingers och Go på 90-talet och den första Bourne-rullen, han är aktuell i Cannes med actiondramat Fair Game med Naomi Watts och Sean Penn, en film som det buzzats en del om redan nu. Får man väl också vänta till minst hösten, kanske vintern innan den dyker upp på våra dukar.

Watts (igen) och Sean Penn i Doug Limans nya action.

Jag blir så trött på det här i dessa tider då världen blir mindre och mindre men fortfarande är fönstret mellan bio och dvd- releaser till exempel ganska stort och såvida man inte bor i USA eller England eller har möjlighet att smita in på de extremt svåråtkomliga visningarna i Cannes så får man gott vänta tills filmerna man vill se behagar dyka upp i det land man bor i.

Det är i och för sig en annan sak att diskutera men biobranschen måste nog tänka om och försöka jobba mer gemensamt worldwide för att undvika att t ex nedladdningen av nya filmer ökar eller åtminstone hålls nere så gott det går.

Till nästa år ska jag nog försöka skaffa ett press-pass och ta mig ner till den franska rivieran så slipper man vänta på godbitarna. Tålamod är inte alltid en dygd...

GS.

Cera lyser i ojämn komedi

YOUTH IN REVOLT

Regi:Miguel Arteta

Medverkande: Michael Cera, Portia Doubleday, Jean Smart, Zach Galifianakis m fl.

Längd: 1 timn 30 min

Betyg: AT AT AT


Youth in revolt (premiär 28/5) är en livlig bagatell, till filmatisering av CD Paynes roman med samma namn,  med favoriten Michael Cera (som är bättre än själva filmen). Han stjäl showen. Fenomenal. Nej, något riktigt tillräckligt adjektiv för hans komiska briljans finns inte.

Han har sedan genombrottet i Juno (2007) blivit specialist på den moderna, intellektuella, osäkra och sympatiska nörden, som försöker så det knakar att få till det med tjejer. I Youth in revolt spelar han oskulden Nicky Twisp, 16 år. ”Det händer bara andra saker, inte mig” tänker han högt. ”Alla idioter får tjejer i verkligheten, det är bara i filmens värld som snälla killar lyckas.”

Men så händer det även för Nicky Twisp.



Han förälskar sig i den mystiska, självsäkra och söta frankofilen Sheeni på en sommarutflykt. Och som i många filmer (Badlands, True Romance etc) när attraktionen slår in, styr kärlekens makt gränslöst, och kan få människor att göra det mesta, så även här…



När sommaren är över står Sheeni och Nickys fortsatta romans inför Ovisshetens höst. Sheeni har sin pojkvän Trent, och kan inte lova att vänta på Nicky. Hon kanske träffar en fransk kille under hösten. Nicky skapar i sin ensamhet ett alter ego, Francois, en självsäker, målmedveten frankofil. Han ska få Nicky att blir tuffare och hjälpa honom vinna Sheen - för evigt.….

Youth in revolt håller inte hela vägen. Det blir lite väl mycket ”vad publiken vill ha” mot slutet. Och en del skämt känns bara plumpa och fyrkantiga (men det kanske säger mer om mig än själva skämten). Men driften med könsstereotyperna är oftast god tajmad. Det är också riktigt kul att se Ray Liotta, Steve Buscemi, M Emmeth Walsh i småroller.

TA

Ett måste för alla filmintresserade

En enastående studie i mänsklig förnedring (2008) är den första filmen (i Sverige) som har filmats med hjälp av mobiltelefoner. Handlingen kretsar kring deprimerade filmaren Patrik Eriksson (spelar sig själv). Hans flickvän verkar lämna honom, och han har svårt att acceptera Ensamheten. Hans vänner (filmregissören Ruben Östlund och Eric Hemmendorff) filmar honom under hans komplicerade sökande efter Kärlek. En tillvaro kantad av hopp, förtvivlan och tröst.

Intrigen är vi väl bekant med sedan förr (och kanske hejdlöst less på?).

Filmen är (fejkdokumentär eller inte?) dock genomtänkt dramaturgiskt och det tekniskt opolerade bildberättandet skapar en onekligen hög och genuin närvaro känsla. Vem kan inte känna annat än ideligen sympati för huvudpersonen Patrik?

