Det är påfallande lamt med sensationer i biografierna A life in film (av Iain Johnstone från 2009) och Reluctant Superstar (av Diana Maychick från 1984) om Meryl Streep.

Vet inte om det handlar om mina orimliga krav eller författarnas oförmåga till att fånga intressanta aspekter kring aktrisen. Men det är kanske som det verkar, också. Enkelt uttryckt: Det som är fascinerande med Streep är knappast hennes privatliv.

Det som utmärker henne är hennes makalösa gestaltningar av olika kvinnoporträtt på film. En del är ju alldeles oförglömliga (Deer Hunter, Kramer vs Kramer, Broarna i Madison county, Sophies val m fl.) och kan bara räknas som obligatoriska i filmhistorien.
Men jag slås av Meryl Streeps start i livet. Hon är en outsider i skolan. Glasögon och tandställning. Författarna hävdar på varsitt håll en och samma sak. Meryl Streeps första roll -  gjordes i verkliga livet. Det var i rollen som Hejaklacksledare som satte de populära killarnas hjärta i brann och blev förebild bland skolans tjejer. Vem som helst hade inte kunnat resa sig som hon gjorde? Det hela påminner om vissa high school filmer, mer eller mindre lyckade (She´s all that samt Cant buy me love). Från fula ankungen till tjejen alla vill vara, stark hjältinna, eller som det står i boken - The Homecoming Queen.

Meryl Streep har i mitt tycke imponerat i snart nu fem decennier, dels i hennes film och rollval, hon utgör ett levande bevis på en aktris som aldrig nöjer sig med det enkla och det igenkännande. Hon vill utforska och förstå. Och sällan misslyckas hon , i själva verket händer det aldrig. Hon är en suverän karaktärsskådespelare, en förebild, en kameleont, och en aktris som behärskar både drama och komedi som sina tio fingrar. Och hur sjutton , gör hon? Hon har ju överlevt så länge i ett mansdominerat Hollywood? Det hade jag gärna sett några av författarna skänkt någon som helst fundering över i respektive biografi.TA

 

Reis magiska resa till Dåliga Dansens Hotell

Jens Von Reis återvänder med ännu ett utmärkt program berörande populärkultur, Retro http://www.svt.se/retro/.

 I första avsnittet (27 juni) var temat dans, mycket utrymme gavs till filmerna Flashdance (1983) och Dirty Dancing (1987). Den sistnämnda filmen har för evigt en plats i mitt hjärta. Sällan har jag väl varit med om någon större bioupplevelse som jag var med den där kvällen i mars, 1988 och jag var 9 år.

I Retro tog von Reis med oss till hotellet där filmen utspelar sig och spelades in, Mount lake hotel , i delstaten Virginia. Det var magiskt. Vi fick också träffa Jane Brucker som spelar Jennifer Greys syster, Lisa Houseman, i filmen. Tydligen är inte filmen Dirty Dancing det gästerna på Mount lake hotel vill veta mer om. Det är bergspromenader och fågelskådning. Men möjligheter finns, om man säger så, för film-entusiasterna.  Vad sägs om att äta vid det middagsbord familjen Houseman gjorde i filmen? Eller varför inte bo i den stugan som Babys familj hyrde?
Under filminspelningen var det svåra väderförhållande. Det regnade mest hela tiden , berättar Jane Brucker. Men också var det rejält kyligt i luften. Detta ställde mer krav på statister och skådespelare. De skulle ju nämligen låtsas eller spela som om det vore het sommar , med allt vad det innebär. Filmen kostade 5 miljoner att producera, en liten summa jämfört med pengarna som filmen inkasserade. Ingen trodde riktigt på filmen , och kunde aldrig ens föreställa sig att det skulle bli en modern klassiker.  TA  

Apråpå Empires 301 film-lista. Varför finns inte Mick Jacksons Bodyguard (1992) med på listan? Den tycker jag borde platsa på en säg 71:e plats.

Ok, jag vet. Förmodligen är man ensam (och unik) om att ägna så mycket tankar, och investera så mycket tid och känslor i en film som Bodyguard. I detta hänseende skiljer man sig inte så långt ifrån säg en 10-årig tjej som tycker att One Direction är det bästa som finns.

När jag hittar filmen i tv-tablån blir det nästan tvångsmässigt. Fotbolls-VM spelar mindre roll. Åttondelsfinaler kan kvitta för en stund. Jag vill heller inte umgås med folk. Jag vet vad jag ska göra ikväll.

