Once upon a time in...Globen.

KONSERT

ENNIO MORRICONE - 60 YEARS OF MUSIC TOUR
GLOBEN, STOCKHOLM, 20161128
Speltid: Ca 2 timmar inklusive paus
Publik: ca 8000
Betyg: AT AT AT AT AT

Foto: Göran Skoglund

NÄR DEN 88-ÅRIGE ITALIENSKE FILMKOMPOSITÖREN KLIVER UPP PÅ Globens scen är det första gången han ger en konsert i Sverige.  Att han fick ta emot Polarpriset 2010 räknas inte då han inte utförde någon form av spelning utan bara dök upp och tog emot ett pris.

Hur många gånger han man inte varit på konsert på Globen? X antal, om man säger så. Men aldrig på en konsert som den legendariske kompositören med över 600 produktioner på sin cv framför denna lite deppiga novembermåndag. En kväll som stundtals under konsertens gång bjuder på så vackra och sköna harmonier att det känns som en gnistrande sommardag inne i Globen.

För den breda massan är Morricone antagligen mest känd för att ha tonsatt många av Clintans spagettiwesterns från 60-och 70-talen, i regi av framförallt Sergio Leone. Och många av de stycken som Morricone, sittandes på en stol pga sin dåliga rygg, dirigerar fram hos den mäktiga symfoniorkestern från Tjeckien och den 75 män och kvinnor starka kören (Helene Stureborgs kammarkör och Stockholms Musikgymnasiums kammarkör) är kända filmlåtar från t ex Once Upon a Time In America, Den Gode, Den Onde, Den Fule, En Handfull Dollar, Harmonica - Hämnaren, 1900, Cinema Paradiso och The Mission, för att nämna några. Men minst lika många stycken är för mig, och känns det som för andra också, ganska okända och även om man tycker sig känna igen låten så är ofta filmerna de kommer ifrån okända.

Foto: Göran Skoglund

Det säger ju en del om Morricone vars musik nästan alltid varit större än filmerna han gjort musik till och med tanke på hur många hundratals filmer han tonsatt och hur många av dom som är av tveksam kvalité så är det mästerligt och fascinerande att så många av hans kompositioner överlevt under de 60 år han hållit på med musik och att så många uppnått legendstatus.

När svensk-födda italienska sopranen Susanna Rigacci kommer ut på scenen och sjunger ur Sergio Leones mästerverk Den Gode, Den Onde, Den Fule så är det som om hela Globen hotar att lyfta och sväva iväg. Och nära att jag brister ut i tårar. Det är så vackert och mäktigt.

Foto: Björn Bergenheim

Morricones musik står verkligen på egna ben och behöver inte ackompanjeras av scener ur filmerna och egentligen är det otroligt att hans kompositioner faktiskt funkar så bra som de gör, han blandar olika typer av musik med olika filmgenrer, hejvilt, och ändå blir det, allt som oftast, så mästerligt.

Att Globens akustik inte är den bästa för den här sortens orkester-konsert får man stå ut med och det är bara vid några små tillfällen som illusionen bryts.

Ennio Morricone behandlas av publiken som en rockstjärna och applåderna och hyllningarna är långa och många. Och när det är tyst i publiken så är det verkligen tyst, också en märklig känsla för att vara en konsert i Globen.

Foto: Björn Bergenheim

Totalt sett var detta en oerhört minnesvärd konsert, när det var som bäst var det som att befinna sig i en enorm kyrka där den tajta och grymt proffsiga Tjeckiska Nationella symfoni-orkestern plus den maffiga kören byggde upp en närmast sakral och religös stämning som gick att ta på.
Det var så vackert att man inte ville det skulle ta slut.

Även när Morricone spelade upp några stycken ur hans senaste filmproduktion, Tarantinos western The Hateful Eight, låtar som har en mörk, nästan ondskefull känsla över sig, så var det som att håren reste sig på armarna.

Mäktigt, magiskt Morricone!

GS.

Befinner mig i en svensk småstad. Har bestämt mig för och gå till centrums biograf.  Hotellreceptionisten ger mig en vägbeskrivning. Sedan frågar han mig om vilken film som jag ska se. Han känner inte till den jag ska se (Kvinnan på tåget).

Han berättarar han vill se två filmer som visas på Röda kvarn. 
Den ena är en "drama-film" som han varken minns intrigen eller namnet på. Den andra är tydligen en krigsfilm om en soldat som räddade livet på flera människor utan att använda vapen. Kan det vara Hackshaw Ridge? frågar jag honom.
Jaa!, så heter den!!! svarar han entusiastiskt. Man skulle kunna tro av det höga röstläget, att vi båda  vunnit på lotto. TA

BIO
KVINNAN PÅ TÅGET
Drama-thriller

Premiär 9 november 2016

Regi: Tate Taylor
Medverkande: Emily Blunt, Justin Theroux, Haley Bennett, Rebecca Ferguson m fl
Från 15 år
Betyg: AT AT AT

I bakvattnet av den gigantiska succén med både boken och filmatiseringen av Gone Girl (2014) kom det en massa mer eller mindre dåliga kopior fram till i år då Paula Hawkins debut-thriller Kvinnan på tåget (The girl on the train) dundrade in på marknaden och slog alla möjliga slags rekord i bokbranschen och har nu till slut även rullat in på stationen kallad Vita duken.

