På drift i Drömfabrikens glömska

Vem minns idag Chris O´Donnell?

Han var ju verkligen på gång ett tag i Drömfabriken. 

Allt började ju lovande. Även om Al Pacino och en då den relativt okänd Philip Seymour Hoffman stal showen i filmen En kvinnas doft (1992) , fick han ju flera populära roller efter den filmen.

Och det var inga små produktioner som han fick medverka i : De tre musketörerna (1993), A circle of friends (1995), två (utskällda) Batman-filmer och en Hemingway-filmatisering In love and war (1996) och en idag en synnerligen bortglömd John Grisham-film , The chamber (1996).

 Och han spelade ju huvudrollen i brittiska regissören Antonia Birds första amerikanska film efter hennes succé med Priest (1994), drogkärleksdramat Mad love (1995) , där han spelade mot Drew Barrymore.

Men det var väl just det.

Chris O´Donnell, när man tänker efter, fick aldrig spela något annat än den han verkade vara eller gav sken av, "den vanliga amerikanska killen", den vänliga, vardagliga , sansade och närmaste präktiga grabben. 

Han utmärkte sig aldrig.

Fick aldrig "balla ur", fick aldrig utmana sig själv och kliva ur rollen som "svärmorsdrömmen". Till och med Hugh Grant fick ju faktiskt motbevisa sig själv och det en hel värld tillskrivit honom som den "brittiska charmiga lite virriga ungkarlen". Han fick ju en tid med andra roller där han faktiskt fick vara lite skitstövel (Om en pojke, Bridget Jones dagbok)...

Något liknande hände aldrig i fallet Chris O Donnell....

Han om någon hade behövt det....

När allt kommer omkring var han inte helt olik en viss Matt Damon. Två aktörer som verkligen var antitesen till säg Brad Pitt eller Johnny Depp. Damon och O´Donnell gjorde en karriär på att helt sakna eh, mystik.... 

Vän av ordning undrar väl över min hälsa, när jag ägnar måndagskvällen och tänka på just Chris O´ Donnell.

Borde jag inte vara ute i solen istället?

Gå på picknick eller så...

Jo kanske....

Men kvällen är snart över.

Och till saken hör det faktiskt till att jag såg härom kvällen filmen Vertical limit (2000) med honom i huvudrollen mot svenska Izabella Scorupco. 

Ett äventyr med en del bergsklättrings-scener  som börjar i bästa Cliffhanger (1993) stil. En fruktansvärd olycka präglar hjälten Peter(spelad av O ´Donnell) och smärtar både hans själ och hjärta. Han söker upp sin syster som är med i en spektakulär expedition i Himalaya som finansieras av en förmögen affärsman (Bill Paxton). I ett av tälten träffar han (av en slump) en av hans assistenter, spelad av Scorupco. Och tycke uppstår. Åtminstone från ett visst håll.

För och frambringa klarhet. Jag var väl varken någon beundrare men heller ingen som avskydde Chris O´Donnell när det begav sig under 90-talet. Och kanske vittnar det om något. Jag tror Humphrey Bogart brukade säga att de allra "största" väcker både vänner och fiender. Alltså med andra ord, inga gråzoner, eller varken eller....

Men får och återgå till Chris O´Donnells öde....Han får symbolisera en av alla dessa namn som var lovande men av någon anledning försvann helt från Drömfabriken främsta led.... Hur kommer det sig att dem har en smärre glansperiod, och lika fort har dem förvandlats till glömska? 

Han är ju långtifrån ensam och hamna i den ”tunneln”. Vad beror detta på? Är det varje framgångssagas utfall, när det gäller Drömfabriken? Ena dagen är du Gud, andra dagen är du , ja inte det….

O´donnell medverkar idag i diverse mer eller mindre kända tv-serier. Serierna håller i gång karriärerna. Man cashar väl in stålarna.... Eller skvallrar serierna om hur ens glansdagar tillhör gårdagen, om inte produktionen heter True Detective eller dylikt, förstås....

TA

Det är över 20 år sedan jag såg Speed (1994) på Norrtäljes lokala SF-biograf. Hade aldrig sett något liknande. Det var en total upplevelse. Jan De Bonts actionrulle kändes som det fullständiga, det omöjliga och man fick som den tonårspojke jag då var, känna att FILM KUNDE INTE BLI BÄTTRE ÄN SÅ HÄR.

Speed var sommaren 1994, det häftigaste man kunde se. Det fanns säkert och jag vet så här i efterhand att det fanns betydligt mer vågade och mer relevanta och avgörande filmer än just Speed, den där sommaren. Men sommaren 1994 handlade då bara om två saker: fotbolls VM i USA och Speed.

