The King of Monsters is back!

Måste säga att den här trailern lovar väldigt gott!

Som ett fan av de gamla Godzilla-filmerna så har man ända sedan Roland Emmerich gick bärsärk (i flera bemärkelser) med 1998 års Godzilla sett fram emot att någon ska kunna göra den gamla, klassiska skräcködlan rättvisa.

Kanske är det precis vad regissören Gareth Edwards, (debuterade med invasions-filmen Monsters 2010) har lyckats med.
I rollerna syns bland andra Bryan Cranston (Breaking bad) och Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene, Oldboy och kommande, nya Avengers). Men även, i mindre roller, Sally Hawkins och Juliette Binoche och Ken Watanabe, som bland annat synts i Christopher Nolans Inception.

"You have no idea what's coming..."

GS.

Solidarisk Newman

I dokumentären Iconoclasts: Redford on Newman (2005)  lär jag mig mer om Paul Newman. Han är detaljhandlarens son. Men sonen charmades inte av livet i en lanthandel. Han ville någon annanstans. Efter kriget fick han studerar på Yale. Han sålde Encyclopedia Britannica för att finansiera studierna.
Han funderade på att bli lärare.
Men hamnade på teatern i Broadway i New York och resten är som man brukar säga historia.

Det som gjorde Paul Newman till så mycket mer än en filmstjärna var hans engagemang utanför sin egen sfär. Han använde sin egen framgång till att hjälpa andra. Han skapade flera barn/ungdomsläger runt i världen för att hjälpa sjuka barn.
Turen spelade stor roll för hans karriär, menar Newman. Hans välgörenhetsprojekt blev ett sätt för honom att ge tillbaka till världen. Han levde ett fördelaktigt liv och såg inga problem med hjälpa andra som hade svårare. Varför inte ge tillbaka till dem som gjort min framgång möjlig? tänkte han.
Förutom ungdomsläger producerade han (ironiskt, nog) livsmedelsprodukter. Varorna präglades av honom själv som främsta varumärke. Pengarna gick till välgörenhet. Solidarisk var han, Paul Newman. Helt klart. TA

SVT visade nyligen den brittiska dramaserien Breathless (22/2). Det är som alltid när vi talar brittiska produktioner, välspelat och välgjort. Serien berättar om tiden då P-pillret var nytt. Svds Anna Hellsten jämförde serien med amerikanska Mad Men (http://www.svd.se/kultur/pamfletter-varvas-med-pussar-i-estetiskt-frosseri_3296520.svd)

Och jag ser också vissa likheter. Liksom i Matthew Weiners belönade serie finns i den brittiska en man i huvudrollen, Mr Powell (Jack Davenport) som är en sorts "engelsk kusin" till Don Draper. Han är kvinnokarl, har familj, framgångsrik i karriären och ett mystiskt förflutet.

Vi ser också i bägge serierna en studie i könsroller, och kvinnor som tar fajten mot patriarkatet. I Mad Men var Peggy framstående, i Breathless ser vi sjuksköterskan Angela Wilson (nya favoriten Catherine Steadman) med skinn på näsan.

Breathless är mest roligt för att vi återser Jack Davenport och Natasha Little från serien This Life (1996-1997). I This life flirtade Davenports karaktär Miles  med nya arbetskolllegan, Rachel (Little) på juristfirman.  I Breathless spelar de ett äkta gift par med barn, villa och tjänstefolk. Till sist är jag väldigt fundersam över vad som hände med begåvade Jack Davenport, eller snarare vad som uteblivit för Jack Davenport. Han borde enligt min värld vara minst lika eller kanske rent ut av vara större stjärna än någonsin Hugh Grant eller säg Ewan McGregor är. Men ödet ville annat. TA

Teknikens Under

HER amerikansk film i regi och manus av Spike Jonze. 

Medverkande: Joaquin Phoniex, Amy Adams, Rooney Mara m fl. 

