Sorgens dag

Det som skulle bli ett glatt 25-årskalas blir nu istället ett nödvändigt och bittert farväl.


Anrika Hultsfred-festivalen går i graven.

Festivalarrangören Rockparty har sedan länge tampats med orolig ekonomi och sjunkande antalet besökare.

Man har fått se sig bli omsprungen av mer slipade konkurrenter (WAW och Peace and Love).

Hultsfred har också sig själva att klandra, sedan mitten av 00-talet började bokningarna bli alltmer desperata och fantasilösa.

Men det är ointressant att fortsätta spy galla på Hultsfredsfestivalen.

Beskedet om nedläggning är beklämmande för orten inte minst.

Men också för oss som en gång eller flera gånger vistas runt Hawai, Pampas, Teaterladan och de andra scenerna.

För egen del har jag fått större delen av min musikaliska skolning på Hultsfredfestivalen. Det är där jag har sett mina favoritband spela, det är där jag upptäckt ”nya frukter” och det är även där jag har mött flera likasinnade med dunkanden hjärta för popmusiken.

Hos oss är inte ett öga torrt, en dag som denna.

Snyft, här kommer en spellista - dedikerad Hultsfred…

TA
New Order Crystal

Håkan Hellström En vän med en bil

Kent Saker man ser

Weezer The Sweater song

Badly drawn boy Once around the block

Oasis Shakemaker

Broder Daniel I´ll be gone

Bob Hund 100 år

Caesar´s Palace Kick you out

Garbage Only happy when it rains

Primal Scream Burning wheel

Weeping Wilows I can´t make it alone

Motorhomes It´s alright

Teddybears Sthlm AHead of my time

Sahara hotknights Drive dead slow

Gemma Hayes Let a good thing go

Olle Ljungström Spelar vanlig

Embrace All you good good people

St Etienne The Bad photographer

Manic Street Preachers If you tolerate this your children will be next

Ed Harcourt Apple in my eye

Catpower He War

Radiohead Karma Police

Counting Crows American girls

Filmsommarfestival!

Tänk att få se klassikern Alla presidenters män under bar himmel på en fetstor duk!
Jag kommer vara där...
http://www.stockholmfilmfestival.se/sommarbio/

En clowns tårar

Det har snackats en del om att Ben Stiller skulle göra en Jim Carrey i samband med rollen i Noah Baumbachs film Greenberg. Ni kanske minns Jim Carreys transformering från  flams trams (Ace Ventura) till en mer seriös figur i mästerliga dramat Enternal sunshine of spotless mind (2004).

Draget var nödvändigt för bilden av Jim Carrey, för att kunna utvecklas som – karaktärs- skådespelare. Och vad han gjorde var - kort sagt, att byta fack - innan det skulle bli försent…

Annars är det gott om exempel på komiker som mer eller mindre misslyckats att med dylika bedrifter. Ypperligt exempel stavas R o bi n W i l l i a m s. Han slog igenom i tv-serien Mork and mindy (1978), och lyckades senare kombinera fin känsla för både komedi och drama under 80-talet i filmer som, En ryss i New York (1984), Döda poeters sällskap (1989) och Good morning vietnam (1987).

Men sedan kom 90-talet. Och Robin Williams gjorde en Dustin Hoffman a´la Toostie (1982). Han klädde ut sig till kvinna i Välkommen Mrs Doubtfire (1993), och sen var det kört.

Det blev mest larviga komedier för Williams. Knappt att en 7-åring kan försvara hans filmer.

2000 försökte Robin Williams förnya bilden av sig själv, genom att gå iväg från buskis och farserna, och gå till roller i thrillers av psykologisk karaktär. Han gjorde en psykopat i One hour photo (2002), och hade en mindre roll i Insomnia (2002) med Al Pacino. Men det slog inte särskilt väl ut.

Steve Martin försökte också byta fack; övergav komedierna tillfälligt och satsade ett tag på drama och thrillers, bland annat i David Mamets Konspirationen (1997). Och även om det gick lite bättre för Martin än för Williams, så bar det inte riktigt.

