Herrelösa hundar

I Amores perros / Älskade hundar (2000) får vi följa tre olika berättelser som utspelar sig i Mexico City. Människorna förenas i en bilolycka, där de är mer eller mindre inblandade i.

Det börjar med en nästan Kain och Abel inspirerad berättelse. Octavio (Gael Garcia Bernal)  förälskar sig i sin svägerska, Susana. Hans bror Ramierz behandlar henne dåligt. Octavio planerar att rymma iväg med sin hemliga kärlek för pengarna han drar in ifrån hundtävlingarna. Men saker blir sällan som man tänkt sig....

I andra historien möter vi en framgångsrik supermodell, Valeria (Goya Toledo) med miljoner kontrakt för glamorösa magasin. När hennes kärlek äntligen lämnar sin hustru , skall de äntligen kunna njuta och leva livet , tror de. Men allt förändras efter bilolyckan. Hon förlorar sitt modellkontrakt. Utanför lägenhetsfönstret ser hon varje dag sig själv blända från den monumentalt stora reklamaffischen. Varje dag påminns hon om det hon förlorat. ( i filmens sluttexter läser vi hur filmen dediceras till Luciano, "vi är också det vi har förlorat")....
Saker och ting skruvas upp ytterligare när hon och älskarens hund Richie försvinner under golvet och inte kommer tillbaka....

Tredje berättelsen skildrar en före detta gerilla soldat, Chivu, som förlorat sin familj och fick aldrig träffa sin dotter när hon växte upp. Han lever på gatorna och driver runt med sina hundar. Och i slummen har han sitt hem där han tar hand om herrelösa hundar som de vore hans barn. En dag blir han erbjuden och döda för pengar....

Älskade hundar är Alejvndro Gonzáles Inarritos hyllade långfilmsdebut och så här 15 år efter filmen kom, så kan man konstatera att den fortfarande drabbar tittaren, något utöver det vanliga.
Filmens dramaturgi var mode på den tiden (skarven mellan sent 90 och tidigt 00-tal) , en dramaturgi som byggde på fullständigt på och ta isär det konventionella berättande från A till Ö med början och slut. Här kunde slutet vara början och här berättade följden av handlingarna före vi ens fick se vad som förorsakade effekterna. Det blev fragment och det berättade bak och framlänges och utmanade tittaren. Det var då något nyskapande och tog världen med storm.
Parallellhistorier och där "allt knyts ihop" började redan på 90-talet med Robert Altmans Short cuts (1994) och förfinades och blev Tarantinos signum. Han drog väl ett extra varv och förde den på en ny nivå i filmer som Pulp fiction (1994) och i synnerhet Jackie Brown (1998).
I Älskade hundar vet vi att det kommer bli en bilolycka. Det är slutet, men också början på någonting. Och vi vet inte hur , allt började och vad som hände efter bilolyckan.

Och lite av "grejen" blir ju och se vad som finns på andra sidan av myntet. Okej, nu har vi sett Octavios historia , han körde ju den ena bilen, vem var Valeria som körde motsatta bilen?

Men Inarrito har naturligtvis mer och säga än och bara visa upp hans förädlade och komplicerade berättarkonst. Det är en film om människor som blir som sina hundar, och börja bemöta och behandla människor därefter. Men då talar jag om människans mörker, världens eländiga sidor. Hatet.

Octavio är ju snäll från början, men han triggas av sin idé och vill på något sätt ge "rivalen" , sin bror en läxa, en gång för alla. Octavio tycker sig vara kär i sin svägerska, men hon ser deras relation på ett helt annat sätt.....
Octavio börjar använda sin hund i tävlingar där hundarna slåss för pengar. Han "gör pengar" och samlar på hög, medel som ska åsamka Drömmen/Flykten bort från det torftiga, det begränsade och det fattiga livet....Men hans hund blir våldsammare och "skadad" av sporten han utövar, och börja döda när han inte behöver döda.
Octavio blir girig, en till match. En till tävling. Han ser inte NÄR han bör sluta. Efter uppgång kommer fall. Han blir bedragen, pressad på pengar som han inte har, indragen med gangstrar som hotar med vapen, och råkar ut för bilolyckan. Han överlever och blir besatt,  och "han är sjuk i sin dröm", som inte längre finns.