Speltid: 2 tim 6 minuter

Betyg: AT AT AT AT

Regissören Spike Jonzes (Being  john malkovich, Adoptation, Till vildingarnas land) fjärde film är en historia om kärlek mellan människa och banbrytande teknik. Her har en oklanderlig rollista som utgörs av en fenomenal Joaquin Phoniex, en osminkad Amy Adams och en smal Rooney Mara. Ytterligare en aktör är av vikt, men som inte syns men hörs i filmen – Scarlett Johansson. Hon gör Samantha, rösten som utgör operativ systemet som den ensamme kärleksdiktaren Teodor (Phoniex) förälskar sig i. 

Han är nyskild, bor själv i en för stor lägenhet med utsikt över ett oändligt skyskrapslandskap. Vi som ser hans liv genom Hoyote von Hoytemas (har fotograferat bland annat Upp till kamp, Lasermannen och Tinker tailor spy) kameralins får svårt att överblicka om han lever i Tokyo, i Los Angeles eller i annat namnlöst framtids Metropolis. Det skapar udd, mystik, framtidskänsla, exotism och intensitet.

Det är mycket färger i Spike Jonzes film. Kontorsinteriören där Teodor befinner sig, är kantad av gult, och skrikigt nästan 60-tals kitsch. Hans kläder är nära hipstern i Sofo men ändå. Byxorna han bär sitter långt upp i midjan, utan skärp och är en korsning av mjukisbyxor och tweed material. Hans skjortor är stiliga och i orange, vitt, rött och blått. Det ska vara färg och det ska synas. Teodor påminner om en amiral eller en direktör, eller medlem av borgerskapet från i slutet av 1800-talet. Hans mustasch är detaljen som skänker dess historiska gloria men också dess stora frågetecken. Vad har hänt med detta manliga attribut som utstrålade macho, manlig sexualitet och Magnum (Tom Selleck)? Via Burt Reynolds och  Village People och nu på senare år har mustaschen blivit kufens, den avvikande nördens självklara attribut (Ryan Gosling som ni minns bar även mustasch i Lars and the real girl, även den en film om kärlek mellan människa och något icke mänskligt). Kanske är det bara en ren tillfällighet?

Ett sidospår. Förlåt, tillbaka till filmen Her. Teodor köper färdig mat, spelar tv-spel, umgås med grannparet någon gång ibland. Hans liv är ren och skär ironi. Han skriver vackra kärleksmeddelande till bröllop och dylika ceremonier, men hans eget kärleksliv är verkligen på dekis. Hans liv är präglat av teknologi, arbetet görs via dator, fritiden upplevs med hjälp av tv-spel och han bär ständigt öronsnäcka med röster som meddelar honom om senaste mejlen etc. 

En dag köper han ett nytt operativ system, och han väljer en kvinnlig röst. Hon heter Samantha (Johansson), hennes hesspruckna röst gör intryck på Teodor, men framförallt sättet hon närmar sig honom. Hon är rolig, nyfiken på världen och frågar honom och lyssnar på honom. Snabbt skapar de en nära relation. Men är detta verkligen kärlek? Vad är kärlek egentligen? Kan kärlek existera utan fysik? Räcker det med en röst? Vad är ett förhållande egentligen?

   Man kan tycka att filmen kanske brister med att komma med några reella svar. Men jag tycker det är ganska befriande. Teodor blir förälskat i sitt Operativ system. Hon blir sedermera alltmer mänsklig och medveten om det mänskliga och hennes (o) förmågor. Tekniken blir känslig och förstående. En kär och nära vän. Och kanske skapar detta kontroverser och upprörda känslor? Är detta framtidens kärlek?

