En småbarnsfader, Ben harper (Peter Graves) fängslas efter en pengar-stöld. Han ber sin lille son John (Billy Chapin) och dottern Pearl (Sally Jane bruce) svära att alltid ta hand om varandra. Och aldrig avslöja vad pengarna finns. Han lämnar frun Willa (Shelley Winters) ensam med barnen.

I fängelset delar han cell med pastorn Mr Harry Powell (Robert Mitchum). H-A-T-E står det på ena knogen. L-O-V-E på den andra. I fickan har han en kniv...och den använder han inte sällan....
Han beger sig till senaste offrets, ex cellkamrats familjehem.

Manipulerar och charmerar samhället med sin kristna lära. Predikanten blir snabbt omtyckt. Han gifter sig med Willa och blir styvfader till barnen. Pengarna borde finnas inom räckhåll inom kort....

Trasdockan (1955) är en film som hyllar barnens styrka och hur de hanterar svårigheter och härdar ut. Det är en film som ställer sig kritisk mot kyrkan och religionen.

Aldrig tidigare har jag sett någon otäckare pastor än filmens Mr Powell (briljant spelad av Mitchum, som en föregångare till Robert De Niros karaktärer i Cape fear t ex). Trasdockan (1955) är en spännande thriller med högt underhållningsvärde och tillhör den sortens filmer som inte görs längre.

Det finns en elegans, en självklarhet, en brännande historia utsmyckad med sång, sensmoral och metaforer. Här finns också otroliga scener tack vare fotot och innovativa bildtekniska lösningar.

Robert Mitchum i samspråk med regissören Charles Laughton under inspelningen av Trasdockan (1955)

Enligt Empires Adam Smith möttes filmen av stark kritik. Filmen ansågs mer skrattretande än skrämmande. Den stora publiksuccén uteblev, och Charles Laughton skulle aldrig mer regissera igen efter Trasdockan. TA

Boxaren är som en stark blixtförälskelse

I Jim Sheridans I faderns namn (1993) dömdes oskyldiga för IRA-attentat. De fick sitta av straff i nästan 15 år. Sheridans Boxaren (1997) skildrar Danny Flynn, 32 år, (Daniel Lee Lewis) som muckar från kåken efter ett långt fängelsestraff. Han har kopplingar till IRA. Nu vill han leva utan politiskt våld och satsa på boxningskarriären. Hans gamla IRA-vänner ser honom som en svikare, ett hån och hot mot hela politiska kampen och. Flynn väljer att starta en träningslokal där både katoliker och protestanter är välkomna. Han hittar sprängdeg i förrådet och slänger bort det i floden. Han och gamle tränaren Ike Weir ( utmärkte Ken Stott) får onda blickar emot sig när de tar emot träningsmaterial från stadens polis. Och saker och ting ställs också mot sin spets när Danny förenas med ungdomskärleken Maggie (Emily Watson, bedårande!). Hennes far (Brian Cox) tillhör en av de tyngre IRA-aktivisterna....

Boxaren är som en stark blixtförälskelse, jag bär med mig filmen i mitt huvud hela dagen. Vill bara se om den, det till trots den hemska världen som historien utspelar sig i, i ett samhälle där det kan smälla bomber när och var som helst. Oskyldiga människor drabbas dagligen av hemska dåd. En ganska enkel historia om Hemkommen och förlorad son. De flesta undrar varför han kommer tillbaka. Vad har han i kikaren? undrar hans våldsamma och hatiska IRA-kontakter. Hans kärlek undrar också om hans val. Hans kompanjon/tränare Ike grämer sig över hur Danny förstörde sitt liv med att gå med i IRA. Danny Flynns drivkrafter handlar om fred med sig själv och sin omvärld. Sinnesrobönen:
"Gud ge mig sinnes-ro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och inse skillnaden"

Filmen ställer frågan vad händer med en individ som går tillbaka till en trasig och förstörd plats med nya värderingar och nytt tankesätt? Och är det möjligt att bygga upp något igen som blev helförstört?

