Kurt Cobain - Montage of heck

KURT COBAIN - MONTAGE OF HECK
Amerikansk dokumentär från 2015
Visades 27-28/4 på utvalda biografer i Stockholm.
Regi & manus: Brett Morgen
Längd: 2 tim 12 min
Betyg: AT AT AT AT


Efter filmens efter-texter visas en intervju med regissören Brett Morgen. Något självgod möjligtvis, då han verkar tycka att han gjort typ världens bästa dokumentär, men intervjun, gjord av en journalist från musiktidningen NME, är intressant och ger ytterligare en dimension till filmen vi just sett. Morgen berättar att en av hans favoritfilmer är Pink Floyd - the wall, där animationer används flitigt och Morgen ville få fram samma känsla i sin film.

Att just han fick möjlighet att göra denna unika dokumentär hade mycket att göra med att Courtney Love älskade hans film "The Kid stays in the picture" från 2002, en dokumentär om demonproducenten Robert Evans som var den förste skådis att bli chef för ett filmbolag och som låg bakom klassiker som Gudfadern, Rosemary's baby och Love story för att nämna några tunga 70-tals-filmer.

Frances Bean Cobain, Courtney Love & regissören Brett Morgen på Sundance film festival i år.

När jag denna måndagkväll ser filmen på den näst största salongen på Filmstaden Sergel i Stockholm är det tydligt att Kurt Cobain, som varit död i nu 21 år, fortfarande fascinerar och intresserar och drar till sig nya fans. Enligt regissören Morgen, som av Courtney Love och dottern Frances Bean Cobain, fick fullständig tillgång till allt material, både tidigare känt och okänt, så är Cobain en av de senaste 30 årens mest lysande och största musikikoner.

Det som slår mig först är att det här är en dokumentär som verkligen fungerar bra, om inte bäst, på bio. Den är påkostad, grymt ambitiöst gjord, pretentiös även, och storslagen i sitt anslag och ton. De animerade inslagen som är långa och mycket snygga handlar om den unge Kurt, hur hans intresse för musik och speciellt punken börjar vakna. Och om hans begynnande och alltmer växande alienation från vuxenvärlden, det är snyggt, det är läckert och det är ett annorlunda grepp.

Filmen är lång, runt 2 timmar och 10 minuter. Nästan 2 och en halv timme om man räknar intervjun med Morgen. Men tråkigt har man inte, det är helt klart. Filmen böljar fram och tillbaka, den kränger och bökar sig fram och inte allt är övertygande eller nytt och fräscht, men på det sätt som Morgen varvar intervjuer med den hisnande mängd av anteckningar och inspelningar som Cobain lämnade efter sig och hemma-videor både från hans barndom och från tiden med t ex Courtney och deras nyfödda dotter, är överväldigande och hisnande och ger oss, faktiskt precis som Morgen påstår, en ny och kanske för första gången en helt ärlig bild av legenden och myten Kurt Cobain.

Och en av de mest tydliga bilderna och kanske också den mest tragiska är ju drogerna, drogerna som Cobain i tidiga år föraktade och tyckte var ett gissel, blir ett beroende (på grund av de ständiga magsmärtorna han hade hela sitt vuxna liv) och en börda som till slut gör att han går så pass vilse att han inte klarar av livet. Trots kärleken till musiken, Courtney, Frances och fansen så blir allt det andra övermäktigt. Bara en sådan sak som att inse att man plötsligt blivit en hel generations språkrör och symbol borde ju få vem som helst att duka under.

Sen är det också extremt tydligt i filmen hur otroligt snabbt framgången kom för Nirvana. Från ingenstans till att vara det hetaste bandet i landet till att bli det största bandet i världen. MTV:s roll i detta sammanhang kan inte underskattas och visserligen ser vi prov på en del av den enorma betydelsen Music television hade för många band och artister som dök upp vid den här tiden, slutet på 80-talet och början av 90.

Även om Kurt ofta under filmen nämner Guns n roses, som han tycker är ett riktigt framgångsrikt band, och som man ibland känner att han är avundsjuk på... eller tycker han dom är töntiga? Nja, helt säker kan man inte vara...
Men säker när man ser filmen är ju att bandet verkligen var punk! Både musikaliskt och attityd-mässigt. Grungen som blev symbolisk med Nirvana känns mer som något som kom efter, klädmässigt och hos band som t ex Pearl Jam som inte alls nådde samma framgångar. Mycket för att Eddie Vedder saknade det som Cobain hade, nämligen utseendet och attityden.