Kunde i månader efter biobesöket sitta och bara titta på filmaffischen. Känna då stämningen ifrån filmen, känna kraften, adrenalinet pulsera och pumpa och känna spänningen. Ja, det var just spänning som jag kände så starkt när jag såg filmen. Det var som man åkte berg och dala bana, upp och ner, fram och tillbaka, upp mot höjder, titta inte ner! Och så poff, pang, så gick det nedför.....

Polisen Jack (Keanu Reeves) fick det svettigt omkring sig när han skulle rädda människor i en buss som gick i rekordfart. Bussen fick INTE stanna, får då skulle den explodera. En bombterrorist (Dennis Hopper) hade nämligen riggat bussen med en avancerad bomb.....

Inledningen var rafflande och tog nästan andan av en. Jack skulle med en kollega (Jeff Daniels) desarmera en bomb i en hiss , någonstans i Los Angeles. Det räddades en del liv, men inte utan ett dyrt pris som måste betalas....

Hiss-bomben fortsatte i en hysterisk upptrappning i form av bomben på bussen. På bussen fick Jack oväntad hjälp av en vanlig tjej, Annie (Sandra Bullock)....

När jag nu ser om filmen, bitvis, när den visas på en av tv-kanalerna som ingår i huvudutbudet, slås jag fortfarande av det uppskruvade tempot. Jack som tveklöst är hjälten måste ständigt lösa och tampas med nya dödshot. När han har löst den ena svåra uppgiften , hinner han knappast slå sig till ro och en ny jätteuppgift utmanar honom. Han har en rejäl ärkefiende och får svårt motstånd i en sjuk hjärna och en terrorist som hela tiden tycks vara ett steg före....

Speed är inte i närheten av den kick som jag , mitt tonårsjag upplevde , då sommaren 1994.... men det är fotfarande enormt välgjort och rätt spännande. Men dessvärre har jag lite svårt för replikerna och dialogen, inte minst den som utspelar sig mellan kärleksparet Jack och Annie. Och det blir även lite träaktigt när Jack ska hela tiden svara skurken , terroristen Howard Payne (Hopper) med gåtor, och frågor....
Känns lite som tiden faktiskt inte varit så snäll med den typen av dialog.... den lät betydligt bättre för 20 år sedan....

Men holländaren Jan De Bont , som hade jobbat tidigare som fotograf och plåtat bland annat Basic instinct (1992) gjorde knappast filmen för dialogens skull. Han hade känslan för ett fett actionäventyr och han hade förmågan att faktiskt få den tidens ungdomar att tro på FILMENS STORHET och FILMENS MAGI....
Och så hade han ju tillgång till den tidens unga stora stjärnor i Sandra Bullock och Keanu Reeves....De gav ju filmen som ni förstår, en ungdomlig charm....

Det kanske är orättvist att jämföra 90-talets action/blockbuster klimat med dagens situation. Men numera är ju actionfilmen symbios med ett enda namn, Christopher Nolan och har som ni vet gjort storunder och tagit på sig rollen som dess stilbildare och banbrytare.

1994 handlade det fortfarande mest om explosioner, jakter och en katt och råtta lek, Die Hard (1988) var ännu ledstjärnan för genren, och då kunde väl ingen ana att decenniet senare skulle actiongenren tvingas åter uppfinna sig själv genom en duktig renovering, vilket skulle bland annat resultera i blockbusters med hjältar där intellektuella tankar och filosofiska idéer skulle bottna bakom masken och i tvivlet på sig själv och omvärlden, däri skulle styrkan skapas....
TA

London calling

En brittisk krigssoldat, Joey (Jason Statham) driver runt på Londons gator.Han står inför rätta för brott han begått i krigstjänst. Han lever för droger och för och döva sitt samvete och trauman från kriget. Han får kontakt med en nunna (Agata Buzek) som hjälper hemlösa och stackare i stadens slumkvarter. Joey får tillgång till en konstnärs lägenhet (och ny idenitet) och trappar upp ett privat krig mot en narkotikakung och otäck hallick. Samtidigt försöker Joey rädda en gammal kvinnlig bekant som hamnat i prostitution....
Hummingbird (2013) är Steven Knights (Locke) täta regidebut, en stundtals inspirerande och hård uppgörelse i Londons undre värld.  Och det är en historia inte helt utan djup. Det är hårdkokt och det finns nerv tack vare en alldeles utomordentlig Statham i huvudrollen. Han borde vara en rimlig kandidat till 007, den dagen då Daniel Craig, inte längre säger sig vara intresserad. Hummingbird visar också actionthrillerns delikata utveckling de senaste decenniet; då det inte bara räcker med knytnävar och biljakter. Det har nästan blivit obligatoriskt med en sorts anti-hjälte med uppenbar personlighets-störning. TA

Fellinis oinspirerade ögonblick

Flera ser framemot Fellinis nya film efter succén med La Strada (1954).
Regissören har fastnat för projektet Il bidone (fick den svenska titeln Skurken). Projektets manus är inget några producenter ens vill röra vid sig. Titeln Il bidone (1955) är laddad , ett slang-ord som upprör. Titeln syftar på svindlare, ungdomar som lever vid samhällets utkanter, bedrar, lurar, utnyttjar fattiga och begår brott.