 Ser likheter med filmer som Storstadshamn (1954). Boxningsscenerna och
jämförelserna med Robert De Niro och Daniel Day Lewis och deras uppoffrande method acting, ja ibland tänker man på Tjuren från Bronx (1980). Men mest är Boxaren en film som står på egna ben , som lever ett eget liv och det är kärleksparet Maggie och Danny och deras historia som för alltid kommer vara odödligt. Ömt, genuint, komplicerat och laddat. Jag älskar den här filmen av hela mitt hjärta. TA  

Det ryktas om Christoph Waltz blir den nya Bondskurken i film nr 24. Det spekuleras om han kommer ge nytt liv åt klassiska 007 nemesis -  Blofeld.
Enligt obekräftade källor för Empire
http://www.empireonline.com/news/story.asp?NID=42745

skall Sam Mendes återigen regissera. Stjärnan från Blå är den varmaste färgen, Léa Seydoux spelar femme fatale. Inspelningen skall börja i december i Mexiko, Österrike, Italien, Marocko och London. I Oktober 2015 väntas filmen få biopremiär. TA

I Loppet är kört (1979) cyklar 19-årige Dave (Dennis Christoper) nästan i kapp sin dröm. Cykel-entusiast som han är vet han att ett italienskt cykel-lag gästar småstaden han lever i. Han cyklar det snabbaste han kan längs den stora bilvägen. Han jagar i kapp en långtradare som representerar dem italienska cyklisterna. Bilföraren vinkar vänligt till honom genom sidospeglarna. Dave ger allt han har. Hela han är ett enda stort leende.
Det är vansinnigt vackert fångat en ung mans passion , jagandes sina drömmar och försöker fånga den innan det är försent...

Peter Yates (Bullit) Oscars-belönade film har ögonblick och charm som räcker ganska långt. Men dem stora känslorna uteblir dessvärre. Det italienska temat gör filmen annorlunda sett utifrån andra dåtida amerikanska filmer. Huvudpersonen Dave är besatt av den italienska kulturen och mycket tack vare cykel-intresset och Giro ´D Italia.

Hemma i pojkrummet pumpas det ut eldig opera i högtalarna från skivspelaren. Han hälsar på sina föräldrar på italienska. De är bekymrade. I synnerhet fadern (Paul Dooley) som är märkbart provocerad av sonens italienska fäbless.

Dave uppvaktar Katarina (Robyn Douglass), en av de populära och snygga college flickorna som umgås med rikemanspojkarna. Han vinner hennes intresse genom sång och låtsas vara italiensk utbytesstudent.
Det är en film som har likheter med Peter Bogdanovic The last Picture show (1971), i båda filmerna ser vi ungdomar som har svårt med småstadstristessen. Dave är ovanligt levande och hoppfull jämfört med hans kompisar som saknar jobb, mening och drömmar.

 En av dem är Mike spelad av Dennis Quiad. Han blickar ut mot fotbollsplanen bakom staketen. Han vet att han aldrig kommer bli Något. Han kommer bli Mike, 20, Mike 30, Mike 40. Åldras utan att bli Något stort. Han kommer inte bli som dem som spelar fotboll. Och medan han bara blir äldre kommer det alltid fram en ny fotbollsstjärna. I Mike finns en vrede, en ilska mot de som har sportbilarna, tjejerna, en karriär som väntar. Vad har han?
En längtan bort från den håla han inte kan lämna. Men kan han lämna samhället/kompisarna? För vad är han utan gänget?

Jag är inte riktigt överens med den här filmen; kompisgänget är klart romantiskt skildrat, och ungdomarna är "lillgamla" och grubblande på ett sätt som känns väldigt "spelat" och högt konstlat och har vissa likheter med filmer som The Outsiders (1983) och Stand by me (1986). Skildringen av "klasskriget" mellan drönarna och fotbollskillarna/collegestudenterna känns inte helt trovärdig och daterad. Dessa avsnitt når nästan parodiska höjder. Slagsmål och en slutfinal där hjälten skadas men kommer tillbaka mot alla odds, hur många gånger har vi inte sett detta koncept? 

