Ser om Natural born killers (1994) och måste säga att den är faktiskt i min värld betydligt intressantare nu, än när jag såg den senast, för drygt 20 år sedan (jag var för ung för och förstå filmens symbolik och budskap).

Det är långtifrån ett mästerverk , men Oliver Stone har ju alltid förmågan och fascinera med sina filmer, här med hjälp av Quentin Tarantino, vars idé ligger som grund till filmens manus, som Stone sedan skrev.

Filmen var före sin tid eller kanske i takt med sin tid , gällande dess vålds och mediesatir. Unga paret Micky (Woody Harelson) och Mallory Knox (Juliette Lewis) blir genom medierna rockstjärnor och hjältar, det till trots, att det mördar i stort sett allt som kommer före deras väg....

En uppblåst kriminal reporter, Wayne Gale, (Robert Downey Jr) följer mördar-paret intensivt och ger dem  mycket publicitet i programmet American´s assassin´s ("Amerikas galningar").

Deras vägar korsas när paret åker fast , efter att kriminaldetektiven Jack Scagnetti (Tom Sizemore) lyckats gripa Micky och Mallory efter en blodig uppgörelse utanför ett neongrönt apotek....

Vem är galnast? Mördarna själva eller reportern som säljer "skräck"? Vem är galnast doktorn som skapar Frankstein eller monstret själv? Och hur är det med dem ska beskydda oss, polisen? Är dem inte kanske inte till och med värre än psykopaterna?
Och hur är det ställt egentligen med fängelsedirektören och fängelsepersonalen? Är dem verkligen så mycket friskare än dem intagna?

Det finns en scen som gestaltar hur polisen Scagnetti vägleds genom fängelset av direktören McClusky (Tommy Lee Jones). De talar enbart om varandras storhet och bryr sig inte om när fångar, en och en kommer fram och ber om hjälp. Här verkar det bara finnas djur runt omkring, om man ska tolka Scagnetti och McClusky åsikter och cyniska världsbild...

 
Föds vi onda eller formas vi till ondska?
Reportern Gale övertygar Micky att göra en intervju med honom där de diskuterar liknande frågor. När reportern väljer och "peta" i Mickys barndom och uppväxt ligger alltid våldet nära. Hans uppväxt vill han helst slippa vidröra. Det är för plågsamt , och hela filmens klipp då en drake spyr ut sin pest över Micky och Mallory eller jagar dem med sin tunga , illustrerar det stora såret, den monumentala smärtan som de båda delar och känner från sin barndom och trasiga uppväxt.

Micky talar om demonen i honom, och demonen som finns i alla oss. Det är bara kärlek som kan  bota honom ifrån mörkrets krafter. Göra honom kvitt med Demonen.

Och han har ju funnit kärleken i och med Mallory....

Innan paret grips av polis hamnar dem ute någonstans i öknen. De finner en indian med andliga kvalitéer. Han ser rätt tidigt demonerna i dem. Och han gör vad han kan för och driva ut dem mörka krafterna i ungdomarna. Han bjuder dem på mat och han ser ner i elden och kastar blicken mot skyn. Hans aktioner slutar dock i tragedi.....

Det här är en film som rymmer mycket, när den kom i mitten av 90-tal var den minst sagt omtalad, mycket på grund av våldsamheterna. Här har dock våldet en poäng, eftersom det är en satir över hur medierna säljer och försörjer sig på just våld och bestialiska inslag. Mördare, psykopater görs till rockstjärnor och hyllas runt hela världen.

I filmen pendlar det mellan svart vitt och färg foto , mellan något som liknar serietidnings berättelse eller manga och sit-com. Och det senare används när man försöker skildra Mallorys tragiska uppväxt med en fader som förgriper sig på henne. Och där ser vi familjen vid ett matbord och en fader som är eländig på alla sätt och vis och vinner publikens skratt. Och jag undrar varför Oliver Stone just valt att berätta det på detta surrealistiska vis och märkliga sätt?

Det finns säkerligen en tanke bakom denna typ av febriga, förvirrande dramaturgi, och i synnerhet i valet av skådespelare, komikern Rodney Dangerfield (en sorts amerikansk vulgär version av Benny Hill). Kanske vill Oliver Stone säga att ingen tog Mallorys traumatiserande uppväxt på allvar?

 

Rachel McAdams!

Högaktuella Rachel McAdams kan snart ses i Oscarsnominerade journalistrullen Spotlight mot bland andra Michel Keaton, och bara under 2015 har hon kunnat ses i säsong 2 av True detective, i boxningsfilmen Southpaw mot Jake Gyllenhaal och i Cameron Crowes romantiska komedi Alaho tillsammans med Bradley Cooper och Emma Stone.