Fellini har alltid haft kontakter från den världen. Människor som han mötte under fattigdomen före och efter kriget, på den svarta marknaden och andra arenor, där människor mer eller mindre gav efter för och bara klara sig för dagen... (s. 167, kap 20 Martyr for the con , Il bidone/ The Swindle från boken Federico Fellini av Tullio Kezich från 2002, Faber and Faber. Inc)

När filmen går upp på biograferna så sker det under mitten av 50-talet. Det är en tid då Italien är på väg tillbaka som land, med ekonomisk tillväxt och folk kunde mindre förlita sig på tjuvtricks för att överleva....

Il bidone var inspirerad av berättelser Fellini hört, och från konversationer med en äldre skojare som han mötte under inspelningen av La strada, men också från hans vän Eugenio Ricci, som sägs ha skickat i väg regissören till Cinecittá , 1940 för och sälja en falsk diamant.

Efter La strada hamnar regissören i depression, och där någonstans föds idén till filmen, en tragedi fastnar i hans huvud som liknar denna.

Han vill ha Humprey Bogart i huvudrollen som Augusto, för han anser att Bogart har det rätta utseendet för och gestalta en skojare från Calabria.
Bogart är dessvärre sjuk och befinner sig i den sjukdomen som kommer ta hans liv, två år senare. Fellini måste hitta någon annan.

Frank Sinatra finns i bland namnen som nämns , men Fellini har hört om sångarens arrogans och släpper honom ur tankarna. Fransktalande skådespelare som Pierre Fresnay och Jean Servais är heta kandidater, men Fellini har inte hört talas om dem. Han har inte besökt en biograf sedan han själv började producera film.

När han ser filmaffischen till All the king´s men (1949) blir han alldeles till sig av Broderick Crawfords ansikte.
Crawford vann en Oscar för insatsen i filmen, 1950. Han är tung, en melankolisk skådespelare med varma ögon. Han är också perfekt för filmen, och efter några telegram skriver han på.

"Brod" är tacksam, från första början då han stiger på flygplanet. Upphetsad av att bara få vara i Rom. Han dricker mineral vatten. Hans föräldrar sysslade också med teater och han har varit i branschen sedan barnsben. Han har just lämnat ett misslyckat äktenskap och talar bittert omkring det. Fellini försöker muntra upp honom, han är i Italien nu; det kan ju bli som en semester och han får ju göra en bra film också. (s.167)

Inspelningen är tänkt att starta i Marino i slutet av April. Ingen visste då att inspelningen skulle "krocka" med en vinfestival. "Brod" blir först perplex, så småningom, när han väl förstår vad som pågår, har han svårt och stå emot frestelserna.

Fellini får sedan förklara varför hans huvudrollsinnehavare försvinner iväg och återvänder efter två dagar senare, berusad och sovande i sin trenchcoat.

Regissören får se sin "stjärna" arbeta i ett "moln av alkohol". Crawford glömmer sina repliker, brister ut i gråt och exploderar i vrede. Vissa dagar känner han inte igen Fellini och han vet inte riktigt vad han är och vad han gör.

En alltmer desperat Fellini tar hjälp av en sufflör för att hjälpa skådespelaren med replikerna, tar till  rep och trä pinnar för och förflytta skådespelaren "rätt" genom scenerna.
Det ser inte ut som något fungerar.

Det ser dessvärre ut som Crawford inte kommer klara inspelningen, i huvudtaget. Varje scen verkar bli den sista. Produktionens läkare är bekymrade över skådespelarens hälsa.

Men på något mirakulöst sätt....visar det sig att den då 44-åriga amerikanen, Crawford, skulle klara sig och överleva ytterligare 30 år i branschen. Han klär sig verkligen i rollen som 48-årige Augusto, eftersom han ser äldre ut än sin riktiga ålder. Han utstrålar också en smärta som känns minst sagt, genuin. (s.168)

För varje inspelning som Fellini gör uppkommer olika svårigheter. När det gäller filmen Il bidone/Skurken så handlar det om italienarens oförmåga att hysa större känslor för sitt projekt. Han är märkligt nog - alldeles likgiltig inför filmen.
Han är inte förhäxad av sin skådespelare, den här gången och känner sig inte vägledd av dem.  Däremot sägs skådespelarna var inspirerade av sin regissör och kallar honom bland annat för "Maestro".... (s.169)

Filmen öppnar Venedigs filmfestival (september , 1955) och under visningen lämnar en del av publiken salongen. Flera gillar inte filmen eftersom den är inte rolig. Il bidone/Skurken blir inte nominerad till Guldlejonet och blir utan pris. Det skulle dröja länge innan Fellini återvänder till Venedig igen. (s.171-172)

