85 år gammal dör Tony Curtis, legendaren från filmer som I hetaste laget och tv-serier som Snobbar som jobbar har gått ur tiden, enligt dottern Jamie Lee Curtis i programmet Entertainment weekly.
Vi på Allvarligt talat sörjer förstås.
GS.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7874159.ab
torsdag 30 september 2010
Bonnie & Clyde's skapare död
Alltid tråkigt att höra om någon stor filmskapares eller skådis frånfälle, även om det i här fallet med regissören Arthur Penn kanske inte var så oväntat, han blev 88 bast.
Han gjorde massa filmer av olika slag, bråkade med etablissemanget och var en typisk produkt av regimskiftet inom amerikansk film på 60-talet då makten flyttades från filmmoguler och producenter till regissörer och skådisar.
Hans mesta kända rullar är ju förstås Bonnie & Clyde (1967) och Little Big Man (1970) och den förstnämnda är inte bara ett mästerverk och en milstolpe utan kanske den film som bäst definierar amerikansk 60-talsfilm. Med sin tidsskildring, med sitt temperament, med sin realism inom både våldet och teckningen av karaktärerna och miljöerna och inte minst sympatierna mot "samhällets fiender" Bonnie & Clyde gjorde att filmen blev den kultfilm och klassiker den är idag.
Kuriosa; hans storebror var den berömde fotografen Irving Penn som dog 2009.
En helt annan sak: Neil Youngs nya platta Le Noise är helt underbar! Karln är ensam med några gitarrer och mixen av hans sång, ett gäng lägereldssånger och några skrammelstycken på sättet bara han kan gör de blott 9 spåren till sann lycka!
Forever Young!
GS.
Han gjorde massa filmer av olika slag, bråkade med etablissemanget och var en typisk produkt av regimskiftet inom amerikansk film på 60-talet då makten flyttades från filmmoguler och producenter till regissörer och skådisar.
Hans mesta kända rullar är ju förstås Bonnie & Clyde (1967) och Little Big Man (1970) och den förstnämnda är inte bara ett mästerverk och en milstolpe utan kanske den film som bäst definierar amerikansk 60-talsfilm. Med sin tidsskildring, med sitt temperament, med sin realism inom både våldet och teckningen av karaktärerna och miljöerna och inte minst sympatierna mot "samhällets fiender" Bonnie & Clyde gjorde att filmen blev den kultfilm och klassiker den är idag.
Kuriosa; hans storebror var den berömde fotografen Irving Penn som dog 2009.
En helt annan sak: Neil Youngs nya platta Le Noise är helt underbar! Karln är ensam med några gitarrer och mixen av hans sång, ett gäng lägereldssånger och några skrammelstycken på sättet bara han kan gör de blott 9 spåren till sann lycka!
Forever Young!
GS.
onsdag 29 september 2010
Ensam ung man söker titelöversättningar
Väldigt typiskt till och med.
Här har man gått runt en period och inte klagat, ska jag inte skriva. Snarare, har undertecknad gått runt och efterlyst med ljus och lykta - flera översättningar av utländska filmtitlar.
Vad ser jag då utanför tunnelbanan en mörk höstmorgon? En reklampelare lyser mot mig, Julia Roberts möter inte min blick. Men jag ser på henne. Hon ser ut som en reporter. Håret är uppsatt. Hon lägger en penna mot munnen. Hon har inte åldrats ett dugg sedan Pretty woman (1990), men det är ett annat ämne. Nedanför Julia Roberts läser jag ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” (Eat pray life)…
Jaha. Där fick man. Äntligen en svensk titelöversättning. Men var det så här jag ville ha det?
Läste nyligen en träffande artikel av filmskribenten Fredrik Sahlin i månadsmagasinet VI, där han konstaterar att svenska filmtitlar av utländska filmer är på utdöende. Han jämför med 90-talets början, då det vimlade med ”Dödligt” i nästan varje titel av amerikanska mainstream filmer.
Tro mig, jag är inte någon reaktionär eller blå gul patriot eller så. Inte heller någon språkpolis. Men jag kan sakna variationen i språket, i bio annonserna. Läs bara: Ghost writer, Crazy heart, Inception, Wall Street 2, Nowhere boy, Kings of Persia osv.
