Förträfflig Beckinsale i ny Jane Austen-filmatisering

LOVE AND FRIENDSHIP
irländsk-fransk och holländsk film i regi  och skriven av Whit StillmanMedverkande: Kate Beckinsale, Jemma Redgrave, Stephen Fry, Cloë Sevigny,
Emma Greenwell och Xavier Samuel, m fl.
Speltid: 92 minuter
Betyg: AT AT AT AT


18 år sedan har gått senast vi såg dem tillsammans i Last Days of disco (1998). Kate Beckinsale och Cloë Sevigny "ägde" discogolven i New York och Whit Stillman kunde inte bara triumfera i smart dialog, härskartekniker och kulturkrockar. Han gjorde även då en av tidernas bästa musikfilmer och en slags "ungdom blir vuxen-skildring i överklass miljö. Och han om någon, kan ju överklassen ut och innan. Stillman är själv uppvuxen i den, och har pluggat på Harvard.

Nu ser vi trion återförenas i Love and friendship, och det är en film som nu 64-åriga Whit Stillman velat göra länge. Han är som bekant, en Jane Austen beundrare av rang, och detta är väl lite av ett "drömprojekt" som nu blir av.

Här ger han oss sin "knasiga osannolika version", enligt honom själv, av författarinnans roman Lady Susan. https://www.pressreader.com/sweden/svenska-dagbladet/20160911/282140700831594

Regissören lär också ha sagt, att han ville göra, "en lättsam, optimistisk och rolig film med lite Rivierans guldgossar-känsla" https://www.pressreader.com/sweden/aftonbladet/20160923/282729111375544

Och på sättet han gör det på....

Inledningen är visserligen kantig, lite rörig och torr, lite typiskt för Stillman. Hur ska jag gilla detta? tänker jag först. Hinner även fundera, vilka av dessa blanka figurerar ska hitta hem till mitt hjärta , tro? Ingen?

 Men en bit in filmen - vänder det.  Berättelsen får sjunka in och filmen och framförallt Whit Stillman får "flöde" eller "flyt" i sitt berättande , om man så vill. Och när Love and friendship väl lossnar, uppdagas en djupt underhållande film med en förträfflig Kate Beckinsale i den ledande rollen som Lady Susan.

Hon verkar som gjord, som född för och gestalta den här kvinnan. Hon är cynisk, lömsk och oerhört manipulerande och taktiskt skicklig. Och rolig! Och vacker som bara Marisa Tomei!

Det är i slutet av 1700-talet och berättelsen som ni förstår, när det gäller Jane Austen , utspelar sig på den engelska landsbygden och i London. I de finare kretsarna. Lady Susan är en änka som vill säkra framtiden för sin dotter och för sig själv. Det gäller att hitta rätt man för dem båda....

Som en amoralisk schackspelare vrider hon och vänder in och ut på "kandidaterna".... Den fånige och virrige Sir James Martin, den valpige men eleganta Reginald DeCourcy och den ståtlige Lord Manwaring....

Det är småkul, det är fantastiska miljöer, dialogen är rapp och det är en fröjd och får följa med Lady Susan in i hennes "agenda". Whit Stillman har också valt och driva med (kostymdramats) Jane Austen klichéerna och göra det oväntade , han ger knappt utrymme, alls för den "verkliga kärleken" eller "romansen". Det blir mest fokus på Lady Susans "fingertoppkänsla" och beräknande spel....

Cloë Sevigny då? Hon spelar Lady Susans bästa väninna, amerikanskan Alicia.  Om Sevigny och Beckinsale inte var helt kontanta för 18 år sedan , då de drack Whisky Sour och nabbades om killar bland discokulor, så är det annat här. Korsetter, Intensiv brevväxling dem emellan, barockmusik och systerskap.
Magnifikt.
TA

Ypperlig "katastrof"-film från Soderbergh

Steven Soderbergh måste sägas är en mångsidig och varierande filmregissör och han överraskar med jämna mellanrum. Ena stunden gör han Oceans eleven och vid nästa gör han filmer om Che Guevara.

Det är uppfriskande.

Han förlitar sig inte till en enda genre eller gör verkligen inte som Woody Allen - upprepar sig och göra om i stort sett samma film, år efter år.

Hans film Contagion (2011) är riktigt , riktigt bra. Det är inte bara stjärnspäckat , det är också bitvis gastkramande spänning.