McAdams, född 1978, lirade mot Noomi Rapace i Brian DePalmas senaste rulle Passion (2012), en inte helt oäven thriller även om den var ganska långt ifrån DePalmas allra bästa verk, som Scarface, Vittnet måste tystas, Carlito's way, I nattens mörker och De Omutbara. Kanske mest känd för de allra flesta för sin roll i Sherlock Holmes-filmerna mot Robert Downey Jr (och där hon åter igen lirade mot Rapace i Sherlock-filmen nr 2 från 2011) och Woody Allen-komedin Midnatt i Paris, också 2011.

Ser om en litet bortglömd favorit med McAdams från 2005 när hon var en up and coming-star, en thriller i regi av den numera bortgångne skräckfilmsmästaren Wes Craven. Filmen Red Eye är en liten pärla, en ganska kort men icke desto mindre rafflande och effektivt berättad thriller om en kvinna (McAdams) som på ett sent flyg (ett Red Eye) blir kidnappad av en främling, spelad av Cillian Murphy, som hotar med att hennes pappa kommer dödas om hon inte gör som han och hans uppdragsgivare säger.
Väldigt simpel och rakt berättad historia, som ändå visar på att det enkla är det svåraste som finns att få det spännande och bra och Wes Craven hade många strängar på sin lya, han var inte bara suverän på skräck, han kunde verkligen själva hantverket som film är och visste hur man berättade en historia på ett bra och underhållande sätt utan några döda punkter.

Red Eye är mer Hitchcock än skräck, och visar bara på att en bra regissör inte är begränsad till sin mest kända genre utan kan göra Bra Film, och, inte minst, att man redan här förstod att i Rachel McAdams fanns det en blivande stjärna, en skådis vars talang och utstrålning skulle kunna bli hur bra och stor som helst.

Rachel McAdams har alltid, ända sedan jag såg Red Eye första gången, varit en favorit och vem kan motstå en skådis som både ser förtjusande ut och kan spela övertygande i både komedier, dramer, action och skräck?

GS.

Spionernas bro

BIO
SPIONERNAS BRO
(The Bridge of Spies)
Spiondrama, USA, 2015
Sverigepremiär 27/11 2015

Regi: Steven Spielberg
Manus: Joel & Ethan Coen
Medverkande: Tom Hanks, Mark Rylance, Amy Ryan, Alan Alda med flera.
Längd: 2 tim 21 min

Betyg: AT AT AT

Man kan säga mycket om Steven Spielberg men att han är oförutsägbar och genrebrytande skulle väl vara att ljuga. Däremot är han en sjuhelsikes berättare och en väldigt stabil sådan, han kan sitt hantverk utan och innan och vet, så att säga, hur en slipsten ska dras.
Spionernas bro utspelas under kalla kriget under den senare delen av 1950-talet och är inspirerad av verkliga händelser. Hanks spelar advokaten James Donovan som fick i uppdrag att försvara den sovjetiske spionen Rudolf Abel. Det var nervöst mellan öst och väst och många fruktade ett nytt krig. Donovan, i egenskap av att försvara Abel, blev en hatad person.

 Spionernas bro är ett solitt och sevärt hantverk som befäster Spielberg som en rutinerad och väloljad hantverkare av hög klass men som på senare år börjat gå lite på autopilot. Mannen har gjort ett gäng magiska filmer och har en mycket hög lägstanivå.
Spionernas bro är aldrig tråkig, faktum är att man i stort sett under den ganska långa speltiden sitter på spänn och dras med i denna snygga och proffsigt gjorda spionhistoria.

Mark Rylance och Tom Hanks i Spionernas bro.

Hanks är en bra skådis, inget snack om den saken, och gör som vanligt ett kompetent jobb, men vore det inte för Rylance och Ryan, som sätter lite färg och fart på det hela, skulle filmen bli bra mycket fattigare.
Och på något vis känns det tryggt med Hanks, man vet att han kommer klara sig. Han är filmens ankare, filmens fyrbåk som står för mänsklighet, värme och trygghet. Och pålitlighet. Och det är ju inte att förakta varken i verkligheten eller på film.

Hanks och Amy Ryan.

Spielberg har fortfarande ett lika stort hjärta som när han gjorde Jakten på den försvunna skatten eller E.T. men barnet i honom försvinner mer och mer och filmerna är fortfarande sevärda och underhållande men inte lika magiska eller hänförande.
Dock räcker hans gedigna och talangfulla filmskapande långt även på äldre dagar och en Spielberg-film är fortfarande bättre än mycket annat från Hollywood.
Spionernas bro är ett genuint, hederligt och spännande hantverk av det lite gammaldags slaget.

