En fullständig och total filmupplevelse utöver det vanliga

MUSTANG fransk-turkisk film i regi av Deniz Gamze Ergüven
Medverkande: Günes Sensoy, Doga Zeynep Doguslu och Tugba
Sunguroglu m fl.
Speltid: 97 min
Betyg: AT AT AT AT AT

Mustang är något så ovanligt som en turkisk film som visas på de svenska biograferna.  

Filmen är 38-åriga regissören Deniz Gamze Ergüvens första långfilm. Tillsammans med Alice Winocour (Maryland) har hon skrivit filmens manus. Den vann pris (European label award) i  Cannes i fjol och blev nominerad för Bästa utländska film vid årets Oscars-gala. Och det är lätt och förstå varför. Det här är verkligen turkisk peppar...

  

Havet går inte kontrollera. Inte tämjbart. Havet är det blåa, det fria, det lekfulla, det kraftiga och det vilda. Det vackra, det glänsande och precis som Livet - tyngd av både glädje och sorg.

Vid denna plats öppnar filmen Mustang och där flickorna, Sonay, Selma, Ece, Nur och Lale leker  med jämnåriga pojkar. Det är solsken och lätta vågor. Barnen skrattar och leendena tycks aldrig sina.

Det är vattenkrig och dem brottas och retas. De bär alla skolkläder. Våta vita skjortor , vita blusar. Eufori i ögonblicket. Frihetens vingslag....

Från det fria, det levande och det glädjerika förflyttas vi till Helvetet. Kvinnofängelset.

När flickornas förmyndare (farmor och farbror) får höra vad som har hänt nere vid havet av byns grannar, placeras barnen i något som liknar hus arrest.

Man säger att flickorna har "suttit över pojkars axlar". Det är sexuellt laddat och  man syftar på att det har skamfilat familjen.....

Flickornas farbror anlitar hantverkare som bygger upp galler längs husets alla fönster. Och en av flickorna beskriver deras livssituation allra bäst: "vi skickades till en hustru-fabrik".

Under dagarna som följer tillbringas all tid i köket eller bland tvättbaljor. Flickorna ska lära sig "den traditionella hustruns sysslor och göromål". Det är plågsamt och se hur flickorna kontrolleras och hur deras frihet inskränks.
Men det som de vuxna aldrig kan rycka på - är barnens förmåga till fantasi, lek, drömmar och längtan.

Den yngsta av flickorna, Lale (Günes Sensoy) är filmens hjältinna och stora frihetssymbol. Tidigt in i historien har hon bestämt sig för och ändra på Ödet och Patriarkatet.

Hon planerar flykten från "fängelset" (de lever ju i en liten by nära Svarta havet) och som ska ta flickorna till frihetens Istanbul. Det är många gånger Lale sitter mitt i natten i farbroderns bil och startar motorn. Men utan att lyckas få bilen och röra sig framåt.

 

Flickornas liv illustrerar ett leverne i en förtryckande regim. En diktatur. Lilla Lale ser hur sina systrar blir bortgifta, och hur dem förgörs genom och bli "förslavade"....

Det är direkt upprörande och se flera scener i filmen. Lider verkligen med flickorna.  Det var länge sedan en film nästlade sig in på djupt som just Mustang gör. Lale älskar fotbollslaget Galatasaray och vill så gärna se matchen , men dem vuxna tillåter henne inte. Det är bara männen som får se. Det är bara en manlig syssla. Hon förväntas lyda och bara servera dem vuxna männen mat och dryck när de njuter av tv-matchen.

Och vi ser hur hon lämnar fatet och kikar lite snabbt mot teven. Sorg bubblar i hennes ögon....

Men Lale är inte vem som helst.
Hon har en vilja av stål. Kraftfull själ. Och ett modigt hjärta. Ja, något modigare hjärta än hos lilla Lale har jag nog inte sett sedan kanske Elliot i E. T (1982).

Mustang är en fullständig och total filmupplevelse utöver det vanliga. Den hade inte varit lika omtumlande, omskakande och lyckad utan en strimma hopp. Det är ju stundtals en alldeles mörk och smärtsam film, om kvinnoförtryck. Men här vilar LJUS i form av i den delikata systerskap-skildringen, och här finns det även ett bländande vackert visuellt öga, filmens fotografer (David Chizallet och Ersin Gok) har verkligen ansträngt sig till det yttersta.

