I Barry Levinsons omtyckta debutfilm The Diner (1982) möter vi ett gäng unga grabbar i slutet av 50-talets Baltimore. De står vid randen av vuxenlivet och funderar över hur ett liv i äktenskap kommer se ut.
De hänger vid ett av stadens fik, njuter av varandras sällskap, diskussioner om Sinatra och här smakar alltid kaffet och cherry colan bäst. Oavsett vad som  händer har dem alltid fiket och vända sig till...

Det är en film som idag känns lite daterad och eller tja, daterad är nog fel och beskriva det hela. Man har sett den här typen av "komma ut som vuxen" historia allt för mycket. Så var de kanske inte då, 1982 när den "erövrade världen".
Känner en viss mättnad för miljöerna, skarven mellan 50 och 60-tal. Kanske har Mad men en del i det?
Men The Diner har sina förtjänster. Det är en tidsmarkör för 80-talet och utöver brat pack-gänget ser vi i filmen decenniets stora amerikanska stjärnor här relativt okända.  Filmen bjuder mest på bländande skådespel från främst Daniel Stern (Ensamma hemma). Och det är för hans skulle man ska se filmen.

Han spelar Shrevie, den enda i gänget som är gift. Han har en fin scen ihop med hustrun Beth (Ellen Barkin från Sea of love). Scenen byggs ju upp tidigare i filmen då Shrevie  berättar för kompisen Eddie (Steve Guttenberg) om äktenskapet. Eller inte?
 Är han lycklig? Har han och frun det bra? frågar sig Eddie. Jag vet inte , säger Shrevie. Eddie forsätter: hur kan Du inte vet?
Shrevie: - När man dejtar handlar allt om sex. När kan vi göra det? Var kan vi göra det? När försvinner dina föräldrar?
Man planerar för sex. Man gör upp storslagna bröllopsplaner.
När man sedan gift sig och man lever tillsammans så händer något. Du kan plötsligt får sex när du vill. Hon är alltid där. Du vaknar upp, och hon finns där. Du kommer hem från jobbet,  hon finns där....Vi har inget och prata om. Men visst, hon är väldigt fin, och vi har det bra....avslutar han.

Nyckelscenen mellan Schrevie och Beth utspelar sig i parets hem. Han sorterar sin skivsamling och upptäcker en viss oordning. Han får ett utbrott och han för ut sin ilska mot henne. Hon har spelat hans skivor och inte ställt tillbaka i den specifika ordningen.
Han har delat upp skivor i kategorierna r n b och rock. Hans fru struntar i detta. Hon vill bara höra musik, sen vad det är för något band eller genre, vem bryr sig?

Schrevie blir vansinnig. Han säger att skivbolag, årtal, studiouppgifter, band, album och singlar är viktigt för honom. Han minns exakt vad han gjorde genom musiken. Och han minns vilken sång som spelades när dem möttes första gången... Han drar på sig överrocken och kilar hastigt ut genom dörren och slänger till den med kraftig smäll. Beth är alldeles förtvivlad....vem ska trösta henne?

Det är en riktigt bra scen, här finns två skådespelare som verkligen känns genuina och följsamma i sina roller och här finns ett allvar och en vemod som är lätt att ta till sig. Det är smått gripande och se hur han inte ser vad han har. Och det är ganska träffande och patetiskt för flera män, troligtvis om hur de prioriterar helt fel. De väljer att fokusera på något annat, ja i det här fallet rör det sig om  skivsamling, men det är en symbol, för att ha glömt bort och se sin hustru...

Filmen blev förlaga till ett pilotavsnitt för en CBS-producerad tv-serie med samma namn (1983).  Michael Madsen gjorde Mickey Rourkes roll och James Spader spelade Kevin Bacons karaktär i tv-serien.
TA

Ser om Spielbergs Always (1989).

Det är som och se en ny film. Minnet tryter. 

Åren har verkligen passerat sedan jag såg den här film sist.

 John Goodman förstår jag att jag gillade , det finns något klumpigt i hans uppsyn, men också något öppet-hjärtligt och generöst över honom.

Om jag minns rätt var Always en nyinspelning på en äldre film. Jo jag ser
på imdb.com, det är en remake av Hjältar dö aldrig (1943) med Spencer tracy.

Det är så lätt/frestande och skriva att det var för Spielberg en kärlekshyllning till den sorters filmer han själv växte upp med och i viss mån försökt göra på en egen hand.
Pojkmatinéer med Det Stora Äventyret i centrum.

Richard Dreyfuss karaktär i filmen, piloten Pete Sandich blir en symbol för Spielbergs barndom, och en filmgenre, en filmepok som gått i graven för länge sedan, men likt karaktären "lever kvar"....

Det är framförallt en historia, en ovanlig historia för och vara Spielberg i fråga om ämnet. En film om förevigad kärlek mellan man och kvinna såsom titeln intygar. Holly Hunter och Richard Dreyfuss skålar med varandra på den lokala baren. Han har köpt henne "tjej-kläder. Och hon fullkomligt lyser , likt Askungen i den vita klänningen.
De skålar och säger: för oss - för alltid....

