Snart är det dags igen...

28 år. Så gammal har Stockholms filmfestival blivit. 1990 visades 45 filmer under festivalens premiär-år. I år stoltserar festivalchefen Git Scheynius med att 150 filmer från 60 länder har premiär under de tolv dagar filmfesten pågår.

Det som Scheynius och hennes kollegor ville lyfta fram extra på dagens presskonferens på Hobo Hotel i centrala Stockholm, där också festivalens center är, var bland annat årets tema Change. Där vill man rikta strålkastarljuset mot omvälvande händelser i världen. Som flyktingfrågan, klimatförändringar och det rådande politiska klimatet. Till exempel premiärvisas uppföljaren till En obekväm sanning där Al Gore förde sitt korståg i miljöfrågan. En obekväm uppföljare heter den.
En annan uppmärksammad dokumentär är Human Flow av Wei Wei.

Florent Fagerström (program-kordinator)och Git Scheynius.

På presskonferensen pratades också mycket om dokumentärfilmen och att festivalen satsar extra hårt på det i år.
Scheynius höjde även den chilenska filmen till skyarna och menade att Chile är det nya heta filmlandet. Inte mindre än fem starka filmer visas signerade regissörer från det sydamerikanska landet.

Att Stockholms internationella filmfestival är en av de få riktigt jämställda festivalerna är ingen nyhet. Att kunna presentera ett helt jämställt startfält är imponerande. Sedan år 2000 har hälften av vinnarna varit kvinnor, vilket är unikt i dessa sammanhang.

Årets hedersgäst och den som tilldelas årets Lifetime achievement award går till den brittiska legendaren Vanessa Redgrave! Den 80-åriga, mångfaldigt prisbelönta aktrisen kommer till Stockholm för att motta priset i samband med premiären på hennes regidebut Sea of Sorrow.

Vanessa Redgrave

Priset Stockholm Visionary Award som tidigare gått till filmskapare som Peter Greenaway och Wes Anderson ( Luc Besson kändes som en plump i protokollet...) tilldelas i år den chilenske regissören Pablo Larrain vars senaste film Neruda kommer visas på festivalen. Senaste filmen som visades på bio av honom var Jackie med Natalie Portman.

Och kommer det fram en ny Alicia Vikander i år genom priset Stockholm Rising Star? De nominerade i år är Evin Ahmad (Dröm vidare), Julius Fleischanderl (Sameblod), Gustav Lindh (Jordskott), Gizem Erdogan (Dröm vidare), Lene Cecilia Sparrok (Sameblod) och Can Demirtas (Måste Gitt).

Som vanligt blir det här en filmfest utöver det vanliga, något att se fram emot för alla som älskar film. Och det finns alltid något för alla smaker.
Stockholms internationella filmfestival pågår i år mellan 8-19 november.

Göran.

Bästa tv-serien på länge!

I andra säsongen av Top of the lake - China girl (2016) återvänder kommissarie Robin Griffin (Elisabeth Moss, utmärkt!) till Sydney. Det blir hektiskt, minst sagt. Ett kvinnligt lik hittas vid en badstrand. Griffin håller i utredningen ihop med den omaka kollegan Hilmarson (Gwendoline Christie). Samtidigt får kommissarien kontakt med sin bortadopterade dotter som smider kontroversiella bröllopsplaner....
Jane Campions tokhyllade serie förtjänar verkligen varje lovord. TA

En sorts ostbricka av American Independent

Scrubs-stjärnan Zach Braff regisserade, skrev manus och spelade själv huvudrollen i filmen Garden State (2004). Jag såg filmen på Stockholm film festival, och har inte sett om den förrän nu. Det var och är fortfarande en sorts ostbricka av american independent "mysdramakomedi". Det har gjorts otaliga efter Zach Braff film , men långt ifrån så här lyckade. Det är en ganska perfekt avvägning mellan drama och komedi, högt och lågt och här finns en välmående självdistans , vilket gör att historien om en misslyckad LA-skådis som finner sig själv , blir mindre klyschig än väntat. Natalie Portmans karaktär Sam (som ljuger för mycket) och som blir föremål för avtrubbade Largemans (Braff) nyväckta kärlek och livsaptit, blir talande för hela filmen och anger dess ton: "Om man inte skrattar åt sig själv, blir livet hemskt långt."

