Om det inte vore för den här filmen hade vi nog inte fått sett filmer som Notting hill (1999) och en rad andra romantiska komedier. Prinsessa på vift är liksom "stammen" / "grunden" till hela genren, skulle man nog kunna säga. Oemotståndligt. TA
söndag 28 oktober 2018
Rom i regnet
Om det inte vore för den här filmen hade vi nog inte fått sett filmer som Notting hill (1999) och en rad andra romantiska komedier. Prinsessa på vift är liksom "stammen" / "grunden" till hela genren, skulle man nog kunna säga. Oemotståndligt. TA
Stockholm filmfestival 2018 närmar sig snart med stormsteg (7/11-18/11). Vi ser givetvis väldigt framemot filmfesten i huvudstaden. Äntligen! https://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Vi noterar och jublar när vi ser årets nominerade till priset av Stockholm Rising star. Två av årets nominerade skådespelare är Zahraa Aldoujaili och Zara Aliadotter. Båda spelar huvudrollerna i Gabriella Pichlers utmärkta film Amatörerna.
Det är faktiskt en strålande film som visar vägen för svensk film och dess framtid. Gabriella Pichler har gjort en mer optimistisk och faktiskt mer unik film än debuten Äta, sova och dö (2012). I Amatörerna stöter vi på en klarsynt och problematisk landsbygdsromantik.
Vems bild är den rätta av orten/staden du lever i? blir en av frågorna i Pichler /Jonas Hassem Kemiris välskrivna manus. Det blir en vass och kaxig samtidsskildring om integration, demokrati och inte minst mobilens makt. Tänker lite på Slas Vem älskar Yngre Frej och även den brittiska filmen Local Hero.
Men Pichler gör film på eget sätt. Hon har verkligen en unik blick och gör film som ingen annan. Det är inspirerande, lärorikt, medryckande, gripande och mycket underhållande. Amatörerna är smart och förtjänar stor publik. Men här finns också viktigast av allt - stort hjärta....
Amatörerna liksom Tårtgeneralen utspelar sig i en mindre svensk stad , där imagen av den blir avgörande. I Lafors av alla ställen vill en tysk lågpriskedja investera med tusentals jobb i form av ett större varuhus. Politikerna jublar. Innevånarna är försiktigt hoppfulla. Men det finns en hake. Lafors är inte ensam kandidat till att få jobben. Tyskarna kan lika gärna investera i Alingsås. Den glade och okonventionella lokalpolitikern Musse (Fredrik Dahl, förträfflig debut!) uppmanar därför skolelever att engagera sig. Han vill att eleverna ska göra sin film om Lafors. En film som de sedan kan visa för tyskarna och få dem övertygade om att Lafors är värt att investera i.
Två tjejer blir ovanligt engagerade och har slut att filma med sina mobiler. De brinner verkligen för projektet och blir besvikna och arga , när deras film inte duger. De får se en Stockholmare , en dokumentärfilmare anlitas av kommunen. Hans bild/blick är tydligen den som ska göra Lafors rättvisa... Men kan han verkligen göra det? Vad vet han om att leva i Lafors? Har han någonsin ätit en Ravellikaka? Eller kan han ens formulera något poetiskt om fontänen i stan?
TA
Legenden är tillbaka framför kameran!
söndag 21 oktober 2018
Alla helgons blodiga natt- 40 år senare
HALLOWEEN
Amerikansk skräckfilm från 2018 med manus och regi av David Gordon Green och med Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Andi Matichak, Will Patton, Haluk Bilginer med flera.
Biopremiär 19 oktober
Från 15 år, 1 timme 46 min
Betyg: AT AT AT AT
En av mina starkaste minnen från en filmvisning är John Carpenters Halloween från 1978 eller Alla helgons blodiga natt som den hette på svenska då. Jag gick i högstadiet och vi såg filmen i matsalen (tror jag) och fönstren immade igen av skrik och rädsla och skratt och skräck. Sedan dess såg jag om filmen flera gånger och fick en idol i John Carpenter och hans filmer formade i mångt och mycket min filmsmak och gav bränsle till en redan stark kärlek till film som började med Star Wars när jag var ca 13 år.
John Carpenters skräckfilm som knappt kostade nånting jämfört med både dåtidens budgetar och för att inte prata om kostnaden för filmer idag, blev långsamt men säkert en gigantisk succé och blev stilbildare för i stort sett alla skräckfilmer som kom därefter. I varje fall s.k. slashers där en psykopatisk mördare går bärsärk mot kåta och moraliskt tveksamma ungdomar.