Något egendomligt och smått skrämmande konstaterar jag min åldersfascism under filmen. Kan inte riktigt fokusera på berättelsen helt. Har alldeles för många tankar kring åldersskillnaderna mellan Holly Hunter (var då 31 år)  och Richard Dreyfuss (var då 42 år). Han känns så jättegammal jämfört med henne. Kan inte riktigt köpa det här. Och missförstå mig rätt, jag gillar Richard Dreyfuss. Det handlar inte om det. Vad handlar det om då? Richard Dreyfuss mustasch? Nej Holly Hunters sprallighet? Nej. Blir inte klok på det här. TA

HACKERS IN MOTION

BLACKHAT

Amerikansk thriller
Regi: Michael Mann
Medverkande: Chris Hemsworth, Viola Davis, Wei Tang, Leehom Wang m fl
Längd: 2 tim 13 min
Premiär 23 jan 2015

Betyg: AT AT AT

Michael Mann är drygt 70 bast och har under sin långa karriär varit skyldig till ett gäng stilbildande och klassiska verk inom både tv och biofilm. Kanske fortfarande mest känd för tv-serien Miami Vice, som han dock aldrig regisserade utan skrev manus till och producerade och hade stor del i seriens visuella framtoning. Från regnvåta, blåblänkade och mörka gator i bankrånar-thrillern Thief (1981) till nazist-skräckisen Satans borg (The Keep, 1983) till Hannibal Lecter-thrillern Manhunter (1986), tv-serien Crime story, där han regisserade något avsnitt, pågick 1986-88, tv-filmen Made in L.A. (1989) som senare blev Heat (1985), en av de coolaste och bästa thrillers som gjorts. Dessförinnan kom Den siste mohikanen (1992) med Daniel Day Lewis och efter Heat skulle det dröja till 1999 när rättegångsdramat Insider dök upp.

Manns 2000-tal blev inte lika starkt som hans 80- eller 90-tal. Ali, om boxaren Mohammed Ali, spelad av Will Smith, har jag faktiskt inte sett. Collateral (-04) är nog hans starkaste under 00-talet, även om både bio-filmen Miami Vice (-06) och Public enemies med Johnny Depp (-09) var klart sevärda och ganska typiska Mann-produktioner.

Blackhat tycker jag är en Mann tillbaka i hyfsat god och klassisk form. Med viss reservation, måste jag dock tillägga. Finns många problem med Blackhat, det är en thriller där delarna är bättre än helheten. Storyn är snårig och svår att hänga med i, det är en massa teknik och it-snack och knappande på tangenter och pengar som flyttas hit och dit och övervakning och hela baletten. En jakt i främst Sydost-Asien på terrorister som använder nätet för att utpressa och skapa kaos. En annan sak med storyn är trovärdigheten... Hemsworth karaktär är en fängelsekund som får amnesti om han lyckas fånga hackaren som ställer till med så mycket oreda på börsen och i början orsakar en kärnkraftshaveri i Kina. Men Hemsworth är inte bara ett datageni, han är även en jäkel på att slåss och ser dessutom ut som en modell. Inte direkt nån Steve Jobs eller Mark Zuckerberg om man säger så... Han har inte ens glasögon!

Nä, men skämt åt sidan, storyn och skådisarna och dialogen, som överlag är sämre än brukligt i en Mann-rulle, får man bara tugga i sig. För när det handlar om Michael Mann är det miljöerna, fotot och musiken som skapar gåshud. Och realismen och tyngden i action-scenerna. Här finns en jakt och en shoot-out i en slags tunnel/ kulvert som nästan tangerar eldstriden i Heat. Mann lägger inga fingrar emellan när det kommer till blytung och hyperrealistisk action och spänning.

Även om fotot är något annorlunda än i t ex Heat eller Thief så märks det inte så stor skillnad egentligen när Mann nu använder digital teknik. Det är mycket närbilder, jakter med skakig handkamera och nattliga vyer bland för Mann-fansen bekanta miljöer som industriområden, skyskrapor, smala, trånga gator och sterila och ödelagda platser överlag.

Så med bättre skådisar, framförallt någon bättre och mer trovärdig än Hemsworth, bättre dialog och mindre teknikbabbel så hade Blackhat kunnat bli en klassisk Michael Mann.
Nu är den "bara" en schysst action-thriller, även om den ibland blixtrar till och bränner till. Fyran i betyget är inte långt borta...
GS.

Skräddarsydd, kunglig action!

Brittiskt action-äventyr
Regi Matthew Vaughn
Medverkande: Colin Firth, Michael Caine, Taron Egerton, Samuel L Jackson, Mark Hamill med flera.
Baserad på grafiska serieboken The secret service av Mark Millar Dave Gibbons.
Biopremiär: 30:e januari 2015
Betyg: AT AT AT AT


Måste sägas först som sist. Det är så mycket som är bra med Kingsman - the secret service. Var ska jag börja? Det är en film som inte liknar något annat och samtidigt liknar den så mycket annat!
Om man som jag är uppväxt med James Bond och gamla, hederliga action- och äventyrshistorier så är den här filmen mumma.
Där andra förlitar sig på stenhård, digitala-effekter-driven action så jobbar britten Vaughn på ett annat sätt. Kingsman är både en pastisch, en kärleksförklaring och en uppdatering av hela agent- och spionfilms-genren och precis som sin kollega Guy Ritchie, som gjorde något liknande med gangster-filmen för 20 år sedan med Lock, stock and two smoking barrels, så slänger Vaughn in allt möjligt i mixen. Blinkningar åt alla möjliga håll i genren, referenserna haglar och det är kärleksfullt, fantasifullt och innovativt.

I Vaughns genombrottsfilm, Kick-Ass, som även den byggde på ett serietidnings-manus av Mark Millar, funkade mixen så pass bra att det blev en succé och inte minst något av en kultfavorit. Den är energisk och underhållande, men i Kingsman är det som om allt fallit på plats för Vaughn.
Som jag skrev tidigare... var ska jag börja? Bara ensemblen i sig gör filmen sevärd.
Colin Firth, Sam Jackson, Michael Caine  för att ta de mest sevärda, även om nykomlingen Taron Egerton också smittar av med sin charm och svung.

