Bedövande vacker och trollbindande hästuppgörelse

I Cosima Spenders episka dokumentär Palio skildras uppståndelsen kring ett kontroversiellt hästlopp i italienska Sienna. Palio heter det, och med anor från 1400-talet. I den här berättelsen speglas två motpoler, två jockeys som representerar det gamla samt det nya. Gigi Bruschelli är en legend och har vunnit nästan allt som man kan vinna. Han är den överordnande makten som utmanas av "uppstickaren" Giovanni Atzeni. Bedövande vackert och trollbindande om en egendomlig sport. I ljudspåret klingar Ennio Morricone tillsammans med Alex Heffes undersköna toner. TA

Från ingenting...

Utan nåd
(Tysk dramathriller från 2017 i regi och med manus av Fatih Akim med Diane Kruger, Denis Moschitto, Nyman Acar med flera.
Svensk biopremiär 2 mars 2018.
Längd 1 tim 46 min
SA SA SA SA




Det tyska bidraget till Oscars-galans pris för Bästa utländska film är, på ytan, en hämnarfilm som skulle kunna varit en Hollywood-rulle vore det inte för den nyanserade storyn och det inte helt vanliga slutet.
Regissören Akin, slog igenom internationellt med Mot väggen (2004) och Vid himlens utkant (2009) cementerade bara Akins position som en av de stora löftena inom tysk film.

Nu är han tillbaka med en oerhört stark film där hämnd, sorg, saknad, rättvise-patos och försoning samsas i en ruggigt strong och spännande historia med en helt fenomenal Kruger i huvudrollen (hon fick pris i Cannes förra året för bästa kvinnliga huvudroll). Dessutom är detta hennes första icke-engelsk-språkiga film där hon pratar sitt modersmål.

Katja (Kruger) lever ett lyckligt liv med sin man, som har ett förflutet som fängelsekund, och deras lilla son. Men när ett bombdåd drabbar familjen så rasar hennes värld ihop och medan polisen tror att brottet är ett terrordåd är Katja inte lika säker på polisens spår.

Utan Nåd (Aus dem nichts i original, vilket på svenska blir Från ingenting) är ett nattsvart drama som känns väldigt realistiskt och kusligt aktuellt. Och återigen...Kruger, som jag alltid gillat men som inte tidigare alltid fått så stort utrymme att visa hur bra hon är ( I Tarantinos Inglourious basterds är hon t ex otroligt bra! (och pratar för övrigt lite tyska där också)), gör här en komplex och gripande roll som borde kunna vara ett genombrott till större och bättre roller.



Skräms inte bort av den anonyma titeln eller att den verkar vara en hämnd-action. Finns några svaga partier och lite klyschiga personportätt men det är marginellt. Det här är en mycket sevärd, modig, gripande, smärtsam och spännande film som lyckas att vara underhållande utan att kompromissa och utan att stryka publiken medhårs. Man känner sig rejält omskakad när man lämnar bion.



Göran.

Vi behöver ett mer jämställt filmklimat!

Det var en stor ära och oerhört inspirerande att närvara under Stockholms feministiska filmfestival, 2018. Visserligen besökte jag den bara under en kväll. Men det väckte något välbehövligt i mig, vilket jag är ytterst glad för.

Kulturminister Alice Bah Kunhke invigde festivalen och talade om #metoo och noll tolerans. SFs VD Anna Serner var rasande över ledarsidor i DN som förlöjligar politisk korrekthet. Vi kan aldrig tillåta lite rasism, sexism och så vidare, menade SFS filmbas. Hur fan gick det till? svor hon och publikens applåder lät sig inte väntas. Det kändes äkta. Det kändes på riktigt.

Men det som slog allra hårdast in i mig var festivalgeneralen Stephanie Thögersens ord. Hon läste ur ett manifest eller en vision över framtidens filmklimat:  "Inga fler medeltida våldtäkter, ingen mer förnuftig kvinna som agerar mamma till sin roliga make, ingen mer bohemisk ung kvinna som skakar om stel man, inga fler kvinnor i prostitution , inga fler manliga uppgörelser på stripp klubb och ingen mer kvinna i en katastrofsituation, som, vänder sig till den enda mannen i rummet och skriker, What are we doing now?.

När Thögersen har läst upp detta , blev det tydligt hur filmklimatet måste ändras. Det gav också verkligen sitt fulla existensberättigande åt festivalen. Om inte Sthlm feministiska festival driver frågorna , vilka gör det annars?
Historien utgörs också av flera exempel på såväl radikala individer som grupperingar, vilka lyckas åstadkomma förändring. De ifrågasätter Mainstream, maktordningen och etablissemanget. De sparkar uppåt , alltid uppåt. - We are underground, we are underground, we are underground! (för att citera Broder Daniel)

Thögersens tal speglar hur det måste kännas för kvinnor idag och hur det hade känts under hela mitt liv - om jag hade varit född kvinna.
Jag tänker på hur det hade varit att växa upp som kvinna och mötas av filmer och annan populärkultur - där de flesta historier som faktiskt framförs eller skildras, görs med en gängse manlig blick.

