Kameleonten Kidman

DESTROYER
(Amerikanskt action-drama i regi av Karyn Kusama och med Nicole Kidman i huvudrollen. Övriga roller spelas av Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Sebastian Stan, Bradley Whitford med flera.
Från 15 år, 2h 1 min
Sverigepremiär 1 februari 2019
SA SA SA SA

Det sägs ju att en film eller en karaktär i en film är svår att älska eller ta till sig om den är rakt igenom icke älskvärd. Ofta stämmer ju detta, men lika ofta stämmer det inte. Men om man tycker att man måste gilla en huvudperson för att kunna njuta av en film så kanske man ska avstå för denna ganska hårdföra, täta och skitiga action-thriller som utspelas både i nutid och i det förflutna. Polisen Kidman med ett förflutet i FBI återknyter med kontakter hon hade som undercover-agent i ett uppdrag som gick snett, för att hon ska få frid.

Kidman är en av de största i sin generation och dessutom räknas hon ofta till en av världens vackraste kvinnor. Man gillar ju henne för att hon är så fantastiskt bra i det mesta hon gör, men mest för att hon är den typen av skådis som vågar ta annorlunda roller, som vågar utmana sig själv och publiken.
Och det kan man verkligen säga att hon gör i Destroyer. I större delen av filmen är hon snudd på oigenkännlig, både till utseendet och hur hon går och rör sig. I mitt tycke är det en makalös prestation hon utför här.

Kanske gnistrar det lite extra om henne eftersom hon ville jobba med en kvinnlig regissör vilket hon fick göra i Destroyer. Karyn Kusama har tidigare gjort Girlfight (2000) Jennifer's Body (2009) och The Invitation (2015) och regisserat en del tv-serie-avsnitt. Jag hade inte sett något av henne innan denna och blev ganska så imponerad av regin och stilen i Destroyer. Favoriter i genren som Point Break och To Live and die in L.A. dök upp i skallen under filmens gång och det är ju inget dåligt betyg!
Det är ju alltid något speciellt med rullar där en polis försöker infiltrera någon skum organisation. Tacksamt ämne för bra dramatik och spänning.

Kusamas visuella, kraftfulla och kreativa regi i kombo med Kidmans förvandling och spel drar upp betyget något mer än själva filmen egentligen är värd. 4:an är ranglig, filmen tar tid att riktigt komma igång (även om jag gillar inledningen!) och ibland undrade jag hur Erin (Kidman) kunde bli SÅ fucked up som hon faktiskt är. Och så sliten och gammal... Men, jag köpte det ändå och i slutändan gick jag ut från filmen både destroyed och upplyft. Som alltid när jag sett något som skakat om och engagerat.

GS.

Finlandsfärja i rymden

ANIARA (Svensk rymdfilm från 2018 med manus och i regi av Pella Kågerman och Hugo Lilja. I rollerna syns Emelie Jonsson, Bianca Cruzeiro, Arvin Kananian, Anneli Martini, Jennie Silfverhjelm, Emma Broomé med flera.
Från 15 år, 1 h 46 min
Sverigepremiär 1 februari 2019
Betyg: SA SA SA SA

Jorden har blivit omöjlig att bo på efter allt skit och galenskap som mänskligheten pinat den med och gigantiska rymdskepp fraktar tusentals människor till nya hemplaneten Mars. Aniara, ett av alla dessa skepp, råkar dock ut för en osannolik olycka i rymden och hamnar ur kurs. Filmen, som är den första filmatisering dom gjorts av Harry Martinssons diktepos från 1956 (tv-film, opera, balett och teater har det blivit tidigare av nobelpristagarens verk), utspelas på Aniara, som är en slags enorm futuristisk Finlandsfärja där i stort sett allt finns för att kunna försörja och underhålla alla passagerare under de veckor det tar att komma till Mars.
Framförallt är skeppet utrustat med Mima, en slags dator som lagrat hela mänsklighetens historia och till en början kommer människor dit mest för underhållning och för att få lite lugn och ro. Men när olyckan sker och man efterhand förstår att skeppet varken kommer nå sin destination eller kanske inte ens tillbaka till jorden, så blir Mina-rummet ett slags altare, en kyrka, en tillflykt för en alltmer desperat och ångestfylld tillvaro för de ombord.

