Widerberg höjde nivån

 Carl-Eric Nordberg skriver om Mannen från Mallorca i tidningen Vi , 25 oktober, 1984, nr 43, s 46-47. 

Han jämför med hur undermålig svensk kriminalfilm var  i början på 30-talet och med Bo Widerbergs film från 1984. Svensk kriminalfilm har verkligen utvecklats och blivit konstnärligt mycket bättre menar Nordberg, jämfört med 30-talets filmer. 

Nordberg är inte snål med att ge beröm till Widerbergs film. Han skriver:  

"Redan det inledande postrånet är iscensatt med dynamisk perfektion och av en flygande kamera som  utan att ett ögonblick förlora fotfäste eller synskärpa - kastar oss rakt in i stormcentrum. Widerberg har utgått från romanen Grisfesten av Leif G W Persson: väl hemmastadd i polishus oh på brottsplatser. De "båda" hjältarna spelas av herrar Jarnebring och Johansson: två unga kriminalinspektörer ur folkdjupet som hellre käkar äktsvenskt smaklös korv med bröd och senap vid gatuköket än multinationellt saftig hamburgare på restaurant. Över huvud uppför sig dessa spårhundar - ofta omfladdrade av humorns solkatter - som moraliska helyllegrabbar i en cynisk kylskåpsvärld. Runt omkring dem snickrar korruptionen sina lönndörrar och blindfönster, sina återvändsgränder och falluckor. Kanske är själva justitieministern den allra lömskaste byggherren i folkhemmet. I alla händelser ger hans maktspråk tjänstvilliga ekon bland lagens väktare och sätter till sist munkavle på sanningen."

TA    

Hitchcock och den globala miljöförstöringen

 

Läser med stort intresse Carl-Eric Nordbergs recension av Hitchcocks Fåglarna (i tidningen Vi, s.36 , nr 25 1978).  Nordberg beskriver filmen ha både "vingbredd och bärkraft", trots att den då 1978 var 15 år gammal. Det ska väl förklaras också att på den här tiden och delar av 80-talet hände det att äldre filmer kom upp på biorepertoaren igen. 

Nordberg såg ett miljöförstörelse budskap i filmen: 

"Det är inte svårt att att i den globala miljöförstöringens dagar se fåglarnas krig mot människosläktet som en rättvis hämnd av den Natur som vi allt hänsynslösare exploaterar. 

Fast naturligtvis aktar sig Hitchcock att blåsa i trumpet för detta budskap. Han låter det bara mola som en dov, ångestfull, ofrånkomlig underton."

TA.

Välspelat, välgjort och obehagligt

 Mikael Marcimains serie Jakten på en mördare bygger på Tobias Barkmans reportagebok  med samma namn. Serien/boken bygger i sin tur på utredningen av mordet på Helen Nilsson i Hörby 1989.

Är det rätt att göra en film /serie på en verklig traumatisk händelse? Är det rätt mot de anhöriga? 

En fråga som återkommer då och då , särskilt i film och tv-världen. De ruskiga händelserna på Utöya har ju både filmats och gjorts tv-serie kring. 

Man kan verkligen diskutera om det har varit rätt att motivera dessa produktioner. Å andra sidan var Åsne Seiderstads bok En av oss, alldeles lysande i den meningen att någon ger sig på den hopplöst svåra uppgiften att försöka förstå varför gärningsmannen blev den han blev.... Den frågan som många, många av oss har brottats med sedan det ohyggligt tragiska inträffade - behövde belysas och bemötas med flera frågor än kanske svar.  

Varför film/tv använder sig av dessa historier? Det är ju en annan fråga, men desto lättare kanske att svara på. I dagsläget lever ju bokbranschen på deckare och True crime genren. Filmbranschen blöder och har sedan länge svårare nu med intressanta manus, och där har TV-serierna överträffat Filmen med större skärpa, fantasi och mod. Filmbranschen har valt att följa "säkra kort" , dvs , gör påkostade produktioner på välbekanta böcker eller liknande. Filmen Quick är ju ett ganska färskt exempel på det.  

Jag minns 1991 då Jan Troell gjorde filmen Il Capitano som byggde på morden i Åmsele. Troell fick utstå stark kritik för bristande omdöme och hänsyn, särskilt mot de anhöriga.

Marcimains serie Jakten på en mördare  är väldigt välgjord, välspelad och man har lyckats återskapa tidsandan och decennier utan överdrift med musik och kläder. Det vilar något sävligt, ytterst obehagligt och nedtonat över hela serien. Resultatet blir enormt övertygande och hyperrealistiskt. In på bara skinnet...