Precis som så mycket annat med både filmen och Cobain så är/ var man inte säker på något.
Kurt var motsägelsefull, försökte ständigt hitta lugn och ro och en balans mellan familjelivet och rockstjärnemyten, men man visste aldrig var man hade honom. Som dokumentären i sig, den är oförutsägbar, både i sättet den berättar på och hur den berättar och trots att man, så att säga, vet hur slutet blir, så sitter man lite grann som på nålar.

Live-spelningarna är vitala och starka och man sitter och håller takten och inser hur jäkla bra det är! Inte minst gäller det den berömda MTV unplugged som blev det sista offentliga framträdandet Kurt gjorde våren 1994. Någon månad senare var han död.

Intervjuerna med Kurts föräldrar, hans syster, med Courtney, med Nirvana-medlemmen Krist Novoselic, är starka och präglade av en vilja att berätta. För många är det första gången de sitter framför en kamera och berättar om Kurt.
Själv undrade jag varför inte trummisen Dave Grohl var med, men fick förklarat för mig att han och Love varit på kollisionskurs ända sedan Cobains död. Däremot tackar Morgen Grohl i eftertexterna, så på nåt sätt har han varit inblandad ändå.

Courtney Love har ju fått mycket skit genom åren. I filmen "Kurt & Courtney" från 1998 så för ju regissören Nick Broomfield fram tesen att det var Love som låg bakom Kurts död. Och mediadrevet under den tid dom var ihop körde ju hårt på faktumet att Love tog knark när hon var gravid, och i en inspelning hör man en klart upprörd Cobain som ringer en kvinnlig journalist på Vanity Fair som skrivit mycket och ofta om parets knarkande och säger att han inte orkar längre, att han kräver att hon slutar skriva om dem, annars...

Blandbandet som drog igång allt...Montage of heck.

I filmen, precis som i olika intervjuer, framgår det ganska klart att kärleken mellan Kurt och Courtney var stark och Love säger att hon ville ha fler barn med honom, men ödet ville annorlunda och Frances Bean var inte mer än ca 18 månader när hennes pappa tog livet av sig.


Kurt Cobain: Montage of heck (titeln kommer av ett blandband som Kurt gjorde och som utgjorde startskottet för Morgen att göra filmen, och hur han ville göra den) är kanske inte den bästa musikdokumentär som gjorts och kanske den inte heller helt tar bort alla dimridåer omkring Cobain, men den är en visuell och känslomässig berg- och dalbana som efteråt känns både fysiskt och psykiskt.
Jag gillar verkligen ambitionen och på det sätt som Morgen tagit sig an det här projektet, även om han kanske är lite för självgod för sitt eget bästa. Men att han är en jäkligt skicklig regissör är det inget tvivel om och han kan verkligen sitt hantverk och sin genre.

Tittar jag i kristallkulan, så kan jag nog se, även om det är lite diffust, att den här dokumentären om några år kommer anses som ett mästerverk och som en av de mest ärliga och intressanta musikdokumentärer som gjorts.
Om inte förr...

Göran.

Dom Cannes vinna

I den 68:e upplagan av Cannes festivalen pryder Ingrid Bergman filmfestens officiella
poster och program. Svenskan hyllas och flera av hennes mest kända filmer kommer visas under festivalveckan.
Det finns annars inga svenska bidrag i tävlingssektionerna. Men inte mindre intressant för det. Bland de regissörer som tävlar om guldpalmen finns bland andra populäre Gus Van Sant, Todd Haynes, italienaren Paolo Sorrentino, norrmannen Joachim Trier och fransmannen Jacques Audiard (Rust and bone). http://www.festival-cannes.fr/en.html

Van Sants film The Sea of trees verkar ytligt sett vara ett konventionellt Hollywood drama, med stjärnor som Naomi Watts och Matthew McConoughey i huvudrollerna.