Världen och USA slås av en influensa som snabbt dödar människan. På några dagar dör 8 människor och många flera anmäls insjukna. I all denna stigande oroshärd berättas det utifrån flera olika personers perspektiv. Var kommer viruset i från? Hur många smittas av en person? osv. Kate Winslet spelar en virusexpert som söker svar på dessa frågor. Man lyckas spåra viruset i Hong Kong. TA

Det är så typiskt. Vill så gärna se om Ang Lee The Ice storm (1997). När det äntligen är dags, - så fastnar filmen i VHS-spelaren. TA

När Gus Van Sant överträffade sig själv

I sköljvattnet av en massaker på en skola i Columbine i USA gjorde filmregissören GusVan Sant sin film Elephant (2003) som speglar över vad som hände.

Det här är som många andra tidigare redan påpekat , förmodligen inte bara Van Sants bästa film i karriären, det är kanske 00-talets främsta amerikanska film.

Filmen försöker aldrig moralisera eller ens förklara varför eller framföra pekpinnar. Det förekommer en del antydningar och ett mer försiktigt "kanske".

Vi ser händelsen berättas om och om igen utifrån flera olika elevers perspektiv. Samma dagliga rutiner spelas upp och för varje person , ser vi nya saker i samma skeende. Det är stor filmkonst.

Ingen annan än Van Sant kan skildra ungdomar på det här - känsliga och  inspirerande viset.

Så levande, så äkta, så lite regisserat och så lite skådespelande. Det känns ruggigt dokumentärt och väldigt nära. Väldigt personligt. Han är en utmärkt ur tolkare av ungdomar och tonåringar. Här finns en sällsynt god förtrogenhet för och insupa olika beteenden, en lyhördhet för unga människors dialoger och uttryck och en god känsla för och fånga unga människors vilsenhet och sökande - efter sig själva, vad de vill vara och tro sig vara.....

Samtidigt känns Elephant distanserad och betraktande, ständiga filmbilder på ryggtavlor och det är väldigt få gånger vi ser ansiktena eller framifrån perspektiv. Och detta får mig begrunda varför Van Sant valt att göra som han har gjort?

Den här typen av bildberättande har ju även "smittats" hit till Sverige, inte minst kan vi se influensen i Jesper Ganslandts filmer (Apan).
Men jag gillar det. Det är stilbildande, speciellt,  unikt, och skapar en krypande och suggestiv energi. Det har också blivit karaktäristiskt för Gus Van Sants efterkommande filmer ( t ex Paranoid park)

Det här är en skrämmande film, det känns, och det bränns. Vi ser skolans hierarki, och vi ser mobbingen och vi ser fotbollsgrabbarna som "kammar" hem popularitetspoängen, trånande blickar och tjejerna.

Vi ser den utstötte flickan med glasögon och ofördelaktigt utseende välja böckernas värld och extraknäcka på rasterna inne i biblioteket. Hon vägrar klä sig i kortbyxor på gymnastiken. Men läraren fortsätter tjata.

Vi ser hur de populära, trådsmala tjejerna gör sällskap inne på toaletten. Och de sätter fingrarna i halsen.

Vi ser hur en blond halvlång hårig kille får säga ifrån sin fulle pappa att inte köra bilen till skolan. Han ber fadern går ur bilen. Och det händer inte direkt rekordsnabbt, om man säger så. Fadern tycker ju sig kunna köra bil och ser inte hur bilen skakar fram och hur den kör igenom rabatter....

Och samme  kille ser också att något hemskt är på väg och hända.... Han möter två skolkamrater ute på skolgården. De är  tungt beväpnade och vandrar runt i kamouflage mundering, med bestämda steg in mot skolentrén längs med skolgården....De säger till honom och dunsta....

Vi ser Van Sants alter ego, en fotograf som med undersökande blick och kamerans blick ständigt letar "nya bilder". Han ägnar all tid han kan i labbet och framkalla bilder. Han gillar porträtt. Och han lyckas efter mycket möda och övertala ett par och posera framför kameran.

Och även om det aldrig sägs rakt ut , varken från honom eller någon annan, så är han att förmoda - gay, vilket har visserligen sekundär betydelse i sammanhanget.
Men det är ändå en detalj som inte alls är oviktig. När vi följer den unge fotografen igenom skolkorridorerna och längs med skåpen, hör vi hur en grupp av skolkamrater diskuterar- om kan man se på någon att han är gay? Det kan man inte....Det är bara något vi tror att vi kan göra.... Så även bland oss i "publiken".... Allt vi ser  - är bara vad vi tror oss se....

Det är ett stycke briljant bildberättande och det är bara ett exempel av många flera som fullständigt radas upp i den här filmen....