Filmen har också jämförts en del med Sofia Coppolas The Virigin suicides (1999) och Peter Weirs Utflykt i det okända (1975)  och jämförelserna är inte helt tagna ur luften. Warren Ellis (som har jobbat en del med Nick Cave) musik sätter även ton för filmens olika känslokulörer. Och lite överraskande är ljudbilden mindre orientalisk beskaffad (än vad jag förväntade mig).

Det här är en mycket tankeväckande film om hur männen försöker kontrollera kvinnan och hennes kropp. Det sexuella är något skamfullt och bör helst undvikas, enligt männen. Och hela synen känns medeltida och väldigt väldigt förlegad. I den här historien blir ju barnens nyfikenhet på det "förbjudna" än mer större. Dem vuxna använder våld för och underkuva barnen , men barn är påhittiga och kluriga. Det får vi även se på prov på i filmen, och inte minst i berättelsens spännande slutfinal. Omistlig.
TA

Lassgård filmar snart med Alexander Payne

Rolf Lassgård har fått en roll i Alexander Paynes (Sideways) kommande storfilm Downsizing. Filmen handlar om hur en norsk forskare (spelad av Lassgård) kläcker idén att förminska människor , i syfte att rå på framtidens överbefolkning.
I övriga roller ser vi bland annat Matt Damon, Kristen Wiig och Christoph Waltz. Filminspelningen är igång sedan några veckor och pågår i skrivande stund i Toronto. Häftigt. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article22697733.ab TA

I Woody Allens Små och stora brott (1989) spelar han själv en idealistisk filmare vid namn Cliff. Han sysslar med egensinniga och smala projekt, där han intervjuar livskloka professorer. Men projekten tar honom ingen vart. Han gör inga pengar. Ingen karriär.
Hans hustru Wendy (Joanna Gleason) konstatera det och han saknar hennes uppmuntran och bekräftelse.

Hans raka motsats finner vi i hans svåger och lyckade teve-producenten Lester (Alan Alda). Svågern är rik som ett troll och håvar in priser och erkännanden lite här och var. Cliff har inte några höga tankar om sin svåger. Tycker mest illa om honom. Men han låter sig gå med och göra en dokumentär om honom. Under produktionen träffar Cliff sin stora kärlek i en av filmmedarbetarna, Halley Reed (Mia Farrow). De dricker vin och ser filmer ihop....

Inte lika muntert är det för ögonläkaren Judah (Martin Landau) som pressas av sin frustrerade älskarinna Dorothy (Anjelica Huston). Älskarinnan kräver och få tala med sin älskares hustru, Miriam (Claire Bloom). Läkaren vill inte att hans otrohetsaffär skall uppdagas. Hans 25-åriga äktenskap står nu på spel. Hur ska han göra? Han rådfrågar sin broder (Jerry Orbach) som håller till i maffia-kretsar......

Detta är en av Allens bästa filmer från 80-talet (med Sven Nykvists foto) , okej, den kanske inte riktigt överträffa fantastiska Hannah och hennes systrar (1986) , men den är nog så underhållande och snitsig , små rolig och onekligen intelligent. Här diskuteras svåra frågor och tämligen tunggrodda spörsmål (religionens betydelse, Guds existens, försoning, syndernas förlåtelse, livets mening, vägen till lycka, definitionen av komedi, förälskelsens innebörd m.m.)  på Allens urtypiska lediga sätt.

Skådespelare som Anjelica Huston och Martin Landau utmärker sig verkligen och får mig klistrad. Och så här i primärvals-tider, är det inte lite bisarrt att Donald Trump nämns i den här filmen? I en film som har nästan 30 år på nacken? Affärsmannen Trump kommer på tal under en middagsfest.  Och vi får citera Alan Aldas karaktär Lester: "Idé för serie: En förmögen byggherre försöker realisera drömmar a´la Donald Trump. För inspelning i New York".
TA    

Det var i slutet av 80-talet. Regissören Joel schumacher (Falling down) hade gjort St Elmos fire (1985).  Han mötte  Warner Brothers chefen Mark Canton över en lunch. Canton beskrev projektet  The Lost boys för den unge regissören. Det var då tal om en barnfilm, berättar Joel Schumacher i dokumentären The Lost boys - A retrospective (2004) som medföljer bland dvd-utgåvans extramaterial.  

Filmstudio-chefen Canton blev arg över Shumacher arroganta hållning (han lär ha frågat om det var en vampyrfilm för småbarn)

Regissören kunde väl åtminstone läsa manus, innan han uttalade sig, resonerade filmbolags-chefen.  