Dessa historier blir sedan så "vanliga", så "många" till antalet. Vi matas med dessa rörliga bilder och innehåll, och till den grad , att det görs till "sanningar" och omedvetet, eller medvetet blir det till "norm". Vi blir mer blasé , vi slutar bryr oss. Vi ifrågasätter inte. Vi säger till och med bara : "det är så det är" eller "det är så det har alltid sett ut".....

Runt omkring oss figurerar dessa filmer där kvinnor förminskas, förlöjligas, förnedras , objektifieras och blir stereotyper. Vad gör dessa filmer med oss?  Hur mycket påverkar populärkulturen och underhållningsbranschen oss i vårt dagliga liv? Vad gör det med våra förväntningar , drömmar och fantasier? Givetvis måste det ha inflytande på föreställningar om makt och könsroller, eller hur?

Men kanske mer än vad vi tror....

Hur skulle det vara om vi bytte glasögon eller kläder eller skor för en stund? Hur hade det varit om det var ombytta roller? Tänk om männen blev gestaltade på ett ganska enformigt och mindre smickrande vis i film efter film (Thelma and louise från 1991 visar prov på just detta, men vad har hänt sedan dess, är frågan?)

Många äldre (i synnerhet män i min egen ålder, dvs, 40 plus) fans beskyllde nyinspelningen av Ghostbusters (2016) för att förstöra nostalgifesten. Jag kan tycka att den hade flera poänger, t ex att huvudrollerna utgjordes av en kvinnlig ensemble. Det får mig att tänka på hur afro-amerikaner fick ta mer plats i filmrummet under 70-talet i och med blaxploitation-filmer som Superfly (1972) och Shaft (1971).

Chris Hemsworths biroll som bimbo-sekreterare i Ghostbusters, fick på något sätt belysa , alla år av filmer med motsvarande roller för kvinnor. Detta retade säkert en del av den manliga äldre inbitna Ghostbusters-fans. Jag tyckte det var briljant.  Ser vi ur detta ljus , i dessa glasögon, vore det faktiskt ganska fränt att tänka sig att agent 007 blir en kvinna härnäst....om inte annat vore det på tiden för att ingjuta någon form av rättvisa och hopp inför framtiden...
Visst vill vi att mina och dina barn och barnbarn ska växa upp i ett mer jämställt film-samhälle än vad vi har idag, eller hur?
TA

Förstklassig och bedårande regidebut

LADYBIRD
amerikansk film i regi av Greta Gerwig
Medverkande: Saoirse Ronan, Tracy Letts, Timothee Chalamet,
Laurie Metcalf, Lucas Hedges, Beanie Felddstein m fl.
Speltid: 94 min
Betyg: 5 /5

Skådespelerskan Greta Gerwigs regidebut, Ladybird (som hon även skrivit manus till), har sedan länge unisont hyllats världen över. Filmen är Oscars-nominerad för Bästa film och Bästa manus. Dessutom har filmens skådespelare Saoires Ronan (Brooklyn) och Laurie Metcalf (JFK, Misstänkta förbindelser) även chans att knipa varsin statyett, för, Bästa kvinnliga huvudroll respektive Bästa kvinnliga biroll. Inte illa för en regidebut. Inte illa, alls.

Motsvarar filmen alla förväntningar och hyllningar då? Ja, det gör den med råge. Jag ställer mig genast längs med hyllningskören. Ladybird är en smått mästerlig film om att växa upp, diverse uppbrott, att formas, att förhandla med sig själv och sin omgivning. Om att vara ung. Om att bli vuxen och stå upp för sig. Om svårigheten att vara människa. Greta Gerwigs film är mångbottnad och hennes manus erbjuder komplexa porträtt och dialogen är det bästa jag upplevt på stor filmduk på mycket, mycket länge.

Det är intelligent skrivet , och inte alls övertydligt eller att det skrivs på näsan, som dessvärre, amerikansk film ofta lider av. Gerwig underskattar inte sin publik. Filmen utspelar sig 2003 och efterspelet av 11:e september. I Sacramento, växer den 17-åriga Christine "Ladybird" McPherson (Ronan) upp. Hennes mamma (Metcalf, strålande!) jobbar som undersköterska på stadens vårdcentral. Pappan (Tracy Letts) är arbetslös. Ladybirds bror Miguel är adopterad, och deras relation är frostig och långt ifrån kärleksfull. Hon drömmer om att en dag lämna staden och följa drömmarna i New York. Hon skriker efter  kultur, bildning och ett större utbud av konst. Sacramento tycks vara för litet, och särskilt för en sådan som Ladybird. Bråken med mamma finns där. Ladybird är som tonåringar är mest. Trotsig, Drömmande, slarvig, självupptagen, fylld av hormoner och känslostyrd.  Hon går i en katolsk skola. Med tiden kommer hon ifrågasätta allt. Även Guds tron (..."vi tror inte på Gud, men vi tror på namnen vi fått av våra föräldrar"... )

Teater , sången och dansen lockar henne. Hon medverkar i skolans regi. Prästen som leder verksamheten är deprimerad. Inte ens Vår Herre kan se honom. Han öppnar sig hos sjuksköterskan på vårdcentralen. Han har ingen annan att ty sig till. På teveskärmarna lyser bilder från Irak och USAs så kallade "operation ökenstorm"....    Det blir Thanksgivning. Det blir besvikelser med kärlekar. Allt som börjar så bra. Dansa tryckare till Bone thugs N harmony i westernkläder. Men är det något vi lär oss med tiden, så är det en sak - det blir sällan som vi tänkt oss....