Modellen Valerias hund Richie är en söt sort som ramlar ner under golvet i parets fashionabla lägenhet. Nere i mörkret härskar råttor och Richie hörs och skriker, men kan inte ta sig upp. Det är förtvivlan, skräck, desperation och maktlöshet. Valeria sitter själv i rullstol efter bilolyckan, hon kan inte rör sig och det som har hänt går inte och "reparera". Hon vill så gärna få tillbaka sin älskade Richie.....

Den före detta gerillasoldaten märker sedermera efter bilolyckan att den hund han tagit hand om , är farlig och precis som han själv, en som dödar och dödar förr eller senare ihjäl sin egen familj. En som dödar , dräper också sig själv och sitt eget blod.
Hunden är han själv.
En skoningslösa mördare.....

Det här är Oscars-vinnaren Innaritu (Birdman) bästa film, känns mest originell och personlig och det har nog mycket med det latinamerikanska temperamentet som givetvis saknas i hans senare amerikanska produktioner. I Älskade hundar lyser flera referenser till Bibelns berättelser. Kain och Abel har vi nämnt och sedan läser jag in en del symbolik från de tio budorden ( t ex Du skall icke ha begär till din nästas hus samt Du skall inte ha begär till din nästas hustru...).
Storslagen film. Enormt tänkvärd berättelse. Se den , gärna en andra gång också!
TA

Nitton hundra åttio nio

Det finns en stor risk att jag har skrivit om film-året 1989 tidigare.
Eller jag är ganska säker att jag har skrivit om det året åtskilliga gånger förut.
Men varför skulle jag sluta skriva om det året?

Det är ju kanske det film-år som har varit mäktigast i mitt liv.
Jag var 10 år , den sommaren. Och det hör väl till det hela. Jag kunde ju inte av förklarliga skäl gå på filmerna som jag drömde om: Dead bang, Tid för hämnd, Indiana Jones och Det sista korståget, Batman och Dödligt Vapen 2.

Fick nöja mig med Tillbaka till framtiden 2 och Karate Kid 3, dem fick visas från 11 år "i vuxet sällskap". Far fick ställa upp. Han gillade Tillbaka till framtiden 2 bättre än Karate Kid, om man säger så....
Kan inte alltid vara lätt och vara förälder...och särskilt inte till en film-fanatisk son...

Jag minns hur jag köpte soundtracks i kompensation för att jag inte fick se filmerna. Jag hade ett antal skivor med filmmusik, och dessa fick mig väl och "spinna iväg" i tanken och fantisera om filmerna.

Mina föräldrar hade ideal som vår familj skulle leva efter. Jag och min syster skulle inte sitta alldeles för mycket framför TV:n , vi skulle vara ute och leka och vara med kompisar. Vår familj skulle inte ha någon video.
Vi skulle spela fotboll och hitta på saker. Inte passiverade framför en dator eller film. En uppfostran jag idag som vuxen kan förstå och tycka är rätt vettig.
Men vad hände?

Jo, det blev en del fotboll och mycket lekar. Men filmintresset var för starkt. Man lurade föräldrarna eller gick hem hos kompisar och såg video. Det gick ju bra tills kompisens mor började ringa hem till min mor, och fråga om det gick bra om "Thomas och Alexander ser en barnförbjuden film, skulle du ha något emot det?"....

  1989 hade många "starka" titlar, filmer som jag då inte kände till , men som jag senare skulle "upptäcka och uppskatta". Thrillern Lugnt vatten, Stephen King-skräckisen Jurtjyrkogården, Föräldraskap, Uppgörelsen, Road house, Född den fjärde juli, Cinema paradiso, Döda Poeters sällskap m fl.

Det kändes som allt var så spännande på den här tiden. Och som allt hände. Och här någonstans börjar man begripa att "filmvärlden" är ganska "liten", producenter och regissörer hör ihop, och den har jobbat med den och den här filmen hör ihop med en viss genre och man studerade videotoppen och kollade betygen och man började plugga namn. Filmbolagen blir ett kapitel för sig.
 