 När filmen närmar sig slutet tänker jag litegrann på Bob Rafelsons film Five easy pieces (1970). I bägge filmerna ser vi en ung man som har fastnat , förlorat sig själv och ställer sig frågan; vad har jag då kvar? I Five easy pieces var det Jack Nicholsons byggarbetare som förbannade sig över sitt trista liv. Hans vrede tycktes ta över , och till och med bli starkare än drömmarna. I Garden state är Zach Braff avstängd från känslor och vrede. Åren av terapi, internatskola, läkemedel och litium har fått honom och bli frånvarande. Trots olika livsöden, tidsepoker och klassbakgrund ser jag likheter mellan dessa unga män; de behöver förlåta sina föräldrar och sig själva - för och kunna komma vidare. Och de behöver även acceptera deras mörker, deras förflutna och minnen. Bestämma vad de ska ha för betydelse i deras fortsatta liv. Kan minnen bara få vara minnen , och inte hinder för framtiden? Lättare sagt än gjort. Och visst, ska det sägas att Garden state är en betydligt lättare, ljusare, roligare och snällare film än Five easy pieces.

Ställer mig dock lite tveksam till hur afroamerikanska karaktärer framställs i en film som Garden state. Deras frånvaro lyser nästan i genom i hela filmen , vilket ger en segregerad och ensidig bild av USA. Filmens huvudrollsinnehavare är själv jude, till exempel. De få afroamerikaner som faktiskt förekommer, har inga särskilt smickrande roller. En spelar skum hotellportier och en annan spelar Natalie Portmans adopterade lillebror som pluggar kriminologi. Visst, man behöver väl inte göra det större än vad det är. Zach Braff vill nog mest leka med stereotyperna, men någonstans slår han sig själv i foten. Känns det som.
Däremot förstår jag poängen med att se honom extraknäcka  som kypare på en asiatisk restaurang i Los Angeles. Han bär smink och försöker se asiatisk ut, men det går sådär. Några kunder har synpunkter på att han faktiskt inte är Vietnames. Och kyparen som egentligen vill hålla på med teater och film får en stark påminnelse om den återvändsgränd han befinner sig i. TA 

Blade Runner 2.0

BLADE RUNNER 2049 (Amerikansk science-fiction från 2017)
Regi av Denis Villeneuve
I rollerna Ryan Gosling, Harrison Ford, Jared Leto, Robin Wright, Ana de Armas, Sylvia Hoeks m fl.
Från 15 år
2 timmar 43 minuter
Premiär 5 oktober
Betyg: 5 av 5

Blade Runner från 1982 av Ridley Scott är lite av en heliga graal bland filmfans världen över. Det inflytande och den inverkan filmen haft på efterföljande dystopier kan inte överskattas. Och den saknar fortfarande motstycke i sin genre med sin "look" av futurism och noir och med en känsla av melankoli och existentialism. Och vem får inte rysningar av soundtracket av Vangelis?

Men frågan är om inte Denis Villeneuve med sitt team (bland annat Hampton Fancher, som skrev första Blade Runner) lyckats, om inte överträffa, så i varje fall, matcha originalet med denna mäktiga uppföljare. Och det är ingen liten bedrift med tanke på hur lång tid som gått och hur många turer projektet haft. Och, inte minst, med tanke på de förväntningar som en uppföljare till en klassiker som Blade Runner för med sig. Det förpliktar.

30 år har gått sedan första filmen och en ekologisk katastrof har förvandlat Kalifornien till en dammig, apokalyptisk plats där, likt den första filmen, invånarna går omkring hukandes under paraplyer och reklam för bosättning i de yttre kolonierna. Vilket förstås bara de välbeställda har råd med.

En ny sorts Blade Runners har tagits fram och Gosling (som vanligt utmärkt i "tysta" roller!) är den främsta bland de som jagar och "pensionerar" de äldre och opålitliga replikanter som fortfarande olovligt finns där ute. Ett uppdrag leder honom så småningom till en viss Deckard, som då som nu spelas av Harrison Ford. Och faktum är att Ford är riktigt bra, han utstrålar pondus och har inte sett så här engagerad ut på väldigt länge!

En av de stora styrkorna i nya filmen, som mer känns som ett drama än action, är fördjupningen av de filosofiska och existentiella frågor som originalet lockade fram. Istället för som brukligt är med uppföljare att man väljer att satsa mer på action och effekter.

Eviga frågor om vad som utgör en människa och vilka behov och önskningar hon har och även frågor om klass och miljö broderas ut i denna visuellt mästerliga film. Som även lyckas vara extra allt samtidigt som den är eftertänksam och meditativ med små våldsamma utbrott här och där.

Soundtracket och ljudet är en annan viktig hörnsten, precis som i originalet. Hans Zimmers musik är fenomenal; tung, suggestiv, störig, brötig, hotfull, distad, vacker. Och eftersom det här är ett Blade Runner - universum måste ju Vangelis smäktande, suggestiva synthar vara med och Zimmer mixar in de på ett ljuvligt sätt.  Som en hommage till originalet. Och tillsammans med det högt uppskruvade ljudet och det visuella, svindlande fotot av Roger Deakins känns de nästan 3 timmarna oerhört mäktiga både fysiskt och emotionellt.

