Prinsessa från förr

I HBO producerade stå upp showen Wishful drinking (2010) ser jag Carrie Fischer igen. I rollen som prinsessa Leia i Star wars-filmerna personifierar hon barndomen för mig och flera av mina generationskamrater. Fischer var 21 när hon gjorde Star Wars (1977), och hon berättar i showen, att rollen präglades av en engelsk dialekt som hon erövrat från åren hon läste på teaterskola i London i början på 70-talet. 

I hennes självbiografiska stå upp show skämtas det om allt. Star Wars-skaparen själv, George Lucas var tystlåten och onekligen uttryckslös. "Han fick modellmakarna på ILM att ändra ansiktsuttryck åt honom och använde THX för att skapa ljudet av ett ansikte som ändrar uttryck": I första filmen bär Leia en vit klänning. Lucas sägs ha påpekat att Fischer  inte får ha någon bh under. Varför då? frågade hon Lucas. Han lär ha svarat bestämt och seriöst: Det finns inga underkläder i rymden.

Lucas förvandlade mig till en liten docka, säger Carrie Fischer. Publiken skrattar. Men i allt flams finns det en allvarlig botten.Fischer tvingades banta för rollen som Leia. Hon vägde på den tiden 48 kg. Men det var tydligen inte tillräckligt. Fem kilo till. Succén med Star wars och dess omfattande industri och PR runt filmen blev snabbt för mycket för Fischer. Och vem skulle inte bli tokig av att  se sig själv överexponerad på diverse prylar: schampo, tvål, pez-automat, leksaker, frimärken osv. Och idoldyrkan som hon har blivit föremål för är klart märkvärdig. Fischer frågar sig hur man bemöter en främling som bekänner att han tänkte på henne varje dag, från åldern 12 till och med 22 år. 

Folk har liksom förevigat bilden av henne som  prinsessan i metallbikini från 1983 års Jedins återkomst. Idag är Fischer, 54 år, betydligt rundare, med friskt humör och vass tunga. Den söta prinsessan som jag minns henne är ett minne blott. Och hon kommer på mig  och mina ytliga tankar mitt i showen.

Fischer googlade sig själv nyligen, då hon hittade ett inlägg från någon anonym: "Whas has happened to princess Leia? She used to be so hot, and now she looks like...Elton John".
Det sårade mig, delvis för jag fattade vad han menade, säger Fischer. Sedan förklarar hon enkelt.  Hon såg bra ut, då alla andra såg bra ut. Det gör man i 20 och 30årsåldern.
Hon fattade dock aldrig att hon ingick ett osynligt avtal om att se ut som hon gjorde 1983 de följande 20-30 åren.
Fischer vittnar tydligt om svårigheten för s k kändisbarn (jag tänker en del på Drew Barrymoore, det löste sig ju till slut, men ett tag var det bara downhill...)att finna balans i tillvaron. Hon har plågats av manodepression och missbruk.
TA

Händelsefattigt i Melancholia

MELANCHOLIA
Dansk-svensk, fransk tysk film i regi av Lars von Trier.
Medverkande: Kirsten Dunst, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård m fl.
Speltid: 2 tim 10 minuter
Betyg: AT AT

(biopremiär 27/5)


Med filmer som Anit-christ (2009), Dogville (2003) och Manderalay (2005) har Lars Von Trier en del att leva upp till när hans Melancholia går upp på biograferna.

Och däri ligger nog grundproblemet. Ändå från Melancholias anslag, djupare in i filmen är jag någon annanstans, långt bortom Von triers värld. Inledningen är sävlig och mycket händelsefattig. Bombastisk klassisk musik till frysta bilder av skådespelarna , de ser nästan uppstoppade ut. En pojke täljer en pinne. En kvinna trampar och trampar i jorden av en golfbana. Hon bär på ett barn. Och Kirsten Dunst i vitt hår , och ur hennes händer växer ljusa trådar. ?

Handlingen i Melancholia är inte helt glasklar, men under Justine (Kirsten Dunst) och Michaels (Alexander Skarsgård) bröllopsfest hamnar Justine i en djup depression. Hon känner att jordens undergång är otäckt nära....Ett jätteklot kallat Melancholia ska passera världen ,  och kommer någon människa överleva?

Filmen Melancholia har kommit i skymundan efter von Triers stora mun i Cannes. Skandalfördömanden har varit otaliga från flera medier. Kirsten Dunst belönades för bästa kvinnliga huvudroll, vilket har reducerat något av all negativ publicitet filmen fått. Dunst är klart godkänd i filmen, men att hon skulle vara det största bland kvinnliga aktörer i årets upplaga i Cannes, det betvivlar jag.

