Jag kan inte stå emot senaste numret av filmtidningen Empire. Det är mycket superhjältar, vilket höjer föga ögonbryn. Däremot bilderna från inspelningen av Steven Spielbergs Jaws (1977)!

Det är enligt mig världens otäckaste film. I huvudet ekar John Williams skrämmande musik, det gör inte min simtur i vattnet så här års särskilt långvarig.

Scenen i början av filmen är fysiskt smärtsam. Det första offret : En ung tös. Timmen är sen. Hon lämnar strandfesten med kvällens flirt. Vattnet blänker förföriskt emot dem. Han verkar trött och ligger kvar i sanden, hon klär av sig, hoppar i vattnet. Och bara några simtag från Döden.

Spielbergs berättande är mästerligt. Långt före kan vi förutsäga vad som kommer hända. Långt före vet vi hur det kommer sluta för flickan. Och det värsta av allt, vi kan ingenting göra...

Kameror under vattnet som filmar flickan utifrån Hajens perspektiv. Ja, det är bara ruskigt att tänka på bilderna eller scenerna från filmen.

I boken Jaws: Memories from Martha´s vineyard skriven Matt Taylor presenteras flera tidigare outgivna bilder från filminspelningen av Jaws. Ett urval av bilderna visas i tidningen Empire och är klart värdefulla i studiesyfte.

Höjdpunkten är en bild på en liggandes Robert Shaw i fiskebåten. Kläderna är genomblöta. Det förekommer honom inte. Han ligger med händerna bakom ryggen. Bredvid honom stirrar odjuret mot honom. Hajen som fick namnet Bruce efter Spielbergs advokat Bruce Ramer (Empire september 2011, Eternally Jaws, page 127) Munnen är öppen, blod rinner runt käkarna och ögonen ofrånkomligt livlösa.

Inspelningen är mytomspunnen och sägs ha varit milt sagt, krävande. Stundtals skall dem mekaniska haj-modellerna inte fungerat, alltid. Bilden på Robert Shaw visar kanske just en av dessa ögonblick. I väntan på teknikens under. TA

Ikväll är det dags. SVT visar Taylor Hackfords( gjorde bland annat kultförklarade gängfilmen Blood in blood out på 90-talet) Mot alla odds (1984). Det återstår och se om filmen står på egna ben, eller om det bara är "jaha..gäsp..den filmen, som Phil Collins gjorde finfint soundtrack till". Men trion Jeff Bridges /Rachel Ward och James Wood inger förstås en del förhoppningar. Filmen är tydligen en nyinspelning av Out of the past ( Skuggor av det förflutna, 1953) med Robert Mitchum, Kirk Douglas och Jane Greer ( som även finns med på ett hörn i kvällens film) http://www.imdb.com/title/tt0086859/reviews. TA

Fucking Brighton

Sugar rush (2005-2006) är en ovanligt lyckad ungdomsserie. Om den nu kan räknas till det.

I serien är det nämligen inte bara fokus på tonåringar. Här ser vi desperata föräldrar (Sara Stewart och Richard Lumsden) som inte grejar vuxen livet. Ungarna vill bli vuxna och förvandlas till det. Snabbare än ögat. Men inte på det vis de önskade sig.

 Barnen blir förmyndare till sina egna föräldrar. Inget stöd finns att få. Eftersom dem vuxna är helt upptaget i sitt: Ålderskriser, otrohetsaffärer och identitetssökande.    

Sugar Rush bygger på författaren och den tidigare journalisten Julie Burchills (NME, The Guardian, The Times) böcker. Hon har själv förflutet som tonåring i Bristol. Men hennes historier om tonårstjejerna i Brighton är långtifrån självupplevda. Snarare är det hur hon hade velat tonåren skulle varit för henne. http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/books/features/julie-burchill-where-a-wild-thing-went-395956.html

Seriens Kim (Olivia Hallinan, aktuell i tv-serien Från Lark Rise till Candleford) och Sugar (Lenora Crichlow) tar droger och bär vulgärt språk. Detta har väckt kritik i medierna. I en intervju med The Independents Nicolette Jones får Burchill försvara språkbruket och drogerna; - I dont call that explicit. I call it life (jag kallar det inte för exploatering, jag kallar det Livet).

http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/books/features/julie-burchill-where-a-wild-thing-went-395956.html

 15-åriga Kim har i början på serien nyss flyttat med sin familj från London till Brighton. Hon förälskar sig i gymnasiekompisen Sugar. De är som natt och dag. Kims försöker dölja sin homosexualitet.