GS.

The Revenant

BIO
THE REVENANT
Premiär 29 januari
Äventyr, action, drama.

Regi & manus: Alejandro Gonzáles Inárritu
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Will Poulter, Domhnall Gleeson med flera.
Från 15 år
2 timmar 36 minuter
Betyg: AT AT AT AT

Regissören till bland andra Babel och förra årets monstersuccé Birdman, som tog hem 4 Oscars förra året, slår nu till med ett verklighetsbaserat drama som utspelas i den outforskade amerikanska vildmarken under nybyggarperioden i USA runt 1820-talet. DiCaprio spelar Hugo Glass, en slags vägvisare och jägare som under en expedition med ett gäng pälsjägare hamnar i ett bakhåll med indianer och tvingas fly hals över huvud. Glass ger sig av på en jakt ensam och stöter på en björn som i något som måste vara den mest realistiska fighting-scen som gjorts mellan en människa och en grizzlybjörn. Mer död än levande överges Glass så småningom av de i expeditionen som lämnats kvar för att ta hand om honom tills hjälp kommer. Och efter en annan händelse i samband med detta, blir resten av filmen en fruktansvärt tuff kamp för att försöka överleva i den oförsonliga naturen under vidriga förhållanden.
Överleva med ett enda mål i sikte: hämnd på den som rånade honom på allt som var värt att leva för.

The Revenant är i stort en tour de force för DiCaprio. En one man show, även om Tom Hardy och Gleeson gör stora avtryck så är den här filmen Leos och Oscarsstatyetten som han är nominerad för (bästa huvudroll) är i stort sett redan i hans händer. Och det förtjänar han verkligen. DiCaprio har själv sagt att den här rollen var den tuffaste han gjort och i stora delar av filmen måste han agera utan att prata då slagsmålet med björnen förstört hans stämband. Mycket grymtande blir det, men aldrig fånigt utan DiCaprio levererar stor skådiskonst med hela sin kropp och fysisk.

Att filmen spelades in under svåra förutsättningar märks verkligen. Nästan hela filmen är inspelad på plats och väderförhållandena var de värsta tänkbara med snöstormar, enorm kyla och rått och kallt regn i ett ogästvänligt, kargt landskap.

Det är en brutal och stundtals nästan outhärdligt jobbig film att se. De umbäranden som Glass tvingades till är så realistiskt skildrat att man nästan mår fysiskt dåligt.

Samtidigt lyfts filmen av ett imponerande regijobb och ett foto som är svindlande vackert. Fotografen, som är densamme som jobbade med Inarritu på Birdman och som även fotade Gravity, Emmanuel Lubezki skapar poesi och gåshud med sina bilder som verkligen ger filmen en mästerlig skärpa och skönhet mitt i allt det skoningslösa och råa.
Det majestätiska och fina soundtracket av Carsten Nicolai och Ryuichi Sakamoto förhöjer också totalupplevelsen ytterligare ett snäpp.

The Revenant är en grym och imponerande äventyrshistoria som visar upp hur mycket en människa kan utstå i sin kamp för att överleva i en omgivning som gör allt för att det i stort ska vara omöjligt. Och DiCaprio gör sitt livs roll.

GS.

Framgångens pris

Flera av oss har väl imponerats av av Aftonbladets Star Wars-bibel. Många av oss känner redan säkert till historien, myterna och anekdoterna kring filmerna och i synnerhet inspelningarna. Men det är ändå ett gediget journalistiskt jobb. Jag blir berörd av läsningen av Martin Petersons tex om  Marcia Lucas ("Hon var hjärtat och värmen i filmerna"), George Lucas hustru (s.109-111).

Jag lär mig att hon var en duktig och ansedd klippare och låg bakom filmer som Taxidriver (1976). Och hon har även avgörande del i Star Wars skapelse. Det är dock smått sorgligt och följa henne och George havererade äktenskap.

Marcia Lucas vann en Oscar ihop med Paul Hirsch och Richard Crew för Bästa Klippning till filmen Stjärnornas krig (1977). Idag tycks hon vara bortglömd från den bedriften....

Hon träffade George Lucas 1968  då de båda blev anställda av filmklipparen Verna Fields. De blev vänner och fattade tycke för varandra. De delade filmintresset och filmdrömmar.  1969 gifte dem sig och köpte ett litet hus i Marin County (som senare skulle bli Skywalker ranch).

Marcia hjälpte George och klippa hans första film THX (1971). Filmen floppade och gjorde att paret fick sedans svårt med jobb under en period.

Francis Ford Coppola involverade paret i produktionen av Gudfadern (1972) och efter det lossnade det lite. Marcia fick jobb och George lade all sin tid på projektet som sedan skulle utmynna i Sista natten med gänget (1973).