Ladybird är som ni förstår ett smeknamn. Ett smeknamn som hon använder som protest mot inte minst sina föräldrar. Men det får även ses som en  strävan åt att få känna sig unik. Hon kastar iväg flera ansökan till college. Och vem känner inte igen sig i att bli utskrattad eller "nedtrampad" av en cynisk kurator?
I filmen ser vi vackra scener , ledsna scener, roliga och fula scener.....som livet självt. Jag kan tycka att det är kolossalt fint när Ladybird står upp för Dave matthews band och sin bästis....mitt hjärta smälter...jag ryser av välbehag inombords....

Det finns åtskilligt mycket mer att skriva om en film som Ladybird. Men det vore på något sätt lite synd att förstöra festen, för er som ännu inte sett filmen. Ladybird imponerar och filmen förtjänar storpublik. Det känns fantastiskt att den här filmen får inviga Stockholms feministiska filmfestival, eftersom det är ju en kvinnlig regissör, med kvinnlig blick som speglar en ung kvinnas livsval.

Historien är föga nyskapande , vi har sett det här tidigare i Fucking Åmål (1998) och Sista natten med gänget (1973) och en rad andra filmer. Men Gerwig uppdaterar och blåser liv i genren och här får vi en 2.0 version för Justin Timberlake-generationen eller generation facebook....Vi får en film som unga tjejer kan framförallt spegla sig i och relatera till. De kan förhoppningsvis åldras ihop med filmen, finna tröst, stöd, styrka och energi med filmens huvudrollskaraktär. Tack Greta Gerwig!!!
TA

Småtrevligt seniorjobb för De Niro

Regissören och manusförfattaren Nancy Meyers  har lång erfarenhet av filmbranschen. Hon har varit med sedan i slutet av 70-talet. Hon skrev t ex manus till Goldie Hawn-filmer som Tjejen som gjorde lumpen (1980) och Diane Keatons lyckade come-back, Baby boom (1987). Samtidigt som Meyers egna ålder stiger har hennes filmer (Galen i kärlek och The Holiday) som regissör speglat till viss del äldre personers romantiska och relations-liv.  Nancy Meyers har hittat sin nisch och varför lämna en vinnande formel?
I den småtrevliga komedin The Intern (2015) står pensionären Ben (Robert De Niro) plötsligt ensam i livets korridorer. Hans hustru har somnat in. På ett modeföretag får han en praktikplats och blir med tiden god vän med företagets drivande motor - Jules (Anne Hathaway)....TA

En sång för Rosanna

Läser om den så kritiker-utskällda gruppen Toto i Mojos mars nummer (nummer 292, s. 27). Under läsningen drabbas jag av en härlig aha-upplevelse. Det visar sig att en av bandets mest kända låtar, Rosanna (som jag hörde mycket på under min barndom) blev namngiven efter Hollywood-aktrisen Rosanna Arquette (Susan, var är du?). Det var tidigt 80-tal och hon dejtade bandets keyboardist, Steve Porcaro, under en period. Hon gjorde sannerligen intryck på Porcaros kompis och bandets låtskrivare David Paich. Hans kreativa penna flödade efter deras första möte. TA

Haneke upphör inte med att uppröra

HAPPY END fransk-tysk-österrikisk film i regi av Michael Haneke
Medverkande: Isabelle Huppert, Jean-Lois Trintignant, Mathieu Kassovitz,
Fantine Harduin m fl.
Speltid: 1 t 47 min
Betyg: 4/5

Michael Haneke gör verkligen film som ingen annan. Han har gjort flera oförglömliga filmer genom åren. Hans film Funny games (1997) är förmodligen mitt livs otäckaste filmupplevelse. Det är mycket egendomligt varför jag fortfarande går och ser hans filmer. Det borde inte vara så. Jag borde ju sedan länge varit avskräckt från hans ruggiga betraktelser av inhumana människor. Men icke. Haneke har själv påpekat att det säger mer om människorna som väljer att se hans filmer än själva filmerna i sig. Hans filmer utmanar, upprör och överraskar oss. Han "leker" med våra sinnen på ett sätt som jag inte sett sedan Hitchcocks glansdagar. Det är fascinerande och aldrig tråkigt.

Han har undersökt våldets mekanismer (Det vita bandet), och inte sällan har han utforskat diverse tekniska innovationer. I Dolt hot (2005) var han klurig då han berättad om en granskad journalist (Daniel Auteuil) vilken blir plötsligt - granskad och övervakad av en okänd individ. Maktbalansen är med andra ord - förändrad.

