Monster att se fram emot!

Från animations-studion som överträffade Disney och sedermera köptes upp av samma företag kommer nu den första prequelen till en Pixar-film, nämligen mästerverket och min personliga favorit bland Pixar-rullarna - Monsters Inc. (2001).

Monsters University handlar om Mike & Sulley (även denna gång Billy Crystal & John Goodman) och deras gemensamma år på Monster-universitet när de inte direkt är bästa vänner till en början.

Svensk biopremiär 31 juli.

Göran.

William H Macy är starkt förknippad med den eviga rollen som förlorare. Det började med bilhandlaren i Fargo (1997) som försöker göra sig en hacka på att kidnappa sin hustru och sedan har det bara fortsatt.
Men frågan är om inte rollen i The Cooler (2003) överträffar allt annat. Han är Bernie Lootz, anställd på ett kasino, Shrangi La, i Las Vegas. Hans uppgift ligger i att "kyla" ner vinnarna kring borden. I hans närvaro förlorar nämligen människor. Detta till kasinoägaren Shelllys (Alec Baldwin) stora belåtenhet. Hans pengar stannar därmed kvar innanför husets väggar.
  Men Bernies övernaturliga krafter, eller förbannelse börjar lysa med sin närvaro efter att han har träffat servitrisen Natalie (Maria Bello)....
TA

Balanserat skådespeleri

THE PLACE BEYOUND THE PINES
amerikansk drama i regi av Derek Cianfrance
Medverkande: Ryan Gosling, Bradley Cooper, Eva Mendes och Ray Liotta m fl.
Speltid: 2 tim 20 min
Betyg: AT AT AT AT

Proffsmotorcyklisten Luke Glanton (Ryan Gosling) lever vagabondliv. Han reser riket runt och visar upp sina konster på tivoli. Aldrig bofast. Aldrig trofast. Men inget varar ju för evigt.

En gammal romans, Romina (Eva Mendes) söker upp honom vid nöjesfälten. Han får veta att han är biologisk far till hennes son. Luke försöker därefter försörja sonen Jason och Romina. Han utför bankrån på motorcykel. Han blir nekad kärlek av Romina. Hon gillar honom men väljer tryggheten  i sin nuvarande sambo,Kofi, framför honom.

I staden Schenectady i delstaten New York hamnar Luke i trubbel. Allt skiter sig under ett bankrån. Han ringer Romina från ett okänt hus, någonstans i Schenectady (mohawkindianerna kallade staden för "platserna bortom tallarna", enligt  http://www.imdb.com). Poliserna kommer honom allt närmare. Snart bara några trappsteg bort ifrån en kollision med den unge polisen Avery Cross (Bradley Cooper).... En kollison som kommer påverka generationer...

Regissören Derek Cianfrance återkomst efter mästerverket Blue Valentine (2011) kan inte bli annat än en liten besvikelse. Det går liksom inte att göra om samma film igen, men heller inte riktigt få till den typen av extremt genomarbetat manus. Det tog 12 år för honom att slutföra Blue valentine. Arbetet med The place beyond the pine tog sex år.  Det säger sig självt. Det är dumt av mig att ens ställa filmerna mot varandra. Det är nämligen två helt skilda filmer. Blue valentine var minimalistisk nästan Bergmanskt, en sorts uppdaterad Scener ur ett äktenskap (1973), om du vill. The places har större kostym, större budget, större namn i rollistan och mer gemensamt med The Wrestler (2008), tv-serien Cops och Gus Van Sants mörka ungdomsmålningar i t ex Paranoid Park (2007). 

Ryan Gosling och Cianfrance samarbetar igen. Jag älskar sådant. Regissörer och skådespelare som fortsätter arbeta med varandra. Lojalitet. Visioner. Det känns klassiskt. Lite som Scorssese och De Niro.

I en intervju  (http://goslingfan.com/2013/01/place-beyond-the-pines-derek-cianfrance-interview/) berättar Cianfrance att han är fascinerad av familjen. I hans första film (Brothers tied) var det bröder han skildrade och belyste, i den andra filmen var det äktenskapet (blue valentine) och i  The place beyond the pines är det far och son som står i centrum.