Både konstigt och inte konstigt att Aniara inte filmats tidigare. Med tanke på temat och själva berättelsen om hur vi behandlar vår jord och vad som kan hända om vi tvingas hitta andra ställen att bo på. Och med tanke på alla frågor som berättelsen rymmer, om liv, död, religion, sex och existens.
Men att det inte gjorts något försök i Sverige tidigare är ju inte konstigt, med tanke på hur få rymdfilmer som gjorts här och hur dyrt det i normala fall borde kunna bli. De filmer som gjorts är mest pinsamma, även om de blivit lite kultförklarade, som Rymdinvasion i Lappland från 1959 och Gröna gubbar från YR från 1986.

Regissörerna Hugo Lilja och Pella Kågerman har löst problemet med kostnaden på ett ganska så briljant sätt. De har bara använt sig av befintliga inspelningsplatser, som gallerier och en riktig Finlandsfärja och faktum är att detta "knep" för att överhuvudtaget kunna göra en sådan här film, funkar och funkar riktigt bra till och med. Det är snyggt gjort och ser mer påkostat ut än det är och jag kände mig lite skeptisk till en början, men jag drogs in i storyn och karaktärerna och den ångestladdade och lätt panikartade känslan som sprider sig bland passagerarna är påtaglig och smittar av sig. Just den biten, provkartan på hur alla reagerar inför faktumet att de kanske aldrig kommer lämna Aniara, är skickligt iscensatt och musiken av Alexander Berg understryker verkligen känslan av ångesten som bara växer och växer.

Aniara är ingen upplyftande historia, men som med all bra science-fiction så ställer den frågor om vår existens och om tillvaron i stort och åtminstone fick jag en klump i halsen och hade svårt att skaka av mig filmen flera dagar efter att jag sett den.

Drabbande, läcker, spännande och modig, är några epitet jag skulle vilja sätta på detta ambitiösa och ganska så imponerande verk av två debuterande långfilmsregissörer!

GS.

Lagt kort ligger

Aaron Sorkins regidebut Mollys game har svårt att engagera och väcka spänning. Dessutom är filmen alldeles för lång. Jessica Chastain är dock stora behållningen. Hon spelar Molly Bloom, en före detta alpinstjärna som får ge upp karriären på grund av alltför svåra skador. Men vinnarskallen lever kvar. Hon startar upp en till synes oskyldig pokerverksamhet. Men med tiden blir insatserna större och spelarna är inte längre blaserade filmstjärnor, utan maffiamedlemmar... TA

Clintan still going strong!

THE MULE (Amerikansk dramathriller från 2018 i regi av Clint Eastwood.
Med Clint Eastwood, Bradley Cooper, Dianne Wiest, Laurence Fishburne, Taissa Farmiga, Manny Montana, Michael Peňa med flera.
Från 15 år, 1,56 tim
Sverigepremiär 25 januari, 2019
Betyg: SA SA SA SA

Clint Eastwood är inte bara en legend. Han är ett fenomen. Vid 88-års ålder jobbar han mer och hårdare än kanske någon annan, som både regisserar och agerar framför kameran. Man måste ju bli lite imponerad. 2018 kom han ut med två filmer, förutom The Mule, så gjorde han även The 15:17 to Paris, en film, även den baserad på verkliga händelser, om några amerikanska turister som lyckades stoppa ett terrordåd på ett tåg.