Nej, stora behållningen i en film som Loppet är kört är Dennis Christopher. Han fullständigt lyser i rollen som Dave. En naturtillgång. Det är dock beklagligt att aktören aldrig fick till Det Stora Genombrottet. Karriären fick aldrig riktig fart. Vetskapen av detta gör att scenen då hans Dave jagar den stora drömmen, italienska cykel-lagets långtradare får ytterligare en dimension. Det blir som man ser skådespelaren Christopher cykla efter sin dröm, om att bli ett stort namn i en tuff och konkurrenskraftig filmbransch.  En värld där du är ung och lovande ena veckan och i nästa kan du vara bortglömd.

Dennis Christopher och Christoph Waltz i Django Unchained

Tarantino, vem annars? Hade inte glömt honom. Dennis Christopher fick en roll i hans Django unchained (2012). TA    

Mike Nichols (1931-2014)

Hans mest omtyckta film är onekligen Mandomsprovet (1967) med Dustin Hoffman och Annie Bancroft. Stilbildande på flera sätt. Simon & Garfunkels musik satte även prägel på en film som få andra har gjort varken före eller efter.

Regissören Mike Nichols lyckades vara relevant som filmmakare även på 00-talet. Hans film Closer (2004) är en av decenniets bästa filmer, om du frågar mig. Julia Roberts (har nog aldrig varit bättre), Jude Law, Natalie Portman och Clive Owen spelar alla huvudrollerna i en snårig, modig, uppriktig, tät och psykologiskt intensivt kärleksdrama om åtrå, otrohet och kärlek. 

Nichols behärskade flera genrer: han gjorde komedier (Heartburn, Working girl etc), Hollywood-skildringar (Vykort från Drömfabriken), sentimentalt drama (Fallet henry), politiska filmer (Charlie Wilsons krig, Silkwood, Spelets regler) och pjäsfilmatiseringar (Vem är rädd för Virgina Woolf) och skräckinfluerade thrillers (Wolf). Nichols blev 83 år gammal. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. TA    

Pratade Star Wars med en arbetskamrat. Vi delade kärleken till de tidiga filmerna (1977-1983). Mindes hur man önskade sig ett lasersvärd i julklapp. Tomten gjorde sällan mig besviken. Men det tog inte många minuter förrän svärdet var trasigt. Lekte man Luke Skywalker så var det ju hårda strider...

Min barndoms jul gick ofta i Star Wars tecken. Tomtar var inte för mig. Det var bomullstussar och Skywalker, Han Solo, robotar och prinsessan Leila. Och gärna figurerna från Rymdimperiet slår tillbaka (1980). Det var min julinredning i mitt pojkrum. Och fortfarande vid nästan 40 års ålder föredrar jag gärna detta framför en julstjärna och adventsljusstakar. Är det jul , så är det Rymdimperiet slår tillbaka...

Min arbetskamrat berättade för mig att fascinationen för Star Wars fortskrider in i ett nytt decennium och in i en ny generation. Men det är kanske inte hjältarna som överlever som förblir odödliga alltid. Tydligen ritar barnen varken Skywalker, Solo eller Leia. Nej, de tecknar Darth Vader! Och om en vecka dyker ju Dave Prowse (som spelade Vader i filmerna) upp på Stockholmsmässan. TA

"It's the boogeyman...!"

"If it's a word, or it's in a look, you can't get rid of the babadook..."

Ofta, säger inte alltid, men ofta är det dom små, okända filmerna, dom som blir en snackis, ofta viralt, som överraskar mest och blir kultfilmer eller växer till smärre fenomen.
Australiensiska The Babadook är en sådan film. Regisserad av Jennifer Kent, som tidigare gjort en kortfilm som nu sträckts ut till en långfilm, är denna märkvärdiga rysare om en änka och hennes lilla son och ett hus där det verkar spöka, inget annat än den bästa skräckfilm som kommit fram i genren på flera år. 

Visst har jänkarna fått fram många riktigt bra och läskiga rysare de senaste åren, som The Conjuring, Oculus, Insidious och Sinister. Men vad Kent lyckas med i The Babadook som de andra filmerna inte riktigt klarar av, är att skapa ett psykologiskt och realistiskt djup i historien och på det sättet göra en skräckhistoria till något mer allmängiltigt och inte minst känslomässigt berörande.