Villeneuve är numera min favorit-regissör. Har sett allt han gjort utom "Enemy" (2013) och för varje film övertygar han än mer. Förmågan att göra fantastiska storfilmer, svindlande och mäktiga, utan att kompromissa med sin vilja att berätta starka och engagerade historier på ett nyanserat sätt, är unikt vill jag påstå.

Är inte den första att slå fast detta men få uppföljare kan stå sig mot originalet, egentligen är det nog bara Gudfadern 2 och Rymdimperiet slår tillbaka som lyckats överträffa sina föregångare. Men Blade Runner 2049 är inte bara en ytterst lyckad och värdig fortsättning på, i mitt tycke, en av världens bästa filmer.
Den är faktiskt där uppe och nosar på sin föregångare och bara det är ju över alla förväntningar!

Stabila skådis-insatser och fler än Ford som återkommer från första filmen. Jared Leto som "skurk" är något mindre färgstark än Rutger Hauers ikoniska karaktär vars filosofiska oneliners saknas här.

Det högsta betyget är än så länge lite mer löst hängande än originalets topp-betyg men vid en snar omtittning sitter den nog mer fast.

Och, som om det skulle vara en nyhet, se den för Guds skull på stor duk! Och helst på IMAX i 3D för att verkligen uppleva att film fortfarande är överlägset på bio!

Göran.

Inget allvar för Peter

Ser Peter Stormare intervjuas i Skavlan på SVT. Det mesta av samtalet går mig helt förbi. Men det blir en smula intressantare när den svenska skådespelaren talar om hur kollegor "där borta" (Hollywood, Los Angeles) skryter om sina byggprojekt och är noga med och betona beloppen som de lägger på hus och liknande. Stormare tycks finna det hela som galet och idiotiskt. Äntligen "bränns" det till lite i den alltför rumsrena fredagsmysiga underhållningen.
Men bara för en stund.

Det blir sedan flamsigt och faktiskt 100 procent tramsigt när han får sällskap av komikern Chris Rock. De nämner, dock att de har i sitt CV , varit med i den enda Jerry Bruckheimer floppen någonsin, Bad Company (2002) med Anthony Hopkins och i regi av Joel Schumacher.

Jag tänker sedan på Peter Stormare, och på hans signum och vad som gör honom till den han är. Förmodligen handlar det om djup okunskap hos undertecknad. Han själv verkar se sig som en "vanlig kille från Hälsingland" , och det är antagligen så. När allt kommer omkring, märker jag att jag inte sett särskilt många filmer av honom. Men visst , även jag kan se att det har gått bra för Peter Stormare i Hollywood.

Han var bra som fuskblond bov i bröderna Coens Fargo (1996).  Han gjorde även biroll i Coens kultklassiker Big lebowski (1998). Och det är väl lite det som kännetecknat Stormares karriär, han har fått udda roller, egendomliga karaktärer till sitt bord.

Han har gett dem liv och gestaltat dem , en del mer ur-flippade än andra, och många av oss har nog glömt att svensken en gång spelade Hamilton (1998) mot Lena Olin. Hans roller har också legat nära det ironiska och någonstans är det inte helt ologiskt att han gör en tv-serie med namnet Swedish dicks (2016).

Man brukar hylla kreativa människor som inte är pretentiösa (och dessa avskyr en sådan som Stormare) och har självdistans. Men tänk om det är lite för mycket av det goda? Tänk om Peter Stormare har lite för mycket självdistans för sitt eget bästa? Det vore roligt och se honom i rollen som en - riktig människa av kött och blod (tänk er i en film som Her av SPike Jonze t ex), med längtan, rädslor, drömmar etc. För omväxling skull. TA

Tom Petty (1950-2017)

Edward Burns och Tom Petty

 Tom Petty hade en viss förankring till filmen. Han skrev filmmusiken till Edward Burns andra film, Hon är min (1996). Det var en romantisk Woody Allen doftande dramakomedi, fast i ärlighetens namn, så har filmen fallit i glömska idag.

 

Minns mest Tom Pettys musik (Walls, tex , utmärkt låt) i filmen och att Jennifer Aniston gjorde en av sina första filmroller efter tv-genombrottet med serien Vänner.

 

Petty själv fick en roll i Kevin Costners utskällda film The Postman (1997). Filmen har kalkonförklarats sedan länge, men lite har det sagts eller skrivits om Pettys medverkan i filmen (eller så har jag bara missat det). Kanske var det lite som med Tom Petty som det var med Bob Dylan , som heller inte haft några lyckade filmer bakom sig . Det var nog inte helt osannolikt att fansen visste att det gick ”åt fel” håll ,men låtsades som det regnade. Ikoner, rockstjärnor och gudar kan förlåtas för nästan , vad som helst.