Filmen får generellt negativ kritik i tidningarna. Il bidone/Skurken räknas som "ett fiasko", "en film som han aldrig borde  ha gjort" osv. Det anses vara Fellinis "tyngsta" period i karriären, filmbolaget är inte heller glada över resultatet och den släpps inte förrän 1964 i England. Då blir det heller inga hyllningar. Filmen får också låga publiksiffror. Långt senare omvärderas filmen av både kritiker och nära besläktade runt regissören. En del rankar den som "regissörens mest modiga och noggranna film, någonsin". (s.172-173)

Källa: Federico Fellini, His Life and work av Tullio Kezich, (2002 Faber and faber, inc, giangiacom feltrinelli editore, italy)  
 TA

Predikant för Eldstorm

Jennifer Jason Leigh  önskade att hon fått spela elden i filmen Eldstorm (1991). Elden hade enligt henne filmens bästa roll. Det lär hon ha sagt till filmens regissör, Ron howard, efter genomläsning av filmens manus. (imdb.com)
Och onekligen är specialeffekterna av elden i den uppblåsta äventyrsthrillern filmens stora behållning.

Jag brukade älska  den här filmen när jag var 12 år. Såg om den filmen gång på gång.
Gillade Hans Zimmers musik, och det gör jag fortfarande (stycket före eftertexterna är ju supermaffigt!).
Musiken och de spektakulära specialeffekterna av elden är fantastiska. Men resten av filmen då?
Nja, skulle jag säga.

Det är stjärnspäckat, men historien om brandmännen och de omaka bröderna McCaffreys i Chicago är för pompös , övertydlig och urtypisk inoljad amerikansk. Det blir lätt som en "klumpig" Top Gun för brandmännen. En enda lång reklamfilm för yrket. Och allt görs ju med en sådan förutsägbar hand...

Bröderna Stephen (Kurt Russell) och Brians (William Baldwin) far var en av de bästa brandmännen i staden. Han dog "i strid". Lille Brian bevittnade tragedin och hans tårar fångades då på bild. Det blev sedan framsida på ett legendariskt nummer av tidningen Life magazine.
Bröderna skildes åt i vuxen ålder.
När filmen börjar har Brian återvänt till barndomens gator och han är nyexaminerad, ja gissa, brandman. Han får sin första tjänstetid i distrikt 15, ja gissa, hos sin bror. De har inte mycket för varandra.
 Stephen är för stolt för sitt eget bästa och tar chanser i arbetet. Brian är nykläckt i yrket och gör flera enkla misstag. Stephen har separerat med sin fru (Rebecca DeMornay) och lever i en båt med  Cream kassetter och öl som bästa sällskap.

Stephen ser sin gamla kärlek Jen (Jennifer Jason leigh) göra karriär bland stadens politiker som inte tvekar att beskära ner på , ja gissa, brandkårens resurser. Mitt i allt detta tycks en pyroman härja fritt i staden och orsaka stora eldstormar som slukar flera liv....

Minnen kommer förbi mig när jag ser den här filmen. Minnen av tidigt 90-tal och jag såg den här filmen på  biografen Rigoletto och blev "ny-kär". Väntade sedan länge på video-släppet av filmen, och våren 1992, kunde jag hyra filmen (no 1 video i Sollentuna) och piratkopiera den. Gissa att den där lilla killen var glad! Jag minns hur jag klippte ut bilder från videokataloger och gjorde egna omslag och just Eldstorm fick en stor bild från filmens bioaffisch. Den kassetten var jag extra nöjd med.

Men det jag inte förstod då, och som har slagit mig mer på senare år, är ju att filmen i sig och dess historia inte var så märkvärdigt. Det som var värdefullt var hur en enda film kunde skapa sådan längtan, sådan väntan, tro, kraft, sådan "magi", och ja lite påhittighet. Det var Allt som filmen skapade kring den, som var det fina.

När man sen såg om filmen , så vet jag att jag alltid var lite besviken. Och filmen är ju alldeles för lång. Det spelar ingen roll att manusförfattaren var brandman själv (Gregory Widen). Det spelar ingen roll att Robert De Niro är pyroman-utredare och Donald Sutherland gestaltar mer än väl en före detta pyroman. Det som spelade roll var vad filmen gjorde med mig. Jag ville ju då att alla skulle se filmen. Och jag var helt övertygad om att det var kanske världens bästa film. Jag blev en predikant för Eldstorm.
Jag kan sakna den där naiviteten. Jag kan sakna den där stora kärleken.
Kan sakna och jaga efter den ÖVERTYGELSEN i all evighet. Den kommer inte tillbaka.

