Hurra för Michel Gondry!

I Dagarnas skum (2013) slår jag fast två saker. För det första, filmens regissör/manusförfattare Michel Gondy sätter verkligen sin prägel på filmen. Det är hans egendomliga och fantasifulla värld vi möter. Har man inte gillat hans tidigare alster (Be kind rewind, Eternal sunshine of spotless mind, Science of sleep), lär man inte förändra synen på honom efter denna film. Jag tillhör dock inte belackarna, tvärtom.

För det andra, så blir jag nykär igen - i vår tids Audrey Hepburn, franska aktrisen Audrey Tautou. Skall väl erkänna att jag föll för henne redan i Amelie från Montmarte (2001). Men vi tappade kontakten efter den filmen, vet inte varför.

  Själva filmen då? Colin (Roman Duris) är privilegierad som få, han lever med betjänt och en förmögenhet. Han får sina dagar att gå med äta rejäla och färgstarka måltider och uppfinna olika apparater och maskiner ( t ex ett piano som både skapar musik och cocktails). En dag meddelar hans gode vän att han gått och blivit kär i en amerikansk kvinna. Colin utbrister, "denna vidriga känsla av tomhet" och vill också möta kärleken. Hans betjänt Nicholas tar honom med på en finare bjudning i de större salongerna...Ett ögonblick senare möter han Cloé (Tautou) och hans hjärta dansar...
De gifter sig och lever gott alla dagar...men tillvaron förändras när Cloé drabbas av en svårare sjukdom...

Det är en vacker, poetisk, högst egensinnig och lekfull film. Här finns skor som har eget liv, här finns råttor som lånade ur Askungen och Duke Ellington hyllas nästan från allra första stund. Kärlekshistorien är storslagen och flera scener skulle kunna vara tagna ur Gondrys tidigare MTV-videos som han gjorde med Björk och Daft Punk. Han är i kreativ högform. Han gör filmer för kreativa konstnärsintresserade själar eller människor med stor fantasi -  som dras till likasinnade. Han är ointresserad att behaga publiken. Han ställer med filmen frågor till oss åskådare: Har du barnasinnet kvar? Har du någon fantasi kvar? Det kanske retar upp en och annan...

Formen är nästan viktigare än innehållet, och det får nog flera att demonstrera och ilskna till. Men jag skulle säga att filmvärlden mår så mycket bättre med Michel Gondry än utan honom. Ser redan framemot nästa film av Michel Gondry.TA

SVTs K Special visade (26/9) mycket passande den fransk dokumentären, När jag blir stor vill jag bli skådis.  Detta under samma helg som Richard Linklaters Boyhood går upp på svenska biografer. En film där regissören har följt en och samma pojke växa upp under 12 år...


I den franska förtjusande dokumentären träffar vi flera barnskådespelare som man faktiskt sett i filmer som bland annat: Tomboy, (2011) Det vita banden (2009), Pojken med cykeln (2011), Polis (2011) 22 bullets (2010). De är alla franska barn och de har alla otrolig utstrålning. Det mest frapperande är deras väl valda ord och hur vältaliga dem är.

Fler framstår som "lillgamla", charmtrollet Jolhan Martin ser ut som en Marlon Brando på äldre dagar eller en Al Pacino som ligger i stolen under intervjun och är alldeles för bekväm med sig själv, reportern och kameran. Och det är just det. Flera av barnen uttrycker sin nyfikenhet och fascination för kameran.

Kanske lyser det mest i Fanie Zanini. Hennes kärlek till leken, det kreativa, fantasin och kamerans vidunderliga underverk, smittar av sig....

En del verkar haft det svårt. Victoire Thivisol berättar om hur hon redan som 5-åring vann pris för Bästa kvinnliga skådespelare i Venedig filmfestival. Hon närvarade inte under prisutdelningen. Publiken buade i missnöje för att ett barn fått utmärkelsen. Och länge levde hon med buropen som djupa sår....

Dem berättar om hur de gör när de spelar. Joseph Créarge (Polis) kloka ord förtjänas att nämnas;  "Tycker inte att man ska spela någon, man ska vara den."

