ÅRETS BÄSTA

Görans val:

1.Tree of life - Stora ambitioner. Stor film. Liknar faktiskt inget annat.

2.Melancholia - Jordens undergång har aldrig skildrats på ett snyggare sätt.

3.Midnight in Paris - Woody Allen gör årets feel-good film. Charmant!

4.Drive - Ryan Goslings genombrott i årets coolaste actionthriller.

5.Super 8 - Nostalgi i stil med Spielbergs magiska 80-tal. Hyllning till filmer som inte görs längre.

6.Winter's bone - Thrillerdrama som känns ända ini benet. Jennifer Lawrences år blir 2012 med The hunger games, men kom ihåg var ni såg henne först.

7.Black swan - balett, fantasi & ond bråd död. Eller? Överdådigt hursomhelst.

8.Dogtooth - grekiskt familjedrama var årets jobbigaste men samtidigt mest fascinerande. Som att beskåda en olycksplats. Du måste titta.

9.Bridesmaids - årets roligaste & smartaste komedi. Och Kristen Wiig!

10. Blue valentine - Gosling & Michelle Williams i årets starkaste kärleksrulle. Sprakande spel!




Thomas val:

1) Blue valentine - Fantastiska skådespelare i en okonventionell kärleksfilm. Derek Cianfrance jobbade övertid med filmens manus. Tack för det! 

2) Tree of life - Malick ville göra världens vackraste film. Och han sköt inte långt ifrån målet. Superstark barndomsskildring , poetiskt, mystiskt och andligt. Brad Pitt överraskar - igen!

3) Apflickorna - Lisa Aschans filmdebut har det mesta. Feministisk Western från västkusten. Bara en sån sak.

4) Play - Makalös laddad skildring av Sverige 2011. Reinfeldt, kan du se filmen?

5) Drive - Nicolas Winding Refns film lär inte visas på några körskolor.  Tur är väl det! Snygg, tät och mörk hyllning till 80-talets actionfilmer.

6) The trip (tv-sere/film) - Förbannat rolig, smart och mänsklig komedi. Brittiska landskap, läcker mat och träffande imitationer. Steve Coogan, fuckin genuis!

7) True grit - Bröderna Coens filmer blir aldrig tråkiga. Matt Damon!

8) Upside down ; The Creation records story (DVD) -  Komplett historieskrivning av 90-talets främsta skivbolag inom brittisk popmusik. Ett måste för alla britpop-dyrkare!

9) Anklagad (tv-serie) - Kriminalserie med moralisk tyngd och finess i både form och innehåll.

10) Åshöjdens BK  (DVD-box)  - Fotbollsromantik som vi aldrig riktigt slutar referera och drömma tillbaka till.

Förbluffad!

Om några dagar kommer min och Thomas lista över årets bästa filmer, men jag måste, så här på årets elfte timme, peta in en för mig stor överraskning här, en svensk thriller som gick upp på bio i höstas och fick bra kritik men försvann ganska snabbt från repertoaren.

Nu är den aktuell på dvd och för alla spänningsälskare där ute så är den ett måste!
Försvunnen heter den och är en debut av Henrik JP Åkesson & Mattias Olsson, som också producerat och skrivit manus.
I huvudrollerna ser vi Kjell Bergkvist, Sofia Ledarp och Björn Kjellman och förutom att den sistnämnde faller något utanför ramen så är det väldigt välspelat och Ledarp imponerar som en dam i nöd, en hjältinna av kött och blod som gör att man dras in riktigt ordentligt i storyn.
Efter en familjetragedi tar hon sitt pick och pack och bestämmer sig för att flytta uppåt i landet för att börja om. Men hon kommer aldrig fram, en svart jeep förföljer henne bland de snåriga vågarna kantade av tät skog och efter ett överfall vaknar hon upp i en låst källare och inser att hon blivit kidnappad.
Regissörerna kan verkligen sin sak, de har sett de bästa filmerna i genren och det märks, de har gjort något riktigt bra istället för att ge sig på att göra något eget eller att försöka förnya genren så att det blir pajjigt som så ofta är fallet när svenskar ska göra thrillers. Ofta blir det ju bara dumt och väldigt otrovärdigt.
Men Försvunnen är en tajt och spännande film från början till det nästan olidligt spännande slutet. Likt Jenny (Finn Atkins) i Eden lake gör Ledarp en mardrömsresa där både hennes inre och yttre blodas och smutsas ner mer och mer under filmens gång. Och Ledarp är ytterst trovärdig och bra här, hon är en sann hjältinna av kött och blod. Bergkvist gör sin psykopat minst lika bra och läskig och då gör det mindre att Kjellmans roll känns något malplacerad, det är något man kan leva med när man serveras en så här bra och imponerande svensk debutthriller.
Ser verkligen fram emot vad de här killarna kan hitta på i framtiden!

