Den Fullmatade Symbolen för Ensamhet

Intressant artikel (The akward teen of US Cinema) av Rowan Righelato i The Guardian om filmen Taxidriver (1976) och dess 40 års jubileum. https://www.theguardian.com/film/taxi-driver

Manusförfattaren Paul Schrader var rejält under isen, då han skapade filmens manus. Han var nyskild, söp som ett svin och sov i sin bil. Han noterade taxichaufförerna och de blev den ultimata symbolen för honom själv och även storstadens ensamhet. Taxichauffören var ständigt beblandade med folk dagarna ut och in , men saknade ändå vänner, säger Schrader.
https://www.theguardian.com/film/taxi-driver 

Robert De Niro och de andra framträdande profilerna återsamlas och minns tillbaka från inspelningen och reflekterar även på filmens avtryck. De Niro säger att han har under alla dessa år, i varje dag, fått höra repliken  "Are u talkin´to me?" från folk.
https://www.theguardian.com/film/2016/apr/22/robert-de-niro-taxi-driver-tribeca-you-talkin-to-me
Ganska tjatigt va?
TA  

Incheckning på Kubricks gudlösa hotell....

Overlook hotell ligger vid en gammal indian begravningsplats. Hotellet ligger uppe på Klippiga bergen i Colorado, och är alldeles avskilt - någon som helst - civilisation.

Hit kommer författaren Jack Torrance (Jack Nicholson) med hustrun Wendy (Shelly Duvall) och sonen Danny.

Jack har fått jobb som hotellets fastighetsskötare under vinterhalvåret. Det är helt ödsligt och familjen har hotellet helt för sig själva...

Lilla sonen Danny (Danny Lloyd) besitter en stor begåvning. Han har en närmast synsk förmåga och kan se in i framtiden. Han hör starkt ondska och bråd död gnissla i genom hotellets korridorer. Och rum 237 ska han hålla sig borta ifrån....

Skrivkramp hänger över fadern Jack. Och han blir alltmer frustrerad för varje dag som rinner iväg. När dagarna fortsätter och passera blir han spritt språngande galen...
 Och hotellets blodiga historia gör sig snart påmind....

Stanley Kubrick hade inte gjort en film på fem år, inte sedan Barry Lyndon (1975) som vann Oscar men floppade , publikmässigt. Han ville nu göra en kommersiell film och valde och filmatisera Stephen Kings roman, Varsel (skriven 1977).

The Shining (1980) blev en film som var modern för sin tid, filmad med steadicam-tekniken, som märks kanske allra mest i scenerna med pojken Danny i sin trampbil. (Tusen klassiker, Nordström, Nordström, Nylin, Oskarsson, 2012, Norstedts)

Det sägs att Kubrick inte kom överens med skådespelerskan Shelley Duvall. Aktrisen pressades hårt och mådde psykiskt dåligt under inspelningen. Hon lär ha drabbats av panik attacker och hår förluster. Både hon och motspelaren Jack Nicholson var förbittrade länge efter filminspelningen. De ogillade och se hur Kubrick tog åt sig hela äran för filmens lyckade resultat.

 Författaren Stephen King gillade inte filmen. Han ogillade t ex valet av Nicholson i huvudrollen, och hade istället föredragit Jon Voigt. 
http://www.imdb.com/title/tt0081505/trivia?ref_=tt_trv_trv

King skulle långt senare producerar en tv-serie baserad på romanen. Men "hans" version kom inte närheten av The Shinings framgångar. (Tusen klassiker, Nordström, Nordström, Nylin, Oskarsson, 2012, Norstedts)
TA

Den 3:e mars får svenska filmen Sameblod äntligen biopremiär! Amanda Kernells film har nyligen visats på Sundance filmfestival och väcker undertecknads stora intresse. Filmen handlar om en samisk flicka som försöker bryta upp med sin samiska identitet.

Sameblod visades även på förra årets Venedig filmfestival och skapade uppståndelse på grund skildringen av Sveriges mörka historia med kolonialism och rasbiologiska undersökningar. TA

Källor:http://www.sf.se/filmer/Sameblod/
http://www.svd.se/sameblod-visas-i-sundance
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/regissoren-amanda-kernell-om-sameblod-okunskapen-kring-sveriges-koloniala-historia-ar-enorm/

Oscarsnomineringarna är här!

Årets Oscarsnomineringar har precis nått oss!
Här är några av nomineringarna, hela listan finns på imdb.com

Bästa Film:

ARRIVAL
FENCES
HACKSAW RIDGE
HELL OR HIGH WATER
HIDDEN FIGURES
LA LA LAND

LION
MANCHESTER BY THE SEA
MOONLIGHT

Bästa Manliga huvudroll:

CASEY AFFLECK (Manchester by the Sea)
ANDREW GARFIELD (Hacksaw Ridge)
RYAN GOSLING (La La Land)
VIGGO MORTENSEN (Captain Fantastic)
DENZEL WASHINGTON (Fences)

Denzel Washington i Fences.

Bästa Kvinnliga huvudroll:

ISABELLE HUPPERT (Elle)
RUTH NEGGA (Loving)
NATALIE PORTMAN (Jackie)

Natalie Portman som Jackie Kennedy.