"Jag levde mig väldigt mycket in i rollen" , säger Hugo Fernandes, och vi får se ett klipp från filmen Des Vents Contraires,  där hans karaktär kroknar av sorg, när hans pappa har avlidit. Stark scen, starkt skådespeleri.

17 åriga Jules Ritmanic berättar att efter hans tidiga film (Upp med händerna) inte fick några roller mer. Han var då 6 år gammal och stod på toppen av sin karriär. Nästan 10 år senare kämpar han för att komma tillbaka till filmbranschen.

De talar om hur det är att filma med stjärnor som Gerard Depardieu och Jean Reno. Reno lever med sin karaktär under hela inspelningen, han vill inte skoja eller umgås mellan tagningar. Bara själv, innesluten i rollen, berättar Max Baissette de Malgalvie.


Depardieu är "jättesnäll mot barn men mindre  snäll mot vuxna". Han skojar på ett sätt som "barn gillar", berättar Fanie Zanini.


Victoire Thivisol berättar om sin förskönade bild av filmbranschen, hon hade mellan 4-7 års ålder: "Det kändes som man tillhörde en familj. Det var mycket lek, många barn och många som tog hand om oss. Det var som ett kollo-läger."
Hon beskriver också den svåra motsättningen , hon nu står inför. Dels att finna barnet i sig själv och bryta sig loss från barndomen och bli vuxen (man måste ju ha någonstans att bo , skaffa mat och betala hyran i tid).

Skådespeleriet blir svårare när man blir äldre, säger Alice De Lencguescing, 20 år. Det har både att göra med kroppen och hur man ser sig på själv. Hon ser ung ut på bild och får många erbjudanden om att spela 14-åring. TA

I Barry Levinsons (Rainman) prisbelönade Bugsy (1991) ser vi Warren Beatty i titelrollen som gangstern och en av grundarna till det vi ser i dag som Las Vegas. Historien i sig saknar alltså inte relevans eller ens kan räknas vara ovidkommande. Det är alldeles rimligt att göra film på mannen, myten och om nu kan säga, legenden.


Och det är en medryckande inledningen. Ben Siegel som han egentligen heter, presenteras, han är kvinnoförförare av rang, och tvekar inte att fånga sitt "byte" redan under hissfärden. Familjefader som frågar om presenter och vinkar av hustrun och barnen vid tågstationen. Och röken far i ansiktet och han verkar ju sympatisk. Och ja, där närmar vi oss lite av filmen Bugsys problem. Saknar råheten, det skitiga och det otäcka som i Scorseses maffia-uppgörelser, i Barry Levinsons film är Warren Beattys gestaltning teknisk lysande, men lämnar ändå mycket i övrigt att önska.

Till och börja med ser han lite för bra ut. För det andra är min bild av Ben Siegel en yngre förmåga. Och för det tredje Beattys är mest "mysig" och det mesta är "småtrevligt". Sällan hettar det till, sällan blir det oberäkneligt, farligt och obehagligt. Ska man vara uppriktig är Warren Beattys inte rätt man för rollen. I några scener försöker han verkligen skrämma skiten ur oss (saknar De Niros tyngd och galenskap något som han delar med Christopher Walken, Dennis Hopper och Al Pacino) och motspelarna i filmen. I t ex en scen då han knackar på hos en känd operasångare. Han säger först att han hälsar på för att "visa respekt för operasångarens bejublade sångkonst". Men det visar sig bara vara ett svepskäl. Operasångaren nämner "smeknamnet" Bugsy (kryp på svenska). Inget illa menat. Men då blir Siegel rosenrasande. Och jag ser hur Beatty verkligen ger allt. Fysiskt skådespeleri.

Allt är ju jättesnyggt berättat och vi får feeling för tiden man vill berätta om. Musiken, kläderna, bilarna etc., Och det finns flera scener som inte går att motstå. T ex scenen som kommer efter att Siegel besöker en kamrat under en filminspelning i Drömfabriken. Det är då han träffar sin livs kärlek, skådespelerskan Virginia Hill (Anette Bening, utmärkt!). Deras repliker och hur de rör sig bort bland kulisser och scenskripta är en fantastiskt visuellt iögonfallande. Och visst det är ju en hygglig hyllning till Filmstjärnornas era, Drömfabrikens svunna glansdagar osv.