Kanske beror detta något på att Kent kommer från skådisvärlden (hennes filmskola bestod mycket i att hon var lärljunge till Lars von Trier en period) och inte först och främst verkar haft i tanken att göra en ren skräckfilm utan ville berätta en historia om att möta sina fasor, om det nu är i verkliga livet eller i fantasin.
6-åriga sonen Samuel är en pojke med väldigt livlig fantasi och när han kommer över en mystisk bilderbok (The babadook) så triggas monster-fantasierna igång ordentligt.
Till hans mors förtvivlan som kämpar och jobbar för att dom två ska kunna ha ett bra liv, efter att hennes man och sonens pappa förolyckades samma dag hon skulle föda Samuel.

The Babadook är en långsam, ibland helt tyst film och kombinationen av spökhus-monster-film och psykologiskt drama om en kvinna på gränsen till sammanbrott och hennes fantasifulla och ibland aggressivt utåtagerande son blir oerhört intensiv trots avsaknad av klassiska (tänk amerikanska) inslag för att höja pulsen på tittarna.

Visst finns det chockeffekter och babadook-monstret är något som i alla fall jag kommer ha mardrömmar om, men det som gör filmen till ett mindre mästerverk är det subtila i historien och det nästan expressionistiska berättandet och det psykologiska djupet.

Inte minst är samspelet mellan mor och son snudd på sensationellt. Amelia (Essie Davis) är knäckande bra som modern på randen till nervsammanbrott och Noah Wiseman, som spelar sonen Samuel är inte mindre än helt otrolig!

The Babadook kommer att göra väsen av sig, ännu mer väsen av sig ju fler som upptäcker den, men om och när den kommer på bio här eller ens på dvd är i denna stund osäkert.
Lite synd, men samtidigt ganska typiskt att Stockholms filmfestival i år inte hade med denna pärla i sektionen The twilight zone. Med lite bättre koll borde dom kunnat köpa in den tycker man.

Hur som helst, The babadook är en film du måste kolla upp, på alla lagliga eller olagliga sätt!
Och regissören Jennifer Kent blir någon att hålla utkik efter i framtiden!

Göran.

Kan det bli ännu dummare efter 20 år?

DUM & DUMMARE 2
USA, 2014
Biopremiär 12/11
Längd 1 tim 50 min
Från 11 år

Manus & Regi: Peter & Bobby Farrelly
Roller: Jim Carrey, Jeff Daniels, Laurie Holden, Kathleen Turner m fl.

Betyg: AT AT AT

20 år har passerat sedan polarna Lloyd och Harry slog ner som en skrattbomb hos biopubliken över i stort sett hela världen och förväntningarna på denna uppföljare har trissats upp i takt med att den kommit närmare och närmare bioduken (och ingen, och då menar jag ingen, kan eller vill räkna in prequelen Dum och ännu dummare - När Harry mötte Lloyd (2003) i sammanhanget...)
Och att det är samma regissörer och huvudrollsinnehavare som originalet gjorde ju inte hypen mindre.

Men jag måste erkänna att jag, kanske för att hålla ner förväntningarna, sa till mig själv att det kanske inte blir så bra, 20 år liksom... och hur kan man toppa en så rolig film som originalet var och är? Och vad har bröderna Farrelly gjort sedan dess, av värde? Den där Mary (1998) var en stor succé och var riktigt rolig, men efter den? Nja, brödernas karriär har ju inte direkt varit av en uppåtstigande karaktär, om man säger så.

Och Jim Carreys cv de senaste 20 åren har kanske inte varit haltande, men någon rejäl kassako eller någon helgjuten komedi har han inte varit med i. Efter Ace Ventura-filmerna och vid sidan av Bruce den allsmäktige (2003) och Yes man (2008) så har framförallt 2000-talet varit ganska fattigt på framgångar för Carrey, humor-mässigt då alltså. Eternal sunshine of the spotless mind (2004) var ju en indie-hit, om inte annat och där visar Carrey prov på ett lågmält och nyanserat skådespeleri i en smått lysande film.

