En saga om Hollywood...i Tarantinos version

ONCE UPON A TIME...IN HOLLYWOOD (Amerikansk drama-komedi-thriller från 2019 med manus och regi av Quentin Tarantino. I rollerna Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Al Pacino, Emile Hirsch, Margaret Qualley, Timothy Olyphant, Dakota Fanning, Bruce Dern, Luke Perry m fl.
Längd 2 tim 40 min, från 15 år.
Premiär 16 augusti
Betyg: SA SA SA SA SA


Om man räknar Kill Bill vol 1 & 2 som en långfilm, så är detta Tarantinos nionde film och själv har han sagt, gång på gång, att efter den tionde så är det finito, the end, fin, slut. Hur det än blir med den saken återstår väl att se, vad man kan konstatera är att oavsett hur den tionde filmen blir, så har den nördigaste av nördiga filmregissörer byggt upp en film-cv som få kan matcha. Högstanivån är otroligt hög och lägstanivån...tja, den existerar ju inte alls.
Efter att ha gjort två filmer på raken med favorittemat Västerfilmer (Django unchained, 2012, The Hateful eight, 2015) så återgår Quentin nu till lite mer modern tid, men det vore ju inte Tarantino om denna hans nionde film ändå påminde om någon av hans andra. Visst finns det många referenser och paralleller till hans tidigare alster, men det som är så speciellt med honom, bland andra saker, är ju att han lyckas överraska och göra det oväntade gång efter annan.

Vi befinner oss i Hollywood, år 1969, och i fokus har vi egentligen tre personer, vars öde flätas samman på ett eller annat sätt under historien. Den något nerdekade skådisen Rick Dalton (DiCaprio) och hans bästa kompis, stuntmannen Cliff Booth (Pitt) driver omkring i Los Angeles och försöker hitta jobb till Dalton, vars karriär gått i stå och det han senast gjort är en western-tv-serie som precis lagts ner. Granne till Dalton, något som han upptäcker sent och blir alldeles exalterad över, visar sig vara Roman Polanski och hans flickvän, nybakade skådisen Sharon Tate (Robbie) och även om huvudstoryn är kring Dalton och Booth, så känns det som om Tarantino velat göra sin speciella spinn på historien om Charles Manson och hans sekt som mördade Tate och hennes vänner, hösten 1969.

Once Upon a Time... är en enda lång kärleksförklaring till filmens värld och speciellt den gamla tidens Hollywood. Tarantino trivs som fisken i vattnet här och det verkar ha spritt sig till alla inblandade, DiCaprio och framförallt Pitt gör fantastiska insater, liksom egentligen alla ner till minsta biroll, precis som det brukar vara i en Tarantino-film. Han är en makalös skådis-regissör!
Det är så mycket som jag älskar med denna film! Det är helt klart hans mest mogna verk, hans mest ömsinta, kärleksfulla, välspelade och, inte minst, hans mest normala film. En timme in i filmen undrar man lite lätt vad handlingen är, tempot är lågt, en del skulle nog kalla starten lite långtråkig, men det är ett så behagligt och skönt tempo, en grym laid-back-känsla och hela tiden det otroligt njutbara samspelet mellan Leo och Brad.

 

En scen jag vill plocka fram är med Margot Robbie, när hon går förbi en biograf som visar en ny film med henne, där hon spelar mot Dean Martin. Hon går och tittar på bilderna, går därifrån, men går tillbaka, pratar med tjejen i kassan om hon kan få sen den gratis för att hon är med i filmen? Det får hon och scenen när hon sitter i salongen och ser sig själv och hör publiken skratta... det är en underbar scen och charmiga Robbie briljerar med små medel.