I hans senaste film Happy end ser vi en högutbildad familj fullständigt krackelera. Allt börjar med att en byggarbetsplats i Calais rasar samman -  rent bokstavligt. Arbetspersonal skadas och anhöriga kräver sedan ersättning av familjeföretaget som anlitar juridiskt ombud. Och en olycka kommer sällan ensam. Familjens överhuvud och åldrande patriark (Trintignant) är livstrött, och alldeles grå ända in i själen. Likgiltig för det mesta. Han gömmer sig bakom en tidning och ber sin dotter (Huppert) käbbla med sitt barnbarn någon annanstans. Han har ingen mataptit. Och han ser inte hur hans barn och barnbarn plågas av oegentligheter och känslomässig kyla.....

Lars Noréns familjer står i le jämfört med Hanekes familj i den här filmen. Happy End är liksom Ruben Östlunds The Square en film som handlar om allt och samtidigt om ingenting. Den kastar t ex ljus på flyktingkrisen, sociala medier och klassklyftor. Det här är den sortens film som behöver sjunka in sig i både sinne och själ. Man behöver smälta den. Även om Michael Haneke knyter ihop säcken tjusigt mot slutet, så är det en intellektuell film som åskådare i högsta grad är med och skapar... Inte en film för alla....med andra ord. Den är bortom din komfort zon... Oförutsägbar, tänkvärd, obehaglig och otroligt välspelad och ja, ni har förstått redan, - titeln är en smula ironisk....TA     

Nattsvart Syskon-skildring

EUPHORIA svensk-tysk film i regi av Lisa Langseth
Medverkande: Eva Green, Alicia Vikander, Charlotte Rampling och Charles Dance m fl.
Speltid: 104 min
Betyg: 2 /5

Lisa Langseth är en modig filmregissör/manusförfattare. I hennes förra film Hotell (2013) utforskade hon gruppterapisessioner och i debuten Till det som är vackert (2010) undersökte hon bland annat klassklyftor, kulturellt kapital och kulturmannen. I hennes tredje film; Euphoria, - som är hennes första utländska produktion med engelskt tal - är det mörkare och dystrare toner än tidigare. Här belyser Langseth stora existentiella frågor, hur mycket är ett liv värt? vem har rätt att ta sitt liv och ska dödshjälp ens få finnas? Vad önskar vi oss , innan vi dör?

Omaka systrar (Eva Green och Alicia Vikander) återförenas i vuxen ålder efter att ha glidit i sär i tidig ålder. De bestämmer sig för att resa mot en mystisk plats, förlagd någonstans i östra Europa. När de nått destinationen går det upp för den yngre systern vad resans egentliga syfte verkar vara......

 Euphoria är en ambitiös film och hantverk-mässigt välgjord.  I bästa fall kan historien väcka tankar och funderingar kring existensen. I mitt fall kändes filmen alldeles för nattsvart för min smak. Historien tar varken några vändningar eller erbjuder något alternativ. Langseth har väl kanske varit mer intresserad av en plats och ett tillstånd. Och det kan ju funka, men alla är ju inte Sofia Coppola, tyvärr....

Karaktärerna får vi inte känna på något djupare plan. Det känns ganska platt gestaltat. De är varandras motsatser och det nystas en del i deras förflutna som är kantat av svek, egoism och rivalitet. Det här skulle Bergman nog ha gillat. Men för egen del skruvar jag på mig. Jag berörs aldrig av karaktärerna eller det som rullas upp i berättelsen. Var finns det mänskliga?  Jag har svårt och relatera till persongalleriet. Har det med att det är kvinnor i huvudrollerna? Jag blir genast orolig. Och jag försöker lugna mig med att det har inte med könsskillnaderna att göra. Det är ämnet i sig och sättet som Langseth väljer att berätta det på , som gör mig mindre nyfiken. Det är för uppgivet. Det är för bittert. Nyanser någon? Här slänger systrarna mat på varandra...och det känns bara så meningslöst. Och jag blir faktiskt för en gång skull osäker på Alicia Vikanders så kallade storhet....

Det är en väg som gäller....
 Det hela liknar en enda lång vistelse i dödens väntrum. Obehagligt, minst sagt.  Depressioner och dödslängtan har jag sett i andra filmer tidigare (Lars von triers Anti-Christ och Joachim von triers Oslo 31 augusti) och blivit långt mycket mer engagerad än vad jag blir med Euphoria.    

Det finns dock några enstaka scener som väcker något i mig: en kärleksscen mellan Eva Greens Emelie och en före detta fotbollsspelare. Här sker ett möte. Här händer något. Det gäller även några dans-scener då vi elegant får veta lite mer om Eva Greens livströtta Emelie respektive Charlottes Ramplings karaktär. Men det är alldeles för lite för att det ska kunna hålla för en långfilm. Möjligen en kortfilm, kanske. TA  

Förträfflig filmmusik!