Ser om Bodyguard för 25:e gången. Den är lika underhållande nu som vid 24:e gången eller 2:e gången jag såg den. Hur många gånger kan man se om en film som The Bodyguard? Vad handlar detta om? Att planera sitt liv efter en film som man kan in och utan,som knappast väcker några överraskningar? Man brukar ju säga att man aldrig ska kolla bakåt, bara framåt , framåtrörelse är viktig, utan den stagnerar du.

Om jag ändå visste. Kanske handlar min eviga förtjusning för denna block-buster från 1992 om att återvända till något tryggt. TA

Filmtidningen Empire presenterar en 301 lista över bästa filmerna någonsin i senaste numret http://www.empireonline.com/301/301.asp.

Listan är långtifrån okontroversiell. Första platsen  får nog flera att höja på ögonbrynen, Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och andra platsen innehas av Gudfadern (1974) och på nummer tre hittar vi Dark night (2008). Listan bygger på tidningens läsare som röstat på sina favoriter. Som utomstående kan man ju ha en del synpunkter på titlar som inte finns med ( t ex Stanley Kubricks Barry Lyndon från 1975) och framförallt anmärka på filmers placeringar. Mycket som finns med på listan är givetvis vettiga val, men jag kan klia mig en hel sommaren över att E.T (1982) inte är med på topp 10, utan hittas på plats 65. Hur tänkte man där, tro? Men frågan kanske måste omformuleras; Hur ser tidningens läsare ut? Åldern är inte helt oväsentligt.

Christopers Nolans Inception (2010) hamnar på 10:e plats. Hade jag bestämt listan hade jag alls haft den filmen med i huvud taget. Vem fattade den filmen? frågade sig en viss komiker i en viss krogshow tidigare i år. Jag är helt med på hans sida. Och hans utlägg om att Inception  visar och står för någonting annat. Den illustrerar att biopubliken är mätt och tycker sig ha sett det mesta och det som går att se. Filmen måste åter uppfinna sig själv. Vad göra? Manusförfattaren krånglar till intrigen så inåt skogen, så knappt någon hänger med.

Ur svenskt perspektiv kan man notera att Bergmans Persona (1966) gör sällskap (plats 281) med Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in (2008, plats 205) samt Tinker, tailor, soldier spy (2011 plats 258). Det vittnar något om vilka svenska regissörer som har internationellt anseende och nått ut till en utländsk publik. Å andra sidan tidningen Empire lyfter ju mest fram amerikansk film, och gärna blockbusters. Listan präglas ju av kassasuccéer.

Jag kan glädjas åt vissa favoriter ändå fått existera på listan: Sideways (2004 plats 277) , Local hero (1983 plats 293), Lost boys (1987 plats 275), Point break (1991 plats 193), Cinema paradiso (1989 plats 149) och Dirty dancing (1988 plats 128).

Men jag saknar till exempel Blue valentine (2010), The Pledge (2001), Bröder (2004), Amazonas - smaragdskogen (1985), Vi som älskade varann så mycket (1974), Oh vilket party (1968), Ett päron till farsa (1983) etc.  Ska inte bara klaga på listan. En lista kan ju få en att upptäcka eller skapa nyfikenhet på titlar man ännu inte sett ( t ex japanska thrillern Battle royal från 2000) plats 289), men även påminna en om filmer man sett för länge sen och faktiskt vill se om (Eyes wide shut plats plats 256)

Stora överraskningen är att Paul Verhoevens Basic instinct (1992) uteblir och att Spike Jonzes Her (2013) har tagit sig in på 163:e plats. TA

Göran och Thomas diskuterar Francis Ford Coppolas film Tetro (2009). Filmen visades på Stockholm filmfestival samma år och samtalet hölls då efter visningen. TA

Ser om Jerry McGuire (1996) härom kvällen, och jag reagerar som alltid på regissören Camerons Crowes fina förmåga att krypa in fantastisk musik i sina filmer. Med tonerna av Bruce Springsteens Secret garden ser jag Renée Zellweger (var tog du vägen?) le nervöst mot snyggingen Tom Cruise.

Intrycket blir en smula splittrat, åtminstone i mitt huvud. Jag förstår å ena sidan vad Cameron Crowe vill göra. Han vill göra en liten kärlekshistoria mellan en stressad sportagent och en vanlig singel småbarnsmorsa. Han vill lyfta fram nervositet, osäkerhet och hur de talar i motsatsen till vad de gör och agerar.

De ler gulligt men lite för länge som man gör på film. Och jag förstår att de ska vara nervösa, lite klumpiga och så. En del scener blir lite småroliga (Cruise håller tal, dessa tal har vi sett i flera av hans filmer, i baren när han ska imponera på polarna i Top Gun och inte minst i Cocktail). Men det vardagliga är svårt att köpa å ena sidan, huvudrollsinnehavarna är lite för snygga och det är något med fotot i filmen. Ljuset och interiören , liknar mest, eh, - en Bon Jovi-video.