Todd Haynes skildrade amerikanskt 50-tal ljuvligt i Far from heaven (2002) , i nya Carol fortsätter han undersöka liknande tidsepok och även homosexuell kärlek. Vi ser Rooney Mara och Cate Blanchett i ledande roller.
(imdb.com)

Paolo Sorrentino gjorde ju fjolårets Bästa Utländska film enligt Oscars-juryn i form av Den stora Skönheten (2013). Nu följer han upp succén med filmen Youth med stjärnor som Michael Caine , Harvey Keitel  och Rachel Weiz. Handlingen lite kort, två äldre vänner firar semester på ett hotell i Alperna. Den ena är en filmskapare och den andra musikkompositör , de begrundar sina liva, sina val och sina barns öden. (imdb.com)

Joachim Trier (som har något släktskap med den utslängde dansken) vann med Oslo 31 augusti (20112) , på Stockholm filmfestival för några år sedan. Hans nya,  och första engelskspråkiga film heter Louder than bombs med Jesse Eisenberg, Isabelle Huppert, David Straithairn och Gabriel Byrne i rolllistan. Manusförfattaren Eskil Vogt (som skrivit Triers tidigare filmer Repris och Oslo) beskriver Louder than bombs "som ett karaktärsdrivet familjedrama om en far och två söner som sörjer makans/mammans död". Trier säger att det är en korsning mellan Robert Redfords En familj som andra (1980) och Alain Resnais Hiroshima, min älskade (1959). (DN, fredag 13 mars 2015, Nicholas Wennö intervju med Eskil Vogt, s.10-11)

Jacques Audiard följer upp Rust and bone med ännu ett drama, Dheepan, som handlar om en tamilsk krigare från Sri Linka som hamnar i Paris utkanter och försörjer sig om vårdbiträde. (imdb.com)

Det blir högintressant och följa den stjärnspäckade juryn (består bland annat av Jake Gyllenhaal, Xavier Dolan, Sienna Miller och bröderna Coehen) och deras val till Guldpalmen.
TA

En lång halvljummen sommar

Ser om tv-filmen och William Faulkner filmatiseringen The Long hot summer (1985) med Don Johnson i rollen som Ben Quick (en roll som Paul Newman spelade i den tidigare filmatiseringen från 1958). Quick är ökänd runt bondgårdarna längs hela Louisana. Han sägs vara pyroman enligt myten och bränt upp flera skjul och boskapsgårdar.
Familjen Varner har stort inflytande och är en av traktens mäktigaste gods och markägare. Quick lyckas övertyga den äldre herrn (Jason Robards) i huset om "goda affärer". Han får jobb hos familjen, och på ytan jobbar han i en av familjens butiker i samhället. Men riktiga uppdraget för Quick handlar om och förföra den äldste ogifte dottern, Noel (Judith Ivey) i familjen och ge äldste herren i huset - barnbarn och arvtagare till imperiet.

När jag ser om den här filmen slås jag av två saker: dels hur Don Johnson verkligen vara min Gud, och idol i mina unga pojkår. Idag kan jag mest småskratta åt mitt val av idol. Det var ju då en sex-symbol, men knappast någon karaktärsskådespelare. Begränsat uttrycks register och han liksom dagens Jon Hamm fick klara problem med och frigöra sig från stora framgången med en karaktär i en tv-serie.

Det andra som slår mig är hur tiden verkligen har förändrats, mitt sätt och se film, och hur film också presenteras och berättas. The Long Hot Summer är visserligen en habil och påkostad tv-film, men liksom flera filmer från den tiden, var dem väl förutsägbara och förenklade historier, och stupen i liknande form - Happy End, givetvis. Den här filmen är 187 minuter lång, har för mig att den visades på SVT i 2 eller 3 delar. Slutet är under all kritik, det är lite väl övertydligt och fördummande och framförallt smörigt värre. Varför fega? Varför inte låta Ben Quick för en gång skulle göra rätt för sig och gör en oväntad manöver? Genom att lämna familjen Varners liv , och ta tag i sitt eget liv och sina egna demoner och sin kamp mot sin bedrövlige far?

Här finns en mordhistoria som faktiskt bitvis är ganska spännande, men filmen är i sin helhet alldeles för ojämn och flera scener är direkt överflödiga. Jason Robards är dock strålande i en av birollerna som familjens patriark, Will Varner.

Skönheten Cybil Shepard gör vad hon kan av en ganska otacksam roll, rollen som flirtig, uttråkad hemmafrun Eula till en Vaugner Jr (Willam Russ) som lever med stort faderskomplex och det blir inte bättre när Ben Quick blir faderns nye favorit.