Marcia var en av få som trodde på hans projekt , och hon låg bakom filmens klippning. Filmen blev ett genombrott för dem båda. Marcia erbjöds och klippa Alice bor inte längre och George satsade allt på en rymdsaga...

Paret började leva skilda liv. George hade svårt och finna finansiärer till sitt rymdäventyr medan Marcia gick från klarhet till klarhet. Hon BAFTA-nominerades för Taxi driver och framtiden såg mer än lovande ut för henne.

Hon ligger i högsta grad bakom Star Wars filmerna. Hon stuvade om scener, klippte bort och lade om. Hon saknade spänning i filmerna och försökte själv ändra på det, vilket hon även lyckades med.

Scorseses New York new york (1977) blev nästa uppdrag för henne. Under en period jobbade paret Lucas sås mycket, så dem glömde att en av deras filmer fick premiär. Star wars blev en gigantisk framgång. Det väckte förväntningar och än fler drömmar.

Marcia hoppades nu på familj , medan George såg kanske mest hur hans rymdsaga kunde utvecklas ytterligare och bli den franchise, han så länge fantiserat om.

Paret försökte skaffa barn, men efter flera försök, fick de veta att dem inte kunde. Adoption skulle inte vara aktuellt förrän flera år.
Marcia fick sedan se sin man falla isär i samband med den krävande inspelningen av Rymdimperiet slår tillbaka (1980). Han skulle växa till en filmindustri pamp och med tiden skulle hon mer och mer bli bara  "en kollega" till honom.

Inget blev som dem hade lovat varann efter Stjärnornas krig (1977). George jobbade oavbrutet och var själv missnöjd med situationen. Han skulle bara bli klar med tredje filmen Jedins återkomst (1983) sen skulle han ägna allt åt familjen. Detta gör att han rekryterar producent, regissör och manusförfattare till den tredje filmen.

1981 adopterar han och Marcia en dotter.  Men ganska snart återvänder George i gamla vanor. Jobb, jobb och jobb.
Samtidigt pågår arbetet med parets stora gård , Skywalker ranch, Marcia har sedan några år tillbaka lämnat karriären och är hemma med parets barn och ser över bygget av gården. Hon har dock sikte på och bli inredare.

Hon blir förälskad i konstnären Tom Rodrigues som jobbar med ranchen. 1983 ansöker paret Lucas om skilsmässa. Jedins återkomst blir hennes sista jobb som klippare.

Marcia flyttar efter skilsmässan till San Fransisco ihop med Rodrigues, de får sedan en dotter.
Skywalker ranch är nu färdig och även rymdsagans tredje del ; Jedins återomst. Men George Lucas står nu ensam.....
TA

Kom och tänka på den här filmen, Hjältarnas karavan - Ewokernas återkomst(1985). En fristående fortsättning av Star wars sagan med ewokerna som bärande länk. Vore fantastiskt roligt och få se om den, då jag inte sett filmen sedan det begav sig. Noterar att George Lucas var involverad i storyn...TA

Det smärtar lite grann när jag tänker efter och sneglar på denna filmposter. En gång ägde jag denna i hårt papp format. En gång hängde den i mitt pojkrum och det var som den skulle hänga där på väggen för all evighet.
Jedins Återkomst, Return of jedi (1983).
Men saker förändrades.
Min fascination för Star wars sagan tog ledigt och försvann omedelbart, då tonåren blåste förbi och andra saker tog över. När filmerna släpptes på nytt 1997 i så kallade directors cut versioner, då var jag nästan 20 år, och jag var inte intresserad längre. Visst, filmerna var kvar i mitt hjärta, men affischen av Jedins återkomst prydde inte längre pojkrummets väggar.

Och sedan kom en tid då jag gjorde mig av med grejor. Gamla filmtidningar, posters skulle försvinna, och betraktas nu som "skräp". Och det smärtar, när jag tänker efter vad jag  gjorde och i synnerhet mot mig själv.

I denna städning , slängde jag Jedins återkomst tillsammans med andra filmposters som Cobra (1987), Hot shots (1991), Älskling jag krympte barnen (1989), Titta han snackar (1990), Cape fear (1991) och Robin Hood - prince of thieves (1991).

När jag skickade Jedins i soporna tänkte jag aldrig på vad jag skulle känna i framtiden. Det fanns inte i tankarna eller i mitt medvetande att jag någon gång längre fram skulle hysa stor saknad av den affischen. Vet inte riktigt vad man kan jämföra med.
Affischen var nästan av samma dignitet eller unik som en skål eller porslinsdel man ärvt av någon nära släkting. Det tar ibland tid och lära sig uppskatta föremål.  Så här i backspegeln önskade jag att jag hade lugnat mig. Önskade också att jag nöjt mig med och ta ner Jedins från pojkrummets väggar och förvarat den i källaren (eller i lämpligt förråd).

