Eric Claptons liv har kantats av missöden och strimmor av lycka. Gitarrvirtuosen växer upp med oändliga bluesdrömmar. Han börjar spela i band som the Yardbirds och till skillnad mot andra engelska grupper från 60-talet är det han - gitarristen, och inte sångaren som får mest smicker och uppmärksamhet.
Clapton drabbas av ett tidigt trauma, dock. Det kommer påverka honom resten av livet. Han får veta att hans syster är hans ursprungliga mamma. Och hon vill inte ha honom. Avvisandet driver honom både till uppgång och fall.
Det visar sig tydligt i mitten av 70-talet då han möter den stora kärleken i Pattie Boyd. Men kärleken är omöjlig. Hon är nämligen tillsammans med George Harrison, som är på den tiden Claptons bästa vän.
Den omöjliga kärleken driver honom till att skriva ett mästerligt album för gruppen Derek and the Dominos. Samtidigt mår han väldigt dåligt och hamnar i ett svårt drogmissbruk som tar lång , lång tid för honom att ta sig ur. 1986 kommer vändpunkten för den begåvade gitarristen. Han blir pappa för första gången och han känner nu ansvar och att han måste omedelbart växa upp. Glädjen blir dock inte särskilt lång. 1991 mister hans sin 6-åriga son efter en tragisk olycka. Claptons värld faller samman. Och han vet inte hur han ska hantera så mycket sorg. Han plockar fram en spansk gitarr , hemma i England. Och han spelar och spelar.
Det slutar med att han skriver en av sina mest älskvärda melodier i karriären, nämligen Tears in heaven.
Tårarna faller när jag ser filmen Life in 12 bars..... Eric Clapton är en överlevare, trots att hela hans liv är ofattbart mycket smärta. Avvisande, dödslängtan, meningslöshet och han drabbas av det värsta tänkbara en människa/en förälder kan råka ut för här i livet. Lili Fini Zanucks film är mycket drabbande. Och som ni förstår, så blir det inte så mycket julmusik hemma hos mig den här julen....
TA