John Goodman och William Forsythe i Arizona Junior

William Forsythe spåddes ju en lovande karriär i slutet av 80-talet i och med filmer som Bröderna Coehens Arizona Junior (1987)  och I rättvisans namn (1987) , dessvärre infriades aldrig dem stora förväntningarna, och han blev ett bortglömt namn och skurk i Steven Seagal filmer. Här gör han skäl för lovorden, han spelar efterbliven bondpojke som har central del i mordhistorien.

Judith Ivey som ogifte dottern Noel Varner och Wings Hauser som osympatiske affärsmannen Wilson känns båda fel i sina roller, tyvärr.
Ikonen, och Frank Sinatras ex Ava Gardner gjorde här en av sina sista roller i karriären, och är bara sig en anledning och se filmen.
Men med facit i hand borde jag nöjt med och bara minnas The long hot summer som pojken jag var då upplevde den då, 1985.... TA

M Night Shyamalans (vars namn jag aldrig lär mig uttala rätt, tyvärr) karriär går och tvista länge om huruvida han gjorde mästerverk eller bottennapp.


Var han den nye Spielberg? Både ja och nej, men i mitt fall väckte han mig med filmer som The Village (2004) , Signs (2002) och Unbreakable (2000). Hans filmer hade mystik och kändes som sagor eller fabler av något slag. Han lyckades även ge superstjärnorna som tex  Bruce Willis och Mel Gibson annorlunda roller och "nytändning" i deras skådespeleri skulle jag påstå. Som ni förstår är jag på väg och skriva ett försvarstal för regissören Shyamalan....

I mitten på maj premiärvisas hans redan omtalade tv-serie Wayward pines på kanalen Fox.
Matt Dillon spelar en Secret service agent, Ethan Burke, som tycks fastna i en småstad när han är där och utreder två agenters plötsliga försvinnanden....
Han kraschar med bilen och när han vaknar upp minns han bara sitt namn, sin hemadress och varför han åkte till Wayward pines...

Enligt Dillon är "det ett surrealistiskt kriminal drama med inslag av science fiction". Flera vill gärna jämföra serien med Twin Peaks (1990), men undertecknad känner att den jämförelsen råder det numera inflation på. Det håller på utmynta i och bli "en modern klyscha"....
Shyamalan har dock gjort som David Lynch gjorde med Twin Peaks, nämligen regisserat pilotavsnittet och för övrigt finns med som exekutiv producent. (Källa: Empire, april 2015, s. 108,artikel Agent of w.e.i.r.d skriven av Chris Hewitt) TA

Kurt Cobains sista dagar

På måndag har den omtalade dokumentären "Kurt Cobain: Montage of heck" premiär på svenska biografer och det är den första sanktionerade dokumentären som gjorts om Cobain. Ska man se den på bio får man snabba sig då den bara visas 27 & 28 april.

Det har ju gjorts en del dokumentärer om Cobain, men Brett Morgens nästan två och en halvtimme långa film verkar vara den definitiva, om man får gå efter recensionerna. I dagens DN (24/4) gav Fredrik Strage filmen en 4:a.

Som komplement till den måste man ta fram Gus van Sants hypnotiska Last days (2005) där Michael Pitt spelar en musiker vid namn Blake, men det är både outtalat och väldigt tydligt att filmen är inspirerad av Kurt Cobain och hans sista dagar.

Typisk van Sant-film, med sitt distanserade, osminkade och dova berättande i långa, långsamma tagningar och ytterst lite dialog. Här handlar det om att framkalla en känsla, att få vara med i de sista dagarna av ett psyke som redan är bortom hjälp, som inte längre vill vara med i en omgivning där alla sliter och drar i en, där kraven och drömmarna är höga och i konflikt med varandra. "Last days" är en suggestiv och tragisk berättelse i moll om en sårbar, talangfull och trasig själ som nått vägs ände. Och som i ett ständigt drogrus kommer längre och längre bort från verkligheten och glider stadigt närmare den enda befrielse som verkar möjlig.