Några dagar senare fick så Schumacher manus och han började läsa….

"Barnfilmen" The Lost boys förvandlades nu successivt till en tonårs-vampyr-film.

Richard Donner var tänkt och regissera The Lost boys (1987), men han var fullt upptagen med och göra Dödligt vapen (1987). Donner hade också varit involverad i projektet under en längre tid. Hans entusiasm över Lost boys hade börjat falna. Det var hans hustru, Lauren Shuler-Donner som tipsade om Joel Schumacher. Och på den vägen var det. 

Schumacher regisserade Lost boys och Donner fanns med på ett hörn – som exekutiv producent.

Musiken var toppen, filmen var vacker och titta på, men det var rollbesättningen som gjorde hela filmen, säger Schumacher. Han och Marion Dougherty skötte castingen för filmen, och mötte åtskilliga barn och ungdomar inför rollerna.

Regissören hyser stor beundran för Kiefer Sutherland (som han upptäckte i filmen Öga mot öga med Sean Penn).: "Sutherland var 18 år. Och han var född till och bli skådespelare. Och det ser man i Lost boys. Han har minst dialog av alla i filmen, men hans närvaro är exceptionell. Då han dyker upp på filmduken säger man : Vem är han?”

Jason Patric kom in tidigt i rolluttagningen som hölls inför filminspelningen. Han var 18 år, hade nyss gjort en tv-film och filmen Solarbarbies (1986). "Men ingen kände till honom då", berättar Schumacher. 

Han fortsätter: "Det fanns ingen som såg ut som honom och hade en sådan talang vid 18 års ålder då.  Absolut ingen. Och han ville inte göra filmen". 

Patric befarade att det skulle bli en exploaterad skräckfilm. "Han tog sitt skådespeleri på allvar. Han ville inte göra någon tonårs-vampyr-film", säger  Schumacher.

   

Men Schumacher fortsatte och tjata på Patric. Och skam den som ger sig. Efter sex veckor tackade äntligen den unga skådespelaren ja till och göra filmen. Det var en stor lättnad för regissören, eftersom han hade inget andrahandsalternativ.

Han föreställde sig flickan i filmen, Star (Jami Gertz) som blond, korthårig lösdrivare på stranden. En karaktär man skulle tycka synd om. Regissören träffade många flickor , men hade  svårt och hitta "den rätta". Patric hade gjort en pjäs med Jami Gertz. Och han tipsade Schumacher om henne inför rollen som Star. 

Richard Donner uppmuntrade Corey Feldman och hyra alla filmer med Stallone (Rambo) och Chuck Norris (Missing in action) för och få inspiration till rollen som vampyr-jägaren Edgar Frog. 

 Inspirationen visade sig lyckosam. Men i övrigt var inspelningen ytterst plågsam för en sådan som Corey Feldman. Han befann sig på ostadig mark. På väg och bli vuxen , men förlorad i droger och i osäkerhet kring sin egen person och över sin karriär.   

Filmfotografen Michael Chapman (Tjuren från Bronx, Taxi driver m fl.) var ett aktat namn på den här tiden. Han hade lämnat filmandet och börjat regissera. Men han blev intresserade och "plåta" filmen Lost boys. Han hade nämligen alltid drömt om och få göra en vampyr-film. Nu fick han chansen. Och detta till Schumachers stora belåtenhet. 

 Regissören minns nervositeten som präglade produktionen: 

 "Jag var inte säker på om det skulle gå. Kom ihåg att det var okända ungdomar, så filmen förlitade sig inte på några stjärnor…och jag tror att alla var nervösa för det.  Jag var nog inte det. Om man ska leda folk uppför Mount evererst…måste man få dem upp och ner, levande. Så jag trodde verkligen på det vi gjorde. Jag tyckte det var sexigt och kul.  Om folk ville se en sån film, så hade vi nånting åt dem.

TA

Rektorn Mr Stimpson (John Clease) är känd för sitt ordningssinne. Han har också blivit vald till ny ordförande för ett nationellt rektorssamfund.  På väg till konferensen i Norwich går allt galet. Det börjar med att han missar tåget och glömmer sitt tacktal i "fel" vagn....