EMMA STONE (La La Land)
MERYL STREEP (Florence Foster Jenkins)

Bästa Regi:

DENIS VILLENEUVE (Arrival)
MEL GIBSON (Hacksaw Ridge)

Mel Gibson regisserar Hacksaw Ridge

DAMIEN CHAZELLE (La La Land)
KENNETH LONERGAN (Manchester by the Sea)
BARRY JENKINS (Moonlight)

Ur svensk synvinkel är det lite extra kul denna gång. 4 nomineringar är svenska. Linus Sandgren för bästa foto för La La Land och Max Martin för en låt till animerade Trolls. En man som heter Ove fick 2 erkännanden, för bästa utländska film och för bästa mask.

26 FEBRUARI SKER GALAN I LOS ANGELES.

GS.

Gosling och Stone dansar och sjunger in i hjärtat!

La La Land (USA, 2016)
Premiär 27 januari 2017
Musikal/ dramakomedi
Manus & Regi: Damien Chazelle
I rollerna: Ryan Gosling, Emma Stone, Rosemarie DeWitt, J.K. Simmons, John Legend m fl.
Barntillåten
2 timmar 8 minuter
AT AT AT AT

Det finns en underbar scen i Woody Allens Hannah och hennes systrar (1986) där en självmordsbenägen och desperat Allen vinglar in på en biograf för att rensa tankarna. Ingen aning vad som visas men han måste bara få sitta ner och försöka komma över panikångesten.

På vita duken visas en bröderna Marx-film, Duck Soup, och sakta men säkert börjar han dras in i filmen och börjar omvärdera sina negativa tankar. Bröderna Marx har så kul däruppe på duken att hans dystra syn på livet gör en tvärvändning, livsgnistan tänds och han bestämmer sig för att vara lycklig, ta vara på livet och strunta i om Gud finns eller inte.

La La Land är en bagatell, en simpel story om kärlek, drömmar och hopp i en stad som är en enda stor Drömfabrik. På ytan i varje fall. Alla vill bli något, få är utvalda.
Men precis som scenen i Hannah och hennes systrar så behövs en injektion som La La Land då och då för att påminna oss om att livet faktiskt är värt att leva.
Inte minst i dessa oroliga och mörka tider när världen blir mer och mer mörkbrun med fler och fler högerextrema styren, och med en galen amerikansk president som lök på laxen.

Och när även konsten, och särskilt filmen, speglar detta så är det inte bara nödvändigt utan faktiskt också modigt att göra en film som La La Land där inte bara Livet utan också Konsten hyllas i bjärta och gnistrande färger där vi följer Mia och Sebastians sång, dans och stepp genom filmhistorien.
Även om inte allt, förstås, är en dans på rosor för huvudpersonerna i filmen, Mia och Sebastian.

Mia, en ung kämpande skådis, jobbar på ett café på ett filmbolags område och går på auditions så ofta hon kan, stöter  (bokstavligen) på den lika kämpande jazzpianisten Sebastian som hankar sig fram på olika barer med att motvilligt klinka fram muzak och hamna i bråk med ägarna.

Deras första möte blir inte direkt romantiskt men de möts förstås igen och då, i en av filmens många underbara sång-och dansnummer, mot ett nattligt, förföriskt Los Angeles som fond, klickar det.

La La Land är en musikal för alla som inte gillar musikaler. Och förstås för alla som gillar musikaler.
Den inledande scenen, som Jimmy Fallon omvandlade på ett roligt sätt i inledningen till Golden Globe, sätter verkligen tonen och åtminstone blev jag såld på studs.
Men de musikaliska scenerna är inte i majoritet här. De pratas och ageras som vanligt mer än det dansas och sjungs vilket ju kan vara skönt att veta om man är allergisk mot det.

La La Land väver ihop nutid och dåtid på ett smittande och extremt underhållande sätt. Många referenser till Hollywoods gulddagar och överhuvudtaget är det mycket blinkningar till filmer och Drömfabriken i stort.

Men till syvende och sist är det tre faktorer som gör att La La Land höjer sig rejält och inte stannar vid att bara vara en oerhört läcker och gnistrande (men platt) vitamininjektion i gammalt hederligt Cinemascope-format.
Att filmen är snygg som bara den kan vi stolt tacka svenske fotografen Linus Sandgren som idag också Oscarsnominerades för Bästa foto.

Regissören Damien Chazelle, född 1985, som slog igenom stort med debuten Whiplash (2014), som prisades bland annat på Oscarsgalan med Bästa manliga huvudroll till J.K. Simmons (som också är med i La La Land), seglar upp som en av de bästa nya amerikanska regissörerna och att gå från det lågmälda dramat Whiplash till denna slösande rika och glittrande sång- och dans-fantasi är beundransvärt. Inte minst på det smarta och geniala sätt som han genomför filmen.