Det känns lite så här... Om det är någon som borde hoppas på den här filmen så är det nog Carrey. Jeff Daniels har ju alltid varit överallt på filmkartan och har aldrig varit ett stort namn.
Men Carrey behöver en hit, så känns det.

Och Dum & Dummare 2 kan mycket väl bli den comeback som Carreys karriär behöver. Den är tillräckligt lik originalet, tillräckligt dum och rolig för att locka massorna och alla som älskade den första filmen och även dom som inte var med då men som vill se något galet och roligt på vita duken.

När Harry besöker Lloyd på ett mentalsjukhus får vi reda på att Harry gjort det varje dag i 20 år och personalen skrattar åt honom eftersom Lloyd inte sagt eller gjort något på lika många år.
Men så plötsligt så börjar han prata och en minst sagt förvånad Harry hör honom skrattandes skrika: Got you!
Lloyd har fejkat sitt tillstånd hela tiden bara för att lura Harry. -Men hade det inte räckt med 10 år, säger Harry, när de lämnar sjukhuset. Jo, säger Lloyd, men det hade inte varit lika roligt!

Precis som i originalet beger sig den inte alltför begåvade duon ut på vägarna, denna gång på jakt efter Harrys dotter, som han upptäckt att han ovetande haft alla dessa år, och kanske kan hon skänka honom en njure som han berättar för Lloyd att han måste ha, annars dör han.

Och precis som i första filmen, får de några skurkaktiga figurer (ledda av Laurie Holden, från bl a The Walking dead & The Mist) efter sig som är ute efter en uppfinning som är ovärderlig.

Ok, visst är det ett mission:impossible att följa upp en komedi-klassiker 20 år senare och göra den lika bra och rolig, och Dum & Dummare 2 är inte i närheten av originalet, men jag blev ändå inte besviken och tyckte den var helt ok efter omständigheterna.
Eller... under vissa scener, och det var flera höjdare, så skrattade jag högt och rejält och då var känslan från 94-upplagan inte långt borta.
Och bara att få skratta ordentligt på bio... det är ju inte varje gång man får göra det, så att säga.
Det är förlösande och bara man ser Carrey och Daniels ihop igen så åker smilbanden upp och förutom en lite seg sträcka innan finalen så är de uppe hela tiden och deras kemi smittar av sig. Man märker och känner att de haft det kul ihop. Igen.
Och Carrey får återigen leva ut och använda sitt gummiansikte all in. Det har i varje fall jag saknat!

Och att se Kathleen Turner igen... en skräckblandad förtjusning måste man nog säga. Gillade henne stenhårt back in the day, med filmer som Het Puls (1981), Den vilda jakten på stenen (1984), Peggy Sue got married (1986) eller Steve Martin-komedin Dr Hfuhruhurrs dilemma (1983).

Men ett hårt liv har satt spår och numera ser hon ut som en uppblåst, fet karl...något som det också skämtas om i filmen, i en scen när Harry och Lloyd möter henne och hon försöker förklara att hon är tjejen som Harry blev kär i i första filmen. Men dom fattar inte vad hon säger, du kan ju inte vara Fraida, det är inte möjligt!

Jag tror att Dum & Dummare 2 har vunnit på att vara uppbyggd på samma vis som ettan och mycket är igenkänning och någon slags trygghet i att inte mycket har förändrats, om ens något.

Så...att Dum & Dummare 2 ändå blir sevärd är främst pga Carrey och Daniels och kanske mindre pga bröderna Farrelly som här lyckas hyfsat mycket för att de lutar sig tungt på originalet och förlitar sig på Carreys komiska geni och kemin mellan honom och Daniels.

Så...Dum & Dummare 2 är inte så dum... eller det är den, och det är tur det!

Göran

GENTLEMEN svensk film i regi av Mikael Marcimain
Medverkande: David Dencik, Ruth Vega Fernandez, Sverir Gudnason
och David Fukamachi Regnfors m fl.
Speltid: 141 min
Betyg: AT AT AT

Författaren Klas träffar Henry Morgan genom boxningen. De blir vänner och Klas flyttar in i Henrys anrika lägenhet på Hornsgatan. Det börjar med festmåltider, märkliga jobb och små projekt. Allt får en oväntad vändning när Henrys yngre bror, en ned-supen poet vid namn Leo Morgan ansluter,..