Idén till filmen föddes när Cianfrance fick en egen son 2007. Han liksom filmen undersöker frågorna: Vad för slags far är jag? Vilka val gör vi? Vad ärver våra barn av det vi gör?  Och i hur många generationer före mig har burit samma lidelse som jag gör?

Cianfrance berättar i en annan intervju med Total films Matt Risley att det var svårt att genomföra filmen.

Den här gången fick mycket tid avsättas till research. Vad innebär det att vara polis? Bankrånare? Suttit inne på kåken? Polishustru? osv. http://filmdrunk.uproxx.com/2013/04/interview-place-beyond-the-pines-director-derek-cianfrance

Det är dock en film som vill för mycket. Missförstå mig rätt. Det är aldrig fel med ambitioner. Men det gäller att kunna se sina begränsningar också. Vi får ett enormt tappert försök till att göra en roman på film. En roman uppdelad i tre större kapitel eller tre olika historier: ( 1) Bankrånaren på motorcykel som försöker försörja sin son, 2) Ung polis som bekämpar korruption och sina inre demoner  och 3) Två high school killar som utmanar varandra och försöker hantera sitt sociala arv.  Filmens har haft tre olika manusförfattare: Cianfrance, Darius Marder och Ben Coccio.

Det blir mastigt och lite väl mycket, känner mig ganska mätt när tredje berättelsen skall presenteras. Ändå vill jag inte avråda från att gå och se den här filmen. 

Inledningen är lysande, Luke Glantons ryggtavla , ännu en dag på jobbet. Det galna jobbet. Hysterisk och vild publik , upppumpade av hans omtalade stunttricks, muskler och tatueringar.  Han är vild ungdom. Han är odödlig. Han är rock-stjärna.

Man känner för karaktärerna i den här filmen. Ryan Gosling gör egentligen om sin roll i Drive, men ser mer miserabel ut här...Han bär  Kurt Cobain-färgat hår och in och utvända uttvättade t-shirts. Han är inte som man förväntas vara. Han är en ensam, tystlåten form av stuntman, en vilsen våldsverkare med värme och stort hjärta.

Nära är det till tårar när han bjuder Jason och Romina på glass och fotograferas med sin familj på nöjesfältet. Det är helheten: Sean Bobbitts (fotograferade Shame) förföriska och nostalgiska foto,
 Mike Pattons (ex-sångare i Faith no mores) gudomliga musik, Mendes gömda tårar, Goslings egenheter; "Försök fånga stämningen" säger han, till fotografen. Helt distanstlöst , ingen ironi eller skämt. Han menar det. Skådespeleriet är i det ögonblicket inte inövat. Det måste vara ren improvisation. Resultatet blir fantastiskt.

Bradley Cooper gör en utmärkt prestation som strebern Avery Cross. Han känns ganska vanlig. Men han kommer ifrån ett sällsynt välställt hem. Hans far är ex politiker och fd distriktåklagare. Avery vill gå sin egen väg och han är van att vinna , vad händer när han börjar göra fel?
Det är svårt att inte gilla samt ogilla Avery Cross. Cooper lyckas precis som Gosling förmedla en slags trovärdig mänsklighet med brister och förtjänster, extrema sidor och värme.

Många filmer kan ofta hamna snett i fel casting och få obalanserade förhållanden mellan karaktärer ( Michael Manns Heat från 1996 t ex). I vissa fall kan det röra sig om att man gillar en av två karaktärer betydligt mer än den andre (De Niro gillar man mer än Pacino i Heat). Eller att någon skådespelare spelar över (Pacino i Heat) medan hans motspelare gör allt rätt (De Niro i Heat). Men det gäller inte The places beyond the pines. Det är snarare däri dess storhet ligger. TA

 