Adam Sandler och Will Farrell är också komiker som också försökt göra likande höjdhopp med filmerna Punsch drunk love (2002) respektive Stranger than fiction (2006), utan att riktigt lyckats. Men då handlar det mer om filmerna än om dem själva.

Och nu är det Ben Stiller som nu senaste i raden av komiker försöker byta fack. Modigt, men knappast lättfixat. I Greenberg spelar Roger Greenberg som tampas med medelålderskris och kraschade rockdrömmar när han återvänder tillbaka till hemstaden Los Angeles.

Filmen är onekligen sevärd, och har flera klara poänger, skriven av äkta paret Jennifer Jason Leigh och Noah Baumbach. Men det är långtifrån höjderna i Bambouchs första film (hittills enda fullträff) , The Squid and the whale (2005).

När den filmen bjuder på oväntade skådisval (William Baldwin!), övertygande insatser (Laura Linney och Jeff Daniels och nykomlingen Jesse Eisenberg), samt ett eget berättarspråk och ett oerhört fyndigt manus (det är nästan som en intellektuell, komisk filmatisering av Ulf Lundells Den vassa eggen), går filmen
Greenberg, bara på halvfart.

Filmens stora belastning heter – Ben Stiller. Han förmår inte övertyga i sin första ”seriösa” roll sedan Reality bites (1994) om jag inte missbedömer mig. Han har helt enkelt gjort alldeles för mycket komedier sista decenniet, så det enda jag ser i Greenberg är - en clown som har bleknat, en clown som har låtit sig förlöjligats, en vuxen man som ständigt grimaserar, höjer rösten, svär och har stora ögon. Jag ser bara Zoolander (2001). Det går inte.

Jag ser bara Sviterna av Zoolander. Det är det enda jag ser i Greenberg.

Men kanske borde jag se på det annorlunda.

Kanske ponera att Ben Stiller bara spelar sig själv i Greenberg, en fyrtio plussare med identitet kris och våndor för åldrandet, och som söker uppmärksamhet likt en tonåring efter rus och bekräftelse.

Men, nej, jag ser bara Zoolander, hur jag än vänder och vrider. Och Greenberg och Ben Stiller får mig att omedvetet hämta Smokey Robinsons Tears of a clown i skivhyllan.

TA

Peter den store

Man kan väl bli förbannad på mer.
Men jag grejar inte att folk rackar ner på Peter Gabriel.
Han är i mitt tycke - världens i särklass bästa manliga popsångare.
Motståndarna anklagar honom för att vara "tråkig".
Ok, visst, allt som han har gjort är inte upphetsande. Men säg vem
har gjort det?
Gabriel har en änglalik röst. Hör bara på  Here comes the flood eller hans låt In your eyes i Cameron Crowes debutfilm Snackar går ju (Say anything, 1988)

Hanks oförklarliga förvandling

Såg nyss lite på Ron Howards Splash (1984) på en av filmkanalerna. Trots sina år på nacken, är den fortfarande ordentligt underhållande och påfallande charmig komedi om framgångsrike entreprenören Allen Bauer som blir förälskad i en sjöjungfru (Daryl Hannah). Filmen är också en direkt påminnelse om Tom Hanks tidiga år  i Hollywood. Hans 80-tal är allt annat än det gravallvar som präglar senare delen av 90 och hela 00-talet. 
80-talets Hanks är kaxigt, rolig, rappt, avspänt och energiskt. Och givetvis ungdomligt.

Big (1988) är kanske min Hanksfavorit från 80-talet, en obotligt söt saga regisserad av Penny Marshall, och skriven av Steven Spielbergs syster Anne (enligt http://www.imdb.com/) om en pojke, Josh som önskar att han vore vuxen. Så under en kväll på ett tivoli formulerar han sig sin önskan. Nästa morgon vaknar Josh  med minst sagt "växtvärk". Pojken har fått en vuxen mans kropp...

Vad händer med Tom Hanks efter Forest Gump (1994)? Blev han "too big" för sitt eget bästa... Ledsnade han på att behärska komedi/drama skådespeleriets alla regler?

Något händer onekligen när han börjar på allvar tro att filmer med honom själv på en öde ö eller på en flygplats, i över 2 timmar , skulle kunna trollbinda en full biosalong.