Jedins Återkomst postern är en tavla , ett spirande konstverk. Illustrationerna är ytterst lik filmens karaktärer och bilden rymmer en talande sammanfattning och dramatik över finalkapitlets innehåll. Bättre affisch / poster är svår och finna. Det är också intressant hur allt är placerat och vad som tas med ; ewokerna, Luke Skywalker i svart dräkt framför en stor och bred Darth Vader, Lando Calrissian som pilot för Han Solos skepp Falken, Dödsstjärnan och slutligen Leila fängslad hos Jabba the hutt och hans fruktade lakejer.

Inledningen i filmen är fortfarande ganska rafflande och underhållande. Prinsessan Leia försöker  rädda nedfryste Han Solo och hon säger "Someone who loves you".... Det är filmmagi. Och själva fritagningen är spännande och välgjord och Leias uppbrott och revansch mot slem-klumpen Jabba the hutt är minst lika stark som säg andra feministiska filmscener i filmhistorien ( tex Patricia Arquette i True romance), då kvinnor ger igen mot sina plågoandar. Man kan ha synpunkter på ewokerna och tycka att det är "Gummi björnarna", för gulligt och så vidare. Men jag ser mest en variation och obotlig tilltalande lekfullhet i George Lucas fantasy värld. Och däri ligger ju charmen , då föregångaren Rymdimperiet (1989) utmärkte sig med vintern-landskapen på planeten Hoth så befinner sig Jedins på månen , Endor som består av en skog i samma anda som Sherwood-skogen i Robin Hood sagan. Ewokerna blir dem fredlösa , en sorts gerillarörelse i traditionell mening som lyfter striden mot Darth Vader till en ny nivå.

Filmens stora nummer och höjdpunkten är annars Luke Skywalkers "upptäckt" över sitt släktband och familjetillhörig med fienden själv. Han söker upp sin far, Darth Vader och vill försöka övertyga honom och komma över till "den goda sidan". Han hoppas att det finns något gott kvar i fadern.
Och det där någonstans når hela serien sina verkliga kulmen, vi ser hur krigen byggts upp mellan far och son, och om Kraften och Den mörka sidan. Och vi ser hur först Vader försökte övervinna sin son till mörka sidan , och nu försöker sonen "rädda" pappan och sig själv.
Det är något djupt rörande i det här.
Att den förlorade sonen, och den grymme fadern förenas och försonas och hur de sluter fred och försöker "rädda sig själva"... Tiden är dock knapp och ondskans makter är svåra. Hur ska det gå?

Det är fortfarande majestätiskt och bevittna Jedins återkomst och slutfinalen, och se hur Darth Vader be sin son och ta av honom hjälmen. Det är mäktigt och ser hur masken, hjälmen bränns upp och Luke Skywalker sörjer sin faders död och så småningom talar ut med sin syster, Leia, och ser Obi wan och Anakin Skywalkers uppenbarelser , samtidigt som freden i galaxen firas.....
TA

Härom dagen började jag bara tänka på henne , utan någon som helst anknytning. Läste bara hennes namn. Helena Bergström. Och sedan såg jag henne överallt och hon fanns i mig under nästan en hel dag....

Gud vet att jag har verkligen inte varit särskilt fascinerad av henne. Däremot har hon figurerat i mitt liv från och till.

1939 var ju en storfilm åtminstone för sin tid (1989) ur svenska mått och där någonstans fick Helena Bergström sitt genombrott. Filmen som sådan minns jag inte särskilt väl, det var väl en del fina Stockholmsbilder och titta på, men mest om jag ska var ärlig, hör jag Orups komposition Min arm omkring din hals med Zemya Hamilton klinga förbi ljudbandet....

1990 kom filmen Black jack, det första samarbetet mellan henne och maken Colin Nutley. Det var en film som jag tog till mig och vurmade över i många år. Det var något Nutley fångade där, små-stadslivet, skvallret, by-gemenskapen som tenderade bli mer en social kontroll än omsorg, men framförallt var det då en nyttig etnologisk utifrån blick av dansbands-Sverige. Även om det var Reine Brynolfsson som fullständigt briljerade i en oförglömlig biroll (Corinna, Corinna) gjorde Helena Bergström en övertygad rollinsats i huvudrollen.

Allt detta har man liksom glömt bort, efter år och flera år då Helena Bergström gjort film efter film med Colin Nutley. Filmer som sågats och förlöjligas av diverse kritiker. Det gick "så långt" att hon tog sin man och sig själv i försvar och bad "alla sluta" klaga på deras filmskapande.