Men inget i en film som Bugsy sticker ut. Det är ett skickligt utfört hantverk, men historien lever inte vidare i mig när eftertexterna rullar. Sätter inte några djupa spår i mig. Det förblir en dussinfilm. Och trots Ennio Morricones gudomliga musik, och lysande biroller av Elliot Gould, Joe Mantegna, och Ben Kingsley. TA

Stärkande mästerverk!

Man tror sig ha sett det här flera gånger förut. Och det har man ju (vit medelklass par i kris). Man tror ju också att man vet hur allt ska bli. Och hur det ska kännas efteråt. När filmen är över. När historien är färdigberättad.

Men när filmen Rabbit holes (2010) eftertexter rullar och jag hör den finstämda gitarrmusiken och ser bilder av Nicole Kidman hålla Aron Eckhardts hand känner jag mig stärkt. Inspirerad. Igen. Bara som film kan göra med mig. Stärkt. Så himla stärkt.

Regissören John Cameron mitchell ger Nicole Kidman direktiv mellan tagningar för Rabbit hole

Med en film som John Cameron Mitchells (har gjort omtalade Shortbus från 2006) Rabbit hole påminns jag återigen om vad som utmärker en utomordentlig film och vad som får den att fullständigt blomstra och excellera i triumfer: skådespelare av yppersta klass (har Nicole Kidman, någonsin varit bättre? Hon blev också mycket förståeligt Oscarsnominerad för insatsen), här finns kemi, nerv, eld, blixt och gnistor mellan komplexa huvudrollsinnehavare. Kompositören Anton Sankos vackra, lågmälda akustiska gitarrmusik som sätter ton för hela historien. Lika framträdande som musiken är i Deer hunter (1978). Här finns också en drabbande berättelse som känns trovärdig, balanserad men också i all sorg hittar man tröst, hopp och oväntat - komik med distans. Varje scen i filmen är existensberättigad. Dialogen, Tempot, stämningen och tron på berättelsen får mig drömma om 70-talets Amerikanska storhetstid igen.

Paret Howie och Becca har förlorat sin son i en bilolycka. Det har gått 8 månader sedan tragedin. De tackar nej och åter nej till middagar med grannen.


De försöker gå i gruppterapi. Becca provoceras av samtalet med Gud som referens. Om nu Gud finns varför skapar han inte en till ängel? Han släcker ju bara en ängeln, utbrister hon frustrerat i gruppen. Hennes värld överväldigas av tyngd när hennes oroliga syster (Tammy Blanchard) visar sig vara gravid.

Becca tar kontakt med pojken Jason (Miles Teller) som körde på hennes son. Jason ritar serier och läser om parallella världar. Idéer om att du har massor av olika Jag ute i universum och i andra världar. Du söker något som är förlorat , men du finner det aldrig, du finner bara ett annat JAG. Tankar som verkar få Becca att röra på munnen...

Beccas mor (Dianne West, suverän!) vet vad dottern går igenom. Hon förlorade själv sonen Arthur i drogmissbruk. Hon berättar att sorgen, saknaden försvinner aldrig. Men det blir efter en period, mer uthärdligt, "som en sten i fickan". Och ibland glömmer du bort att du har den med dig.

Beccas make Howie spelar squash med bästa kompisen. Han går till jobbet. Han funderar på ett nytt barn med Becca. Kanske kan det få dem på "rätt spår igen"? Men Becca är inte redo. Hon förstår direkt när han försöker massera henne, ljus på bordet och Al Green sjunger i stereon, vart det barkar...
"Det där funkade bara på college" säger hon och ber honom sluta. Han gör det också och sätter händerna över huvudet...

Han fortsätter gå i gruppterapin utan Becca. Han finner tröst och gemenskap med en kvinnlig deltagare (Sandra Oh från Sideways). När han kommer hem till huset, letar han i varje rum efter Becca. Kommer han någonsin hitta tillbaka till henne igen? Kommer hon hitta honom igen?

De kör varsin bil , åt olika håll. De har egna agendor , de delar inte sorgen, utan sörjer på eget vis och i sin ensamhet....och skapar egna världar....men vad händer med Vi:et? Paret, Kärnfamiljen?