Jag menar redan nu är vi ”kära” i våra mobiler, våra lap tops och mycket kan vi göra med dem. Är detta en satir på vår sam och framtid? Ja. Onekligen är det en passning från Spike Jonze. Vi är översköljda av information och teknik, och detta håller på att bli grundstenar i vårt samhälle. Ständigt uppkopplade, ständigt på, och ständigt tillgängliga för samtal, mess, chat osv. Tekniken är vår verklighet och blir vår verklighet. Men misstolka inte mig! Spike Jonze har inte gjort någon moraliserande film. Han har gjort egentligen en ganska klassisk kärleksfilm om än skruvad, egensinnig och uppriktig. Teknikens under, liksom. Tänk om du finner ditt livs kärlek via teknologin, som har Scarlett Johanssons sexiga röst (för många är hon också idealkvinnan), och som inte konfronterar dig och ställer krav på dig, utan som du får när du vill och efter dina villkor och behov? Är det inte underbart? Jo, det är det, men som alltid, allt har sitt pris, allt har sitt slut och sina begränsningar. Och låter det inte lite för bra för att vara sant? Jovisst är det så. 

Vem är då Teodor? Vad är grunden till hans olycka?

”Jag trivdes vara gift”, säger han när han funderar över att hans kära Cathrine (Rooney) lämnade honom. Med sin nya kärlek Samantha upptäcker han världen, något han glömt bort. De går på söndagsäventyr längs med stranden och de skojar och larvar sig som bara kärleksduvor kan göra. De har sex, och försöker ha en surrogatpartner. Men det misslyckas.

Vi får se hur Teodor går på dejt (Olivia Wilde). Han flirtar, är säker, rolig och charmig. Hon gillar honom och de pussas utanför krogen. Men bland kyssarna och smek går allt åt fel håll. Nästa scen ser vi honom sitta vid sängen. Händerna klistrad mot pannan. Sittandes vid sängen och ett landskap av skyskrapor vilar framför honom genom fönstren. Natten har slagit honom, den sömnlösa natten framkallar hans ångest och sorg. Vi har sett liknande scener förut inte minst i Steve McQueens Shame (2011), också en film om manlighet, alienation och mänsklig ensamhet. Tystnad och tungsinne råder. Västerlandets lyxproblem må vissa tycka. Men ensamhet i Los Angeles, Tokyo eller i Bangladesh må ha sina geografiska skillnader, men inombords, i själen är vi alla lika.

  

Teodor berättar sedan för grannkompisen Amy (Amy Adams) om kärleken till OS (Operativa systemet). Amy är nyseparerad och har även hon funnit en vän i ett operativt system. Tydligen har flera människor blivit kära i systemen, men enligt statistiken som Teodor ser i tidningen är det mycket ovanligt.

Han låter Samantha tala med kusinbarnen på släktfesten. Han talar med henne om paren han ser i centrum. Han vill inte se dem som förbi passerade kulisser, han vill se vad som är bakom deras ansikten, han ser hon som älskar sina barn och hennes nyblivna kärlek, han är snäll, men lite spänd, men han är snäll och inte som alla de andra skitskallarna hon träffat förut.  De äldre indianbaserade paret har varit kära och gifta i x antal år, var har deras romantik tagit vägen? Och så håller de på. De observerar, undersöker och frågar sig fram om verkligheten de upplever. Hon skämtar och tröstar honom, hon hjälper honom med korrigering på jobbet och fungerar som sekreterare och rensar bland hans mejl och dokument. 

Han drömmer fortfarande om sitt spruckna äktenskap och vi får tillbakablickar på honom och Catherine, drömskt framförda, det råder tystnad och det är som vi ser fotografier i vattenbassänger, det är lite grumligt och ibland känns det som reklamfilmer vi ser, det perfekta paret som ligger och gosar i sängen och bär in nyköpta sängar osv.

 - Du kan aldrig förstå hur det är att förlora någon du älskat, säger Teodor till Samantha. Och Samantha säger Ok, bryr dig inte om vad jag säger. 

Hon känner sig nedvärderad och degraderad. Hon är ju ingen människa. Men som om hon inte visste det. Det blir ju inte bättre för att Teodor påpekar det för henne.

Her är ingen komedi om ”någon konstig kille som gör konstiga saker”. Nej, det är ett fint litet mänskligt drama med värme, ljus och melankoliska toner. Det måhända går inte i något expresstågstempo men jag sitter länge och njuter och känner ganska tidigt att den här filmen vill jag se igen. TA  

American i titeln...