Sugar klär sig i kortkort och vill ligga med varje kille hon kommer åt. Vem fan vill vara flata? frågar hon sig. Kim är beredd att göra det mesta för henne. Och det utnyttjar Sugar gång på gång under seriens gång. Hur mycket påfrestningar klarar tjejernas vänskap av?

Serien lades ner efter två framgångsrika säsonger, höga publiksiffror, priser och kritikerhyllningar. Det sägs att en tredje och fjärde säsong var på gång, men Channel 4 (där serien visades på) var inte intresserade. http://lovegirls.co.uk/articlecomments/12/Channel+4+Cancels+Sugar+Rush/
TA

Huppert hyllas

Isabelle Huppert (född 1953) hyllas i SVT denna vecka. Det är bara att bänka sig. Redan ikväll visas Spetsknypplerskan (La Dentelliére) från 1976.

I november kommer också Huppert till Stockholms filmfestival för att ta emot pris för A lifetime achievement. Det är inte en dag försent.

http://www.stockholmfilmfestival.se/festival/2011/awards/lifetime_achievement_award/

Rockikonens farväl

Stämningsmästaren Gus Van Sant misslyckas sällan. Men även solen har sina fläckar. I väntan på hans nya Restless (biopremiär 25 november, enligt www.Imdb.com) ser jag hans film Last days (2005).

Michael Pitt i Last days

Filmen skildrar fiktivt Nirvana-sångaren Kurt Cobains sista tid på jorden. I filmen heter han dock Blake (spelas av en väldig lik Michael Pitt, aktuell i HBO-serien Boardwalk empire).

Kurt Cobain (1967-1994)

Det är modigt att göra en film med det här temat. Många av oss har sin egen uppfattning om Kurt Cobains dödsprocess. Jag trodde att hans nedräkning utspelade sig i en liten stuga någonstans i bushen. Med laddat gevär, tända ljus, gitarren vid hans sida, cigarrettrök och en djungel av tankar, vilsenhet och negativ energi. 

Någon stuga är det inte tal om i Van sants skildring. Det är istället ett hus beskaffat med många rum och flera våningar. Här lever Blake inte ensam. Men när hans bekanta sjunger till Velvet Underground, röker på och sover med varandra, väljer han Ensamheten.  Han klär sig i kvinnokläder, springer runt med pälsmössa och leker med gevär som om han vore Davy Crockett.

Scenen får mig att tänka på Ernest Hemingway.  Kanske för att jag har läst någonstans att han också gillade att dra på sig kvinnokläder. Jag vet, det är en haltande jämförelse att ställa dem mot varandra. Men de bägge påverkade generationer med sin konst (om jag nu får räkna in rockmusik i det begreppet) . Och både Ernest och Kurt blev deprimerade och tog sina liv.

 Last days bjuder på enstaka scener som träffar åskådaren. Men det känns mer som lösryckta målningar eller snygga modebilder än film. Att den släpptes direkt på DVD i Sverige är knappast förvånande. TA 

Historien om inspelningen av Basic instinct (1992) hör inte till det vanliga. Sällan har väl en filminspelning varit så bespottad från politiskt håll. Filmen må vara en fascinerande thriller men frågan är om inte dess produktionshistoria smäller en aning högre. I en biografi om holländske regissören Paul Verhoeven (2005) med samma namn, skriven av Douglas Keesey och Paul Duncan och i en artikel av Neil Kulkarni (2002) för tidningen Uncut får läsaren inblick i en minst sagt stormig filminspelning.

Året är 1992. Paul Verhoeven arbetar med sin tredje amerikanska film, Basic instinct. Det uppstår kalabalik i USA.

I synnerhet i politiska grupper på vänster kanten (s. 130 Paul Verhoeven, 2005, Taschen förlag, Douglas Keesey/Paul Duncan). Filmens portätt av lesbiska kvinnor uppfattas som homofobiska.

Gay aktivister stör filminspelningen med färgbomber, visselpipor och uppmanar bilförare att tuta. (s.69, Neil Kulkarni, Uncut, Take 59, April 2002).

Ett domstolsbeslut ger regissören Paul Verhoeven ett visst överläge. Demonstranterna måste hålla sig på ett visst avstånd ifrån filminspelningen. Men några enstaka individer bryter mot förbudet och arresteras.