Men, men, men...det är ett fullständigt lyckodrag att sätta Ryan Gosling och Emma Stone i huvudrollerna, de har nog aldrig varit bättre och speciellt Stone, som jag alltid varit förtjust i, briljerar och fullkomligt glöder av utstrålning och talang. Deras kemi är fantastisk, och även om deras sång och dans förstås inte kan jämföras med Astaire och Rogers, så är det ändå deras multitalanger (hur mycket plus kan man ha på sitt konto??? Talang, utseende, charm, osv...!!!), energier och utstrålning som smittar av sig så pass att man sitter med ett gigantiskt leende på läpparna hela filmen igenom.

La La Land är ingen film som kommer förändra världen eller skaka om publiken och sätta igång en massa tankar. Nej, det finns det tillräckligt många andra filmer som gör.
Men snudd på ett mästerverk är det (den dippar något i mitten och blir lite för "realistisk" ett tag och man sitter och saknar musikalnumren) och oavsett om du är under isen som Woody Allen när han går på bio i Hannah och hennes systrar eller bara vill bli underhållen i ett par timmar, så är La La Land ett måste.
Det är omöjligt att komma ut från den utan att bära ett fånigt leende på läpparna och att inte se dig själv och omgivningen och Livet med nya, bultande och varma färger. Och att allt inte är så tokigt ändå...

La La Land är en film man blir förälskad i. En film man blir på gott humör av och sådana filmer växer inte på träd direkt. Det femte AT:et är nära...

GS.

I gränslandet mellan frisk och sjuk

Tonårspojken Donnie Darko (Jake Gyllenhaal) förväntar sig jordens undergång. Det är 1988, och presidentval inom kort. Hans syster (Maggie Gyllenhaal) tänker rösta på demokraternas Dukakis , vilket upprör honom. Aggressiviteten bubblar inom honom.
Föräldrarna känner inte igen deras son.

Han hör röster och hans "vän" Frank som bär kaninmask befaller honom och göra den ena olustiga saken efter den andra.....han börjar med och bränna ner skolan....

Polisen och skolledningen är övertygade om att gärningsmannen är en av eleverna på skolan. Samtidigt skuldbeläggs en ung idealistisk lärare vikarie (Drew Barrymoore) för hennes val av litteratur i undervisningen. Hennes läromedel kan ha eventuellt inspirerat elever till pyromanbrott....

Donnie Darkos lillasyster håller på med uppvisningsdans på skolan. Hennes danslärare "förälskar" sig i föreläsaren Jim Cunningham (Patrick Swayze) som talar om och välja Kärlek före Rädslan. Donnie Darko tycker sig se Kejsarens nya kläder i en sådan som Cunningham. Cunnigham talar bara  nonsens.
Under en föreläsning bespottar Donnie honom, och möts med applåder från sina skolkamrater.

Den konservativa skolledningen uppfattar Donnie Darko som en belastning. Han frågar, dessutom sin naturvetenskapslärare om de stora frågorna. Om religionen, om ödet och om människans fria val. Men läraren väljer till slut och "kväva" diskussionen. Samtalet kan kosta honom jobbet....

Donnie  förälskar sig i den nya tjejen i klassen, Trisha (Jena Melone). Tillsammans utvecklar de idéer om en tidsmaskin... 

Hos terapeuten (Katharine Ross från Stepford wives) utforskar han sin tankar, fantasier, drömmar och sår från det förflutna. Terapeuten ser en ung man som är på randen av paranoid-schizofreni. Hon uppmanar föräldrarna (Mary McDonnell och Holmes Osborne) att ge sonen högre doser medicin och mer timmar i terapi. Kan föräldrarna få tillbaka sin son? Kan han räddas från sin egen undergång?

Många undrar vad som hände med regissören Richard Kelly efter hans film Donnie Darko (2001). Vet inte hur mycket det lönar sig och i spekulera runt det. Däremot kan man konstatera att hans film Donnie Darko förtjänas se om och om - igen. Klassiker känns så utslitet och använda , numera. Men det är en alldeles unik filmupplevelse och hans film (som var hans andra långfilm) kommer, med all säkerhet, och uppskattas i decennier - framöver.

Det känns även lite märkligt och se den här filmen just nu. Omedveten eller medveten väljer jag och se om den, och i dessa dagar som det politiska (obehagliga) sker i USA. I filmen är det slutet på 80-talet och det känns lite som när vi ser det där hyckleriet, den konservativa nymoralismen vräka sig fram ,  så tänker jag och jämför med Trumps (värderingar) intåg i Vita huset. Och det känns, mina vänner, som om vi ställer tillbaka klockan.... vilket är väldigt olustigt....

En av flera briljanta saker i Richard Kellys film är nämligen hur han låter skolan framstå i mångt och mycket som en metafor för just hans samhällskritiska blick över USA. I "hans" USA (skolan) ifrågasätter du inte RÄTT OCH FEL, RELIGIONENS HEGEMONI eller DE NYFRÄLSTA..... Nyanser och kritisk tänkande fördöms.

Våldet finns närvarande där, hela tiden, och de flesta vuxna rår inte på ungdomarna som förövare eller offer. De ser inte och låtsas inte se hur den kinesiska runda flickan mobbas och utsätts för rasistiska tillmälen , ute på skolgården och ute i väntan på skolbussen....