American Hustle är en av senaste årens mest hyllade filmer. Nu i helgen (21/2) fick den svensk premiär. Och den är favorit i årets Oscars-gala. Men något får mig att inte helt gå i taket. Okej, jag har inte sett filmen ännu så jag ska inte döma ut den helt. Men eftersom filmen har American i titeln blir jag genast misstänksam.  American Gigolo (1980) är kultförklarad, men vad minns man mer än att Richard Gere pluggar svenska och Blondies musik i filmen? Inte mycket.

American Psycho (2000) , nej Brett easton Ellis bok fick inget större filmiskt genomslag trots Christian Bales gigantiska porträtt av psykopaten Patrick Bateman.

American Gangster (2007) var en väldigt lååååååång och ospännande maffiathriller. Knappast någon stjärnsmäll som man hade väntat sig mellan Russel Crowe och Denzel Washington. Å andra sidan finns det rejält med motbevis. Ha American med i titeln kan också resultera i storverk som följande filmer: American Beauty (1999) , oemotståndliga American Teen (2008), skruvade American Splendor (2003) , starka American History X (1998). TA

Ser en reklamaffisch för ett kommande tv-program med David Hasselhoff. Minns att jag en gång i tiden var så förtjust i tv-serien Nattens riddare (1982-1986 Knight rider). Hasselhoff spelade Michael Knight som hade häftig bil och jagade skurkar. 

Hans främsta hjälpmedel var själva bilen, i den fanns ett överintelligent system, K.i.t.t., som kunde tala med honom och ge ständig information. Bilen levde ett eget liv och hjälpte Michael när han hamnade i nöd.

När jag såg serien i början av 80-talet var jag inte ens 10 år. Man ville ju vara som Michael Knight. En orädd hjälte, en kille som grejade allt och kändes odödlig. Det var högst beundransvärt och skäl till att idolisera, åtminstone för en uttråkad liten pojke i ett sömnigt radhusområde i norr förort.

Nu när jag ser affischen som föreställer David Hasselhoff kan jag först inte se skillnad om det är någon valkampanj han gör eller om det är pr för hans nya talk show. Det är dock det senare. Hasselhoff har som Aftonbladets duktiga tv-krönikor Karolina Fjellborg träffande beskrev (21/2) "har uppnått kultstatus baserad på någon sorts ironisk vurm". 

Hasselhoff är för mig ett främmande land. Jag kan också tycka att det är högst besynnerligt hur jag som liten pojke kunde vara så fascinerad av honom. Men en del i förklaringen handlar om Bilen han körde i serien Nattens riddare. Som liten pojke var jag väldigt bilintresserad. Och givetvis seriens ledmotiv/vinjettmusik, den känns fortfarande tilltalande..(se ovanstående klipp!)

När jag ser honom på en reklamaffisch någonstans mellan Aspudden och Örnsberg, känner förundran. Knight Rider serien känns så väldigt länge sedan. Det känns som TV var en helt annan grej än vad den står för idag.

Hasselhoffs kultförklaring är ett mysterium, finns det någon på allvar som tycker om honom? Det gör väl det, om inte annat ibland TV3s produktionsutvecklare. TA

I  ett avsnitt av SNL från mars 2013 är multitalangen Justin Timberlake programvärd för femte gången. Det driver man med i en sketch där han får komma med i en exklusiv klubb för "Five timers" (programvärd för SNL fem gånger). Oväntat dyker hör och häpna följande sällskap upp; Paul Simon, Steve Martin, Dan Aykroyd, Alec Baldwin, Tom Hanks, Martin Short och Chevy Chase! Roligast är den sistnämnde när han försöker lägga på en telefonlur, fumlig är bara förnamnet, och på ett sätt som bara han och säg Papphammar kan vara. I övrigt ett jättesvagt avsnitt av Saturday night live (SNL). TA

Butlern Stevens (Anthony Hopkins) lever för sin tjänare. Högsta värdet i livet är att tjäna sin Herre och göra honom belåten. Han är ensam. Under hans lilla fria tid läser han böcker. Han möter Miss Kenton (Emma Thompson), som blir första husmor i huset. Och det är när hon dyker upp i filmen Återstoden av dagen (1993) och i Stevens tillvaro som vi får se dessa ytligheter.