TA
         

Kevins Marion kunde ha varit blond

Ibland då man har lite tid över, eller väldigt lite och göra, kanske är bättre uttryckt, kommer tankarna. Tänk om....

I Nick Johnstones biografi om Sean Penn (2000 Omibus press) läser jag att skådespelerskan Robin Wright Penn var första valet för rollen som  Marion i Kevin Reynolds numera utskällda , men oförargliga Robin Hood, Prince of Thieves (1991) med Kevin Costner i titelrollen.
Nu blev det inte riktigt så.
Ödet vill något annat.
Blonda Wright Penn blev gravid med Sean Penn, och rollen gavs till lätt rödhåriga Elisabeth Mary Mastrantonio (som görs sig väldigt bra i Robin Hood, för övrigt).

Sean Penn och Madonna fick erbjudande att spela huvudrollen i komedin Blinde date (1986) som Blake Edwards regisserade. Men det dåvarande omskrivna paret avstod och rollerna gick till Bruce Willis och Kim Basinger. Blind date blev en smärre succé, och Penn/Madonna floppade i stället med Shanghai surprise (1986)  manuset skrivet av Beatlesgitarristen George Harrison.

1987, tänker jag i alla fall på en film. Brian De Palmas stiliga thrillerdrama, The Untouchables (De omutbara), om gangsterkungen Al Capones (Robert De Niro) framfart i 30-talets Chicago som bekämpas envist av FBI-agenten Elliot Ness (Kevin Costner) och hans specialrekryterade styrka (Sean Connery, Andy Garcia och Charles Martin Smith) Costner fick här sitt definitiva genombrott i rollen som Elliot Ness, en modig familjefader och dogmatisk beskyddare av lag och rättvisa. Han utstrålar Hollywood-stjärna ideal av den äldre skolan , och liknelserna med James Stewart är inte helt tagna ur luften. Se på hans kläder, frisyr och kroppshållning och hur han använder rösten.
  

 
Man brukar säga att man aldrig ska se bakåt på saker man gjort. Men frågan är om inte en viss Mickey Rourke ändå kan känna emellanåt ångerfullhet över vissa beslut. 1987 fick han erbjudandet att spela Elliot Ness i The Untouchables, men han avstod snabbare än vad vi kunde ana.
Istället blev det totala floppar (Johnny Handsome, Wild orchid, Harley Davidson & The Marlboro Man) och Rourke stod vid randen av sitt eget förfall...(Uncut Oktober 2003)
Tänk om han ändå hade valt The Untouchables....
Å andra sidan , då hade vi kanske inte fått sett årtiondets mest remarkabla come-back, i form av The Wrestler (2007)...



TA

Cirkeln har slutits för Ellis

1985 gjorde den amerikanska författaren Bret Easton Ellis smärre sensation med debuten Less Than Zero, en dekadant skildring från Los Angeles om unga, kaxiga överklass-snynglar som lever i sus och dus. Några år senare kom också filmen som inte riktigt gjorde boken rättvisa men som ändå är sevärd för tidsskildringen och det oerhört snygga fotot.

När nu Ellis 25 år senare återvänder till Los Angeles och karaktärerna från debutromanen så blir man ju först lite skeptisk. Uppföljare brukar ju sällan bli speciellt bra och känns ofta framkallade av nåt slags pengabehov eller för att försöka skaka liv i en karriär på väg ner. Inom bokvärlden är det väldigt sällsynt med "tvåor".
Men det finns inget beräknande eller cyniskt med Imperial Bedrooms som Ellis nya roman heter (varför den heter så kan jag ärligt inte säga...) där Ellis tar sig själv och läsaren tillbaka till bekanta marker både litterärt och miljömässigt. Clay och co från Less Than Zero har blivit medelålders och Los Angeles har förändrats mycket sen deras vilda dagar, men många av dom fortsätter nästan som om inget har hänt. Clay har blivit en framgångsrik manusförfattare men när han återvänder till änglarnas stad hamnar han snabbt i trubbel inför castingen av sitt nya filmmanus.