"Att vara en gentleman handlar inte om klass eller var du kommer ifrån, det handlar bara om att försöka bli bättre än den du var förut." Många härliga repliker delas ut i filmen. Eller som den Firth fyrar av efter en "middag" hos Jacksons skurk där det bjuds på valfri McDonalds-meny och innan Firth går iväg säger han till Jackson: - Thanks for the happy meal...

Stor del av filmens charm bygger på premissen att Kingsman-organisationen opererar med moderna medel men på ett gammaldags och gentlemannamässigt sätt.
År 2014. Exklusiva herrmode-affären Kingsmen i London är front för en superhemlig agentorganisation som rekryterar en småkriminell kille som har problem hemma med mammans nya kille.

Vaughns förra film Kick-Ass var en brutal, våldsam, men också en ursinnigt energisk och charmig action-rulle och den visade verkligen på att Vaughn hade en talang för innovativ och visuell action med en stor dos av charm och humor. I den här filmen visas det bland annat i att Firth, i en scen mot filmens skurk (Jackson) kallar sig för De Vere. Vaughn föddes som Matthew De Vere Drummond.

Det dryper av James Bond i Kingsman. Känns som att filmmakarna gjort filmen för, av och om fantaster av gamla spion-filmer och då speciellt Bond, men inte de nyare utan de gamla när Bond var en gentleman, när det handlade om prylar, snygga tjejer, exotiska miljöer och skurkar som vill ha världsherravälde.

Våldsamt javisst, och det kanske inte rimmar med elegans, men Vaughn kombinerar med humor och glimten i ögat att det funkar. Och så är det lite oväntade fräcka sexanspelningar också, vilket ju fanns i de tidigare Bond-filmerna men som sedan tonades ner mer och mer. Svenska Hanna Alström, känd från Vita lögner, Skärgårdsdoktorn, Mig äger ingen och Äkta människor för att ta några exempel, är en svensk prinsessa som hamnar i fångenskap och när hon inser att hon kommer att räddas lovar hon hjälten att han ska få ligga med henne, fast hon orden hon säger är mer ekivoka än så...

Det hela känns som en ung och uppstudsig kusin till James Bond och trots några longörer här och där och det faktum att man absolut inte får fundera för mycket på händelseförloppet så är Kingsman: The secret service en kungligt och vildsint underhållande action-rökare som även om den är ultravåldsam och meta-infekterad borde kunna få de flesta, unga som gamla, att göra vågen.
Och den fantastiska musiken gör sitt för att höja njutbarheten ytterligare.
Nära full pott!

GS.

Guldbagge-galan var oväntat underhållande eller så var undertecknad möjligen sällsynt lättroad.

Värdinnan Petra Mede har den där komiska tajmingen som spektaklet kräver. Inför galan var det en del synpunkter om "Den Stora Missen", att juryn helt hade negligerat den mycket gripande Tusen bitar dokumentären. Filmen var inte ens nominerad.
Gud vet bara vad som pågick i juryns huvud.
Och Gud vet bara hur mycket missen påverkade juryns beslut i övrigt. Kanske efter all anmärkning inte minst i media fick juryn att kompensera i andra beslut. Ja, bara gud vet.

Men galan bjöd på en stor överraskning. Saga Becker vann för Bästa kvinnliga huvudroll för insatsen i Ester martin Bergmarks Någonting måste gå sönder. Det gladde mig tusenfalt.

Håller helt med Svds Karoline Eriksson som skrev mycket träffande om galan (Svd Kultur s.19 27 januari 2015 "Sex tunga baggar till Turist"), visst var det ett tron-skifte vi såg. Roy Andersson fick se sig besegrad av sin yngre kollega, Ruben Östlund. Hans Turism tog smått storslam, och fick med sig dem tunga priserna ( tex Bästa film) och det var alldeles i sin ordning.

Det var också högtidligt och visst fanns det glamour och glans på Cirkus , denna sena januari-kväll. Lekte man med tanken att det var lite Hollywood över tillställningen, och lekte man och se vem som kunde vara den svenska motsvarigheten till ikoner i Drömfabriken, då var det ganska kul, faktiskt.

Peter Andersson, en av det här landets främsta aktörer, såg mäktig ut i den sittande publiken. Han utstrålade en sorts aura, nära Jack Nicholson.

Och så har vi ju världens vackraste kvinna - Ruth Fernandez Vega , förstås. Hon vann (var nominerad för bästa kvinnliga biroll för Gentlemen) tyvärr inget , men hon fick en del teve-bilder och hon satt bredvid David Dencik.

Det var också utomordentligt att bevittna eleganten Sverrir Gudnason vinna för Bästa manliga huvudroll för rollen i filmen Flugparken. Och visst var det hans kväll. Petra Medes ständiga "öga" för honom. Hans charmiga trapetsdans med henne till Endless love. Och mitt hjärta smälte lite-grann när hans döttrar äntrade scenen och gav en direkt kärleksförklaring till fadern....