Det är dags för kärleksscenerna i filmen. Jag frågar mig: Skådespelare?  Vad är det för jobb egentligen?  I det här fallet ska Hen vara intim med någon hen vanligtvis inte är intim med. Det ska se ju äkta ut,  och det ska föreställa ett par som är kära och fyllda av lust.

Och de spelar ”kära” och hånglar framför en kamera och inför ett stort inspelningsteam. Det känns bisarrt. Och jobbigt när man tänker på det.

Vad säger Tom Cruise när han kommer hem från jobbet? Efter en arbetsdag med kärleksscener under inspelningen av Jerry mcGuire. Vad sa han till den dåvarande hustrun Nicole Kidman vid familjens middag?

Kan det sett ut så här?

Kidman: Vill du ha lite mer potatis?
Cruise: Gärna, tack, hjärtat,

Kidman: Hur var jobbet idag , älskling?
Cruise: Jo, det var väl ganska ok. Det blev en hel del omtagningar och så. Hånglade med Rene Zellweger i en timme, typ. Det blev bra scener till slut.

Skådespelaryrket är komplext och kräver förmodligen en del humor, distans för att hantera och förhålla sig till vissa saker. Särskilt kanske när ens partner gör kärleksscener.

 Det är dock slående i filmen hur väl allt faller ut i Cruise/Zellwegers kärlekshistoria. Det ser ju faktiskt ut som de är kära och gillar varandra så där mycket som filmen försöker berätta.  Det handlar väl om kemi mellan aktörerna, god regi och inte minst skickligt skådespeleri. Men också om hur vi förhåller oss i publiken. Det är nog inte helt oviktigt att vi låter oss luras, hoppas och förloras i Något - ännu en gång. TA 

Liksom tv-serien In treatment (2008-) ser vi även en psykiater eller terapeut i huvudrollen i mycket sevärda filmen Shrink (2009). Och det är manliga terapeuter i medelåldern som har tvivelaktig hälsa i behåll. Kevin Spacey (fenomenal!)s karaktär, dr Henry Carter har förlorat sin hustru. Hon tog självmord, men han har mörkat det. Istället har han sagt till vänner och annat att hans hustru omkom i en bilolycka.
Han plågas av sorgen och försöker greja jobbet, vardagen genom droger. Vi får både följa honom men också sidohistorier med hans klienter; en färgad ung tjej som förlorat sin mamma, en medelålders sexmissbrukare, en ung författare med skrivkramp och en hypokondrisk Hollywood-producent m fl. Det är ojämnt , men aldrig ointressant och visst är det en hög lägsta nivå. Inte minst gällande skådespeleriet. Historien får dock ett ängsligt slut och man känner sig lite blåst på konfekten. TA

Fröken Oasis

Hon gjorde redan som 6-åring filmdebut i storfilmen The Great Gatsby (1974) med storstjärnor som Robert Redford och Mia Farrow. På 80-talet blev hon popstjärna. Men det var med en roll i Dödligt vapen 2 (1989) som gjorde henne till ett namn. Under 90-talet var hon tillsammans med flera av rockhistoriens främsta frontfigurer. Patsy Kensit, 46 år, ser tillbaka på sitt liv i självbiografin Absolute beginner (Pan Books, 2013). 

Uppvuxen i Hounslow i västra London i ett arbetarklass hem. Hennes far är  kriminell och hamnar då och då i fängelse. Man säger till omgivningen att han "är i Sydafrika". Hennes mor uppmuntrar henne till böcker och läsning. 

Genom en vän till modern får Patsy Kensit provspela för rollen som Mia Farrows dotter i filmen The Great gatsby. En roll hon också får. I nästa film, Fågel blå (1976) spelar hon mot Elisabeth Taylor, Ava Gardner och Jane Fonda.  

Hennes mor drabbas av cancer tidigt i hennes liv. Att tjäna pengar och ordna läkarvård till modern blir en drivkraft. 
Det är ett fattigt hem hon växer upp i. Ibland står det bara smör, bröd och ett glas vatten på köksbordet. Kensit bestämmer sig tidigt.  Skulle hon få egen familj i framtiden skulle hon alltid se till att ha ett kylskåp fylld med mat. Mina barn skall aldrig behöva gå hungriga, tänker hon.