Ursäkta, vad är klockan? (1985) var en komedi som jag verkligen gillade för 25-30 år sedan. Men det var då. Idag framställs den som rätt tramsig och fånig. Skämten, ja vilka skämt? Ursäkta vad är humorn? Om man vill vara lite elak.
John Clease är ju John Clease, men mycket av hans komik blir upprepning och hur många "right" säger han i filmen? Och hur många gånger ska vi se och höra missförståndet mellan vänster och höger? Det är lite kul första gången på tågstationen. Vid en fjärde gång är det inte lika roligt.
Bäst är faktiskt inledningen av filmen, då Mr Stimpson bevakar sina elever och anropar dem på skolgården. I några minuter härskar John Clease i det som han är bäst på; att gestalta självgoda byråkrater med militärisk disciplin. TA

Två Western Fullträffar!

Glömde nämna två ypperliga western-filmer härom dagen!

Den ena är Sam Peckinpahs The Wild bunch (1969) som räknas som en klassiker - och med rätta. Få slutfinaler, få så kallade "uppgörelser" i filmhistorien kan mätas med den som vi får se i Peckinpahs film. Ljudvolymen är hög och skottsalvorna slutar aldrig vina omkring öronen. Det mesta kretsar kring en kulspruta. Det blir blodigt värre.....

Ett gäng banditer försöker göra en sista kupp men hamnar i "fel sällskap", vilket leder till otäcka strider i Mexico. Det är Sam Peckinpahs urtypiska och hänsynslösa stil. Det är våldsamt och väldigt brutalt , men det är framförallt "kvartetten"; Warren Oates, Ben Johnson, William Holden och Ernest Borgnine som glänser i den här filmen.

Den andra är Kevin Costners Open range (2003) med lysande rollinsatser av honom själv, Anette Bening och rutinerade Robert Duvall. Filmen berättar historien om en f d revolver-man (Costner) med samvetskval. Som kofösare försöker han leva ett fridfullt liv men störs av en girig och elak ranch-ägare (Michael Gambon). Det är en ovanligt intelligent, mångbottnad och älskvärd western. Den rymmer tankar och frågor kring våldets mekanismer och här finns en stark och bedårande kärleksromans, som känns genuin och inte slätstruken. TA

Hush!

Mikro-budget-skräckisen "HUSH" hade premiär på Netflix den 8:e april och är ytterligare ett exempel på hur streaming-tjänster som Netflix och HBO Nordic knaprar in mer och mer på den traditionella filmmarknaden.

Egenproducerade tv-serier har ju dessa streaming-tjänster hållit på med nu ett tag men det är glädjande att de också börjar köpa in och producera filmer som går direkt till visning hos dem.

Regissören Mike Flanagan, som både skrivit manus och producerat "Hush", debuterade 2013 med den ockulta och hyfsat sevärda "Oculus" och har här tagit ett litet nytt grepp om genren "Home invasion" och placerat en dövstum tjej (Kate Siegel) i huvudrollen som råkar ut för en psykopat.

Och just den vinkeln, att vi i publiken hör allt som inte hon hör, känns både innovativt och skapar en spänning och nerv som lyfter "Hush" över det mesta i denna genre på senare år. Maggie har flytt ut till en stuga i skogen för att avsluta sin nya roman. Enda kontakten hon har är med grannarna och det är först i mötet med granntjejen som vi förstår att Maddie är dövstum och att hon inte alltid varit det utan drabbades av detta i unga år efter en hjärnhinneinflammation.

"Hush" är en mycket enkelt uppbyggd film, men tar verkligen vara på det på det mest effektiva och bästa sättet med att med små medel och undvikande av klyschor trappa upp en stämning där man verkligen blir otroligt engagerad i Maddies situation.
Scenen när mördaren förstår att hon måste vara döv är riktigt isande och obehaglig.

Det blir mer och mer tydligt i filmen hur genialiskt det är att sätta en dövstum person i centrum för ett angrepp utifrån. Ljudet i filmen blir extra viktigt. För oss och för mördaren. Maddies vapen och räddning är känseln. Vibrationer.

Ibland tänker man på inledningen av första "Scream" (1996) och det är också tydligt att Flanagan inspirerats av kollegan Adam Wingard vars home-invasion-skräckis "You're next" (2011) var ett uppfriskande bidrag till genren.

"Hush", om än som det mesta i genren blodig och med ett ganska traditionellt slut, är en pärla för alla fans av skräckisar och framförallt om man vill se något som försöker styra mot något nytt och annorlunda.
Jag blev ganska så imponerad av "Hush" och hoppas att Flanagan kan bli att räkna med i framtiden.
Kate Siegel gör för övrigt en stark och trovärdig prestation av en dövstum under hot och fara.

