Ingen utväg

 

I norska tv-serien EXIT får vi följa ett gäng framgångsrika affärsmän i Oslo och deras sviniga leverne.

De har pengar upp till öronen och har tappat verklighetsuppfattning. Inget kan stoppa dem, men samtidigt vad kan få dem att leva och känna igen? 

De fyller dagarna med droger , prostituerade och mängder av alkohol. Tomma på känslor, tomma på livet. De har sedan länge förlorat kontakten med sig själva och sin omvärld, och respekten för människor. 

EXIt är en kuslig serie som väckt debatt, och visar ju upp en väldigt brutal, cynisk och rå verklighet som tydligen finns i Oslo, men långt ifrån allas vardag. Exit får ju bränsle också när vi lever i en tid då klassklyftorna ökar. Människor kämpar dagligen för att få ihop sina liv , ekonomiskt och med boende osv. Och så ser vi ett gäng män som kastar iväg miljonbelopp utan något som helst bekymmer. De är gifta och har familjer, men när det kommer till kritan - är familjelivet tråkigt och tråkar bara ut dem. De söker otrohet för kickar för att - finnas till. 

Det finns säkert likheter med både Scorseses Wolf  of wall street och även Brett Easton Ellis romaner. Och jag tänker främst på hur historierna skildrar en sorts avhumanisering i en värld där allt kan mätas och räknas. 

Vad är det då som gör EXIt så sevärd? Är det inte bara våld och sex som blir spekulativt? Jo för visso, men det är trots allt väldigt underhållande och mycket handlar om den täta historien och inte minst skådespelarna som briljerar. Simon J Berger är ruskigt övertygande i rollen som gängets ledare Adam. Han får Michael Douglas Gordon Gekko att kännas som mysig farbror i jämförelse. Adam skyr inga medel för att inte tappa ansiktet. Det är mycket smärtsamt att se hur han behandlar sin fru Hermine (spelad av Lars Winnerbäcks fru Agnes Kittelsen).  Och precis som i amerikanska förebilder som Sopranos och Mad men, så lyckas ju Exit även med att faktiskt skildra ett gäng kriminella och "skithögar" på ett komplext sätt. Vi ser dem, inte PÅ dem. De blir också människor. Flera avsnitt rymmer ju faktiskt mycket intressanta stycken av dialog och samtal mellan karaktärerna. Se Exit idag!

TA 

Knäckande bra tv-serie!

Jag blir alldeles till mig. Jag ser tv-serien Normala människor som bygger på Sally Rooneys roman, och jag gråter och jag lever mig verkligen in den här historien. Den drabbar mig hårt. 

Tv blir större än livet.

 

I 12 avsnitt är jag som uppslukad av livshistorien som spelas upp mellan Connell och Marianne. De växer upp i Sligo, som ligger norr om  Dublin på Irland. 

 De lever i olika världar , men talar "samma språk". Connell är den snygga fotbollskillen och han borde ju bara kunna erövra världen. Men något hindrar honom, vad det är, vet han nog inte ens själv. 

Marianne är den smarta ensamvargen som mobbas i skolan.  De skulle  egentligen inte kunna mötas - men dem gör det ändå. Och kärlek och stark attraktion väcks dem emellan. Här formas en djup vänskap, oförslitliga band och en grundläggande förståelse för varandra och med tiden även respekt och ömsinthet.  

Lika barn leker inte bäst. Här är devisen, det motsatta eller snarare : Ekelöfs klassiska citat ; "botten i dig är botten i mig"....

Marianne och Connells kärleksresa möter på motstånd i stort sett hela vägen, efter romansen under gymnasiet. Långt senare, konstaterar också Connell att, åren med Marianne på gymnasiet, var hans lyckligaste ögonblick.  Innan henne, visste han inte om lycka fanns.

Det är i stort sett omöjligt att skriva om Normala människor och inte låta fjantig eller dåraktig. Det är en intelligent serie , med mycket välskriven dialog och karaktärerna fördjupas och vi får som tittare även vi starka band till dem. VI delar ju deras liv i 12 avsnitt. Det känns ärligt,  komplext och mycket trovärdigt, den skildrar flera bottnar i unga möter vuxenlivet..... 

Marianne hamnar i destruktiva vanor  och här ger serien henne tid för oss att förstå varför eller få uns av svar varför hon plågar sig själv......