Men visst kändes det lite märkligt och se stjärnorna (Fernandez Vega, Gudnason och Simon j Berger) från tidernas bästa svenska tv-serie Upp till kamp (2007), sitta tämligen långt ifrån varandra. Det är klart, dem har nu "vuxit upp" och blivit sina egna stjärnor och gått sina egna vägar....
Man måste vänja sig med den tanken och den realiteten.
Till sist, stort och se Liv Ullman belönas.
TA

Brothers in arms

Tv-kanalen HBO gör en dokumentär om före detta boxaren Dickey Eklund (Christian Bale). Bakåt i tiden var han en utmanare till storheter som Sugar Ray. Idag är han tränare till sin lillebror Mickey (Mark Wahlberg). Men Dickey är ingen pålitlig coach. Hans drogmissbruk gör honom oberäknelig...
Han hamnar bakom lås och bom.
Mickey har förödmjukats i flera förlorade tävlingsmatcher... Ett erbjudande från Las vegas är frestande. Han skulle tjäna pengar på boxningen, och träningen skulle vara på ett annan nivå, sägs det. Men hans bror är inte välkommen.

Mickey träffar bartendern Charlene (Amy Adams) som ogillas rejält av modern och hans systrar. Charlene vill att han ska lyckas och gå sin egen väg, inte förlita sig på sin omdömeslöse bror och hela tiden boxas för andras skull...

 David O Russels The fighter (2010) både börjar och slutar som Tjuren från bronx (1980). Här ser vi en f d stjärna som bara bleknat eller tja, det är väl en underdrift. Både Jake La Motta (Robert De Niro) i Tjuren från bronx och Dickey Eklund i The fighter var ikoner , men de låter sina demoner slå dem. Den ena blir lönnfet och driver en sliskig nattklubb med billig stand up comedy. Självhat, självförakt och boxningen är ett minne blott.
Den andra förlorar sig i missbruket, och han blir för varje dag, mer främmande inför sig själv och hans boxningen blir bara en myt, en sägnen , och hur länge tror han och omgivningen på en gårdag?

Och parallellt med Nedgången och Fallet ser vi en slugger, en outsider som slår sig fram och skriker efter framgång. Den unge Jake La Motta i Tjuren från bronx drevs av ilska och revanschlusta. Mickey Eklund är mer reserverad och skötsam. Han är harmonisk i jämförelse med La Motta. Men han är i händerna på sin mor och familj. Han drömmer om frigörelse och han har något slags kluvet förhållande till sin bror. Han kan inte leva med honom , men när allt kommer omkring kan han inte leva utan honom heller.

Mickey känner press från familjen och lilla sömniga orten han lever i. "Gör oss stolta", "Vinn en titel för den här staden", hör han grannar, arbetskamrater och andra utropa. När han möter ännu ett nederlag i ringen , är skammen så gränslös, så gränslös...

Hans flickvän Charlene undrar varför de inte går på den biografen dem brukar gå och se actionfilmer. Denna kväll väljer de och gå på en "svår film" och bakom dem hör dem ett "intellektuellt par" prata om filmåkningar och hur "den regissören arbetar"... Under filmen sover Mickey gott och Charlene petar sig i näsan....Filmen var dödstråkig...
Varför tog du mig på den här filmen? frågar hon honom efter föreställningen. "Dem sa att den skulle va bra", säger han bara. Men Charlene vet att det är en lögn. Och några fotsteg senare bekänner han att han pallar inte gå på "den vanliga biografen" längre. Inte efter senaste boxningsmatch-förlusten. Han skäms. Och han vill inte träffa någon han känner... Han skäms inför dem....

Christian Bale ligger väldigt nära överspel i sin rolltolkning som drogmissbrukande tränare/storebror Dickey Eklund. Det blir så tydligt att han vill göra en "De Niro", och visst det är väl tekniskt imponerande, men på något sätt, föredrar jag nog Tjuren från bronx och "originalet". Bale slutade äta inför rollen och på sätt tappade han kroppsvikten. Det sägs att han också "stannade helt" i rollen även mellan tagningarna och under inspelningspauser. Filmen baseras på verkliga händelser och den riktiga Eklund familjen hade synpunkter på dels Bales porträtt men också på hur familjen skildras i filmen (www.imdb.com). Kort sagt, man gillade inte det man fick se.

Mark Wahlberg får mig och höja ögonbrynen. Han som var (Calvin Klein sponsrad) "kalsong-mannen" och Marky Mark under mina tidiga ungdomsår är nu bevisligen en riktigt duktig skådis. Han är väldigt följdsam, nedtonad, tystlåten och trygg i sin roll, han är bra i dessa unga , osäkra själar och kroppar, det finns en sårbarhet, en svaghet samtidigt som jag ser en vanlig kille som bara vill lyckas....Högst trovärdigt. Och det viktigast av allt, man känner för en kille som Mark Wahlberg. Han väcker ens sympatier för honom....Wahlberg började träna inför rollen redan 2005. Han skickade manus till Martin Scorsese, men regissören tackade nej till projektet. Han fick med Christian Bale eftersom de båda kände varandra sedan de hade barn på samma dagis (imdb.com).

Och Amy Adams (blev Oscars-nominerad för insatsen) är förtjusande som hans flickvän, Charlene. Hon hamnar i skottgluggen , då hon gör sig impopulär i Eklunds familjen. Det är en ganska märklig familj där modern (Melissa Leo) styr och bestämmer och hon har nio barn under sig som är lojala som soldater....
Charlene och Mickeys kärlekshistoria är finstämd och på många sätt är deras berättelse filmens styrka och det jag kommer ta med mig under en längre tid i både tanke och i hjärta. Ett vackert kärlekspar, onekligen....