Det blir som en slags nutida, kaxigare korsning av Lasse Hallströms En kille och en tjej (1975), Steven Soderberghs Sex lögner och videoband (1989) och ett avsnitt från ett valfritt UR-program om att vara ung (kom igen, 30 plus måste väl ändå ses som det, eller?). Det här är enastående roligt, fyndigt, charmigt och fyllt av mänsklig värme. Ett måste för varje person som ser sig vara filmintresserad.

TA

Iron Man 2

IRON MAN 2
Biopremiär 2010-04-28
Regi: Jon Favreau
Roll: Robert Downey Jr., Scarlett Johansson, Gwyneth Paltrow, Mickey Rourke m fl.
Från 11 år
Längd: 2.04 tim
Betyg: AT AT AT


Iron Man (2008) blev blockbustern som inte bara gav nytt liv åt Robert Downey Jr, vars karriär verkligen har åkt berg-och- dalbana utan som också skickade upp den f.d. strulputten till filmstjärnestatus och numera en av de bäst betalda skådisarna i Hollywood.
Vem hade trott det för, säg, 5 år sen? Men det är kul tycker jag, Downey Jr är en bra skådis och dessutom en sympatisk sådan, en filmstjärna man vill det ska gå bra för.
Man kan väl nästan likna hans nya karriär vid den som John Travolta plötsligt hamnade i med Pulp Fiction, men även om Tarantinos kioskvältare är en betydligt bättre film än Iron Man så finns det en inbyggd uppföljar- mekanik i den senare filmen som gör att Downey Jr:s status nog bara kommer bli än större. Dessutom har ju påkostade actionfilmer om superhjältar en tendens att dra en väldigt bred publik. Pulp Fiction blev en kultklassiker och en kritikerfavorit men kan nog inte konkurrera blockbuster- mässigt med till exempel Iron Man- filmerna.

Nog om detta. Första Iron Man var en mycket underhållande historia, lekfullt signerad av Jon Favreau som även gjort uppföljaren på samma underhållande vis fast i större skala förstås. Som en uppföljare ska vara. Downey Jr var en charmig skitstövel som slängde syrliga repliker omkring sig, vid sin sida hade han Gwyneth Paltrow, som även är med i tvåan, och skurken porträtterades av Jeff Brigdes och alla filmer med honom är ju sevärda.
Regissören Favreau är egentligen skådis och har synts i en rad rullar genom åren, som t ex Swingers (1996) och Very Bad Things (1998) och är ofta själv med i sina filmer så även i båda Iron Man. Mellan Iron Man- filmerna skrev han manus till den dvd-aktuella komedin Trubbel i paradiset (Couples Retreat) från 2009 med kompisen Vince Vaughn och vår svenska Malin Åkerman i huvudrollerna.

Baserad på seriealbum från Marvel Comics handlar Iron Man om Tony Stark (Downey Jr), industriman, uppfinnare, miljardär, som i slutet av första filmen avslöjar att det är han som är Iron Man och Stark blir världskändis och superhjälte som kämpar både mot militären, skurkar och sin egen kropp och själ.
Den högteknologiska dräkt han byggde i ettan under sin fångenskap i mellanöstern blir en eftertraktad vara och många vill komma åt den för olika syften, bland annat en slemmig regeringsman spelad på ett härligt nördigt sätt av Sam Rockwell och inte minst superskurken Mickey Rourke som lirar en rysk hämnare som tillverkar ett liknande vapen som Iron Man har och framförallt en scen som utspelas på en racingtävling i Monaco är otroligt spektakulär och filmens största behållning. Rourke är smått genialisk i sin skurkroll men tyvärr får han inte det utrymmet som rollen och hans spel kräver så det blir lite för mycket birolls-stuk över Rourke.

Scarlett Johansson är ganska så breathtaking i sitt långa röda hår och med tajt läderoutfit och slåss och sparkas som den värsta ninjan men som Starks nya sekreterare är hon rätt så blek även om hon har utseendet och karisman för att hålla upp intresset i de scener hon är med.