Men det finns självklart många minnesvärda scener och ögonblick här. Och det är förstås kul att se Al Pacino i en Tarantino-film, han är ju alltid sevärd! Och förutom Maya Hawke (dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman) som ju kan ses i säsong tre av Stranger things, så står en annan yngre förmåga ut här. Andie McDowells dotter Margaret Qualley spelar en av tjejerna i Mansons sekt och har en härlig utstrålning.
Finns också en makalöst rolig scen mellan Bruce Lee och stuntmannen Booth! Och Kurt Russell, som blivit lite av en Tarantino-favvis, är förstås med och äger varje scen han är med i! Till och med kul att se Damien Lewis i rollen som Steve McQueen, även om han inte direkt tillför något mer än att man får en slags stjärnglans i sammanhanget.

Once upon a time...in Hollywood är en saga, en glittrande, smaskig, grymt underhållande saga om drömmarnas land, om filmen som berättarform, om kärleken till mediet men också till människorna i den gamla drömfabriken och kraften i berättandet, om det väntade och det oväntade.
Är detta till och med Tarantinos bästa film? Nja, det är för tidigt att säga, men helt klart är att denna hans näst sista film, som tagit fem år att göra, är det bästa han gjort sedan Kill Bill, och kanske till och med sedan Pulp fiction! Och det säger en hel del eftersom jag fullkomligt älskade Inglorious Basterds (2009) och Django unchained (2012)!

Jag har ju knappt nämnt soundtracket... det är ju förstås suveränt som vanligt, och återigen känner jag att jag måste lyssna mer på gamla Stones. Out of time är ju en sjukt grym låt till en lika sjukt grym rulle!

GS.

Omtumlande och gripande japanskt drama

En ny och mycket angenäm bekantskap i filmvärlden för undertecknad är den japanska regissören Hirokazu Kore-eda. Äntligen ser jag hans Guldpalmvinnare Shoplifters (2018). Den hyllade och hans 13:e film i ordningen är oerhört omtumlande och gripande. Det är en film som kräver din fulla uppmärksamhet och den rymmer mycket, t ex  frågor och tankar kring såsom moderskap och behovet av villkorslös kärlek.

Det är en film som behöver diskuteras,  reflekteras över, och sjunka in , och efter visningen känner du dig - flera erfarenheter rikare. Det är ju en film om Japan och japansk kultur och inte minst som regissören Kore-eda själv påpekat, vill han undersöka hur brottslighet för samman och håller ihop en familj. Eller familj? Ja, det är frågan. Vad är en familj?

Jag tänker på hur filmen kan ses som en allegori eller ett avancerat  inlägg i debatten om barnafödande och statens krav eller bestämmande att begränsa barnafödslar. Barn kostar och måste få göra det också,  och vad händer med barnen i ett samhälle där de blir handelsvaror och pengar måste sparas?
Var kommer barnen in? , som Hansson De Wolfe United sjong så fint om  på 80-talet....

 Den fattiga når desperadons handskar och är i princip villiga att göra vad som helst för att klara av dagen eller få in pengarna  som hen behöver. Även om det sker på bekostnad av barn....

Tänker osökt lika mycket på Oliver Twist som på Dom 400 slagen.... De skilda verken beskriver ju egentligen samma sak fast utifrån olika tidsepoker och miljöer - bortglömda och oälskade barn och kriminalitet.

Shoplifters berättar den unika och hårresande historien om en familj som systematiskt snattar åt sig varor för att klara vardagen. En dag tar de hand om en liten flicka , vars föräldrar inte vill ha henne. Familjen verkar  trivas och sammanhållningen är god tills en oväntad händelse inträffar.....

Var beredd på en totalupplevelse , en film som lever kvar i minnet under en längre tid. Det här den typen av film drabbar dig som allra värst. Kanske minns du  turkiska Mustang (2016) som kom för några år sedan. OM du sett den vet du vad du kan vänta dig med en film som Shoplifters. Inget är vad det ser ut att vara och när hemligheterna uppdagas - vet man inte riktigt vad man ska tro. Vad handlar då Shoplifters om? Enligt regissören och manusförfattaren Hirokazu Koreeda så är bland de mest föraktade brotten i Japan -  vuxna som låter barn snatta. https://www.triart.se/filmer/shoplifters/
Som jag ser det är Shoplifters om något mer djupare och abstraktare än så. Kan det inte vara en berättelse som vrider och vänder på kärnfamiljen? Och till och med luckrar upp idén om kärnfamiljen..... Kärnfamiljen finns inte, den finns så länge det finns pengar att tjäna på den.....
TA