Under sin uppväxt blir det mer filmjobb än tid i skolan (som hon inte gillade). Hon spelar mot Christopher Plummer, Harrison Ford, Rod Steiger och Daniel Day Lewis

Med sin äldre bror, Jamie, bildar hon sedan popbandet Eight Wonder. De når framgångar inte minst i Italien. Deras glittriga 80-tals pop har dock svårt att övertyga i hemlandet, Storbritannien. Kensit är klart influerad av sin idol, Debbie Harry, sångerskan från Blondie. Hon får sedan rollen i filmen Absolute beginners (1986), en brittisk film det skrivs flitigt om i medierna redan vid inspelningsstadiet. 

Filmen blir en snackis mycket på grund av David Bowies medverkan. Den blir dock en mindre flopp, åtminstone bland filmkritikerna. Förväntningarna är höga och många hoppas på ett uppvaknade för Brittisk film som vid den här tiden inte gör större väsen. Man hoppas väl på "en ny Quadrophenia  80-talet", vilket det inte är. Absolute beginners har mer gemensamt med musikaler och typ West End Story än med mods, My generation och vespor.  

Regissören John Hughes (Breakfast club, Pretty in pink, Ensam hemma) vill ha henne med i hans kommande film , Some kind of wonderful (1987), men filmbolaget vägrar gå med på att ha en brittisk skådespelerska. Hughes skriver om manus. Kensit ska få spela en utbytes student, men det biter inte på filmbolaget... Det är dessvärre en av många roller som hon går miste om; rollen som Jack Nicholsons flickvän i Tim Burtons Batman (1989) , rollen går till Jerry Hall istället.

Men vid samma period presenteras hon inför regissören Richard Donner (The Lost Boys, Dödligt vapen), Joel Silver (dåtidens mest välbetalde producent i Hollywood, låg bakom Die Hard) och Mel Gibson (33 år). De är intresserade av henne för rollen som polisen Martin Riggs kärleksintresse , Rika van den Haas i Dödligt vapen 2 (1989). 

De frågar henne om huruvida hon ställer sig till att göra kärleks- och nakenscener. Den då 20-åriga Kensit säger att det inte är några problem. Sedan berättas det att hennes karaktär dödas och hittas naken , fastkedjad i vattnet. Hon säger då i från. "Nej, det är inte rimligt. Varför ska hon vara naken när hon hittas mördad?" frågar sig Kensit. Silver: "Du kan förlora rollen nu, bara så du vet!" hotar han.  "Men du ville ju veta vad vad jag tyckte" svarar Kensit. "Gå ner till garderoben och anmäl din klädstorlek. Roll är din!", säger Silver. Saken är klar. 

Istället för en stand in eller en docka i vattnet som föreställer en död Rika van den Haas , spelar hon själv liket. Med öppna ögon, håller hon andan länge under vattnet i Richard Donners privata  swimmingpool i Hollywood hills. För säkerhets skulle finns dykare på plats i vattnet, i fall något skulle inträffa. 

Filmen blir en blockbuster världen över. Kensit blir stor i USA och ett namn i Hollywood. Hon söker roller i Ett oanständigt förslag (1993) och Michael J Fox komedin Kär i Karriären (1992). Men Demi Moore och Gabrielle Anwar kniper dessa roller framför henne.

1992, gifter hon sig med Simple minds sångaren Jim Kerr (hennes första äktenskap var med Dan Donovan, keyboardist i Big audio dynamite). Hon är 23, och han är 31. De blir föräldrar till pojken James. Hon tar sedan upp sin filmkarriär efter mammaledigheten. Vill hela tiden tjäna sina egna pengar. 

Ivrig att komma igång med filmkarriären efter graviditeten. Hon erkänner att hon borde ha väntat. Väntat på bra roller och intressanta manus. Hon väljer att göra  B-filmen Bitter harvest (1993) med Stephen Baldwin. Det är ett välbetalt jobb. Men början på b-filmskarriären... 

Woody Allen bjuder in henne för att provspela för filmen Fruar och äkta män (1992). Men någon roll får hon inte, tyvärr.
Hon provspelar för rollen i The Mask (1995) , men rollen går till som bekant till Cameron Diaz.Hennes mor avlider i cancer efter 20 års kamp. Och den förlusten påverkar henne djupt.
Äktenskapet med Jim Kerr faller isär.   

I Toronto filmar hon en tv-film, Love and betrayal (1995) om Mia Farrow. Av en händelse ser hon en liten annons i en tidning att bandet Oasis skall spela samma kväll på en mindre klubb. Hon är då ett stort fan av bandet och kan alla låtarna utantill på albumet Definitely maybe (1994). 