Här är det utredningen som det är fokus på; och vi får ganska lite privatliv skildrat av både de misstänkta och poliserna.  Det är onekligen en fascinerande historia och en mycket intressant kriminalserie om hur polisen dränks av informationsflöden och hur en polisledning sviker dess personal gång på gång. 

Hur kommer det sig att en av seriens huvudpersoner, polisen Per-Åke Åkesson (Anders Beckman) aldrig tycks tappa besinningen och luta sig åt galenskap? Han blir så taskigt behandlad av sina chefer , som verkar mest bara vilja bli av med honom. Han är bara fast besluten att hitta Mördaren.  

Vad gör då en långvarig mordutredning eller ett drabbande arbete med människor under en längre tid?  

Man blir besatt. Jobbet blir dig. Du blir jobbet. Du kan inte släppa det. Du lever det. Du är det. Det tar över hela din värld. Livet blir jobbet. Jobbet blir livet.

Polisen Monica Olhed (Lotten Ros) får en fråga av en yngre kollega. Kollegan är förvånad och fundersam över hur Olhed orkar jobba med det hon jobbar med. Jaga och gripa pedofiler.  Olhed svarar rappt: "Någon måste ju jobba med det här".

Det är en gedigen serie om Sverige i förändring och hur Sverige förändrades , inte minst i poliskåren och organisationen. Det är en serie om utanförskap och klassklyftor och aldrig har väl Skåne eller Småland tett sig så skrämmande på sina håll i denna skildring. 

I ett avsnitt besöker polisen Åkesson en religiös samling människor och dessa scener påminner om första säsongen av True detective. Sverige framställs som ett slags "mini-Amerika" just här. Glesbygd, religiösa fantastiska grupper, människor som är utanför samhällsmaskinen....    

Ja, som ni märker, slingrar jag mig från huvudfrågan: ÄR det rätt att göra film/serie på en sådan tragisk händelse som på ett mord på ett barn? 

Det är både och. Det är på många sätt problematiskt, eftersom anhöriga påminns om smärtan igen och nu ska deras trauma göras till underhållning och allmän gods. Det är respektlöst. En annan sak är ju om anhöriga själva vill att deras berättelse skall filmas och berättas för allmänheten. Men så är nog sällan fallet. 

Skulle jag själva vilja att en regissör gjorde film /teve på min egen olycka , eller om jag råkade ut för något liknande? NEJ, det skulle jag inte vilja.  

Det som kanske kan spela roll för   att Mikael Marcimain får mindre kritik för att filmatisera en sådan djupt tragisk och otäck händelse, är tidsaspekten. Fallet ligger inte så nära i tiden, längre. Det var en annan sak under Jan Troells tid. Filmen Il Capitano , kom ganska snabbt efter att Åmsele morden hade inträffat. Hade filmen kommit 10 år senare, vem vet hur mottagandet hade varit då......

TA. 

 

Ingen utväg

 

I norska tv-serien EXIT får vi följa ett gäng framgångsrika affärsmän i Oslo och deras sviniga leverne.

De har pengar upp till öronen och har tappat verklighetsuppfattning. Inget kan stoppa dem, men samtidigt vad kan få dem att leva och känna igen? 

De fyller dagarna med droger , prostituerade och mängder av alkohol. Tomma på känslor, tomma på livet. De har sedan länge förlorat kontakten med sig själva och sin omvärld, och respekten för människor. 

EXIt är en kuslig serie som väckt debatt, och visar ju upp en väldigt brutal, cynisk och rå verklighet som tydligen finns i Oslo, men långt ifrån allas vardag. Exit får ju bränsle också när vi lever i en tid då klassklyftorna ökar. Människor kämpar dagligen för att få ihop sina liv , ekonomiskt och med boende osv. Och så ser vi ett gäng män som kastar iväg miljonbelopp utan något som helst bekymmer. De är gifta och har familjer, men när det kommer till kritan - är familjelivet tråkigt och tråkar bara ut dem. De söker otrohet för kickar för att - finnas till. 

Det finns säkert likheter med både Scorseses Wolf  of wall street och även Brett Easton Ellis romaner. Och jag tänker främst på hur historierna skildrar en sorts avhumanisering i en värld där allt kan mätas och räknas. 

Vad är det då som gör EXIt så sevärd? Är det inte bara våld och sex som blir spekulativt? Jo för visso, men det är trots allt väldigt underhållande och mycket handlar om den täta historien och inte minst skådespelarna som briljerar. Simon J Berger är ruskigt övertygande i rollen som gängets ledare Adam. Han får Michael Douglas Gordon Gekko att kännas som mysig farbror i jämförelse. Adam skyr inga medel för att inte tappa ansiktet. Det är mycket smärtsamt att se hur han behandlar sin fru Hermine (spelad av Lars Winnerbäcks fru Agnes Kittelsen).  Och precis som i amerikanska förebilder som Sopranos och Mad men, så lyckas ju Exit även med att faktiskt skildra ett gäng kriminella och "skithögar" på ett komplext sätt. Vi ser dem, inte PÅ dem. De blir också människor. Flera avsnitt rymmer ju faktiskt mycket intressanta stycken av dialog och samtal mellan karaktärerna. Se Exit idag!