"Tre Hawaii, tack!"; Cameron Crowe , Emma Stone och Bradley Cooper

Cameron Crowes romantiska dramakomedi Aloha (2015) floppade och kom inte ens upp på svenska biografer när det begav sig. Och det ska väl, dessvärre, erkännas att det är väl ingen större film att tala om. Och naturligtvis svider detta i oss Cameron Crowe-vänner....
I filmen spelar Bradley Cooper en militär som återupptar kontakten med en ungdomskärlek, spelad av Rachel McAdams. Hon lever sedan länge lyckligt lottad med barn och make. Bradley Coopers militär får god kontakt med barnen. Han blir kär i en arbetskollega spelad av Emma Stone (väldigt bra i rollen!). Filmens miljöer på Hawaii är hypnotiserande vackra! Och framförallt musiken , filmens soundtrack är alldeles fantastisk! (Fleetwood mac, Hall & Oates, Beck, Vancouver sleep clinic, The Blue Nile m fl.).
https://open.spotify.com/album/119mKxx5iYvDFOFJbSxO6K?si=ygPsJBajSrGP_INF-Y546g

Filmaren Crowes förflutna som musikjournalist på tidningen Rolling Stone tycks aldrig försvinna. Det är vi väldigt glada för. TA

Bränd av solen

Det är väl konstigt egentligen. Men det är väl så det är. Jag borde skriva om helt andra saker, men jag tänker mest på Mel Gibson. Det har jag gjort under en längre tid, tja, sedan jag läste om honom på nätet. Jag läste om en Hollywoodstjärna som ingen längre vill jobba med. Jag läste om en Hollywoodstjärna som sades slå sin fru och säga kränkande saker mot allt och alla. Det var en absurd läsning. Vad har hänt med honom?
Är allt sant det som skrivs om honom?
Det är och förblir svårt att veta.

När jag växte upp på 80-talet var Mel Gibson en filmhjälte som förkastades av min far (du hade rätt, pappa!). Min pappa tyckte att han var en "undermålig skådis" med ett begränsat register  (poliskaraktären Martin Riggs galna blick och flirtande leende). Jag var inte alls lika kritisk.

Jag var fullt upptagen av Dödligt vapen-filmerna (1987 respektive 1989). Kan tänka mig att dessa filmer fungerade då som "kickar" för en liten pojke. Kanske kunde fenomenet liknas med vad flera barn kanske under 50-talet upplevde med John Wayne och westernfilmer. Eller varför inte Dirty Harry med Clint Eastwood på 70-talet? Det var ju filmer, fenomen som inte skulle analyseras i större grad. Jag kan dock idag se och skrämmas över det våldsamma och det brutala som finns i liknande filmer. Samtidigt var det filmer som fullständigt brände tag i mig och jag var alldeles uppslukad av poliserna Martin Riggs (Gibson) och hans kollega Roger Murtaugh (Danny Glover).  

Mel Gibson må vara mer eller mindre förstörd idag, en osympatisk person på flera plan. Vad hände med filmstjärnan? När förlorade han de omtalade fötterna? När och varför förvandlades han till ett ruttet ägg?

Jag kan dock konstatera att han en gång hade en viss betydelse i mitt unga filmliv. Han stod för "filmmagi" i flera filmögonblick. Och det kan ingen ändra på eller ta ifrån honom. Det rörde sig inte bara om Dödligt vapen-filmerna. Det var filmer som Brännpunkt djakarta (1982), Tim (1979), Mad max - bortom thunderdome (1985),  Floden (1984) och Gallipoli (1981).
 

Man växte sedan ifrån Mel Gibsons filmer. Det blev också svårare att uppskatta honom , både som filmregissör (har dock inte sett Hacksaw Ridge, ännu) och skådespelare. Han kändes mest som en  seriefigur. Under 90 och 00-talet figurerade han i en hel smörja och jönsiga produktioner (Vad kvinnor vill ha, Patrioten tex). Men jag gillade honom i M Night Shyamalan skräckthriller Signs (2000). Gibson var där i sitt rätta jag, han var lugn, metodisk, försiktig, tystlåten och det var en klar övergång eller tillbakablick till hans "förlorade tidiga 80-tal". Jag är helt övertygad om att regissören M Night Shyamalan var medveten om detta och ville hitta den sidan av Gibson igen.... Mad max....
TA

Oscarsfavorit om gränsbrytande kärlek

Den mexikanske regissören Guillermo del toros filmer (Pans labyrint, Hellboy m fl)  har gått mig helt förbi. Stannar dock upp när jag hör honom intervjuas av Karin Svensson för SR P1s Kulturnytt. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6880407
Jag blir särskilt nyfiken på del Toros Oscarsnominerade (13 till antalet) och bioaktuella film The Shape of the water.
Det är en saga om kärlek som spränger gränser. Kärlek kan anta vilken form som helst , säger regissören. Om man känner att du hör ihop med någon, så finns det inga gränser. Vatten har samma förmåga. Den kan ta sig igenom minsta spricka, genom järn och sten, berättar Del Toro.

I filmen The Shape of water spelar Sally Hawkins en stum städerska som förälskar sig i ett monster. Del Toro har burit på den här historien sedan barnsben. Det är hans första "vuxna film" , och förklarar att det var viktigt för honom vid 53 års ålder att göra en film med en vuxen blick på vad verklig kärlek är;  Att en annan person tittar på dig och inte vill förändra någonting. Tack SR! Lyssna gärna på hela intervjun på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6880407
TA

En Taxi driver i Dublin

I den irländska filmen Glassland (2014) ser vi en ung man (Jack Reynor) köra taxi på nätterna. Han blir i sitt jobb insyltad i trafficking. På dagarna hinner han inte vila. Hans alkoholiserade moder (Toni Collette från Muriels bröllop) kräver all hans uppmärksamhet. Hur ska han orka leva?