Fotografen blir också mobbingoffrets antites eller totala motsats. Han väljer ju att skapa och vara konstruktiv. Viga livet åt konsten.
Den andre väljer att förstöra och krossa och utplåna...Död åt alla, det ska bli "hans livsgärning"....

Och förövarna är de mobbade. Mobbade killar som vill få upprättelse och få hämnd. I deras ledsamhet, i deras sorg, ilska och vrede växer ett HAT som blir större än någonting annat. De ser hur Hitler "hjärntvättar" Europa på teve, och spelar ett teve spel som går ut på och döda så många på så kort tid som möjligt. De beställer hem vapen från nätet. Maskingevären levereras med bud och kräver enbart en underskrift. Han tänker döda sig själv genom och döda alla andra. Och han formulerar inför sig själv och sin kamrat; "jag har aldrig hånglat med en tjej"...

Under skollunchen äter han inte. Han går runt med ett anteckningsblock och noterar nödutgångar och liknande. En tjej frågar honom, vad han sysslar med. Han kollar snett upp och säger bara , "min plan. Du kommer, minsann få se".

Det är dock en film som är dessvärre , ständigt aktuell. Och filmen förtjänas och se om och väcka samtal och debatt. Vad är det som får barnen och vilja skjuta ner sina kamrater och lärare? Och hur kan det gå så långt att utstötta och mobbade elever väljer just den vägen?

Gus Van Sant har gjort ett mästerverk, en film det kommer talas om i decennier framöver. Och som vi aldrig glömmer. TA

Gangsterfilmen som upprörde Thatcher

Harald Shand (Bob Hoskins) styr Londons undre värld. Det är 80-tal. Tillsammans med sin lojale hustru Victoria (Helen Mirren) leder de "bolaget". Men något stör. Något hotar deras rikedomar och maktinflytande.

Allt börjar med att Shands bäste vän , Colin (Paul Freeman som spelade Belloq i Jakten på den försvunna skatten) knivmördas i en simhall. Sedan sprängs bomber mot hans moder och vid hans favoritpub. Det hittas även en bomb i Shands kasino....
Samtidigt skall han försöka genomföra en större affär med amerikanska kollegor som är på blixtvisit i London....

John McKenzies Den blodiga långfredagen (1980) sägs ha upprört dåvarande regeringen i Storbritannien. Filmen blev impopulär bland Margot Thatchers "lag". I filmen skildras nämligen IRA som ett oövervinnligt hot, som inte ens Londons främsta gangstrar rår på. Och det skall väl sägas att filmen kom vid en tid då det härjade som allra mest i den "irländska" konflikten. (Empire - the greatest crime Movies ever - s.58, The Long good friday, Adam Smith)

Pierce Brosnan har en liten roll i filmen, håll utkik efter en ung Alan Ford! Han känner ni igen från Lock , stock and smoking barrels (1998) och Snatch (2000). Och Guy Ritchie har nog varit lite inspirerad av den här filmen när han har gjort sina hårdkokta gangsteruppgörelser i London.
TA

Läser Erik Augustin Palms intervju med Werner Herzog med stort nöje. http://www.svd.se/werner-herzog-mina-ideer-ar-som-inbrottstjuvar-i-natten/i/senaste/om/kultur

Blir även nyfiken på Herzogs dokumentär , Into the inferno ,  där regissören reser runt och besöker flera av världens vulkaner och funderar över människans relation till dessa. TA

En syn av det förgångna

Journalisten Aleksej "Aljosja"(Aleksandr Cherednik) återvänder till St Petersburg efter 16 års leverne i exil. Han får ett föga varmt mottagande. I hans gamla hemland ser han Coca Cola skyltar och ett annat samhälle än det han  lämnade. Det talas om fria val , men alla vet att det är pengarna som styr. Korruptionen är ett faktum.

Hur var den där friheten som du ville ha? frågar en kvinnlig bekant honom. "Skrämmande" , säger han kort och snabbt, och tar ytterligare en cigarett....

I familjens lägenhet bor det andra människor....

Han ser hur gangsters roffar åt sig stora matbufféer.... Han själv nöjer sig med mineral vatten....

Han möter sin bäste vän och umgås med honom och dennes dotter. De berättar om Aleksejs fader, en mäktig politiker, och om hur hatet mot honom bara blir starkare för var dag som går....

Kärleken är starkare än döden (1996) är samhällskritisk, poetisk, underskön, om än en dyster film. Den är intressant, det är en kvarleva , ett levande tidsdokument från Östblocket efter murens fall. Här förekommer referenser till Hamlet och Bröderna Karamazow. Det snuddar vid filosofiska förgreningar och bitvis är det här en film som drabbar dig.