 Rabbit hole bygger på en pjäs av David Linsay-Abaire, han har också skrivit filmens manus. Linsay-Abaire ligger bakom manus till nyinspelningen av Poltergeist (1982). Remaken sägs ha premiär 2015. Och regisseras av  inte mindre än Sam Raimi. http://www.imdb.com/title/tt1029360/?ref_=nm_flmg_wr_1. TA

I dvd-utgåvan för  Alejandro Gonzalez Inarritus 21 gram (2004) ser jag dokumentären om inspelningen, 21 gram - fragments. Detta är en träffande titeln inte bara för bakom kulisserna men också för hela filmen och dess berättar formel. Det är slående hur filmen berättar om tre olika personers livsöde och hur de vävs samman, i just små ögonblick, och det är till en början inte helt okomplicerat. Det är långt ifrån sedvanligt kronologi. Från A till Ö. Här är det Ö och det kan vara F och det kan vara B lite av A och tillbaka till Ö.
Enligt den mexikanske regissören Inarritu själv kunde inte man berätta historien på ett annat sätt. Kritikern Roger Ebert ansåg att filmen hade tjänat på att berättas på ett mer "klassiskt" vis.

http://www.rogerebert.com/reviews/21-grams-2003

Kanske är det så. Men det är oavsett vad man tycker , intressant, en smula förvirrande samtidigt som det är fascinerande hur man på det här sättet sakta börja förstå och lära känna de tre olika karaktärerna: en kvinna (Naomi Watts) som förlorar sin man och döttrar i en bilolycka, en döende matematiker (Sean Penn) samt en ex-kriminell religiös aktiv (Bendicio Del toro). Och alla tre liven flätas samman. Det är skickligt gjort och ambitiöst. Skådespelarna som Ebert också påpekar åstadkommer underverk http://www.rogerebert.com/reviews/21-grams-2003.

Inarritu berättar att han varit besatt av funderingar och frågor kring Döden. Det är också en av de centrala teman i hans första amerikanska produktion. 21 gram är enligt honom också om svaga och starka människor, och förluster, kärlek, skuld, försoning och frigörelse. TA

Vargmåne

Allt åldras inte värdigt. Blir varse om det när jag ser om Mike Nichols Wolf (1994). Det är 20 år sedan den gick upp på svensk biografer. Bokförläggaren Will (Jack Nicholson) blir biten av en varg. Grovt hår börjar växa kring hans armar och händer. Han får överdrivet stark lukt och hörselsinne....

Det går inte riktigt att ta filmen på allvar och det är väl heller inte Nichols (Mandomsprovet) ambition. Han vill nog helst bara underhålla och göra en 90-tals homage till de skräck, varulv och vampyrfilmer som gjordes förr. Nicholson är ju som gjord för rollen, vem har mer djuriskt liv i blicken än honom?
Och flera scener är fortfarande om inte annat, smått underhållande och lustiga, när Nicholson får spela ut. Men det räcker inte. Det blir fantastiskt fånigt när han sedan ska flyga över murar.  Man undrar: är det Crouching tiger hidden dragon (2000) jag ser utan asiater?

Nicholsons romans med Michelle Pfieffer känns hjälplöst ovidkommande och framförallt  inte särskilt trovärdig. Åldersskillnaden är för stor och varför skulle dottern till Nicholsons chef (Christopher Plummer) på bokförlaget falla för honom? Men klichén "kvinnor faller för farliga män" får ju ännu en gång uppdagas...

James Spader har en mindre biroll och han har ju likt Ray Liotta "dömts" till en och samma roll under en hel karriär. Så fort vi ser dem, vet vi...people ain´t no good...

När filmen är över hamnar jag i svåra funderingar; var verkligen Wolf bra då den kom hösten/vintern 1994? Nöjesguiden gav den svalt betyg, minns jag vagt. Någonting har hänt. Se en film som Wolf i dag , i en tid , i en kontext där blockbusters med superhjältar och t ex Wolverine, så förbleknas den tämligen omgående. Någonting har hänt.