Boxningsscenerna är vassa och annars filmens stora behållning. Det finns frenesi och nerv i scenerna och för en utomstående som inte har större koll på sporten, blir man lite mer intresserad, avskräckt och varse om det taktiska spelet....Och O Russell kan sin boxning. Givetvis får vi höra tv-kommentatorerna uppröras av matchen, och man växlar från bilder från matchen via tv-skärmar och nära och käras reaktioner vid ringen, framför tv-skärmen etc. Och naturligtvis ur Mickey Eklunds egna perspektiv, i hans svett , slit, och andetag och blodstänk... Finalen är exploderande och vi vet ju på ett ungefär hur det hela ska sluta, men det är ändå klart spännande.

Ok, The fighter är inte lika stilbildande och innovativ (men vilken sportfilm å andra sidan kan egentligen mäta sig med den?) som Scorseses Tjuren från bronx (1980) , mestadels är det en slags kärleksfull hyllning till filmen och David O Russell markerar vem han idoliserar (Scorsese) och så gärna vill efterlikna. Och sämre förebilder finns det ju. Och likt en musiker  "härmar" han sina influenser och med tiden kommer man utvecklas själv till en artist/konstnär/regissör med eget uttryck och mer personlig stil. The Fighter vann 2 Oscars under galan 2011, Christian Bale för Bästa manliga biroll och Melissa Leo för Bästa kvinnliga biroll. TA

Bluebird bör du verkligen se!

I en amerikansk mindre stad spricker vardagen för flera människor när Tragedin slår ner. En omtyckt skolbusschaufför tappar fokus för några sekunder under hennes dagliga arbete och slutrutiner. En fågel pockar på hennes uppmärksamhet när hon skall genomsöka skolbussen för dagen....
Det visar sig att lilla pojken Owen blir kvar i bussen. Han hittas av skolbusschauffören närliggande morgon. Owen är alldeles sönderfrusen och blå. Och hela världen rasar samman inte minst för skolbusschauffören själv och hennes familj....

Någonstans märks det att det är en Erika Wasserman produktion (Man tänker sitt och Avalon); avskalat, lågmält och poetiskt. Det gör ont och bevittna den här historien. Mina tankar går till människor jag hört om , och vissa har jag till och med mött under livet. Människor som råkat illa ut, människor som aldrig kommer tillbaka i livet. Människor som kämpar men där tillvaron aldrig vänder och aldrig lyfter.
De slås av motgångar och var finns hoppet någonstans? Men framförallt ställer man sig frågan om rättvisa. Hur kommer det sig att många i världen bara tycks flyta omkring och andra bara hamnar i svårigheter efter svårigheter?
Det mest jobbiga i det här är att vi kommer aldrig få något svar eller kanske inga svar alls. Och det smärtar mig allra mest. Det kanske inte ens går och förklara. Det bara händer. Utan någon anledning eller så.

Lance Edmands (har både skrivit och regisserat filmen. Tidigare har han gjort Broken flowers från 2005 med Bill Murray) Bluebird är verkligen en film du bör se. Det är enormt drabbande från första stund till den sista.  Det var länge sedan jag såg en film som berörde mig på djupet som denna.
Det är hemskt svårt att hålla ifrån tårarna. Man kämpar, men till slut är det bara att kapitulera. Jody Lee Lipes bildberättande är magnifikt. Det vimlar med visuell kreativitet och liv. Se bara scenen då skolbusschaufförens dotter kysser sin pojkvän nära tågspåret och tåg visslar förbi. Det är ett konstverk. Det är scener vi har sett hundra gånger förut, men inte på det här viset. Och se bara scenen skolbusschauffören blickar ut tomt genom fönstret och möter julgransbelysningens strålar eller är det trafikljus som speglar sig i hennes ansikte?

Danny Bensi och Saunder Jurriaans musik är direkt ödesmättad och högtidlig. Här finns det styrka och vemod och det går inte och värja sig emot. Och varför ska man?

Skådespelarna är också superba! Vem skall man börja med? Givetvis Amy Morton (har en liten roll i Up in the air) i huvudrollen som den olycksdrabbade skolbusschauffören. Alldeles lysande, och en aktris som jobbar med små medel...Fenomenal....

Mad men-stjärnan John Slattery visar att det finns ett liv utanför tv-serien. Han lyckas övertyga här som skolbusschaufförens make som arbetar som skogsarbetare. Han är en skicklig skådespelare, så självklar i allt han gör och det ser så enkelt ut. Men som vi alla vet, det enkla är ofta det mest komplicerade.

Ett av senaste årens nya manliga stjärnskott heter Adam Driver. Han har vi sett i tv-serien Girls (2012-2015) och i Francis Ha (2012). Han kommer ju också vara med i nya Star Wars. I Bluebird har han en mindre biroll som älskare till mamman till den borttappade pojken i skolbussen. Han lämnar kanske inga större avtryck hos mig.

Desto mer gör Emily Meade.
Hon spelar dottern till skolbusschauffören och skogsarbetaren. Hon är 17 år, går på high school, jobbar extra på stans stora livsmedelsaffär. På fritiden spelar hon blåsinstrument och ibland träffar hon pojkvännen och dricker likör.
Hon påminner lite om en ung Sherilyn fenn (Audrey i Twin Peaks). Väldig närvaro och klassisk skönhet. Skulle inte förvåna mig ett dyft om hon om någon tid framöver syns i allt mer större produktioner....
TA

The return of Michael Mann... or what?

Om man är filmfreak är det nu för tiden nästan omöjligt att inte veta om en favoritskådis eller regissör har en ny film på gång, precis som man aldrig i stort sett kan se en ny film helt utan att veta något om den.
Därför blev min förvåning ganska stor när jag nyligen blev varse att en av mina absoluta favoritregissörer Michael Mann inte bara var på gång med en ny film, utan att den har premiär här i Sverige denna vecka!