 

I Judd Apatows film This is 40 (2012) finns han med som en referens, kan man säga. Det visar sig att en av Paul Rudds och Leslie Manns döttrar bråkar med en pojke i skolan som liknar , eh, Tom Petty. Leslie Manns småbarnsförälder är heller inte sen och påpeka detta (även om det inte sker under några direkt trevliga förhållanden). 

          Läser också att Tom Pettys låt American girl figurerade i en nyckelscen i Jonathan Demmes ruggiga När lammen  tystnar (1991). Det var knappast första gången som hans musik användes i film eller teve, men efter Demmes film, började flera ansedda filmmakare bli angelägna att ha med hans musik i sina filmer, inte minst en sådan som Cameron Crowe. https://www.forbes.com/sites/simonthompson/2017/10/02/tom-petty-his-legacy-in-film-and-tv/#1eac48df5eceHan fick också Tom Cruise och sjunga med till tonerna av Tom Pettys Free falling i den populära komedin Jerry McGuire (1996). Må du vila i frid, Tom Petty! TA

Anonym Vinterberg-film

I Thomas Vinterbergs (Festen, Jakten) Kollektivet (2016) ser vi hur ett välutbildat par (Ulrich Thomsen och Trinne Dyrholm) i 70-talets Köpenhamn försöker rädda deras äktenskap genom och bosätta sig i ett kollektiv. Winterbergs film möttes av fin kritik när den kom, men visar sig vara en något anonym historia för och vara en film från honom. Trine Dyrholm bär dock upp filmen med ett förträffligt porträtt av en kvinna som lever ett liv i en enda stor lögn. Hon säger sig vara trött på sin makes upprepande samtal och åsikter, och så kanske det är. Men är hon inte också less på sig själv och leva ett liv i självförnekelse? I övrigt snackar Fares Fares flytande danska och varför inte låta oss njuta av ett rivigt 70-talssoundtrack? (The Who, Elton John etc.) Kollektivet är dock knappast en måste-upplevelse.TA

En stjärnas integritet

Historien om Barbra Streisands betydelse i populärkulturen är intressant ur flera perspektiv. Hon är idag en modern feministisk ikon som nutida artister som Lady gaga inspirerats av. Streisand har stöttat gay-rörelsen. Hon har samarbetat med bröderna i Bee Gees och fått sadla om musikalisk (från varieté till pop). Det fanns en tid under 70-talet, då artisten/sångerskan/aktrisen var så inne i sitt eget skapande, så hon märkte inte att tiderna förändrades utanför hennes studio. Hennes tidigare inriktning lät sig inte etiketteras ; det var musikal, det var swing, det var jazz etc. Och det säger väl något om Barbra Streisand, hon var en rebell, en uppstickare och en kvinna med stark integritet. Hon gjorde det hon ville. Hon beskrivs också som en person som gärna styrde och ställde under filminspelningar. Det sägs att hon vägrade att jobba under en dag eller två under produktionen av Funny girl (1968), då hon ansåg att fotoljuset inte var rätt.  Detta retade och upprörde möjligen andra kollegor som var mindre säkra på sin sak.... 

Hon gjorde succé med Robert Redford och blev ett odödligt film-par i Vår bästa år (1973). I Nicolas Maupieds dokumentär Barbra Streisand geburt einer diva (2015) skildras allt detta.

Hennes äktenskap med Elliot Gould får svårt och överleva i och med framgångarna. Det finns de som säger att hon blev "man" och behandlade män som män har behandlat kvinnor. Huruvida det är sant, låter jag vara osagt. I dokumentären ser vi även Streisand tala om modersrollen och barnuppfostran. Hon tycks vara dedicerad uppgiften och hon vill så gärna ge sitt eget barn (som föds under 70-talet) en "normal uppväxt"(vad nu det är...)....

Det råder ingen tvivel om Streisands ikoniska kraft, det finns otaliga bilder på hennes eleganta klädval. Massor av talang fanns i den till synes späda kroppen. Men som i fler älskvärda framgångssagor möttes hon från början av tvivel och belackare. Folk som sade att hon ställde alldeles för mycket frågor. Folk som ville kliva på henne och ta ner henne. Folk som sade elaka saker om hennes utseende. På Actors studio sade man att hon saknade begåvning. Men om Barbra Streisand inte är begåvad , vem är det då?

Barbra Streisand gick dock vidare. Hon reste sig och lät sig inte motarbetas eller begränsas. Hon skulle visa dem. Filmen Yentl (1983) blev något av en höjdpunkt och personlig triumf för henne. Streisand prisades för filmen, som hon kämpat för och göra i så många år. Filmen handlade om en judisk flicka som förklädde sig som pojke. Som ni märker , fanns det tydliga paralleller med filmens intrig och hennes eget liv, då hon själv var av judisk härkomst och försökt göra sig hörd och ta plats i en mansdominerad (värld) bransch. 
TA