Inför Oscarsgalan...

Natten till måndag den 29:e januari smäller det! Då går filmvärldens mest prestigefyllda prisgala av stapeln i Dolby Theatre i Los Angeles för 88:e gången och alla världens filmögon är riktade mot scenen där värden Chris Rock ska leda spektaklet som fått kritik för att det inte är någon svart nominerad i någon kategori.

Men hur som helst, här kommer min lista på de jag tror kommer vinna i de tyngsta klasserna.

BÄSTA FILM: The Revenant. Vissa år handlar det bara om en film. Så är det i år.
BÄSTA REGI: Ja, Alejandro G Inarritu som regisserat The Revenant känns som den största favoriten, även om jag personligen hade sett 70-årige regissören till Mad Max: Fury Road, George Miller vinna priset.
BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL: Det var länge sedan en skådis var en sådan favorit att vinna solklart som Leonardo DiCaprio är i år. Han har varit nominerad många gånger förut, blir det sjätte gången gillt för Leo nu?

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL: Vet inte om jag är ute och cyklar, men det ligger i luften känns det som att det ska bli lite av en skräll söndag kväll amerikansk tid, dvs att den för oss svenskar i varje fall okända Brie Larson kommer kamma hem priset för bästa huvudroll. Utan att nedvärdera hennes konkurrenter så har det varit tuffare tidigare i den här kategorin, t ex så är inte Meryl Streep med och varken Jennifer Lawrence, Charlotte Rampling eller Saoirse Ronan utgör något större hot mot nykomlingen som gör en grymt stark roll i kidnappardramat The Room.

Brie Larson i The Room.

Den enda som konkurrerar om priset är Cate Blanchett som är helt knäckande i Carol, men Blanchett vann huvudrollspriset 2013 för Woody Allens Blue Jasmine och knep en birolls-Oscar 2003 för rollen som Katherine Hepburn i Martin Scorseses The Aviator. Så det känns, tyvärr, ganska osannolikt att hon skulle vinna igen.

Brie Larson i lite mer avspänd situation.

BÄSTA MANLIGA BIROLL: Ja, för mig är det självklart med Christian Bale för sin helt fenomenala roll i finanskomedin The Big Short. Men här är konkurrensen klart tuffare än på den kvinnliga sidan. Hollywood älskar ju comebacker av alla dess slag, både på vita duken och i verkligheten och det symboliserar ju helt klart Sylvester Stallone som 1976 var nominerad för bästa huvudroll i Rocky och nu återigen är nominerad för rollen som tränaren Rocky till sin forne nemesis Apollo Creeds son i filmen Creed. Skulle inte förvåna mig om han faktiskt får den lilla gyllene statyetten den här gången.

Stallone och Michael B. Jordan i rollen som Apollo Creeds son. 

I övrigt så innehåller det starka startfältet namn som Mark Ruffalo som är utmärkt i murvel-rullen Spotlight, Tom Hardy som gör en av sina absolut bästa insatser i The Revenant och sist, men inte minst, Mark Rylance som är den mest färgstarka och bästa i Spielbergs spionfilm Bridge of Spies.
Inte lätt men jag håller fast med Bale.

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL: Ja, den kanske mest spännande kategorin sett ur svenska ögon i varje fall. Alicia Vikander är den första svenska skådisen som Oscars-nominerats sedan Lena Olin också birolls-nominerades för Fiender - en kärlekshistoria (1990). Annars är det bara Greta Garbo, Ingrid Bergman, Max Von Sydow och Ann Margret som nominerats, men den enda som vunnit, inte bara en gång utan 3 gånger är Bergman. Bästa huvudroll för Gasljus 1944 och Anastasia 1956 och bästa biroll för Mordet på Orientexpressen 1974.

Ska Vikander hamna i samma finrum som Ingrid? Jag tror faktiskt det! Även om konkurrensen även här är ganska stark med Rooney Mara i Carol, Kate Winslet i Steve Jobs, Jennifer Jason Leigh i The Hateful Eight och Rachel McAdams i Spotlight så har Vikander på sista tiden seglat fram som något av en favorit.


BÄSTA UTLÄNDSKA FILM tror jag på ungerska SAULS SON och i övrigt kommer nog den film som efter The Revenant har flest nomineringar Mad Max: The Fury Road kamma hem tekniska Oscars som ljud och effekter. Personligen tycker jag Mad Max var förra årets bästa film och att både den och regissören George Miller borde prisas med de finaste priserna men det kommer inte hända.

