Stjärnfall

Ser om Ivan Reitman (Ghostbusters) ganska halvjönsiga Sex dagar och sju nätter (1998). Den går på teve och får stå på i bakgrunden. Redan då kändes Harrison Ford "för gammal" för matinéäventyr, flygplan och jakter av olika slag på exotiska öar. Jag noterar att trots det, så står Ford "stark" i Hollywood medan de yngre motspelarna David Schwimmer (Vänner) och framförallt den lovande Anne Heche verkar i allt större periferi , dessa dagar. Sådana som Anne Heche, kan jag sakna. Hon påminner lite här om en yngre Meg Ryan. Hon gjorde också avtryck i filmer som Donnie Brasco (1997), Jag vet vad du gjorde förra sommaren (1997), Från himmel och helvete (1998) och i Gus Van sants nyinspelning av Hitchcocks klassiker Psycho (1998).

Vad hände då med Anne Heche? Denna fråga tycks inte riktigt släppa taget om mig. När jag googlar på Anne Heche så kommer mest ganska sensationslystna rubriker upp. Det mesta tycks kretsa om henne och exmakens kraschade äktenskap. Jag läser också om hur hon var tillsammans med TV-programledaren Ellen DeGeneres. Dessutom läser jag om hur hon i en självbiografi deklarerade om psykisk ohälsa och om en traumatiserad barndom.
När jag tänker efter och ser på hennes cv, så minns jag att hon figurerade i tv-serien Nip/tuck (2005) , och det var liksom senast jag såg henne i något som lämnade större intryck. Låt oss hoppas , att hon snart kommer tillbaka i något liknande eller i något som kan göra henne rättvisa, igen. TA

ÅRETS BÄSTA INOM FILM & TV!

ÅRETS FILMER 2017, enligt Göran

1. BLADE RUNNER 2049
Det kom mycket bra film under 2017 men när en uppföljare till världens kanske mest hyllade science-fiction-film (och denna recensents absoluta favoritfilm) äntligen dyker upp och bevittnas med både viss tvekan, rädsla och enorma förväntningar, och sen inte bara krossar farhågorna och uppfyller förväntningarna, utan dessutom matchar originalet och nästan överträffar detta, så mosas allt annat motstånd på repertoaren också.

2. LA LA LAND
Skamlöst underhållande och makalöst utförd musikal som både hyllar och förnyar de klassiska filmerna i genren, som t ex Singin' in the rain och An American in Paris. Otroligt bra kemi mellan de nästan löjligt multi-talangfulla Ryan Gosling och Emma Stone. Den sistnämnda belönades helt korrekt med en huvudrolls-Oscar.

3. STAR WARS THE LAST JEDI
Den åttonde filmen i den 40års jubilerande rymdsagan är en ren fröjd att se. Så här stark och äkta Star Wars har vi inte bevittnat sedan de klassiska filmerna från sagans början. Den bästa i serien sedan Rymdimperiet slår tillbaka från 1980.

4. DUNKIRK
Christopher Nolan behärskar inte bara superhjältar och rymden (The Dark Knight- trilogin, Interstellar). Han är även mästerlig i det något mindre och mer realistiska formatet, här när det handlar om krigets fasor och de allierades stora nederlag med evakueringen från stränderna på Dunkirk i Frankrike. Storslagen och klaustrofobisk blockbuster som skakar om både fysiskt och psykiskt.

5. SAMEBLOD
Lågmält och anspråkslöst i sitt uttryck, men fruktansvärt starkt och välspelat drama om en skamfläck i den moderna svenska historien.

6. BABY DRIVER
Håll i hatten... eller ratten snarare! Årets mest svängigaste action-komedi som då den inte är originell på något vis, ändå inte liknar mycket annat. Actionscener utförda med en hjärnkirurgs precision, i samklang med ett grymt soundtrack och en hjärtknipande True Romance- liknande story i botten.

7.  GET OUT
I chockvågen efter Trump som USA:s president, rullades denna makalösa mix av skräckfilm och satir ut över världens biografer och blev en jättesuccé. Mästerligt mångbottnad och tankeväckande rysare om vardagsrasismens olika ansikten.

8. THE KILLING OF A SACRED DEER
Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos debuterade med mästerverket Dogtooth 2009 och har sedan fortsatt att lite grann ta över stafettpinnen från både Michael Haneke och David Lynch, med sina obehagliga, skruvade men också mycket roliga studier i mänskligt beteende. Colin Farrell och Nicole Kidman leder en mycket välspelande ensemble genom en mardröm färgad av de antika grekiska tragedierna.