Ingen dör ju av språklig variation , inte sant?
Aldrig förr har det gjorts så stor skillnad som nu på inhemsk och utländsk film. Titlarna som är av svenska språket, ja de är sannolikt nordiska produktioner, resten är amerikanskt eller dylikt. Givetvis ska man inte krysta fram översatta titlar bara för att. Men filmtitlar ska kittla, väcka intresse och framförallt få oss vilja se filmen. I vissa fall, ser jag ingen anledning att göra en insats, när filmen heter t ex Nothin hill (1999) eller titeln syftar på en specifik plats eller stad. Men nog fasen är det roligare att säga ”två biljetter till Sex, lögner och videoband än Sex lies and videotapes (1989).
Nog fasen är det roligare att säga i biokassan, ”två biljetter till Dödligt vapen (1987) än säg, två biljetter till Lethal weapon” (skulle nog uttalas, Let all vää pån på svengelska).
Det fattas bara att, snart när vi går på bio, så säger vi inte bio. Vi säger att vi ska på Cinema ikväll, och vi köper tickets istället för biljetter. Och jag vill ha two istället för två.
Historiskt är det också alltid kul med biotitlar, att titta tillbaka och se trender i språket, i titlar, det säger lite om vår samtid. Och jag kan beundra någons eller någras mödosama arbete med att skapa en spännande titel för en europeisk eller asiatisk film, eller amerikansk film för den delen.
Till sist, Darling är en ju en svensk film. Men bättre titel, hade den knappast kunnat få. Ibland är engelskan, dessvärre, något nödvändigt ont.
TA
söndag 26 september 2010
Jacks finfina intro på 00-talet
Man glömmer dock Nicholsons finfina början av 00-talet. Han spelar nybliven pensionär i
både Sean Penns The Pledge (2001, Löftet) och i Alexander Paynes About schmidt (2002).
I About schmidt spelar Nicholson en pensionerad försäkringstjänsteman, Warren Schmidt, som mister sin hustru, och tar sig ut på landets vägar med en husbil. Samtidigt skriver han brev till en nybliven fosterson, N´dugo, någonstans i tredje världen.
Schmidts resa har dels syftet att hitta tillbaka till ett svunnet förflutet (dottern ska gifta sig), och dels för att hitta en ny identitet. Livet efter arbetslivet, familjen och äktenskapet…
Det är en strålande film om manlighet i kris. Somliga må vara trötta, rent av less på temat, men jag vill bara ha mer.
Det är underhållande, lågmält och eftertänksamt. Nicholsons bittra man är väldigt ensam, och påminner en del om Mikael Segerströms karaktär i Johan Klings Darling (2007).
About schmidt berör mig in på bara skinnet, jag skrattar, gråter och omfamnar Jack Nicholson. Har han varit bättre än så här? Säkert. Men sällan har rollerna legat så nära honom själv som dessa ”åldersstigna” karaktärer.
I Intervjuer(http://movies.about.com/library/weekly/aaaboutschmidtinta.htm http://www.filmmonthly.com/Profiles/Articles/JNicholson/JNicholson.html) säger Nicholson att karaktären Warren Schmidts sökande efter en identitet när han drabbas av förluster, var lätt att relatera till. Bland annat kunde han enkelt koppla Warren Schmidts alltmer distanserad kontakt med dottern med sitt eget privatliv.
Mest intressant är att se hur olika man ser på saker och ting. I en recension (http://www.brightlightsfilm.com/39/aboutschmidt.php) anses det att filmen är enbart dynga. Recensenten saknar både ironi i vissa scener och tycker sig uppleva About schmidt paradoxalt nog alldels för – ironisk. Jaha, vad att göra?
TA
onsdag 22 september 2010
Någonstans i Los Angeles
Såg en tidig förhandsvisning av Sofia Coppolas hett efterlängtade "Somewhere", hennes första film sedan den pastellfärgade kostymrullen "Marie Antoninette" 2006.