Den som lever får se!

Resultatet vet vi måndag morgon svensk tid!

GS.

Smärtsam och mycket stark slaveriskildring

I min barndom gjorde tv-serien Nord och syd (1985) starkt intryck på mig. Det var där jag mötte för första gången slaveriet i Amerikas historia. Det ofattbara. Det obegripliga. Det högst omänskliga systemet.

Kände frustration, rädsla och avsky, när jag såg slavägare i serien piska och slå sina slavar, gränslöst....
Ingen ifrågasatte...
Ingen ingrep.

Förutom några eldsjälar hade mod. Såsom Virgina Hazard (Kirstie Alley) och Madeline (Lesley Ann-Down), sydstataren Orry Maines (Patrick Swayze) kärlek. Hon misshandlades själv något grymt av sin elake make Justin (David Carradine)....Hon gjorde dock vad hon kunde för och hjälpa slavarna till frihet....

När jag ser Steve McQueens 12 years of slave (2013) tänker jag igen på tv-serien Nord och syd. Och känner den krypande frustrationen stiga i mig igen. Liksom i Nord och syd så ser vi i McQueens film slavägare som hänsynslöst och skoningslöst plågar sin slavar och ser dem som "boskap" och "egendom" och inte människor....
McQueens film är smärtsam och mycket stark, flera scener är så påfrestande så man kryper ihop och önskar att man inte såg dem där bilderna. Det hugger i en , det slår en i bröstet med kraft och det gör för jäkligt ont i både ben och märg, och inte minst i huvudet.

Vi följer hur en fri man, Solomon Northup (Chiwetel ejiofor) i New York, kidnappas och hamnar i slaveri. Hela hans liv rasar samman och han förlorar sin familj....
Han vill inte överleva - han vill leva.....
Men är det möjligt?
Han ser hur barn misshandlas och utnyttjas , och han ger motstånd men är bara ett hårsmån från att ryckas med , när några yngre slavägare (Paul Dano) försöker hänga honom....
Han säljs av olika slavägare (Paul Giamatti) och när han hamnar hos galningen Edwin Epps (Michael Fassbender) ser Livet som  mest hopplöst ut..

Det är som sagt en väldigt stark film och det är direkt rörande och se Solomons kamp och framförallt att bibehålla hopp och tro om frihet...
Vad var det som hände under slaveriet? Varför kunde detta få fortgå? Varför var det accepterat?
Och som andra påstått tidigare om 12 year a slave handlar frågorna och problematiken om dagens klimat också. Vi lever i en värld med människohandel och liknade eländiga ting. Hur kan människor upphöra att vara människor och behandla människor som varor, djur?
Och varför kan det fortfarande fortgå?

När jag ser denna film tänker jag även på nazismen och koncentrationslägren , Michael Fassbenders karaktär Edwin Epps har klara likheter med Ralph Fiennes rollfigur i Spielbergs Schindler´s list (1993)....Han är oberäknelig och högst obehaglig, manisk och sjuk i rasismens åtsittande bälte.

Det blir nästan majestätiskt och se Brad Pitt göra entré i filmen, han ifrågasätter slaveriet och att man gör skillnad mot vita och svarta. Och han konfronterar Fassbenders Epps och skiljer sig verkligen från mängden med sin kritiska blick och tycker att systemet är starkt omänskligt och oacceptabelt. Det är nog ingen slump av McQueen valt just Brad Pitt i rollen, det lyser någon slags Jesus gloria skimmer över honom....
TA

I Wes Andersons andra långfilm (som han skrev ihop med Owen Wilson) Rushmore (1998) ser vi den 15-åriga studenten Max Fischer (Jason Schwarzman) flitigt engagera sig i diverse föreningsliv. Hans studier blir dock drabbade, och som en rektorn Guggenheimer (Brian Cox) tröttsamt noterar, "han är en av våra värsta elever på skolan"....

Fischer måste rycka upp sig om han ska undvika och relegeras från skolan. På privatskolan Rushmore, går det mestadels rikemans ungar. En gästföreläsare från industrimannen Blume (Bill Murray) håller ett eldtal: "ni som inte kommer från rika hem, kan alltid under er studietid inrikta er på och sätta dit dem rika. Rika barnen föddes så och kommer förbli sådana, men karaktär kan dem aldrig köpa för pengar"...
Fischer (vilken kommer från enklare förhållanden, son till en barberare) blir inspirerad och inleder en stormig vänskap med Blume (vars söner går på skolan) och förälskar sig i dagisfröken Miss Cross (Olivia Willams)....
Det blir en berg och dalbana till termin, och där Fischer får se sig efter ett nytt "jag" då han relegeras från Rushmore och hamnar på en allmän skola....