Visst, sätter Kelly tonen för ett 80 tals nostalgisk skimmer med hjälp av musiken (Echo and the bunnymen) och flera populärkulturella referenser till bland annat tv-serien Våra värsta år (1987-1997), E T (1982), Evil dead (1981), Karate Kid (1984), Halloween (1978) och en rad kultförklarade high school filmer. Och valet av flera skådespelare är givetvis långtifrån slumpartade. Men filmen stannar inte vid nostalgi. Donnie Darko ihågkommes främst som en makalöst kraftfull, lyhörd, empatisk och fristående ungdomsskildring över dess förvirrade gränsland mellan barn och vuxen och ångest över de stora frågorna och sökandet efter sammanhang och identitet. Har nog inte sett en bättre skildring över en ung mans apati och nedbrytning som här , sedan Scorseses Taxi driver (1976). TA  

Förtjusande dokumentär om politiker i blåsväder

Demokraternas stjärna i New York heter Anthony Wiener. Omtyckt, rapp i tanken, engagerad och modig och resonerande. Han ger republikanerna en ständig match. Wiener stöder Obama care. Och han går i strid mot sänkta skattekostnader som ska gynna företagen. Detta är 2010....

2016 ställer han upp i en valkampanj till borgmästare i New York. Kampanjen börjar bra, men snart uppdagas hans sexskandaler alltmer i medierna....

Josh Kriegman och Elyse Steinbergs förtjusande dokumentär Wiener (2016) rycker med dig från allra första början. Det är en mycket dramatisk och omtumlande berättelse och där huvudpersonen och hans fina hustru Huma Abedin (som samarbetat nära Hilary Clinton) betalar ett högt pris.

Lider verkligen med dem båda... Berörs djupt av hur han och Huma försöker hålla ihop, och resa sig igen, och kämpa mot den påfrestande vinden.  Men vinden blåser hårt. Väldigt hårt....


Mitt förakt mot medierna höjdes efter dokumentären Amy (2015). Här möter jag den hemska, kalla och inhumana världen igen. Det är en medievärld som bara söker sensationer, och älskar och kartlägga och roa sig i skandaler och fullständigt bada i detaljer och hänga ut och sänka människor. De kallar det för sanningen och allmän intresse. Och att de bara gör sitt jobb. Demokratin för all del, men kan vi någon gång problematisera medierna? De gör sitt jobb, men är det ett rimligt jobb? Vad blir följderna av deras moraliserande och deras "häxjakter"?  Och sanningar? De vill ju mest bara bekräfta fördomar och stereotyper.... Att Livet är fullt av gråskalor och nyanser, det är och kommer aldrig medierna vilja låtsas om. Allt ska förenklas, en slags Svart och Vit-dramaturgi, helt bortom komplikationer och nyanser och det ska finnas Konflikter. För utan skandaler och konflikter , vad är medierna då?

Man blir rasande när man ser dem. De respektlösa reportrarna och de skadeglada prat showerna där det ska skämtas på andras bekostnad. Dessa aktörer, de är inte på riktigt, tänker jag. De har aldrig varit människor eller ens velat vara intresserad av att vara  eller förstå sig på människor. De har varit och äro rädda för autenticitet. De föredrag ytlighet, mobbning, spelet och fördömandet.

Jag älskar den här filmen, och jag skulle rösta på Anthony Wiener, varje dag. Alla har vi ju skavanker, men i en dominerande medievärld , i ett oändligt informationsflöde , tycks normen alltmer handla om "perfekta" människor. Inga svagheter. Inga fel. Inga avvikelser.
Här premieras människor utan känslor, utan längtan, utan mörker och problem. Skyltdockor.

Anthony Wiener är ingen sådan. Han är människa av kött och blod. Och visst , han har sina problem, sitt mörker , sin akilleshäl. Men vem har inte det? Han dömer ingen annan. Han har moderna idéer kring utbildning och han stödjer minoriteter och går t ex stolt i Gay paraden. Han vinner folkets och mina sympatier........Han vill tala om framtiden, men måste hela tiden besvara frågor om sitt förflutna,....

Det är en slagkraftig och oerhört stryktålig politiker som hittar kraft igen och igen och igen.... Det blir talande när vi ser honom spela ishockey. Han är målvakt och gång på gång släpper han in puckar. Förlorar hela tiden. Men han ställer sig dock upp igen. Tar av sig masken. Torkar bort svetten, dricker en skvätt vatten och sätter på sig glasögonen igen. Och så åker han iväg bort mot lagkamraterna......
TA

Ingen vanlig Svensson

I SVTs thrillersatsning Innan vi dör ser vi Marie Richardson i huvudrollen som polisen Hanna Svensson. Hon har neddegraderats och hamnat längre ner i den polisära hierarkin. Numera jobbar hon på ekobrottsroteln. Och det talas i korridorerna om vad hon gjorde för två år sedan. Hon grep då sin egen son, Christian (Adam Pålsson) för knarklangning. Han fick 2 års fängelse.

En kollega till Svensson försvinner mystiskt. En hemlig källa vid namn Ines och två rivaliserande motorcykelgäng blir intressanta spår för Svensson och hennes kluriga samarbetspartner, Björn (Magnus Krepper).....