GS.

Östlunds film utmanar och berör på djupet

PLAY

Svensk film i regi av Ruben Östlund

Medverkande: Kevin Vaz, Yannick Diakité och Sebastian Hegmar m fl.

Speltid: 1 tim 58 min

Betyg: AT AT AT AT

I Play påstår ett gäng svarta killar att några vita killar har stulit en av deras lillebröders mobiltelefon. Anklagelserna är bara början på en utdragen och slug rånarlek.

Filmen har debatterats flitigt. Vissa påstår att den är ensidig och att den skjuter långt över filmens mål: obalansen mellan vita och svarta (Stefan Jonsson, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-missar-de-andras-perspektiv DN Debatt).

Regissören Ruben Östlund har också fått frågan om han inte med filmen ger högerextrema värderingar företräde (ETC 4/11-2011 artikel/intervju av Jonna Sima).

Att en film och en svensk film skapar debatt hör inte till vanligheter numera. Men mest intressant med PLAY är om du förlåter mig för att låta klyschig -  tvingar dig ta ställning i komplicerade frågor och tolka vad vi egentligen ser.

Som jag ser det ställer filmen flera relevanta frågor; Vad är rasism? Vad är inte rasism? Hur väljer vi att tolka verkligheten? Varför ingriper inte vuxna när vi borde? Och vad händer när vuxna väl agerar? Var sätter vi gränser för intolerans respektive tolerans?

Film är nog för de allra flesta underhållning och god tidsfördriv. Och inget fel i det. Men film kan ju också vara någonting annat. Detta glöms bort ibland. Och film förlöjligas. Och film återigen förkastas som konstform.

Men film kan vara Någonting Större.

Någonting som utmanar intellekt och tanke.

Bildmediet har ju också en fantastisk förmåga att appellera till våra känslor.

Play är en sådan film. Den lämnar ingen oberörd. Och den kan faktiskt inte komma lämpligare nu när ett högerextremt parti sitter i riksdagen. Och i synnerhet när frågor om integration och orientalism ”tycks glömmas” (eller ”gömmas”) bort av politiker, eller ska jag skriva journalister? 

Det blir onekligen intressant och se om Guldbaggar kommer tilldelas Ruben Östlunds film PLAY. Oavsett vad som händer bör man se filmen.
TA

God jul!

10 minnesvärda slut

1 De misstänkta (1995)

2 Twin Peaks (tv-serie, 1991)

3 Sopranos (tv-serie, 2007)

4 The crying game (1993)

5 Basic instinct (1992)

6 Psycho (1960)

7 Seven (1995)

8 Chinatown (1974)

9 The pledge (2000)

10 Thelma and Louise (1991)

Svart Lucia

Vi utgör knappt en minoritet, vi som minns filmen Svart lucia (1992).

Nöjesguiden delade tveklöst ut en dödskalle till Rumle Hammerich film.

Mina unga tonår omfamnade dock den svenska filmen. Han, jag var då, drogs väl till historiens ”mystik” och banala deckarhistoria. Men också till något annat som jag tagit med mig upp i vuxen ålder. Återkommer till detta strax. 