Spelningen är då utsåld och hon lyckas inte se bandet spela. Men hon träffar bandet efter spelningen, alla utom sångaren Liam Gallagher. Efter giget i Toronto ser hon bandet spela i England. Hon, 28 år, möter den då 23-årige Liam vid flera tillfällen. Han uppvaktar henne lite försiktigt med komplimanger (som hans beröm för hennes John Lennon solglasögon eller att hon är "too beautiful to be married").  
Hon dras till honom för hans humor, hans goda utseende och att han är en "selfmade man". Dessutom påminner han om de busiga irländska pojkarna hon vuxit upp med, som hon ofta träffade på högmässan i kyrkan, när hon var barn.  

Livet med 90-talets största frontfigur inom engelsk popmusik beskriver hon som "alldagligt i förorten". När Oasis spelningen är slut för kvällen , träffas de och smiter i väg. Struntar i all uppståndelse kring bandet, fans, glamour och efterfester. Vad gör de i stället? De åker hem och lagar pasta och rostar bröd...tar hand om lille James.

En liten detalj som rör egentligen endast de mest inbitna Oasis-fansen. Ni andra, kan sluta läsa nu, om ni inte gjort det för länge sedan, vill säga. När Oasis åker på USA-turné, 1996, odlar Liam skäggväxt. Kensit gillar det eftersom hon tror att det skulle avskräcka tjejer från att tycka om honom. Men han är lika svårslagen med skägg.... 

Parets förhållande liknar en berg och dal bana. Parets bråk får stora rubriker i tidningarna. På den här tiden, i mitten av 90-talet är Oasis - en riksangelägenhet. Skvallertidningarna skriver om bandet dagligen. Ibland är det svårt att förstå hur stora Oasis faktiskt var en gång i tiden....I The Sun kunde man vinna parets säng (som hade gått sönder)...

"Vi uppfattades säkert som ett par som festade hela tiden och var ute bland jet sets", berättar hon i boken. Hon fortsätter: "Men vi var ganska vanliga. Vi kunde gå till en park med gungor. Där kunde vi sitta och gunga och prata hela kvällen. En annan kväll kunde vi sitta vid en trottoarkant utanför Abbey road studios och prata om Beatles till 3 på morgonen".
 "Liam var den tonårsförälskelsen man alltid drömt om...Vi hade en kemi som bara vi hade.  Men när allt kommer omkring var vi ändå inte menade för varandra", berättar Kensit i boken.


Våren 1997 gifter dem sig i slutet sällskap. Paret köper ett hus i höginkomst-täta området Primrose hill i London. Hon får alltmer svårt att hantera de Oasis-fanatiska fansen som tältar utanför familjens bostad. Fansen skriver dessutom inte alltid så smickrande saker på väggarna. 

Livet blir komplicerat att sy ihop. Hon jobbar i Los Angeles, han är på världsturné och samtidigt har de sonen James (styvson för Liam) och ta hand om. Kensit har även svårt att förhålla sig till hushållet. Hushållet sköts ju numera av tjänstefolk. Allt från städerskor till barnflickor...

Kensit erbjuds spela Ross (David Schwimmer) flickvän i den omtyckta amerikanska komedi-serien Vänner (1994-2004). Detta är förstås en jättemöjlighet för henne att få fart på filmkarriären igen. Men hon hoppar av efter en kort tid...
Saknaden efter London och familjen är för stor...

Det går veckor och veckor igen förrän hon träffar Liam. Han är ute på världsturné för Oasis tredje album Be here now (1997). De växer ifrån varandra. Och till slut separerar dem. Men efter en månads uppehåll , blir dem tillsammans igen under hösten 1998. September 1999 föds parets son, Lennon. 

Sommaren 2000 och sonen är knappt 1 år, händer det igen. Äktenskapet brakar samman. Och den här gången är skilsmässan ett faktum. Kensit flyttar till Bayswater med barnen. Hon är fortfarande förälskad i Liam, men det är dessvärre inte ömsesidigt.   

Efter att äktenskapet med Liam har gått i kras, väntar en tung period för Patsy Kensit. Hon är vilsen. Så vilsen så. 

Hon försöker vinna hans uppmärksamhet genom förstorade bröst i ett utvik i magasinet Arena. Bilderna ångrar hon djupt idag.  Viktproblem väntar henne nu. Hon tröstäter och går upp i vikt. Regissörer ber henne dra in magen när hon gör kärleksscener under filminspelningar. Självförtroendet tryter....