Ska inte dra för stora växlar efter det första avsnittet, men något säger mig att den är värd och följa. Det känns som en serie som slår på stort, som har ambitioner och som kan överraska. Kristian Petri (Detaljer) och Simon Kaijser (Stockholm östra) har regisserat varsitt avsnitt....
TA

Kubricks "förbjudna" urverk med stänk av apelsin

 Stanley Kubricks A Clockwork orange (1971) väckte starka reaktioner när filmen kom och i synnerhet i produktionslandet, Storbritannien. Ett av filmens teman; om hur människor får en kick av och göra eländiga saker mot andra, föll inte alla i smaken.

Det väckte synnerligen agg bland det politiska etablissemanget, medierna och moralisterna. Filmen blev till och med "för mycket" för regissören själv,-  skulle, det visa sig.... (s.54 Uncut, Symphony for the devil, text av Stephen Dalton, nr 35, 2000)

Filmen föddes med hjälp av Anthony Burgess roman med samma namn, en berättelse som skrevs i skuggan av död...

År 1944, Burgess är i militärtjänstgöring i Gibraltar , hemma i London, attackeras och rånas hans gravida fru. Hon får senare ett missfall.

Burgess bearbetar den traumatiska händelsen genom och skriva om attacken i hans roman A Clockwork orange. Han kallar det för ömsom välgörenhet, ömsom katarsis....

1960 får han veta att han har ett hjärntumör. Fast besluten om att dessa är hans sista 12 månader i livet, följer nu en kamp mot klockan. Han skriver frenetiskt och mycket. Det resulterar bland annat i ett utkast till A Clockwork orange. En dystopisk framtidsskildring om hänsynslösa och våldsverkande ungdomar och om hur Staten försöker tygla dem.

Ett år senare visar det sig att Burgess hälsa är bättre än vad man tidigare befarat. Han jobbar omedelbart om boken. (s.54) Efter överläggningar med en amerikansk förläggare bestämmer han sig för och stryka historiens sista kapitel.

På så vis får den amerikanska utgåvan en mer nihilistisk ton , vilket visar sig bli avgörande , inte minst för Kubricks filmatisering.

1962 kommer boken ut.

Två år senare kommer Stanley Kubrick först i kontakt med romanen. Han håller på och jobbar med filmen Dr Strangelove (1964), och hans manusförfattare Terry Southern, visar honom Burgess bok.

Regissören är först inte särskilt intresserad. Han stör sig på språket. Boken verkar närmast omöjlig och filma. Men Southern köper filmrättigheterna och omarbetar ett manus.

Det förändrade filmklimatet , med mer frispråkiga och radikala ungdomsfilmer som Easy Rider (1969) och Performance (1970) i spetsen, skulle slutligen få den nu 40-åriga Kubrick och byta kurs..... Han vill inte missa det här tåget....(s.55)

Ett kontrakt med Warners signerades.... Kubrick skulle få 40 procent av filmens intäkter.
Man vet dock, redan i förväg, att filmen kommer bli barnförbjuden.
Den "höga" åldersgränsen skulle innebära, eventuellt en mindre publik, och detta fick styra produktionens "blygsamma" budget.

Inga stjärnor, inga stora studios och ingen klassisk kompositör med i bilden....

Filmen spelas in runt omkring London , mestadels valda platser hämtade ur arkitekttidningar. Malcolm McDowell hade imponerat på Kubrick med filmen If.....(1968) (s.56)
Regissören hade sett filmen 5-6 gånger och enligt honom var den dåvarande 27-årige McDowell, den enda som kunde göra rollen som Alex i en filmatisering på Burgess roman.

Kubrick hade nu sin ledande rollskådespelare klar, nu skulle han söka efter birollerna. Han hittar flera brittiska duktiga , etablerade teaterskådisar som t ex Dave Prowse (som senare fick spela Darth Vader)

McDowell beskriver sin relation till regissören som dubbel. Filmmakaren var ett geni. Under filminspelningen är McDowell övertygad om att de är på god väg och uträtta något stort. Något unikt.
Samtidigt är det knepigt och jobba med en sådan som Kubrick. Han är inte värst mycket till hjälp för skådespelarna. Hans fokus är enbart på det tekniska och kameraarbetet.  

Perfektionisten Kubrick verkar oberörd av den begränsade budgeten.
Han håller sig kvar i det arbetssätt han känner till sedan tidigare. Många omtagningar och mängder av repetitioner. Ibland pressar han sin rollbesättning till den yttersta gränsen och närmar sig alltmer Galenskapen. (s.57) Skådespelaren Dave Prowse myntar smeknamnet, "One take Kubrick"....

Spänningarna växer mellan regissören och sin huvudrollsinnehavare. McDowell vill "hitta" sin karaktär och förlitar sig på improvisation. Detta uppskattas inte av Kubrick. Han anser sin huvudaktör vara dåligt förberedd. Medan skådisen tycker att regissörens instruktioner eller personregi är ytterst - obefintliga. De "hugger" mot varandra. (s.58)

Och det är en ansträngande inspelning för McDowell. Han skadar sig allvarligt flera gånger under inspelningen. Hornhinnan får han problem med efter "hjärntvättningsscenen med uppspärrade ögon". McDowell kan bara se på ett öga under en veckas tid. Smärtan är så svår, så han tvingas gå på morfin. Ögat läker av sig själv.