Filmen håller kanske inte rakt igenom, men stundtals är det riktigt underhållande, småroligt och fyndigt och smart som är Andersons främsta kännetecken. Musiken är också högklassig, The Faces, John Lennon, Kinks m.m. Och visst är det också kul och se filmens huvudkaraktär göra teater av klassiska filmer som Serpico (1973) och Apocalypse now (1979)....
Connie Nielsen (Gladiator) och Luke Wilson dyker upp i små roller....

Rushmore belyser frågor kring vem är vuxen och tänk om vi aldrig växer upp, när det kommer till relationer och människor? Frågor och problematik som verkar ligga Wes Anderson varmt om hjärtat.
TA

Den självvalda Ensamheten

En cancersjuk kvinna, Marianne (EvaBritt Strandberg) har inte långt tid kvar och leva. Hon låter sig genomgå en alternativ terapiform. Drogpåverkad möter hon sitt undermedvetna och sitt förflutna. Hon möter sitt forna jag, sitt unga jag med barn och make. Och på dödsbädden blir det en uppgörelse, eller försoning med smärtan och såren som påverkat hela hennes liv och valt henne till och välja ENSAMHETEN.

Om Ingmar Bergman talade om Ensamheten som det straff människor får på äldre dagar och en påföljd för och att ha levt (se Smultronstället från 1958) , så talar regissören Henrik Hellström (Man tänker sitt) om Ensamheten som något självvalt och som nödvändigt ont: "Jag hade kanske inte förmågan till den sortens vänskap, jag kanske inte var gjord för och älska någon annan", reflekterar Marianne i Hellströms underskattade The Quiet Roar (2014). "Varför fortsätta i en tvåsamhet som inte fungerar?" frågar hon sig, "då är det väl bättre och leva själv, det är enklare", noterar hon.

Hon har inte längre kontakt med sina barn som idag är i 40 års åldern. Och under större av hennes liv har hon levt ensam och valde och lämna barn och familj. Maken har sedan några år tillbaka gått bort. Men det var länge sedan dem hade något med varandra och göra.

Deras liv tillsammans är så långt och distanserat i minnet för henne, så det ter sig som en fantasivärld, en parallellvärld , ett annat liv. En historia så främmande så det verkar som det varit ett annat liv , en annan människas värld och upplevelser.
Marianne resonerar med sig själv och med plågsam stämma möter sig själv och sina val och beklagar att hon isolerade sig från Livet....
TA

Not dark yet

Sandra (Marion Cotillard) kämpar febrilt för att behålla sitt jobb. Likt en presidentkampanj knackar hon på dörrar , dörrar som tillhör hennes kollegor. Hon ber om deras förståelse, hon ber dem rösta för henne och i och med förlorar sina bonusar. Stor press, stor ångest och anspänning vilar stadigt kring Sandras bristande psyke. Med gigantiskt stöd från sin familj reser hon sig och sväljer lugnande tabletter och samlar mod och knackar på ytterligare en dörr.
Möts ånyo av ett nej.
Ytterligare en medmänniska, en kollega, en ängslig arbetskamrat som säger "Tänk dig in i min situation". "Vi klarar oss inte utan min bonus, vår son går på universitet", säger dem bara och så vidare. En del blir arga och uppeggade och säger aggressivt till henne att "sluta jävlas med folk"....
Ibland säger hon ifrån. Ibland ger svar på tal; "Tänk dig istället in i min situation. Jag förlorar mitt jobb, vi klarar oss inte utan min lön, hemma"....
Det återstår några dagar till den avgörande omröstningen på företaget om Sandras vara eller icke vara.
Den enes död är den andres bröd.

Sällan har vi sett hur saker och ting ställs mot sin spets som i Bröderna Dardennes Två dagar och en natt (2014). Arbetarna ställs mot varandra och det är dött race. Dött lopp....
Filmen fångar dagens arbetsklimat i ett nötskal, arbetsgivarnas stora inflytande och hur man hela tiden bara tar beslut efter ekonomin.