Hur är detta möjligt?

En av tankarna jag hade var att den måste vara dålig, att den liksom smygs upp därför att varken filmbolaget eller Mann tror på den. 

Men... så behöver det inte vara, hoppas optimisten i mig. Mann är ju ingen Woody Allen direkt, hans förra film var Public enemies (2009) och dessförinnan Miami Vice (-06) och Collateral (-04).
Och hans filmer föregås sällan av stora rubriker och skriverier, men... det kan ju vara så att hans tid är över. Även om Collateral var mycket bra, så var den inte i närheten av mästerverk som Heat (-95), Insider (-99), Manhunter (-86) och Gatans lag/ Thief (-81).

Och ska man tro omdömena och förhandsrapporterna från imdb.com så är den inte mycket att ha...

Men... det är ju Michael Mann...

Göran

Det borde egentligen inte vara möjligt att göra en film som Steven Knights Locke (2013). En berättelse som bara utspelar sig på motorvägen M6 i England, i en bil med en förare i telefon. Men man kan inte ha mer fel.
Locke är en smärre unik och högst egensinnig sensation.
Ivan Locke (Tom Hardy) har barn och fru, och ett arbete som konstruktionsansvarig för en av Europas största byggnader. Om ett dygn går projektet in i en ny fas. Mycket måste klaffa, och vägar måste stängas av. Men Locke har inte kontroll längre över varken jobbet, familjen och sitt eget livsöde... En händelse han var med om för 7 månader sedan har försatt honom i väldigt prekär situation som kan förändra allt....

Som åskådare tappar man luften när man ser den här filmen. Så intensiv, så suggestiv och samtidigt glödande...Och man blir inte riktigt klok över hur det är möjligt, med så begränsade miljöer, en skådespelare och en rad telefonsamtal kan väcka sådant engagemang. Men det är mycket känsla och intelligens i det här, stämningsbidragande musik och det är alltid något särskilt med bilkörning på film. I resan, i rörelsen, i avresan och mot färdens mål. Och i resan finns ju också flykten från någonting eller som Locke själv säger och tänker: han flyr inte, han kör mot en plats för att rätta till ett misstag....

I filmen frågar sig han även en intressant filosofiska fråga; Om man tycker synd om en människa, vad är det då som är så dåligt och fel, om man får hen att må lite bättre? Finns det något som är dåligt eller handlingar som är direkt dåliga, i det här fallet?  Det gör nog det. Om man hjälper en annan människa på andras bekostnad, då blir det ju svårt och försvara och ens lura sig själv....


Till sist, Tom Hardy (spelade skurken i Batman-filmen Dark night rises) är fantastisk med sin säregna röst (påminner en del om Richard Harris, minns ni honom?) och hans breda register. Han är Locke in i bara benmärgen. Här finns inget tecken på överspel. Han kan bli en av de allra största.
TA

Många liksom mig har ett visst speciellt förhållande till Steven Spielberg. Hans 70 och 80-tals filmer har man vuxit upp med och på många sätt har dem format en och i den mening ; vad filmunderhållning kan vara och nästan borde vara. Filmäventyr långa resor bortifrån en mörk och grådaskig januari-kväll bland tunnelbana ljud och slentrianmässig vardagslunk som andas tristess och ekorrhjul.

Tittar man tillbaka i ens filmliv så har Spielberg stått för kickarna och är många gånger anledningen till att man lagt ner så mycket tid och kärlek till Filmens magi. Spielberg har väckt starka känslor i en, vet inte hur många gånger man gråtit till E.T (1982), hur många gånger man sett Indy-filmerna och verkligen levt sig in i hans arkeologiska upptäckter. Och sen har ju Hajen (1975) förstås skrämt och skrämmer mig fortfarande. Ingen film man ser före badsäsongen, direkt.

På senare år ser jag ju lite mer Hajen än "bara en underhållande och välgjord skräckfilm". Det finns en fin skildring av familjen Brody, en underbar betraktelse av ett maktspel mellan en trio väldigt omaka herrar på båtjakt efter att fånga och döda odjuret. Och historien om hur samhället agerar och ser på det bestialiska som händer. Man kallar det "olyckor" och vad är kommunen Amity utan sin turism? Självklart kan man inte stänga av badstränderna för några "enstaka olyckor" resonerar cyniska borgmästare och politiker, till inte minst polisen Martin Brodys (Roy Scheider) stora besvikelse och förskräckelse.

Spielberg har skapat världar och magi som man fullständigt knockats över och bara velat haft mer av. Han har skapat glädjelika filmiska droger....
Jurassic Park (1993) var hans, enligt mig, riktiga stora och sista äventyr, där han visar gammal form. Banbrytande när den kom i dess effekter/teknologi och minst sagt spektakulärt. Självklart kan man inte kräva att regissörer och filmmakare ska ständigt upprepa sig och göra om liknande filmer och aldrig vilja förändras och utvecklas. Regissörer liksom människan Spielberg förändras och han har som få andra velat göra historiska filmer samtidigt som han vill vara killen som lätt och leker ur sig historier/sagor som alla vill höra eller se. .... Men tiden kommer även i kapp en sådan som Spielberg. Idag finns det andra (Michael Bay, Peter Jackson, Christopher Nolan, M Knight Shyamalan m fl) som gör liknande filmer som Spielberg en gång gjorde och kanske gör dem det till och med  bättre än läromästaren och idolen själv?