2004 vänder det dock. Rollen som bitchen Sadie King i populära tv-såpan Hem till gården (1972-) visar sig bli ett lyckokast för henne. Serien ger henne självförtroende igen, och hon kommer via såpan kontakt med Viktväktarna. Men framförallt handlar det om bilden av henne. Nu får publiken påminnas att hon har varit och är ju faktiskt skådespelerska....Hon får två framgångsrika år med tv-serien. BBCs sjukhusdramaserie Holby city (2007-2010) blir nästa anhalt för Kensit. I den framgångsrika serien spelar hon sjuksköterska. Men så faller orosmolnen igen över privatlivet. Det visar sig att hon har en tumör i kroppen....

Patsy Kensit erkänner att hon misslyckas med barnens fäders äktenskap. Men det fråntar inte att hon är en Överlevare...

Och inte bara överlevare. Hon är en symbol för 90-talet och britpopen. Hennes och Liams klassiska omslag för tidningen Vanity fair är klart kännetecknande och skapar Cool brittania. De var ett vackert och coolt  kärlekspar. De satte mer färg, rock n´roll och glamour än några andra i ett annars grått och igenmulet 90-tal. Kensit säger att det aldrig var fråga om ett Swingin´ London på 90-talet. Inte i klass med 60-talets. Men det var en smart mediekupp. Och för mig som dyrkade britpopen och i synnerhet Oasis, var hon inte bara en vacker kvinna, hon var kvinnan jag drömde om och som ens idol gifte sig med. Kanske hade min bild av henne förändrats om jag levt i England. Kanske hade jag sett annorlunda på henne efter hennes tv-deltagande (BBCs Who do you think you are?), b-filmer, såpor och Lets Dance liknande underhållningsprogram. Nåväl, det må så vara. Hon är och kommer alltid vara för mig –Fröken Oasis. För alltid i mitt hjärta. Hon är den finaste som jag vet. Hon är den finaste i världen. TA

New York, New York

I efterkrigets New York söker den begåvade saxofonisten Jimmy (Robert De Niro) lyckan. Han sammanstrålar med den lovande sångerskan Francine (Lisa Minelli). Deras kärleksliv blir stormigt och präglat av det hårda villkoren showbiz ställer på människorna som skall uppträda...

Man sitter med ett småleende och ser Martin Scorseses musikal, New York, New York (1977) av flera anledningar. Dels är det så fräckt att regissören göra detta efter Taxi driver (1976). Det visar pondus, styrka och en filmskapare som går sin egen väg och följer sitt hjärta. Och dels visar Robert De Niro ännu en gång varför han tillhörde sin generations främsta manliga skådespelare.  Han lärde sig spela saxofon för den här rollen (http://www.imdb.com). Hans musiker är driven, ambitiös, tekniskt fulländad men besitter stort ego, och vill vara den som styr och ställer. Han är stolt, envis och tror på nya idéer, inte minst i musiken. Som Francines make är han annorlunda. Och det skulle vara enkelt att skriva att de blir mer varandras motpoler och rivaler än ett varmt och ömsint kärlekspar. Men riktigt så enkelt och ensidigt är det inte heller....De älskar varandra - på deras vis - men förlorar sig själva och varandra i jakten efter framgång. Francine blir dessutom gravid och Jimmy sviker. Han verkar aldrig vilja ha barnet eller vara den älskade fadern och stödjande maken. Musiken är hans liv. Det som fyller tillvaron med mening. 

Filmen New York, New York var ett kommersiellt självmord. Floppen var ett faktum och Scorsese hamnade i en svårare depression, kantad av tunga droger. Missbruket började redan under inspelningen av filmen.Han och skådespelerskan Liza Minelli tog droger och hade en kortare romans. Minelli hade kört fast med sin karriär i livet efter Cabaret (1972) och tydde sig till Scorsese som en slags faders gestalt. Hon hoppades på en återuppståndelse. Det blev inte så.

Filmen drog ut på tiden och blev för lång. Slutade på 4 timmar, men klipptes ner till 156 minuter. Scorsese ville med filmen hylla musikalen och det klassiska Hollywood. Han var trött med det han förknippades med: hård och våldsam realism. Floppen New York, New York skulle å andra sidan genererar på längre sikt  Scorseses come-back och kanske i mångas tycke bästa film i karriären, Tjuren från bronx (1980). Det har han De Niro att tacka för. Men på kort sikt var regissören  nära att dö av droger efter New York, New York. http://web.archive.org/web/20060710091117/http://www.scorsesefilms.com/article15.htm
TA  

Frankie (Michelle Pfieffer) är 36, singel, och sliten av sitt hektiska servitris-jobb i New York. Johnny (Al Pacino) är kock som frisläpps från ett längre fängelsestraff. Han är 40 +, två barn som han inte längre har någon kontakt med. Han älskar Shakespeare, drömmer om kärlek och närhet. Hon köper video. Inga flera män. Hon satsar på film och pizza. Vad mer kan man begära?