Blake (Pitt) och skivbolags-människan (Kim Gordon)

Förutom Pitt, som är lika lysande som van Sants regi och Harry Savides foto, så finns det lite roliga namn att upptäcka för den film- och musik-nördige. Som Asia Argento, Lukas Haas, Harmony Korine, i en liten, liten roll på en klubb, och, inte minst, som en skivbolagsperson, f.d Sonic Youth-sångerskan Kim Gordon, vars självbiografi "Girl in a band" nyligen släppts och som är mycket intressant läsning för alla som gillar bra rockbiografier och vill ha en ypperlig guide till modern amerikansk alternativkultur.

"Last days" är, som de flesta av Gus van Sants bra filmer, inget för alla, vilket ju är bra, men den är mycket sevärd oavsett om man ser den som att den handlar om Kurt Cobain eller bara som ett tragiskt drama i allmänhet.

Göran.

Frank Jr Abagnale (Leonardo Di Caprio) växer upp i ett kärleksfullt hem i början på 60-talet. Hans far (Christopher Walken) är idealist, romantiker och skojare. Sonen tar efter hans nycker. Pojkens värld bryts samman när hans föräldrar plötsligt begär skilsmässa.
Frank Jr flyr ifrån den krassa och grymma verkligheten , där advokater kräver hans signatur för att och välja vem av föräldrarna som ska få vårdnaden....
Han springer längs med gatorna och till ett självregisserat unikt öde....

Vid knappt 20 års ålder hade han lurat ett helt land, flera myndigheter och varit lärare, pilot och läkare...

Spielbersgs Catch me if you can (2002) är i sina bästa stunder, alldeles underbar, djupt underhållande, lekfull och här lyser kärlek och gnista i både skådespeleri, bildberättande och John Williams musik, att icke förglömma.

Spielberg ville ju med Indiana jones göra sitt "svar", göra en amerikansk motsvarighet till James Bond. I den här filmen finns en scen då leker Frank Jr (Spielberg) får utlopp för sina vildaste agent 007 fantasier. Han hör inte bara om hur tidningar skriver om honom och kallar honom för "flygets James Bond". Han ser Goldfinger (1964) på biograferna och hänförs inte bara av den förtjusande bondbruden  Honor Blackmore utan också av agentens Aston Martin och stiliga grå-färgade kostym. Han köper både bilen och kostymen. Och står framför en spegel och försäker härma Sean Connerys kännetecknande skotska dialekt....

Idag är Amy Adams stor stjärna. När hon gjorde den här filmen , var relativt okänd. Här spelar hon Brenda, en nybliven sjuksköterska som inleder en romans med Frank Jr. Det är gulligt och smått romantiskt. Hon bär tandställning som ingen annan.

Jennifer Garner syns också i filmen, i en ganska ovanlig roll, hon spelar en prostituerad kvinna som till tonerna av Dusty Springsfields Look of love, uppmärksammar den 007 inspirerade bedragaren.
 TA  

Lynch går runt hörnet

"Vad som inspirerar honom mest är när han sitter på en restaurang och blir fascinerad av någons ansikte. När personen sedan reser sig och går ut låtsas David att han går med denne runt hörnet. Han säger att han både gör filmer på det sättet och att han målar på det sättet. "Jag följer med folk runt hörnet".
David Bowie berättar om hur David Lynch gör sina filmer för Jan Gradvall i en intervju för tidningen Pop (#22, s.2426) från januari 1997.
TA

Man vill verkligen se den grekiska regissören Yorgos Lanthimos (Dogtooth) första engelskspråkiga film, The Lobster. Jag håller verkligen med Aftonbladets Jan Olov Andersson, filmens intrig väcker stor nyfikenhet.

I framtiden tvingas singlar hitta någon partner under 45 dagar, annars förvandlas dem till djur och får vistas i skogen. I rollistan finner vi Colin Farrell, Léa Seydoux, John C Reilly, Rachel Weisz, Extras-stjärnan Ashley Jensen och Ben Whishaw. Filmen visas på årets Cannes-festival. (Aftonbladet 17 april 2005, Jan Olov Andersson "Norge har vinstchans på cannes-festivalen", s.15)

TA   

Ser alldeles för lite komedier nuförtiden. Skrattmusklerna är otränade, minst sagt.
Det fanns ju en tid då man fullständigt älskade komedier med Peter Sellers (Åh, vilket party) och såg åtskilliga gånger om Den nakna pistolen (1988), En fisk som heter Wanda (1988), Monty Python i Hollywood (1982) etc. En del har ju sagt att humor också är en färsk vara. Det ligger något i det. Det är få filmer eller komedier som vi tyckte var roliga igår som vi skrattar åt i dag....