Kenton är frispråkig, kritisk och utagerande med känslor och tankar. Stevens är hennes motsvarighet. Han är alltid diplomatisk, och visar inga känslor eller tar ställning för någonting. Han säger ”Most kind” och ”Yes my lord”. 

Han viger sitt liv bokstavligen till någon annan. Hans eget liv finns inte. Det som förenar honom med Miss Kenton är att båda är två ensamma människor. Fast de visar det på olika sätt. Miss Kenton berättar t ex att hon försökt lämna arbetet och försökt leva, men hon klarade inte ensamheten. Det blev outhärdligt. Arbetet, den världen behöver hon för att orka. Stevens skulle inte ens öppna munnen och låta sig beskriva hur han kände eller ens tänkte…

Våra huvudpersoner som också blir förälskade, blir det på en plats, i en arena för stora beslut för dåtidens utrikespolitiska spörsmål. Deras arbetsgivare (James Fox) tar beslut och har samröre med nazisterna, vilket får effekter och påverkar Darlington Halls eftermäle. Darlington hall ses sedan av omvärlden som en plats för svek, landsförräderi och odemokratiska värderingar…

Återstoden av dagen gick på svenska biografer för 20 år sedan. James Ivory regisserade filmen som Mike Nichols (Mandomsprovet) skulle göra, men av någon okänd anledning fick nöja sig med att producera. Jeremy Irons och Meryl Streep var tilltänkta från början (enligt dokumentären Making of remains of the days, som finns på dvd:ns extramaterial) att gestalta Stevens och Miss Kenton, men de gjorde istället Andarnas hus med Bille August.

Det är en oerhört slitsam och plågsam kärlekshistoria och där man bara kan gripas av butlern Stevens val eller icke-val och livsöde. Jag lider verkligen med Stevens, jag lider verkligen med Miss Kenton.

Här får man det ännu en gång bekräftat, och kanske en gång för alla, eller som allra tydligast; de kärlekshistorier vi bär med oss ända fram till slutet är samtliga mörka och olyckliga.  De får fylla våra egna sår, våra egen sorg, och vi fyller det med andra människors hål. I Miss Kenton och Mr Stevens fall, ser jag hur de tar farväl av varandra vid en busstation, i södra England, och regnet öser ner och mörkret lägger sig. Och vill man göra parodi av detta, varsågod. Men jag vill inte det. Jag ser bara något genuint, något så bortom allt som inte betyder något. När dagen går mot sitt slut är det kanske försent att göra det man vill göra. För man har väntat för länge, eller prioriterat annat, eller slösat bort livet på annat som visade sig vara ovidkommande i slutändan. TA

Såg verklig kärlek härom kvällen i programmet Actor´s studio (14/2 i Kunskapskanalen). Danny DeVito gästade programmet och på plats fanns hans hustru Rhea Pearlman. Hon får frågan om maken får henne att skratta, hon svarar: "Han får mig alltid att skratta. Alltid". I övrigt intressant att höra DeVitos historia via Gökboet (1975) till tv-serien Taxi,(där han var en odräglig karaktär som blev närmast folkkär i USA) samt vänskapen med Michael Douglas ("ohälsosamt pedantisk" enligt DeVito). TA

10 minnesvärda dejter

1) BLIND DATE (1987)

2) NU ÄR DET KÖRT! (1988)

3) LARS AND THE REAL GIRL (2007)

4) BIG (1988)

5) MITT NAMN ÄR JOE (1998)

6) NYCKELN TILL FRAMGÅNG (1987)

7) SOME KIND OF WONDERFUL (1987)

8) 40 YEAR OLD VIRGIN (2005)

9) DU GÖR MIG GALEN (2012)

10) SHAME (2011)

Starkt drama om Aids.