Jag kommer med en riktig recension närmare premiären den 22 oktober, men kan inte hålla mig från att avslöja lite om mina tankar om filmen. Precis som "Lost in translation" utspelas den på ett hotell, det kändistäta Chateau Marmont i Los Angeles, och även denna gång står en uttråkad, självdestruktiv filmstjärna i fokus. Han lever filmstjärnelivet med sprit och kvinnor men är också väldigt ensam. En dag kommer hans 11-åriga dotter på besök och det vilda leverne bromsas upp och Johnny Marco, som han heter och spelas av Stephen Dorff, börjar se sitt liv med nya ögon.
Så likheter med Lost in translation finns, men Somewhere är ändå något annat. En annan känsla.
En långsam film, väldigt lite dialog och knappt någon musik heller förutom den som finns i de olika scenerna, som från en bandare i Johnnys rum som tillhör två blonda strippor som pole-dansar för honom.
En långsam, tyst film som nog många kommer uppfatta och känna som tråkig.
Men jag tror Coppola är ute efter det. Visa hur livet kan vara. Hur tomt och meningslöst det kan kännas. Hur uttråkad man kan vara även som uppburen och poppis filmstar. Och hur svårt det är att bryta ett mönster.
Somewhere är inget för alla, inte ens för alla som gillat Coppolas övriga filmer.
Men jag gillade den. Hur mycket eller lite blir klarare i en kommande recension!
GS.
tisdag 21 september 2010
Tracks nedläggning lämnar ett stort tomrum
Flera av oss kan minnas en tidig lördag eftermiddag i Tracks tecken. Vi hör bubblare presenteras, raketen, och listan räknas ner från och med plats 20.
Jag blev alltid väldigt spänd inför topp 10. Och första platsen var alltid lika spännande att få presenterad.
Det är obeskrivligt trist att konstatera att Tracks ska läggas ner. Kindvall har haft god känsla för ”nästa stora grej”, och förmåga att balansera både mainstream och smalare indie-pop.
Kindvall är enormt kunnig, intressant också att han aldrig bekänt ”färg” inom popmusiken, offentligt.
I intervjuer med honom har jag bara lyckats förstå att Nirvana uppskattades av herr Kindvall.
Det är möjligt att programmet har förlorat sin starka förankring i pop samtiden, med tanke på skivbutiksdöden och dagens tekniska möjligheter med nedladdning och annat. Å andra sidan vad ska ersätta kunskaper, urval och pedagogisk vägledning? Och vad är meningen om det finns en hel pop-djungel där ute, om ingen kan visa vägen?
Det ska bli sannerligen intressant att se hur SR utvecklar arvet efter Tracks. Förhoppningsvis förstår ledningen att behovet efter ny popmusik aldrig upphör att existera. Men också att det krävs kunskap för att popmusik ska kännas meningsfull.
Undrar hur dagens unga upptäcker sina kommande favoritband idag? En del genom Tracks, det är jag övertygad om. När Tracks har tystnat för evigt, då kommer många förstå dess storhet och vad vi har gått miste om.
TA
Trackshits (i urval)
A new England, Kirsty McCall (1985)
You´re the inspiration Chicago
Slave to love Bryan Ferry
Each time you break me heart Nick Kamen (1986)
Take my breath away Berlin
Heartbeat Don Johnson
You Came Kim Wilde (1987)
It´s a sin Pet shop boys
You win again Bee Gees
Så länge vi har varann Ratata
Little lies Fleetwood mac
Secret service I´m so i´m so i´m so
Crowded house Dont dream its over
Suzanne Vega Luka
Phil Collins Groovy kind of love (1988)
U2 Desire
Transvision vamp Baby i dont care (1989)
Cure Lovesong
Tears for fears Woman in chains
Chris Isaak Wicked game (1991)
EMF Unbelieveable
KLF 3 am eternal
Manic street preachers Suicide is painless (1992)
Brainpool bandstarter (1995)
Blur the universal
Oasis Whatever
Pulp common people
Edwyn Collins A girl like you
Kent Kräm (1996)
St Etienne He´s on the phone
Suede Trash
Bob Hund Istället för musik: förvirring
Depeche mode It´s no good (1997)
The Verve Bittersweet symphony
Radiohead Karma police
måndag 13 september 2010
Somewhere in Venice
Filmfestivalen i Venedig avslutades i helgen och det finaste priset, Guldlejonet, gick till Sofia Coppolas senaste rulle Somewhere om en rumlande filmstjärnas uppvaknande i och med att han träffar och börjar umgås med sin dotter. Utspelas på ett av de mer kända hotellen i Los Angeles och ska enligt uppgift ha sverige-premiär i oktober.