Eldstorm är idag 25 år senare en tämligen välgjord katastroffilm (troligtvis Ron Howards önskan att göra sin egen "Skyskrapan brinner"), och jag ska sluta tjata om effekterna. Har makalöst svårt  för hur yrket läggs fram, som om det vore "krigssoldater" och det spelas Marta and the Vandellas  "Heat wave" på vägen mot en eldsvåda. Kurt Russell är som en sämre variant än John Wayne och är på många sätt hopplös och  gilla. Han vill ju så gärna vara hjälten, men det blir för mycket av det goda. När ord inte räcker, ja då låter han nävarna tala , som vilken cowboy som helst....William Baldwin är mest snygg, någon större karaktär lyckas han inte förmedla. Han var dock inte första valet för rollen, det var tydligen en viss Brad Pitt enligt imdb.com. Men Pitt valde istället rollen i Thelma and Louise (1991) och resten är som det brukar heta filmhistoria.

Russell har däremot en ganska bra scen på taket med sitt ex, Helen (Rebecca De Mornay), när de pratar om lojalitet, och vad "allt handlar" om. Han trodde på "tills döden skiljer oss åt" och han för mantrat; "om du går, då går vi alla". Klyschigt kanske, men för en gång skull känns det direkt i hjärtat. Det skulle kunna se ut så här, det skulle kunna vara så här. Och för en gång skulle är Kurt Russell - mänsklig och inte kör den där John Wayne jargongen....jo det gör han , men det är inte förrän i slutet av scenen, då han går i väg med ölen och surar efter att Helen  läxat upp honom.

1991 då jag såg filmen , noterade jag aldrig konflikten mellan brandmännen och politikerna. Om hur dryga sliskiga politiker (J T Walsh) riskerar stadens brandsäkerhet genom och drastiska besparingar och åtstramningar av brandkårens resurser och manskap.

Eldstorm går knappast till historieböckerna och är knappast så bra filmmässigt som jag ville få den till när jag var barn. Men det finns betydligt sämre filmer, och det finns betydligt tråkigare sätt och spendera 2 timmar på (än och se den här filmen). Och, japp, jag skrattar lite med Jason Leigh och Baldwins  och deras "vågade" sex-äventyr uppe på brandbils-taket....Och japp här finns en förlängning av 80-talet i synnerhet i kläderna (kolla Beverly hills modet) och i val av sound-track (Bruce Hornsby). Och japp, här finns ett sådant där bildmontage med scener då bröderna "närmar sig varann" genom lek och övningar på brandstationen. Och japp, det liknar både Baywatch och öh, Killinggängets brandstationsparodi tänka sig....
TA

En före detta tjurfäktare, Diego (Nacho Martinez), jobbar numera med och utbilda ny förmågor. Han "tänder" på döden och ser skräckfilmer och stimuleras sexuellt.
Hans kvinnliga motsats, finner vi i Maria (Assumpta Serna), en jurist som dödar sina partners i den sexuella akten. Hon är även förtjust i tjurfäktning. De båda möts på skilda håll av rättvisan, efter att en av Diegos kursdeltagare, Angel (Antonio Banderas) våldtagit hans flickvän Eva (Eva Cobo)....  

Pedro Almodovars Kärlekens matadorer (1986) har i stort sett allt som vi gillar med hans filmer: färg och humor, kreativt högt tak med finess och fläkt och iögonfallande foto, känslosam musik osv. Men historiens inspirerande skimmer hinner dock slockna långt före slutet, tyvärr. Regissören själv syns också i en liten kul biroll som modeskapare/designer.
TA

NU ÄR DE FLER, STÖRRE OCH ARGARE!

BIO:

JURASSIC WORLD

Världspremiär 10 juni

Amerikansk äventyrsfilm
Regi: Colin Trevorrow
Medverkande: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Ty Simpkins m fl.

Från 11 år

Betyg: AT AT AT AT

22 år efter Jurassic Park kommer nu den tredje uppföljaren eller om man så vill, en reboot och en slags uppdaterad, modern variant av originalet.
Jag var på en förhandsvisning av Jurassic Park 1993 och det var ganska mycket hysch-hysch runt Spielbergs monster-rulle. Samma år hade han chockat filmvärlden med en helt annan typ av film, Schindler's list, en film som det regnade Oscars över och som fick många människor att ändra sin syn på Spielberg som regissör.

Jag minns att vi i salongen var stumma efter filmen, under filmens gång var det många "ohh" och "ahh" och "hur har dom gjort det där?" och man stapplade ut efteråt och bara skakade på huvudet och insåg att man just sett filmhistoria. Sen att filmen i sig var en makalös äventyrshistoria var en annan sak...

Man brukar prata om Wow-faktor när det handlar om försöka få biobesökare att tappa hakan. Jurassic Park var verkligen en rulle med Wow-faktor. Hög sådan.
När man nu ser Jurassic world så har nyhetens behag, för länge, länge sedan, försvunnit och, precis som besökarna i den gigantiska urtidsparken Jurassic world (den tar 20000 besökare på en dag) så måste insatserna hela tiden höjas.
Man måste söka efter något större, bättre och farligare...