När Oscarsgalan drar igång natten till den 2:a mars och priserna för bästa manliga huvudroll ska delas ut blir det tufft och svårt att gissa vem som vinner eller borde vinna. Konkurrensen i år känns stenhård och starkare än på länge. Leonardo DiCaprio, Tom Hanks, Christian Bale, Bruce Dern & Matthew McConaughey. Själv har jag sett filmerna med DiCaprio, Dern & McConaughey och är otroligt imponerad av alla tre, men måste jag välja någon blir det den sistnämnde för hans insats i det starka Aids-dramat Dallas buyers club. 

Även Jared Leto från samma film är nominerad, i klassen bästa manliga biroll. Och finns det någon rättvisa i världen borde han få priset för sin fantastiska roll som transan och aids-sjuka Rayon. 

Baserad på verkliga händelser handlar Dallas buyers club om elektrikern och rodeo-cowboyen Ron Woodruff och tid och plats är Dallas, Texas 1985. Rock Hudson har precis dött i sjukdomen och Ron och hans polare hånar den legendariske skådisen för att han var homosexuell. 

Ron dricker hårt, knarkar och avverkar tjejer på löpande band. Men en dag så svimmar han i sitt eget hem och vaknar upp på sjukhuset där han får det overkliga och hemska beskedet - att han har hiv. Han fattar ingenting, det kan inte stämma. Han har inte legat med någon man! Hur är det möjligt?!

Leto & McConaughey

Jennifer Garner spelar doktorn som fattar sympati för Ron som vägrar lägga sig ner och dö (han får en dom att han är död om 30 dagar) och själv tveksam till den medicin som tagits fram för HIV- och AIDS-sjuka patienter, ser hon mellan fingrarna när Ron börjar hitta andra alternativa vägar för att bli frisk. Eller i varje fall leva längre. Men eftersom det är olagligt att sälja medicin som inte är godkänd av den federala läkemedelsindustrin startar Ron en medlemsklubb som ger bort medicin. The Dallas buyers club. 

Både informativ, saklig och oerhört ärlig och stark. Dallas buyers club tar ett grepp direkt och vägrar släppa, den är osentimental och väldigt independent i sitt sätt att berätta en historia. 

En fantastisk film, varken mer eller mindre. Och McConaughey gör en helt makalös och utlämnande roll, inte långt efter kommer Leto vars karaktär blir som ett lackmuspapper för hur det måste ha varit att leva ett alternativt leverne som han och så många andra gjorde på 80-talet. Och inte minst då i staten där cowboys och machomän är normen. 

GS.

Djesus uncrossed

Fenomenala Christopher Waltz gästade Saturday night live (sändes i svensk tv 7/2) förra året. Det var fantastiskt roligt. Jag skall inte tråka ut er allt för mycket , och älta hela programmet. Men några sketcher kan man nog se om då och då.

En filmtrailer som gör parodi på Jesus korsfästelse och återuppståndelse och driver hejdlöst med Tarantino/Waltz filmerna: Django Unchained (2012) och Inglorious basterds (2009), filmen får heta Djesus Uncrossed. Hejdlöst roligt.
Likaså reklamfilmen om Påvebanken. Waltz spelar Påven som börjar närma sig pension. Dags att tänka på framtiden. Bäst är sketchen där Waltz spelare taskig programledare för frågeleksshowen Who had you become? Bara tanken på den sketchen frammanar skratt. TA

Blood Simple

I Bröderna Coens debutfilm Blood Simple (1984) anlitar en svartsjuk barägare (Dan Hedaya) en privatdetektiv (M Emmet Walsh) för att ta livet av sin otrogna hustru Abby (Frances McDormand) och älskare (John Getz)....Det är en film noir inspirerad thriller (Raymond Chandler), en lågbudget variant som bröderna själva finansierade.

Den är en stundtals spännande, små otäck thriller (och som ni förstår förekommer det en del blod).
Titeln härstammar från en roman av Dashiell Hammett, Red Harvest (1929), som innehåller uttrycket  ´blood simple´och syftar på en människas psykologiska tillstånd då hen begår ett mord. Man blir "blodsgalen".