9. THE SQUARE
Likt sin grekiske kollega, fortsätter Ruben Östlund fira nya självsäkra triumfer om mänskligt beteende med detta satiriska komedi-drama som utspelas i konstvärlden. Även om jag tyckte hans förra film, Turist, var bättre som film betraktat, är The Square tyngre och mer underhållande och innehåller åtminstone en scen, med Apmannen, som är något av det jobbigaste men samtidigt något av det mest briljanta man sett på länge. Provocerande, utmanande, roligt och ibland lite ojämnt och för mycket. Men hellre det än tvärtom.

10. PATERSON 

Andra filmen för Adam Driver på denna lista (spelar Kylo Ren i Star Wars). Jim Jarmusch comeback är en klassisk Jarmusch, en fullständigt underbar och skönt tillbakalutad dramakomedi som lyckas beröra starkt utan att det egentligen händer något alls. 

ÅRETS TV-SERIE & andra serier...

Man kan räkna upp ett gäng, som Stranger Things säsong två, The Handmaids Tale och Alias Grace, båda starka serier baserade på böcker av kanadensiska Margaret Atwood. Tyska serien Dark, som känns som en vuxnare och mer ambitiös Stranger Things och rojalistiska The Crown, vars säsong två startade nyligen på Netflix. Larry David, skaparen av Seinfeld, gjorde också comeback i år med den nionde säsongen av Simma lugnt, Larry eller Curb your enthusiasm som den ju heter i original. Helt fenomenalt roligt och bra.

Men, men... Årets tv-händelse är något som får nästan allt annat att blekna, faktiskt även på biofronten. David Lynch & Mark Frosts återkomst till tv-världen och till den lilla hålan vid namn Twin Peaks föregicks, precis som Blade Runner 2049, av en hel del skepsis och på sina håll även med en känsla av "Vem bryr sig...längre?".
Men David Lynch vore ju inte David Lynch om han inte struntade i alla förväntningar och skriverier och gjorde något totalt motsatt vad de flesta hade förväntat sig... å andra sidan var ju just förväntningarna av den sorten att man inte visste vad man kunde förvänta sig.... Det kunde ju bli både fågel, fisk men knappast något mittemellan...
Ändå var det just detta som Lynch åstadkom med Twin Peaks- The Return... Han och Mark Frost lyckades med konststycket att göra en 18 timmar lång serie... eller film, som ju Lynch själv menar att det är, och som många kritiker också tycker (brittiska Sight & Sound hade med tv-serien på listan över årets bästa filmer... på plats nummer ett!) på ett sätt som förvånade alla och som trots att man vet att Lynch alltid överraskar, inte bara överraskade utan fullkomligt knockade kritiker och Twin Peaks-fans världen över.

Lynch & Frost revolutionerade tv-serie-formatet när Twin Peaks visades första gången 1989. Frågan är om de nu inte åter har gjort något liknande?
Twin Peaks- The Return var på många sätt den största upplevelse jag varit med om i år, oavsett om jag suttit i biofåtöljen eller hemma i soffan.
Det kändes som om Lynch denna gång hade fått helt fria tyglar, och att han fullkomligt levde ut hela sitt konstnärsskap och att allt som legat i träda i hans genialiska hjärna under så många år vad gäller Twin Peaks och alla frågor och mysterier som väntat på svar, nu fick blomma ut och den frustande konstnärliga friheten och urkraften som Lynch burit på, hamnade i tv-burken under 18 mer eller mindre hypnotiska, majestätiska, förvirrande, magiska, komiska, skrämmande och genialiska timmar.

Räknar man in dokumentären om David Lynch (David Lynch: The Art Life) som också var mycket sevärd och som mest handlade om hans målande och inte så mycket om filmerna, så var 2017 året då David Lynch gjorde en storstilad och kunglig comeback. Och faktiskt, tillsammans då med Denis Villeneuve, som gav oss Blade Runner 2049, stod för de mest minnesvärda och starkaste intrycken på bio och tv under 2017!