Jessup County, Missisippi, 1964. Förföljelser och mord på färgade människor sker i större utsträckning. Två unga vita aktivister och en färgad aktivist från medborgarrättsrörelsen är spårlöst försvunna. Dem omaka FBI agenterna Anderson (Gene Hackman) och Ward (Willem Dafeo) försöker lösa fallet. Det visar sig att den lokala polisen med kopplingar till Klu klux klan är involverade i männens försvinnanden…

 

Alan Parkers film behandlar ett fantastiskt viktigt ämne och ett fruktansvärt kapitel i USAs historia. Raskriget, rasismen från en tid då svarta och vita inte fick beblandas med varandra. Separata toaletter och restaurangplatser osv. Parkers verklighetsbaserade film är stark, laddad och stundtals mycket otäck. Och inte sällan realistiskt och trovärdig. Här finns inga förenklade lösningar eller hjältar. Men det finns karismatiska karaktärer.

 

Gene Hackmans Anderson måste nämnas. Han har förflutet i södern. Uppvuxen med rasism på nära håll. Ändå tänker han större och väljer tveklöst humanism. Hans kärleksintresse i Frances McDormands olyckliga frisörska lämnar större avtryck. Hon är gift med en av de misstänkta, sheriffen Pell. Mrs Pells berättelse om hur hon föddes med hatet, växte upp i hatet och sedan gifte sig med hatet känns i hela kroppen.

 

Regissören Alan Parker egna ord om filmen är tankeväckande: “Our film cannot be the definitive film of the black civil right struggle, our heroes were still white and, in truth, the film would probably have never been made if they weren´t. This is perhaps as much as a sad reflection on present day society as it on the film industry”. http://alanparker.com/film/mississippi-burning/making/

Filmen är skrämmande nog långtifrån inaktuell.Frågor om hat och rasism präglar berättelsen. Berättelsens främsta drivkraft blir att finna svar på frågan Varifrån kommer hatet? Agenten Andersons berättelse om sin far och mulan hintar om något som kan likna ett svar; ”Han var så förblindad av hatet så han såg inte att fattigdom var den egentliga fienden”.

Enligt Alan Parker har alltid den svarta underklassen varit en tröst för vita. ”Man kunde väl ändå inte vara lika dålig som en nigger”, tycks flera resonerat, inklusive agent Andersons pappa. http://alanparker.com/film/mississippi-burning/making/

Den nyligen avlidne filmkritikern Roger Ebert utsåg Missisippi brinner till 1988 års bästa amerikanska film. http://www.rogerebert.com/reviews/mississippi-burning-1988   Han hade antagligen rätt. Men det var filmen Rainman (med Dustin Hoffman och Tom Cruise) som tog hem Oscarstatyetterna. TA  

Återvinningsår

Kanske är det ren slump. 2013 ter sig bli ett återvinningsår för regissören Brian De Palma i dubbel bemärkelse. Hans senaste film Passion är en remake (med Noomi Rapace , dvd-premiär 19/6) på en fransk film, Love crime (2010). I höst kommer en remake på De Palmas Carrie (1976) i regi av Kimberly Pierce (Boys don´t cry) med bland andra Julianne Moore i rollerna. De Palma uttrycker sig i Gunnar Rehlins intervju i Moviezine (s.37 april-juni 2013) , en smula diplomatiskt om nyinspelningen på klassikern: "hennes film ser intressant ut".  TA

Jag vet var du kommer ifrån

Det har alltid varit något bekant med henne, Patricia Clarkson. Det känns som man har sett henne långt tidigare än under 00-talet. I en annan tid. I ett annat liv.

Under 00-talet har vi sett henne i tv-serien Six feet under (2003-2005) och magnifika biroller i filmer som t ex The Pledge (2000) och Lars and the real girl (2007).

Så ser jag om De omutbara (1987), för ungefär 25:e gången.
Vem ser jag vid skattemasen Elliot Ness (Kevin Costner) närmaste sida? Vem spelar hans hustru Catherine Ness? Vänta nu? Patricia Clarkson!

28 år var hon då och gjorde sin filmdebut i Brian De Palmas De omutbara. Idag är hon 54 år. Hon har gjort över 70 filmroller. Hyllad, uppskattad och respekterad. Och med all rätt.