J t Walsh

Och en dag i skolan var man fullständigt förvirrad och bortkommen. På matte-lektionen fastande allt. Inte matematiken , alltså , utan obetydliga fakta som vissa birollsskådisar, William Forsythe, J T Walsh, Frank Whalley Jr och man visste vem som regisserat (Roger Spottiswoode) en film som Skjut för och döda (1988).
Men det var helt poänglöst redan då.
Själv tyckte jag som den 10 åriga pojken jag var då , att den här världen, det var den största. Jag skulle skriva om film. Jag skulle se allt.
Jag skulle lära mig allt om varje film och varje regissör och skådis.
Vem brydde sig om en matte-tabell, bergskedjor eller hur väte uppkommer?

Minns hur jag ville prata film med alla och hur jag ofta träffade vuxna som gjorde mig besviken. Dem visste inte vad filmen dem sett hette, eller mindes inte. Och jag satt där och gissade. Och jag minns hur vuxna kunde vara så oerhört tråkiga och måttliga. "Den var bra" kunde dem säga om en film, och sedan skulle de prata om en resa dem varit på eller , hur mycket golvrenoveringen på landet hade kostat. Film var bara för dem , tidsfördriv. Medan det var hela världen för mig och kunde vara skillnaden mellan liv och död....
Och där satt man.
Övergiven med filmdrömmar.
missförstod
Nedgjord.

Jag ville ju känna samhörighet och hitta någon som jag. Någon som drömde om Hollywood, som älskade Ray Cokes och MTVs The Big picture lika mycket som jag, någon som kunde se om filmscener om och om igen. Och någon som lekte och försökte vara Martin Riggs i Dödligt vapen (1987). Någon som sprang efter helikoptern  vid den där villan och som sköt och sköt och som tömde magasin efter magasin. Som var manisk och förbannad.

Ser man ur ett filmhistoriskt perspektiv och det har ju irländaren Mark Cousins gjort och han har ju påpekat att den här perioden är konstnärligt ganska fattig film-period. Det är blockbusters som härjar, och mycket lite "nytt under solen". Och det skriver jag väl under på, men 1989 är ändå ett
  film-år som förblir speciellt för undertecknad....
TA

Nya generationens päron visar sig

Det blir väl en slags hybrid av både nyinspelning och uppföljare , i Ett päron till farsa: Nästa generation. Sonen Rusty Griswold (Ed Hems) beger sig till nöjespalatset Valley World med sin egen familj. Hans hustru spelas av Christina Applegate (Anchorman, Våra värsta år). I mindre roller ser vi favoriten Leslie Mann och Chris Hemsworth, samt originalets päron ; Chevy Chase och Beverly D Angelo.
Trailers är alltid svåra och bedöma. Den här filmens trailer skvallrar väl om att humorn är en annan givetvis med 80-talets, det är nu lite fränare, lite  dummare, lite råare och lite fräckare. Men skulle inte förvåna mig om ett och annat skämt väcker vissa garv. Ed Hems är väl knappast någon "ny Chevy Chase", men Christina Applegate är en gedigen komedienn. TA

Karate Kid III (1989)

Daniel och Mr Miyagi återvänder till USA efter borta-vistelsen i Japan. Det dem inte vet då, är att deras ärkefiende från första filmen, John Kreese, Cobra Kai-ledaren passerar dem flygplatsen.

Han är på dekis och djupt revanschsugen.
Han har inte haft några elever i sin dojo på 9 månader. Frustrerad, uppgiven och deprimerad rycks han upp av sin gamla krigskollega från Vietnam-tiden, Terry Silver.

Silver är förmögen karate utövare som svär och hjälpa sin gamla kamrat att uträtta hämnd mot dem som förstörde Kreese liv, nämligen Mr Miyagi och Daniel LeRusso....
Inom kort väntas turneringen då LeRusso förväntas försöka försvara sin titel. Men karaten känns avlägsen efter tiden i Japan. Han och Mr Miyagi fokuserar istället på och skapa en bonsai-träds-butik, tillsammans.