Bret

Men Clays destruktiva leverne samt umgänget med hans gamla vänner för honom snabbt in i en karusell av mystiska händelser kantade av våld och hot och i skuggan av den kalla och isolerande storstaden börjar långsamt men säkert en snabbt växande spiral ner mot fördärvet.

Imperial Bedrooms är en kort, tunn roman (178 sidor) men inte tunn på innehåll eller intryck och avtryck. Kanske hans mest thrilleraktiga roman och frågan är om han någonsin skapat en karaktär som är så bortom all hjälp och allt vad mänskliga känslor heter som huvudpersonen Clay.

Väldigt misantropiskt och mycket suggestivt och medryckande på ett inte helt positivt sätt. Men det går inte att sluta läsa när man väl börjat och det är ju inte dåligt betyg på en roman.
Ellis är sig lik, här mer än på länge när han sluter cirkeln med sitt 25- åriga författarskap.

Göran

Tål att nämnas igen...

Igår visades en riktig pärla till film på SvT - "Stand by me" från 1986. Bygger på Stephen King storyn "The Body" som ingår i novellsamlingen "Different Seasons" från 1982 och är förmodligen en av de absolut mest lyckade King- filmatiseringarna. Det har ju helt klart gjorts fler floppar än flippar om man säger så, men "Stand by me" är inte bara en stark barndomsskildring utan lite av en perfekt sommarfilm.

I varje fall tycker jag det. Berättelsen om några tonårskompisar som en sommar beger sig iväg på ett äventyr för att hitta en död kropp de hört talas om innehåller mycket av det som varje sommar bär med sig - förhoppningar, nyfikenhet på vad som ska hända, långa, ljusa dagar, spänning, skratt och- för många unga människor- en tid då man långsamt förändras från till exempel pojke till man och det är en tid då mycket kan hända och händer. Både i kropp och sinne.

"Stand by me" är en välregisserad, välspelad och nyanserad amerikansk ungdomsfilm som, till skillnad från de flesta filmatiseringar som gjorts på Kings verk, tar till vara på Kings sätt att berätta en historia, som hittar fram till essansen i hans böcker. Vilket inte är monster och blod och ond bråd död utan storyn, människorna, händelserna. Hyllningen till fantasin och ungdomens oskuld och död. Vuxenvärldens monster.

King kan verkligen ge en historia liv och regissören Rob Reiner har förstått det och med öm hand och lyhört regi förvandlat "The Body" till lite av en modern klassiker.

Om du inte sett "Stand by me" så passa på nu i sommar.

Förhoppningsvis kommer du förstå vad jag menar.

Penn gör en sensationell rolltolkning

I regissören Niels Mullers debutfilm  Attentatet mot Richard Nixon (2004) spelar Sean Penn  möbelförsäljaren Sam Bicke.

Det mesta i hans liv går i uppförsbacke. Hustrun Marie (Naomi Watts) och barnen har lämnat honom 
och på jobbet blir Bicke nedtryckt av sin chef (Jack Thompson) och dess son.

De vill att han ska "hjärntvättas" av retorik från självhjälpsböcker om hur man blir en framgångsrik säljare. "En bra försäljare är en troende säljare".

Sam Bicke är ingen ond man. Inte heller en man utan vilja eller mål. Han drömmer om att bilda ett eget företag och vinna tillbaka sin familj. Han drömmer om att reparera hålen och bristerna i The American Dream. Vad tog ärligheten och det goda samhället vägen?


Motgångarna blir för svårhanterliga. Bickes ilska måste vädras. Det oförståeliga måste blir begripligt.
Systemet är fyllt av rasism, sexism, chauvism och landet styrs av en lögnare till president som väljer att bomba Kambodja. Det blir bara för mycket för en man som Sam Bicke....
Raseriet kallar...

 Sean Penns kusliga porträtt av Sam Bicke  påminner och är av samma klass som Robert De Niros rollfigur Travis Bickle i Taxi driver (1976). Penn är ett med rollen, han använder sig av små medel, med hjälp av blicken,
rösten, kroppshållningen och grimaser. Här framgår det änu en gång att Sean Penn för arvet vidare av Method acting: för varje film han gör, förvandlas han, radikalt, och han är inte en dag sig lik....