Nu 40 år och 9 uppföljare senare (om man räknar med Rob Zombies två, pretentiösa och urusla Halloween-filmer) så har äntligen både Michael Myers och Laurie Strode ( Jamie Lee Curtis) fått upprättelse i denna första film om Michael Myers sedan just Rob Zombies Halloween II (2009).
Många med mig trodde nog att franchisen som hade sitt ursprung med barnvaktsmorden i staden Haddonfield var död och begraven när rykten började spridas om en ny Halloween-film.
Och visst blev det bra!
Bara förtexterna som påminner om originalets inledning får gåshuden att vakna till. Och Carpenters uppdaterade soundtrack (tillsammans med sin son Cody) sätter stämningen direkt!
Och vad Gordon Green har gjort är att både lyckas hylla originalet med flera snygga blinkningar åt den och samtidigt göra en stabil och så pass nära originalet-äkta reboot/ uppföljare som det är möjligt!
Tycker man märker att Gordon Green, som mest utmärkt sig som regissör till komedier inom tv och film, är ett stort fan av skräckfilm i allmänhet och Halloween av John Carpenter i synnerhet.
Särskilt märks det i sättet Green har gått till väga. Precis som sin föregångare Carpenter lägger han mer krut på att långsamt bygga upp en krypande stämning och vågar vila i berättelsen. Han har inte intresse av att trycka in så många hoppa-till- scener och så mycket blod och skrik som möjligt.
Och Gordon Green har fattat det som Rob Zombie inte gjorde, dvs att Michael Myers inte är något annat än ondskan personifierad (något som redan dr Loomis, spelad av Donald Pleasance i originalet, visste). Och att han dödar allt i sin väg för att nå fram till Laurie Strode, den enda som överlevde hans attacker för 40 år sedan.
Och efter att ha suttit inspärrad i lika många år utan att ha yttrat ett ord så lyckas han fly. Och alla lik pekar på att han är på väg till Haddonfield. Där Laurie Strode har bott kvar ändå sedan den traumatiska upplevelsen natten hon satt barnvakt och fem människor fick sätta livet till.
Idag är Laurie mormor och har dålig kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) men bra relation till barnbarnet Allyson ( Andi Matichak). Traumat från 40 år sedan har präglat hennes liv och gjort henne till en "survivalist", dvs hon byggde en inbrottssäker källare och lärde sig skjuta och försvara sig, och drog även in dottern i detta vilket sen skapade en konflikt mellan dem som barnbarnet hamnar mitt i.
Laurie är övertygad om att dagen kommer när Michael lyckas rymma och tar sikte mot Haddonfield. Och hon vill det också. Som hon säger till Myers nya doktor, Dr Sartain (Haluk Bilginer) och sheriffen (Will Patton) - "Jag drömmer att han ska lyckas rymma, så att jag kan döda honom."
Men få tror henne, allra minst dottern och hennes man (Toby Huss) och med Halloween på väg så vill ingen lyssna på en "galen" kvinna som tror att en mördare som började i staden för 40 år sedan ska slå till igen.
Men...guess what?
Halloween är inte utan svagheter, ramen för vad som ska ingå i en slasher-skräckis är ganska intakt. Du har ungdomar som festar och gör dumma saker och myndighetspersoner som gör dumma saker osv. Men David Gordon Green har lyckats göra en stabil och bitvis mycket brutal skräckfilm som innehåller lite humor och distans samtidigt som den hela tiden betonar att detta är en riktig skräckfilm som inte ser mellan fingrarna.
Som likt Michael Myers som obevekligt och utan nåd mördar sig fram till Laurie, vill Gordon Green verkligen försöka skrämma och skaka om publiken så mycket som det bara är möjligt.
Lyckas han? Frågar du en luttrad typ som undertecknad så ja, det gör han faktiskt. Åtminstone från och till. Och det är inte fy skam i en värld där skräckfilmer mer sällan än ofta skrämmer en på djupet. Men dagens yngre publik som inte har samma relation till originalet och som nog vill ha mer "jump scares" och ett högre tempo kan nog bli lite besvikna.
Dessutom kan många nog uppleva mormor-mor-dotter dramat som lite segt och det underliggande temat om hur ett våldstrauma kan förändra människors liv som "onödig utfyllnad".
Men, hur som helst, jag hade höga förväntningar på den här filmen och blev inte besviken. Halloween är en grym skräckis och Jamie Lee Curtis gör en bejublad comeback!
Sen vet jag inte hur jag ställer mig till eventuellt ytterligare en uppföljare...
För det vet man ju vid det här laget...ondskan har en förmåga att leva vidare...
GS.