Människor förbises och alla ses vara ersättliga. Varor, arbetsmedel, så kallad "arbetskraft".... Här finns inte plats för hjärta eller empati eller mänsklighet. Det är kallt, cyniskt och politik. Man går runt regler, avskedar och göra indragningar, allt fler arbetsgifter läggs på mindre antal personal. Allt för och spara utgifter och kostnader.
Och vad blir kvar?
Rädsla, bitterhet och lika mycket som företaget håller hårt på budgeten, får vi ett samhälle med än mer individualism och där alla håller hårt i det dem har....
Vi får ett samhälle där allt bara handlar om ekonomi, där allt handlar om och klara vardagen, utgifter, hyror, lån och övriga kostnader etc. Detta på bekostnad av att någon annan sjunger av olycka och lidelse och lider.
Någon annan brinner och lider för att vi andra ska "ha det bra"....
Vad är det för värld?
Vad finns solidariteten?
Medmänniskorna?
Omtanken och frikostigheten?

Bröderna Dardennes film visar hur kapitalismen har segrat och fullständigt tagit över människors vardag och blivit "norm", och vår religion. Vad finns hjärtat? frågar Sandra sin arbetsgivare.....
I våra familjer och nära och kära som stöder oss, när det blåser motvind. Och dem 8 personer som stödjer henne i omröstningen.
Jag gråter när hon äntrar matsalen och dem 8 stödpersonerna som röstat på henne för att hon ska få jobba kvar står uppradade. Det är vackert och det vittnar om att det inte är helt mörkt än....
TA

Heart of a dog

BIO

HEART OF A DOG (2015)
En dokumentär i regi och manus av Laurie Anderson.
Längd 1 timme 15 minuter
Sverigepremiär 19 februari
Betyg: AT AT AT AT

Jag har länge varit ett Laurie Anderson-fan. Ända sedan skivan Big Science kom 1982 med originella låtar som Oh Superman (tog sig upp på andra plats på brittiska topplistan) och Walking & Falling är det något som har för evigt fastnat hos mig. Även om jag inte följt hennes musikaliska eller konstnärliga resa  de senaste decennierna så har hon alltid en speciell plats i mitt hjärta. Hon är en experimentel multikonstnär som alltid gått sin egen väg och skaffat sig en stark skara fans och alltid fått erkännande från kritiker, både inom musik- och konstvärlden.

Heart of a dog är hennes andra film efter konsertfilmen Home of the brave (1986) och är en slags hyllning och kärleksförklaring till terriern Lolabelle som var hennes och maken Lou Reeds älskade husdjur och som gick bort för ett par år sedan. Dessutom väver Anderson in saknaden efter Reed som gick bort 2013 men han spelar en marginell roll här. 

Huvudpersonen Lolabelle

Anderson gör något riktigt remarkabelt här. En högst personlig, poetisk och visuell historia om en hund som egentligen handlar om så mycket annat. Filmen har en drömsk ton som är helt underbar och Andersons lugna och varma röst finns där hela tiden betryggande och suggestiv på samma gång. Lolabelle blir lite av Andersons inkarnation för att fundera och försöka förstå sig på livet och alla dess mysterier. Efter 9/11 flyttar Anderson från New York till landet i Kalifornien för att starta om och många av tankarna handlar om efterspelet till terroristattackerna. Men, som sagt, under filmens ca 75 minuter avhandlar Anderson mycket, det mesta om både liv och död, mest om det senare förstås. Men man blir på ett otroligt gott humör både under och efter att ha sett filmen. 

En animerad Anderson.

Andersons musik, mixen av animerade inslag, hemfilmer och konstnärligt dokumentära scener och konsten att göra sin avlidna hund till huvudperson och visa upp den i olika sammanhang, bland annat när hon lär sig spela på piano, utan att det blir blödigt eller fånigt utan tvärtom blir mänskligt och vackert och starkt. Det är en bedrift.
Och när Lou Reeds låt Turning time around avslutar filmen är det inte långt till tårar. Och skratt. Därför att Heart of a dog är en film som överrumplar dig och får dig att sväva ut från biografen. Det som hindrar den från att gå "all in" är väl kanske det ibland blir lite pretto och småflummigt, men det är en mindre, knappt märkbar markering i kanten.

Trots att dödens skugga hänger över den så är Heart of a dog en film som hyllar livet. Den har ett stort hjärta.

GS.