Klas Östergrens kultförklarade roman har nu blivit svensk storfilm och blir garanterat julens (och vinterns) stora svenska biosuccé. Författaren har själv skrivit filmens manus. Och tro mig, jag vill så gärna gilla den här filmen. Dels värnar jag om svensk film och dels älskade jag Mikael Marcimains tidigare alster främst tv-serien Upp till kamp. Hans rollbesättning är också namn som jag beundrar och anses tillhöra landets skådis-elit. Hans filmer är också alltid extremt snygga och välgjorda in i minsta detalj. Han lyckas också fånga tidsandan som få andra. Och allt detta finns i hans filmatisering av Gentlemen. Filmen är supersnygg rakt igenom. MEN.....

Det är en film som aldrig tycks ta slut.  I varje hörn verkar det finnas en ny historia, en ny episod eller sidoberättelse att gräva fram. Det blir splittrat och okoncentrerat. Men framförallt är det här alldeles för långt. Inledningen är medryckande och första halvan av filmen lovar gott och är sällan tråkig. Sedan tappar jag i alla fall intresset. Vrider och vänder på mig. Drömmer om kortfilmer eller undrar: varför måste alla filmer idag vara så i in i norden så långa? Fantiserar om 45 minuters långa tv-serie avsnitt.

Kanske gör sig Gentlemen bättre som tv-serie eller mini-serie format? Historien är så komplex och innehåller så många sidospår och historier i historier, som åskådare behöver man få andas lite och smälta intrycken....jag menar läser man romanen, kan man ju avsluta vid något kapitel och ta en paus....det skulle man behöva här med...

Filmen blir som jazzmusik, rörligt och spretig och "lite här och lite där", svår att ta in. Svår att älska. Mitt hjärta sover när jag ser den här filmen. Mina känslor har åkt på charter.

Som sagt, det är synd. Jag vill ju så gärna gilla den här filmen. Stockholmsbilderna är ju fantastiska, filmen har genomtänkt dialog, topp ensemble, kläder, musik, rekvisita, statister ; alla har ju gjort ett gediget jobb. Gillar ju också skildringen av vänskapen mellan Henry Morgan och författaren Klas. Och Ruth Vega Fernandez är Sveriges vackraste kvinna.

Östergrens story är storslagen, vidd, bred och ambitiös. Den rymmer stora delar av vår samtidshistoria och blandar friskt mellan olika genres: film noir, drama och politisk thriller. Men mitt hjärta sover...vakna då!
TA

Stjärnornas Kartor

MAPS OF THE STARS amerikansk-kandadenisk-tysk-fransk film
i regi av David Cronenberg.
Medverkande: Julianne Moore, John Cusack, Robert Pattinson
och Mia Wasikowska m fl.
Speltid: 111 min
Betyg: AT AT AT AT

I filmen går skådespelerskan Havanna (Moore) på behandling hos Dr Weiss (Cusack). Hon ligger på mage på en matta. Terapeuten masserar henne och säger att hon ska släppa ut sin smärta. Allt sätter sig i låren, fortsätter han.
Scenen blir intressant utifrån filmtitelns olika aspekter. Det är förstås en mångfacetterad titel. Havannas kropp - blir för en utomstående en karta över en fallande stjärna och diverse kriser.

I David Cronenbergs 21:e film möter vi en värld där människovärde och mänsklighet är något främmande. Den här världen har mer gemensamt med ungdomarnas kändisvurm och dyrkan i Sofia Coppolas underskattade The Bling ring (2013). Allt handlar om att synas, vinna bekräftelse och vara någon. Det är viktigare att vara någon än vet vem du är och var du kommer ifrån.

Kändisarna är gudar. I Los Angeles och i Hollywood härskar gudarna och vad är man beredd att göra för att få in en fot i branschen. Och vad händer med drömmar om framgång som kraschar? Hur är det att växa upp in i industrin tack vare att dina föräldrar är Hollywood-stjärnor? Och livet som barn-stjärna är väl ingen lek eller?