Wolf ger det du ser och föga mer. Jack Nicholson med stora tänder, han stånkar och hulkar och flyger över murar. I en film som X-men (2000) pågår flera intriger samtidigt och kvasi- filosofiska frågor ställs. Förstår att Nicholson kände sig oinspirerad under 90-talet. Det sägs att han då tappade entusiasm för film och skådespeleri. Det är på ett sätt förståeligt när man ser filmen Wolf. Han måste ha känt sig för gammal för den typen av roller. Filmaffischen är dock fortfarande vacker och pockar på min uppmärksamhet oavsett väder...

TA.

En del skådespelare gör en film eller roll och sedan är ingenting mera sig likt. Efter filmen eller rollen följer du  hens karriär nästan ohälsosamt slaviskt. Dan Stevens är mest bekant för stora massan med tv-serien Downton abbey (2010-). Han gjorde väldigt intryck på mig i mästerliga mini-serien Line of beauty (2006).

Serien skildrade 80-talets Storbritannien med AIDS, homosexualitet, hemligheter  och lögner i överklassen och politiken. Line of beauty var nästan lite för bra för vara sann. Serien var som en 00-talets motsvarighet till Brideshead revisited (1981). Det fanns klara likheter med karaktärerna, Nick Guest (Stevens) i Line of beauty med Charles Ryder (Jeremy Irons) i Brideshead hur de båda sveps in i en högre klass och social tillhörighet och svär evig lojalitet.
Känslan av överdådig dekadens, och jakten efter kickar, hedonism, frihet och frigörelse spökar i deras vänner, Bridsheads Sebastian Flyte (Anthony Andrews) och Line of beautys Cat Fedden (Hayley Atwell).

Men åter till Dan Stevens. Han är nu aktuell i actionthrillern The guest. Filmen har jämförts med Drive (2011). Dessvärre verkar inte The Guest få någon svensk biodistribution vid skrivande stund. Men man är bara glad att Dan Stevens karriär trummar på....TA

Måste erkänna att jag ser ohyggligt framemot Michael Marcimains (Call girl, Lasermannen och Upp till kamp) filmatisering av Klas Östergrens omtyckta roman Gentelman. Trailern är snygg och aviserar att Marcimain fortsätter undersöka om Sveriges kontroversiella 70-tal. Regissörens "stammisar" finns med i rollistan som David Dencik, Sverrir Gudnason och Ruth Vega Fernandez. Klas Östergren har skrivit filmens manus. Det har gjorts även en tv-serie version som kommer visas på SVT. Dags att läsa hans roman. Biopremiär blir det i december (imdb.com). Den otålige får vända sig till årets Stockholm Filmfestival som visar filmen.TA

Dubbelgångaren

BIO: THE DOUBLE

Drama/thriller/komedi
Storbritannien, 2013
Regi: Richard Ayoade
Manus: Richard Ayoade, efter roman av Fjodor Dostojevskij
Medverkande: Jesse Eisenberg, Mia Wasikowska, Wallace Shawn m fl.
Från 15 år
Längd: 93 min
Premiär: 19 september

Betyg: AT AT AT

Brittiske Ayoade skapade lite vågor som regissör för ett par år sedan med indie-dramat Submarine (2010), annars är han mest skådis, har synts i komedin Grannpatrullen (2012) jämsides Ben Stiller, Vince Vaughn & Jonah Hill och i tv-serien It-supporten (The It-crowd).

Med the double har han tagit sig an en av den djupe ryske klassiske författaren Dostojevskijs kanske minst kända verk, Dubbelgångaren från 1846. Jag har läst en del av Dojjan, som vissa kallar honom, men tycker att den här historien mer påminner om något som Franz Kafka skulle kunnat skriva.
Eisenberg är en färglös, timid man som jobbar på en fabrik i en obestämd tid på en obestämd plats, skulle kunna vara Öst-europa men också utspelas i en diffus retro-framtid i stil med Terry Gilliams Brazil.