När hon en kväll tittar ut mot de andra lägenheterna mittemot hennes, ser hon äldre par hålla om varandra. Alla har någon. Men allt är inte som det ska. Hon ser sedan en kvinna mittemot hennes fönster. Förskräckt. Förtvivlad. Rädd. Hennes man slår henne...

Med den amerikanska traditionella populärsången Frankie Johnny i huvudet uppmärksammar Johnny henne på jobbet. Han får nämligen en anställning som kock där. Hon slår ifrån sig. Ignorerar hans uppvaktande. Hans flirtande. Han är väl som alla andra män, tänker hon. Idiot som idiot. Johnny är tålmodig, slitstark och bestämd att det är ödet. Han och hon hör ihop. De visar sig även dela liknande bakgrund, de har vuxit upp i samma område och gått i grannliggande skolor. Men hur ska de förenas, om bara en är övertygade om Kärleken finns?

Det är en fenomenal film, regissören Garry Marshall (gjorde tidigare bland annat tv-serien Mork and Mindy) följer upp världssuccén Pretty woman (1990) med. Frankie och Johnny (1991) hör till den sortens kärleksfilmer som inte längre görs. Det är kolossalt mycket hjärta i den här filmen. Men utan att det rinner över. Det känns ju ändå genuint på något sätt. Så genuint som det går i Hollywood. Kärleksmagi.

 Det är inte bara en förtjusande återförening mellan skådisarna Pacino/Pfieffer, nästan tio år senare efter Scarface (1983). Det är också en film som Al Pacino behövde, hans motsvarighet till Robert De Niros Falling in love (1984). Äntligen får han spela en "vanlig karaktär" , en ordinary joe, som flera amerikaner känner igen, eller kan relatera till. Ingen maffiakung, skurk, kräk, polis på dekis etc,. Utan en man med känslor, drömmar, längtan och stort hjärta. Många pratar om Al Pacinos come-back i form av filmen som följde Frankie and Johnny, nämligen En kvinnas doft (1992) som han också vann en Oscars-statyett för Bästa manliga huvudroll. Men med facit så kom hans come-back med just Frankie and Johnny.

Det är en film som är så lätt och älska och tycka om. Och redan i början av filmen, visar Garry Marshall att han gör ingen ny Pretty woman. Johnny tar visserligen med sig hem en prostituerad till lägenheten. Hon är på väg att klä av sig, men han ber henne behålla kläderna på. De lägger sig och han håller om henne. Ömsint.
Frankie sitter ensam i tv-mörkret och skrattar åt Bettie Davis. Och hon tröstar sig med glass.

Pacino och Pfieffer lyckas förmänskliga sig själva och göra sig av med sin tärande stjärn/ikonstatus persona. Har man en gång tryckts på t-shirts eller blivit utsedd för "årets sexigaste", kan ju karriären faktiskt, vara historia. De ger sina karaktärer liv med både brister och förtjänster. Och filmen lever , och ramlar inte ner i ett mörkt hål eller fastnar i tomhet på grund av en sak: Frankies avhållsamhet och integritet. I stort sett under hela filmen går hon inte med Johnny uppsåt och behov. Hon faller inte pladask för honom. Skeptisk förhåller hon sig mot honom. Hon är tuff och viker inte undan. Ber honom dra åt helvete när han kritisera henne för hennes sätt att prata. Många pratade om Thelma and Louise (1991, en film som Michelle Pfieffer tackade nej till, enligt intervjun med tidningen Empire, juni, 2012 s.115, nr 276) och för de feministiska porträtten som målades där med Susan Sarandon och Geena Davies. Starka och självständiga kvinnor, de har en syssling i Frankie. Den då 33-åriga Michelle Pfieffers triumf talades det lite om. Istället var man tveksam till castingen av henne för rollen. Kritiker (Newdays teater recensent Linda Witner) menade att hon var för ung och för vacker för rollen. http://www.gorgeouspfeiffer.com/blog/?p=1357

 På Broadway hade teaterpjäsen Frankie & Johnny framförts med Kathy Bates i en av rollerna. Hon fanns också med i filmplanerna, men "förlorade" mot Pfieffer. Jeff Bridges var tilltänkt att knipa rollen som Johnny. Rollen gick till Al Pacino, som hade tackat nej, till Richard Geres roll i Pretty woman, regisserad av Garry Marshall. http://www.gorgeouspfeiffer.com/blog/?p=1357 http://www.imdb.com
TA

London-gangstern Jack Carter (Michael Caine) åker tåg till Newcastle. När han är framme blir det puben direkt. Whisky.Och sedan söker han upp en för en. Personer som är involverade i hans mördade brors död....Hämden är ljuv.