Besvikelsen som först uppstod när man fick höra att filmmakarna hade bytt ut Londons närområde mot New Yorks medelklassförorter (antagligen av kommersiella skäl) hade lagts sig i tid till att filmen hade premiär och det är inget som man tänker på när väl tåget rullar in på de svenska bio-salongerna.

Storyn är inte direkt unik men bär den där härliga Hitchcock-känslan som många av de bästa thrillers ända sedan Basic Instinct haft i sin DNA. Kvinnan på tåget är Rachel (Blunt), en tragisk, anti-hjältinna med spritproblem, som varje dag pendlar mellan förorten och London och som fantiserar om vilka som bor längs med linjen och snart blir vi varse att det är en speciell familj som hon fokuserar särskilt mycket på. Vad är det som hänt med Rachel? Varför har hon blivit den tragiska spillra till människa som hon är? Och vad är det med huset där det lyckliga paret bor?

Precis som med Gone Girl är Kvinnan på tåget ett mysterium som långsamt, långsamt öppnar upp sig, likt pusselbitar som så småningom hamnar på rätt plats. Jämfört med romanen är det något tillrättalagt och "sminkat", inte minst Rachel som borde vara mer nerdekad med tanke på hur mycket hon häller i sig, men Blunt gör ett kanonjobb och är riktigt övertygande och är den som håller kvar filmen på rälsen, så att säga. Regissören Taylor gör ett stabilt, habilt jobb och underhållningsvärdet är helt ok, men skulle varit sämre om det inte vore för Blunts trasiga och tragiska Rachel.

Rebecca Ferguson.

Jag har alltid varit svag för tåg i filmer och det kanske färgar mig något, men Kvinnan på tåget är en bra och välspelad thriller som rusar fram i ganska högt tempo och som har en mörkare och mer dämpad ton än vad som är vanligt i den där typen av blockbuster-filmer. Och det ska den ha heder för.

GS

Andra sevärda tågfilmer: Mordet på Orientexpressen (1974) Runaway train (1985) Horror express (Dödsexpressen, 1972), Before sunrise (Bara en dag, 1996) The Lady vanishes (en dam försvinner, 1938, 1979) Farligt möte (Narrow margin, 1990) The Darjeeling limited (2007) Agent 007 ser rött (From Russia with love, 1963) Under belägring 2 (Under siege 2: Dark territory, 1995) och Chicago-Expressen (Silver Streak, 1976).

Ett monster kallar...

BIO

SJU MINUTER EFTER MIDNATT (2016)
Drama/ Fantasy
Premiär 25 november Sverige
Regi: J.A. Bayona
Manus: Patrick Ness efter sin egen roman
Medverkande: Lewis MacDougall, Felicity Jones, Liam Neeson, Sigourney Weaver m fl.
1, 48 min Från 11 år

Betyg: AT AT AT AT

Spanjoren Bayona har sevärda rysaren Barnhemmet (2007) och Tsunami-dramat The Impossible (2012) på sin cv plus några avsnitt av tv-serien Penny Dreadful och ett gäng kortfilmer på spansk mark.
Sju minuter efter midnatt (A monster calls) är hans biljett in i Hollywood och det är en film som kommer öppna en massa dörrar för spanjoren, det är helt klart. 2018 är det planerat att hans uppföljare till senaste Jurassic World-filmen ska ha premiär.
Och filmen, som alltså baseras på en barnbok med samma namn, är en riktig käftsmäll och en tårdrypare av rang.

Pojken Conor (ett fynd i Lewis MacDougall) lever med sin dödsjuka mamma (Felicity Jones, som är makalöst bra här!) och är ensam, mobbad i skolan, har återkommande mardrömmar och tecknar en massa på sin fritid, det enda sättet för honom att få utlopp för sina tankar.
Men så en dag får han oanade krafter i form av hjälp från ett trädmonster som hälsar på och säger att han vill berätta tre sagor för honom i utbyte mot Conors egen berättelse.
Man förstår ju att det handlar om någon slags vägledning från monstrets sida och det är inte förrän i de skälvande slutminutrarna som man får dramats upplösning och svar.

Sigourney Weaver gör en stabil roll som Conors mormor och Neesons röst är perfekt till trädmonstret som funkar alldeles utmärkt mitt i den träffande brittiska socialrealismen som Bayona målar upp på ett bländande sätt.

Sju minuter efter midnatt är ett starkt drama fullt av sorg och elände som går hårt åt tårkanalerna, men här finns även hopp, kärlek och fantasi som tillsammans drabbar ganska ordentligt och jag var rätt så skakig efteråt.

En lyckad mix av fantasy och diskbänksrealism och det är inte varje dag man ser det, och så här känsligt och laddat.

GS.

Djupt underhållande Hollywood-satir

Filmbolagsknutten Griffin Mill (Tim Robbins) sitter löst. Uttråkad till tårarna , möter han dagligen manusförfattare och lyssnar på deras manusförslag. Han behöver rädda sin egen karriär. Samtidigt får Mill obehaglig post. I breven hotas han till livet....

 Spelaren (1992) blev Robert Altmans stora come-back efter flera år av mindre framgångsrika filmer (bland annat en film om Van Gogh med Tim Roth). Hans Hollywood-satir är bitsk, intelligent, rolig och fylld av självdistans.