Sedan blir det tjafs mellan McDowell, Kubrick och filmbolaget. Skådespelaren får inte alls någon ersättning för skadan. Han blir fly förbannad.
Kubrick verkar inte heller bry sig. "Vila och kom tillbaka , så kör vi, ungefär"....tycks vara filmmakarens melodi...

McDowell har nästan förlorat synen för den här filmen. I slutet av inspelningen får han "rätt". Filmbolaget skickar honom en check....(Vad hade hänt om McDowell inte sagt ifrån och stått på sig? Det kan man ju undra...) (s.58)

Författaren Burgess tilltalas inte av filmen. Kubrick har utlämnat bokens (den engelska utgåvan) sista kapitel (som skildrar hur Alex mognar och lämnar våldet)....

Kubrick försvarar sig. Han har bara följt den amerikanska romanutgåvan (som sakande ett liknande slut). Och står fast med det amoraliska. Den engelska utgåvan (med ett slut där Alex mognar och lämnar våldet) tycks gått regissören helt  förbi.... Men långt senare i intervjuer , har det visat sig att regissören djupt ogillade den engelska utgåvans avslutande del....

Författaren Burgess oroas över filmen. Vad skulle den ge för reaktioner? Den moraliska balansen var helt försvunnen i filmen , och det bekymrar honom. Han fruktar att filmen ska väcka våldsamheter istället för och avskräcka.

Och det är han långt ifrån ensam om och känna.

Filmen får premiär i november 1971, och blir  sedan länge omskriven, omtalad och skandal-omsusad i pressen. (s.62) Många är bestörta över filmens brutala våld, sexuella övergrepp, cynism och nihilism. Politiker uttalar sig och vill stoppa filmen. A Clockwork orange "ökända" rykte tänds tidigt....

En moralpanik utbryter i Storbritannien. Politiker tror filmen kommer leda till ökade våldsamheter från ungdomar. Detta leder bara till en enda sak....
Ingen tonåring vill missa den här filmen!

Filmklimatet är under förändring. Våld och sexuella övergrepp på film synliggörs på ett sätt som inte gjorts tidigare i med filmer som A Clockwork orange och Straw dogs (1971).

Det är även oroliga tider i England. IRA-bomber, kol-strejk, fabriker stängs och folk tappar framtidstro. Och de konservativa tar tillfället i akt....

Filmen A Clockwork orange kan ses i det ljuset och folk "vill ha" den här filmen, den får bära och bli en symbol för deras frustration, raseri och vrede.

Oron växer kring filmen. Filmen får skulden för flera kriminella fall som sker i både USA och i Storbritannien. (s.64, Uncut, Tusen klassiker, Nordström, Nordström, Nylin, Oskarsson, s. 328, 2012)

Det sägs att på grund av filmen , möts Kubrick av flera dödshot , under inspelningen av hans nästa film Barry Lyndon i Irland, 1973. Det gör att regissören väljer och dra tillbaka A Clockwork orange från biograferna, 1974.

Kubrick är chockad över hur filmen blivit framställd.....
Han vill inte se att våldsverkare legitimerar sitt beteende tack vare filmen. Och han vill inte se sitt namn i det här ljuset....

Filmen blir totalförbjuden av regissören själv, och man får inte ens använda klipp ifrån den. Allt är nu i Kubricks kontroll.....eller inte....
A Clockwork orange visas i Paris, Amsterdam och i New York. Och filmen utgör en turistattraktion....

Ironiskt så får Kubricks självcensur eller kontroll -  motsatt effekt. Detta spär bara på filmens ökända rykte som moralisk förkastlig....

Filmen har blivit ett monster, och ju mer Kubrick försöker avliva "besten" , så vägrar den och dö. Och ju mer sluten, Kubrick är om filmen , desto mer tyckts kulten växa kring filmen....(s.69 Uncut)

Först efter Stanley Kubricks bortgång (mars , 1999) släpps filmen igen. Censuren ansåg då att våldet i filmen inte längre utgjorde någon samhällsfara. Men var filmen mindre chockerande och kontroversiell, år 1999 jämfört med år 1972? (s.72)  Och hur är det idag, 2017?
TA

Källor: Symphony for the devil, article by Stephen Dalton, s.52-74, Uncut, nr 35, april, 2000
Tusen klassiker, Nordström, Nordström, Nylin, Oskarsson, s. 328, 2012

Isande bra Isabelle!

ELLE

Franskt thriller-drama från 2016.

Regi: Paul Verhoeven

Roller: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Consigny m fl

Längd 1 timme 55 minuter
Från 15 år
Betyg: AT AT AT AT
Biopremiär 13 januari

Den forne skandalomsusade regissören Paul Verhoeven är tillbaka med buller och bång med en bred och publik thriller i stil med den han blev mest känd för och slog igenom med i USA- Basic Instinct från 1990. Erotiska thrillern som även förvandlade Sharon Stone till superstar. Även här roterar storyn kring sexualitet och identitet.