På andra sidan vägen av deras lokal finns en keramik-handel. i den butiken möter Daniel kruk-makerskan Jessica Andrews, som blir hans nya kära vän. Hon hjälper Mr Miyagi och Daniel med diverse krukor till deras bonsai-träd.
Men friden och hoppet och Mr Miyagi och Daniels rötter hotas bokstavligen av hämndens män, Terry Silver och John Kreese. De har förberett en noggrann och utförlig plan, och där framförallt Daniel ska få lida och tvingas ställa upp i tävlingen och förnedras inför storpublik....

"Trean" är som ni förstår, den svagaste delen i hela serien. Det känns en smula fantasilös och någonstans blir inte skurkarna problemet, nej, det är mer det logiska i intrigen , där allting haltar. Hur kan Daniel vara så blind och låta sig luras? Hur kan inte han inte se , det vi i publiken ser?

Det känns mer eller mindre omöjligt med tanke på de tidigare avsnittet, "omvända sig" till mörkrets krafter och börja träna i ärkefiendens träningslokaler, Cobra kai. Det är inte rimligt.

Visst, det bör  ju räknas med att vi ser en Daniel LeRusso på väg in i vuxenlivet, fylld med stolthet och en viss självständigt driv och kanske distans till läromästaren Miyagi. Men någonstans hamnar han i förvirringens högborg och kan inte längre skilja på rätt och fel, och vad som är viktigast för honom. Han förlorar allt på kort tid. Han förlorar förståndet och  framförallt vem han är och var han kommer ifrån och vilka rötter som finns inom honom. Och tyvärr förlorar han Miyagi...för en stund....

Den här filmen står lite stilla , bonsai-träden och bergsklättrings-scenerna är spektakulära, men samtidigt daterade och det blir väl förutsägbart med "trakasserierna" som fortlöper så fort Daniel ska ha en ledig stund med Jessica.

Men det stora problemet med en tredje film, handlar om hjältens identitet. Detta gäller ju alla serier om hjältar och i synnerhet om han eller hon som var under-dog i första filmen. I en tredje episod är inte Daniel längre en under-dog. Vem är han nu? Och varför måste han slåss igen? Det blir svårare och svårare för en manusförfattare och hitta motivationen och framförallt "ett vettigt" skäl till ytterligare en match....
TA

     

I Karate Kid II (1986) får Mr Miyagi (Pat Morita) besked om att hans far ligger inför döden  i Okinawa. Han reser med Daniel (Ralph Macchio) till Japan och Okinawa för och ta farväl.
Det dröjer inte länge förrän de möter Mr Miyagis förflutna.

Hans bäste vän Sato var också en av hans pappas lärjungar i karate. Sato har numera blivit en elak affärsman som vill skövla bort marker och gör sig av med fiske-byarna i Okinava. Han har köpt vattenrättigheter och lagt beslag på all fiske.
Mr Miyagi och Sato var förälskade i samma kvinna , Yukie, Mr Miyagi lämnade landet med ett krossat hjärta....
Sato ser Mr Miyagi som "ynkrygg" och att han svek honom. De skulle ha utmanat varann i karate om kärleken och Yukie. Men Mr Miyagi valde en fredligare lösning....
Men nu ser Sato sin gyllene chans att få åter det han aldrig fick....
Samtidigt får Daniel en fiende i Satos brorson.....

"Tvåan" är som ofta i fallet uppföljare; lite sämre än föregångaren på alla sätt. Det är dock underhållande och exotiskt att man har förflyttat handlingen till Japans Okinawa och berätta läromästaren Miyagis öde och historia. Det räcker ganska långt. Det är mer problematiskt med Daniels utveckling och hans fiender. Dessa scener är påfallande lika med första filmens "mobbings-scener".  

Men hans nya kärlek Kumiko (Tamlyn Tomita) är fin och går i linje med läromästarens Miyagi och hans gamla ögonsten, Mukie.

Sen , när allt kommer omkring handlar ju hela serien om den djupt vackra kemin mellan läromästaren och adepten Miyagi och Daniel-San. I "tvåan" finns en scen i början på filmen , då Miyagi blir människa. Han gråter och ser maktlös, han sitter på ett berg och kollar ut mot horisonten. Solnedgång. Stora moln. Himlen gråter snart den med.