Vikander i fenomenal sci/fi thriller

Alex Garland (28 dagar senare) har både skrivit manus och regisserat den djupt imponerande sci fi/thrillern Ex machina (2015). I filmen ser vi hur en begåvad data-programmerare, Caleb (Domhnall Gleeson) vinner en intern tävling på sitt jobb. Han färdas sedan mot en okänd plats, långt bort ifrån civilisationen och mot underjorden. Där möter han Nathan (Oscar Isaac) som handplockat honom för ett specifikt uppdrag. I en veckas tid skall Caleb observera och undersöka ett AI-projekt (artificiell intelligens) som just denne Nathan ligger bakom.

Han är "pappa" bakom roboten AVA (Vikander) existens. Caleb får han snabbt kontakt med AVA.....Och hon väcker inte bara hans ömma känslor för henne utan också en rad funderingar.....Är Nathans ord och teorier om projektet verkligen sanna eller ljuger han mån tro?

En av dem senaste årens mest unika och originella filmer som gjorts, skulle jag våga påstå. Den enkla intrigen rymmer flera komplicerade och filosofiska frågor. Vad är och existera?  Med vilka förmågor föds vi med och med vilka lära vi oss in i? Vad är en människa? Vad skiljer oss från djuren och maskiner? Samtidigt som dessa frågor diskuteras får vi en ytterst välspelad, välgjord och spännande thriller....
Fenomenal. Se den!
TA

Simma med hajar...

Tänk dig att sitter ombord på ett plan. Skylten med säkerhetsbältet har släckts. Du funderar på om du ska se någon film eller kanske läsa den nya boken du köpt. Mannen bredvid dig smuttar på en whiskey. Du tittar ut genom fönstret och ser plötsligt en ljusflamma ut från en av motorerna. En av flygvärdinnorna bekräftar att det är ett litet tekniskt problem men att det snart är åtgärdat. Du nöjer dig inte med det. Du tar dig ut i mittgången och trots att kabinpersonalen försöker stoppa dig lyckas du ta dig fram till dörren till cockpit. Du öppnar dörren. Och där sitter ingen.

Inledningen till boken Simma med hajar menar författaren Joris Lujendijk illustrerar bilden av hur finansvärlden fungerar.

En värld som alltid varit i ropet, men nu mer än någonsin med Oscarsnominerade filmen The Big Short som handlar om den stora bankkrisen 2008 och med de aktuella böckerna Simma med hajar av den holländske journalisten Joris Lujendijk. Och Fartblinda, en deckare av Svenska Dagbladets ekonomiska expert Carolina Neurath.

Och här i Svedala har vi också fått en ny bankskandal i form av att Swedbank nyligen sparkade sin VD Michael Wolf och dessutom har banken polisanmält Wolf, för olagliga affärer. Riktigt vad allt handlar om vågar jag inte ge mig in i, men efter att ha sett The Big Short så inser man ju vilken rutten bransch finansvärlden är och man blir minst sagt mörkrädd när man också inser hur bankerna "leker" med folks pengar och besparingar.

Michael Wolf

Reportageboken Simma med hajar har jag inte börjat läsa ännu, men den har blivit en succé och då inte minst bland just bankmänniskor som förstås är nyfikna om den värld de själva jobbar i. En värld som i mångt och mycket är som en hemlig sekt, där vattentäta skott råder mellan olika avdelningar och folk inte riktigt vet vad de på en annan våning inom banken jobbar med.

Simma med hajar (Natur och Kultur)

Lujendijk arbetade med boken i flera år och lyckades intervjua över 200 anställda inom finansvärlden i London och få de att lätta på sina hjärtan och just det faktumet att allt är så hemligt var en av de stora faktorerna som kom upp och som sen också fick många att utbrista - Nu vet jag var de gör på femte våningen!

Fartblinda (Piratförlaget)

Neurath, som skrivit två fackböcker om finansvärlden, den ena om den enda bank som kraschat i Sverige, HQ bank, och den andra om svenska riskkapitalister, skrev Fartblinda för, som hon sagt i intervjuer, att all information som hon samlat på sig, av olika slag, passar bättre i skönlitterär form än i faktaform, där allt måste vara sant.

Carolina Neurath

Ordet fartblinda passar ju också väldigt bra i just finansvärlden. Märktes inte minst i filmen The Big Short där bostadsmarknaden växer till en jättebubbla som sen spricker eller som ett korthus som rasar då det inte finns någon som helst stadga eller grund för alla spekulationer som gjordes. Så länge allt går bra och alla tjänar pengar så kör alla på och ingen vågar protestera eller stå emot... tills en minst sagt udda fondförvaltare Dr Michael Burry, spelad av Christian Bale, tidigt upptäcker att något inte står rätt till. Flera år innan finanskrisen 2008 såg han tecken på att allt skulle gå åt skogen och satsade enorma pengar mot att bostadsbubblan skulle fortsätta florera. Burry blev tokrik i slutändan...