TA 

Knäckande bra tv-serie!

Jag blir alldeles till mig. Jag ser tv-serien Normala människor som bygger på Sally Rooneys roman, och jag gråter och jag lever mig verkligen in den här historien. Den drabbar mig hårt. 

Tv blir större än livet.

 

I 12 avsnitt är jag som uppslukad av livshistorien som spelas upp mellan Connell och Marianne. De växer upp i Sligo, som ligger norr om  Dublin på Irland. 

 De lever i olika världar , men talar "samma språk". Connell är den snygga fotbollskillen och han borde ju bara kunna erövra världen. Men något hindrar honom, vad det är, vet han nog inte ens själv. 

Marianne är den smarta ensamvargen som mobbas i skolan.  De skulle  egentligen inte kunna mötas - men dem gör det ändå. Och kärlek och stark attraktion väcks dem emellan. Här formas en djup vänskap, oförslitliga band och en grundläggande förståelse för varandra och med tiden även respekt och ömsinthet.  

Lika barn leker inte bäst. Här är devisen, det motsatta eller snarare : Ekelöfs klassiska citat ; "botten i dig är botten i mig"....

Marianne och Connells kärleksresa möter på motstånd i stort sett hela vägen, efter romansen under gymnasiet. Långt senare, konstaterar också Connell att, åren med Marianne på gymnasiet, var hans lyckligaste ögonblick.  Innan henne, visste han inte om lycka fanns.

Det är i stort sett omöjligt att skriva om Normala människor och inte låta fjantig eller dåraktig. Det är en intelligent serie , med mycket välskriven dialog och karaktärerna fördjupas och vi får som tittare även vi starka band till dem. VI delar ju deras liv i 12 avsnitt. Det känns ärligt,  komplext och mycket trovärdigt, den skildrar flera bottnar i unga möter vuxenlivet..... 

Marianne hamnar i destruktiva vanor  och här ger serien henne tid för oss att förstå varför eller få uns av svar varför hon plågar sig själv......

Hennes kärlek Connell brottas med andra saker. Han är till synes stabil och säker, men bakom den där fasaden döljs en osäkerhet, så stark som driver på panikattacker och identitet-kris. Han får inte ihop sitt nya akademiska liv med sitt gamla liv med fotbollskillarna på puben. Vem är han? Vem vill han vara? Var hör han hemma? 

Det är fascinerande att följa vändningarna för huvudkaraktärerna i den här historien. Först ser vi ju hur Marianne inte alls passar in. Några år senare är det annorlunda. Connell känner sig vilsen på högskolan. Och nu är Marianne i sitt rätta element. Omtyckt, påpasslig , självsäker och en förebild för många.... Men hur känner hon själv? Känner hon sig älskad? Eller är det bara en fasad? 

   Normala människor tar den romantiska genren till en ny nivå. Det trodde jag inte att jag skulle kunna skriva år 2020. Serien har förmågan att fånga ett romantiskt och vackert skimmer av ungdom och genuin kärlek. Men samtidigt finns här en realism som inte vi ser i romantiska komedier. I romantiska komedier övervinner ju kärleken allt och paret får ju varandra till slut. Här i Normala människor är saker och ting betydligt mer komplicerade från början till slut, faktiskt. Och vi kan ju ana att slutet kommer inte landa i varken sockervadd eller i ljuv musik....   

TA

Förlegad frukostklubb

Ser om John Hughes kultförklarade ungdomsfilm Breakfast club (1985). Det är en annan upplevelse, 35 år senare,  jag är äldre, förstås och kan inte undgå hur tiden har sprungit ifrån filmen.

 

Judd Nelson som spelar "värstingen" är ju alldeles för gammal i rollen. Nelson var 25 år när han spelade in filmen, och han skulle spela en kille på glid på high school, en 16 åring. Det är ju noll trovärdigt. Sedan är ett annat problem att hans karaktär utstrålar homofobi och sexism. Vad finns det att tycka om med en sådan kille? 

Att Molly Ringwald skulle kära ner sig i honom, är helt obegripligt. Men visst händer det ju att kvinnor faller för tölpar. Det hände 1985 och det kommer sannolikt hända imorgon. 

Det blir också så väldigt märkligt; när Ally Sheedys gotare och suicidala tjej skall sminkas om och ut kommer hon med läppglans och med"tjejig" stil och Emilio Estevez sportkille får stora öron. 