Själv tänkte jag både på Roy Andersson och Aki Kaurismäki när jag såg den. Hörde ett uttryck, neo-noir, som passar in här. Filmens utseende, ton, färger och tempo är mer intressant än själva storyn, som är långt ifrån originell. Idén om en man som lever ett tråkigt inrutat, ensamt liv och som varje dag går till den helvetiskt trista och monotona arbetsplatsen och som en dag kommer till jobbet och möter en man som är en exakt kopia av honom själv, har filmats många gånger i olika konstellationer och sammanhang.

Men trots att namn som David Lynch, Gilliam, Kaurismäki, Andersson, George Orwell (1984) och Kafka snurrar runt i huvudet på en, så lyckas ändå Ayoade göra något eget av den här skruvade och bitvis mycket roliga film. En film som masar sig fram på ett nästan provocerande sätt och med de förhållandevis stora och kända namnen i huvudrollerna och att den kallas thriller kan den mycket väl dra till sig en publik som går in med helt andra förväntningar än vad filmen frammanar.

När jag såg den på en gratisvisning en kväll för några veckor sedan var det bevisligen många i publiken som gick ut från salongen klart förbryllade och en del var till och med nästan förbannade.

I ärlighetens namn ska jag erkänna att hade det inte varit för det suveräna skådespeleriet, främst av Eisenberg som gör en fenomenal insats, och för att filmen är fylld av små sköna detaljer, en härlig svart humor, finurlig som just en film av Kaurismäki eller Roy Andersson kan vara och att den känns väldigt originell i dessa tider, om det inte varit för detta så hade jag nog börjat skruva på också. Trots att filmen är kort, mycket kort i jämförelse med de flesta filmer av i dag.

Men jag gillade stämningen, den orwellska tonen och just det faktumet att man befinner sig en diffus, obestämd tid och plats och det blir till ett mardrömslikt kammarspel som skulle kunna vara en neo-realistisk kusin till Terry Gilliams mästerverk Brazil.

Så varför blir betyget bara en trea? Jo, filmen balanserar nära gränsen till pretto och passerar den ibland, fast samtidigt inte... Konstigt, jag vet, men det är en märklig film som är klart sevärd, trots att den ibland står och stampar lite väl trögt och man undrar vad själva grejen egentligen är?

Men jag hyllar tilltaget och utförandet och känner just nu att betyget ligger och touchar på en extra AT...

Göran.

Wesley Snipes och Woody Harelson i White men can´t jump (1992)

Läser med stort intresse om Wesley Snipes i filmmagasinet Empire (OwenWilliams artikel, s113-117, nummer 303). Skådespelaren har ju varit borta från rampljuset en längre period. Främsta förklaringen till detta är hans flykt från rättvisan.

Det visar sig att Blade-stjärnan dömdes till 3-årigt fängelsestraff efter att man funnit honom skyldig till skattebrott. Snipes greps i Johannesburg, Sydafrika under falskt pass. Mellan 2010 och 2013 tjänade han sitt fängelsestraff.  I april 2013 släpptes han från fängelset och fick sedan sitta i husarrest fram till slutet av juli, samma år.

     Snipes var ju i ropet under 90-talet. Mario van pebbles gjorde honom till stjärna med rollen som gangster i New Jack city (1991). Samarbeten gjordes med kompisen och regissören Spike Lee, baseboll och basketfilmer och en rad actionfilmer följde, en av hans mest ihågkomna roller är den Dennis Rodman inspirerade skurken Simon Phoniex i framtids-actionsfilmen Demolition man (1993).

Demolition man (1993)

One night stand (1997)

Höjdpunkten i karriären firade han i Mike Figgis underskattade drama One night stand (1997). Snipes vann pris för Bästa skådespelare i Venedig för insatsen. Med Blade-filmerna nådde han en yngre publik och i intervjun med Empire påpekar han att filmerna öppnade vägen för det vi ser i dag: superhjältefilmerna som kassavältare på biograferna världen över.