Vill också nämna Netflix-producerade filmen Gerald's Game, baserad på en av de mindre kända Stephen King-romanerna med samma namn. Eftersom det mesta som filmats på skräckkungens böcker är mer eller mindre skräp (med några lysande undantag som The Shining, Jurtjyrkogården, Död Zon, Carrie & Stand By Me, Lida & Dolores Claiborne för att nämna de främsta) är det lika överraskande som kul att få bevittna en riktigt lyckad och välgjord filmatisering! Riktigt spännande och gripande, mycket tack vare en otroligt bra och kämpande Carla Gugino i huvudrollen.


ÅRETS HEDERSOMNÄMNANDE

Sir Roger Moore lämnade oss och filmvärlden blev ännu lite fattigare. Ännu lite mindre elegant, glamorös och brittiskt humoristisk. Känner mig tacksam, ödmjuk och privilegierad att ha fått möta, prata och skaka hand med denna brittiske legend vars höjda ögonbryn och ironiska leende saknade motstycke. En brittisk gentleman ut i fingerspetsarna, både på vita duken, på tv, och i verkliga livet.
Och den bästa James Bond enligt mig.


Gott nytt film & Tv-år!
önskar Göran.


ÅRETS FILMER 2017, enligt Thomas

1) LA LA LAND
Damien Chazelles musikal-film av både traditionellt och modernt snitt förändrade mitt liv!  Jag glömmer den aldrig! Ryan Gosling och Emma Stone liksom förkroppsligade Dansen, Kärleken och Drömmarna i ett soligt men barskt Los Angeles. Ett mirakel.

2 MOONLIGHT
Regissören Barry Jenkins andra film blev Årets Oscarsvinnare. Filmen bjuder på tre skilda episoder ur en ung afroamerikansk mans liv och hårda uppväxt. Imponerande lågmäld, tänkvärd och djupt rörande berättelse om pojken Cherion som har oddsen emot sig.

3 SAMEBLOD
 Gripande och fängslande film om ett av de mörkaste kapitlen i svensk nutid och samtidshistoria. Regissören Amanda Kernell ger oss en osminkad och mycket angelägen historielektion om 30-talets fruktansvärda rasbiologi och om förtrycket mot samerna.

4 THE SQUARE
Ruben Östlund förvånade alla och fick till och med Cannes juryn på fall. Det här skulle visa sig vara en unik film med komplext innehåll. Intelligent och originell satir över konstvärlden och samtiden. Obehaglig, rolig och väcker mer frågor än vad den ger svar.

5  ALLA TIDERS KVINNOR
Anette Bening gör ett fantastiskt porträtt av en ensamstående komplicerad mamma som försöker fostra upp sin tonårsson med hjälp av två yngre kvinnor (Elle Fanning och Greta Gerwig). Mike Mills film är lite lagom skruvad, politisk medveten men framförallt finstämd och uppriktig!

6 BORG
Tennisgiganterna Björn Borg och John McEnroe fick slutligen filmiskt liv i Ronnie Sandahl/Janus Metz lyckade film. Intensiv, tät och psykologisk spänning med fokus på rivaliteten mellan tennisstjärnorna och vägen mot Wimbledonfinalen.

 7 THE SALESMAN
Årets Oscarsvinnare i kategorin Bästa Utländska film kom från Iran och skakar om ordentligt. Det rör sig om en skickligt berättad dramathriller om hämndens blindhet. Moraliskt avancerad historia, men inte särskilt svårt att gilla eller uppskatta!

8  SONG TO SONG
Utskällde filmmakaren Terrence Malick fortsätter göra filmer med närmast meditativ verkan. Hisnande vackert, poetiskt, undersökande och mystiskt. Unga som gamla Hollywoodstjärnor samsas med Iggy Pop, Lykke Li och Patti Smith om bildutrymme med filosofiska kärleksfunderingar.

9 SOLSIDAN
Sällan brukar tv-serier överleva biofilmsformatet, Solsidan är dock ett undantag. Träffsäker skrattfest som inte gör fansen besvikna! På självaste julafton meddelar Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) att de tänker skilja sig....

10 DE BEDRAGNA
Sofia Coppolas stämningsfulla, feministiska och suggestiva remake på Clint Eastwood-filmen Korpral McB - anmäld saknad från 1971 vann Bästa regi-priset i Cannes. I övrigt väckte filmen debatt kring huruvida Sofia Coppola hade gjort rätt att undvika Slaveriet i berättelsen.