Det jag undrade härom dagen vad var det som egentligen hände? När blev Sverige mätta på Colin Nutley och Helena Bergström? Och hur kommer det sig att kulturkritiker och journalister jagade dem ett tag?

Det är ju inte konstigt att Helena Bergström ledsnade och sa i från. Det jag inte riktigt blir klok över är varför paret "förföljdes" och skulle till varje pris "sänkas" i media. Var deras filmer så mycket sämre än mycket annat? Och varför upprördes så många att ett äkta par gjorde film efter film ihop?
Får inte man och hustru jobba på samma arbetsplats?

Om vi går tillbaka till året 1992, så är ju både Helena Bergström och Colin Nutley  älskade i film-Sverige. Deras film Änglagård (1992) slår underifrån och blir en publikjätte. Paret blir folkliga och Sverige har ju fått en ny landorts-skildring, och en Bad-jävlar (1971) för sin tid.
Några år senare kommer uppföljaren Änglagård - andra sommaren (1994) och julen har sin givna publikdragare till biograferna.

Jag vet inte när det hela började. Men jag är ganska säker att allt gick mycket fort. Det talades om att Helena Bergström gjorde "samma roll" och varje Colin Nutley film "såg precis likadan ut". Helena i huvudrollen, och i filmen skulle hon gråta och i några scener skulle vi se henne naken.
Det blev en kliché, en garanti, en upprepning som hela tiden infriades och som tydligen retade inte bara en person, utan flera.
Men var detta så farligt? Var det detta som fick elden och stiga?
Nej , jag vet inte.
Colin Nutley "peakade" verkligen med Änglagård filmerna, och det gjorde väl kanske också Helena Bergström.  Vad som sedan följde var  visserligen filmer, habila produktioner men långtifrån liknande träffsäkerhet, humoristiska ton och starka karaktärsgalleri som presenterades i Änglagård (1992). Och någon gång ska vi väl kanske komma underfund med vad som hände med Helena Bergström och Colin Nutley och varför så mycket ilska och klagomål riktades just mot dem. Orättvist är det hur som helst , hur mycket vi vrider och vänder på det.
TA

Fin artikel av Maria Hagström i Situation Stockholms # 220 (december) om Pernilla August.
http://www.situationsthlm.se/tidningsarkiv

Hon regisserar den kommande Hjalmar söderberg filmatisering Den allvarsamma leken. Hon ser på sin andra långfilm som regissör likt en person som väntar ett barn med flera funderingar. Hur ska det gå? Och vem ska det bli?
Intressanta tankar från August om hur Stockholm och Gamla stan har förändrats genom åren och inte inte minst om regissörs-rollen och ledarskap: "Jag tror man kan leda på andra sätt, man behöver inte vara en envåldshärskare. Men det är svårt att gå in som ledare när man alltid har blivit ledd själv"....

En roll som hon gjorde för en herrans massa år sedan, men som tycks fortfarande vara märkvärdigt närvarande. Det är hennes roll som Anakin (Darth Vaders) Skywalkers mamma i Stars wars filmen , Det svarta hotet (1999). Om det säger hon att det är en smula egendomligt, eftersom den" rollen handlade mest om 20 dagars arbete och så får det vara med resten av livet. Det är ett fint minne"....

Något av det roligaste som finns är ju och tjuvlyssna på andra medresenärer i tunnelbanan.
Härom kvällen kastas jag in mitt i en konversation mellan två unga män i Lennon bågar och lustig skägg-växt.
Den ene förklarar för den andra Sinnes ro bönen:
"Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden".  
Och sedan fortsätter han och säger: Det är väl något Keanu Reeves borde ha tänkt på efter han gjort Point break (1991)"....

Sällan har väl jag delat utrymme med några medresenärer och så gärna velat fråga dem om vad deras samtal handlade om. Och vad dem menade.
Gillade dem inte Point break?
Kan det vara så?
TA

Intressant och lärorik artikel, "Den sjunde stjärnan" om den bortglömda svenska Hollywoodstjärnan Nils Asther av Tomas Dur Fläckman i kulturmagasinet VIs oktober nummer (2015, s.67-70). http://www.vi-tidningen.se/tidningen-vi-nr-102015/

 Ska erkänna att undertecknad inte kände till Asther före läsningen av Fläckmans utsökta text.

Han skriver om walk of fame, promenadstråket i Hollywood som utgörs av kända namn , förevigade längs med marken. Här finns nämligen sju svenskar, Greta Garbo, Ingrid Bergman är väl dem kanske mest kända av dem alla (Anna Q Nilsson, Mauritz Stiller , Signe Hasso, Ann-Marget och Nils Asther). Och frågan är om inte just Nils Asther är den minst kända av dem alla?