Mike Hodges Get Carter (1971) anses vara en klassiker och om inte annat än en kultfilm som har sin givna plats i brittisk filmhistoria. Men jag betvivlar om det verkligen är rimligt. Bortsett från ledmotivet till filmen (Roy Budds fantastiska musik), det överraskade slutet och några fåtal scener som har sina poänger , så är det inte mycket till film.

Filmen sägs ha nästan varit som en revolution när den kom och skakat om publiken , likt ett Beatles, vad bandet gjorde med popmusiken. Uppkäftig, rå och inte på något sätt be om ursäkt. Idag ses nog filmen med andra ögon och öron. Jag ser en hämnare utan större känsloliv (han gråter visserligen i en scen) och personlighet. När han inte skjuter ihjäl eller slår ner motståndare , då dricker han whisky eller ligger med kvinnor.

Filmen har sexistiska tendenser. Kvinnorna i filmen målas nästan alla upp på ett och samma sätt. Villiga och lättfotade. Han har telefonsex med Britt Ekland (liggandes i sängen i bara underkläder). Hotellreceptionisten är givetvis kvinna och ligger med honom. Och självklart får han i säng sin främsta fiendes flickvän. Efter det dränker han nästan henne i badkaret, och senare kastar han ner henne i bilens baklucka. Han kallar sin brors flickvän för Slyna och slår henne, när han tror att hon är delaktig i mordet.

Hans brorsdotter är ett undantag. Han visar ömhet, kärlek och skänker henne en stor slant utanför puben. Och han säger till henne, "här har du pengar så du kan ta hand om ditt hår. Lita inte på några pojkar. Sköt om dig". Hon skiner upp som en sol. Visst jag har hajar, det var en annan tid dessa filmer var en produkt av; krigen, sexuella revolutionen, ungdomskulturen och inte minst könsroller etc. Men ändå. Det känns ändå inte som någon direkt kvinnohyllning vi ser, ganska långtifrån. Och det är självfallet upprörande.

Filmer som Get Carter skulle inte bara få en remake under 00-talet (med Stallone och Caine i en liten cameo). När svart film får sin blaxploitation-era med titlar som Shaft (1971) och Superfly (1972) då liknar dem Get Carter. För liksom där som här ser vi en ensam man med inga hämningar och svagheter. Och som talar våldets språk. Quentin Tarantino, Guy Ritchie och även Shaun Meadows har nog sett Get Carter, 2-3 gånger i unga dagar, misstänker jag. Jag kommer inte se om den. TA  

Hamnar framför Rambo, First blood II (1985) som går på en av tv-kanalerna. Det är ju en film jag fått för mig att jag sett för hundra år sedan. Med betoning på "fått för mig". Inser ganska snabbt hur minnet och nostalgin bedrar mig. Rambo II tillhörde den typen av filmer som man som pojke såg hemma hos kamrater. Vi snabbspolade igenom alla prat-scener för att se på actionscenerna. Vi spolade igenom de första tjugo minuterna för att kunna se när Rambo (Sylvester Stallone) mejar ner halva Vietnam. Som om detta inte var nog. Han spränger sedan i stort sett hela världen i bitar.

Vad ska man säga? Rambo-filmerna har ju  någon slags kult-status, och har väl en trogen fan-skara. Men kan ändå inte sluta tänka på en sak. John Rambo får personifiera Världspolis, den amerikanska krigsindustrin och en stridsmaskin som hökarna (patrioterna) i Texas och Vita huset måste drömma om. Och filmen är våldsam på ett sätt  så att den når nya nivåer och borde fått dåtidens videovåldsdebattörerna på högvarv. James Cameron (Terminator, Titantic) har skrivit ihop med Stallone filmens manus. Filmen belönades (eller straffades snarare) också med en Razzie award för "sämsta manus", 1986 (http://www.imdb.com).

Richard Crenna 

Stallone och Martin Kove

Charles Napier i När lammen tystnar (1991)

Richard Crenna är filmens behållning som Rambos största supporter , general Trautman. Martin Kove (Karate Kid) och Charles Napier (När lammen tystnar) ses också i biroller. Bekanta ansikten men skådisar man aldrig lär sig namnet på och väldigt starkt associerade med en film i karriären. TA