Naomi Watts karaktär, hustrun Marie skapar frågor kring det vi aldrig får se av Sam Bicke. Vem var Sam Bicke som hon förälskade sig i och valde att gifta sig med? Vad fanns då som gjorde att hon valde honom framför andra män?

Filmen bygger på verkliga händelser från 1974 ,då en man kapade ett flygplan, och beordrade piloten att styra planet in i Vita huset i Washington och döda dåvarande president Richard Nixon. Mannen misslyckades med sitt mål. Han sköt en av piloterna och tog sitt eget liv.

Manuset skrevs 1999, men beträffande filmens innehåll, och tidpunkt, 2004, tre år efter händelser från 9 /11 fick den påtaglig medial uppmärksamhet.  Och en del menar att man kan se Attentatet mot Nixon som en spegel av Bush adminstrationens USA, 2004 (http://www.filmfreakcentral.net/) .

Regissören Niels Muller säger i en intervju på http://www.grouchoreviews/ att han ville med filmen utforska gränslandet mellan det normala det mentala tillståndet som övergår till barbari. Men också belysa omgivningens påverkan på individen och tv-mediets betydelse.

TA
 

Se också: Falling Down (1993)

Glittrar som Manhattan

Woody & Mariel Hemingway i Manhattan

Man vet man blivit gammal när ens ungdom
Börjat glittra som Allens Manhattan
Dagen före dagen

Hjärta - Kent

Texten är så sann, så sann och ganska så jobbig...
Man vet att man blir äldre när nostalgin tar över mer och mer...

Läge att kolla om filmen Manhattan från 1979. Håller den minst lika högt som Annie Hall, älskar att den är i svartvitt och stämningen och dialogen är helt oslagbar.

Fattar inte, Orvar Säfström, hur man kan tycka Allen är den mest överskattade regissören som finns? Kan man kalla sig filmälskare då, undrar jag lite stilla...

GS.

En fotbollspelares ovanliga fullträff

Detta är årets popsingel, hittills, nu när vi ska summera första halvlek av  popåret 2010.
Alicia Keys, Try sleeping with a broken heart.
Det har tagit tid att fatta det.
Men nu är tiden kommen.

Och jag hade nog inte brytt mig om det inte vore för Liverpoolsspelaren/kapten Steven Gerrard.
Jag vet.

Fotbollspelare brukar inte stå för någon större koll när det gäller populärkultur.
Det brukar sträcka sig till Dire Straits och filmer som Nyckel till frihet. Och Alicia Keys är väl knappast heller finkultur...

Englands landslagsman Gerrard aviserade i en intervju för ett tag sedan på fotbollsklubben Liverpools hemsida, att Alica Keys var det enda han lyssnade på. Helt förståeligt.
TA

Gallagher planerar film om Beatles

Liam Gallagher besökte oväntat årets Cannes festival, för att göra PR för en kommande spelfilm av Richard DiLellos roman The Longest Cocktailparty (1973). Filmen ska handla om människorna runt Beatles multimediabolag Apple mellan åren 1968 och 1970.

Och vi som känner forne Oasis-sångaren, Liam Gallagher, sedan tidigare, har knappast kunnat undgå hans enorma intresse för Beatles. För några år sedan besökte han Yoko Ono i New York och ett av hans barn (från förra äktenskapet med dåvarande hustrun Patsy Kensit) heter Lennon.

Så att Liam Gallagher gör en film med kopplingar till idolerna Beatles är kanske föga överraskande.  Enligt Gallagher själv i en intervju med brittiska The Guardian (2010-05-17) från årets filmfest i Cannes, handlar dock filmen INTE om Beatles.

- Beatles kommer inte vara med i den här filmen. Det kommer inte bli någon audition för vilka som ska spela Paul, John, George och Ringo. Å heller inte för The Wings, för den delen.

Förre Oasis-sångarens filmbolag In 1 Productions ihop med UK Independent Revolution kommer stå bakom filmen. En av producenter heter Andrew Eaton som tidigare ligger bakom filmer som 24 hour party people (om Madchester scenens framväxt under slutet av 70-talet). Han förklarar vad som gör historien intressant om bolaget Apple:

- Multimediabolaget Apple var långt före sin tid inriktade på mode, film och detaljhandel.