GS.

Way out west

Kevin Costner skulle egentligen ha gjort filmen Tombstone (1993) om Wyatt Earp. Men han blev tydligen oense med en av manusförfattarna och hoppade av projektet. Han slöt sedan upp  med den tidigare "parhästen" i Lawrence kasdan (dem hade ju gjort Silverado tidigare) och gjorde filmen Wyatt Earp (1994). http://hollywood-elsewhere.com/images/column/93006/russell.pdf

Tombstone fick istället Kurt Russell i huvudrollen som sheriffen och revolver-mannen Wyatt Earp.
Filmerna utkom samma år (1994) på biograferna och blev ju "konkurrenter" eftersom de båda berättar samma historia.

Kasdans film Wyatt Earp är dock mer ambitiös i sin ansats och försöker beskriva Earps historia från barnsben till ålderns höst. Det blir en episk tre timmars film, men som Roger Ebert skriver: "filmen vet inte riktigt vad den vill och saknar både energi och kraft". http://www.rogerebert.com/reviews/wyatt-earp-1994

För egen del hakar jag upp mig på  Costners Wyatt Earp och när han ska ingripa. Han ska nästan alltid börja med och presentera sig med: "Jag är Wyatt Earp"...

George P Cosmatos Tombstone är knappast sevärd, men bättre än Kasdans film. Den är enklare, mer sparsmakad och fokuserar mest på uppgörelsen i Tombstone mellan familjen Earp och banditerna "The Cowboys". Ändå är det något som saknas i den här filmen också.

Och jag börjar nästan betvivla över två saker: för det första är Wyatt Earp så intressant som person egentligen? Är inte hans lungsjuka kompis Doc Holliday mer spännande figur? Och för det andra; är jag så förtjust egentligen i western-filmer?

Jo, helt riktigt,  Doc Holliday är betydligt intressantare än kompisen Earp, Doc är mystisk och lite dystopisk. I Val Kilmers förklädnad i Tombstone beklagar han över världen som "skit" och efterlyser ett vettigt sätt för och stå ut med eländet. Han super för mycket, spelar poker dygn efter dygn och har ett ganska häftigt förhållande med en ungersk vacker glädjeflicka (Joanna Pacula).

Western är en märklig genre, mer romantisk och mytomspunnen genre får man leta efter i filmhistorien. Många generationer växte upp med Gary Cooper och John Wayne, förstås. Sergio Leone satte väl standarden med sina stilrena "spaghetti-westerns" med Clintans kisande ögon och Ennio Morricones klassiska musik, under 60-talet. Vad hände sedan? Lite krasst och slarvig historieskrivning indikerar på att det gjordes kraftiga, uppdaterade efterapningar på Leones filmer i varje årtionde. Syftet var och vinna en yngre publik och bibehålla traditionen av en genre som för varje år blev mer avlägsen. I min generation blev det en tillfällig "nytändning" främst med nu senast Tarantinos filmer (Django Unchainde och nu senast Hateful eight).

Under 80-talet gjorde  Lawrence Kasdan stjärnspäckade Silverado (1985) och Clintan gjorde underskattade Pale rider (1985). Brat packgänget fick sin version i  Young guns (1988-1990).

Clintan gjorde De skoningslösa (1992) och erhöll respekt och visade att revolver-mannen eller Hjälten vi sett i så många år är ihålig. Han är en hycklare, en lögn och stor Skurk och Mördare. Och Sheriffen (Gene Hackman) är korrupt och sysslar med mygel.
 
Och 1994 påbörjades en "western-boom" med filmer som Tombstone och Wyatt Earp. Men dem store succéerna uteblev. Båda filmerna var enorma och påkostade produktioner och har hisnande rollbesättningar.

Vad sägs om namn som Michael Madsen, Tom Sizemore, Dennis Quaid, Bill Pullman, Gene Hackman, Isabella Rossellini, Jobeth Williams (Wyatt earp)?

respektive

Billy bob thornton (bilden), Val Kilmer, Bill Paxton, Billy Zane, Sam Elliot, Michael Biehn, Powers Boothe, Charlton Heston och Michael Rooker? (Tombstone)

Några scener är i stort sett likadana i båda filmerna. Det handlar mestadels om när Wyatt Earps bror Virgil (Michael Madsen respektive Sam Elliot) skadas och han kommer förlora sin arm. Ett annat exempel är hur Wyatt Earp förälskar sig i en annan kvinna och hans hustru, Mattie (Mare Winnigham respektive Dana Wheeler Nicholson) går mot sin egen undergång i form av svartsjuka och farliga drycker.