Ärligt talat, har jag svårt att faktiskt uppskatta Breakfast club idag. Det är skrattretande att den rankas och anses så högt som den gör i vissa sammanhang ( Empire listar den på 2:a plats över tidernas bästa tonårsfilmer).

https://www.empireonline.com/movies/features/best-teen-movies/ 

Det är så påfallande tydligt att det är en vuxen manlig blick som vilar över filmen och , filmen är skriver av en vuxen för vuxna - om - eh  - ungdomar. 

Huruvida kvarsittning förekommer i dag, låter jag vara osagt. Men det är utopisk, idiotiskt romantiskt att fyra olika individer som vet att de är schabloner inför varandra - blir polare. Det finns inte på kartan att de skulle sitta likt som i ett gruppterapi samtal och lyssna på varandras upplevelser. Det känns präktigt och tillrättalagt. Och fantastiskt vuxet. Om nu Breakfast club tillskrivs som en ungdomsfilm, för vilka ungdomar riktar den sig till? 

Breakfast club visar också ett segregerat USA. Inga afroamerikaner och inga minoriteter. Bara vita ungdomar. Vi kan väl ana att Judd Nelsons karaktär har något italienskt ursprung över sig. 

Jag kan räkna flera brister i den här filmen. Jag vet inte riktigt om det är bra eller mindre bra; att filmen också känns lång, lång som en - kvarsittning - kändes på 1980--talet. Jag hade mina sådana, jag också. 

Anthony Michael Halls "plugghäst" är den som klarar sig bäst i ensemblen , han har utseendet och framförallt åldern , han är helt rätt i  rollen, till skillnad mot Judd Nelson.  Simple Minds ledmotiv,    Don´t you forget about me , låter också fortfarande oerhört vital. Bästa scenerna i filmen är lite ironiskt , inte bland ungdomarna. Dessa förekommer mellan läraren (Paul Gleason) och vaktmästaren. Läraren klagar över hur eleverna har blivit bara stökigare och stökigare för varje år. Och vaktmästaren konfronterar honom direkt; nej, det är inte sant, säger han. Det är bara DU som har blivit äldre. Eleverna är lika stökiga nu som för 35 år sedan. 

TA

Stackars Jack

Vem är Jack Nicholson?
I dokumentären Dr Jack och Mr Nicholson (2019) står denna fråga i centrum. Och jag vill nog ändå påstå att vi kommer nära några svar kring ikonen.
Det drivs en konsekvent tes i hela filmen som säger att han spelat sig själv i hela karriären. Hans verklighet har han gjort fiktion av. Det galna och det okontrollerade har funnits i honom länge, och hans vredesbrott som dunkade i honom i hans unga dagar , fick utlopp i filmer som Five easy pieces (1970).
Det är ytterst märkligt vad som händer i samband med filmen Chinatown (1974). Ganska tätt inpå premiären av filmen avslöjas något traumatiskt. Jack Nicholsons syster är i själva verket hans mamma. Sanningen har mörkats i i hela hans liv. Hans liv bryter samman. Och om ni minns så fanns ett liknande tema i filmen Chinatown.
Vi får också en teori kring varför Nicholson ständigt bär solglasögon. Det är hans sätt att skydda sig. Man brukar ju säga att ögonen skvallrar om hur en människa mår. Jack Nicholson är en trasig människa.  Men det är något han inte vill visa.

Nedbruten av sitt röriga förflutna och man får bilden av en man som inte riktigt förmår kunna älska och leva i relationer. Kan han älska sig själv?  Hans långvariga förhållande med Anjelica Huston handlade mycket om hur mycket Anjelica Huston skulle stå ut med en man som var notoriskt otrogen.
Det är intressant att se hur Sean Penn räddade Nicholson från sig själv. Genom Penn fick han "uppfinna sig själv på nytt" och med filmer som The  crossing guard (1995) och The Pledge (2001) fick han kanske en läkande process till hands. I The Crossing guard spelar en krossad man som är skild från Anjelica Huston. Scenen mellan dem på ett fik ligger fantastiskt nära verkligheten. "Vi hade det bra, hade vi inte det?" frågar han en snyftande ex-fru.
The Pledge (2001) är en av filmhistoriens mörkaste filmer. Och om vi ska tro dokumentären så är Nicholsons karaktär ex-kriminalaren Jack Black kanske det närmaste vi kommer honom själv.  En ensam, förvirrad man som känner sig missförstådd och fastlåst i galenskap och som håller ett stadigt grepp runt flaskan. Han står där vid utanför en bensinmack , åtskild från civilisation och yrar för själv. "She said".... och han har svårt att hitta fullständiga meningar. Allt är försent.
 TA