Daniel ger sin berättelse om hur han tog farväl av sin egen far och hur han kände och tänkte då. Han kastar blickar mot sin läromästare och "surrogat-pappa" Miyagi. Han ser tårarna. Sorgen skrika i en äldre själ.
Han lägger armen omkring honom.
Och jag blir så rörd , i hela kroppen.
TA

Attack mot polisstation 13

En polisstation, nr 9, i ett utsatt område, Anderson och distrikt 13, som polisen kallar det, håller på och stängas ned. Samtidigt driver kriminella gäng runt , i syfte och hämnas på poliser som mördat sex ungdomar tillhörande gängen. En van polis Bishop (Austin Stoker) skall egentligen bara "sitta av" några timmar på stationen, när en kontorets ansvariga måste i väg. Men det blir annat än och bara "hålla ställningarna".
Först ansluter tre fångar , efter att en av dessa blivit sjuk och inte kan fortsätta en sex timmars lång resa mot "dödscellen". Och sedan börjar dem yttre attackerna i form av tung och massiv beskjutning mot Polisstationen... Hur ska Bishop och hans "sällskap" stå pall detta?

John Carpenter var inspirerad av Howard Hawkes westernklassiker Rio Bravo (1959) och gjorde väl sin tappning av filmen i form av Assult of precinct 13/Attack mot polisstation 13 (1976). Hans film ger först en ytlig beskrivning av våld och grymheter. Men bakom fasaden vilar det mera innehåll. Det finns kommentarer kring dåvarande amerikanska samhället, frågor vart håll gick mot rasism, könsroller och inte minst polisvåld och segregation. Och som alla mästare , så behärskar Carpenter skickligt att först och främst göra underhållning av allt detta. 

Han säger själv att han ville gör en "exploatiton film" (på kommentar-spåren på den äldre dvd-utgåvan)  och det är som jag förstått en genre som är en smula odefinierbar. Den kan innehålla flera olika typer av genres: action, skräck, dokumentär osv. Men en sak är säker: det är låg budget som gäller. 

Jag tänkte först på black explotation film genren. Eftersom Carpenter har ju valt Austin Stoker, en svart skådespelare i huvudrollen och som berättelsens hjälte och jag såg det som sympatier för black exploation filmerna som slog igenom i början av 70-talet i USA, med titlar som Shaft (1971) och Superfly (1972). Det var ju också fortfarande, dessvärre, tämligen ovanligt och använda en afroamerikan i huvudrollerna i amerikansk film , även om tiden tickade på och gick mot ett nytt decennium. Och så kan det ju ha varit. Men inte nödvändigtvis. Carpenter hade väl uppskattat Stokers tidigare arbeten och det var nog så enkelt att han gillade den skådisen. Och vem gör inte det? 

Hursomhelst är det en spännande film han gjort, och det berättas finurligt,  han har ett tag nämligen 3-4 berättelser i gång samtidigt.... Det liknar nästan någon som jonglerar med flera bollar i luften samtidigt. Och lyckas fånga dem alla....

Hatten av.

Här är det också ett "annat filmspråk". Klichéerna av hjälten gör sig inte lika synliga som i övrig amerikansk mainstream film. Bishop är som vi skrev tidigare afroamerikan och vi får inte veta så mycket om honom egentligen, mer än nödvändigt. Han kommer från början ifrån området han nu ska försvara. Han säger fina saker "Jag vill att alla ska få leva" och "han kom hit och sökte hjälp, vi ska göra allt för att han får hjälp". Han är hederligheten själv. 

Mer oväntat är kanske den outtalade kärleksromansen som gryr mellan karismatiske fången Wilson (Darwin joston) och polissekreteraren Leigh (Laurie Zimmer). Wilson går runt i hela filmen och frågar om någon har en cigg och bjuda på. Han får nej och åter nej. Men när han frågar Leigh, då får han inte "nej" till svar....