Greta Scacchi

Det är djupt underhållande och höra samtalen om ja skådisar (Michelle Pfieffer, Winona Ryder m fl) och se skådisar - spela sig själva (Julia Roberts, Bruce Willis, Andie McDowell, John Cusack, Angelica Huston etc.) Det vimlar av referenser till filmhistorien i form av filmposters och i dialogen  (Fritz Lang, Hitchcock, Orson Welles, Gloria Swanson m fl). Och nämner någon repliken "Traffic was a bitch" , efter du sett filmen, så kommer du garanterat och le.

Det drivs med allt som har med Drömfabriken och göra: Allt kan köpas. Och allt är makt och taktik. Rivalitet, Din väg avgörs på grund av dina kontakter, dina advokater och - lögner.
Tomt kändisliv. Skitsnack. Framgångsrika filmer ska ha stjärnor och lyckliga slut. Hollywood dödar konsten, i slutändan. Det blir en slags meta-film innan meta kom på modet, innan Spike Jonze och Kaufman tog meta till en helt annan nivå. Spelaren kan också ses som spännande thriller med spår av film noir. Det här är en film, man bara kan älska! TA

Vitsig och charmig Strasbourghälsning

BADEN BADEN belgisk-fransk film av Rachel Lang
Medverkande: Salome Richard, Claude Gensac m.fl.
Speltid: 90 min
Sektion: Discovery
Betyg: AT AT AT

26-åriga Ana (Richard, lysande!) återvänder till Strasbourg efter ett krävande jobb av en utländsk film. Hon hälsar på sin sjuke farmor som ligger på sjukhus. Hon försöker göra om farmoderns badrum. Boris, en gammal romans återvänder tillbaka i hennes liv. Samtidigt roas hon av sin killkompis kittlande och nyare bekantskaper...

Baden, baden är den avslutande delen i regissören Rachel Langs trilogi om Ana och hennes utveckling till ung vuxen, modern och fri kvinna. Det är en ojämn historia, enligt mig. Men det tar inte ifrån Baden badens oemotståndliga charm och vitsighet. Salome Richard lyser och bär filmen, och är fenomenal i huvudrollen. TA

Dynamiskt om journalistens moral

THE FIXER rumänisk-fransk film av Adrian Sitaru
Medverkande: Sorin Cocis, Andrei Gajzago, Tudor istodor m fl.
Speltid: 102 min
Sektion: Impact
Betyg: AT AT AT AT

Radu är en rumänsk journaliststudent som gör praktik på en fransk nyhetstidning i Paris. Han har ett rykte för att vara en riktig pittbull. En som inte ger sig i första taget, när man väl hittar ett scoop. När en politisk skandal blossar upp som omfattar minderåriga prostituerade, ser Radu en jättechans för sitt ´stora genombrott. Hans kontakter leder honom till Anca, en av flickorna.
Han är beredd och göra vad som helst för och få intervjua henne. Men när Radu väl får klart för sig hur illa ställt det med Anca, börjar han ifrågasätta sina arbetsmetoder, och sin bransch etik och moral....

Har sällan sett en sådan mer dynamisk och realistisk film om journalistens yrke som just denna. Det är nervigt och närvarande. Har svårt och sluta titta på filmen.

Intrigen vänder ut in på våra värderingar. Reportrarna i filmen försöker envist nästla sig in på olika plaster för och intervjua barnen. De säger att de ska ge dem en röst. De säger att deras artikel kan förändra barnens hemska situation. Men en nunna (som har hand om de utsatta flickorna) viker sig inte. Hon säger luttrat , "det har skrivits säkert 100 artiklar om detta ämne. Har barnen fått det bättre?" frågar hon reportrarna.

Det blir nästan absurt och se dem cyniska och kalla medieflocken som jagar "sitt byte". Och är det verkligen rätt? att fånga en sårad själ och "sälja" henne , ännu en gång? Vad är skillnaden mellan hallicken och journalisten? De båda utnyttjar barnen och de låter likadant , när de närmar sig barnen. Orden skiljer dem inte åt , säger flickan Anca.
Det här är en film, ALLA , borde se!
TA

 
      

Rörande och kärnfull långfilmsdebut

KATIE SAYS GOODBYE amerikansk film av Wayne Roberts
Medverkande: Olivia Cooke, Jim Belushi, Mary Steenburgen,
Christopher Abbott m fl.
Speltid: 88 min
Sektion: Impact
Betyg: AT AT AT AT

I Arizona lever servitrisen Katie (Cooke) ihop med sin mamma. De har svårt och få pengarna och räcka till. Katie tvingas sälja sex. Hon sparar pengarna i en låda under sängen. Hon drömmer om ett liv som hårfrisörska i San Fransisco.

En dag ser hon bilmekanikern Bruno. Det är kärlek vid första ögonblicket.
Den tystlåtne Bruno blir hon tillsammans med.

Hon bestämmer sig för och sluta med sitt "extra jobb". Men det visar sig svårare än vad hon tänkt sig.....

Wayne Roberts långfilmsdebut vann nyligen Stockholm Impact Award på Sthlm filmfestival 2016. Det är ett komplext och sannerligen starkt porträtt om en ung kvinna som växer upp och tar tillbaka rätten till sin egen kropp. Olivia Cooke gör en övertygande rollinsats som Katie.
Historien är svår och skaka av sig. Det är hårt , kärnfullt och rörande. 