Å andra sidan finns det ju humor som aldrig verkar dö - Chaplin och Hela och halvan till exempel...
Svårare blir det ju mer med den samtida eller nutida komiken.

Under uppväxten såg jag Wayne´s World (1992) och Waynes World 2 (1993) och gillade ju den grabbiga stilen och alla uttryck (excellent!). Men när allt kommer omkring  var det ju Dana Carvey, och inte Mike Meyers som var den roliga i dem filmerna.


Hans Garth hade glasögon, mindre fagert hår och var ganska robotaktig och präktigt nervös, i synnerhet mot den motsatta könet. Filmerna drev ju med hårdrocken och var på ett sätt en variant av Bevis and butthead...
Humorn var pubertal och tämligen barnslig och inte helt okänslig mot trender och tidsförändring. Mike Myers som var grundaren till karaktärerna och filmerna, hade ju tidigare planterat konceptet och figurerna i Saturday night live. Han har ju en komisk tajming och mycket av hans humor handlar ju om ironi och att han "hakar" upp sig. Han säger något för länge och för mycket, kollar lite för storögt, stammar alldeles för länge. Ja, han är gränslös. Och det finns ju lång tradition av den varan inte minst i Saturday night live. Okej, jag får väl komma till saken. Mike Myers är möjligen uppskattad och har kultstatus, men hur rolig är han egentligen?

När jag ser Austin Powers (1997) skrattar jag nästan aldrig. Känner mig ganska humorbefriad. Myers och drömkvinnan, Liz Hurley verkar dock ha hur kul som helst, men skämten, filmen består av en rad halvdana sketcher...det kanske var kul 1997, Bondparodin fattar man ju, flera scener är nästan identiska (Dr No, Levande måltavla m fl.) men skojeriet känns stundtals lite på fjant nivå och ärligt talat är det så stor skillnad på det här och säg svenska  Dr Mugg (2002) eller Hem till midgård (2003)?

 Jag skrattar gott när Christian Slater oväntat dyker upp som en säkerhetsvakt. Agenten Austin Powers hypnotiserar honom, och inte ens jag kan hålla mig för skratt. I övrigt syns Rob Lowe, vackra Mimi Rogers och Will Farrell i småroller.TA

IDA - Vacker som ett konstverk.

Polska filmen Ida vann Oscar för bästa utländska film i år, i stark konkurrens med den ryska Leviathan som nu skördar stora framgångar på bio här.

IDA känns som den skulle kunna vara gjord när den utspelas, dvs tidigt 60-tal i Polen. Ida är en 18-årig nunna som vuxit upp i ett konvent och innan hon ska ta sina löften och bli nunna "for life" så får hon reda på att hon har en moster och beger sig till henne. Mostern är ett vrak som klamrar sig fast vid livet med hjälp av sprit, karlar och en stor dos cynism.

Men hon berättar också för Ida saker om hennes familj som går tillbaka till andra världskriget och det hemska som hände med judarna, inte minst det som den lokala befolkningen gjorde med de polska judarna. Ett tema som uppmärksammandes häromåret i boken Vi från Jewabne av Anna Bikont som tar upp massakern på judar från byn Jewabne som 1941 förråddes av sina polska grannar och brändes till döds i en lada utanför byn.

Tillsammans med mostern Wanda beger sig Ida ut på en roadtrip för att ta reda på vad som hände med hennes föräldrar och var de är begravda.

Filmen är ca 1 timme och 20 minuter och den är svartvit och varenda jäkla scen är som ett konstverk man skulle kunna stanna framför på typ Fotografiska museet eller nåt. Det är en helt fantastiskt vacker film som verkligen lever upp till epitetet "en bild säger mer än tusen ord".

De två kvinnorna, som spelas av Agata Trzebuchowska och Agata Kulesza, är magnetiska, inte minst Trzebuchowska, som tydligen hittades på gatan och inte har någon skådis-erfarenhet innan. Hennes enorma pärl-ögon och till synes naiva uppsyn går inte att slita sig ifrån och utan att hon säger så mycket i filmen kan man läsa desto mer ur hennes ansikte. Ska bli riktigt intressant att se vad som händer med henne i framtiden!