Denna gång är den nederländske regissören i Frankrike och närmare bestämt i Paris. En fullkomligt bländande Huppert spelar Michele, en affärskvinna som tillsammans med sin bästa väninna Anna (Consigny) leder ett dataspels-företag där inte alla är förtjusta i dem som bestämmer.
Michele är nyskild och har en vuxen son. Men hon har ett mörkt förflutet förknippat med sin pappa som sitter i fängelse och på grund av detta får hon en del sneda blickar från omgivningen.

En dag, mitt på dagen blir hon attackerad och våldtagen i hemmet av en maskerad man. Men Michele anmäler inte brottet utan kör på som vanligt. Eller snarare, hon håller masken utåt och försöker luska ut på egen hand vem förövaren är.

Med Elle (filmen bygger på boken med samma namn av Philippe Djian) känner man igen Verhoeven som när han excellerade med den Hitchcock-liknande dramaturgin och den krypande, lågmälda spänningen i Basic Instinct.
Michele är ganska så obehaglig, hon är kylig, distanserad och många av hennes handlingar och ageranden är märkliga och osympatiska.
Hennes relation till mamman, som förlustar sig med unga män, är cynisk och hård och hon gör sig även ovän med sonens gravida flickvän.

Hon verkar göra saker utan att bry sig om konsekvenserna och blir mer och mer hårdhudad.
En ny attack i hemmet och när identiteten på förövaren avslöjas drar Michele igång en slags skruvad och erotisk katt-och råtta-lek...

Anne Consigny och Paul Verhoeven i Cannes.


Förutom spänningen, elegansen och det, i synnerhet från Huppert, underbara skådespelandet, bjuds man på allt det som är fantastiskt med Frankrike och franska folket. Språket, miljöerna, livsstilen...och de franska kvinnorna...
Mon dieu!

Många olika tolkningar kommer göras på denna film och Micheles agerande kommer att diskuteras och ifrågasättas. Men är det för att hon är kvinna? Och för att hon är en anti-hjälte som det är svårt att gilla?

Elle är en ganska motsträvig film och därför också intressant. Men se den för Guds skull, om inte annat, för Huppert och sättet hon porträtterar Michele!

Sen är det en snygg och beroendeframkallande thriller också! Paul Verhoeven är, något oväntat, tillbaka i sitt esse.

GS.

Snön faller och vi med den

Intressant text i Svd kultur om snön på film och vad det rymmer för tolkningsmöjligheter (Under strecket, Svd, kultur, 2017-01-08, Var uppmärksam när det snöar på vita duken, Jeana Jarlsbo).
http://www.svd.se/var-uppmarksam-nar-det-snoar-pa-vita-duken

Tänker på de filmer som för mig är starkt för knippat med kyla, gigantiska mängder snö och dessa helvita universum. Det rör sig om följande filmer egentligen;

Örnnästet (1968), James Bond-filmerna I hennes majestäts hemliga tjänst (1969), Älskade spion (1977), Ur dödliga synvinkel (1981) och Levande måltavla (1985), Truffauts Siren från Mississippi (1969), Lida (1990), Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och The shining (1980).

 Vi noterar, fyra agent 007 uppdrag och två Stephen King filmatiseringar , det säger kanske något, vem vet.

Anmärkningsvärt är ju också att Lida eller Misery, som den heter på engelska utspelar sig mestadels inomhus. James Caans olycklige författare hittas ju i en smärre snöstorm efter en allvarlig bilolycka. Han blir gravt rörelseförhindrad och omvårdas av en galen Kathy Bates, i hennes hem. Stundtals utspelar sig filmen i det där obehagliga hushållet, där författaren hålls fången av en fantastisk beundrare. Det märkliga är ju hur påtagligt man känner kylan och snön, utan att nödvändigtvis se den hela tiden.....

Det finns ett antal  andra filmer, man kan hänvisa till , beträffande snö. Som till exempel Tarantinos The hateful eight (2015), som också Under strecket-skribenten Jeana Jarlsbo, också gör. Skribenten hyllar särskilt filmens inledning, där snön tycks spela en stor roll likaså ett övergivet krucifix och två dragningshästar.

Filmteoretikern André Bazin förklarade filmmakares förkärleken till snön vara likadan som till röken på film. Dessa är fotogeniska och det handlar om rörelse. Samtidigt ska inte snön underskattas. Under dess vita och enformiga form finns en rad symboliska metaforer, för t e x förgänglighet, bedrägeri osv.
I Jeana Jarlsbo essä refereras det till filmen All that heavens allows (1955, Morgondagen är vår)

Skribenten menar att snön i den filmen får en avgörande roll för "känslan av en tidsmässig obestämdhet". Går det minuter, dagar, år? Svårt och säga, menar Jarlsbo. När jag läser om filmen blir jag genast intresserad. Det verkar vara ett kärleksdrama med Rock Hudson och Jane Wyman (i min värld , alltid förevigad med rollen som Angela Channing i Falcon Crest)

Det  refereras även  till Orson Welles Citizen Kane (1941) och en scen där pojken Charles Foster Kane kastar snöboll mot en skylt. Just då är han högst ovetande om att han är bara några minuter ifrån och skiljas ifrån sin moder. Här görs övergångar mellan pappersförhandlingar med modern och pojkens lek i  snön med kälken. Vita pappersarken skrivs under med svarta prickar och övergångar till den vita snön och den svarta pricken. Pricken kommer uppenbarar sig i form av en främmande mannen som kommer få pojken och kämpa emot.  http://www.svd.se/var-uppmarksam-nar-det-snoar-pa-vita-duken
TA

Vår Store Berättare har gjort det igen!