Maps of the stars är en sylvass satir och en syrlig känga mot Drömfabriken. Det är intelligent, roligt, högst underhållande, mörkt, cyniskt och träffsäkert. Filmen beskriver fyra personer i Hollywoods likgiltiga, självcentrerade och falska värld. Bland dem karaktäristiska palmerna ser vi en misslyckad manusförfattare som försörjer sig som limousine-chaufför. Han berättar för en kund att han minsann kört Al Gore en gång. Och visst ja, Chuck Lorre, mannen bakom serien 2 1/2 män. Och det är halva behållningen och storheten med filmen, dessa ständiga referenser till filmer/skådisar/serier inte minst. Men också speglingen av vår egen samtid. För någonstans misstänker jag att Cronenberg inte nöjer sig med ett mikroperspektiv (Hollywood) utan gärna "ser den lilla världen i den stora".

I The Bling ring utnyttjade ungdomarna de sociala medier för egen vinning. När Paris Hilton aviserar att hon inte är hemma, utan befinner sig i Frankrike under helgen. Ungdomarna är inte sena att festa i hennes palats. I Maps of the stars är det inte lika spektakulärt. Men sociala medier har en viss betydelse.

En flicka (Wasikowska) med ett trauma bakom sig har lärt känna Carrie Fisher på twitter. Hon ska hjälpa henne och skriva böcker. Och flickan får via henne också jobb i Hollywood. Fisher syns också i filmen , den f d Star Wars-stjärnan är i dag många galaxer ifrån sitt gamla jag. Fullständigt oigenkännlig. Det är ingen slump att hon är med i filmen. Liksom Julianne Moores karaktär Havanna är Carrie Fisher också ett kändisbarn som försökt under en hel karriär att "stå på egna ben". Havanna jagar rollen som gjorde hennes mamma känd. Det skall göras en nyinspelning på filmen och hennes agent trycker på. Men vad vore en David Cronenberg film utan psykologi och skruvade scener?

I Havannas huvud och synfält förtrycks hon av en ung vacker flicka. Det är fantasi som för varje dag tycks äta upp hennes verklighet. Flickan visar sig vara hennes mor som ung , som hon såg ut i den klassiska filmen som nu skall spelas in på nytt. Havanna får höra att hennes kropp är ful och att hon inte kan agera osv. Att hon aldrig kommer få rollen...

  Havannas terapeut Dr Weiss har en kall och ytterst professionell relation till sin egen son, Benjie. Sonen är f d barnstjärna i en populär Sitcom-serie som heter Dålig barnvakt. Han är bara 13 år, men redan garvad som få. Han ränner ute på klubbar och har trillat dit i drogträsket. Hans kamrat rekommenderar honom en Shirley Temple drink... Kanske är det övertydligt för vissa, men i min värld är dessa hänvisningar ursnygga.

Benjie är ju en karaktär vi sett i flera verkliga upplagor genom åren i Hollywood: barnstjärnor som torskar förstklassigt: Drew Barrymore, Corey Feldman, Justine Bieber, Lindsey Lohan, Macaulay Culkin m fl.

Nämnde ju tidigare vår allas prinsessa Leila - Carrie Fisher. Och ibland känns ju filmen beskriva ett sorts "Stjärnornas krig" (Star Wars). Havanna vill så gärna ha sin mors roll. Men regissören har valt en yngre konkurrent. De möts utanför en galleri med tunga shoppingkassar och varsin privatchaufför. Det blir en duell med många falsk-heter, fjäsk och dolt hat. Kindpussar och "oh my god" och "amazing", klyschor som känns igen från Hollywood-fruar. Havanna gratulerar sin motståndare för rollen och hälsar på hennes lille son, Micah, han ser vettskrämd ut. Havanna väser ur sig dramatiskt "what a heartbreakeeeeer"....