TV-händelser:

1 TOP OF THE LAKE - CHINA GIRL (SVT)
Andra säsongen av Jane Campions Top of the lake är oerhört spännande, dramatiskt och stundtals skrämmande. Bara vinjetten/förtexterna sätter tonen direkt.... David Dencik stjäl nästan hela showen , om det inte vore för en viss Game of Throne-stjärna, Gwendoline Christie! Lysande kriminalserie som inte bör missas!

2 VÅR TID ÄR NU (SVT)
Elegant och stilsäker svensk dramaserie som blivit en riktig publikframgång!  Och konstigt vore det annars. Välskrivet manus om efterkrigstidens Sverige som både berättar om överklassen och de mindre privilegierad grupperna. Här ser vi inte minst hur kvinnorna kämpar mot stora orättvisor , vilka utspelar sig omkring restaurangen Djurgårdskällaren. Och visst känns det som att källarmästaren Gustaf Löwander (Mattias Nordkvist) kan vara den elakaste tv-serie-brodern sedan JR Ewing i Dallas (1978-1991)?

3 ROY MÅSTE LEVA (SVT)
Väldigt drabbande, utelämnade och modig dokumentär om föräldrarna Hugo och Majas kamp för att få deras svårt sjuka son Roy att överleva. Man blir helt knäckt.

Gott nytt film och tv-år!,
önskar Thomas

För kärlekens skull

I Henrik Janssons- Schweizer finstämda dokumentär Superswede (2017) söker racingföraren Ronnie Petersons dotter Nina upp sin fars gamla rivaler och kamrater. Hon var bara 3 år gammal när hennes pappa dog en bilkrasch under en tävling på Monzabanan, 1978. Hon träffar flera storheter (Niki Lauda t ex) från de "gyllene" åren , då racingsporten var en värld kantad av glamour, vänskap och idoldyrkan. Ronnie Peterson växte upp i enklare förhållanden , men tidigt uppmuntras han via gokarten till och satsa på motorsport. Och det går inte bara fort på racingbanan. Han hamnade snabbare än ögat på prispallen i Monaco och blir stallkamrat med flera av de allra största inom Formul Ett. Tillsammans med sin vackra hustru Barbro , flyttar de till England. De blir bland annat vän med George Harrison. Men allt är inte frid och fröjd.
Ronnie Peterson får aldrig köra de bästa bilarna , och en del hävdar att det ligger honom i fatet. Ska han någonsin bli nummer 1?
Bilolyckor avlöser varandra och vissa av stjärnorna väljer och lämna sporten. Det är helt enkelt inte värt priset. Men det förändrar inte Ronnies attityd och kärlek till sporten....
TA

Gösta Ekman (1939-2017)

Ser ett minnesprogram tillägnad Gösta Ekman på SVT under juldagen. Det är mycket intressant och svepas iväg in i berättelsen om den folkkära aktören. Vi lär oss av programmet att han döptes efter sin farfar som var närmast ikonförklarad skådespelare i Sverige. Hans son, alltså, Gösta Ekmans pappa fick leva i skuggan av farfar och kände av trycket som "kändisbarn". Gösta Ekman , länge fick epitetet, den yngre, hängandes över sig. Han var nyfiken på "vad sin pappa höll på med", och hamnade successivt in i filmbranschen. Men inte på vilket sätt som helst. Han blev självaste Ingmar Bergmans regiassistent. De jobbade tillsammans med filmer som Ansiktet (1958) och Smultronstället (1957). Bergman lär ha myntat om honom: "Om  han (Gösta Ekman) inte blir skådespelare då är jag Karl den 12:e"....

Jag mötte Gösta Ekman en gång i tiden. Det var 90-tal, och jag mötte honom som hastigast och av ren slump vid Kungsträdgården, i Stockholm. Skådespelaren var troligtvis väg hem, och han bar Systemkassar. Det här var tiden då han var aktuell i Sjöwall/Wahlöö filmatiseringarna om polisen Martin Beck (som jag älskade). Tonåringen i mig gick fram till honom försiktigt. Vi skakade hand och jag berömde honom för filmerna. Han tackade uppriktigt och sken upp och verkade väldigt ödmjuk till sättet. Som vem som helst. Det fanns inga divalater eller liknade över honom.