Iron Man 2 är en underhållande och rolig blockbuster som lever mycket på häftig action och Downey Jr:s sarkastiska utspel med glimten i ögat. I gott sällskap av Rockwell och inte minst Rourke's ryss som med lite större utrymme hade kunnat bli riktigt, riktigt laddat och ballt.
Musiken måste nämnas också. Ett par Clash-dängor som Should i Stay or Should i Go och inte minst 2 tunga AC/DC låtar Shoot to thrill och Highway to Hell, väldigt maffigt och passande inför bandets spelning på Stadion den 3:e juni. Som en viss person ska gå på...

GS.

De bortglömda

Kino i Sveriges Radios P1 (7/5) handlade om en av de mest bortglömda grupperna på film, lesbiska. Svenska utbudet är magert. Fucking Åmål (1998) tas upp som ett positivt exempel, fyllt av revanschlusta.

Laurel Canyon (2002) av Lisa Chololenko nämns också, där Kate Beckinsale attraheras – för en kväll – av sin blivande svärmor Frances McDormand frigjorda rockproducent.

Regissören Chololenko är aktuell med filmen The Kids are alright, med  Julianne Moore och Anette Bening som mammor till två tonårsdöttrar. Filmen  fokuserar inte på samhällets orättvisa behandling av lesbiska, utan snarare om komplicerade relationer. 

Det kanske inte vimlar av filmer om lesbiska i dagens filmutbud. Men en film som The Kids are Alright vittnar om en gradvis förändring sedan filmåret 1992.

 Då protesterades det livligt emot Paul Verhoevens thriller Basic Instinct. Flera lesbiska i USA upprördes över Sharon Stones roll Cathrine Tremell i filmen, en bisexuell författare, som misstänks av polisen Nick Curan (Michael Douglas) för flera brutala sexmord. Till sist, kommer jag tänka på den spännande actionthrillern Bound (1996) av bröderna Wachowski, innan framgångarna med Matrix-serien. I Bound ser kärleksparet Jennifer Tilly och Gina Gershon i bästa b-film anda slåss mot gangsters (Joe Pantoliano m fl)

TA

Belle and Sebastian kommer till Popaganda

Skotska Belle and Sebastian får symbolisera Indiepopens första ”förälskelse”. Oräkneliga (i synnerhet tjejer, gissar jag) ungdomar har börjat med albumet If you feeling sinister och åkt strax därefter till Emmaboda och sedan är missbruket ett faktum. Det är nu inte långt kvar till att konsumtionen av ”de tyngre indiepop drogerna” (Suede, Blur, Supergrass och Oasis etc.) ska brisera.

Spännande blir det att se bandets nuvarande publik på spelningen under Popaganda, i Stockholm i augusti(DN 6/5). Trackshiten I´m a cuckoo, ifrån början av 00-talet tyder på att Belle and Sebastian har hittat en ”ny” yngre skara. Flera av de äldre fansen har troligtvis ”vuxit upp” och sagt upp sitt ”medlemskap”. Skivorna har sålts på Mickes. Men någon enstaka anhängare får ett ”återfall” i samband med konserten på Popaganda.

Andra plockar fram obehindrat skivorna från lådorna på vinden. Och vi hoppas – lite för mycket - att få återuppleva dylika starka känslor som när man hörde låtar som Just like Dylan in the movies, för första gången.

TA

Kraftlös Oliver Stone film om 9/11

Regissören Oliver Stone har inte gjort någon hemlighet av att han gillar att provocera. Vietnamskildringar, dokumentärer om Castro och konspiratorisk film om JFK-mordet är bara några goda exempel.

Ämnet i World trade center (2006) är heller inte okontroversiellt. Filmen är den första amerikanska skildringen av 9/11 och bygger på de två poliserna John McLoughlin och Will Jimenos upplevelser.

Anhöriga har reagerat på filmens tillkomst och ”dåliga tajming” (Uncut, Augusti 2006, Michael Bonner). 5 år efter terrorattackerna, var uppenbart inte rimlig tid. (Och frågan om det ens går att mäta tid i lidande och smärta? Bara tanken ter sig tämligen absurd).

Oliver Stone sa i en tidningsintervju med Michael Bonner (Uncut, 2006, November) att filmen skulle ha gjorts tidigare, men flera komplicerade faktorer, (hänsyn till alla anhöriga, manusskrivande, läkandet av John och Will, jurdiska filmbolagsrättigheter etc.) gjorde att filmen tog fem år.