Nej, det är knappast nödvändigt och se dessa western-filmer. Det är dock kul och se lite biroller i filmerna, på den tiden var dem okända och ingen visste vad som väntade dem: tänker främst på Tea Leoni (Bad boys) och  Thomas Hayden Church (Sideways).

Instämmer också helt med Roger Ebert; Val Kilmer och Kurt Russell har roligare tillsammans än vad Costner och Quaid har.

Till sist ska väl sägas att efter Tombstone och Wyatt Earp följdes ännu några western-filmer med blandad kvalitét under 90-talet; Bad girls (1994), Maverick (1994), Wild bill (1995) och Sam Ramis bortglömda Snabbare än döden (med Sharon Stone!) från 1995.
TA

Aniston lämnar ingen oberörd

Läser Maria Gunthers intressanta intervju med kosmologen Max Tegmark (DN Lördag # 79, 6 februari , 2016 s.10). Han talar om flera framgångar och god utveckling inom hjärnforskningen. Och lite oväntat kommer självaste Jennifer Aniston på tal.

Tegmark berättar om en kollega som undersöker patienter med epilepsi.
Kollegan ville ta reda på hur anfallen börjar och patienterna fick gå med 100 elektroder på huvudet under en veckas tid:
"- Han upptäckte att en person hade en grupp neuroner, som alltid reagerade på Jennifer Aniston. Visade man en bild på henne så reagerade de, pratade man om henne så reagerade de, såg han en film med henne så reagerade de, sa man något om att hon varit gift med Brad Pitt så reagerade de. Det var alltid samma signal! På det här sättet får vi fler och fler fascinerande ledtrådar om hur hjärnan fungerar, säger han." http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/max-tegmark-och-de-storsta-gatorna-i-universum/
TA

Det är vanskligt och se om filmer från uppväxten. Det som en gång betydde något och gav starka upplevelser, är idag något helt annat. Taylor Hackfords Blood in blood out (1993) är idag en film bara med klichéer och känns mest ganska ointressant. På 90-talet då det begav sig , var det en film jag berördes djupt av. Utanförskapet. Broderskapet och Gäng-bildningen.


Till och börja med är det en väldigt lång film, över 3 timmar och större delen av historien utspelar sig i hård fängelsemiljö. I ghettot "East Los" i början av 70-talet växer mexikanska blodsbröderna  Paco (Benjamin Bratt) och Cruz  (Jesse Borrego) upp.

Deras kusin Miklo (Damian Chapa) kämpar hela tiden med identitet. Han har ju "vit skinn" och måste hela tiden visa att han "duger", att han är en "chicano". De tillhör gatugänget Vatos locos ("de galna kompisarna") och de slåss mot gänget Tres Puntos, om vem som "äger" gatorna. När en av gäng-striderna slutar i död och blodspillror, förändras livet drastiskt för alla tre. Miklo hamnar i fängelse och början nu ta steget mot tyngre kriminalitet. Paco gör militärtjänstgöring och skakar av sig sitt brottsliga förflutna. Och Cruz kastar bort sina konsttalanger på drogmissbruk....

Det här är en väldigt typisk amerikansk produkt (av den äldre sorten) i den mening , att inget lämnas kvar eller blir outtalat eller outsagt. Bitvis skrivs budskap och sensmoral på tittarens näsa.

I Filmtidningen (nr 2 April 1993, s.18) beskrevs Blood in blood out som "en storslagen och brutalt verklighetstrogen skildring av de spanska kvarteren i östra Los Angeles". Jag antar att synen på realism i film förflyttas och förändras hela tiden. Det vi tyckte då kändes "verkligt" då, upplevs i dag annorlunda. Åtminstone känner jag så i alla fall.

Fängelsescenerna känns (som i stort sett spelades in i riktiga San Quentin fängelset) också så ordentligt överdrivna och har inte överlevt parodier, som gjorts genom åren.