I SVTs minnesprogram om honom talas det om hur han övergick från det politiska han gjorde med Hasse och Tage på 60 och 70-talet till 80-talets Jönsson-ligan-filmer. Dessa senare filmer var opolitiska och "bara roliga". Jag växte upp med dessa filmer och älskade varje film. Signaturmelodin är oförglömlig och Gösta Ekman firade komiska triumfer med Sickan, "hjärnan" eller "geniet" bakom "alla kriminella filmstötar". Filmerna var stora publikframgångar men hittade inte hem bland kritikerna, eller i "finrummen".

Gösta Ekman verkade också med tiden tröttna på karaktären Sickan och filmerna om Jönssonligan. Han lär ha sagt till motspelaren Ulf Brunnberg (Vanheden) "att fortsätter det så här, så kommer vi snart hamna på flingpaketen". Ekman sökte sig därför till mer allvarliga roller via teatern och även i filmens värld. Gösta Ekman var ett komiskt geni (Papphammar t ex) utan motstycke. Men som det även nämns i programmet om honom, så fanns det något vemodigt och sorgset i  honom. Dessa molltoner fick han uttrycka i t ex filmerna om Sjöwall/Wahlöös deckare Martin Beck. Och för mig är han lika mycket Martin Beck  som han är Sickan eller Papphammar....
TA

Sången dom spelar när filmen är slut

Året 1955 bestämde Alfred Hitchcock att göra en remake på sin klassiska film Mannen som visste för mycket från 1934. Produktionen drog rejält ut på tiden (46 dagar ytterligare efter tidsschemat). Det tog tid att få ordning på filmens manus ("Hitch" använde sig nämligen av två stycken manusförfattare) och det förekom svårigheter på plats under inspelningen i Marocko. (s.154)

Hitchcock ville inte ha några sånger i filmen, men filmbolaget Paramount insisterade. Regissören frågade därför Jay Livingstone och Ray Evans (som var anställda av filmbolaget) om de kunde skriva några melodier till filmen (s.177). Det dröjde inte länge förrän Hitchcock också fick höra Que sera, sera. Och han älskade sången.
Aktrisen och filmens stjärna Doris Day (som spelar James Stewart hustru Jo McKenna i filmen) hatade den. Ironiskt, så vann de en Oscar  för melodin och den blev en stor framgång och för evigt förknippad med Doris Day (s.178).
Källa: Hitchcock at work, Krohn, Bill, 2000, Phaidon Press Limited, London
TA

"Mästarnas" kärleksmöte

Ser med stor glädje giganterna, Jeremy Irons och Meryl Streep i Den Franske löjtnantens kvinna (1981). Filmens manus är skriven av inte mindre än Harold Pinter och baserad på John Fowles omtyckta roman. Vi ser två historier rullas upp jämsides med varandra. Dels berättelsen från slutet av 1800-talet där en biolog vid namn Charles skall gifta sig med den förmögna Ernestina, men han förälskar sig i Sarah. Och dels utspelar sig berättelsen i nu-tid , där vi ser två skådespelare bli förälskade i varandra, men även här möts kärleken med vissa förhinder. Passa på och se denna pärla på SVT play! https://www.svtplay.se/video/15676840/den-franske-lojtnantens-kvinna/den-franske-lojtnantens-kvinna-avsnitt-1
TA 

Främlingar på tåg

BIO:

MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN amerikansk-brittisk film i regi av Kenneth Branagh
Medverkande: Johnny Depp, Michelle Pfieffer, Willem Dafeo, Penelope Cruz,
Judi Dench, Kenneth Branagh m fl.
Speltid: 1 tim 54 min
Betyg: 2/5

Kenneth Branagh gjorde sig till ett namn  i början av 90-talet med att gräva i historien och framförallt ge Shakespeare gestalter filmiskt liv. Och nu, drygt 20 år senare, regisserar  han Agatha Cristie och hennes klassiska deckare, Mordet på Orientexpressen. Branagh har prydliga och stora mustascher i rollen som den belgiska privatdeckaren Poirot. När han kliver på det eleganta tåget i Istanbul hoppas han på välbehövd ledighet. Han måste bli besviken. Några timmar senare hittas, nämligen, en skum affärsman (Johnny Depp) död i sin kupévagn. Mördaren finns någonstans på tåget. Vem är mördaren? Ingen kan nu gå säker....