Bröderna Joel och Ethan Coen kommenterar också deras princip gällande titlar på deras filmer i en intervju. De föredrar att titeln finns outtalat i filmen, de avskyr själva när filmens titel förekommer i dialogen. De nämner bland annat Den vilda jakten på stenen (1984) som ett varnande skräckexempel.
http://multiglom.wordpress.com/2010/10/29/the-coen-brothers-the-1985-interview/

Romanen Red Harvest skulle de sedan återvända till och göra film på, nämligen Miller´s Crossing (1990).
http://www.imdb.com/title/tt0086979/trivia?ref_=tt_trv_trv

Holly Hunter var tänkt för rollen som Abby, hjältinnan i filmen. Men hon kunde inte just då. Hon tipsade dock sin dåvarande rumskamrat, Frances McDormand (Joel Coens hustru för övrigt) om rollen.

Hunters röst är dock med i filmen (hon pratar in ett röstmeddelande på en  telefonsvarare). http://www.imdb.com/title/tt0086979/trivia?ref_=tt_trv_trv
TA

Oproffsiga yrkesroller får oss att skratta

Misstänkte att komedin Bad Teacher (2011) var gjord av samma gäng som gjorde Bad Santa (2003), men så är icke fallet. Filmernas främsta komiska idé liknar dock varandra väldigt väl. Man driver med, en vad ska man säga? En seriös och oklanderlig samhällssymbol man inte driver med. Och det blir ganska kul.
Jultomten är ju  helig för oss. Jultomten bör ju vara på ett enda sätt, annars är det ju inte en tomte. Snäll och barnkär.
Billy Bob Thorntons tomte i Bad santa var full, elak och ful i munnen. (Och allt bygger väl egentligen på , att vi slipper vara involverad i den här historien själva, antar jag. Då skulle det nog vara mindre kul...)

Läraren bör också vara på ett enda sätt, annars får det vara. Hon bör vara pedagogisk, tycka om barn och en god förebild. Cameron Diazs (lysande!) lärare i Bad teacher är kanske pedagogisk, men uppfyller knappast de andra kraven. I synnerhet inte det sista.

Ena stunden sitter hon i bilen och röker på  och blir upptäckt av en elev. Ett ögonblick senare har hon samlat ihop klasspengar genom en bokstavligen utmanande biltvätt. Pengarna tar hon i egen ficka, eller snarare lägger hon i sparkassan för en bröstoperation.

Mycket handlar väl vad Thorntons tomte och Cameron Diaz oinspirerade lärare utstrålar: de vittnar om bitar, sidor vi alla har inom oss, men inte riktigt vill kännas vid eller ens visa för omvärlden.

Det är väl här professionalismen kommer med i bilden. Att gå in i yrkesrollen. Inta de sociala koderna. Sluta tänka på sig själv och sina behov osv. Men både läraren och tomten har bestämt att de ger fan i dessa koder! Så i grunden är de rebeller, men miljöerna, förväntningarna, och rollerna de har gör att vi omvärderar dem. Istället för vår beundran genererar de skratt efter skratt. Om än obekväma sådana. TA

Prinsessan Lea

En torsdagskväll (6/2) hamnar jag mitt i ett Vänner avsnitt (1994-2004). Joey (Matt LeBlanc) och Chandler (Matthew Perry)  har fått för sig att de ska låna kompisens bebis. De tror att bebisen skall hjälpa dem få lättare kontakt med främmande snygga tjejer i city. Vid en busshållplats kommer en tjej (Lea Thompson från bland annat Tillbaka till framtiden, Some kind of wonderful och Howard the duck) snabbt fram och hälsar vänligt på bebisen. Hon är nyfiken och klappar honom på huvudet. Chandler och Joey försöker flirta med henne. Hon besvarar inte inviterna. Barnet är hon däremot väldigt fokuserad på. Hon frågar sedan hur dem lyckades adoptera bebisen. TA    