Filmens musik är gjord av regissören själv, och är eggande och väcker intensitet och energi. Man kan ha betydligt tråkigare stunder än så här. TA

Stjärnor bestiger Mount Everest

Om en vecka (25 september) är det premiär för filmen Everest. Det är en "människa mot naturen film", och här finns en stjärnspäcka roll-lista (Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke, Sam Worthington, Keira Knightley, Robin Wright, Emily Watson), men frågan är om filmen håller hela vägen.
Enligt flera omdömen är det en film som inte riktigt infriar förväntningarna och inte underhåller "på sedvanligt Hollywood vis", det tycks vara något som saknas, om jag förstår det hela rätt.

http://www.theverge.com/2015/9/16/9338607/everest-movie-review-jake-gyllenhaal-2015
http://www.nytimes.com/2015/09/18/movies/review-everest-revisits-a-fateful-adventure-in-3-d.html

Det är lustigt hur filmer vi tycks sett eller läst så mycket om , dyker upp igen, i ny utsmyckning, teknik (3D) och ny "kostym". Everest känns ju som K2 (1991) , Cliffhanger (1993) eller varför inte Veritcal limit (2000). Om en vecka vet vi hur fel jag hade nu. TA

Uppdrag granskning

Läser om filmen Spotlight, en film som fått uppmärksamhet från visningen i Venedig. Den handlar om en murvel-grupp av journalister på tidningen The Boston globe som granskar Katolska kyrkan och avslöjar en pedofil-härva. I rollerna ser vi Michael Keaton, Mark Ruffalo, John Slattery (Mad men) och den så flitigt förekommande Rachel McAdams. Filmen bygger på riktiga händelser.
Vid skrivande stund är datum för svensk biopremiär inte ännu klart. Tom Mccarthy (Station agent) regisserar Spotlight. (Källa: DN 4 sep 2015, Nicholas Wennös artikel "En triumf för journalistiken" samt www.imdb.com)
TA

Mig: Hej, Steve McQueen Help Desk! (SMHD)

SMHD: Hej, vad kan jag hjälpa dig med?

Mig: Le Mans (1971) fastnar i DVD:n, bokstavligen talat.  Av oväntade och oönskade skäl. Min dvd-spelare vill varken läsa filmen (så jag kan inte se filmen) eller mata ut skivan. Det enda jag får är en grön tv-skärm med en symbol i vänster ovan kant som säger att DVD:n håller på och läses in......

SMHD: Ett ögonblick, ska höra med kollega. Kan du vänta 2 sekunder? Nu kommer det bli helt tyst. Ursäkta....
TA

Streep glänser i superelegant snyftare

Ett syskonpar möter advokat för och gå igenom deras avlidne moders testamente. När modern har uttryckt en önskan att kremeras över en viss bro, reagerar hennes son, något starkt emot det.
Men när syskonen låtit det sjunka in, börjar de på tu man hand läsa deras mors dagböcker. Dessa böcker rymmer en berättelse om hur deras mor, hemmafrun Francesca Johnson (Meryl Streep) i mitten av 60-talet mötte fotografen Robert Kincaid (Clint Eastwood). Ett kärleksmöte som varade bara i fyra dagar, men som varken han eller hon glömde och bar med sig resten av livet....

Broarna i Madison County är en oerhört finstämd och elegant snyftare. Historien är djupt rörande och innehåller flera intressanta ämnen. Vi ser Meryl Streep glänsa i rollen som Franscesa, en inflyttad italienska till hålan i Iowa, hon blev Richards maka och hemmafru och moder till två barn. Hon ägnar dagarna åt matlagning och under middagen är det så tyst. Hon är inte sedd och ingen bryr sig om henne i sitt egna hem. "Livet blev inte som det jag drömde om som liten flicka" , säger hon till Robert. Och han är inte långsam och ge henne feed-back. Han menar att i slutändan handlar det inte om hur saker blev, utan om tacksamhet; "De gamla drömmarna var fina drömmar. De förverkligades inte, men jag är glad att jag hade dem".

Vem är då Robert? Han är en fotograf som reser runt hela världen och lever sitt liv igenom kameralinsen. Han älskar människor , han behöver alla,  men ingen enskild. Ingen individ är viktigare än någon annan. Hans fria liv, hans annorlunda leverne väcker både beundran och upprördhet hos Francesca. Livet i Iowa är sömnigt. Så sömnigt så när en otrohetsaffär uppdagas, livas hålan upp. 