En 19-årig Asther upptäcks tidigt i Stockholm av regissören Mauritz Stiller och får sedan debutera i hans film Vingarne (1916). Han blir vän med Greta Gustafsson (som senare fick namnet Garbo) på Dramaten. Asther sägs ha friat flera gånger till henne, men alla gånger fått nobben av henne. De blir ändock vänner och de gör två filmer tillsammans (bilden ovan är från The Single standard från 1929).

Asther i The bitter tea of general yean från 1933 mot Barbara Stanwyck

1927 januari reser Asther med fartyg mot Drömfabriken , USA och Hollywood. I sin ficka vilar ett mäktigt kontrakt med filmbolaget United artists. Men livet i Drömfabriken blir långa stunder av sysslolöshet. I perioder har han arbete , hamnar fast i en "skräddarsydd" roll som charmören , exotisk prins.
Men med tiden blir han alltmer olycklig och less på Drömfabriken. Det görs mest skräp, säger Asther. På 50-talet tar också pengarna slut och han tvingas flytta tillbaka till Sverige. Han återvänder till sitt gamla hemlandet , men till ingenting. Ingen familj, inga släktingar. Det råder bara tomhet. Han tar upp sina konstnärs drömmar igen och börjar måla. Men han sägs vara deprimerad och "förstörd" av livet i Hollywood. Och det finns mycket vrede och raseri inombords. 1965 träffar VI honom i en lägenhet i Farsta.....
TA

Läser Göran Greiders förtjusande bok Städerna som minns Joe Hill , en svensk-amerikansk historia (Albert Bonniers förlag). Detta får mig och erinra Bo Widerbergs påkostade film Joe Hill (1971) om ikonen. Och jag blir minst sagt plötsligt angelägen om och få se Widerbergs film med Thommy Berggren i huvudrollen.
Greider skriver också kort om filmen, Det är ju ökänt att filmen Joe Hill präglades av konflikter och problem, Inspelningen drog ut på tiden och spelades både in i USA och i Sverige. Bo Widerberg bråkade med amerikanska bolaget Paramount. Joe Hill var på sin tid, den dyraste filmen hittills i svensk filmhistoria.
Filmen utmynnade dock i en rejäl publikflopp. Greider kallar filmen för "ett slags mästerligt misslyckande". Han kan uppskatta hur Widerberg fångat vissa miljöer (New Yorks slum), men i slutändan minns man mest en film som  "faller samman" och inte har särskilt mycket och göra med dem verkliga förhållandena om Joe Hill. Widerberg har valt och betona , enligt Greider den romantiska myten om Joe Hill (s.148-149), men dessvärre ingen fördjupande bild av svensk-emigrantens öde,
TA  

På tunnelbanan på väg hem mot förorten. Jag delar utrymme med några tonårsflickor. Har du hört om han, skådespelaren som dog? frågar dem varandra.
De kollar genast sina mobiler.
Alan, vad hette han? funderar en av tjejerna. Hennes kompis gissar: Alan Hitchock?
Nej, Alan, gud va hette han! fortsätter tjejen.

Vilka filmer gjorde han då? frågar kompisen....
Han var med sådana där Harry Potter filmer, säger tjejen. Han dog av cancer.
Vad för sorts cancer?, frågar kompisen. Det kollar igen på sina mobiler och tåget stannar vid en ny station.....
TA

Snö, kyla och kamp för överlevnad.

Brrr...!

När kylan smäller till och det är mörkt från morgon till kväll och det är snöblask och allmänt ruggigt och kymigt så kanske inte filmer med samma klimat är det som lockar mest... Men samtidigt... att sitta uppkurad i en skön soffa, kanske med ett täcke eller en filt och lite tända ljus och snegla på snöstormen utanför och sätta in en schysst rulle i spelaren och känna att hur jävligt det än är utomhus och i den där filmen man kollar på, så har du det rätt bra och skönt och det blir lite som att se en skräckfilm och veta att du är safe och trygg.

Nu när kölden och snön börjar omhulda oss svenskar så tyckte jag att en liten lista över sevärda "snö"-filmer kunde vara på sin plats men först lite om två aktuella storfilmer som både har en del gemensamt förutom att folk håller på och förfryser i dem.

Jackson, Leigh & Kurtan.