Regissören Andrej Nekrasov gick sedan vidare till och göra dokumentärer. Han har bland annat gjort en film (Bunt del Litvinenko) om spionen Litvinenko (2007).  Regissören har även en liten roll  i Kärleken är starkare än döden. Han spelar programledare i ett teveprogram. TA

Vampyrernas natt

Systrar (Jenny Lampa och Ruth Vega fernandez) är jagade i Stockholmsnatten. De är vampyrer. Och de behöver blod för och överleva. När en av dem dödat en MC-ledare får de ett MC-gäng efter sig och Vera och Vanja får fly för livet nere i tunnelbanan och längs de stora mörka gatorna.
Det är då Vanja (Vega) lämnar beskedet.

Beskedet som skvallrar om att hon vill inte fortsätta leva som en vampyr. Hon vill försöka vara "som alla andra"....

Peter Pontikis (född 1976) lovande långfilmsdebut Vampyrer (2008) skulle lite slarvigt kunna beskrivas som "ett möte mellan John Carpenter och Ingemar Bergman".

Här finns blinkningar till B-filmen och Carpenters lite tuffa och råa och hänsynslösa stil. Stockholmsnatten har nog aldrig porträtterats på det här viset, ensamt och övergivet. Det är som Folket har lämnat staden. Och kvar blir frijazz, kåta taxichaufförer, laglösa mc-gäng och vampyrer.

Men Drömmarna och Kärleken försvinner inte.

De får liv lite ironiskt i genom vampyrerna.
Vampyrer i den här filmen är mer mänskliga än människorna själva.
Och vid stadens anonymaste plats, tänka sig -  T-centralen - väntar det mest mänskliga...

Det Bergmaniska figurerar i det stora frågorna som vampyrsystrarna måste ställa. Vad är ett värdigt liv? Vad är det jag vill göra? Hur vill jag leva?
 Sevärt.
TA

Godis för filmälskare!

I Kent Jones högintressanta dokumentär Hitchcock/Truffaut (2015) lär vi oss väsentliga saker om skräckmästaren. Han var ingenjör från början, hoppade på reklamfilm och med tiden började han regissera stumfilm. Enligt flera kunde Hitchcock bildberättandet (hantverket) bättre än någon annan. 

 

""Hans bilder var grafiska precisa", menar Wes Anderson som uttalar sig här, liksom andra omtyckta filmskapare som Richard Linklater, James Gray, Paul Schrader, David Fincher, Martin Scorsese och Peter Bogdanovich.

Den senare säger att vad Hitchcock gjorde med Psycho (1960) var att göra "bio till en farlig syssla". Publiken skrek när Janet Leigh mördades i duschen och de ville blunda, men kunde inte.

Hitchcock brydde sig mest om publiken och med sin bakgrund som PR-man , visste han var som skulle "väcka känslor" med hjälp av bilden. I Ken Jones film beskrivs det hur den nya franska vågen regissören Francois Truffaut bestämde sig för och intervjua sin idol, Hitchcock , under flera tillfällen och resultatet skulle utmynna i en betydelsefull bok om och för filmkonsten.

Här går de igenom Hitchcocks filmkarriär, år för år, titel efter titel. Boken publicerades året 1966 och skulle inspirera till exempel regissörer som David Fincher.

Det är ljuvligt och ta del av brevväxlingen mellan Truffaut och "spänningens mästare". Det doftar en respekt och en uppskattning mellan de två skilda filmmakarna. Hitchcock var över 60 år och höll på och filmade Fåglarna (1963) när han blev tillfrågad om intervjuserien. Han var ett varumärke. En ikon. Truffaut hade gjort sin tredje långfilm men var redan internationellt känd efter den självbiografiska Dom 400 slagen (1959). Han hade bakgrund som filmkritiker och hade intervjuat Hitchcock en gång tidigare för filmtidningen  Cahiers du Cinéma (skribenten för tidskriften blev alla senare filmer för den franska nya vågen: Godard, Chabrol m.m).

Truffauts filmer kännetecknades av en frihetskänsla. Han sökte sig till fadersgestalter som kunde frigöra honom som konstnär med hjälp av sådana som Jean Renoir , André Bazin och inte minst Alfred Hitchcock. Hans intervju bok med idolen var hans sätt och tacka och frita "Hitch" från ryktet som "lätt underhållare".

Ljudklippen från intervjuerna är också bedårande. Här hör man glimtar av två genuint passionerade filmmakare från två olika generationer resonera kring konstformen. Truffaut frågar sin mästare om kritiken emot hans filmer för och "alltför osannolika". Hitchcock anser att det blir inte bättre bara för att använda det sannolika för det sannolikas skull. Han konstaterar att "Logik är  tråkigt"....