För The Mule har sin upprinnelse i en artikel i The New York Times från 2014 av Sam Dolnick om den 90-årige Leo Sharp, kallad Tata, som hade jobbat som hortonom, det akademiska ordet för någon som jobbar med blommor och växter, och även hade ett förflutet som soldat i Koreakriget. 2010 stoppades han med knark i bilen värt 3 miljoner dollar som tillhörde en mexikansk drogkartell.
Nu har den storyn blivit film i händerna på Eastwood och med sig har han samme manusförfattare som skrev "Gran Torino", Nick Schenk.

Bradley Cooper och Clintan backstage.

Och visst finns det likheter med just den filmen här. En gammal, ensam gubbe som tappat kontakten med typ alla, speciellt sin familj, och som envist håller fast vid sin stil och sina gamla värderingar. Han har alltid satt jobbet före familjen och har tagit sina nära och kära för givna, vilket han så klart får betala för i filmen. Speciellt relationen till dottern (spelad av hans riktiga dotter Alison Eastwood) är riktigt dålig, även den till ex-frun (Wiest). Däremot är relationen till barnbarnet Ginny (Farmiga) bra. Han är ju en gammal charmör, en glad skit som älskar att köra bil och så länge han får göra det är han lycklig. Men så faller det sig så att han inte längre kan dra in pengar på sitt jobb, och får ett tips om att tjäna lätta pengar bara genom att köra bil. Och det kan han ju! Och bra dessutom!
Så kommer han i kontakt med några män som slänger ner en väska i hans trunk, säger att han absolut inte får titta in den, och att han ska köra till ett ställe, svara på mobilen, lämna bilen och komma tillbaka en timme senare. Då finns pengarna i handskfacket och sen är det bara att köra tillbaka igen.
Lättförtjänta pengar tycker ju Earl (Clintan) och det blir många fler vändor och pengarna blir större och leveranserna likaså.

Men en sån här sak går ju inte polisen förbi, i varje fall inte DEA (knarkpolisen) i Chicago. Och den karriärlystne och hungrige polisen Colin Bates (Cooper) får i uppdrag av sin chef (Fishburne) att leta upp den här chauffören som går under namnet Tata.
Eastwood, som i egenskap av regissör fått ur sig ca 40 filmer, gör, i mitt tycke, sina allra bästa filmer när han både regisserar och spelar huvudrollen. Som han gör i t ex "Unforgiven" (De skoningslösa, 1992), A Perfect World (1993), Broarna i Madison County (1995), Million dollar baby (2004). Visst finns det undantag, som tvillingfilmerna om andra världskriget Letters from Iwo Jima och Flags of our fathers (2006) men eftersom hans cv består mer av filmer där han står både bakom och framför kameran så blir det lättare att hitta guldkornen där.

The Mule är Eastwoods bästa film på väldigt länge, visst är både Gran Torino och Million dollar baby mästerliga, men frågan är om inte denna senaste från legenden är hans bästa sedan Oscarsbelönade westernfilmen De Skoningslösa.
Clintans regisserande har alltid varit stabilt, inget som sticker ut, men alltid kompetent och alltid sett till att själva berättelsen är viktigare än det visuella.
The Mule blir nästan som essensen av det bästa och mesta med Clintan, både som regissör och skådis. En stark story, med en tydlig moralisk och mänsklig kompass, mycket humor, distans och en engagerande historia där Clintan långsamt och med små, subtila medel håller oss klistrade i biofåtöljen. Och även om skådisarna inte sticker ut direkt så gör alla ett kompetent och övertygande jobb och Clintan själv är på bra humör. Han verkar stortrivas i den här rollen, han skämtar och driver med sig själv och levererar härliga one-liners, kisar med blicken, är tuff, hård, mjuk, sårbar och insiktsfull, allt i ett.
Finalen är mästerlig och betyget blir högt, men visst blir det ibland lite för "amerikanskt" med det eviga kärleken till familjen. Men en charmig och underhållande lite gammaldags rulle med den fortfarande oslagbare Clintan är det likafullt.