  Karaktärerna i filmen Svart lucia är unga vuxna (Tova Magnusson-Norling, Figge Norling, Björn Kjellman, Malin Berghagen och Niklas Hjulström) i studiemiljö. Utforskande i sin egen och andras sexualitet och identitet. I kalla lucia tider hittas en mördad kvinna på skolan. I korridorerna växer misstankarna som träd. Vem går och lita på? Och vem är mördaren?

Jag har inte sett filmen på åratal. Och så kommer det att förbli. Svart lucia ska vara igenspikad och topphemligt förvarad som arken.

Rädslan är för stor att Nöjesguiden skall ha rätt. Att Svart lucia är en modern kalkon. En strykpåse.

 Jag vill minnas Svart lucia som en spännande och småskrämmande thriller.

Och det har inget med varken chockeffekter eller antalet liter fejkat blod. Nej, det är så mycket enklare än så:  Å r s t i d e n – filmen utspelar sig i.

Vi klagar mycket på vintern. Och med all rätt. Ständiga förkylningar, kyla, storm, mörker, halka och så vidare.

Men ur filmsynpunkt erbjuder vårt geografiska läge och klimat – en inte helt överutnyttjad resurs.

Missförstå mig rätt. Vintern räddar inte en film. Men att bara placera thrillers i snöiga och kalla miljöer, minskar inte den dramaturgiska effekten. Tvärtom skulle jag påstå.

Hasse Alfredssons Falsk som vatten (1985) har en gastkramande slutfinal som utspelar sig på is. Det är som isen, snön, kylan förstärker känslan av skräck, hjälplöshet och helvete på en och samma gång. Och någonstans är vi tacksamma över vår bekvämlighet när vi ser dessa miljöer på film. Vi sitter i soffan, värme, kanske sällskap har vi också, och här finns ljus och inget större orosmoment.

I Stanley Kubricks The Shining (1980) är snön och vintern nödvändig för dess påtagliga skräckupplevelse. Jack Torrances (Jack Nicolson) mördarjakt på sin egen familj i slutet av filmen är nervkittlande. Och mycket tack vare den iskalla och snöiga miljön. 

Dimma, tung och djup snö. Varje fotspår syns. Sonen Danny springer för sitt liv. Han har sin haltande och bestialiske fader med yxa i högsta hugg efter sig i en labyrint av snömassor. Med list kan Danny utnyttja snön och på så sätt rädda sitt eget skinn. Han halkar och faller i snön, men reser sig. Springa i snön är fruktansvärt betungande.  Även för en elitboxare.  

Fråga bara Rocky Balboa (Sylvester Stallone)! Är det inte i fyran (1985), som han tränar stenhårt i något "vinterparadis"?  Om man som han lyckas uthärda vintern. Vad kan då stoppa honom? Inte ens hans superfiende, ryssen Ivan Drago (Dolph Lundgren).  TA                            

Svindlande höjder

Wuthering heights, visad på Stockholms filmfestival, i regi av Andrea Arnold.

Från hyllade diskbänks-rullen Fishtank till mitten av 1800-talet och de stormiga hedarna i norra England kan steget tyckas stort. Men för den brittiske regissören Andrea Arnold var det aldrig någon tvekan att få chansen att filma en av populäraste bokklassikerna genom tiderna - Emily Brontes Svindlande höjder som skrevs 1847 under pseudonymen Ellis Bell. Hon skrev endast denna bok plus några dikter medan hennes systrar Charlotte och Agnes kom att skriva flera böcker, Charlotte bland annat Jane Eyre.

Wuthering heights som den heter i original har filmats ett antal gånger men inte lika mycket som t ex Jane Eyre eller Jane Austens böcker, beror nog mycket på att Svindlande höjder är mörkare och inte lika romantisk som de samtida alstren.
Antagligen var det detta som lockade Arnold som verkar dras till det lite mörka och destruktiva hos människan, att försöka grotta ner sig i baksidan av det lyckliga och romantiska och till synes perfekta.

Heathcliff & Cathy

Men exakt varför hon ville filma denna 1800-tals berättelse får vi inte riktigt veta då Arnold är en av de regissörer som ganska ovilligt pratar om sina filmer och budskapen med dom osv.