Verhoeven och manusförfattaren Joe Ezsterhas möter slutligen representanter från GLAAD (the Gay and Lesbian Alliance Against Defamation). Dem kräver genast förändringar av filmens manus, annars tänker de inte tillåta att filmen spelas in i San Fransisco. Ett av kraven är att polisen Nick Curran (Michael Douglas) byts ut mot en kvinnlig polis spelad av Kathleen Turner (s. 130 Paul Verhoeven, 2005, Douglas Keesey/Paul Duncan).

Ezsterhas sympatiserar med protesterna. Kritiken har öppnat ögonen på honom. Nu ser han alla stereotyper i sitt eget manus. Han går visserligen inte med på demonstranternas drastiska åtgärder. Men Ezsterhas ändrar på vissa saker.

Bland annat görs ett tillägg i förtexterna till filmen som lyder: ”den här filmen som ni ser är bara fiktion”.

Regissören Paul Verhoeven vägrar ge efter.

Protesterna fortsätter utanför biografer. Aktivister försöker förhindra folk från att se filmen. Skyltar höjs i luften med budskap som riskerar att förstöra filmens ”hemlighet”.

Joe Ezsterhas ser senare den kompletta filmen. Han medger att Verhoeven gjorde rätt som inte gjorde några förändringar alls i filmens manus.

Det bråkades även en del inom filmteamet och långt efter inspelningen. I efterhand har både Sharon Stone och Verhoeven helt olika meningar om hur filmens notoriska scen uppkom. Ni vet den där scenen då den mordmisstänkte deckarförfattaren Catherine Tremell (Stone) förhörs av poliser, och hon trotsar rökförbudet och visar underlivet.

Enligt Stone manipulerades hon av Verhoeven. Han sa aldrig till henne att de skulle använda tagningar av hennes intima delar i filmen.

Verhoeven försvarar sig. Det är lögn, säger han. Hon visste var vi hade placerat kamerorna (s.127 Keesey/Duncan).

Basic instinct kostade 49 miljoner dollar. Filmen drog in 118 miljoner dollar i USA och 353 miljoner dollar runt i världen (s.130 Keesey/Duncan).
TA

God Bless America!

En av de första superhjältarna har nu blivit en storslagen, actionfylld äventyrsfilm som borde kunna tilltala både killar och tjejer och hela familjen. Utspelas under andra världskriget i ett USA som var väldigt patriotiskt och skickade ut alla tillgängliga män i kriget. Men Steve Rogers (Chris Evans från bl a Fantastiska fyran) får nobben pga sin otillräckliga fysik, han är kort och klen, men så plockas han ändå upp av en forskare som göra experiment på honom. Och man kan lugnt säga att Rogers blir en annan person, men hans dröm om att få kriga i Europa blir ändå inte som han tänkt sig. Från början i varje fall...

Captain America - The first Avenger är en Marvel-signerad (Iron Man, Spider-Man, Thor m fl) action-rulle som känns något annorlunda än vad vi är vana vid. Utvecklas nästan mer som en krigsfilm mycket beroende på miljön  och tiden den utspelas i, men också för att den känns gammaldags, som en riktig popcorn-rulle med en skön retro-feeling rakt igenom. Snygg, välspelad och spännande. Ganska väl avvägd balans mellan action, humor och allvar. Evans funkar bra som Captain America, han har en skön distans och gör sin mot-alla-odds hjälte övertygande och med glimten i ögat.

Kärleksintresset spelas av brittiska Hayley Atwell, känd från tv-serien The Line of Beauty och filmerna Duchess med Keira Knightley och bio-remaken på tv-serien Brideshead revisited.

Tommy Lee Jones lyser också upp filmen med en visserligen ganska rutinartad roll, men ändå, han sätter nästan alltid ett avtryck i de filmer han är med i.
Och skurken i filmen, en härligt galen nazist som letar efter ockulta krafter att ta över världen med, liras av Hugo Weaving, mannen som nog för evigt mest kommer bli ihågkommen för sin Mr Anderson i Matrix-trilogin.

Captain America är ett mycket sevärt actionäventyr om en av de första (om inte den första, är lite osäker här...) superhjältarna och kommer dyka upp fler gånger på vita duken. Både solo och i den redan inspelade The Avengers som förenar superhjältar som Iron Man, Thor, Hulken (denna gång lirad av Mark Ruffalo) och Black Widow (Scarlett Johansson, som även gjorde den rollen i Iron Man 2).

Captain America filmades första gången för tv 1979 och för bio 1990 men ingen av dessa gjorde nåt större väsen av sig varken publikt eller kritikermässigt.


GS.