Vanlig snubbe

Jason Bateman är för mig en tämligen ny bekantskap. Har i princip sett honom bara i underbara Juno (2007), där han spelade en f d rockmusiker som gett upp sina drömmar och gömt sig i ett Svensson-liv ihop med Jennifer Garner. Bateman är bra på att spela vanlig snubbe. Han bara är, behöver aldrig spela över eller ens anstränga sig verkar det som. Dessutom besitter han komisk tajming. Sämre förutsättningar kunde man ju ha...Framförallt behövs han i ett Hollywood och i ett mainstream-filmklimat där könsrollerna blir trånga och lite enahanda.  Han blir antitesen till gängse bilden av mannen med muskler, hög våldsbenägenhet och begränsat ordförråd. Tack för det!

I småroliga och charmiga bagatellen Pappa på burk (2010) spelar han New York börsanalytikern Wally. Han är kompis till Kassie (Jennifer Aniston), som han är hemligt förälskad i. Hon  längtar efter barn och hittar inte Mr Right. Hon bestämmer sig därför för att hitta en donator (Patrick Wilson) och detta hugger i hjärtat på Wally...TA
 

Philip Seymour Hoffman 1967-2014

Under söndagen (2014-02-02) hittades Philip Seymour Hoffman död i sin lägenhet i New York. Dödsorsaken är än så länge oklar. Skådespelaren blev 46 år. Länge kämpade han med ett drogmissbruk. http://www.imdb.com/news/ni56749623/?ref_=hm_nw_tp_t1
TA

Ett tecken på ohälsa

Det är som när man har en dålig låt i huvudet. Man vill ju inte ha den i skallen.
Men det är svårt att få den ur huvudet. Så vad göra?

Man får väl lyssna på eländet. I mitt nuvarande fall så får jag skriva ur mig det som ligger och stör mina tankar...

Senaste veckan har jag tänkt på, eh, Steven Seagal. Det är nog ett tecken på ohälsa. Jag vet. Men så är det. 
Allt började med att jag såg att Under belägring (1992) skulle visas på en av tv-kanalerna för någon helg sedan.
Filmen är en slags "Die Hard till sjöss". Seagal spelar inte argaste kocken. Han spelar den sadistiske kocken som inte gör skillnad på strimla lök eller människor i småbitar.

Aldrig förr har man sett en sådan sadistisk hjälte. Problemet med den typen av "hjälte" blir ju att motivera hans ultravåld. Skurkarna eller säg hans motståndarna måste ju vara 10 gånger värre. Men som du förstår, går det knappast att bräcka. 

Steven Seagals ultravåld kan aldrig rättfärdigas. Han är och ser dessutom lika rolig ut som en fågelholk.
Men jag minns att jag såg hans filmer under tidigt 90-tal. Varför vet jag inte riktigt. På den tiden såg jag väl allt som jag fanns i den lokala videobutiken (hade väl inte riktigt börja bli filmmedveten , vad det nu innebär).

Under belägring såg jag mycket på grund av dåvarande Baywatch-stjärnan Erika Eleniak (gästspelar i serier som Desperate housewifes och CSI Miami enligt www.imdb.com). Minns att slutfinalen var over the top. Skurken spelad av Tommy Lee Jones får en kniv i huvudet av Seagal.

1994 regisserade Seagal filmen På farlig mark. Han försökte då rättfärdiga sitt våld mot miljöhot och förtryck mot minoritetsfolk. Självaste Michael Caine spelar skurk här, hur i hela fridens namn kunde han ställa upp? 

Steven Seagal och Sharon Stone i Nico (1988)

När vi pratar Steven Seagal, så pratar vi inte toppar eller dalar. Hans samtliga filmer är väl ytterst tveksamma och förtjänar knappast ens nämnas (men jag var ju tvungen att skriva ur mig detta, det lär nog dröja tills nästa gång hans namn dryftas).

Men två saker innan vi avslutar. Beslut utan återvändo (1996) bryter mönstret. I den filmen försvinner han faktiskt tidigt ur handlingen. Och härom året kom han mer i sitt "rättare jag" än någonsin tidigare i sin karriär, som skurk i b-films-hyllningen Machete (2010). TA