Kan den kvinnan göra en dålig film? Virgin suicides, Lost in translation, Marie Antoinette och nu Somewhere som bara verkar fortsätta Coppolas framgångsvåg.
Ser jag fram emot Somewhere?
Eh, har påven en fånig hatt på sig?
GS.
Kan den kvinnan göra en dålig film? Virgin suicides, Lost in translation, Marie Antoinette och nu Somewhere som bara verkar fortsätta Coppolas framgångsvåg.
Ser jag fram emot Somewhere?
Eh, har påven en fånig hatt på sig?
GS.
fredag 10 september 2010
Salt action med Jolie
Lite kul ibland att jämföra amerikanska och brittiska kritiker med svenska filmkritiker, ofta är det väldigt stor skillnad vad dom tycker. Nya actionfilmen Salt med Angelina Jolie blev ganska så svalt mottagen här, medan i USA fick den visserligen blandade recensioner men t ex den gamla räven Roger Ebert delade ut maxbetyg och menade bland annat att som spionrulle och ur rent underhållningsvärde var den kalas och Jolie var strålande som tuff actionhjältinna.
Jag väger nog något mer åt Eberts håll än många av de griniga svenska kritikerna även om jag inte skulle ge den högsta betyg, en stark trea eller en svag fyra (eftersom jag ändå blev positivt överraskad) hade jag delat ut.
Fick lite vibbar till en av 80-talets bästa thrillers - Ingen utväg (No way out) från 1988 ? med Kevin Costner och Sean Young, där Costners lirar dubbelagent. Tankarna gick även till tv-serien 24 där inget är vad det verkar och onda typer planerar presidentmord och attacker i det tysta.
Visst är Salt något av en Bourne- light och mycket har vi sett förut och hade den kommit ut för 10 år sen skulle den nog rönt större framgångar. Men regissören Philip Noyce kan sin sak, han har ju tidigare gjort ett par Tom Clancy- filmatiseringar med Harrison Ford - Patriot Games och Clear and Present Danger och låg bakom Nicole Kidmans genombrott i Lugnt vatten.
Den är snygg, underhållande på ett nästan pojkboksäventyrsaktigt (oj det var ett långt ord!) sätt och innhåller många täta och spännande actionscener. Det rafflande består mycket i vem Salt egentligen är. Man känner sig hela tiden osäker på om hon verkligen är en rysk mullvad eller om hon blivit oskyldigt anklagad.
Precis som filmen Jagad är Jolie på flykt i stort sett hela filmen och trots en del logiska luckor och en lite väl otrolig story och ett slut som också känns väl osannolikt så lämnar i varje fall jag filmen med känslan att jag vill ha mer av Salt. Om det nu blir en fortsättning, allt är upplagt för det, men sen handlar det ju om inspelade pengar och frågan om ifall den amerikanska publiken egentligen är redo för en kvinnlig actionhjältinna i en rad rullar som Bourne eller Bond.
Men är det någon som passar som actionhjältinna är det ju Jolie. Hon har det rätta virket. Kanske kan också Salt hjälpa till att bleka minnet av Jolie's mindre minnesvärda Tomb Raider filmer...
GS.
Jag väger nog något mer åt Eberts håll än många av de griniga svenska kritikerna även om jag inte skulle ge den högsta betyg, en stark trea eller en svag fyra (eftersom jag ändå blev positivt överraskad) hade jag delat ut.
Fick lite vibbar till en av 80-talets bästa thrillers - Ingen utväg (No way out) från 1988 ? med Kevin Costner och Sean Young, där Costners lirar dubbelagent. Tankarna gick även till tv-serien 24 där inget är vad det verkar och onda typer planerar presidentmord och attacker i det tysta.