Det var länge sedan jag såg en film som griper tag i mig som filmen Glassland gör. Jag sitter fullständigt fängslad och känner starkt för historiens huvudrollsinnehavare. Glassland uppmärksammades en hel del när den kom och hyllades bland annat på Sundance filmfestival. Filmens regissör/manusförfattare heter Gerard Barrett. Han fick idén till filmen när han lämnade den irländska landsbygden och flyttade till Dublin. I "storstaden" såg han fler sorters drogmissbruk. Han kom i kontakt med människor som var anhöriga till missbrukare. http://www.hungertv.com/feature/the-interview-gerard-barrett-glassland/TA

Film om världens bästa sämsta film

THE DISASTER ARTIST (USA, 2017)
Amerikansk komedi i regi av James Franco med
James Franco, Dave Franco, Seth Rogen, Alison Brie med flera.
Sverigepremiär 9 februari
Längd 1 tim 44 min
Betyg: SA SA SA SA

Filmen "The Room" från 2003 har kallats världens bästa sämsta film och ända sedan den skrattades ut på premiären har filmen fått kultstatus och visas ständigt jorden runt på festivaler och dylikt till publikens stora förtjusning. Bio Rio i Stockholm kommer 21 februari att visa "The Room" där en av filmens skådisar Greg Sestero (som också skrivit boken "The Disaster Artist" som biofilmen bygger på) kommer dyka upp och presentera filmen, som kallas De dåliga filmernas Citizen Kane.

Jag minns första gången jag såg "The Room" på You tube och trodde knappt mina ögon. Regissören och huvudrollsinnehavaren Tommy Wiseau (som i The Disaster Artist spelas av James Franco) hade varit i Hollywood ganska länge, men inte lyckats, så kom den unge Greg till Tinseltown med ambitioner att bli skådis och tillsammans drog de igång projektet "The Room" efter att de båda misslyckats med att få roller.

Man känner verkligen hur Franco & Co. älskat att göra det här projektet, det är nästan på gränsen till för internt när berättelsen startar med hur Wiseau 1998 kom till Hollywood och helt klart utan talang försökte slå sig fram. Det trycks mycket på att ingen visste hur gammal Wiseau egentligen var eller var han ursprungligen kom ifrån och James Franco går all-in i sitt porträtt av denna mystiske, okända man som mot alla odds, och i Hollywood av alla ställen, lyckades göra en film på egen hand som trots att den blev utskrattad och hånad, idag alltså fått både kultstatus och gjort Wiseau och Sestero kända över hela världen.

Bröderna Franco är fullständigt lysande som den unga aspirerande skådisen Greg som möter och inspirerar den underliga och mycket skumma Wiseau, vars bakgrund är höljt i dunkel. En vänskap baserat på "Vi ska nog visa dom!" skapas och eftersom Tommy dessutom verkar ha hur mycket pengar som helst är det inga problem att skaffa fram utrustning och folk till inspelningen.

"The Disaster Artist" är en lysande s.k. "bio-pic", en biografi över en levande person som med en enda film skakade om först Hollywood och sedan hela filmvärlden och visade att det spelar ingen roll om man saknar talang och social förmåga att smälta in bland rätt folk, bara man har viljan, pengar och en historia man vill berätta.
Sedan att filmen visar sig vara så dålig att den växer till att få kultstatus till att anses vara så sevärd att se, inte bara en eller två gånger utan hur många gånger som helst, hjälper ju till. Kanske bildades en känsla att här kommer någon helt okänd och lyckas göra en film utanför systemet och den visade sig vara underhållande på ett otroligt skämmigt sätt.
Nu för tiden skrattar publiken inte för att den är dålig utan för att den är så rolig och underhållande och det är nästan som sing-a-long- fast man skriker ut replikerna tillsammans med skådisarna.

Hur som helst är "The Disaster Artist" en mycket sevärd, rolig och underhållande "Mot-alla-odds" film där främst James Franco gör en helt fantastisk insats och borde ha Oscars-nominerats för bästa huvudroll. Också kul att se Sharon Stone i filmen, och, på ett sätt, Melanie Griffith också, även om hon numera är så sönder-opererad att man knappt känner igen den gamla favoriten.

Tänker på humlan som egentligen inte kan flyga, men gör det ändå... "The Disaster Artist" beskriver en man och en inspelning som inte borde kunna lyckas eller funka, men som ändå gör det. Och hur mycket "The Room" än var en katastrof, så är filmen om filmen långt ifrån det.
En mycket rolig film om film, och filmbranschen.

James Franco och Tommy Wiseau

Göran.