Har Spielberg har tappat på senaste åren? Bleknat? Vad är det som har försvunnit? Varför finner jag inte berättarglädjen, energin, den självklara lekfullheten och finessen som präglade t ex Indiana Jones-filmerna i hans senare filmer? Spielberg är mångsidig och han har gjort charmiga bagateller (Catch me if you can från 2002) och tunga politiska historiska filmer, ofta i krigsmiljö (Rädda menige ryan från 1998). Hans historiska patos har handlat om att han vill visa sig mer seriös och få ett seriöst erkännande som filmmakare. Det fick han också med Oscars-vinnaren Schindler´s list (1993) om förintelsen. Ett filmprojekt som han länge kämpade med, och betvivlade över om han var förmögen att klara av.

Hans 00-tal har varit blandat med historiska filmer (Munchen, Lincoln) och block-busters (Tintin). I hans nyinspelning på Världarnas krig (2005, har tidigare gjorts 1953) läser jag in Spielberg referenser som kanske inte finns annat i mitt eget huvud. För jag önskar se det, för jag så gärna vill se det.

Det handlar väl om att jag innerligt hoppas att få återuppleva något jag förlorat. Idag kan jag bara tala om barndomens stora och starka filmupplevelser som t e x med Närkontakt av tredje graden (1977) eller E. T. Men minns jag verkligen hur filmerna skakade om mig, hur det verkligen kändes?  Förnuftet vet ju att den tiden kommer aldrig igen. Rationaliteten säger det också. Men hjärtat och känslorna tar över och styr mitt tänkande. Tänk om.

I Världarnas krig tänker jag en del på Närkontakt av tredje graden , just den där lite märkliga känslan och hur Spielberg skickligt iscensätter att något är i sin oordning och VAD ÄR DET SOM EGENTLIGEN HÄNDER?  Och visst finns det en scen som är snarlik scenen från Jurassic Park (1993) då dinosaurierna jagar barnen inne i någon köksliknande miljö. Här i Världarnas krig är det ju dödliga rymdmaskiner med ormliknande halsar som letar människor på en begränsad fysisk yta, i något källarliknade utrymme.

Det finns också den personliga Spielberg i den här filmen. Om Hook (1991) präglades av Spielbergs fader och föräldraskap och farväl till barndomen och barnsligheten. Och framförallt om hur Han tappat sitt barnasinne och glömt vem han egentligen är (Peter Pan) så har Världarnas krig en scen som visar lite vad regissören befinner sig nu eller befann sig då (2005)...

Huvudrollsinnehavaren Ray Ferrier (Tom Cruise) försöker hålla tillbaka och förhindra sin son Robbie springa ifatt soldaterna. Han vill strida med dem, bli självständig, bli vuxen, frigöra sig från familj och inte minst fadern. Pappa Ray försöker hålla om honom och be honom stanna kvar. Han älskar honom. Han vill inte mista honom.
Och detta vittnar om en regissör som själv ser sin barn växa upp och gå mot vuxenlivet och säg den förälder som inte haft svårt att släppa greppet om sina barn?

I filmen läser jag också in 11:e september attackerna. Det är aldrig uttalat, men det finns där. Det blir extra tydligt när vi möter Tim Robbins krigshetsare. "En överraskande attack fällde världens mäktigaste nation" säger han mer en än gång.... Och i början på filmen när Ray och barnen flyr i bilen ifrån rymdmaskinernas dödliga strålar, undrar sonen Robbie vad det är för något. Är det terrorister, pappa? frågar han gång på gång. Men pappa har inget svar. Han vet knappt själv vad det är frågan om. Det han vet är att världen , ja den världen han känner till och tror sig känna igen är på väg att gå under....

Det sägs att när HG Wells science fiction roman Världarnas krig (1898) sändes i amerikansk radio i radiopjäs-format , i regi av självaste Orson Welles , i slutet av 30-talet väckte den enorma känslor bland lyssnarna. Det sägs att folk trodde att pjäsen inte var någon pjäs, utan verkliga händelser som skedde runt omkring.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Världarnas_krig

Idag kan vi skratta åt deras reaktioner. Men då ser vi bara på dåtidens människors upplevelser utifrån vår samtid , inte deras samtid.
Med den bakgrunden i tankarna när man ser Spielbergs film , blir jag lite vemodig. Hans film är spektakulär givetvis, extremt välgjord och snygg och GIGANTISK. Men det till trots, så vet jag att den här filmen, kommer vi inte prata om 40 år. Det är bara underhållande tidsfördriv, kul för stunden, ingen film som du bär med dig och återvänder till och ens tänker på vid lediga ögonblick. Och det är väl kanske inte meningen å andra sidan....

Filmen har en oerhört strong inledning och de första 40 minuterna lovar gott och är klassiskt Spielberg. Visst har vi sett den där bortkomne fadern förut, misslyckad och högst tvivelaktig förut, som mot alla odds kämpar för familjen? En schablon må man tycka. En klassisk och kanske uttjatad filmfigur. Men i Tom Cruises skepnad som den hårt arbetande kran-lyftaren Ray Ferrier är det oemotståndligt. Och scenen när han och sonen kastar baseboll mellan varandra och vi känner vreden och bestörtningen över förälderns svek. Ja, den är svidande bra! Ironiskt nog så uppskattar jag scenerna och skildringen av faderns och han "bortglömda barn" mest och mer än själva överlevnadskampen mot maskinerna. Även om Världarnas krig inte har liknande anspråk , så i min värld är det lika mycket en film om Kärnfamiljens överlevnad som en film om kampen för mänsklighetens överlevnad mot Dödliga (överjordiska) krafter.  