Visst är Salt något av en Bourne- light och mycket har vi sett förut och hade den kommit ut för 10 år sen skulle den nog rönt större framgångar. Men regissören Philip Noyce kan sin sak, han har ju tidigare gjort ett par Tom Clancy- filmatiseringar med Harrison Ford - Patriot Games och Clear and Present Danger och låg bakom Nicole Kidmans genombrott i Lugnt vatten.
Den är snygg, underhållande på ett nästan pojkboksäventyrsaktigt (oj det var ett långt ord!) sätt och innhåller många täta och spännande actionscener. Det rafflande består mycket i vem Salt egentligen är. Man känner sig hela tiden osäker på om hon verkligen är en rysk mullvad eller om hon blivit oskyldigt anklagad.
Precis som filmen Jagad är Jolie på flykt i stort sett hela filmen och trots en del logiska luckor och en lite väl otrolig story och ett slut som också känns väl osannolikt så lämnar i varje fall jag filmen med känslan att jag vill ha mer av Salt. Om det nu blir en fortsättning, allt är upplagt för det, men sen handlar det ju om inspelade pengar och frågan om ifall den amerikanska publiken egentligen är redo för en kvinnlig actionhjältinna i en rad rullar som Bourne eller Bond.
Men är det någon som passar som actionhjältinna är det ju Jolie. Hon har det rätta virket. Kanske kan också Salt hjälpa till att bleka minnet av Jolie's mindre minnesvärda Tomb Raider filmer...
GS.
lördag 4 september 2010
Höga tankar om Madsen
Så har kärnkraftdokumentären Into Eternity, haft premiär, med manus och regi av Michael Madsen!
Wow, en av Hollywoods eviga bad boys har gått och klippt sig och "skaffat sig ett jobb", minsann.
Trodde vi först.
Sedan vid en närmare koll - Into eternity är en dansk dokumentär av Michael Madsens danske namne...
 |
| Dansken Michael Madsen |
torsdag 2 september 2010
Ritchie's Sherlock Holmes
Efter att ha sett Sherlock Holmes på blu-ray kan jag förstå hur de bokstavstrogna och konservativa fansen blev lite upprörda. Robert Downey Jr är ganska ung, ser bra ut, vältränad med en sexpack, boxas och slåss och är allmänt hyfsat fjärran från de klassiska Sherlock Holmes typerna man sett innan.
Men för en som inte sett så mycket Sherlock Holmes, eller läst så mycket heller för den delen, så blir det nog att man ser filmen med lite andra ögon.
Tyckte den var snygg, scenografin var läcker och tidsandan kändes realistiskt fångad. Downey Jr. har en speciell spelstil, tycker det är kul att han gjort comeback med dunder och brak, han lyckas få in det lite skeva och skruvade i sina karaktärer, vad han än lirar och det blir annorlunda och bra.
Jude Law som Watson funkar också även om han blir lite blek i jämförelse med Downey Jr. Gillar också Rachel McAdams som Holmes "love interest" med ett skumt förflutet och dubbla lojaliteter.
Guy Ritchie verkar vara tillbaka i smöret igen, efter en radda mediokra rullar som gått ganska spårlöst förbi. Eller så har framgången med Sherlock Holmes mer att göra med själva varumärket och de två stjärnorna i huvudrollen? Nämnas bör också Mark Strong, skurken Lord Blackwood. För mig en ny bekantskap men bara nån dag senare såg jag Strong i den skruvade och snart dvd-aktuella actionfilmen Kick-Ass (som jag kommer skriva om inom kort).
Hur som helst är Sherlock Holmes värd att se. Conan Doyle meets James Bond...
GS.
Men för en som inte sett så mycket Sherlock Holmes, eller läst så mycket heller för den delen, så blir det nog att man ser filmen med lite andra ögon.
Tyckte den var snygg, scenografin var läcker och tidsandan kändes realistiskt fångad. Downey Jr. har en speciell spelstil, tycker det är kul att han gjort comeback med dunder och brak, han lyckas få in det lite skeva och skruvade i sina karaktärer, vad han än lirar och det blir annorlunda och bra.
Jude Law som Watson funkar också även om han blir lite blek i jämförelse med Downey Jr. Gillar också Rachel McAdams som Holmes "love interest" med ett skumt förflutet och dubbla lojaliteter.