Hennes kärlek Connell brottas med andra saker. Han är till synes stabil och säker, men bakom den där fasaden döljs en osäkerhet, så stark som driver på panikattacker och identitet-kris. Han får inte ihop sitt nya akademiska liv med sitt gamla liv med fotbollskillarna på puben. Vem är han? Vem vill han vara? Var hör han hemma? 

Det är fascinerande att följa vändningarna för huvudkaraktärerna i den här historien. Först ser vi ju hur Marianne inte alls passar in. Några år senare är det annorlunda. Connell känner sig vilsen på högskolan. Och nu är Marianne i sitt rätta element. Omtyckt, påpasslig , självsäker och en förebild för många.... Men hur känner hon själv? Känner hon sig älskad? Eller är det bara en fasad? 

   Normala människor tar den romantiska genren till en ny nivå. Det trodde jag inte att jag skulle kunna skriva år 2020. Serien har förmågan att fånga ett romantiskt och vackert skimmer av ungdom och genuin kärlek. Men samtidigt finns här en realism som inte vi ser i romantiska komedier. I romantiska komedier övervinner ju kärleken allt och paret får ju varandra till slut. Här i Normala människor är saker och ting betydligt mer komplicerade från början till slut, faktiskt. Och vi kan ju ana att slutet kommer inte landa i varken sockervadd eller i ljuv musik....   

TA

Förlegad frukostklubb

Ser om John Hughes kultförklarade ungdomsfilm Breakfast club (1985). Det är en annan upplevelse, 35 år senare,  jag är äldre, förstås och kan inte undgå hur tiden har sprungit ifrån filmen.

 

Judd Nelson som spelar "värstingen" är ju alldeles för gammal i rollen. Nelson var 25 år när han spelade in filmen, och han skulle spela en kille på glid på high school, en 16 åring. Det är ju noll trovärdigt. Sedan är ett annat problem att hans karaktär utstrålar homofobi och sexism. Vad finns det att tycka om med en sådan kille? 

Att Molly Ringwald skulle kära ner sig i honom, är helt obegripligt. Men visst händer det ju att kvinnor faller för tölpar. Det hände 1985 och det kommer sannolikt hända imorgon. 

Det blir också så väldigt märkligt; när Ally Sheedys gotare och suicidala tjej skall sminkas om och ut kommer hon med läppglans och med"tjejig" stil och Emilio Estevez sportkille får stora öron. 

Ärligt talat, har jag svårt att faktiskt uppskatta Breakfast club idag. Det är skrattretande att den rankas och anses så högt som den gör i vissa sammanhang ( Empire listar den på 2:a plats över tidernas bästa tonårsfilmer).

https://www.empireonline.com/movies/features/best-teen-movies/ 

Det är så påfallande tydligt att det är en vuxen manlig blick som vilar över filmen och , filmen är skriver av en vuxen för vuxna - om - eh  - ungdomar. 

Huruvida kvarsittning förekommer i dag, låter jag vara osagt. Men det är utopisk, idiotiskt romantiskt att fyra olika individer som vet att de är schabloner inför varandra - blir polare. Det finns inte på kartan att de skulle sitta likt som i ett gruppterapi samtal och lyssna på varandras upplevelser. Det känns präktigt och tillrättalagt. Och fantastiskt vuxet. Om nu Breakfast club tillskrivs som en ungdomsfilm, för vilka ungdomar riktar den sig till? 

Breakfast club visar också ett segregerat USA. Inga afroamerikaner och inga minoriteter. Bara vita ungdomar. Vi kan väl ana att Judd Nelsons karaktär har något italienskt ursprung över sig. 

Jag kan räkna flera brister i den här filmen. Jag vet inte riktigt om det är bra eller mindre bra; att filmen också känns lång, lång som en - kvarsittning - kändes på 1980--talet. Jag hade mina sådana, jag också. 

Anthony Michael Halls "plugghäst" är den som klarar sig bäst i ensemblen , han har utseendet och framförallt åldern , han är helt rätt i  rollen, till skillnad mot Judd Nelson.  Simple Minds ledmotiv,    Don´t you forget about me , låter också fortfarande oerhört vital. Bästa scenerna i filmen är lite ironiskt , inte bland ungdomarna. Dessa förekommer mellan läraren (Paul Gleason) och vaktmästaren. Läraren klagar över hur eleverna har blivit bara stökigare och stökigare för varje år. Och vaktmästaren konfronterar honom direkt; nej, det är inte sant, säger han. Det är bara DU som har blivit äldre. Eleverna är lika stökiga nu som för 35 år sedan. 

TA