Det lär bli spännande att se vad nu planerna för TheLongest Cocktailparty kommer resulterar i.

Klart är att Liam gallagher fortsätter sina musikaliska bana med bandet Beady eye, utan storebror Noel. Bandet består av sista laguppställningen från tiden i Oasis; Andy Bell på bas, Gem archer på gitarr och trummisen Chris Sharrock. Beady eye skall bidra med musik till filmen The Longest Cocktailparty.

TA

Bästa svenska tv-serier genom tiderna

Skulle inte bli förvånad om Roger Wilson och hans medarbetare i filmprogrammet Kino (4/6) i SR P1kommer lyckas med sitt mål; att skapa hajp kring gamla svenska tv-serier. Kino ska ägna större tiden åt svenska serier i flera program. Bästa svenska tv-serien ska koras med hjälp av lyssnarnas omröstning.

I första programmet fick Roger Wilson hjälp av kritikerna Leif Furhammar och Annina Rabe, från DN respektive Svd. Kritikerna fick välja tre serier var.

Rabe valde först Huset Silvfercronas gåta ( 1974). En spöksaga som var politiskt färgad som hon minns från barndomen.

Mäklarna (2006) blev nummer två. Den är välspelad och urtypisk svensk, men på ett bra sätt, och här finns uns av samtidskritik, motiverade Rabe.

Carin Mannheimers Lära för livet (1976) blev tredje valet. Rabe menade att den serien var viktig för dåvarande skoldebatt, som då handlade bland annat om elevers rättigheter.

Furhammar valde Hammarkullen (1997) och refererade till sin anmälan då serien visades för första gången: ” en kolossal blandning av alla sorters människor, ganska otäcka och otäckt roliga bild av Sverige.

Andra valet var överraskande, God Grannar (1986) , en riktigt tidig såpa i Sverige.Furuhammar  insåg tack vare den, poängen med tv-serier. Att man saknar människorna, umgänget efter serien har slutat.



Tredje valet föll på en tv-serien OP 7 (1997) som visades på Kanal 5, och utspelar sig på ett sjukhus.

Vilka är de bästa blågula serierna någonsin?

Känner mig en smula historielös, när jag funderar över tre kandidater. Eftersom mina val är alla produktioner från 00-talet.  Upp till kamp (2007) är välskriven, folkbildande och har god stilkänsla, Tusenbröder (2002) är spännade och sällan har en anti-hjälte som Hoffa (Ola Rapace) så snabbt apellerat till hjärtat som här. 

Och sist men inte minst, Spung (2002), en serie för alla indiekids, att känna igen sig i, och trösta sig med och garva och beröras åt. Musiken är enastående tidstypisk (Knife, Echo and the bunnymen, Ryan Adams, Embassy m fl)  och Stockholm har nog aldrig sett så lockande som här. Det är ett visuellt soundtrack för många av oss sena 70-talister och tidiga 80-talister, om att växa upp , om det i huvudtaget går...    

Kanske skulle Hannes Holm/Måns Herngrens tennisparodi SMASH  (1990) komma med också.



Givetvis minns jag fragmentariskt repriser av Pojken med guldbyxorna (1975), Den vita stenen (1973), som Kino också snackade om.
Undrar hur Åshöjdens BK (1985) står sig idag.
Något säger mig att den är daterad och mår nog bäst att undvikas....


Vilka serier skulle du vilja lyfta fram?
TA

Film – nödvändig för att överleva verklighetens grå zoner

I verkligheten lurar bedragare och skojare inga rika kapitalister eller baroner. I verkligheten är det den lilla människan som drabbas.

I filmens värld, däremot, brukar skojarna inte sällan dyrkas av en euforisk biopublik. Ta bara Paul Newman och Robert Redford i Blåsningen (The Sting, 1973).


Brott på film har nästan lika många gånger skildrats såväl som ont och amoraliskt såsom något romantiskt och poetiskt (Badlands, True Romance och Bonnie and Clyde).