Precis som i hyllade Fishtank använder sig Arnold även här av okända namn och amatörskådisar vilket ofta ger en större autencitet och trovärdighet (fast ibland kan det också innebära en ojämnhet i spelet, vissa amatörer är knäckande bra, medan andra är mindre bra).
Wuthering heights utspelas bland de vindpinade, isolerade hederna i norra England där Bronte växte upp. Kärleken var att drömma om, döden var ständigt närvarande och fantasin gavs stort utrymme.

Regissören Andrea Arnold

Storyn är den samma som i boken:
En stormig natt dyker en man, pappan, upp i sin lilla stuga med hittepojken Heathcliff som ska uppfostras som hans eget barn. Hans dotter Catherine, även kallad Cathy, tar sig an den ganska tystlåtna och inåtvända nya familjemedlemmen vilket skapar ett starkt band mellan dem. Efter att pappan dör tar hans äldsta son över gården och behandlar Heathcliff illa vilket sätter igång motsättningar mellan kärlekspar och familjerelationer. Det hela eskalerar i att Heathcliff olyckligt flyr sin väg innan han kommer tillbaka som vuxen för att försöka återbygga sitt sabbade förhållande med Cathy, vilket inte alls blir så lätt som han tror.

Heathcliff som ung.

Arnold har gjort en oerhört snygg film, med influenser från de danska dogma-rullarna på 90-talet. Allt är skjutet med handkamera och det är skitigt, mörkt, regnigt, smutsigt, våldsamt och väldigt fysiskt på nåt vis, mycket in-your-face.
Det är en film att imponeras av, men inte så lätt att gilla. De osympatiska karaktärerna och de ibland tvivelaktiga handlingarna de utför gör det svårt att ge sig hän in i storyn.
Wuthering heights är en sevärd film baserad på en av de mest tidlösa kärlekshistorierna som skrivits, men det är ingen typisk romantisk rulle, den är ganska råbarkad, sorglig och ibland rent makaber.
Men det är en kärleksfilm om det ultimata priset för olycklig kärlek, om vilka destruktiva krafter en förälskelse kan sätta igång, speciellt om saker och ting inte går som de inblandade hoppats på.

I Sverige har filmen premiär i januari 2012.

GS.

Oförglömligt, komplext och smärtsamt

SHAME
Regi: Steve McQueen
Medverkande: Michael Fassbender, Carey Mulligan, James Badge Dale och Nicole Beharie m fl.
Betyg: AT AT AT AT AT
Speltid: 99 minuter
Premiär:  6 januari 2012

New York är dimmigt och grått. Andetagen är blytunga, ångesten stillar inte, demonerna är alltför många och för intensiva. Vi möter sexmissbrukaren Brandon (Michael Fassbender),  30 +. Han arbetar på kontor, ser bra ut och är uppskattad av så väl chef såsom medarbetare. Han träffar kvinnor, men har svårt för närhet. Istället förlorar han sig i ett sexmissbruk. Han översköljs av pornografi, sex på internet och prostituterade osv.
När hans syster Sissy (Carey Mulligan) flyttar in oanmäld i hans lägenhet, blir hans beroende alltmer extremt och självgranskningen oundviklig...

Det skulle vara för enkelt att bara prisa Michael Fassbenders oförglömliga rollprestation. Ett alldeles lysande porträtt av en förstörd ung man. Präglad av sin samtids teknologi och sexfixering men också av alienation med sig själv och sin omgivning.  Men visst vore det konstigt att inte uppmärksamma Fassbender. 

Han gör saker som vi sällan ser på film. Rolltolkningen av Brandon är komplex. Och det är i blicken vi ser hans riktiga Jag. Det glittrar om honom när han skålar med arbetskollegorna på krogen efter en lyckad dag med kunderna. Likaså när han flirtar med en blond , söt tjej i baren. Ironiskt så lyckas han lista ut hennes ögonfärg, något hans chef har desto svårare med.