Quentin Tarantinos iskalla western The Hateful Eight utspelas några år efter det amerikanska inbördeskriget, dvs i slutet av 1860-talet, och en snöstorm from hell tvingar filmens huvudpersoner att söka skydd på en slags rastplats, en handelsbod mitt ute i ingenstans och trots att de spikar igen dörrar för att hålla stormen utanför så blir det ju inte direkt varmt och skönt inomhus. Kylan och snön hittar in i varje fall och alla är påpälsade och rök kommer ur deras munnar. En öppen spis, en massa kaffe och sprit tjänstgör som en slags besvärjelse mot vädergudarnas krafter.
Trots att man sitter i en bekväm och varm biosalong så känner man verkligen hur jävla kallt och ruggigt det är inne i den där stugan och spänningen mellan personerna gör ju inte det varmare direkt...

Tom Hardy vs Leo DiCaprio

Även om förstås mycket spelas in i studio (som t ex klassikern Örnnästet från 1968) så måste ju vinter-filmer vara tuffare att spela in än filmer som görs på vår, sommar eller höst. I fallet med både Tarantinos nya och storfilmen The Revenant med Leonardo DiCaprio så skedde inspelningen i stor utsträckning på plats och The Revenant, i regi av Alejandro González Inarritu (Birdman, Babel m,m) verkar ha varit lika jobbig att spela in som den är att titta på.
Inspelningen tog onormalt lång tid, ca 9 månader mot normalt 3,4 på grund av de svåra förhållandena. The Revenant utspelas ca 40 år tidigare än The Hateful Eight, alltså runt 1820 och handlar om några pälsjägare som får problem med indianer och en stor jäkla arg björn...

DiCaprio ska också ha sagt att den här rollen var det tuffaste han varit med om. Förutom de uppenbara fysiska umbäranden så var han tvungen att lära sig två olika sorters indianspråk och i en scen käkar han glupskt en rå lever från en bisonoxe, alltså en riktigt lever, och DiCaprio är vegetarian. Snacka om mind over matter, att göra allt och mer därtill för en roll. Och nu ser det ut som om det kommer betala av sig rejält för DiCaprio. Nominerad för en Golden Globe och redan nu den kanske största favoriten att knipa en huvudrolls-Oscar. Sådana fall hans första någonsin.
Har länge tyckt att DiCaprio förtjänar en Oscar, borde fått en för The Wolf of Wall Street, men i år hoppas jag han får den.
The Revenant, som får svensk biopremiär 29 januari, är en sjukt snygg, vacker men också grym film. Och ganska magstark. Många läskiga, rent av äckliga scener. Men också en klassisk äventyrshistoria om överlevnad mot alla odds, om människans kamp mot naturen, och om en av de starkaste mänskliga drivkrafterna, hämnden.
DiCaprio har sällskap av flera sevärda skådisar som Tom Hardy och Domhnall Gleeson. Hardy specialstuderade Tom Berenger i Plutonen i sin förberedelse för rollen.

FLER SEVÄRDA VINTER/ SNÖ-FILMER:

ÖRNNÄSTET (Where Eagles Dare, 1968)
Klassisk krigs-äventyrsaction med Clint Eastwood och Richard Burton. Handfast, hederligt hantverk som fortfarande håller.

FARGO (1996)
Då den aktuella regionen som var aktuell för inspelning hade sin näst varmaste vinter på 100 år fick hela produktionen flytta till bland annat Kanada där det fanns gott om snö och kyla.

JOHN CARPENTER'S THE THING (1982)
Quentin Tarantino refererar i flera scener till denna moderna klassiker i paranoia och skräck. Ennio Morricones soundtrack här ekar på en del ställen i musiken han också gjort till The Hateful Eight.

30 DAYS OF NIGHT (2007)
Vampyrer i Alaska som trots kylan förvandlar en liten håla i mörker till en blodpöl. En lysande iskristall till skräckfilm som värmer en genre som släpper så mycket skit.

THE SHINING (1980)
Att det är jäkligt kallt på platsen där hotell Overlook ligger bevisas om inte annat i slutscenen när Jack Nicholson har gått vilse i pyramiden. Spelar ingen roll att min husgud Stephen King, som skrivit boken, hatar Kubricks film. Han har fel. Ett iskallt mästerverk är det.

DIE HARD 2 (1990)
Finske Renny Harlins uppföljare till tidernas bästa actionfilm är så bra som en uppföljare kan vara och är minst lika underhållande som den första filmen. Mycket sköna actionscener i snö och kyla.

DUM & DUMMARE (1994)

En av de roligaste filmer som gjorts har många oslagbara scener bland snö och skidliftar.

Och så måste jag ha med två Bond-favoriter...

ÄLSKADE SPION (The Spy Who Loved Me, 1977)

Mest för den här scenen...

Och UR DÖDLIG SYNVINKEL (For Your Eyes Only, 1981)

Det må snöa mycket i de här filmerna, men insnöade är de långt ifrån...

GS.