Men en fråga blir dock rimlig i sammanhanget. Hur kommer det sig att en aktris som henne spelar i en b-film med Alexander Skarsgård? Actiondramat The East (som troligtvis bara kommer direkt på dvd i Sverige) har premiär i USA i slutet av maj. (http://www.imdb.com)  TA.

Kalla kroppar varma tankar

WARM BODIES
Biopremiär 19/4
Från 15 år
Längd 1 timme 38 minuter

Regi: Jonathan Levine
Roll: Dave Franco, Teresa Palmer, John Malkovich, Nicholas Hoult

Betyg: AT AT AT AT

Jag älskar zombie-filmer. Och inte minst tv-serien The Walking Dead. Men en sak måste man vara ärlig om: Hur många filmer om de vandrande döda man än sett så är det samma sång gång på gång - det händer inte så mycket mer än att dom hafsar omkring och ser för jävliga ut och slabbar och äter hjärnor och beter sig väldigt förutsägbart.

Om en zombie-pojke...

Därför kommer Warm bodies som en frisk fläkt, som en nödvändig injektion i en genre som börjar bli tråkig och tjatig.
Den kan närmast beskrivas som en romantisk komedi om en zombie-kille som blir kär i en levande tjej. En love story som inte ska kunna hålla, en mot-alla-odds historia, en Romeo & Julia på sätt och vis. Kärleken övervinner allt, kärleken kan förändra allt.

Glöm att jag tänker pussa dig!

Upplägget är bekant: The end är inte bara nära, det har kommit och bara ett fåtal människor har klarat sig från zombie-döden.
En av dom som inte gjorde det är killen som blir kallad för "R" (Hoult från About a boy har vuxit upp och har sedan dess setts i bland annat A single man, 2009) och hans dagar är rätt så tråkiga.
Men ganska så snart märker man att han är annorlunda, han är inte en zombie som alla andra. Och när han vid en konfrontation med några levande som ska försöka hitta medicin så blir han dödskär i Julie och räddar henne från att bli dödad av de andra zombierna och sätter henne i skydd i sin "bostad", ett övergivet flygplan som han inrett med sina prylar.

Tillvaron är inte så kul...

Det har inte framkommit hittills i recensionen, men Warm bodies är rolig. Ibland mycket rolig. Och den är begåvad med värme, humor, charm och distans som gör den till en så underhållande och njutbar mix av komedi, skräck och action.
På pappret verkade filmen vara töntig, men så är alltså inte fallet.

Den är helt enkelt en lyckad mix av romantisk komedi och zombie-skräckis, av skratt, spänning, splatter och action.

Warm bodies är ett högst välkommet tillskott till en genre som precis som de levande döda som befolkar den behöver nytt blod.
Och mer hjärna.

Göran

I The Kids are alright (2010) är inte barnen alltid välmående. Storasyster Joni är förvirrad inför livet på college och hemligt kär i sin killkompis Jai. Brodern Laser funderar på sin biologiske pappa. Han och Joni har nämligen två mammor (Anette Bening och Julianne Moore) och kom till av en spermadonator (Mark Ruffalo). Laser umgås också med en typig kompis som hittar på diverse dumheter. 
 Laser och Joni söker upp sin biologiska pappa, Paul, som de aldrig har träffat förut. Paul hoppade av skolan, startade ett trädgårdsfik med ekologisk inriktning. Han närmare sig medelåldern, kör motorcykel, lever obekymrat ungkarlsliv med yngre kvinnor. Laser och Jonis föräldrar; Jules och Nic blir upprörda när de hör vad som har hänt....än värre blir det när allesammans möts...

Lisa Cholodenko har regisserat och skrivit filmens manus. Hon har tidigare regisserat avsnitt i serien Six feet under och filmen Laurel Canyon. Kids are alright bygger på delvis egna erfarenheter från ett förhållande där hennes partner hade barn från en spermadonator. Robin Wright skulle spela Nic men blev ersatt av Julianne Moore.(http://www.imdb.com) 

Filmen skildrar hur familjen splittras på grund av en ny person som rubbar vardagen. En kliché vi är bekanta med i Hollywood. Och i synnerhet i det heterosexuella Hollywood. I Kids are alright blir perspektivet annorlunda när vi ser en regnbågefamilj få hantera; otrohet, identitet, sökandet efter en fadersgestalt, sexualitet, samhörighet m.m.