Skådespelarna är både rätt och fel castade i Melancholia. Under bröllopsfesten introduceras dem, en för en, och Stellan Skarsgårds osympatiska reklamare som är Justines arbetsgivare blir väldigt fel, när hans son Alexander spelar hennes make. Varför inte låta Stellan spela just pappa till sonen Alexander? Charlotte Rampling är butter och introvert som Justines moder. Men vad gör hon där? John Hurt , ja vad gör han? Spelar Justines frånvarande pappa. Han förödmjukar personalen och kypare...

Bäst är Kiefer Sutherland. Briljant val att använda honom här som Justines systers  rika man. Han får stå för trygghet, om än falsk sådan. Hans hustru, så väl Justine syster Claire spelad av Charlotte Gainsbourg är också mycket trovärdig och ger filmen liv och ett mänskligt ansikte. Ängslan, omtanken och viljan till överlevnad går inte att ta miste på. Hon är till skillnad mot Skarsgård effektivfull, från att varit Satan själv i Antichrist, och "barnamördare" är hon här Moder Jord.

Kirsten Dunst rollfigur biter inte tag. Hon blir stundtals  ytlig. Hon vill inte gifta sig. Hon går upp och surar och vill inte dansa, eller skära tårtan. Hon lägger sig i ett bad. Hon vill bara skita i bröllopet. Hon har sex med en främling, som hon helst vill försvinna från festen. Jaha. Gäsp.

  

Precis som Dogville och Manderlay har Von trier valt att berätta i kapitelform. Här i Melancholia är det dock enbart två kapitel. Men första kapitlet "Justine" är tungt och som sagt segt, andra kapitlet "Claire" är desto bättre. Där framkommer dödsångesten, rädslan och den ofrånkomliga Ensamheten. Men där finns också intressanta ögonblick; två olika världsbilder presenteras och förkroppsligas: dystopin (Kristen dunst) gentemot hoppet (Kiefer Sutherland). Man ser också  konturerna av Lars von Triers replik till undergångsfilmer, science fiction och kostymdrama. Men med en viss besvikelse, tveklöst. TA 

Tree of Life och Dunst seger

Guldpalmen gick ikväll till Terence Malicks comeback-film Tree of Life som möttes av både burop och applåder, en film som nog kommer dela upp biopubliken i två läger. 

Med tanke på skandalen som von Trier var inblandad i (sen är det frågan om vad som var mest skandalartat - von Triers uttalanden eller Cannes- ledningens behandling av honom) så är det skönt att juryn inte tog hänsyn till att von Trier blev portad och behöll hans film kvar i tävlingen. Gladast för det var nog Kirsten Dunst som blev en av kvällens stora vinnare då hon fick priset för bästa kvinnliga skådespelare i Melancholia. 

Här är de största vinnarna på Cannes-festivalen:

Guldpalmen, bästa film: ”The tree of life”, av Terrence Malick (USA).

Grand Prix, näst bästa filmer: ”Once upon a time in Anatolia” av Nuri Bilge Ceylan (Turkiet) och ”The kid with a bike” av Jean-Pierre Dardenne (Belgien).

Juryns pris: ”Polisse”, av Maïwenn (Frankrike).

Bästa skådespelare: Jean Dujardin, ”The Artist” (Frankrike).

Bästa skådespelerska: Kirsten Dunst, ”Melancholia” (Danmark).

Bästa regi: Nicolas Winding Refn, ”Drive” (USA).

Bästa manus: Hearat Shulayim, ”Footnote” (Israel).

Caméra d'or (bästa debutfilm): ”Las Acasias”, av Pablo Diorgelli (Argentina/Spanien).

Passion i spillror

I filmen Sirenen från Missisippi (1969) har fabriksägaren Louis Mahe (Jean michel Belmondo) långvariga brevväxling med Julie Roussel generat ömsesidig attraktion.


De har aldrig setts i verkligheten.

När de väl gör det, stämmer inte bilden av Julie (Catherine Deneuve) med den hon lämnat i breven.

Men de gifter sig ändå.

Efter en viss tid vaknar Louis Mahe ensam i parets säng. Julie har lämnat honom. Han upptäcker att kvinnan han gifte sig med, bar falsk identitet. Den riktiga Julie Roussel har blivit mördad. Mahe anlitar en detektiv för att spåra kvinnan som stulit hans hjärta…

Här finns goda förutsättningar: Två goda skådespelare, två olika temperament, och en fantomregissör (Francois Truffaut). Men vad gör det? När filmen saknar en historia att berätta!

Läste någonstans (beklagar att källa saknas) att filmen ska handla om passion. Och visst talas det väldigt mycket om kärlek. Men det slår aldrig gnistor mellan Deneuve eller Belmondo.

De är båda är ganska osympatiska i filmen. Publiken får  svårt att känna någon större sympati för dem. Passion? Var finns uppoffringarna, var finns kärlekshandlingarna, det definitiva beviset för kärlek?