Gosling, Carrell, Pitt och Bale ger The Big Short en stjärnglans.

Precis som i boken Fartblinda så agerar finansfolket i The Big Short på två sätt; antingen kör man på tills det inte går längre... och då fortsätter man ändå. Eller så gör man allt för att hitta syndabockar och rädda sitt eget skinn.

Boken Farblinda var intressant genom att man fick en inblick bakom kulisserna på finansvärlden och på kuppen en spännande deckare.

The Big Short är, oavsett vad man tycker om finansvärlden, en mycket underhållande film som både oroar och roar och visar bland annat på vikten av att kunna stå fast för sin tro och sina åsikter hur mycket det än stormar kring en. Och, som jag upptäckt, att det faktiskt är var och ens skyldighet att sätta sig in mer i ekonomi, allt från sparande till pension, för att se till att bankerna inte lattjar bort dina surt förvärvade pengar.

(När boken The Big Short gavs ut på svenska 2010 fick den titeln Värstingar på Wall Street).

GS.

Bogdanovichs lyckosamma återkomst

Peter Bogdanovich ansågs ju vara en av 70-talets banbrytare i amerikansk film. Han parades ihop med Scorsese, Coppola, Spielberg och utgjorde "New America", USAs motsvarighet till franska nya filmvågen. Bogdanovich slog igenom med Last picture show (Den sista föreställningen) och fortsatte övertyga med komedier som Goddag yxskaft (1972) och inte minst Paper moon (1973).

Under 80 och 90-talet hände dock något. Han försvinner successivt med tiden och blir alltmer anonym. Det är i tv-serien Sopranos (2000-2007) som han får någon slags "renässans", och då främst som skådespelare. Han spelar Elliot, psykologen till Miss Melfi (Lorraine Bracco) och gör det glasklart.

Med hjälp av "vännerna" Wes Anderson och Noah Bambauch gör han komedin She´s funny that way (2014) och vi ser hans första  regisserade spelfilm på över 13 år!

She´s funny that way är den sortens komedi som man inte ser så mycket väsen av sig, numera. Woody Allen har försökt åtskilliga gånger, men jag tycker att han "kört fast" , upprepar sig, och saknar finessen, elegansen och viktigaste av allt; humorn och underhållningen. Och kanske allra mest; charmen.
Bogdanovichs film är lättsam, mycket underhållande och CHARMIG till tusen. Det är ju ofrånkomligt när så mycket bra namn klär ensemblen.

Owen Wilson och Kathryn Hahn liknar vår tids Ryan O Neil och Barbara Streisand (Go´dag yxskaft?) och är båda mycket njutbara och beskåda. De imponerar i både dess komisk samspel och känns väldigt solida , aldrig överdrivna eller överdrivna. Ytterst naturliga och bedårande. Jag ser gärna dem i fler filmer. Owen Wilson har verkligen vuxit och jag ser potential i honom, han har brutit sig loss från hysteriska "grabb-komedier" och tagit sin till Manhattan och blir mer en slags Woody Allen figur, intellektuell, konstnärspersonlighet med en del kärlekshybris....


Det kan liknas med en buskis eller fars, om man vill vara märkvärdig och angripa den här bagatellen. Filmen fick en del kritik för själva ämnet och skildringen av call girls och eskortflickor. Och jag förstår att det blir svårt och försvara filmens sensmoral. Men det är samtidigt synd om man bara stirrar sig blind på det och ser filmen enbart ur det perspektivet. Även om det småskaligt förekommer en viss självdistans och en pytteliten medvetenhet kring filmens kontroversiella ämne/skildring.

Det jag dock gillar mest med She´s funny that way förutom det förstklassiga skådespeleriet, humorn är ju att jag blir på gott humör och bjuds på en del överraskningar. Några scener är riktigt roliga och fyndiga.....

Handlingen då? Som ni märker drar jag ju ut på det med och försöka ge en slags översikt eller ens summering av filmens intrig. Intrigen är inte helt rätt och återge i några korta drag. Teaterregissören (Wilson) möter en karismatisk call girl, Isabella "Izzy" aka "Glo Stick" (Imogen Poots). Med strong Brooklyn-dialekt förför hon kulturmannen. De har middag och slutar i säng. Arnold vill sedan ge henne 50 000 dollar - om hon slutar arbeta som prostituerad och följer sitt hjärta istället. Isabella drömmer ju om och bli aktris på Broadway....