        Benjie jagas av spöken. I början på filmen besöker han ett fan som ligger på sjukhus. Benjie är bara divig och likgiltig. Allt är "whatever" i hans mun och värld. Flickan avlider sedan efter en viss tid. Benjie jagas av hennes bleka gestalt. Det plågar honom något grymt. Under inspelningen av serien behandlar han sin yngre kollega illa. Han föraktar honom och håller inte tillbaka sitt hat. Vem är stjärnan i den här serien? Vem är stjärnan? utbrister han mot sin lilla rödhåriga, fräkniga, svaga motspelare. Benjie känner sig liksom Havanna hotad över sin egen existens och stjärnstatus. Det finns bara en sak att göra: gå ut i krig.

Det blir en del svart humor i en film som Maps of the stars, det blir som någon skrev , ett skratt som fastnar i halsen. Allt är ju tragikomiskt, men David Cronenberg vet hur han ska krydda och hur man växlar ner och upp en historia. Han binder tjusigt ihop alla sidohistorierna. Här finns mycket symbolik. Eld har en större betydelse och utgör den gemensamma nämnaren för samtliga inblandade i filmen.

Juliane Moore belönades för Bästa Skådespelerska i Cannes tidigare i år för hennes majestätiska portätt av den krisande aktrisen Havanna (en sorts uppdaterad version av Gloria Swansons roll i Billy Wilders Sunset boulevard från 1950). Det hade varit konstigt om hon inte fått priset, om man säger så. Hon utmärker sig återigen som en oerhört djärv och kraftfull aktris. Hon övertygar verkligen, och har som få en kolossal scennärvaro.

Hon flankeras också av gott sällskap: John Cusack gör en ovanligt osympatisk roll, och scener vi sett honom göra i sömnen får ett annat ljus i Cronenbergs berättelse. Cusack får göra några lysande scener, bara sättet han presenteras på - är värt hela biobiljetten! Han dansar in familjens kök och rabblar Dala Lama citat...fantastiskt är bara förnamnet....

Mia Wasikowska (The Kids are alright), Evan Bird (spelar Benjie) och Olivia Williams (Rush more) gör också avtryck med fina biroller.  
Maps of the stars visar på nytt att filmer (Birdman) om en filmbransch i uppluckring, om söndrade skådisar etc., är en del av framtiden. TA

Läckra miljöer och stora namn i svag thriller

TWO FACES OF JANUARY brittisk-amerikansk-fransk film
i regi av Hossein Amini.
Medverkande: Viggo Mortensen, Kirsten Dunst, Oscar Smith, Daisy Bevan.
Speltid: 96 min
Betyg: AT AT

Hossein Amini är mest känd för manus till Nicolas Winding Refn film Drive (2011). Amini regidebuterar nu med en Patricia Highsmith filmatisering, av hennes roman Two faces of january. En amerikansk svindlare (Mortensen) upptäcks i Athen. Han mördar en privatdetektiv. Men hans hustru (Kirsten Dunst) får dock höra om en olyckshändelse. En grek-amerikansk guide (Smith) som gärna lurar turister hjälper paret att fly. Under flykten från polisen väcks känslor mellan honom och svindlarens hustru...

Kanske var min förväntningarna orimligt höga. Men när man läser om Two faces of january (TFOJ) "baserad på Patricia Highsmith roman" så reagerar man. Genom åren har vi fått spännande böcker och inte minst ovanligt lyckade filmer: tänker närmast på Hitchcocks Främlingar på tåg (1951), Anthony Minghellas The Talented Mr ripley (1999), Wim Wenders Den amerikanske vännen (1977) och Het sol (1960) med Alain delon.

Aminis film har läckra miljöer (Turkiet och Grekland), fina kostymer och kjolar, stor budget och stora namn i huvudrollerna. Men vad gör det? Vad är en thriller om den inte framkallar spänning? Enkla svaret, det är en svag thriller. Och en sådan film blir snabbt poänglös. Berättelsen känns enormt ologisk och man saknar så gärna smarta drag eller något att förvånas över. Men nej, ingenting av den varan. Platt fall. Det psykologiska spelet är inte heller särskilt intressant. TFOJ är festivalens stora besvikelse.

Oscar Smith (Inside Llewlyn Lewis) påminner dock om en ung Andy Garcia och jag spår honom en lysande karriär. Däremot undrar jag lite kring Viggo Mortensen. När gjorde han egentligen någon film (Eastern promises från 2007) av värde senast? TA