Det är en minst lika stjärnspäckad version som Branagh ha gjort , helt i jämförelse med Sidney Lumets film från 1974 (med t ex Ingrid Bergman som belönades för en Oscar för rollinsatsen i filmen). Inledningsvis är det också mysig matinéfilmsstämning som puttrar på. Det känns lovande, hemtrevligt , men  tyvärr blir det aldrig spännande. Inte heller särskilt ruskigt eller skrämmande som Agatha Cristie var så skicklig på och fånga i sina böcker. Slutscenerna skvallrar om en uppföljare.  TA

Avtryck framöver

När ett år är på väg mot sitt slut , är det inte bara dags och summera filmåret. Det är dessutom dags och blicka framåt och se framemot ett nytt filmår. I skrivande stund ska erkännas att jag har mindre koll inför filmåret 2018, mindre koll än vad jag borde ha. Men, nåväl, jag vet att 2018 kommer tillhöra en viss herre vid namn Joaquin Phoenix. Han kommer göra intryck i två kontroversiella filmer som kommer väcka debatt och starka åsikter.

I mars , 2018 kommer vi få se honom spela Jesus i  filmen Mary Magdalene. I huvudrollen ser vi Rooney Mara som Maria Magdalena och i regi av Garth David (Lion). Som vi vet tidigare har filmer om Jesus ofta vållat stora debatter , och det återstår väl och se om Mary Magdalene skapar lika mycket upprördhet som Mel Gibsons Passion of the Christ (2004) gjorde på sin tid.

Joaquin Phoenix belönades i Cannes i år för Bästa manliga skådespelaren för rollen i Lynne Ramseys You were never really here. Filmen har jämförts med t ex Taxi driver (1976). Phoenix spelar en plågad krigsveteran som försöker hjälpa en ung flicka ifrån trafficking. You were never really here beräknas ha premiär 2 mars. http://www.imdb.com/title/tt5742374/?ref_=ttawd_awd_ttVi väntar med spänning! TA     

Star Wars: The Last Jedi

Världspremiär 13 december
Manus av Rian Johnson och George Lucas, regi av Rian Johnson.
Roller: Daisy Ridley, Adam Driver, Carrie Fisher, Mark Hamill, Oscar Isaac, Laura Dern, John Boyega, Benicio del Toro, Andy Serkis m fl.
2 tim 32 min
Från 11 år
SA SA SA SA

När Disney köpte rättigheterna till Star Wars var det många som blev oroliga att serien skulle fortsätta att bli sämre än original-trilogin. Så blev det ju inte alls. Även om 2015 års The Force Awakens i mångt och mycket var både en hyllning till och en slags Best of kavalkad av de gamla filmerna, så var det en otrolig förbättring jämfört med episoderna 1-3 som George Lucas regisserade.

Spinoff-filmen Rogue One från 2016 var en frisk fläkt och en lite ruffigare och mer old fashioned Star Wars.

Nu när den åttonde filmen är här, 40 år efter Stjärnornas Krig, så kan man konstatera att Star Wars som franchise är mer vital och stark än på länge, kanske mer än någonsin. Kanske var det ett genidrag att anlita Johnson, en indie-regissör som tidigare gjort mindre filmer som Looper (2012) och Brick (2005).

För där JJ Abrams i The Force Awakens lite grann satsade på nostalgi och säkra kort så här Johnson mer velat både hedra film-sagan och göra något lite annorlunda.
För The Last Jedi är en klassisk Star Wars, en film som lika mycket påminner om Rymdimperiet Slår Tillbaka (1980) som The Force Awakens hade tydliga drag av Stjärnornas Krig.

Men Rian Johnson, till skillnad från Abrams som gjorde mycket recycling (fast på ett oerhört skickligt och underhållande sätt) värnar om sagan och dess historia och om hjältarna, men vill också föra sagan framåt och vågar vara modig och lite mer utmanande.
Filmen är bitvis ganska långsam och mörk men är samtidigt den kanske roligaste i hela serien.

Vissa scener är lysande i sin smarta blinkning till tidigare filmer (som när Rey sitter i Årtusende Falkens skjuttorn precis som Luke gjorde i Stjärnornas Krig) och man får gåshud. Flera gånger. Också för att det är rörande. Vackert. Sorgset. Och så maffigt och underhållande. Så mycket film-magi!

Och Mark Hamill, som bara var med i slutet av The Force Awakens, har här nästan huvudrollen igen efter så många år. Och han har blivit en äldre, plågad man som bara vill bli lämnad ifred.