Många snygga, vackra filmer har man sett genom åren, de flesta förstås i färg, men det är något med svarvitt som blir speciellt. Tänker på Spielbergs Schindler's List eller flera av Woody Allen's klassiska filmer.

På många sätt är Ida ingen direkt upplyftande film, men ändå är den just det. Med sitt helt magiska vackra foto och på det sätt som Idas ansikte konsekvent syns i nedre delen av bilden och det starka innehållet så blir Ida en både ett visuellt konstverk och en känslomässig upplevelse.

Ida finns numera på dvd.



Göran.

Bröderna James & Younger aka Keach, Carradine & Quaid

Western-filmen De Laglösa (The Long Riders) från 1980 är en film jag blir riktigt nostalgisk av att se om.  Och inser att jag nog inte sett hela filmen sedan det begav sig eller i varje fall för riktigt länge sedan. Man har ju många, många favoritfilmer och många underbara minnen från när man var novis i biomörkret och tyckte ofta att alla filmer man såg var det bästa som man hade sett.

Nu förtiden vet man ju att det kan vara farligt att se om filmer som gjorde starkt intryck på en i unga år just för att insikten om att tidens tand har gått alltför hårt åt filmerna och att man nästan sitter och tänker, hur kunde jag bli så förtjust i den här sunkiga filmen?

Därför blev jag något positivt överraskad av hur pass bra De laglösa överlevt och hur kul det var att se om den. Vid den här tiden var filmens regissör Walter Hill ett namn på g och hade de två kultfilmerna Driver (1978) och inte minst The Warriors (1979) som ju skapade en stor våldsdebatt i Sverige i bakfickan. Under de första åren av 80-talet skulle Hill fortsätta från klarhet till klarhet med Inkräktarna (Southern Comfort, 1981), 48 timmar (48 hours, 1982), filmen som lanserade fenomenet Eddie Murphy, och så en personlig favorit Streets of fire från 1984. Sedan stagnerade Hills karriär något även om han fortsatte leverera mer eller mindre stabila hantverk åren framöver.

Men tillbaka till De laglösa då, en med den tidens mått oerhört våldsam western-rulle om en av de mest kända och största bankrånarna från den tiden, ligan med bröderna Jesse & Frank James och Cole, Jim & Bob Younger.

Randy Quaid, Keith Carradine & Stacy Keach

Förutom att Hill gjorde en riktigt stabil och skickligt berättad historia, full av detaljer för att få fram en tidskänsla och realism, så bidrar Ry Cooders stämningsfulla musik otroligt mycket till att mejsla fram en av de kanske tio bästa western-filmer som gjorts. Kanske är jag i minoritet att tycka det, men dåtidens Hill hade ett sätt att göra film på som jag alltid varit väldigt förtjust i, han använde slow-motion på ett mycket effektfullt sätt och våldet och blodet känns inte spekulativt utnyttjat utan blir till en slags ödesmättad och faktiskt vacker dimension. Utan att för den skullen bli romantiserad, Walter Hill var en alldeles för hårdkokt regissör för att tillåta en film att bli sentimental eller blödig.

Bröderna James in action.

Det som slår en mest när jag ser om filmen är att jag nästan glömt att filmens bröder spelas av riktiga bröder som bröderna James där den mest kända av bröderna Keach, Stacy Keach, spelar Frank och den, för mig i varje fall, mindre kända James Keach som har huvudrollen som Jesse. Bröderna Younger spelades av Carradines, David, Robert & Keith och där är det väl David som idag känns som den som lyckades bäst i sin karriär med tv-serien Kung-fu och Kill Bill 1 & 2 som några av de klart bästa lysande stjärnorna i bagaget.

Bland de övriga i Jesse James gäng syns även bröderna Quaid, Dennis och Randy, som för övrigt också spelar bröder.

Bortsett från uppenbara klassiker så är De laglösa ett skönt bevis på att filmer man gillade som ung inte behöver visa sig vara rejäla besvikelser. Dom kan till och med vara en kick att se om igen!

Göran.