Filmen lämnar mig med en rad frågor: Vad får henne och inte ge upp? Hur står hon ut med allt elände och all smärta? Hur kan männen vara såna svin? Vad består hoppet av?

James Belushi och Mary Steenburgen (Tillbaka till framtiden 3) syns i större biroller. Den senare spelar Katies godhjärtade chef på fiket där hon jobbar. TA

Sorgbearbetning i New England

Ben Affleck vet väl de flesta vem det är, men hans yngre brorsa Casey är nog mindre känd trots att han både spelat i många filmer och även regisserat. Bröderna Affleck är synonymt med Boston där de vuxit upp och verkat och spelat in många av sina filmer. Dennis Lehane-deckaren Gone baby gone (2007) och The Town (2010) är exempel på filmer som både varit inblandade i, antingen som skådisar eller regissörer, inspelade i Boston, vid USA:s östkust.

En av Caseys bästa roller, i mitt tycke, är Robert Ford, som mannen som dödade Jesse James i filmen Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (2007) där han spelade mot Brad Pitt (Jesse James) i en oerhört läcker och bra western i regi av Andrew Dominik.
Han lever i skymundan av sin äldre bror och det är lite synd för han är en fantastisk skådis vilket han inte minst visar i kommande sorgedramat Manchester by the sea som premiärvisades för svensk publik under de sista dagarna på Stockholms filmfestival.

Filmen, regisserad av Kenneth Lonergan som tidigare gjort You can count on me (2000) och Margaret (2011), kommer troligtvis bli en Oscars-kandidat pga Afflecks huvudroll som den återvändande sonen till Manchester, några mil utanför Boston, där hans brorson plötsligt blir faderslös och han måste ta hand om brorsonen. Ett scenario som passar honom väldigt illa då vi efter ett tag förstår att något hemskt hände honom där och som han flydde för att försöka glömma.
Allt rivs upp igen då han åter träffar sina bröder och inte minst sin ex-flickvän, men uppdraget av sin avlidne bror att ta hand om brorsonen tar han på allvar och försöker göra det bästa av det. Vilket inte blir så lätt...

Manchester by the sea är ett tungt drama som aldrig lättar upp, det är lika bistert och kargt som invånarna och klimatet i denna östkust-stad där fisket är en central försörjare, men precis som det under ytan hos befolkningen finns en värme och ödmjukhet så bubblar även dessa drag genom hela filmen och även om Afflecks hantverkare bär sorgen som ett tungt kors över axlarna så drabbar filmen hårt och genuint genom Lanergans vägran att göra saker och ting lätta. Som sagt, det är en sorglig film men det finns ett par dråpliga scener som gör att man faktiskt fnissar och till och med skrattar ibland. Balansen är hårfin mellan dessa ytterligheter men Lanergan håller tungan rätt i mun och balanserar det mörka och det ljusa på rätt sätt så man sugs in och engageras ordentligt.

Visst blir det nästan för mycket moll i historien, men verkligheten kan ju vara så oförsonlig och hård och inga lösningar eller svar är givna eller lätta.
Michelle Williams är alltid sevärd men det är Affleck som bär den här filmen och borde ligga mycket bra till för en Oscars-nominering. Till att börja med...

Förutom själva kärnan, förhållandet mellan Affeck och brorsonen, som känns genuint och fint, så gillade jag verkligen förhållandet mellan Affleck och hans flickvän (Williams) och hur det skildrades och även om Afflecks hantverkare är en typ ganska fjärran från mig själv så känner man verkligen med honom och lider med honom och miljöerna och de övriga karaktärerna känns genuina och fler-dimensionella vilket inte alltid är en självklarhet i amerikansk film... så betyget blir ett mycket högt sådant för ett amerikanskt drama som verkligen har ambitionen att vara på riktigt och försöka skaka fram känslor och tankar kring sorg, förlust och att komma vidare i livet.

Manchester by the sea har svensk biopremiär 25 december.

GS.

Imponerande och skoningslös Bronshästvinnare

GODLESS bulgarisk-fransk-dansk  film Ralitza Petrova
Medverkande: Irena Inova, Ivan Nalbanov m fl.
Speltid: 99 min
Sektion: Competition
Betyg: AT AT AT AT

Årets Bronshästvinnare för Bästa film under den 27:e Stockholm filmfestivalen,
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
 blev Ralitza Petrovas imponerande långfilmsdebut, Godless. Irena Ivona som spelar huvudrollen i filmen, belönades också för Bästa kvinnliga huvudroll.

Det är en skoningslös, mörk och djupt chockerande film om sjuksköterskan Gana (Inova) i Bulgarien. Hon och pojkvännen tycks vara förlorade i morfin. För och finansiera missbruket stjäl och säljer de Ganas patienters ID-kort.

Gana får oväntat ett nära band med en av sina patienter, Ivan. Ivan är en äldre man som sjunger i kör. Och sakta börjar han uppmuntra henne till och konfrontera sig själv och sina tvivelaktiga värderingar....