 Så dyker hon upp på en audition för en roll som eskortflicka....  Det hon inte vet är att hon provspelar för en roll i Arnolds teaterpjäs...

Arnolds kollega Josh (Will Forte) bjuder sedan ut Isabella på middag. Det visar sig att Isabella går i terapi hos hans hustru (Jennifer Aniston)....
TA

Sally Field vann en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll i Martin Ritts drama Norma Rae (1979). I filmen spelar hon en textilarbetande ung kvinna i den amerikanska Södern. Hennes familj jobbar alla i fabriken. Det är  tuffa arbetsvillkor, snålt med raster och förståelse eller empati från arbetsgivaren. Norma Rae ser hur hon sin mamma tappar hörseln och förståndet av det hårda arbetet. Hennes far (Pat Hingle) är inte pur ung längre och får allt jobbigare. Men det är inte bara Norma Raes familj som får kämpa och slita på ett underbetalt arbetet i karg arbetsmiljö. Norma Rae har två barn och försörja och det snackas om henne som en lite för flirtig tjej för sitt eget bästa....
När ett fackligt ombud från New York, Reuben (Ron Leibman) dyker upp och värvar henne till facket och uppmuntrar henne till och läsa böcker och stå på sig, börjar saker förändras i henne och runt omkring henne....
Nu börjar Norma Rae mobilisera folkmassorna och försöka på allvar organisera ett fackligt tungt arbete. Fast besluten att hävda sina rättigheter gentemot arbetsgivaren. Och fast besluten att förändringar i arbetslivet är fullt möjlig. Detta till arbetsgivarens stora förtret....

Sevärd film inte minst på grund av det relevanta ämnet och skådespelarna. Det är främst Sally Fields (Inte utan min dotter) stora ögonblick, idag är väl hon bortglömd, och detta påminner oss varför hon en gång var en av Hollywoods stora kvinnliga stjärnor.

Kul även och se Beau Bridges (De fantastiska Baker boys) som Norma Raes älskare och Grace Zabriskie, som är kanske mest känd för rollen som Laura Palmers mamma i Twin Peaks. Här har hon en liten roll som arbetskollega till Norma Rae. TA

Riktigt kul att SF satsar på "Klassiker" visningar. Det är värt och lyft fram , då SF ofta får en del kritik för diverse beslut och snäva inriktning. Följande filmer kommer visar inom kort: Gudfadern (23/2), Blade runner (22/3), Jakten på den försvunna skatten (26/4) och Rocky (datum ej klart).

http://www.sf.se/EVENTBIO/Klassiker/

På SFs hemsida får man även rösta på en av tre Robert De Niro filmer (Casino, Tjuren från bronx eller Taxidriver) som man gärna vill se igen på stor duk.

http://www.sf.se/BIOKLUBBEN/2016/02/Vilken-Robert-D-Niro-klassiker-vill-du-helst-se/

Svårt att bara välja en film, jag vet. Men jag skulle nog välja Tjuren från Bronx (1980), tidernas bästa sportfilm. Och vad saknar jag då för De Niro film av förslagen?

Den första filmen jag tänker på är Cape fear (1991) , en infernalisk thriller med en av filmhistoriens mest skrämmande psykopater, Max Cady, gestaltad av De Niro.

Men varför inte Michael Manns stilsäkra actionthriller Heat (1996)?  Här briljerar De Niro som bankrånare och överträffar sin generationskollega Al Pacino som spelar polisen som försöker stoppa honom. De Niro är en av dem största och det är nästan omöjligt att välja en film med honom. Det står ganska klart att under hans "storhetstid", 1974-1996, finns det nästan ett tiotal filmer som man skulle välja....

Han är genialisk som Al Capone i De omutbara (1987), obehaglig som stalker i King of comedy (1982), ytterst sympatisk som medelålders förälskad i Falling in love (1984) och empatisk kamrat i The Deer hunter (1978), De Niro har som få andra under en längre tid gjort det mesta och visat verkligen register och mod i val av roller. Dessvärre har han liksom flera andra generationskamrater tappat "glöden" på senare dagar och göra antingen roller på "rutin" eller driver med sig själv. Ska man ha någon invändning på De Niro så är det väl att hans komedier eller komiska talang sällan har berört mig, nämnvärt.  
TA

Spotlight på Spotlight!