Det är vanligt, säger han. "De flesta tror att de äger varann. De sätter upp gränser. Jag dras till det mystiska"....
Hon vill höra om hans reseäventyr, och ber honom ta "henne till Afrika i tanken"....
 Han hjälper henne i matlagningen, han öppnar en öl och ger henne den och uppmuntrar henne till och gå och bada. Han bryr sig om henne, han ser henne, är nyfiken på hur hon lagar mat och han får henne och skratta. Hon mumlar inför sig själv:"han är trevlig"....

Francescas familj är bortrest under fyra dagar, hon möter Robert som är på besök i Iowa för och dokumentera dem täckta broarna i trakten. Hon guidar honom till broarna, de röker, äter tillsammans, och pratar om livet och många olika saker.
De blir förälskade....
Det som hänt oss , händer inte alla, säger Robert, "En sån här visshet känner man bara en gång i livet", fortsätter han...
När dagarna är till ända kommer ju verkligheten i kapp dem. De ställs nu inför ett val? Skall Francesca bryta upp från tristessen och livet som hemma fru och följa med Den stora Kärleken, Robert?
Eller ska hon stanna kvar, vara lojal till Richard och barnen?
Hur historien ska skrivas, hur historien ska sluta, ligger på hennes axlar....Ensamt , mycket ensamt och bära själv, ett sådant ansvar....

Under deras dagar ihop får Robert höra om hur en av grannkvinnorna blivit avslöjad för en otrohetsaffär. Robert ser henne vid en vägkrog , där inne möts hon av förakt och kyla bland både personal och gäster. Nu går hon "skam-gången".Denna sociala kontroll och skvallersamhälle håller människorna i schakt och får även Robert och Francesca att beakta försiktighet....

 Det här är en film som är så mycket mer än en gripande kärlekshistoria. Framförallt är det Clint Eastwoods stora stund, han har regisserat filmen och spelar ju huvudrollen. Han är självklar i rollen, och det är så roligt och se honom för en gångs skull lämna  karikatyrerna (Dirty Harry) han spelat i så många år, och här äntligen få gestalta en människa av kött och blod, känslor och intellekt.

Meryl Streep är som alltid fenomenal, hon är tveklöst sin generations främsta aktris. I den här filmen spelar hon en karaktär med en smärre italiensk brytning. Det är ett  under, hur hon för varje filmroll ger oss ett nytt övertygande porträtt. Vad är den kvinna inte förmögen till? Det är frågan, det.
i filmen finns det en rad scener där hon bara genom sitt kropp-språk uttrycker sig kärnfullt. Och jag tänker på en viss promenad-scen och den påminner lite om den scenen hon gjorde med Robert De Niro i The Deer Hunter (den scenen då de ses efter kriget och Christopher Walken är saknad, och de vet inte riktigt hur de ska bete gentemot varann)....

Dramaturgiskt är filmen inte helt slentrianmässig. Det är visserligen tillbaka blickar till de fyra dagarna mellan Francesca och Robert och "nutid" med dem vuxna barnen. Och hur dem försöker förstå sin egen mor.
 De vuxna barnen blir som oss åskådare, vi är på samma nivå. Vi delar känslan av att vara helt främmande, men nyfikna på och förstå  moderns "okända liv", och de hittar brev, dagböcker, anteckningar och nycklar till en byrå. Nyckeln blir ju en symbol, man låser upp , eller får en ingång till något nytt, till det okända, till Mammas "gömda liv"....Det som hon aldrig berättade om under sin livstid.

Filmen har en del fina repliker och formuleringar som borrar sig in i hjärtat på noll-tid.
I ett brev har Francesca skrivit till barnen: "Det känns svårt och skriva detta. Jag kunde ju låta det dö med mig. Men med åldern avtar ens rädsla. Det känns viktigare att få bli ihågkommen för den man var under sitt korta jordeliv. Sorgligt om man dog utan att de man älskar fick veta vem man var..."

Under Robert och Francescas is-te talar de om hennes barn som nu är vuxna. Inga barn längre. "Saker och ting ändras" , berättar hon. Han säger: "Ja, alltid. Det är en naturlag, många är rädda för förändring, men att saker kan ändras är väl en tröst.  En av de få saker man kan lita på här i världen".
Det var en del turer innan filmen blev av och det blev bestämt att Clint Eastwood skulle göra filmen. Sydney Pollack var länge på tal och vara rätt man för uppgiften. Robert Redford var också aktuell ett tag för både regin och spela huvudrollen. Catherine Denuve provspelade för rollen som Francesca, Jessica Lange, Susan Sarandon och Isabella Rossellini var också namn som figurerade bland lämpliga kandidater. Men det blev ju Meryl Streep. Och ingen kunde ha gjort det bättre än henne.