Brandons blick är betydligt  mindre och sorgsnare när det kommer till hans syster. Särskilt när hon sjunger New York, New York inför publik. En ovanligt släpig och nedstämd tappning. Och som Dave Calhoun skrev i sin recension av filmen för Timeout London : http://www.timeout.com/film/reviews/90759/shame.html:

Hennes sångnummer är inte vad det ser ut att vara. Det är kommunikation mellan en bror och en syster och om deras gemensamma historia. En ovanligt mörk plats, det kan vi lugnt konstatera. Men några detaljer eller mer vad detta skulle bestå i , lämnas helt ute till betraktarens fantasi.

Arbetskamraten och dejten Samantha får honom le och framkallar pojken och lekfullheten i honom. Men när sängens akt väntar, förstelnas han. Och han vill bara att hon går. Han sitter vänd mot fönstret och klirar sig oavbrutet i håret. Ena benet skakar oroligt och rastlöst.

I lägenheten , utför han sina tvångsmässiga handlingar framför datorn. Vi får inte se vad han ser. Men ljudet av kvinnliga stön ljuger inte. Brandons telefon ringer och ringer. Han bryr sig inte. Han är inne i bilden. Förlorad. Utan kontakt. Telefonsvaren går igång, hans syster lämnar meddelande. Brandon rör sig inte.  

Harry Escotts instrumentala dystra stråkmusik förstärker tyngden , smärtan och det ödesmättade tonen i berättelsen. Det också ett sätt att förstora en till synes vanlig och liten mans ovanliga liv. Liknande musik hör mer hemma i storfilmer och blockbusters. I säg inledningar på krigs och kostymfilmer , då hjälten lovar sin älskade att aldrig lämna henne, eller hjälten landsbestiger främmande mark. Sandstranden är monumental och striden är nära.

I Shame strider Brandon mot sina egna demoner. Men kampen är svår och här finns ingen muskelös hjälte som kan besegra härar av män och fienden. För du är din egen fiende.  Du är din egen undergång.

Mot slutet ligger Brandon förtvivlad mot asfalten vid något som liknar ett hamn eller industriområde. Han har ont. Vi i publiken lider också.  Han har blivit illa misshandlad. Men såren och blodet är ingenting. Det är hans själ som värker och skriker. Hjälp finns inte att få. Han är så ensam. Så liten. Vi ser honom, men kan vi hjälpa honom?

Staden ligger och sover. Dess innevånare sitter i tunnelbanevagnen , upptagen i morgontidningens nyheter. Eller sitter han eller hon framför en dataskärm med Facebook eller pillar med mobilen för ännu ett SMS?

Regissören Steve McQueen berättar att i London ville ingen prata med honom om ämnet, sexmissbruk. Det fick bli New York i stället. Ämnet väcker anstöt, uppenbarligen. Det är tabubelagt. Längst nere i hierarkin av all form av beroende.

Steve McQueens film är NU. Han har själv sagt i en intervju:

- Det som händer i filmen , händer i London, New York och resten av västvärlden.

http://youtu.be/obUFznCcfhU

http://www.youtube.com/watch?v=obUFznCcfhU&feature=related

Kanske upprör det också folk. Någon framför en dystopisk berättelse som ifrågesätter IT-Miraklet. Det stora undret. Teknikrevolutionen.

Lägg också till, bilden av sexmissbrukaren. I Shame är han snygg, attraktiv, högutbildad ung man som är social och omtyckt. Inte helt olik gängse bilden av en nutida hunk. Drömprinsen. Grova drag. Tänk er Bradley Cooper med irländsk accent.

I huvudtaget att visa svaga och trasiga människor i populärkulturen går mot en svårare vår. I synnerhet nu när vi lever i en tid med utslagningsTV och filmer med superhjältar som räddar världen gång på gång. Hur mycket vill vi att det ska likna vår egen verklighet? Och hur är vårt samhälle egentligen utformat? Vad ses som framgångsrikt? Hur mäts lycka?  
Om vi bara frågar oss, vad är livsnödvändig bio?
SHAME.
Bättre film ser du inte i år eller i nästa. Jag lovar.
TA