Man är väl inte den förste som hyllar honom. Och med all säkerhet inte den siste.  Men jag kan inte sluta häpnas över Tom Alandh. Denna gigant!

Hans dokumentär, Oscar och Greta och huset de byggde, som visas på SVT (2017-01-09) är alldeles gudomlig!

Han tecknar, som bara han förmår göra, en ömsint berättelse om hans fosterföräldrar. Från det lilla till det stora....

Det är även en stycke fascinerande svensk historia om Per Ablins Folkhem och dess utbyggnad. Däremellan har vi krigen, fattigdomen, sparandet, och det hårda slitet. Det utmattande murararbetet som för Alandhs fosterfader sätter sig sedermera i kroppen. Årens alla hårda och kyliga arbetspass på stadens tak, har sitt höga pris.... 

Oscar visar sig vara en färgstark person. Det är fantastiskt vackert och ta del av hans brevväxling med sin kärlek Greta, från deras yngre dagar och innan kärleken har fått blomma ut. Och innan de vet att de är dem två - för alltid. Och visst rinner det en skvätt av romantik från hans bläck även i de brev som han skriver på senare år.

Alandh är ju ett föredöme, en inspiration och ett fenomen i sättet han väljer och berätta och skildra sin egen historia, världen, samhället och människorna. Det är med lätt hand, gott och enkelt språk, humor, värme och substans. Vi bevittnar en sann, stor och älskvärd berättare. I hans lågmälda men nyfikna gestaltning , blickar han ut över LIVET I SVERIGE då och nu.

Det är ju mycket som har hänt inte minst i den tekniska utvecklingen sedan , 40 och 50-talet. Man får perspektiv, i och med den här filmen. Och någonstans snurrar det i bakhuvudet. Vad är vi nu? Och Vad skulle man egentligen ha gemensamt med människor från tiden?
Mer än vad man kan tro.

Allmängiltiga frågor och ämnen som enklast kan summeras i Drömmar. Stora uppoffringar, Drömmar och förhoppningar om ett bättre liv. Drömmen om arbete och ett drägligare liv. Urbaniseringen. sFamiljen. Vännerna. Barnen. Kampen och uthärda, kampen och få ihop vardagen. Bostadslån. Krämpor. Läkarbesök. Semesterresor. Fantasier om en resa till Tyskland. Greta och Oscar pluggar till och med lite glosor. Men de reser aldrig iväg till Tyskland....

Och ibland är ju Drömmen så mycket mer värd och större än själva iscensättningen... Målet är ju inte alltid det meningsfulla.....vara trogen den inre rösten kan ju mycket väl vara - guldet....

I Oscars värld handlar det om och "göra rätt för sig, och inget jävla slarv". Hans mantra personifierar honom verkligen. Han för noggrant dagboksanteckningar över dagens väder, hans arbetspass, övertid och arbetsplatsadresser. Denna noggrannhet och dokumentation känns "väldigt svensk". Och om jag inte minns fel hade även Palme denna egenskap (enligt hans söner i Kristina Linströms och Maud Nycanders dokumentär) ...Regelbunden dokumentation, ständiga dagboksanteckningar med väderreferat etc. Ordning och reda....Struktur. Planering....

Det är hisnande när man tänker på vad denne Oscar fick vara med om: Färgtevens begynnande existens, första människan i rymden, ABC-förorternas uppkomst, semesterdagar, bilen, tipsextra med engelsk fotboll, åtskilliga socialdemokratiska regeringar, oljekrisen, m.m.

Idag kan flera av dessa nämnda ting te sig som självklarheter och kanske till och med - alltför triviala. Men om man leker med tanken och ha varit där , och ha varit exempelvis i Oscars kläder, så blir det något annat. Livet och historiens utvecklande magi. Och visst ,det var inte alltid lätt.

Vissa dagar, och kanske år måste ha varit jävliga. De genomsyrades av nästan outhärdlig smärta.... Men det var aldrig fråga om och ge upp, eller och vika ner sig, eller och ställa in... Livet var till för och levas...

Men han var en pliktens man. Gjorde man det man skulle göra, så på fredagen kunde man allt, pusta ut. På fredagen förtjänade man sig en pilsner och en sup.
Det blir tydligt med bilden av denne hårt arbetande man , då han jämförs med Alandhs biologiske fader, "Han levde för dagen, Oscar för plikten".....

Och principerna släppte han aldrig ifrån sig , inte ens på ålderns höst. Den starke har aldrig rätt och slå ned på den svage. Tack, Tom Alandh för ännu en underbar dokumentär!
TA