Franco briljerar dubbelt i lika briljant tv-serie
The Deuce beskriver hur porrindustrin tar fart i 70-talets New York. Här finns inget nostalgisk skimmer, försköningar eller moraliska pekpinnar. Det är pengar allt rör sig om. Människor upphör att vara människor. Slavar av kapitalism och girighet. Det mänskliga värdet slutar gälla och allt som rör sig i människorna är - pengarna.
Har nog aldrig sett James Franco så här bra. Han spelar två tvillingbröder, Frank och Vincent som driver en bar i ett sjaskigt område. Båda är märkta av livets motgångar. De försöker vända utvecklingen med hjälp av italienska maffiakontakter. Baren är placerad i ett område som kallas, The deuce. Ett ökänt område för dess narkotika och prostituerade. Maggie Gyllenhaal spelar en av dessa , Candy heter hon. Hon är sin "egen". Hon behöver ingen hallick och hon försöker stå helryggad trots sin prekära situation. Hon har en son att försörja och hennes mamma tar mest hand om honom. Hennes mamma, grabbens mormor, pryder inte orden i silke, precis. Stundtals kommer verbala pilbågar , sarkasmer mot dottern. Det är inte lite bitterhet eller besvikelse som kommer ur hennes mun. Candy upptäcker med tiden den pornografiska filmen. Här finns mycket potential, tänker hon. Hon bestämmer sig för att stå bakom kameran....
Jag skulle kunna räkna upp flera karaktärer från The Deuce. Skulle kunna sitta hela dagen och raljera. Men jag antar att det bästa är nog att du ser den här tv-serien istället! TA
lördag 20 oktober 2018
Jordnära skildrat om historisk rymdresa
Medverkande: Ryan Gosling, Jason Clarke, Claire Foy, Kyle Chandler m fl.
Speltid: 2 tim 20 min
Betyg: AT AT AT AT
Vad vet du om astronauten Neil Armstrong egentligen? Ja, förutom det självklara. Han var den första människan som satte sin fot på månen. I Damien Chazelles (La la land) jordnära skildring lär vi oss en hel del om honom som kanske inte är känt för alla. Till exempel så var en tragedi inte alls oviktig för hans beslut och spektakulära rymdfärd. Ryan Gosling är ofta en sevärd skådespelare , så även här. Hans gestaltning av Armstrong ger bilden en inbunden och ganska fåordig man. Man kan ifrågasätta honom som pappa och make. Hans hustru (Claire Foy) får påminna honom att umgås med sina barn, till exempel. Hans tankar kretsar alltför mycket kring matematik, fysik och rymdlära.
Christopher Columbus nämns i filmen. Hans skrev historia med sina världsupptäckter. Han ledde oss vidare till Nya världar. Något liknande gjorde även Armstrong och hans manskap. First man är vansinnigt välgjord, in i minsta detalj. Ibland känns det som vi sitter själva inne i den där ångestfyllda rymdfarkosten. TA
söndag 14 oktober 2018
Tudelat om skönhetsideal
Nästa dag blir till en början alldeles vanlig. Ännu en dag på jobbet, i det skabbiga källarkontoret med hopplösa och buttra Mason. Ännu en dag med tjejerna och deras snack om dejting. Och ännu en dag på gymmet. Eller inte? Renee ramlar av cykeln och slår sig illa. Hon tuppar av.
Hon vaknar sedan upp och ser på sig själv med nya ögon. Hon tycker plötsligt väldigt mycket om sig själv och dyrkar sin kropp! Magmuskler. Vilka armar! osv.
Med ett gigantiskt självförtroende flirtar hon vid kemtvätten. Hon skäms inte. Hon ber inte om ursäkt. Hon tar för sig det hon vill ha. Hon vet att hon är den "perfekta tjejen". Hon möter där Ethan och de inleder en romans. Men vad händer med Renee när "förtrollningen" bryts? Vad blir kvar när Renees självförtroende återgår till det "normala" tillståndet? Det som var i henne före olyckan på gymmet. Ethan gillar henne som hon är , men gör hon det?
Jag gillade Trainwreck (2015) väldigt mycket när den kom. Amy Schumer kändes som en ny frisk fläkt. En feministisk och humoristisk spark i rätt riktning, om man säger så. I feel pretty är dock inte lika vass. Den har istället en hel del problem och lämnar ett tudelat intryck. Å ena sidan vill den vara en feministiskt upprop; du är fin som du är, - alla är vi vackra. Du behöver bara gilla /älska dig själv.
Å andra sidan får Renee självförtroende när hon känner sig vacker och har den kroppen hon vill ha. Det blir lite dubbelt här. Det blir också ganska märkligt när vi ser en ganska vardaglig tjej hänga runt i miljöer med bara trådsmala modeller. Det ger bilden av ett New York där det finns mestadels supersnygga modeller och några få "vanliga människor" med "vanliga kroppar".