Emellanåt skrattar jag åt en del jobbiga situationer, men framförallt vill man applåderar högt och länge för det högklassiga skådespeleriet; Mark Ruffalo har jag inte sett så här bra sedan genombrottet i You can count on me (1999). Hans Paul är osäker, saknar omedvetet ett större sammanhang (familj) att vistas i, på många sätt en "medelålders tonåring". Ruffalo är duktig på att fånga det osäkra, men det är nyanserat och på många sätt utstrålar han en paradoxalt nog en trivsamhet och förnöjsamhet. Kanske är det en man vi ser som på många sätt har givit upp....Friheten har blivit alltför bekväm...

Bening och Moore kan man heller inte klaga på. Deras par Jules och Nic utgör intressanta kontraster, den förre är den lyckade och stödjande parten, den andre söker bekräftelse och känner sig misslyckad. Ungdomarna Mia Wasikowska och Josh Hutchersom är också solida. Finaste scenen i filmen tar vid när Paul bjuder familjen på middag. I stereon spelas Joni Mitchells album Blue. Jules talar varmt om hennes relation till skivan. Hon brister ut i sång till All i want. Obetalbart ögonblick. TA

- Inspelningen av Robocop var fruktansvärd. Efter inspelningen svor jag att aldrig göra en film igen, berättar producenten Jon Davison.

 

    I mini-dokumentären Flesh and blood + the making of Robocop (2004) får man en hygglig inblick i arbetet kring Paul Verhoevens första amerikanska film (1987). 

     Det är i mitten av 80-talet. Reagan styr Amerika. Yppiesarna framträder på Wall street.  Terminator (1984) blir otippat en succé och bryter ny mark för mainstreamfilmen, i  dess blandning av flera genrer på en och samma gång:  Scifi , skräck, thriller och action.

    
Uttråkad på sitt dåvarande arbete började Ed Neumeier skriva ett manus om en robotpolis. Inspirerad av Marvel comics superhjältar, hittar han på en superhjälte med "huvudvärk". Han är dock inte ensam att tänka på robotar. Manusförfattaren Michael Miner skriver också - helt ovetandes om Neumeiers idé - om en robotpolis. Han döper sin text till Supercop.

Neumeier och Miner slår sedan ihop sina säckar, detta resulterar i ett manus, som blir grunden till filmen Robocop.

Men inte ett enda filmbolag tycks nappa på idén. Dem ogillar titeln, titeln är inte säljande , bara löjligväckande. Folk fnyser. Filmbolaget Orion köper dock Neumeier och Miners manus. Nästa problem låter inte dröja på sig. Regissören Jonathan Kaplan (Anklagad, Förbjudet begär m fl) som producenterna mest vill ha, tackar nej. David Cronenberg och många andra regissörer skall ha tillfrågats (http://imdb.com.) . Efter ett visst tvivel och efter att ha blivit övertalad av sin hustru , tackar regissören Paul Verhoeven, ja. 

Verhoeven är influerad av The day the earth stood still (Mannen från Mars 1951) och Fritz Langs Metropolis (1921) och inte minst Jesus korsfästelse. Han förklarar när vi ser polisen Murphy skjutas till döds i filmen se ser vi Jesus vid korset. Sedan återuppstår han som en "American Jesus",  i form av Robocop, hälften människa och hälften maskin.

Enligt manusförfattaren Neumeier är filmen en satir över 80-talet: "en tid då alla rika blir rikare och alla affärsmännen (yppies) blir tuffare". En del menar också att filmen är en satir över "Reagan economics".

Verhoeven säger att filmen inte företräder någon särskild politisk åskådning: 
- Jag reflekterar över samhället, föreställningen av USA, det här är vad som händer i USA, jag fördömer det inte, jag ser det.  