Filmen skildrar Bulgarien efter det kommunistiska styret. Petrova blundar inte för de fattiga och de allra utsatta människorna. Ett systemskifte innebär inte att livet blir bättre. Korruptionen lever kvar. Och trots historien i färskt minne präglas samhället av en överhängande inhumanitet. Vad krävs för att människor ska sluta vara likgiltiga för andras lidande? frågar sig Petrova med sin film. Filmens titel är intressant och får sin förklaring mot slutet av historien. Den grundar sig på en anekdot som är värd och begrunda över.



Godless-regissören Ralitza Petrova.
Foto: Katarina Mäkinen (Stockholmfilmfestivalpressbilder)

Vi säger Stort Grattis till Ralitza Petrova och aktrisen Irena Inova! Låt oss nu hoppas på ännu mer bulgarisk film i Sverige, framöver!
TA 

Hårresande bra americana!

HELL OR HIGH WATER amerikansk film av David MacKenzie
Medverkande: Ben Foster, Chris Pine, Jeff bridges m fl.
Speltid: 102 min
Sektion: American Independents
Betyg: AT AT AT AT

Svensk Biopremiär 25/11

"Hell or high water" är ett ordspråk som betyder ungefär, oavsett vad som än händer , så "kommer jag dit" eller oavsett vad som än händer , så "kommer jag göra detta". Detta ordspråk yppar sig på flera plan i David McKenzies utmärkta film. Det handlar dock om en och samma sak: j-ä-r-n-v-i-l-j-a.

Två fattiga bröder rånar banker i västra delen av USA. De försöker på så sätt rädda kvar deras skuldbesatta farm i Texas. Lillebrodern Toby (Pine) är nyskild och vill gärna se sina pojkar växa upp och få det bättre än vad han själv fick i sitt liv.

Storebrodern Tanner (Foster) har suttit inne på kåken , större delen av sitt liv, automatvapen är hans "instrument". Vem är han utan sin broder? Vem är han utan familjens ranch?

Nyligen har brödernas mamma avlidit. Tanner känner motstridigt känslor. Han sörjer med tårar i ögonen. Och han känner samvete. Han tjänade tid bakom galler när hon låg på "dödsbädden". Samtidigt vilar ett slags hat i honom.

  Två omaka texas rangers är ute efter "rånarbröderna". Den ene heter Hamilton (Bridges) och har nära till pensionen. Han andas tungt. Har sömnsvårigheter. Han retar sin betydligt yngre kollega, Alberto (Gil Birmingham), för sin mexikanska och indianska bakgrund. Med tiden ser Hamilton ett mönster i rånen. Bröderna väljer mindre banker och i mindre städer, och gärna inom samma bankkoncern.... I väntan på nästa "stöt" ägnar Hamilton och hans kollega åt ett samtal kring USAs historia. Vem tog landet ifrån vem? Och vad är det rånarna gör mot banken - egentligen?

Det här är en oerhört bra film med flera bottnar och den säger en hel del om dagens USA. Det är snabba lån, och det är en stor andel av befolkningen som har hamnat i "omöjliga skulder". Städerna eller samhällena ter sig som helt tomma och "döda" hålor. Kvar finns bara spruckna drömmar och en förljugen Amerikansk dröm. Girigheten mördar det mänskliga. Ängslighet över och förlora - väcker ökad individualism och "stängda dörrar". I en kapitalistisk värld blir vi alla förlorare.....Slavar till pengar och sedan dör vi....

Här finns även outtalat - en kommentar kring USAs vapenkultur..... Vem bär inte vapen i Texas? Snorungarna på bensinmacken. Farfar på besök på banken.
Men vem rånar banker i dessa tider, frågar sig de äldre herrarna på ett fik. "Det var länge sedan, någon höll på med sådant" säger en av seniorerna och grimaserar med munnen....

Prärielandskapen som osar längs motorvägen är en mäktig syn. Och det slår mig, gång på gång. USA är ett väldigt stort land. Och bara Texas känns oändligt stort. Man fascineras av människornas välvilja , generositet och förbryllas samtidigt av det oanständiga våldet, den råa och karga vardagen för många. Ingen utbildning, ingen kultur, ingen litteratur. Bara tv. Och kristen sådan.  Hamilton säger sig vara kristen, men han avfärdar TV-pastorn. "Gud tittar på amerikansk fotboll" säger han och byter kanal och släcker törsten med ännu en öl.

När man ser en film som Hell or hight water - vill man genast resa till USA och den amerikanska södern. Å andra sidan vill man inte vara där på plats. Inte bevittna de brutala beskjutningarna och klassklyftorna. Och inte heller se hur de som roffar åt sig fantasisummor genom ett klick som får  förfärliga konsekvenser. 

Filmen blir både en modern och uppdaterad western och en slags smart satir över bankerna och det finansiella cyniska spel som pågår i USA. Trots detta seriösa och viktiga ämne, lämnar inte filmen dig, humorlös. Flera scener kommer få dig och skratta gott. Här finns både rappa one-liners och käbbel och några ganska bisarra karaktärer som lämnar avtryck.