Efter The Force Awakens var jag lycklig och nöjd. Men efter The Last Jedi är jag inte bara lycklig. Jag ser verkligen fram emot nästa del.
Kraften är starkare än någonsin.

Göran.

Dödandet av en helig hjort

THE KILLING OF A SACRED DEER (UK, Ireland, US, 2017)
Drama-thriller med manus och regi av Yorgos Lanthimos, i rollerna
Nicole Kidman, Colin Farrell, Barry Keoghan, Alicia Silverstone, Raffey Cassidy, Bill Camp,
Sunny Suljic med flera.
2 timmar, Från 15 år
Sverigepremiär 9 november
SA SA SA SA

Högsta betyget ligger nära, nära. Det här är den sortens film som man kanske först inte riktigt blir jättedrabbad av, eller som man går ut från bion och bara skriker att det här var så jäkla bra! Nej, grekiske regissörens fjärde film är, för att använda metaforer på det sätt som används flitigt i den här filmen, en kall fisk i motsats till den förra filmen som hetter The Lobster (Hummern).

The Killing... visar upp en familj högt upp i hierakin, pappan (Farrell) är en framstående kirurg som brottats med och vunnit över sina alkoholproblem och nu är vit. Kidman, hans fru, är också läkare och deras barn är välartade och ser bra ut. Helt enkelt en lyckad familj som har ett stort och fint hus, men är det en lycklig familj?

Farrell umgås från och till med en pojke som är ungefär i hans dotters ålder, 16 år, och man förstår inte vad deras relation är för något. Han säger olika saker till olika personer om pojken, och man börjar undra om pojken har någon hållhake på mannen eller om det är något annat. Mystiskt är det i varje fall, och inte blir det mindre konstigt när Farrell en dag bjuder hem pojken på middag hos familjen. Till frun säger han att det kan vara bra för deras son, som inte har så många vänner.

Pojken, som bor hemma hos sin mamma (Silverstone), charmar in sig hos alla, kanske mest hos familjens dotter, men när pojken börjar uppvisa en viss form av stalker-beteende så blir pappan mer och mer undvikande mot honom.
Och då kommer det saker ur pojkens mun, saker som sätter igång en mardröm för familjen som hotar att förgöra allt som de har.

The Kiling... är, likt Lanthimos tidigare filmer, mästerliga debuten Dogtooth (2009), Alper (2011) och The Lobster (2015), en naturlig fortsättning på regissörens utforskande av den mänskliga naturen och i det här fallet, en grekisk tragedi, en moralisk berättelse om att tro sig vara Gud, och om hur den tron och den arrogansen kan slå tillbaka mot en med full, hämndlysten styrka.

Inte lika briljant originell som Dogtooth, och inte lika smart intrig som The Lobster, men frågan är om inte detta ändå är Lanthimos största stund. Ibland känns han som en ny Stanley Kubrick, ibland som en mer episk och humoristisk Michael Haneke, finns också lite David Lynch och även Roy Andersson i vissa moment, men han är verkligen något eget. Kanske en av de få visionärer inom filmen av idag, jämsides med Blade Runner 2049- regissören Denis Villenueve. Det är bitvis nagelbitande spännande och hela tiden otroligt fascinerande. Man skruvar på sig och man undrar vilken riktning filmen ska ta, speciellt under den första timmen då den lakoniska tonen och de till ytan så coola, eleganta och distanserande människorna, är så stark och står så i kontrast till det som man känner är på väg att hända. Och det som sedan händer, vilket är både chockerande, läskigt och brutalt.
Och det häftiga här, tycker jag, är att trots att det är ganska otroliga saker som sker, så är det nästan ingen som kommenterar det, eller som frågar sig själv om de är utsatta för ett stort, dåligt och makabert skämt.

Lite otippat, men inte desto mindre kul att återse Silverstone på vita duken!

Musiken skapar egentligen det enda dramatiska i själva filmen. Ibland blir det rena skräckfilmskänslan över soundtracket men det funkar, då alla inblandade är så ja nästan robotliknande i sina uttryck och man bara känner hur allt dras närmare och närmare katastrofens rand.

Alla skådisar är utmärkta, förutom en helt briljant Farrell, som de senast åren gått mot en ny renässans och en ny sorts status i sin yrkesroll, och minst lika strålande Kidman, så är den charmige, men lätt obehaglige pojken som nästlar sig in i familjen, McKeogh, riktigt mörkt lysande i en tuff roll.