  

Michael Ironside (känd från tv-serien V) var påtänkt först att spela Murphy aka Robocop. Men han var för stor för att passa i dräkten. Det fick bli som ni vet Peter Weller.

Stephanie Zimbalist ( från tv-serien Remington steele) skulle spela Ann Lewis i Robocop, men hoppade av filminspelningen för att filma flera avsnitt av Remington Steele ( 1982-1987 http://www.imdb.com). Nancy Allen ersatte henne.

Filmen skall ju utspelas i framtidens Detroit, men man hittade inga lämpliga ställen i staden. Inspelningen förflyttades till Dallas. Filmteamet utsattes för rejäla prövningar under inspelningen, inte minst ifrån naturens krafter. Det var nästan 50 grader varmt när filmen spelades in mellan augusti och oktober, 1986. 


Skådespelaren Peter Weller tappade vikt. Produktionen fick avbrytas. Weller visste inte om han kunde fortsätta. Alla förberedelser han hade gjort inför rollen verkade vara bortkastad tid. Han saknade själförtroende. Men Verhoeven och övriga i filmteamet vägrade lyssna. Dem var stressade av filmbolaget. Produktionen hade nämligen redan passerat budget och deadline sedan länge. Verhoeven förstod långt senare, att Peter Weller hade rätt. Han kunde inte spela rollen - då -. Produktionen fick avbrytas om än tillfälligt. Weller fick träna in sig i robotkostymen. Filminspelningen kunde sedan fullföljas med Peter Weller. Men när inspelningen närmade sitt slut, var det inte mycket kraft kvar.
Producenten Jon Davison:
- Alla var osams, folk var utmattade och redo att döda varanda, det kändes som vi var offer för ett våldsamt brott. Jag svor att aldrig göra en film igen.

Hans löfte gick väl så där. Davison gjorde bland annat Starship trophers (1997) med Verohoeven igen.

I februari 2014 har remaken av Robocop med Joel Kinnaman i huvudrollen premiär. I övriga roller ser vi Michael Keaton, Gary oldman och Samuel L Jackson (http://www.imdb.com). TA

 

Sömnlös i Detroit

Ung mjukporrförfattare (Adam Brody) i Los Angeles blir dumpad av flickvännen. Deprimerad reser han till sin demente mormor i Detroit. Han träffar där cancersjuke Sara Hardwicke (Meg Ryan) och hennes döttrar (Kirsten Stewart och Mckeinze vega). Deras vänskap ger Carter Webb distans till sig själv och det han deppar över.

In the land of women (2007) är regisserad av Lawrence Kasdans son Jon.  Jag såg filmen  mest för att få en uppdatering av Meg Ryans form. Hon är solid.

Men dessvärre känner jag inte riktigt igen henne längre. Hon verkar ha opererat sig. Det är något med hennes utseende som inte känns naturligt. Jag tycker det är lite sorgligt. Finns det någon stjärna som förbiser fåfänga, åldersfixering och orimliga ideal?

Ryan speglar vår tids besatthet över Förevigad Ungdom. Ingen vill åldras. Hellre dör man. Ingen vill se sig i spegeln och se sin riktiga ålder. Allra minst skådespelerskorna. Detta handlar förstås om hur dem behandlas i ett åldersfixerat Hollywood. Jag misstänker att kvinnliga äldre aktörer har det tuffare att överleva än sin manliga motsvarighet. De döms inte lika hårt efter utseende och kropp. Titta på Alec Baldwin. Och Titta på Nicole Kidman.

In the land of women är söt, småbehaglig, men i slutändan glömd om en vecka. Filmen är uppbyggd kring bilden av Meg Ryans tidigare persona. Hennes singeltjej i filmerna från 80 och 90-talets filmsuccéer. Tjejen runt hörnet. I In the land of woman har Sally (även om hon heter här Sara) blivit medelålders och tonårsmorsa. Men någonstans bottnar hennes själ kvar vid den hon en gång var; den unga, rara, roliga och rappa tjejen med stora hjärtat. Den vi alla föll för. TA