Hell or high water känns inte längre som - bara  - en filmupplevelse. Det känns faktiskt som man har varit ute på en resa. Du har fått besöka Texas och komma nära flera olika människors liv. Mött utsatta människor vars enda livsrecept blir och vilja till varje pris. Garantera att det omöjliga ändå måste gå.... Hur man nu gör det? Slutfinalen är högst rafflande, oväntad och smakfull. Det går i linje med Nick Cave och Warrren Ellis mustiga musik. Och det är en rad, ett citat som jag bär med mig ifrån den här filmen, förmodligen för hela livet: "jag har varit fattig i hela mitt liv, det är som en sjukdom som övergår mellan generationerna". TA

Rafael Palacio Illingworth: "Att göra film blir lite som terapi"

Mexikansk-amerikanske filmregissören Rafael Palacio Illingworth är en av flera intressanta gäster på årets filmfestival i Stockholm. Hans film Between us, har visats på bland annat Tribeca filmfestival och nu senast i London på Raindance film festival. Han säger att han börjar vänja sig med vissa frågor. Och han tycker att han har blivit bättre på och beskriva sin andra långfilm, Between us:

- Den handlar om ett ungt par som lever ihop. De börjar frågar sig själva och varandra om det är värt och stanna kvar i förhållandet eller inte. Vad finns det för annat sätt och leva på? funderar dem över, berättar han.

Diane (Olivia Thirlby) och Henry (Ben Feldman) i Between us

Filmen Between us börjar med bilder av ett rum i en ljus , behaglig lägenhet i Los Angeles, som översköljs av ett gigantiskt moln. Jag frågar regissören om han är nyfiken och höra min tolkning av den scenen. Det är han. 

Jag: Molnet är en metafor för ett skakigt parförhållande. Ett förhållande som inte står stadigt längre, inte sant?

 Rafael Palacio Illingworth (RPI): Håller med dig, så kan man verkligen se det.

Jag: Kom idén till molnet upp, spontant eller hur gjorde du?

RPI: Nej, det var inte spontant. Det fanns redan med, kan man säga, när jag skrev manuset. Kanske inte specifikt, molnet just.
Men, jag ville ju hitta något, som kunde säga någonting, om vad som fanns inom Diane och Henry. Sedan såg jag arbeten av konstnären Berndnaut Smilde. Hans arbeten med moln i rum, och jag fastnade för dem. http://www.berndnaut.nl/commisions.htm

Under Face2face med Rafael Palacio Illingworth (16/11) på biografen Victoria (16/11) talas det en del om molnet i filmen. Scenerna verkar helt klart fascinera publiken.

Det talas också om hur less han är på många Hollywoodfilmer. Det finns en tendens i dessa filmer, att förklara allting för åskådaren, säger han. Det är han själv inte intresserad av och göra.

I hans film Between us lämnar han en hel del osagt , och det vinner hela berättelsen på. Den väcker tankar och frågor kring sociala normer, identitet, rädslor och parförhållanden.

- Jag vill undersöka mitt och andras inre liv. Att göra film blir lite som terapi för mig. Jag vill lägga ner hela min själ på historien, annars får det vara, berättar han.




Blue valentine (2010) av Derek Cianfrance

Jag: Läste i en intervju om regissören Derek Cianfrances syn på sin film Blue valentine (2010). Han ser på sina karaktärer, som människor i ett parförhållande, som har förlorat sin egen personlighet och individualitet. Och det är väl vad som händer när människor träffas, förälskar sig och blir tillsammans? Är det även så med ditt par, Diane (Olivia Thirlby) och Henry (Ben Feldman) i din film, Between us?

RPI: - Nej, paret i min film är inte riktigt där än. Karaktärerna (Ryan Gosling och Michelle Williams) i Blue valentine har barn och de har förlorat sig själva, sedan länge.
Medans Diane och Henry (i Between us) fruktar mest över och bli förlorade individer och komma till den där platsen, som i Blue Valentine.

I Between us ser vi Peter Bogdanovich och Lesley Ann Warren (Nord och Syd) spela Dianes föräldrar. Och Bogdanovich syns ju inte alltför ofta i filmer , numera, vilket gör hans medverkan , tämligen exceptionell.... Hur blev han då involverad i Between us?

Det visade sig att han hade samma agent som motspelerskan Lesley Ann Warren och på sätt kom filmteamet i kontakt med honom. När huvudrollerna vara klara och andra skådespelare hade tackat ja till rollerna, var det inget problem och få med Peter Bogdanovich, berättar regissören Illingworth:

RPI - Han (Bogdanovich) nappade på rollen, då han såg att ensemblen bestod av flera lämpliga skådespelare. Det gjorde att han uppfattade projektet som seriöst.

Jag: Analeigh Tipton gör här en annorlunda roll  jämfört med vad vi är vana och se henne spela (hon bär en Fjällräven ryggsäck i filmen) Hon spelar nästan en karaktär som är lite punktjej , avantgarde. Hur var det och jobba med henne?

RPI: Det var väldigt givande och inte så lätt till en början. Hon (Tipton) hade många frågor om karaktären, för detta var en ovanlig roll för henne och göra. Nu var hon utanför sin "bekvämlighetszon". Hon fick kämpa för och hitta till den här karaktären. Hon tog en stor risk med den här rollen.
Jag kände att hon hade mycket av sin karaktär i sig, men hon var inte van och spela den här typen av tjej.  Vi hjälpte varandra genom och ställa frågor om karaktären, Veronica. Vi försökte hitta olika motiv och anledningar som kunde förklara hennes rollfigurs val och handlingar i filmen.