Stewart, spöken och Hilma af Klint

Filmen Personal shopper av den franske regissören Olivier Assayas från 2016 är ett typexempel på en smalare film, som trots en prisad regissör och en stjärnskådis i huvudrollen, inte visas på bio utan förpassas direkt till vod/dvd.

När den premiärvisades för pressen på Cannes-festivalen 2016 blev den delvis utbuad men också hyllad av vissa.

Som den blandning den är av genrefilm och arthouse-film, så drabbades den av ett öde som liknande filmer råkar ut för, dvs den anses inte bära sig publikt och kommersiellt nog för att ta plats på den trånga biorepertoaren som åtminstone råder i Sverige.

Men även med detta i åtanke och att filmen i sig är lite ojämn, så är Personal shopper en mycket sevärd, egensinnig och kittlande liten pärla. Inte minst tack vare Kristen Stewart i huvudrollen. Utvecklingen hon tagit sedan genombrottet i Twilight (2008) är ganska imponerande och i och med Personal shopper visar hon tydligt att hon är mogen att ta steget mot tyngre och mer utmanande roller än tidigare.

Maureen (Stewart) jobbar som personal shopper åt en supermodell i Paris samtidigt som hon försöker få kontakt med sin döde tvillingbror som avled i den franska huvudstaden. Eftersom båda hade förmågan att prata med andar så är både Maureen och hennes brors franska flickvän ivriga att få till ett riktigt avslut med den döde.

Men vem eller vad är det som skickar hemliga och märkliga sms till Maureen? Samtidigt som hon känner obehag och rädsla inför denna "stalker", kan hon inte hjälpa att trappa upp kontakten i någon slags ofrivillig nyfikenhet för vad det kan leda till.

Personal shopper rör teman som andevärlden och modeindustrin och konstvärlden och det är där den svenska konstnären Hilma af Klint kommer in i bilden. Hennes målningar präglades ofta av det spirituella, hon hävdade att andar kommunicerade genom henne och bestämde vad hon skulle måla. Maureen fascineras av Hilma och det är kul när hon på mobilen ser en svensk dokumentär om den internationellt kända svenska konstnären. 

I en av rollerna ses också Babylon Berlin - aktuelle Lars Eidinger.

Så även om filmen, som sagt, är lite svajig, så omges den av en långsam, suggestiv ton och man märker att ambitionen är att försöka göra en seriös, realistisk "spökfilm" där sorg, förlust, konst, andar och existensiella frågor berörs. Jag gillade filmen, och framförallt såg jag en potentiell storhet i Stewart. Hon är så mycket mer än bara mystiskt svårmodig.

Personal shopper är ytterligare ett exempel på hur många bra filmer som den vanliga biopubliken missar. Eller kanske snarare ett exempel på att något är skevt i bio - Sverige, för många bra filmer, för få biografer. I varje fall för få biografer som visar lite mer smala och alternativa filmer, då majoriteten av dom tillägnas åldern 15-25.

GS.

Skrämmande och hänsynslös långfilmdebut

Det blir nästan ytterst nödvändigt att läsa Charlotte Wibergs text och reflektioner över Isabella Eklöfs kontroversiella långfilmsdebut  Holiday (2018) i FLM (25 oktober 2018). http://flm.nu/2018/10/holiday-tvingar-publiken-att-ta-offret-pa-allvar/

Det är något av de mest skrämmande filmupplevelser jag haft på många , många år. Jag har  inte känt sådant äckel inför en film sedan Michael Hanickes Funny games (1997). Då var jag väldigt nära att lämna biografen. Sedan ska jag väl erkänna att jag söker sällan upp "feel-bad filmer" eller liknande. Eller gör jag det?  Visar Holiday hur avtrubbad man har blivit efter år av vålds och sexskildringar? 