Hon frågar en av dessa "modeller" likt en fan frågar sin idol: hur är det att vara så där vacker , så att du kan välja och vraka och åka yachter i Italien med vem du vill, hur länge du vill? Access to all areas, liksom. En av "modellerna" förstår inte tjusningen, utan känns ganska blasé och viljelös. "Jo , jag gjorde det i somras", säger hon, och är liksom lite "död", "mekanisk" i sitt uttryck.
Tänker på Amanda Petersen i Cant buy me love (1987). Hon säger till Patrick Dempsey, att vara populär tjej på high school, har verkligen sitt pris. Allt kretsar kring mode , kläder, smink. Det blir knappt tid över till så mycket mer. Ingen bildning, Ingen intellektuell stimulans. Det är ständig press och prestation. Tänker även på Stepford wifes (1975). Ett icke-liv i en materiellt berikande miljö. Men vad är det för liv egentligen? Och det är samma här: kroppen och den vidunderliga skönheten, jamen visst. Men det ytliga har en klar begränsning, eller hur? Och visst blir det frestande att tänka att subjektet i var och ens liv omvandlas till - ett objekt både för sig själv och inför andra.
Från början var nog I feel pretty en film som ville skildra kroppshetsen och ifrågasätta vår tids kropps och skönhetsfixering. Men som sagt den landar inte helt rätt. Man kan bara undra vad en film som I feel pretty gör med människor som redan har komplex för sina kropp?
Samtidigt driver Schumer ganska upp och ned med kroppsidealen , t ex under en bikinitävling eller när hon ironiskt fintar bort en modell vid receptionen. Men hon kunde ha gjort det mycket mer och i större utsträckning i filmen.
Styrkan i filmen heter och är just Amy Schumer , hon ger hjärta till den här lite kalla historien. Och som ni redan vet , så har hon ju en alldeles självklar komisk tajming. En självdistans. Utan den skulle inte det här funka. Stundtals är det ganska lättsamt , småtrevligt och man skrattar periodvis , med hennes karaktär. Hennes romans med Ethan som spelas av Rory Scovel är fin. De blir människor med sina brister och rädslor och osäkerhet. Deras kärlekshistoria är mätbar med just den som utspelar sig i Trainwreck. TA
torsdag 11 oktober 2018
En dag på jobbet med Kubrick
Det är lite av en högtidsstund att få se bakom kulisserna av Stanley Kubricks The Shining (1980). Vi kan bara bekräfta bilden av en regissör/auteur som till varje pris skulle göra "perfekta filmer". Dedicerad och besatt av sin egen vision och han hade åsikter om princip allt. Musik och kameravinklar osv. Det är spännande och se hur de jobbade med Steadicam, som var då , alldeles nytt i branschen. Jack Nicholson bara skrattar. Men vad tänkte han egentligen om Kubrick och om att han ständigt fick nytt manus? Det förtäljer inte riktigt historien, men vi kan ju få ett hum om saker och ting. Kolla gärna klippet och njut!
https://youtu.be/8o-n6vZvqjQ
TA
söndag 7 oktober 2018
Gnistrande stjärnor i spektakulär remake
Medverkande: Lady Gaga, Bradley Cooper, Sam Elliott, Andrew Dice clay m fl.
Speltid: 2 h 15 min.
Betyg: SA SA SA SA
En countryrockstjärna är på dekis. Han heter Jackson Maine (Bradley Cooper) och är en smärre legend. Hans låtar spelas på radion och folk ber och bönar om en selfie med honom. Maine säljer ut stora arenor. Och allt borde vara frid och fröjd. Men icke. Arizona-sonen kämpar mot sina demoner. Nätterna faller ut med liknande innehåll. För mycket alkohol och piller i blodet.
Men ödet vill något annat.
Under en dimmig , helrusig kväll hoppar han av taxin. Vinglig och skakig öppnar han dörrarna till gaybaren Bleu bleu. Han måste ha mer sprit. Han kliver in i baren , helt ovetandes om vad som komma skall. Några minuter senare visar sig alkoholen vara sekundärt.
Det är Någon på scenen som glimrar , som griper tag i honom som får hela hans väsen att liksom blomma och stiga.... Han blir förälskad i musiken och i sångerskan Ally (Lady gaga). Musik uppstår bokstavligen och metaforiskt mellan dessa två. De möts denna natt av drömmar, demoner, tafatta flirtförsök och för mycket alkohol. Den ena visar sig ha temperament och den andra har liksom tappat den biten....