Jag: Vad bidrog Analeigh Tipton till filmen och till inspelningen?
RPI: Hon tillförde talang, humor och lätthet. Hon tog en risk med rollen och visste inte hur det skulle gå. Hon kunde ju ha misslyckats, i värsta fall.
 Nu chansade hon med rollen och hon gav sig in i ett konstnärligt åtagande.
Hon kunde ha tackat nej till vår lågbudget film. Hon kunde ha tagit en roll i en film med mer pengar, och tänkt på karriären. Nu valde hon och pröva sina vingar , konstnärligt. Det är jag väldigt tacksam för. Rollen var inte lätt för henne.

Jag: Så är hon nöjd med resultatet?
RPI: Har inte talat med henne om filmen. Efter inspelningen var hon tvungen och resa iväg till festivaler och andra jobb. Men jag kommer se henne snart igen i Turin (Between us visas på Torino film festival).

Adam Goldberg och Olivia Thirlby i Between us

Adam Goldberg (Två dagar i Paris) gör också en minnesvärd biroll i filmen Between us. Han blir betydelsefull för inte minst Dianes känslor. Han spelar en konstnär som sysslar med art performence. När han introduceras i filmen, så gör han ett slags konst framträdande inför publik. Diane är en av åskådarna och berörs av hans sårbara själ och hans repliker: "Ge mig tillbaka min själ. Jag vill vara mig själv igen!".
Diane brister ut i tårar. Hur uppfattar Rafael Palacio Illingworth denna "nyckel"scenen?

RPI: - Diane blir rörd av konsten som han (Goldberg) gör. Hon har ju varit full under kvällen, slagit sig själv över ansiktet, Henry har stuckit och flirten som hon vill leka med visar sig bara vara, ytlig. Hon får nu kontakt med sina egna känslor. Han (Goldberg) säger saker som Henry skulle kunna säga.

Jag: Som och göra projekt om tidsresor?

RPI: Ja, exakt.

Goldberg, Thirlby, Feldman, Tipton och regissören själv

Between us belyser också könsroller och mannens tvivel över sig själv och hans medvetenhet kring vad tjejer tror sig vilja ha. Det ytliga. Kroppsidealen. I filmen förbannar sig Henry över att han vet att Diane skulle tända på en man med en vältränad kropp. En idrottare. Henry slår sig själv över magen. Och när han tänker på Veronica (Tipton) börjar han göra frenetiskt - armhävningar....

Jag: Det är modigt av dig och visa upp mannens tvivel och osäkerhet kring sig själv. Och den där självmedvetenheten....

RPI: Tack så mycket. Tack....

Filmregissören Rafael Palacio Illingworth är tacksam för solen som smyger sig fram i Stockholm, denna torsdag förmiddag, då jag träffar honom. Han ska härnäst besöka flera andra festivaler (Torino film festival, till exempel). Ett nytt projekt har han redan börjat jobba med. Det är en film om  cowboys i Argentina, berättar han.

Illingworth har drömt länge om och få göra en actionfilm. Men genrens typiska fokus på pang pang avskräcker honom.

Jag: Hur skulle det då vara om du gjorde en actionfilm om människor med inre konflikter?

RPI: Det skulle givetvis, vara fantastiskt roligt. Det finns ju också filmer som är sådana. Heat (1995) är ett gott exempel på en actionfilm som innehåller mer än bara skjutande. Den säger något om vad som händer i människorna, också. Och det är ju det jag gillar och är intresserad av.
TA

Kärlekens upp och nedgång i Porto

PORTO portugisk-fransk och amerikansk film av Gabe Klinger
Medverkande: Anton Yechin, Lucie Lucas, Franqoise Lebrun m fl.
Speltid: 75 min
Sektion: Discovery
Betyg: AT AT AT

Amerikanen Jake (Yelchin) och fransyskan Mati (Lucas) ses en natt på ett kafé i Porto. Passionen är glödhet. Han är en lösdrivare , hon är en studerande, varann vecka mamma. Vi får hennes perspektiv på deras möte, och hans version och även ett gemensamt kapitel.

 I Gabe Klingers (har tidigare gjort en dokumentär, Double play, om regissören Richard Linklater och hans vänskap med James Benning) långfilmsdebut, Porto, är tiden central och här leker han med kronologiska grepp  och vad som kunde ha blivit och hur det faktiskt blev. Hur blev det då? 

Det som gör den här filmen en smula egensinnig är ju just perspektivbytena och den uteblivna klassiska kronologin av ett kärleksmöte. Det blir nästan upp till oss i publiken som beskådar den vackra staden Porto och Kärleken som vandrar längs gränderna, och bilda oss en egen version.
Vad är önskningar? Fantasier? Sanning? Minnen? Och själva slutet på historien? Vi får en slags dramaturgisk labyrint....

Här finns ett mörkt och destruktivt kapitel. Den beskriver gränslöshet och när kärlek och närhet närmar sig - Galenskap.
 Passionen övergår till kontroll och ägandeskap. Och det blir närmast obehagligt och se. Den avvisade parten söker sig tröst hos en stackars ensam hund vid trapporna.
 

Flera scener, i synnerhet i filmens första halva doftar Richard Linklater och får mig faktiskt och tänka litegrann på hans omtyckta Before-trilogi. Men dialogen är inte alls lika vass här som i amerikanens filmer. Det är mer raka rör här och när Jessie och Celine föredrar fördjupande diskussioner väljer Jake och Mati och ligga.