Blir väldigt nyfiken på en italiensk serie som visas nu på HBO nordic, serien heter 1992 och skildrar italiensk samtidshistoria. Vi ser ett Italien under tidigt 90-tal utifrån sex olika personer; bland annat en flicka som drömmer om och bli en så kallade "velina", programvärd i italiensk tv, en åklagare som försöker sätta dit korrupta politiker osv.

Det verkar finns en del gemensamt med Silvia Avollones mästerliga roman Stål och även fungera som en bakgrund till senaste årens politiska tumult runt landet och Berlusconis allt större inflytande över det italienska folket. TA

Casino...och hur allt var lite mer spännande förr...eller?

"When you love someone, you gotta trust them. There's no other way. You've got to give them the key to everything that's yours. Otherwise, what's the point? And for i while, I believed, that was the kind of love i had." Sam Rothstein.

Ser om Martin Scorseses Casino (1995) och trots spellängden (knappt 3 timmar) och den relativt sena timmen så sitter jag åter helt förhäxad framför burken. På många sätt tycker jag Casino speglar Scorseses mästerliga filmskapande på ett utmärkt sätt. Den har liksom allt som en Scorsese på topp ska innehålla. Storyn, regin. musiken, temperamentet, dialogen, manuset, skådisarna, allt är oklanderligt och så njutbart att beskåda. För mig är Casino, precis som hans övriga mästerverk, essensen av vad film handlar om och hur det ska upplevas och kännas. Scorsese är en mästare på att skapa nerviga, febriga, omtumlande och väldigt fysiska filmer som känns i hela kroppen och nästan lämnar dig som en urvriden trasa efteråt.

Casino, som blev mycket uppmärksammad när den kom för att det blev den sista filmen i Sverige att hamna i censurens saxar, en scen där en stackars gangster får sitt huvud mosat i ett skruvstäd, kan ses som en slags kusin till Maffiabröder (1990) då den rör sig i samma universum och inte minst har De Niro och Joe Pesci gemensamt. Och dessa två herrar har haft så fantastiskt många härliga och klassiska repliker mellan sig i Maffiabröder och Casino. Som te x denna när Joe Pescis karaktär inser att han är portad på alla casinon i Las Vegas. - So in other words, säger Nicky (Pesci), i'm fucked. Sam: - In so many words, yes.

Scorseses tidiga 90-tal är otroligt starkt och kan nästan räknas in med hans 70-tal och tidiga 80-tal med klassiker som Taxi Driver, Tjuren från Bronx, King of comedy och, i mitt tycke, grymt underskattade En natt i New York.

Förutom Maffiabröder så berikade Scorsese 90-talet med Cape Fear, Oskuldens tid och nämnda Casino. Sen har det varit lite svajjigt med riktigt bra filmer från den gamle mästerregissören, även om nyare verk som Shutter Island och The wolf of wall street har, i mångt mycket, innehållit en hel del av det som gjorde Scorseses bästa filmer till sådana upplevelser.

Noterbart med Casino är också Sharon Stone och hennes enastående insats i den filmen. Hon bevisade med stor tydlighet att hon hade ett betydligt större register än det hon visade i genombrottsfilmen Basic instinct. Precis som sina medsystrar och kollegor Michelle Pfeiffer och Lorraine Bracco i filmerna Scarface och Maffiabröder så blir Stone katalysatorn och motorn i filmen och visar på hur olycklig kärlek och en jäkla massa pengar och framgång inte funkar så bra ihop, inte i långa loppet i varje fall. Slutar alltid illa.

"...today it (las vegas) looks like Disneyland..." säger Sam Rothstein (De Niro) i slutet av filmen när han summerar tiden som varit och hur allt blivit.. Och lika vemodigt som han säger det känns det för tittaren, det blir nästan som ett statement över hur snabbt saker och ting förändras och hur allt det farliga och politiskt inkorrekta slipas ner och bort.

Inte undra på att det ofta nuförtiden måste känns mer spännande och utmanande för filmskapare, producenter och manusförfattare att söka sig bakåt i tiden för nya projekt. Ta bara tv-serien Mad Men's oerhörda framgång och betydelse i modern populärkultur. Hur många tittar inte bara på grund av att mycket som pågår i den serien nuförtiden är förbjudet eller anses förkastligt och otänkbart?

Säger inte att allt var bättre förr, men förr var det mycket som var bättre... och lite roligare. Eller?


Göran.