Ironiskt så blev det som gjorde honom mest framgångsrik också början på hans fall. Efter tredje filmen i serien, Blade Trinity (2004) stämde han filmbolaget (New line) för hållit honom borta från casting och den beslutsfattande processen rörande filmen , och för att förminskat hans antal scener i produktionen samt undanhållit delar av hans lön. Och 2006 började skatte-fusk-anklagelserna mot honom falla...TA  

DePalmas Oövervinnliga Däckexplosion

Filmljudskaparen Jack Terry (John Travolta) blir vittne till ett mord på en presidentkandidat. Han lyckas rädda  livet på Sally (Nancy Allen) som befinner sig i den bilen som beskjuts och far ner i sjön (med den döde kandidaten). Terry har händelsen inspelad på ljudband, och han är övertygad om vad som har hänt. Men polisen och samhället förnekar hans fakta , hans berättelse. Något mord har inte begåtts.... 

Regissören Brian De Palma hade en glänsande period ett tag i karriären, han tycktes omutbar. Före kultklassikern Scarface (1983) gjorde han denna mästerliga thriller Vittnet måste tystas (1981, mer känd för dess originaltitel Blow out, som direkt översatt betyder däckexplosion). Quentin Tarantino har utnämnt den till "Den bästa thriller som någonsin gjorts". John Travolta fick också rollen till Pulp fiction (1994) tack vare insatsen vi ser i DePalmas film.

Den är mörk, spännande, överraskande, snygg, tät, intelligent och för arvet av Hitchcock vidare - i rätt riktning. Det är en urtypisk DePalma produktion vad nu allt det innebär: film som medium och berättarformel hyllas i både innehåll och i form. Det blir ju extra tydligt när huvudpersonen och antihjälten Jack Terry är ljudskapare till slasher/skräckfilmer. Stillbilder nyttjar han och sätter ihop med ljudklipp och skapar rörlig film.

DePalmas utförande tillhör yppersta klass. När han var som bäst, frågan om någon kunde överträffa honom kreativt; i valet av musik, kameravinklar och övriga bildlösningar (se bara slutfinalen som utspelar sig under Liberation day och en jättelik vaktparad och folkfest,  livet hänger på en skör tråd samtidigt som fyrverkerier avlossas i oanade mängder) och glädjen att berätta en spännande historia.

Har aldrig förstått varför kritiker velat beskriva honom som "regissör med Hitchcock-komplex". Snarare hade han begåvningen, kompetensen och influensen som kunde föra Traditionen vidare. Uppdatera skräckmästarens konst , stjäla och utveckla och göra något eget av den.


Våldet är obehagligt och rått och inte sällan riktat mot kvinnor i hans filmer. Det är främsta skälet till varför regissören fått utstå mängder av anklagelsen. Inte minst att han skulle vara "kvinnofientlig" och göra "kvinnofientliga filmer". Men det säger nog mer om dåtida värderingar och samhällsklimat än Brian DePalma. Ibland hamnar populärkulturen olyckligt in i fel sammanhang. En syndabock måste tydligen alltid utkoras...

När man ser Vittnet måste tystas påminns man också om något som har gått förlorat. Slutfinalen är så dramatisk och så långt ifrån ett lyckligt slut som man bara kan komma (lyckliga slut har heller aldrig varit DePalmas melodi i sitt filmskapande). Bilden av Jack Terry förändras , eftersom allt blir ödesdigert för honom, men mina sympatier för honom dör inte. Slutet väcker känslor och funderingar. Ser Jack Terry framför mig, hör Pino Donaggios vemodiga piano med syntar (har faktiskt en del likheter med Scarfaces avslutande musik av Giorgio Moroder) som gråter och man tänker; det var inte så här det skulle ha slutat för en sådan som Jack Terry. Men det hände ändå. Vill så gärna tro att Vittnet måste tystas var en film som folk diskuterade (precis som Hitchcocks Psycho eller Vertigo) när den visades på biograferna. Filmen gjorde intryck på folk, den fick betydelse och skakade om. Folk tog med sig känslorna och pratade om filmen på fikarasten på jobbet osv. När filmen visades på tv , eventuellt i mitten av 80-talet (då Sverige fortfarande bara hades statlig tv) kunde grannar tala om filmen "som gick i går". Film fick plats i folkets minne. Film fick en naturlig del av folks alldagliga samtal. Man delade upplevelsen på ett annat sätt än vad man gör idag. Men jag vet inte. TV-serierna som svenne laddar ner är kanske dagens motsvarighet. Breaking bad blir lika självklar ingrediens i samtalet som Vädret. TA