Ibland har bedrägeri sammankopplats med romantik, ta till exempel filmen Shooting fish (1997) där tre ungdomar i England lurar överklassen att köpa varor som inte finns, och samtidigt, kärar ner sig i varandra. En ung Kate Beckingsale biter sig ideligen i läppen och ler flickaktigt till tonerna av Burt Bacharachs mest älskvärda melodier.


På film avgudar vi tjuvar, bedragare för deras list och fräckhet.

I verkligheten fnyser vi och förkastar all form av falskhet och bedrägeri.

Undrar vad som skulle hända med synen på Helikopterrånet i Västberga ifrån förra året, om det skulle göras till tv-serie eller spelfilm?

Kanske skulle verklighetens gärningsmän genom fiktionen uppfattas därefter som – intelligenta och vettiga. Vem vet.

Brittiske regissören och ”Cannes filmfestivalens eviga tävlingsgäst”, Ken Loach, vill helst inte skilja mellan verkligheten och fiktionen. I hans filmer sneglar han mot den samtida verkligheten och riktar fokus på den lilla utsatta människan. Hon som blir ett offer för girighet och tvingas bekämpa oproportionella stora krafter (It´s a free world, Mitt namn är Joe m fl).

Man brukar ju säga att verkligheten överträffar fiktionen. Men jag är skeptisk. Snarare tror jag att Woody Allen börjar få rätt.

Film är nödvändig - för att härda ut i livet, om man får tror amerikanske regissören i intervjun han gjorde med SRs filmprogram i P1, Kino (2010-05-21).

Allen fortsätter: Film räddar oss att gå under – från livets mördande tristess.

TA

Rock n roll är inte oljud!

Rock n roll aint noise pollution, sjunger AC/DC på skivan For those about to rock och när titellåten från den plattan ekat ut och dimman lagt sig och ljudet av kanonerna fortfarande ringer i öronen kan man konstatera att de gjort det igen. AC/DC må vara gamla gubbar vid det här laget, men kan rocka som få och inte minst Angus Young är helt enorm! Runt 55 bast är han still going strong och imponerar otroligt i solot till Let there be rock, hans paradnummer då han i drygt 10 minuter springer ut på rampen bland publiken och får damp med gitarren och lirar så man får gåshud.

Stadion 3/6 2010

Man kan ha synpunkter på låtvalet ibland och bristen på någon slags förnyelse men samtidigt är just detta bandets signum och också något av charmen. De kör sitt race, rättar sig inte efter några trender eller böjer sig inte för marknaden eller publiken heller för den delen.
Ett tecken på bandets konservatism är väl att de inte finns på varken Itunes eller Spotify. De vill att att man ska ladda ner enstaka låtar med dom. AC/DC är ett albumband och än så länge funkar det, senaste plattan Black Ice som kom 2008 blev den näst mest sålda plattan i USA det året.

Gubbarna har nog mer att ge, tror inte det här var det sista vi såg av dom.

We salute you, AC/DC!

GS.

Ikväll smäller det på Östermalm!

AC/DC uppträder ikväll på Stockholms Stadion och det lär bli mumma för alla som gillar klassisk rock n roll! De gamla rockrävarna gör sin fjärde spelning i Sverige på drygt 1 år, de körde två utsålda konserter på Globen i början av 2009 för att sen återvända senare på sommaren till ett utsålt Ullevi. Och nu är det alltså dags för Stockholmarna att få en dos av good old råcken råll när gitarrvirtuosen Angus Young och company går på scenen runt 21-tiden ikväll.

Förutsättningarna kunde ju inte vara bättre vädermässigt och bandet verkar ju gilla Sverige och borde vara värma i kläderna så det kan bli en minnesvärd tillställning.

Jag har inte sett AC/DC på nästan 20 år så det kommer bli jäkligt kul. Finns väl få band som konserverat sin form så bra som dessa herrar och deras popularitet verkar bara växa och mycket har väl det med soundet och bandets inställning att göra. De låter musiken tala och experimenterar inte med soundet utan snarare tvärtom. Precis som ett gammalt, fint vin blir de bara bättre och tyngre och säkrare med åren.

Här ett klipp med AC/DC ihopklippt med snuttar från filmen Iron Man 2.

GS.