Paralleller kan göras med Jan Troell och hans filmatisering av Åmsele morden, Il Capitano (1991). Filmen kom tre år efter den verkliga tragedin. Debatten blev intensiv, minst sagt, och många ville kritisera Troells omdöme. Gjorde han rätt? Varför behövde han göra filmen? I en intervju med SvT sade Troell att han ville komplettera och berätta historien som aldrig kom fram i medierapporteringen, den om två vilsna och trasiga ungdomar som begår en fruktansvärd handling. Men fortfarande: är det legitimt nog till att göra en film om något som kostat (och säkerligen kostar än) så mycket smärta och elände för människor?

Oliver Stone säger sig vilja visa vad som hände, men också hur människor agerade gott och hjälpte varandra. Men jag blir inte riktigt gripen eller hänförd. Bara provocerad över att filmens brist på tyngd och innehåll. Det är man ju bortskämd med Stones tidigare produktioner (Any given sunday, Född den fjärde juli, JFK, The Doors, Natural born killers, Plutonen, Wall street m fl).

Man skulle kunna se World trade center som en del i en trilogi. Utskällda föregångaren Alexander (2004) visar hur supermakten USA inte skiljer sig märkvärt från sina historiska ”föregångare". World trade center blir alltså kapitel två, om hur supermakten attackeras på ”hemmaplan”, och ur ondska kommer – godhet. I den meningen att människor i USA hjälper varandra när de attackeras. Folk reser hela landet till New york för att delta i räddningsarbetet osv. Och filmens idé om godheten och heroism kan tyckas vara anmärkningsvärd, när vi vet vad som sedan hände; USA startar tvåfrontskrig och där står vi idag. Familjer och barn mördas dagligen av soldaternas eld och någon terrorledare kommer nog aldrig hittas. Kriget mot terrorn tycks aldrig ha ett slut.

Men det ligger som sagt utanför Oliver Stones ambitioner med filmen.


Kapitel tre är den lätt satiriska filmen ”W”(2008) som berättar om Bush unga år och väg till makten i Vita huset. Det är onekligen Oliver Stones skarpaste film sedan JFK (-91). Josh Brolin i titelrollen gör ingen besviken. Inom kort kommer Wall Street 2, som sägs ha blivit till i och med Finanskrisen. Undrar när Oliver Stone tänker göra filmen om Obama.  Och om hur han försöker kapitalt lyckas med att ”avsluta” kriget - hans föregångare startade. TA

Gus Van Sant till Stockholms Filmfestival!

Nyheten att Gus Van Sant kommer till Stockholms filmfestival i höst för att motta priset Stockholm Visionary Award glädjer speciellt oss här på Allvarligt Talat då han är en de absolut bästa och mest intressanta moderna amerikanska regissörerna. Framförallt de senare verken som Milk, Elephant och Paranoid har bara stärkt hans position som en utvecklare av både mainstream-filmer och independentfilm- genren, men man får heller inte glömma äldre mästerverk som På drift mot Idaho och Drugstore cowboy.

Elephant som DN utnämnde till 00-talets bästa film

Nya rullen Restless väntas ha premiär under 2011 men det vore ju inte dumt om den hade smygpremiär under hans besök på filmfestivalen som i år äger rum 17-28 november.

Gus Van Sant är till skillnad från förra årets mottagare av priset Visionary award (Luc Besson) en riktig visionär och en regissör som bara verkar bli bättre och bättre och som inte har sin storhetstid bakom sig (Besson...).

GS.

I tvbildens våld

Italienfödde Erik Gandinis prisbelönade dokumentär Videocracy (2009) om politiska utvecklingen i Italien får mig att erinra en bild från David Cronenbergs film Videodrome (1983). Du har säkert sett den, den där bilden eller scenen av ett människohuvud som är bokstavligen i teveapparaten. I tv bildens våld.