Ön Isla Nublar, utanför Costa Rica, där allting började, hyser nu alltså en fullt funktionell park men efter 10 år börjar besökarantalen sjunka och arbetet med att hitta en ny attraktion har lett fram till en ny sorts dinosaurie. Men...ja, behöver jag skriva att saker och ting går snett...?

Jurassic World har tagit tid på sig att se dagens ljus. Många förseningar, bland annat av att författaren till hela historiens usprung, Michael Chrichton dog hastigt och olustigt 2008. Många omskrivningar av manus och annat har förhalat produktionen och kanske har det varit positivt.
Visst är Jurassic World en typisk uppföljare i den mån att den är "bigger, badder and louder" som det brukar heta på filmspråk.

Men den tar liksom ett helhetsgrepp på hela franchisen och lyckas bli både en slags modern variant av originalet och en fjärde film i serien. Den tar vara på arvet och flirtar ganska vilt med Jurassic Park med glimten i ögat men just katastrof-temat att 20 tusen människor blir fångade som i ett fängelse när det nya monstret löper amok på ön är ganska genialt och skapar många spännande och hisnande och spektakulära scener. Just effekterna är verkligen Wow! och man både skrattar och nästan skriker när man kastas mellan häftiga uppvisningar i parken och när flockar av urtidsfåglar attackerar parken. 

Dallas Howard får spela en ganska (till en början i alla fall) otacksam roll som den kyliga och cyniska PR-ansvariga Claire, vars syster-söner kommer på besök för en heldag på parken. Nya, heta hunken Pratt, som slog igenom med dunder och brak i Guardians of the galaxy (2014) passar som handen i handsken här. I Guardians... funkade han lite som en uppdaterad Han Solo, och här känner man ännu mer att om det är någon som kan axla den äventyrsmantel som Harrison Ford bar under 80- och en bit in i 90-talet, så är det Pratt. 

Jurassic Park: The lost world (som Spielberg också regisserade) & Jurassic Park III känns än mer akterseglade i och med denna lyckade återfödelse av urtids-temaparken, men originalet rår den ändå inte på. Ok, effekterna och tempot är bättre och högre, men den unika berättarförmågan Spielberg har och hans sätt att hantera framförallt barnskådisar är svårslagen och...wow-känslan!
Finns många Wow-moment här, men det blir aldrig på samma sätt som när de första dinosaurierna visade sig på duken i Jurassic Park.
Det var WOW på riktigt!

Inte ens en ny, större och värre skräcködla än T-Rex kan rå på det.

Göran.

Mannen bakom Tony Soprano

Läser med stort intresse Dan Bischoffs biografi Gandoflini (St martins press, USA 2014): The Real Life of the man who made Tony Soprano. Det är en alldeles ypperlig bok om Sopranos-stjärnan som dessvärre fick lämna oss allt för tidigt. Han blev bara 51 år (s.3).

Förstår att boken  är mest för de inbitna fansen av tv-serien The Sopranos (1999-2007), för en  "utomstående" lär dessa 280 sidor kännas föga angelägen läsning. Här är det nämligen mycket faktaspäckat, inte minst om hur den tidigare ut-kastaren "Fini"  som han kallades fick sitt sena genombrott (s.38).

Vid 39 års ålder provspelade han för rollen som Tony Soprano. Anthony LaPaglia ( från tv-serien Brottskod försvunnen) var tilltänkt rollen från början, men var fast i ett kontrakt och fick tacka nej till rollen. (s.115-116) Det stod mellan Gandolfini, Steven van Zandt (som fick rollen som Tonys närmaste rådgivare, Silvio Dante) och Michael Rispoli (fick rollen som Jackie Aprile). Det lutade först åt Rispoli , han hade charm, humor och ett fördelaktigt utseende. Men serien The Sopranos skapare, David Chase, valde istället Gandolfini (han bidrog med "ett mörker till serien", som var tilltalande, enligt Chase). (s.116)

Sopranos blev inte bara tidernas främsta tv-serie.
Den förnyade även gangster och maffia genren för evigt. Serien lyckades inte bara hylla Coppolas Gudfadern-triliogi (1972-1990) utan också överträffa den, i sin tyngd, bredd, intelligens, svarta humor, dess förankring i samtiden och i populärkultur och oförutsägbarhet.

Att serien gjorde stort intryck och satte spår på sin omvärld skvallrar följande om: folk på FBI och i maffians verklighet pratade mycket om serien. Flera i den undre världen har medgivit hur mycket dem gillar serien och påpekat dess nära koppling till verkligheten. (s.131)

Soprano-grundaren David Chase

Seriens skapare, David Chase, förnyade inte bara gangster och maffia-genren utan lade ny formel för tv-serierna och är klart en av förgrundsfigurerna till dagens tv-serie hysteri.