När jag ser om Blood in blood out tänker jag mest att det är nog inte meningen och se om filmer. Film är kanske en färskvara, trots allt. TA

Besjälad Maiwenn ger oss Kärlekens alla ansikten

FÖRFÖRD fransk film  i regi och manus av Maiwenn.
Medverkande: Vincent Cassel, Emmanuelle Bercot, Louis Garrel
och Isild Le Besco m fl.
Speltid: 2 tim 10 min
Betyg: AT AT AT AT AT

Skidlandskap. Förbi viner en kvinna utan kontroll i nedförsbacke. Det går blixtsnabbt och ett barn reagerar när hon ser skidåkaren ränna mot Olyckan....
Tony (Bercot) bryter benen och hamnar på en rehabiliteringsklinik. Hon är dyster. Hon är förlorad i hjärtsorg. Och bland sjukgymnastiska övningar och vattengympa återberättas Livet, Kärleken före olyckan.

Tony var yngre, en levnadsglad tjej som träffade den karismatiske och charmiga Georgio (Cassel). De blev förälskade och blev oskiljaktiga. Med tiden lägger sig passionen och deras kärlek bleknar, allt måste bli vardag. Vardagens Lugn naggas dock i kanten av flera orosmoment: Georgios ex Agnés till exempel. Parets förhållande blir stormigt och Georgio har inte berättat allt för Tony. Och sedan kommer barnet , men hur skall deras kärlek överleva alla förändringar, och påfrestningar?

Luc Bessons ex Maiwenn (gjorde hyllade filmen Polis för några år sedan) har gjort en storstilad, raffinerad och tämligen omskakande kärleksfilm. Den fångar kärlekens alla faser och skådespelarna är magnifika.

Cassel (är han inte lik Coldplay sångaren Chris Martin?) har jag nog aldrig sett så här bra, han ger Georgio - lite extra av allt. Cassel har i min värld ändå fram tills nu mest figurerat i osympatiska roller. Här är han som sagt lite extra av allt, men framförallt mycket charmig. Det är inte underligt på något sätt att Tony faller för honom.

Och det är heller inte konstigt att Emmanuelle Bercot prisades i fjol i Cannes för rollen. Hennes Tony är som själva filmen; bländande vacker, själfull, sårbar,  ödslig, ful, tragisk, varm, charmig, lekfull, vital, energisk m.m. Bercot ger verkligen sin karaktär djup, komplexitet och mycket personlighet. Du kommer henne nära, mycket nära.

Och du är väl redan förstått, detta , Förförd är Skådespelarnas film. Det är nästan som en utsökt tennis-match mellan Cassel och Bercot, dem briljerar och bollar fram och tillbaka. Ibland ler jag bara , för detta är så genialiskt och storartat. Tacksam för filmkonsten. Tacksam för det Kreativa och Skådespelarnas existens. Vad vore jag utan deras andetag?

Filmen berättas inte i i kapitel men den har olika färger och nyanser av Kärleken; förförelsen, passionen, lekfullheten, humorn och gemenskapen. VI:et som skapas mellan dem älskande. Och sedan rädslan att förlora varandra och drömmarna om och skapa en egen familj. Men vad händer sedan när andra saker kommer emellan? Överdoser, missbruk, kulturkrockar, depressioner m.m. Vad gör vi när två människor älskar varandra, men inte tycks kunna leva tillsammans? Den ena vill man vara med andra , medan den andra undviker helst och vara med den andra. Är detta kärlek? Var och en har sin kärlek....antagligen....
Hur överlever paren alla svårigheter? Vad får par och stå ut varandra , Hur överlever Kärleken?

Georgio är en mycket intressant gestalt, han är på många sätt som Tonys bror (Louis Garrel) påpekar en "medeltidsman" med äldre värderingar och kvinnosyn. Viljan är stor att beskydda sin familj och vara stark och inte svikta. Han är full av överraskningar. I grunden är han en osäker man som känner av stor press från omgivningen i sin könsroll. Han ska ju till varje pris vara kraftfull och ingen svag man. Vad gör han när pressen blir för stor? När pressen att vara människa i ett modernt samhälle som detta blir för övermäktig? Vilka platser går han då till?

Det man förälskar sig i en människa blir sedan det man lämnar en människa för. Attraktionen blir med tiden det man stör sig på eller kanske i värsta fall , växer till galenskap och hat och det man avskyr. Det lyckades ju även Blue valentine (2010) skildra , knivskarpt. Kärlekens födelse , kulmen men sedermera försvinnanden och förvandling till bitterhet, krigföring och hat. Och det kanske mest märkliga , att attraktionen trots allt, kan finnas kvar , efter år av gräl och strider, "Kärlek gör ont. Det gör ont och älska", som Georgio , säger i filmen.