Filmens titel har något med den grekiska historien att göra, de antika gudarna, men jag är tyvärr inte tillräckligt skolad i varken antiken eller filmvetenskap för att kunna göra någon analys utifrån titeln.

Men jag kan bara konstatera att Lanthimos har skapat en märklig, fascinerande, spännande och utmanande film. Ett moraliskt drama om liv och död, berättad på ett lugn, coolt och ordnat sätt där publiken omedvetet tvingas ta ställning och kanske till och med bråka om den sista scenen, eller i varje fall diskutera vad man själv skulle gjort som medlem i den aktuella familjen...

Göran.

Fenomenet Isabelle Huppert

Vad gäller skådespelerskor och vilka som är bäst och som har starkast lyskraft pratas det ju ofta om engelskspråkiga skådespelare som Meryl Streep för att ta ett lysande exempel.
Men en som i och för sig ofta nämns av kritiker och filmnördar, men kanske inte är så känd för den bredare massan, är ju fransyska Isabelle Huppert. 2016 gjorde hon bland annat den uppmärksammade "Elle", för vilken hon nominerades till en Oscar, och filmen "Dagen efter denna" ("L'Avenir) av franska regissören och skådisen Mia Hansen-Love, som undertecknad såg häromdagen och blev väldigt förtjust i. En mycket bra vardagsskildring där Huppert går igenom kris på kris som filosofilärare i Paris.

Huppert i filmen Elle.

Hennes diviga mamma håller på och dör, hennes man är otrogen och hon blir av med sitt jobb, men på det sättet vi numera är vana att se den distanserade Huppert så kämpar hon sig tappert igenom allt detta, ibland brister fasaden men Huppert är lysande på att spela kylig och distanserad, men samtidigt ge sina karaktärer otroligt mycket liv och trovärdighet.
Och det är heller inte konstigt att hon fortfarande spelar kvinnor i 40+ med tanke på hur hon ser ut som den 64-åring hon faktiskt är!

Jag blir oerhört sugen på att se mer av Huppert och kommer beta av en del äldre filmer jag missat med denna franska storhet. När jag kollar på den amerikanska filmdatabasen IMDB så imponeras jag av med vilken takt hon spelar in nya filmer. Bara detta år 2017 så är kvinnan aktuell med fem (5!) nya filmer och för ett nygammalt fan så är det bara att njuta, inte minst för att kvantiteten på hennes cv nästan alltid motsvaras av kvalité på högsta nivå.
Hon innehar flera "rekord" som t ex att ha varit med i flest Cannes-visade tävlingsfilmer, 22 stycken!
Och amerikanska skådisen Jessica Chastain är en av många som avgudar henne och menar att hon ständigt försöker förnya sig.

Filmen Pianisten från 2001 är en av Hupperts mest kända filmer.

I min bok är Huppert en av världens absolut bästa skådisar, oavsett kön. Så det så!

GS.

Främsta Stephen King-filmatiseringen någonsin!

Författaren Paul Sheldon (James Caan) tömmer champagne flaskan, röker en cigarett och sedan packar han ner det nyskrivna romanmanuset i väskan. Sedan bar det iväg med bilen för att lämna vinternparadiset i Silver Creek till förmån för det intellektuellas New York. Trodde han, ja....
Sheldon slirar med bilen och till slut kraschar han. Han räddas av en sjuksköterska vid namn Anne Wilkes (Kathy Bates, ruskig!). Hon är sedan flera år tillbaka stor beundrare till Sheldons författarskap och i synnerhet hans Lida-böcker. Böckerna tillägnade hon sig under en fängelsevistelse efter att hon dödat flera spädbarn på en förlossningsklinik....
Ganska snart går det upp för Sheldon, om vilken mardröm han själv hamnat i...

Rob Reiners psykologiska thriller Lida (1990) känns spontant som kanske den främsta Stephen King-filmatiseringen genom tiderna. Det är fasansfullt spännande och både Kathy Bates och James Caan håller tittaren i ett järngrepp. Jag undrar inte bara vad Stephen King tycker om den här filmen. Vågar faktiskt gissa att självaste Hitchcock hade gått igång på den här filmen!
Det är givetvis briljant av Stephen King och komma på den här historien. Tänk om hans största beundrare skulle också vara den galnaste och mest farligaste människan han träffat på? För det är ju svårt att inte se karaktären Paul Sheldon i en sådan som Stephen King. TA