Italienare-amerikanen Chase lät sig övertalas (en gång för alla) av sin hustru och skriva ett manus som speglade hans ansträngda relation med sin mor i New Jersey. Detta blev till grund för seriens skildring mellan sonen Tony och modern Lydia Soprano. (s.7) Chase såg serien som en parodi på Gudfadern (gangsterkungen i terapi). I hans serie åkte ju gangsterkungen själv och handlade en yxa på super-marknaden, var en vardaglig familjefar och spelade golf med närmaste granne. Chase beskrev serien som "Simpons med vapen eller ett Twin peaks i Meadowlands". Enligt honom  handlade hans serie om "människor som ljuger om vilka dem egentligen är"....(s.132)

James Gandolfini hade inget behov om och ljuga om sig själv. Däremot inte sagt att han ville prata om sig själv i intervjuer eller göra press. Redan i hans unga dagar hade han tankar kring och skydda sin familj från ett kändiskap. (s.22, 41)
Det skulle handla om konsten i första hand. Intervjuer om hans privatliv skulle distrahera tittarna och förringa serien Sopranos, menade Gandolfini (s.172).

När serien gör dundersuccé märker han hur folk ropar "Tony" till honom på stan. Och hans privatliv blir alltmer avlägset. Människor vill träffa Tony Soprano, och tycks inte se skådespelaren James Gandolfini. Folk kan inte se skillnad på privatpersonen, skådespelaren och karaktären. Hur skulle han tag sig ur rollen, anti-hjälten, som gjort honom världskänd?
Han hade blivit en tv-karaktär. (s.130,s.159-160, 223)

En annan ytterst märklig iakttagelse av "hela cirkusen" kring honom, var ju hur han kunde bli älskad genom och spela ett "monster". (s.128) Han kunde komma undan med vad som helst. Fansen skulle ändå älskar honom....och den James Gandolfini porträtterade var inte Stålmannen eller en superagent som inte fanns. Nej Tony Soprano fanns ju på riktigt, någonstans i New Jersey, fast med ett annat namn förstås....(s.159)

Det är intressant och läsa om hur serien Sopranos hyllas men också förföljs av medierna. Flera av seriens skådespelare hamnar i skandalpressen, efter att dem har begått riktiga brott i verkligheten (s.133-137). Till exempel arresterades Robert Iler som spelar Tonys son, A J, i serien,  för stöld, då han hotat och stulit plånböcker av utländska turister.(s.8)
Livet härmar Konsten eller är det tvärtom?
Blir man så bra i sin roll så man glömmer bort vem man var innan?

För James Gandolfini var det både himmel och helvete... När han vigs in i HBO-familjen , och skriver på kontrakt , året 1998, och börjar inspelningen av serien Sopranos, bildar han även familj privat. Han gifter sig med Marcy Wudarski och bli far till sonen Michael. (s.119).

Paret skiljer sig , runt 2004, samtidigt som hans karaktär i serien då separerat med hustrun Carmela (Edie Falco).

Pressen älskar och nysta kring Gandolfinis äktenskap-krasch och spinner vidare på hur serien och verkligheten kolliderar. (s.147) Är det en tillfällighet eller någonting annat? Medierna har också tidigare grävt fram uppgifter om skådespelarens tidigare drog och alkoholproblem, något han tar avstånd ifrån. (.s147-151)

Under slutinspelningen av serien,  försvinner hans spårlöst i 3-4 dagar från produktionen. (s.146) Det visar sig i efterhand att Gandolfini har fått alkohol och drogproblem igen. Och det i samband med att hans äktenskap med Marcy går kräftgång...

Serien Sopranos första säsong som omfattar 13 avsnitt spelades in på 8 dagar. (s.119) Seriens sista omgång tog 28 dagar och spela in! Gandolfinis tillfälliga "avhopp" eller försvinnande spelar in, liksom en lönekonflikt som trappas upp mellan flera skådespelare och HBO. (s.152)

Det leder till lönestrejker. Gandolfini som inte tillhör den skaran, hängs ut i pressen för att vara girig och beskylls för avtalsbrott med HBO. Han får klä skott för flera oegentligheter. Det är därför en smärre bedrift att han ändå lyckas fördubbla sin lön, till slut. Och här kommer något unikt...
 Av sin fördubblade lön delar han med sig till sina 16 motspelare/skor. Han tackar ensemblen för att dem "backar upp honom, efter allt som har hänt". (s.153-155)