Det finns bättre filmer med liknande tema, enligt mig. Kieslowskiskrivna Heaven (2002) som blev film via tyske regissören Tom Tykwer, och med kärleksparet, Cate Blancett och Giovanni Ribsi utstrålar mer kemi. De personifierar framförallt passionens kärna: uppoffringar. Ribsis italienska polis hjälper Clancetts mordmisstänkta lärare att rymma ifrån straffet.

I Mot väggen (2004) begår två självmordslystna turkar ett skenäktenskap. Vid det skedet finns ingen kärlek. Med tiden utvecklar det omaka paret ett kraftigt ömsesidigt beroende av varann. En stark känsla infinner sig av samhörighet. Det går inte leva utan den andre vid sin sida.

Sirenen från Missisippi blir mest en uppvisning av två dåtida sexsymboler. Ikonerna ska dra storpublik som vilken modern blockbuster som helst. Och det sägs också att filmen var Traffauts försök till att göra en Hollywoodfilm.

En del scener i filmen är ändå njutbara. Catherine Deneuves karaktär som egentligen heter Marion, gör en ljudinspelning i en studio. Hon läser upp ett kärleksbrev, åsyftande Louis Mahe. Hon får sedan inspelningen på vinyl. Men lyckan blir kort. Några sekunder efter att hon lämnat studion, ligger skivan på marken. I spillror. En bil körde förbi. Marion tappade greppet om skivan, och bilen körde över kärleksbeviset. TA

Allens Paris-hyllning!

Cannes festivalen har äntligen startat och invigningsfilmen var Woody Allens nya film Midnight in Paris, som är en romantisk komedi där huvudpersonen (Owen Wilson) är svårt förtjust i Paris och då speciellt 20-talets Paris. Likt Allens Kairos röda ros så förflyttas Wilson plötsligt till den perioden och får träffa många kulturpersonligheter som levde och verkade där då, som Hemingway och Gertrude Stein för att nämna några.
Filmen blev unisont hyllad och Kulturnyheternas Fredrik Sahlin, som är på plats, rapporterade hem att han var helt salig och gick omkring med ett fånigt leende på läpparna.
Midnight in Paris - trailer

Hej Kid!

Av en ren händelse ser jag honom på SVT. Känner inte igen honom först. Han åker bil, nedkabbat, vet inte riktigt var, tippar på någonstans i Kalifornien. Han sitter i baksätet med två förhörare. Springsteen spelas ur bilradion. Waiting for a sunny day. Sedan kommer det. Han säger : "jag har en likadan bil som vi hade  i  Wax on wax off".

Ralph Macchio. Barndomens stora hjälte och inspiratör samtliga veckodagar. Hur många gånger lekte man inte Karate kid (1984)? Hur många gånger drömde man inte om revansch som Daniel LaRusso fick i filmen? Hur många gånger avundas man inte hans dejter med söta Ali (Elisabeth Shue)?

Ralph Macchio, 49 år, är med i en någon slags dansk motsvarighet till Filip och Fredrik. Men jag kan inte sluta kolla.

Programmet (Hollywoodredaktionen, SVT1) slutar med att han undervisar ungdomar i karate på stranden. De ska göra den klassiska sparken. Han får sedan frågan vad  han känner när han ser filmen  Karate kid idag? Stolthet och han relaterar mer till mr Miyagi (Pat Morita) än med rollen som Daniel LaRusso. Macchio ser numera filmen ur en förälders ögon. TA

Inför Cannes 2011 del 4

Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne är Belgiens främsta filmmakare och har så varit under de senaste 15 åren. Med filmer som Ett löfte (1996) och Barnet (2005) har bröderna befäst sin position som gedigna arbetsklasskildrare.

 I år tävlar de med filmen Le Gamin au vélo (The boy with the bike) som handlar om den 11-åriga pojken Cyril. Hans far har placerat honom på fosterhem. Cyril rymmer. Han vill tillbaka till livet med sin pappa. Av en slump träffar han en medelålders kvinna (Cécile De France från Clint Eastwoods obemärkta film, Livet efter detta) som tar hand om honom. Något fadern inte verkar uppskatta…

Spontant tänker jag på brödernas omtumlande drama Barnet (2005). Dels för att filmen vann Guldpalmen 2005 i Cannes och dels för att bröderna ännu en gång samarbetar med Jérémie Renier. Han spelade Bruno i Barnet och pojken Igor i Ett löfte. I Le Gamin au vélo spelar han Cyrils pappa. Det är frestande att leka med tanken att det skulle kunna vara en fristående fortsättning på filmen Barnet.

I den filmen får ynglingarna Sonia (Déborah Francis) och Bruno barn. Småfifflaren och tjuven Bruno blir alltmer desperat i sin jakt på pengar. Affärerna har kommit i en återvändsgränd. Skulderna tynger hans axlar. En kväll får han höra av en kollega att det ligger goda pengar i adoptioner…

Filmen Barnet får publiken att skruva sig av obehag och våndas av unga människors sköra omdöme. Pedagogiskt ställer filmen frågan; vad är ett människovärde och vad har det för pris?

 TA