BIO
SPOTLIGHT
Amerikanskt drama från 2015
Sverigepremiär 12 februari 2016.
Regi: Tom McCarthy
I rollerna: Michael Keaton, Rachel McAdams, Liev Schreiber, Mark Ruffalo med flera.
Längd. 2 timmar 8 minuter
Betyg: AT AT AT AT AT

Regissören och skådespelaren McCarthy är nog mest känd för sin debutfilm som regissör, The Station Agent (2007), som blev en både publik- och kritikersuccé. Som skådis har man kunnat se honom i bland annat tv-serierna The Wire och Boston Public, han har synts på bioduken i bland annat Ben Stiller-komedin Meet the parents: Little Fockers (2010) och i katastrof-rullen 2012 (2009).

Med Oscarsnominerade Spotlight får han sitt definitiva genombrott och trots de stora namnen framför kameran så är det här ingen storbudget-film, utan mer i stil med de mindre, mer personliga filmer han gjort innan. Vet inte om det stämmer, men det sägs att Keaton och Co. gick ner i lön för att filmen skulle kunna göras utan att kosta för mycket.

Filmen utspelas i början av 2000-talet, det är precis innan, under och efter elfte september 2001 och vi följer journalisterna på Spotlight, namnet på en redaktion hos tidningen Boston Globe, som jobbade med undersökande journalistik, och hur dem börjar nysta i en pedofilskandal inom den katolska kyrkan i Boston.
Ju mer de börjar undersöka, desto mer framstår det tydligt att inte bara starka och högt uppsatta krafter inom kyrkan börjar motarbeta dem, utan även andra krafter i staden, som har hjälpt till att mörka de hemska händelserna genom åren. Boston var och är, antar jag, en av de starkaste Katolska fästena i världen.

Många jämförelser har gjorts med den klassiska murvel-rullen Alla presidenters män från 1976, den antagligen bästa och mest kända filmen om journalistyrket, och visst finns det likheter mellan hur Robert Redford och Dustin Hoffman som journalisterna Woodward och Bernstein avslöjade Watergate-skandalen och Spotlight där vi får följa ett gäng dedikerade och orädda murvlar i jakten på sanningen om de katolska prästernas övergrepp på barn. Något som så småningom gav eko ändå bort till Vatikanen.

Inte minst i skildringen av arbetet bakom rubrikerna, så att säga. Det här är alltså en tid då internet visserligen fanns, men inte dominerade media på samma sätt som idag, och tillsammans med andra faktorer (som t ex ekonomi) gjorde att hela industrin brakade ihop och idag ser ganska annorlunda ut. Tidningar läggs ner och allt mer sker på nätet.

Spotlight är en rakt, lite gammaldags berättad historia där journalisten framställs som hjälten. Utan några speciella åthävor och utan visuella knep lyckas McCarthy engagera oss rejält och det blir både väldigt spännande och starkt ju längre fram i storyn vi kommer. Och ju starkare strålkastarljuset blir mot de katolska prästerna vars kyrka gör allt för att mörka händelserna.

Sexfaldigt-Oscarsnominerade Spotlight är en mästerligt exempel på en ensemblefilm med stjärnor där stjärnorna inte lyser starkare än storyn eller karaktärerna.
Spotlight berättar en viktig historia. Eller flera viktiga egentligen.
Och man undrar ju hur många andra hemskheter därute som väntar på att berättas, som väntar på att en strålkastare som komma att lysa på dem.

Att lyckas göra en så pass tät och spännande och engagerande film om detta ämne utan att det blir tråkigt eller spekulativt är en bragd. Och man blir faktiskt ganska så lycklig, trots allt, när man går ut från biografen. Som man alltid blir när man sett en helgjuten film.

GS.

Forwiig me!

Vad hände häromkvällen?
Något mycket märkligt , kan man väl konstatera. Undertecknad famlar i mörkret utan tillstymmelse till ljuslykta.
Jag och Göran snackar komedier och komedienner; han nämner Melissa McCarthey (The Heat) och jag tänker ju på henne här, Kristen....
Och jag finner inte namnet.  Och jag kallar henne för Kirsten..... Kirsten Dunst? Nej, inte det. Inte det!!!!
Och när det är dags och betala för biogodiset då brister jag ut:  WIIG!!!!!
"Kirsten Wiig...."

Kristen Wiig, heter du förstås....
förlåt, det ska inte hända igen....
Och du , jag tänker se allt som du gjort i karriären....
TA