GS.

Oscars 2019

Här är alla nomineringar till Oscarsgalan 2019

► Bästa film:

• Black panther
• BlackKKlansman
• Bohemian rhapsody
• The favourite
• Green book
• Roma
• A star is born
• Vice

► Bästa regi:

• Spike Lee - BlacKkKlansman
• Pawel Pawlikowski - Cold war
• Alfonso Cuarón - Roma
• Adam McKay - Vice
• Yorgos Lanthimos - The favourite

► Bästa kvinnliga huvudroll:

• Lady Gaga - A star is born
• Glenn Close - The wife
• Olivia Colman - The favourite
• Melissa McCarthy - Can you ever forgive me?
• Yalitza Aparicio - Roma

► Bästa manliga huvudroll:

• Christian Bale - Vice
• Bradley Cooper - A star is born
• Willem Dafoe - Vincent van Gogh – Vid evighetens port
• Rami Malek - Bohemian rhapsody
• Viggo Mortensen - Green book

► Bästa originalmanus:

• The favourite
• First reformed
• Green book
• Roma
• Vice

► Bästa originalsång:

• All the stars - Black panther
• I'll fight - RBG
• The place where lost things go - Mary Poppins kommer tillbaka
• Shallow - A star is born
• When a cowboy trades his spurs for wings - The ballad of Buster Scruggs

► Bästa manus efter förlaga:

• The ballad of Buster Scruggs
• BlacKkKlansman
• Kan du förlåta mig någonsin?
• If Beale street could talk
• A star is born

► Bästa animerade film:

• Superhjältarna 2
• Isle of dogs
• Mirai
• Röjar-Ralph krashar internet
• Spider-Man: Into the Spider-verse

► Bästa makeup:

• Gräns (Svenska Göran Lundström nominerad tillsammans med Pamela Goldammer)
• Mary queen of Scots
• Vice

► Bästa specialeffekter:

• Avengers: Infinity war
• Christoffer Robin & Nalle Puh
• First man
• Ready player one
• Solo: A star wars story 

► Bästa foto:

• Cold war
• The favourite
• Never look away
• Roma
• A star is born

► Bästa scenografi:

• Black panther
• The favourite
• First man
• Mary Poppins kommer tillbaka
• Roma

► Bästa långa dokumentär:

• Free solo
• Hale county, this morning, this evening
• Minding the gap
• Islamistens söner
• RBG

► Bästa korta dokumentär:

• Black sheep
• End game
• Lifeboat
• A night at the garden
• Period. End of sentence

► Bästa utländska film:

• Capernaum
• Cold war
• Never look away
• Roma
• Shoplifters

► Bästa manliga biroll:

• Adam Driver - BlacKkKlansman
• Mahershala Ali - Green book
• Sam Elliott - A star Is born
• Richard E. Grant - Kan du förlåta mig någonsin?
• Sam Rockwell - Vice

► Bästa kvinnliga biroll:

• Marina De Tavira -Roma
• Amy Adams - Vice
• Emma Stone - The favourite
• Regina King - If Beale street could talk
• Rachel Weisz - The favourite

► Bästa klippning:

• BlacKkKlansman
• Bohemian rhapsody
• The favourite
• Green book
• Vice

► Bästa originalmusik:

• Black Panther (Svenska Ludwig Göransson)
• BlacKkKlansman
• Isle of dogs
• If Beale street could talk
• Mary Poppins kommer tillbaka

► Bästa kortfilm:

• Detainment
• Fauve
• Marguerite
• Mother
• Skin

► Bästa animerade kortfilm:

• Animal behaviour
• Bao
• Late afternoon
• One small step
• Weekends

► Bästa ljud:

• Black panther
• Bohemian rhapsody
• First pan
• A quiet place
• Roma

► Bästa ljudeffekter:

• Black panther
• Bohemian rhapsody
• First man
• Roma
• A star is born

► Bästa kostym:

• The ballad of Buster Scruggs
• Black panther
• The favourite
• Mary Poppins kommer tillbaka
• Mary Queen of Scots

KÄLLA AFTONBLADET

Lekfull hyllning till fantasin

Christopher Robin (Ewan McGregor) har vuxit upp. Han har lämnat Sjumilaskogen och gosedjuren bakom sig. Han har familj och lever ett hektiskt liv i London. Eller liv? Han satsar all kraft på jobbet. Han dotter känner sig åsidosatt och bortglömd. Christopher Robin har glömt bort sina egna ideal. Men det har inte hans forna gosedjur ; Nalle Puh, Ior, Tiger och alla dem andra....

Christopher Robin och Nalle Puh i regi av Marc Forster är stundtals lekfull och inbjudande.  Det är en välgjord feel good film om lekfullheten och fantasin inom oss. Ung som gammal. TA 

Kraftfullt berättat om desperation

Under en öppen himmel (Wild Life)
amerikansk film i regi av Paul Dano
Medverkande: Jake Gyllenhaal, Carey
Mulligan och Ed Oxenbould m fl.
Speltid: 1 t 45 min
Betyg: SA SA SA SA

Familjen Brinson flyttar till Great Falls i 1960-talets Montana. Pappa Jerry (Jake Gyllenhaal) förlorar jobbet på en golfklubb. Hans hustru Jeanette (Carey Mulligan) försöker uppmuntra honom till att ta ett enklare jobb i stan. Men han ryter ifrån; "det är jobb för tonåringar". Han tänker inte ta vad som helst. Deras son Joe (Ed Oxenbould, fantastisk!) har det lätt i skolan. Han är studiebegåvad. Det är värre på fotbollsträningarna. Han sitter mest av tiden och ser hur tränare samlar ihop kamrater. Men han själv sitter kvar på bänken. Önskar nog mest att han var någon annanstans.
Livet vänder för familjen när fadern Jerry lämnar staden för ett jobb som brandman på annan ort. Det är ett rörande farväl mellan far och son. Trots faderns besvikelse över sonens uteblivna framgångarna på fotbollsplanen så älskar han honom ändå.
Hustrun Jeanette lämnas därhän. Vad är det för man som lämnar fru och son för att släcka skogsbränder? Det sägs inte rakt ut , men det bubblar hela tiden i henne. Livet är hårt och krävande. Jeannette jobbar som simlärare på stans simhall. Hon inleder en romans med av sina studenter. Det blir en upp och ned vänd tillvaro för unge sonen Joe. Ska han vara lojal till modern eller fadern? Vad är det som pågår? Väntar familjen på att bli samlad igen eller är uppluckringen ett faktum?
 
Begåvade aktören Paul Danos (There will be blood, Prisoners, Love and mercy etc) lovordade filmatisering på Richard Fors roman Wildlife (från 1990) har ett mycket tilltalande anslag. Miljöerna är fascinerande och vi kommer lätt in i handlingen. Det är enkelt att känna och sympatisera med huvudpersonen, unge sonen.


Ed Oxenbould gör också en storartad skådespelarprestation. Han lyser i sin roll , utan större ansträngning. Det är känsligt, nervigt och högst dramatisk att se denna fattig mans blues spelas framför oss och berättad ur ett barns perspektiv. Nu ser han det vi ser.  Och det är utan romantisering eller värdering. Vi förstår att saker är svårt. Drömmar raseras. Förhoppningar släcks. Kärleken dör.
Det finns en svärta , ett mörker, en desperathet som jag läser in som känns bekant med Bruce Springsteens rockmusiklyrik. Is a Dream a lie if it don´t come true, or maybe it´s something worse (klassisk rad från klassikern The River)  ekar i mig efter visningen. Det är en kraftfull film, samtidigt känns filmen lite för lång.  Som en teater som får pågå lite alltför länge. Kanske är det också Paul Danos avsikt. Men de goda kvalitéerna överträffar bristerna. Det mystiska, det obesvarade i filmen blir också lite av filmens storhet. Vem var Mr Miller för Jeanette Brinson? Vad låg i deras överenskommelse? Slutscenerna är briljanta. Mycket blir sagt med ganska små medel och få repliker. Kommunikationen sägs med blickar och karaktärernas min och kroppsspråk.
 