Efter filmens 40 minuter upphör dock min fantasi och inlevelse. Var tog min fantasi vägen? Var gömmer sig min barnsliga sida? Det är det som gör skillnad, det är det som avgör om man gillar och får ut något av filmen Världarnas krig. Att beskylla Spielberg för att han "vuxit upp" och saknar finess och berättarglädje är knappast relevant här. Angeläget i frågan är dock min egen lekfullhet. Världarnas krig blir vad du själv gör den till. TA

Don Jon (Joseph Gordon-Levitt) lever i New Jersey. Har italienskt påbrå. Han säger sig inte ha så många intressen i livet. Han bryr sig om sin kropp, tjejer, familjen, kompisarna, kyrkan, kärran och porr. Han kallas för Don Jon av kompisarna för att han lyckas ragga upp nya tjejer varje helg på krogen....

Men han tycks värdera porren högre än tjejerna han möter i verkligheten. Det ändras dock när han träffar Barbara Sugarman (Scarlett Johansson) på krogen en kväll...
Hon är det vackraste han sett.
Barbara är uppvuxen med romantiska komedier. Hon älskar dessa filmer. I Don Jons värld är dessa filmer meningslösa. Något han tycker generellt om film. Porren är det han tittar på och låter sig förlora sig i.

När Barbara upptäcker nye pojkvännens sex-missbruk tar hon illa vid sig och förhållandet står vid ett vägskäl....

I Don Jons klass får han oväntat hjälp av en äldre kurskamrat (Julianne Moore).....

Det är en modig film, och all heder och plus till begåvade Joseph Gordon Levitt (har även skrivit manus) med sin regidebut Don Jon (2013).Han säger sig fått idén till filmen från tankar om sitt eget yrke som skådespelare. I en intervju i Total film (s.86 Matthew Leylands artikel i nummer 213, december 2013) säger han att han ofta behandlas mer som ett objekt än som människa. JGL: - "Men jag säger inte att vi skådespelare har det värre än andra. Jag tycker faktiskt att alla någon gång eller flera gånger bemöts med kyla och som om de vore "ett föremål" och placeras in i ett fack och får ett etikett över sig. Jag tror vi alla gör detta mot varandra, och om det ville jag göra en historia runt."

Det tabubelagda ämnet om pornografi och orimliga sex och könsideal behandlas i den här filmen tämligen avslappnat och troligtvis har Gordon Levitt velat belysa något som pågår runt omkring oss och vill väl fungera som ögonöppnare och kanske få en och annan att fundera.
  Vad gör pornografin med oss? Vad handlar Don Jons missbruk om egentligen? Det är kittlande och enormt frestande att skriva svar på dessa frågor med anledning av filmens sensmoral och slutfinal där Julianne Moore har en nyckelroll för Don Jons öde.

Henrik Schyffert , nej jag menar Joseph Gordon-Levitt fastnar i trafiken

Som sagt det är modigt, modigt av Gordon Levitt att göra denna film. Stundtals är det ganska underhållande och rätt småkul, men den griper sällan tag i en och anledningen till detta är själva karaktären Don Jon som är svår att ta till sig och faktiskt bryr sig om. Han är en "brytare", en muskelbyggare och brudmagnet, en kille som man kan se varje dag och varje helg på krogen. Ganska pappersblank som karaktär....vag och föga karismatisk personlighet på något sätt....väcker inga sympatier...man vill helst att han ska få lite självdistans och "tagga ner"...."ta det lite piano"...

Här är han ju en amerikansk variant; och han ska ju vara en symbol för "Den vanliga killen i USA".  Men varför blir han så ointressant? Han blir så ensidig och fyrkantig. Gapig och grabbig med grabb-gänget. Och hans kvinnosyn som han verkar dela med sin far (Tony Danza från tv-serien Vem är chefen? Om ni minns?) vars språkliga uttryck ligger nära i hur man ser och pratar om en bil (objektifiering som regissören så gärna hoppas att han ska fånga). Men å andra sidan det är väl kanske detta Gordon Lewitt vill skapa, en slags debatt, en reflektion kring konstruktionen av Mannen, sexualiseringen i samhället och i offentligheten, och teknologins ständiga tillgänglighet av pornografi. Den saknar svärtan, tyngden som i Shame (2011) men visst stiger ångan i vissa scener mellan Scarlett och regissören själv.
Dessvärre kan jag inte riktigt känna något djupare engagemang för "glassiga" Don Jon och därmed inte jättemycket för själva filmen. Ämnet är jätteviktigt och jag är glad att Gordon Lewitt försökt göra en film om just det, men dessvärre håller det inte ända fram. Porr/Sex-missbruk är ett jätteviktigt ämne att belysa både i litteraturen och i filmkonsten, men varför känns det som ett "lyx-problem i västvärlden" i den här filmen?

 Don Jon biktar sig och erkänner hur många gånger han sett på porr , han får "godkänt" av prästen, knyter näven som han gjort mål i fotboll, och sedan hem igen. Och så lämnar Kärleken honom och han krossar bilfönster och han muntrar bara till polarna om "Hon var ju bara en slampa".
Men slutfinalen är inte dum, inte dum alls, kanske något övertydlig, men där någonstans knyts historien ihop och bitarna faller på plats. Men om nu Gordon-Levitt väljer att regissera en till liknande film, vilket jag hoppas, men låt oss då be om en mer nyanserad karaktär än den mans karikatyr som fick pryda filmen Don Jon. TA