Enligt hjärnforskaren Håkan Fischer så definierar han kärlek som en kombination av tre komponenter; passion (sex), intimitet (närhet/tillit/förtroende) och engagemang. Allt detta ser vi i Robert och Francescas romans....
De blir sinnebilden för KÄRLEKEN.
Och aldrig glömmer vi den här filmen.
Ett av 90-talets största filmögonblick. Helt klart.
TA

Ovanligt levande musikfilm om Brian Wilson

LOVE & MERCY
amerikansk film i regi av Bill Pohlad.
Medverkande: Paul Dano, John Cusack, Elisabeth Banks
och Paul Giamatti m fl.
Speltid: 121 min
Betyg: AT AT AT

Beach Boys sångaren och låtskrivaren Brian Wilson porträtteras här av två olika skådespelare och i två olika skeden i livet. Dels får vi se honom som ung (Dano, utmärkt!) och när han tävlar med Beatles och göra världens bästa skiva och han förbereder albumet Pet sounds. Och dels får vi se honom i medelåldern under slutet av 80-talet , då är han förvirrad, överdoserad av läkemedel och styrd av en kontrollerande läkare i form av Eugene Landy (Giamatti).

Han möter dock Kärleken i bilsäljaren Melinda Ledbetter (Banks). Men deras relation får inte blomma.....
Och Melinda börjar fundera, får verkligen Brian rätt vård , och framförallt den vård han säger sig behöva?

Musikscenerna , och i synnerhet dessa scener då en ung Brian Wilson dirigerar studiomusiker eller han själv lägger "pålägg" i studion eller spelar in med sina bröder och konflikten med kusinen Mike Love är på pricken! Man kan inte annat än och rysa av välbehag. Det är glimrande! Det är musikhistoria och här i Bill Pohlads (har tidigare producerat giganter som Brokeback mountain och Tree of life) film, blir det inte bara nostalgisk , det känns som vi får resa tillbaka i tiden och vara med, när det hände!
Då blir Nu.
Det känns ovanligt levande för och vara en musikfilm, Paul Dano sjunger på riktigt och överraskande likt Wilson...
Det är något i kameralinsen, i färgen som filmen presenteras vid, det är förtjusande och se scenerna då bandet gör "tramsiga" pressbilder eller foton för skivorna, då de bär båtar eller skojar i poolen. Beatles gjorde ju liknande "ploj-bilder".
Här finns något gulkornigt i bilden, och det befläckade lurar oss och ger sken om mer realism än vad det är. Listigt.

I den unge Brian Wilsons liv fångar filmen inte bara hans enorma kreativa period med genialisk popmusik, det lyfter också fram början på "slutet" för honom. Hans galenskap, hur han mister allt förstånd och hur han successivt sjunker in i djupet av mental ohälsa. Han hör röster, och ljud som inte händer. Och han jagas av rädsla, och demoner, och det skrivs ju inte på näsan för oss åskådare, men det går väl och ana , att han jagas av barndomens skräck för fadern som slog honom och hans bröder.
Traumat lever kvar i vuxen ålder och spelar nog en viss roll i hans beroende och missbruk och även oförmögenhet till och bryta med den elake läkaren Eugene Landy...

Det är mycket välspelat, och befriande att manusförfattarna valt och begränsa historien till två skilda perioder. Det ger oss en annan historia och mer komplex skildring än vad standardfilmerna gör i en tämligen uttjatad genre, som musikbiografier , faktiskt har blivit....(och mer ser ut och komma, Amy Adams ska ju spela Janis Joplin).

Men om du tror att du ska lära dig något på kuppen om Beach boys musikaliska arv eller hur allt började, då blir det nog lätt besviken.
Love and Mercy är främst en film om överlevaren Brian Wilson och hans mycket tragiska öde. Titeln syftar för övrigt på en av Brian Wilsons allra finaste sånger.
TA