Den unge Han Solo

Idag släpptes första smakprovet på den nya Star Wars-filmen, eller snarare den nya spin-off-filmen i Star Wars - sagan. Precis som "Rogue One - A Star Wars Story" som kom 2016, är detta ingen film som ska räknas in i den officiella kanonen av Star Wars-filmer, utan detta är bara den andra i en mängd kommande fristående filmer som tillsammans ingår i Star Wars- universumet.
Vid en första titt framstår nya filmen, som har premiär i slutet av maj överallt, inte helt olik "Rogue One".
Återstår att se om berättelsen om den unge Han Solo kommer att ha något att tillföra sagan i stort. Men Alden Ehrenreich har ju en rejäl uppförsbacke i jämförelsen med Harrison Ford. Det blir inte lätt...

Många fans har också ifrågasatt om Ron Howard är rätt regissör att göra den här filmen. Men det kanske är just det han är, eftersom Disney nog inte vill ha någon som försöker göra något eget av materialet utan bara gör filmen på det sättet de vill. Och då borde ju Howard, som verkligen gör storfilmer enligt formulär 1A, kompetent, habilt, men ganska trist och själlöst. I Star Wars är det inte regissören eller skådisarna som ska skina, det är själva sagan som är i fokus.
Se teasern nedan!
 Solo - A Star Wars Story

Inga dinosaurier, tack!

Intressant lyssning av P1 Kulturs Mia Gerdins möte med prisbelönade Juliette Binoche som hämtat pris från Göteborgs filmfestival. Binoche valde rollen i Kieslowskis Den blå filmen (1993) framför Spielbergs Jurassic Park (1993). Binoche säger att hon hela tiden vill utvecklas och fördjupas  psykologiskt och känslomässigt i sitt skådespeleri, något hon inte såg möjlighet till i rollen som forskare i en film som Jurassic park. http://sverigesradio.se/p1kultur  

- Skådespeleri är att svettas, att gestalta någon annan är som en process, där man regisserar sig själv, berättar den franska filmstjärnan.

Teatern kom tidigt in i hennes liv. När hennes föräldrar skildes blev att spela roller och teater , ett sätt för henne att bära en sorg och att få vara glad, säger hon.

Binoche talar om en vändning i hennes karriär och teaterutbildning. Det var när det kom upp för henne att det var skillnad "att vara i en roll" och "att spela en roll". En lärare visade henne vägen. TA

Slutet är nära...

Ibland gnistrar det till lite extra i den enorma floden av tv-serier som Netflix och andra strömningssajter spottar ur sig.
En riktig pärla, och dessutom en serie som verkligen lever upp till begreppet "binging" dvs att man konsumerar en serie i ett svep utan uppehåll, just för att det inte går att sluta kolla, är den brittiska kolsvarta, men också hysteriskt roliga "The End of the F***ing World". Mini-serien, får man nog kalla den, hade premiär i England i oktober förra året, men premiärvisades här på Netflix i januari.

Baserad på en serieroman av Charles Forsman, för mig okänd tecknare, handlar serien om ungdomarna James och Alyssa, båda 17 år (i verkligheten är Alex Lawther 22 och Jessica Barden 25...) som är väldigt olika men samtidigt inte. James är övertygad om att han är en psykopat. Han bär på kniv och funderar på vem han ska mörda i skolan. Alyssa är den nyinflyttade, coola tjejen som tycker James är töntig och knäpp, men hennes styvpappa är vidrig och hon vantrivs hemma. De två missanpassade dras till varandra och bestämmer sig för att rymma och försöka hitta Alyssas pappa.

Jag var först tveksam till denna serie, som först gav mig intrycket att det var ytterligare en i raden av ungdomsserier som inte kändes så lockande, men titeln och en trailer fick mig nyfiken och när jag väl började kolla var jag, som man säger, "hooked".
En av de briljanta sakerna med serien är själva formatet. Varje avsnitt är runt 20 minuter och det är 8 avsnitt. Det skapar en väldigt direkt, rak, intensiv och rent hypnotisk känsla från start till mål.
De här ungdomarna hamnar i trubbel på sin resa och de är ju mer osäkra, rädda och förvirrade än några unga kriminella.
James och Alyssa är två barn på flykt i en värld full av oförstående och hotfulla vuxna och den enda vuxna som verkar ha lite empati för de "busiga" kidsen är den kvinnliga polisen Eunice (Gemma Whelan, känd från Game of Thrones).

Hur som helst är "The end of the F***ing World" en lysande miniserie, en svart-skimrande pärla, lite våldsam, men framförallt väldigt lyhörd, vacker och välspelad (extra mycket så av Jessica Barden) med ett sprudlande, underbart soundtrack som på ett perfekt sätt ramar in denna moderna Bonnie & Clyde/ Badlands-story.

Se den, helt enkelt!

Göran

När Hitchcock fann slutet på historien

Året 1935 köpte Filmbolaget RKO rättigheterna till Anthony Berkeleys roman Ont uppsåt. Boken handlar om en kvinna som befarar att hon kommer bli mördad av hennes nye make.
Man hade inte lyckats få till något manus till filmen Suspicion (1941), förrän Hitchcock kom in i projektet , främst som regissör. Han hade gärna behållit bokens slutfinal, där mördaren kommer undan med brottet. Men det slutet blev aldrig filmat.