 Under produktionens slutskede får han svårt och memorera replikerna. Bärande ständigt på ett block fullt med anteckningar om detaljer över karaktären Tony Soprano. (s.125) Han går djupt in i gestaltningen och det har sitt pris. I slutproduktionen sägs det att han pressas hårt av David Chase. Chase sätter ihop en smärre monolog, vilket får honom ur spel. Gandolfini ringer hem till serieskaparen mitt i natten och det sägs att samtalet slutar med att Gandolfini i raseri, slår sönder en hel telefonkiosk....(s.120-121)
  

Gandolfinis väg till gangsterikonen är en framgångssaga. Uppvuxen i New Jersey med föräldrar av italiensk ursprung.(s.8-9, s.28) Det är sagan om den vanliga killen, som redan vid high-school vet att han vill bli skådis. (s.12) Men efter skoltiden jobbar han på byggen, som ut-kastare, bartender och driver populär nattklubb i New York city.
Han möter Susan Aston på en drama skola under 80-talet , där han lär sig en form av method acting. Hon skall ha betydelse (hon beskrivs som verklighetens Dr Melfi, s. 124) för hans karriär. De blir snabbt vänner och hon blir sedermera hans skådespeleri-coach.

Hon är också med honom överallt inom jobbet och stöttar honom under inspelningen av Sopranos. (s.13) Hon har enligt bokens författare en stor del i Gandolfinis utveckling och framgångar.

Efter mindre roller i Den sista pojkscouten (1991) och En främling mitt ibland oss (1992)  (s.87) får han ett smärre genombrott vid 32 års ålder i Tony Scott regisserade och Quentin Tarantino skrivna filmen True Romance (1993). (s.13, 19, 88)

Gandolfini har en ingen vanlig biroll i den filmen. Han misshandlar och torterar Patricia Arquettes karaktär svårt, och det är på många sätt en häpnadsväckande brutal scen, som man helst ogärna vill se om igen. Och det är ganska märkvärdigt, hur mycket man hatade honom i den filmen, och hur han drygt 10 år senare skulle vara Gud för många. Det tidigare hatet hade plötsligt förbyts till något som bara liknar Kärlek.

Tony Soprano var ju även han ett monster, i boken får författaren mig och minnas hur han kunde begå hemskheter , i avsnitt efter avsnitt. Till exempel i en del när han och dottern Meadow (Jamie-Lynn Sigler) reser till olika skolor för och hitta lämpligt utbildningssäte för henne i framtiden. Under bilresan och medan dottern väntar på fadern, mördar han en av sin motståndare , brutalt och bestialiskt utanför en bensinmack. Sedan borstar han av sig och går till bilen, startar motorn och ler mot dottern Meadow, som inget hade hänt. (s.128, 213)

Han kunde dansa mellan det goda och det onda, lär andra ha sagt om honom. Det sades att han ville gestalta karaktärer som var som hans "mor och far"(s.23) , men under sin dramautbildning, fostras han in i ett annat tänkande. Han lämnar det "vanliga" , "det familjära", och man tar fasta på det obehagliga, det hotfulla, det aggressiva och det skräckfulla, ja monstret, som finns i honom. Han lär också sagt att tricket bakom skådespeleri handlar om: att inte ge publiken "the guy the next door". (s.18, 76) Och ja, det är väl upp till egen tolkning, det där, men kontentan liknar väl, att göra en karaktär speciell, utmärkande, svag, sårbar, excentrisk och kanske rent ut av obehaglig. Så länge han inte är som din Svensson granne, typ.

Och Gandolfini hann finslipa rollen som läskig psykopattyp i filmer som True romance, Fritt fall (1994), She´s so lovely (1997) och 8 mm (1999). Han var helt klart varm i kläderna när det var dags för Tony Soprano....

Tiden efter serien (2007) präglas av dunkla moln över Gandolfini (s.179). Till glädjeämnena i hans liv räknas hans  nya hustru  (s.178, 192, Deborah Linn) och deras nyblivna dotter. Som skådespelare är han sökandes och närmast frustrerad och förtvivlad. Hur ska han komma vidare i karriären? Hur ska han komma ur den lite väl trånga kostymen som våldsam gangsterboss?  Det som var en välsignelse har nu blivit en börda. Ett spöke.
Hans fans verkar bara vilja se honom i en enda roll. Han själv önskar gärna roller i komedier (s.167). Det blir också några sådana innan hans död, 2013. Men de våldsamma roller lämnar honom inte helt (t ex Killing me softly från 2012) i sticket. Mot slutet av hans liv går han upp ordentligt i vikt, detta är en följd av knäoperationer som han tvingas  göra. Den långa viloperioden efter operationerna förvärrar hans viktproblem.(s.225,228)

I juni 2013 dör en tung Gandolfini av en hjärtattack i Italiens Rom. Han är där med sin 13-åriga son, Michael, för och visa honom familjens rötter, inte helt olikt vad Tony Soprano också gjorde i serien.
Läsaren och författaren noterar på nytt, hur nästan Livet låter sig härma Konsten när det rör sig om en man som James Gandolfini. TA