Videocracy tecknar ett porträtt av ett Italien, i politiskt, demokratiskt och kulturellt förfall. TV-bilden har makten över samhället, och fördummar medborgarna med tveksamma underhållningsprogram. (Frågesport med lättklädda damer. Tutt-tv. I början av 90-talet satsade en av kabelkanalerna i Sverige på liknande program, men lyckligtvis utan större framgång)

Mediemaktkoncentration är nästan totalt enväldig den politiska makten. Skandalfilade Premiärminister Silvio Berlusconi äger 3 av landets 7 tv-kanaler och flera av landets ledande nyhetstidningar. Någon demokrati i självklar mening går det inte att orda om. I Italien är makt lika med tv.

I Italien verkar flera unga människor leva i någon slags djävulsk hypnos, där kändiskulten har slagit över fullständigt och saknar all rimlig ranson. Flera unga människor är beredda att göra det mesta för att erövra tv-framgång. Bland många unga tjejer är målet att bli Veline, en tv-värdinna, som dansar utmanade i 30 sekunder ett av frågesportsprogrammen- för att hålla kvar tittarna…

Synas i tv och bli kändis verkar vara det enda som räknas i livet. En urbota besatthet för många unga människor. En av dem möter vi filmen, mekanikern Ricky. Hemma i pojkrummet hänger affischer på Van Damme. Han vill bli Italiens motsvarighet och kunna sjunga som Ricky Martin. Är man med i TV är man 10 gånger bättre än alla andra. Tv:ns makt är att alla vill vara med i tv, och man blir oförglömlig, säger han.

Mest skrämmande är att se hur Berlusconi håller medborgarna i schack med hjälp av tv. Hans bildproducenter avbryter pågående sändningar så fort premiärministern ska visas i TV. Och även om han inte syns hela tiden i kanalerna, så finns hans ständigt i bakgrunden. Tv-programmen är nämligen som en av producenterna beskriver; ”en spegel av premiärministern”. En som vill ha kul, och gillar ”livets goda”.

Men som Erik Gandini frågar sig i en intervju på Publicistklubbens hemsida tänk om kulturen är farlig och har en ondskefull sida?

Hoppas så många som möjligt får chansen at se Gandinis högintressanta film. Han har lyckats komma in djupt i kretsar som inte andra har fått tillgång till. Videocracy väcker tankar och funderingar kring politik och medier. Italien statuerar skräckexempel, men givetvis bör vi se om vårt ”eget hus” här hemma.

TA

Åtalet mot Polanski

Läser om Roman Polanski. Att han för första gången sedan han blev arresterad förra året i Schweiz har uttalat sig om den 33- år gamla våldtäktsdomen mot honom. USA vill få honom utlämnad så att fallet kan få ett slut, men Polanski hävdar att han dels redan avtjänat sitt straff plus att domaren begått mened, detta enligt Polanskis advokater.

Nu...

Helena Lindblad skriver i DN om nåt som fransmännen kallar "pipolisation" hämtat från engelskans "people" och som handlar om mediernas ökande kändisfixering. Och att Polanski i stor utsträckning symboliserar detta fenomen. I stort sett hela sitt liv har han varit fokus för mediernas blickfång och inte minst exploderade detta och cementerades för gott när hans dåvarande hustru Sharon Tate ritualmördades av Manson- familjen i slutet av 60-talet.

Precis som Lindblad skriver så rättfärdigas varken hans bakgrund eller att han gjort flera klassiska filmer det faktum att han påstås haft sex med en minderårig, men häxjakten på en snart 80-årig filmregissör handlar nog mer om denna "pipolisation" än om att skapa någon slags rättvisa.

Med tanke på den långa tid som gått sedan det hände och att Polanski kände sig tvingad fly ur USA (mycket pga en svekfull domare och åtalet som enligt honom baserades på en lögn) och att kvinnan, offret, inte vill ta upp fallet igen så borde Polanski lämnas i fred. Jag menar, mannen är ju fortfarande portad från USA och det, bland allt annat som han råkat ut för i sitt liv, borde ju räcka som straff, om något.
Finns väl få offentliga, kända personer som haft så mycket motgång i sina privatliv som Roman Polanski.

Då...

Risken är tyvärr stor att han kommer bli mer känd för eftervärlden att han hade sex med minderårig än för hans fantastiska filmkarriär. Och det vore ju jäkligt trist.

Mer om Polanski här...

GS.