De talar om vad som lockade honom till Hollywood, vad spänning är, och hur han ser på filmskapande och vad det man gör som regissör. David Fincher är djupt påverkad av Hitchcock och kompletterar mästarens syn med tre saker: "Man redigerar folks beteenden, man lyfter fram snabba stunder genom att göra dem långsamma - medan långsamma förlopp förkortas".

Enligt Hitchcock handlar filmskapande om en enda sak - TID. "Att utvidga, dra ihop och stoppa tid.  Så som man önskar".

Det är intressant och höra om konflikten mellan Montcomery Clift och Hitchcock från inspelningen av Jag bekänner (1953). Skådespelarna är viktiga för filmen, men inte allt, Hitchcock betonade filmens struktur, säger David Fincher

Studie i brott (1958) räknas av många som kanske Hitchcocks främsta film. Hitchcock berättar för Truffaut om vad som fick honom och bli fascinerad av historien. - " Den här beskriver en känslofull mans synssätt. Jag fängslades av hans strävan att skapa en kvinna - efter bilden av en död kvinna".

Finchers gissar att karaktären Scottie (James Stewart) har Hitchcocks perspektiv.  Och vi ser en scen i från Studie i brott , då Judy (Kim Novak) frågar Scottie  om han nöjer sig med henne om hon färgar om håret. Räcker det? frågar hon, och Ja, svarar Stewart. Och genast känns ju allt som - regisserande....

Det är ett citat som ekar i mig efter filmen. Hitchcock säger: "Det finns ibland en tendens bland filmfolk att glömma bort åskådarna. Men jag är intresserad av åskådarna. Ens film ska vara tänkt för 2000 och inte för en enstaka åskådare.  Där ligger i mina ögon filmens styrka. Filmen är världens största massmedium".
Se Hitchcock/Truffaút på SVTplay! http://www.svtplay.se/video/10759055/kulturstudion/kulturstudion-avsnitt-71
TA

Råkar av en händelse se litegrann på tv-serien 90210 (2008-13) som är en remake av 90-tals-serien Beverly hills (1990-2000). Och det råder väl fortfarande osämja över om det var den serien som "brände" eller om det var Melrose Place (1992-99.

Ska erkänna att jag såg bägge, när det begav sig. Så här i efterhand känns det ju ballare och påstå att Melrose Place var grejen.

I det avsnitt av 90210 som jag ser, drömmer tennislöftet Teddy om proffslivet på touren. Hans pappa vill att han slutar dejta tjejer och bara satsar på tennisen. Teddy förlorar inte bara den viktiga titelmatchen. Flickvännen Silver gör också slut med honom. Dixon försöker skramla ihop varenda krona till en surfare-resa med flickvännen Ivy till Australien. Det blir storgräl. Och dem går skilda vägar....

Och så ser jag henne.
Kelly Lynch.....
Och jag vet , att jag kommer se ett till avsnitt av den här serien....
TA

Höjdpunkter från Stockholm filmfestival 2000-2016

Vi kan vara mycket stolta över Stockholm filmfestival.http://www.stockholmfilmfestival.se/sv Festivalen startade 1990. Jag har besökt festivalen sedan 2000. Här är några av de filmer som gjort störst intryck på mig, genom åren. TA

                                  You can Count on me (2000) i regi av Kenneth Lonergan

                                    The Pledge (2001) i regi av Sean Penn

                                   The Woodsman (2004) i regi av Nicole Kassell

                                    Me and you and everyone we know (2005) i regi av Miranda July

                                         Den fria viljan (2006) i regi av Matthias Glasner

                                       Little Children (2006) i regi av Todd Field

                               No Country for old men (2007) i regi av Ethan och Joel Coen

                                     Juno (2007) i regi av Jason Reitman

                                   The Wrestler (2008) i regi av Darren afronsky

                                      Drive (2011) i regi av Nicolas Winding Refn

                                      Shame (2011) i regi av Steve McQueen

                                     Mommy (2014) i regi av Xavier Dolan

                                 My Life directed by Nicholas Winding Refn (2014) i regi av Liv Corfixen

       Foxcatcher (2014) i regi av Bennett Miller

Carol (2015) i regi av Todd Haynes

Suffragette (2015) i regi av Sarah Gavron

Listen to me Marlon (2015) i regi av Stevan Riley

The Lobster (2015) i regi av Yorgos Lanthimos

Maryland (2015) , i regi av Alice Winocour