Jake är en romantiker ute i fingerspetsarna, samtidigt framstår han som passiv aggressiv och det är något i hans krokiga kroppshållning, hungriga blick som skvallrar om hans labila form. Han saknar energi och livslust i rösten. Det är gott skådespeleri från Anton Yelchin.

Å andra sidan , vad är det den världsvana och Andie McDowell-sköna Mati ser i den neråtböjda Jake?
Kärlekens nyckfullhet har inga klara svar. Popgruppen Prefab Sprout har kanske uttryckt det bäst av dem alla: "what you see in me / you will never know / that´s the mystery of love"....

Mati röker självsäkert, ler som en filmstjärna och känns som en mångt mycket mer starkare part än vad amerikanen gör. Hon är beläst, citerar Proust, hon är omtänksam, glad på ytan, medan han känns nästan brysk i sina upptåg....

Det som förenar detta omaka par , är Ensamheten och längtan att finna en ny partner, och en kärlek som är varaktig. Så enkelt är det nog.

Jakes funderingar är långt ifrån oviktiga. Han tänker högt när han säger att han och hon inte spelar några roller. "Vi är bara som dem vi är - och vi behöver inte uppföra en fasad eller fejka. Vi kan vara oss själva med varandra", fortsätter han. Och har vi detta med oss när vi sedan tänker på sexscenerna i filmen, så blir dem inte helt onödiga i kontexten.  

Detta blev , dessvärre Anton Yelchins sista film före sin död. Filmen (som är producerad av Jim Jarmursch) är också dedicerad till honom. Anton Yelchin blev 27 år gammal. TA
TA

Ung Rebell

A TASTE OF INK(Compte tes blessures)  fransk film a Morgan Simon
Medverkande: Monia Chokri, Kevin Azaïs, Nathan Willcocks m fl.
Speltid: 80 min
Sektion: Competition
Betyg: AT AT AT AT

Vincent gillar tatueringar och thrash metal musik. Han sjunger i sitt band Seven Days Diary. Och när han inte spelar med bandet , läser han litegrann, eller jobbar i kompisens tatueringsstudio.

Sorgen efter en bortgången moder hänger över honom.

Han har inte råd och flytta hemifrån. I en förort utanför Paris bor han med sin pappa.
Deras relation är inte den bästa.
Och inte blir det lättare när Vincent förälskar sig i faderns nya flickvän och hans nya styvmor Julia (Monia Chokri).

Fransk film har sedan Nya vågen en lång tradition av och skildra människor på ett väldigt mänskligt, empatiskt vis. Fransk film vågar ofta föredömligt ställa obekväma frågor och utmana mer än säg svensk eller gängse Hollywood-filmer.

 Och Morgon Simons långfilmsdebut som tävlar i Stockholm filmfestival , är inte något undantag. Hur är det och vara ung och alternativ i Frankrike i dag? Vad är och vara alternativ? är frågor som den Parisfödde regissören ville undersöka med sin film.

Han är också fascinerad över konstrasterna i Vincents liv; aggressionerna på rockscenen och "det lugna livet hemma i lägenheten". Men så kommer grälen med pappan. Och var är det lugnast egentligen, på scenen eller hemma i köket?
http://variety.com/2016/film/festivals/morgan-simon-a-taste-of-ink-france-san-sebastian-1201867991/

A Taste of ink är en nära, ömsint och personlig film om en ung och vilsen man som skriker ut sin ilska på en scen. Efter konserterna har han ingen röst kvar. Hans vrede och besvikelse får hela tiden näring ifrån en frånvarande fader som aldrig älskat honom....och ett kapitalistiskt system som har kedjat fast honom... På scenen sjunger han : "I´ve lost my head / I´m so afraid / I´ve lost my head / Can someone take me away?"

Kärlekshistorien mellan den 50-åriga kassörskan Julia (som spelas av Monia Chokri från Xavier Dolans Hjärtslag och Laurence anyways) och 24-årige Vincent är oerhört stark och deras glädje över och finnas till och deras attraktion smittar av sig. De delar samma humor, småpratar om ingenting och så står hon där under en av hans konserter. Hon ser hur han uppvaktas av jämnåriga flickor. Men Vincent vilar blicken bara mot Julia. Det slutar i ömsint salsa dans och kyssar av guld....

Morgan Simon nämner filmer som Vild ungdom (1953) och Ung Rebell (1955) i en intervju med Variety. I alla tider har det gjorts filmer med liknande tema, bortkomna ungdomar fyllda av vrede och raseri. Regissören menar, att idag är alla våra värderingar ifrågasatta. Samhället är mer orättvist än på länge. Och vi vet inte vilka som styr längre och vilka eller vem som skall bekämpas.

Vi slåss istället mot oss själva. Den nya generationen är frustrerande på flera nivåer. De söker fadersgestalter och de önskar kärlek, precis som Vincent i filmen. http://variety.com/2016/film/festivals/morgan-simon-a-taste-of-ink-france-san-sebastian-1201867991/

Jag gillar den här filmen , verkligen, och jag skulle gärna se den som värdig vinnare av Årets bronshäst. Man känner enormt för karaktärerna och för oss Frankrike-vänner är det här mumma. Regissören Morgon Simon säger att filmen kom till av "hjärta och mod". Det visar sig räcka väldigt, väldigt långt....TA