Jake Gyllenhaal är alltid sevärd, så även här. Hans arbetarklass man , Jerry Brinson, kastas mellan förtvivlan, ölen , fotbollen och narcissism. "Jag är för bra för er", säger han när han förlorar jobbet eller familjen. Och sen kommer vreden. Raseriet. Han blir oberäknelig och farlig.


Carey Mulligan är också övertygande i rollen som hans hustru Jeanette. Det söta, späda försvinner tämligen omgående. Hon omvandlas till En kvinna under påverkan. Cigaretten finns ofta nära till hands. Blicken vilar över andra än själva nuet. Har hon plats för någon annan än sig själv i sitt liv? Vad såg hon i Jerry Brinson när de träffades? Kanske var det drömmarna som fick dem att tända kärlekseld över sig?

 

Ed Oxenbould är dock filmens stora behållning. Det var länge sedan jag såg en sådan ung talang träda fram på vita duken. Han känns bekant på något sätt. Finns det kanske en naivism i honom eller en outtömlig iver och vilja till överlevnad och efter en permanent plats i tillvaron? Han blir mer vuxen än vad han borde vara. Hans föräldrar lastar över honom alltför belastat bagage. Utan instruktioner eller till synes någon hjälp sitter han där. Han klarar ju klanderfritt matematik hemuppgiften medans Livet utanför skolan ter sig svårare? En flicka uppvaktar honom litegrann på skolbussen, utan hans gehör. Ed Oxenbould känns som en blandning av Tobey McGuire och Anton Glanzelius. Vänligheten själv. Det ska bli oerhört spännande och följa hans utveckling framöver.  TA 

Kungen av rock n´roll

När jag ser HBO-dokumentären Elvis Presley - The Searcher (regisserad av Thom Zinmy) slås jag  av hur snäll och vänlig han verkade vara. Hade han svårt att säga nej?
Managern som kallades för "Översten" drev på , och här skulle det tjänas pengar. Den karismatiska artisten förlorade sig själv och sin publik i flera undermåliga Hollywoodfilmer. Hur skulle Evis Presley komma tillbaka? Kunde han ens komma tillbaka?

Det har ju skrivits mängder av böcker och texter om ikonen Elvis. Han är ständigt förknippad med ungdomskulturen som växer fram under mitten av 50-talet. På sätt och vis blir han  en symbol idag för nostalgi. Men ser man den här filmen , The Searcher blir bilden av honom antagligen en annan.

 Elvis bröt barriärer och var en innovatör. Han var nyfiken , sprängde musikaliska gränser, provade sig fram. Han samarbetade med afroamerikaner och på så vis motkämpade han rasismen.

Elvis var och är fortfarande den kompletta artisten, så modern och det är ingen slump att Springsteen har honom som idol. "The King" visste verkligen hur man fångade en publik.

Det är lite kul också att se ett klipp då Elvis figurerar i en och samma TV-show som Sinatra. De var ju båda stora och omtyckta underhållare och artister. Men de stod för olika musikaliska uttryck och möjligen "tidsepoker" i ungdomskulturen. Sinatra var till och börja med , 25 år äldre (född 1915) än Elvis (1935). Det är direkt frestande att se detta skådespel som något mer och större än vad det själva verket var. En läromästare och dess gesäll. Tronskifte. Men , nej det var "bara" två giganter från olika skrån som försökte få bukt på sina karriärer. TA