Jag håller verkligen med Charlotte Wiberg att det är en film som tvingar publiken att ta ställning och faktiskt bestämma över vad som har hänt och vad man egentligen sett. Och så var det även med Michael Hanickes filmer....Det finns även en råhet och gränslöshet här som jag nog inte sett sedan Larry  Clarkes filmer från 00 och 90-talet. Måste vi få se allt? Är det verkligen relevant och rimligt?

Det blir väldigt tudelat och dubbelt, detta. Regissörerna vet hur de ska göra och vad de vill göra, de manipulerar och använder bilden till dess fullo. Används bilden för mycket? Ja, jag vet , det låter ironiskt.

Kan man använda bilden för mycket när vi talar om film? Nej, det kanske man inte kan, men man kan klippa och man kan välja det man vill dokumentera. Spielbergs Hajen (1975) blev ju mer skrämmande, när vi inte såg själva Hajen. Kameran användes på ett nytt och spännande sett, precis som Hitchcock gjorde duschscenen i Psycho (1960). Och kanske är de så, att innovationer i historien sker genom eller utifrån - begränsningar. I  Holiday ser vi just inga sådan. Här finns ju inga begränsningar eller gränser..... Vi får se allt...Övergreppen...Vad gör det med oss tittare? Är vi dåliga människor som fortsätter att titta? Nej, men filmens regissör Isabella Eklöf vill få ett svar från oss: Varför tittar du? Och där vacklar jag. Jag har inget tydligt svar.

 Trots alla äckel-scener och obehag  är Holiday otroligt skickligt fotograferad. Sedan får man en del "gratis" förstås tack vare ståtliga miljöer, jag tror filmen utspelar sig i Kroatien eller liknande.

Det är en film fylld av symbolik och väldigt obehaglig sådan. Misshandel, Kvinnohat, våldtäkter, övergrepp och kriminell romantik. Den är fullständigt oförutsägbar och mycket oberäknelig. Du kommer sitta på helspänn hela tiden. Från dess början till dess slut.

Charlotte Wiberg skriver att filmen är "ett feministiskt statement och det passar perfekt in i ekot av metoo-rörelsen. Det handlar om det svåra i att acceptera erfarenheten av att vara ett offer. För Sascha är ett offer när hon blir våldtagen. Hon har inte bett om det även om hon gått med på att vara troféflickvän, och utnyttjat den positionen till att få de dyraste , vackraste örhängena i juvelarbutiken. Att erkänna sig vara ett offer är att erkänna att man saknar all reell makt i sin position. Du kanske är prinsessa men det betyder inte att de inte kommer att förgöra dig efter sitt godtycke".

Holiday har likheter med Karolina Ramquists hyllade roman  Flickvännen (2015). I båda historierna följer vi en ung kvinna som lever i ett förhållande med en gangster. Där börjar och slutar jämförelserna. Flickvännen är en bok där läsaren får komma in i just hennes tankevärld och tvivel. I filmen Holiday blir du inte klok över huvudpersonen Sascha (spelad av Victoria Carmen Sonne). Det är närmast obegripligt att förstå vad som driver henne och hennes val. Men det är också där fascinationen ligger för en film som Holiday. Du blir inte klok över den. Den tål diskuteras om och om igen.

Filmens regissör Isabella Eklöf skrev manus  med Ali Abbasi till hans stora framgång Gräns. De båda är fostrade i den danska filmskolan. Och det må vara en detalj, men faktiskt en relevant sådan. För visst finns det likheter med Dogma och Von trier också i Eklöfs och Abbasis filmer? På tal om gränslöshet, alltså...eller hänsynslöshet….Och totalvägran att stryka publiken medhårs eller "ge dem vad de vill ha"....  Det blir rejält spännande att följa båda filmarnas utveckling. TA