Istället planerade Hitchcock i samråd med Alma Reville, Joan Harrison och Samson Raphaelson, en historia om en kvinna som misstänker att hennes spelmissbrukare till make, vill döda henne, för att komma åt livsförsäkringspengar. Men i slutet av historien upptäcker hon sanningen - hennes make har i själva verket planerat sitt eget självmord.

Det skulle vara en hel del turer kring Slutet på filmen.

Hitchcock såg en möjlighet på ett lämpligt slut: Lina (Joan Fontaine) ber till Gud om att förlåta maken Johnnie (Cary Grant). Johnnie serverar henne ett glas mjölk och hon tror sig det innehålla dödligt gift. När giftet inte ger den effekten , går hon till Johnnies rum, där hon finner honom själv ha tagit giftet. Hon känner sig lättad och förstår sedan att han hade aldrig avsikten till att döda henne, och deras äktenskap kan nu räddas.

En testpublik skrattade åt detta slut.

Det gjorde att filmbolaget RKO chefen George Schaefer gärna föredrog ett annat typ av slut:

Johnnie försöker verkligen förgifta Lina , hon berättar för honom att hon vet om det, och är redo att dö för honom och förlåter honom. Skamsen dricker han giftet själv, långt före hon kan förhindra honom. Det visar sig vara sömnpiller , som han fått av en vän som skulle egentligen försett honom med giftet. Men detta har vännen gjort för att rädda Johnnie och Linas äktenskap....

Detta var inget alternativ för en sådan som Hitchcock. Vad gjorde han då? Han klippte bort Linas Guds-bön, filmade olika vinklar av glaset med mjölk som stod orörligt vid nattygsbordet intill sängen, behöll en scen där Lina tror att Johnnie försöker knuffa ut henne ur bilen, för att öka mord-misstankarna och placerade den i slutet. Allt han nu behövde göra var att filma ny dialog i samband med bil-scenen.
Det blev mycket lyckosamt. Joan Fontaine belönades så småningom med en Oscar för rollinsatsen. TA

Källa: Krohn, Bill, Hitchcock at work, 2000, Phaidon Press Limited, s.36-37 

Nya perspektiv runt agent 007

Kampanjen #Metoo saknar som helst motstycke. Det kan vara som flera redan så ofta påpekat , något av den största revolutionen som skett på mycket länge.  Det blir också så tydligt och ett rejält uppvaknande när man ser James Bond filmerna i detta ljus. Agent 007 har ju setts och uppfattats som en kvinnokarl och gentleman. Men när jag läser en artikel i brittiska The Guardian och tar del av en video som är gjord av en person, som går under namnet Guru Kid, så vänder det sig nästan i magen. https://www.theguardian.com/film/2018/jan/30/times-up-for-james-bond-is-007-too-brutish-for-the-me-too-era

Videon innehåller olika klipp från mestadels äldre James Bond filmer, vilka illustrerar hur Agent 007 misshandlar och förgriper sig på diverse kvinnor. Jag reagerar kanske mest på det Sean Connerys agent gör mot Honor Blackmans pilot Pussy Galore i Goldfinger (1964). Han överfaller henne i en ladugård, och hon kämpar emot , och till slut kysser han henne. Man ser att hon inte vill. Hon vrider och vänder på huvudet. Och detta liknar ett övergrepp. Ett annat exempel , är hämtad ur filmen Åskbollen (1965). Connerys agent är på ett massage och behandlingscenter. Han "undersöks" av en kvinnlig massör, som tittar på hans överkropp. Han har händerna i luften och lägger sedan sin klor över kvinnan. Och kysser henne.... Det hela är besynnerligt. Hon har ju inte visat ens en tillstymmelse av intresse för Agent 007... Men han tar sig rätten....Kvinnan blir chockad och ser inte ut att vilja kyssa honom....

Det är en effektfull och skickligt ihopklippt video som visar hur förlegad och mossiga Bond-filmerna faktiskt ter sig i ett #Meetoo upprop - samhälle. Hur ska vi då se på dessa filmer? Hur ska vi förhålla oss till äldre Bond-filmer? Ska vi se på dem som kvarlevor och tidsdokument från en viss period, eller ska vi se dem utifrån våra nutida ögon?

Det är onekligen en intressant artikel och diskussion kring fenomenet Bond. Man noterar att Judi Denchs gestaltning av Bonds chef, M , har varit värdefull , inte minst som feministiskt inslag och för att motverka och kritisera filmernas sexism.

Det blir även utifrån andra kriterier och mätvariablar som vi kan utse , tidernas bäste Bond, nämligen , den som har varit minst sexistisk. Sean Connery finns då inte alls , som ni förstår , med i diskussionen längre. Inte heller George Lazenby eller Roger Moore. Det är faktiskt Timothy Dalton som hyllas. Trots att det bara blev två filmer för denne Dalton (Tid för hämnd och Iskallt uppdrag) så verkar det som att han visade mer genuin omtanke och hänsyn åt Bondbrudarna än vad hans föregångare och efterföljare någonsin gjort....TA