Förförd har en del humor och är inte helt rakt igenom superseriös. Det förekommer lättsammare inslag , ögonblick fyllda med hopp, i synnerhet under Tonys rehabilitering och gemenskap med kamrater med liknande skador. Och även Cassel har några "nummer" som är fantastiska finurliga och roliga!

Filmens franska och original titel, Mon roi, är värt och även nämna lite kort. Franska ordet Mon roi betyder tydligen "Min kung" på svenska. Det syftar givetvis till vad Georgio var för Tony... men det kan också läsas in mer i orden. Vad förväntas av kung? Vad har han för skyldigheter mot sin drottning? Och om han var hennes kung , vad var hon för honom?

Ännu en gång (Rust and bone, Maryland, Blå är den varmaste färgen m.m.) blir jag direkt fängslad av fransk film, nästan golvad av språkets musikaliska hinna och dem stora känslorna. Det är ju också bara fransk film som nästan kan vara så här komplex och fascinerande och innehålla så mycket bottnar. Fransk film lever och det må kanske inte vara som 60-talets glansdagar, men Maiwenn visar att den gamla filmnationen KAN FORTFARANDE FÖRFÖRA....
Snälla, Se den!!!!!
TA

En dödssjuk ramhandlare, Jonathan (Bruno Ganz) av tysk börd, belägen i Hamburg har lite tid kvar och leva. Han har fru och barn. Han erbjuds en stor summa pengar för och likvidera två personer. Pengarna är lockande. Beloppet skulle kunna säkra hans framtid.
Men det biter inte på en sådan som Jonathan.
Däremot när han frestas med och åka till Paris och få exklusiv vårdbehandling, då tvekar han inte längre. Behandlingen skulle kanske göra så han får leva längre.....

Det kan snudda på det "perfekta mordet". I alla fall i teorin. Ramhandlaren är ju ingen mördare, och ingen kan koppla ihop honom med  männen som "beställer" mordet. Dessutom har ju ramhandlaren lite tid och leva. Han kommer så småningom försvinna av naturliga skäl, vilket gör att spåren av mördaren raseras.
Hans hustru börjar dock misstänka saker. Telefonsamtal från en amerikansk vän (Dennis Hopper) och varför skulle hennes man åka på läkare-besök en söndag?

 I Wim Wenders Den amerikanska vännen (1977) fick Bruno Ganz (spelar Hitler i Undergången) sin första stora filmroll. Det är en i raden av Patricia Highsmith filmatiseringar med dennes anti-hjälte och favoritmördare i centrum, Tom Ripley.

Ripley görs här av Dennis Hopper. Det sägs att Hopper och Ganz inte kom särskilt väl överens under inspelningen. Det är dock svårt och tro när man ser deras insatser i filmen och deras samspel och dynamik mellan varandra. Antar att detta vi ser i filmen kallas väl för professionalism. Om nu berörda aktörers osämja bakom kameran och mellan tagningarna stämde, vill säga.http://www.imdb.com/title/tt0075675/?ref_=nm_flmg_dr_46

Det är en långsam, något eftertänksam film och i dess sövande tempo uppdagas en smått mindre klar fokuserad historia. Dennis Hopper är som alltid bra i den här typen av roller, obehaglig, oberäknelig och galen. Men Ripleys motiv och hans roll i berättelsen förblir något luddig. Det är desto mer nerv i ramhandlarens Jonathans öde. Kanske för att han fortfarande står med ena foten kvar i det goda, i samvetet och i det vardagliga livet. Men som någon säger , "du hade ju ett val!" och fortsätter "Du kunde sagt nej, men ändå gick du med på och döda"....

Så väl som litteraturen (Brott och Straff etc) och filmen har ägnat åtskilliga gånger och belysa liknade frågor. Och antagligen blir vi väl aldrig klara med frågorna: Vad krävs för oss och begå onda handlingar? och Vem är benägen och bli en som dräper en annan människa? Vad driver människan till och mörda? osv.

Det har gjorts vassare filmer om Tom Ripley än Wim Wenders (Himmelen över Berlin, Paris Texas) bidrag (jag rankar TheTalanted Mr Ripley av Anthony Minghella, högre), men hans film är ändå fascinerande, tack vare skådespelarna och miljöerna.
TA