Men visst var det meningen att just dessa två skulle mötas.....
Jackson Maine hittar inte bara Kärleken , utan tillbaka till rösten och den musikaliska kreativeten. Han för Ally till framgångar och det stora genombrottet är nära.... Vi ser en stjärna födas!
Gillar man Lady gaga eller Bradley Cooper eller som i mitt fall, båda två har man en stor afton framför sig , när denna film väntar på dig. Jag ryser redan vid vinjetten. Lady Gagas Ally lämnar ännu en kväll jobbet som servitris. Hon smiter igenom ödsliga och gråa bakgator och bakom henne målas titeln upp i knallröda färger - A STAR IS BORN.... Det är vackert, det är hoppfullt , det är kärlek och det är framförallt respekt mot de tidigare filmversionerna av A star is born. Bradley Coopers regidebut är fjärde gången historien filmas (1937, 1957, 1971 och 2018).
Den kanske mest kända är den från 1971 med Barbara Streisand och Kris Kristofferson. Och det är faktiskt den versionen som känns mest angelägen att nämna i denna kontext.
Bradley Cooper är en uppdaterad version av Kristofferson både till utseende och rösten är mörkare än vanligt. Cooper lyser verkligen, han gör rollen som han var född för att spela! Gitarrspelet är bländande och sången likaså.
Han lärde sig spela gitarr, jobbade med en sångpedagog och en piano lärare under en ett halvt år. Han skrev tre av låtarna som vi hör i filmen. Cooper kunde också relatera till rollen som Jackson Maine. Han har själv haft drogproblem och vet hur den kampen kan se ut. https://variety.com/2018/film/news/bradley-cooper-addiction-star-is-born-alcohoism-cathartic-1202934316/
Jackson Maine sjunger också om det i filmen: Maybe it´s time to let the old ways die......
Filmen var ursprungligen tänkt att regisseras av Clint Eastwood, med Bradley Cooper och Beyoncé i huvudrollerna. https://www.vogue.com/article/lady-gaga-vogue-cover-october-2018-issue
Alicia Keys och Jennifer Lopez sägs också ha varit namn som varit aktuella för filmen. https://www.moviezine.se/nyheter/de-kunde-fatt-huvudrollerna-i-a-star-is-born Men det blev till slut Lady Gaga som knep rollen som stjärnskottet Ally. Och skådespeleri kändes inte helt främmande för sångerskan. Hon pluggade nämligen redan som 12-åring på Lee Strasberg film och teater skola.
https://www.vogue.com/article/lady-gaga-vogue-cover-october-2018-issue
Hon är enastående och bär filmen. Varje scen med henne är hundra procent närvaro. Hon sjunger för Livet. Det är så mäktigt! En stjärna - återföds! Har vi sett en mer självklar kvinnlig artist i henne sedan Madonna eller Whitney Houston? Jag tror inte det.
Hon ger ett osminkat, naket och modigt porträtt av Ally som kommer från enkla förhållanden. Dotter till en taxichaffis (Andrew Dice Clay från Ford fairlane). I "flickrummet" hänger Carole Kings Tapestry på väggen. Hon är älskad av drag Queens på klubben Bleu bleu. Hennes La vie rose tolkningar är svårslagna. Men hon saknar självförtroende. Manliga belackare har klankat ner på hennes utseende (något Lady Gaga uppenbarligen har erfarenhet av). Hennes kärlek Jackson Maine får henne och slappna av. De skojar mer kring kritiken och alla dessa skivbolagsmän kan dra åt skogen. Eller? Historiens kurs styrs annorlunda när Ally får skivkontrakt med en av de större jättarna. Hon får scenkläder, dansare och påkostad koreografi. Det liknar mer en industri, en inoljad cirkus , där hon är i klorna av , javisst, en engelsk högansedd manager.....
Visst finns lite paralleller med Whitney Houstons The Bodyguard (1992), men bara lite. A star is born är framförallt en musikalisk upplevelse. Den omfamnar verkligen essensen, drömmen om rockmusiken och dess magi. Det är lika mycket en mustig och svettig rockkonsertfilm som det är ett rörande kärleksdrama. Sean Penn har kallat filmen för "den bästa och viktigaste mainstream filmen på flera år".https://www.vogue.com/article/lady-gaga-vogue-cover-october-2018-issue Jag förstår honom.
Lady Gaga och Bradley Cooper är det finaste kärleksparet på mycket länge. De kan jämföras med Ryan Gosling/Emma Stone i La la land (2016). Det verkligen gnistrar , tindrar och slår blixtrar mellan dessa två!
TA
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)