Law, Downey Jr & McAdams.
Guy Ritchie verkar vara tillbaka i smöret igen, efter en radda mediokra rullar som gått ganska spårlöst förbi. Eller så har framgången med Sherlock Holmes mer att göra med själva varumärket och de två stjärnorna i huvudrollen? Nämnas bör också Mark Strong, skurken Lord Blackwood. För mig en ny bekantskap men bara nån dag senare såg jag Strong i den skruvade och snart dvd-aktuella actionfilmen Kick-Ass (som jag kommer skriva om inom kort).
Hur som helst är Sherlock Holmes värd att se. Conan Doyle meets James Bond...
GS.
onsdag 1 september 2010
När filmens bilder får förklara verkligheten
Lyssna gärna på Livet och Döden (28/8) i SR P1 med temat Spegeln. Regissören Ruben Östlund berättar där om hur hans filmreferenser får förklara verkligheten.
http://www.sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramId=3443
I centrala Stockholm blev han och en kamrat ögonvittne till ett bankrån. Genast tänker Östlund på bankrån från filmen värld. Ni vet, scener där rånare bryter sig in och bankanställda grips av panik. Och där en medarbetare har tillgång till en knapp dold under disken. Ett enda knapptryck kan leda till omedelbart polisförstärkning. Vilken sekund som helst.
Point break (1991) är väl den film jag förknippar mest med bankrån. I Kathryn Bigelows sevärda actionfilm rånar ett surfargäng med Patrick Swayze i spetsen flera banker. Skurkarna är iklädda kostymer och presidentmasker. Rånen är ett medel för att kunna leva Drömmen.
Forskningen inom pedagogiken har visat att rörliga bilder har stort inflytande och påverkan på oss. Vi kan minnas upp till 65 % av innehållet, 3 dagar efteråt, om det audiovisuella minnet har stimulerats (Kunskapskällor för skolan, 1985, Bo Nilsson/Bengt Richardsson).
http://www.sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramId=3443
I centrala Stockholm blev han och en kamrat ögonvittne till ett bankrån. Genast tänker Östlund på bankrån från filmen värld. Ni vet, scener där rånare bryter sig in och bankanställda grips av panik. Och där en medarbetare har tillgång till en knapp dold under disken. Ett enda knapptryck kan leda till omedelbart polisförstärkning. Vilken sekund som helst.
Point break (1991) är väl den film jag förknippar mest med bankrån. I Kathryn Bigelows sevärda actionfilm rånar ett surfargäng med Patrick Swayze i spetsen flera banker. Skurkarna är iklädda kostymer och presidentmasker. Rånen är ett medel för att kunna leva Drömmen.
Många tänker nog bankrån är lika med filmen En satans eftermiddag (1973) med Al Pacino. På senare år har Michael Manns Heat (1995) och Spike Lees Insider man (2002) speglat bankrånens genomförande och dess psykologi. Det är utdragna och svettigt dramatiska bankråns skildringar.
Forskningen inom pedagogiken har visat att rörliga bilder har stort inflytande och påverkan på oss. Vi kan minnas upp till 65 % av innehållet, 3 dagar efteråt, om det audiovisuella minnet har stimulerats (Kunskapskällor för skolan, 1985, Bo Nilsson/Bengt Richardsson).
Under 90-talet gjorde advokaten John Grisham kometkarriär som romanförfattare. Hans romaner blev på modet och flera filmatiseringar kom till, Klienten (1994), Pelikanfallet (1993), Firman (1993) och Juryn (1997) för att bara nämna några exempel. Det är sämre ställt med svenska filmer som skildrar rättsprocessen, men visst finns det små glimtar i Tusenbröder (2002) och i Sökarna (1993) samt andra ungdomsfilmer, men knappast med pedagogiskt syfte. Jag väntar spänt på en autentisk svensk rättegångsthriller! Undrar vad Jens Lapidus gör just nu? TAInte helt ovanligt är ju att skolelevers förkunskaper av svenska rättsförhandlingar baseras på amerikanska filmer och dess rättegångsscener.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)