Skivnörden Rob (John Cusack) från High Fidelity (2000) får ihop det med Carrie (Sarah Jessica Parker) i Sex in the city (1998-2004)?
Låter det som ett april skämt.
Jo, det är väl det.

Ändå sedan barndomen har man ägnat för många tankar kring filmer där man pusslar
ihop karaktärer från olika tv-serier och filmer.
Kalla det tankeexperiment.
Gränslösa fantasier.

Så kallade filmer för fansen.
Det har ju blivit en del sådana , men mestadels i skräck genren som t ex Freddy vs Jason (2003) eller Alien vs Predator (2004).

Batman vs Superman - Dawn of justice väntas få premiär 2016. Det är ju en liknande film, och en sådan man bara drömt om sedan pojkåren.
I rollerna ser vi bland annat Gal gadot (från Fast and furious filmerna) som Wonder woman, Jessie Eisenberg som Lex Luthor och Jeremy Irons som Alfred. (imdb.com)
TA

Noah Baumbach och Greta Gerwig följer upp Frances Ha (2012) med filmen Mistress America. Det är ännu oklart om den får svensk biodistribution. (Empire  april 2015 s.31)
I komedin Mistress America som utspelar sig i New York möter den nykläckta college studenten Tracy(Lora Kirke från Gone girl) sin blivande halvsyster (Gerwig) och ingenting blir sig mera likt....

Tracy har författardrömmar och inspireras i sitt skrivande av världsvane halvsystern...
Filmen har visats på Sundance film festival och hyllas av bland andra Variety: http://variety.com/2015/film/festivals/sundance-film-review-mistress-america-1201414298/
TA
 

Inledningen i 15:e delen i Johan Falk-serien Kodnamn Lisa (2012) är enormt rafflande och här lyckas man skapa en intensitet, ett tempo, ja ett tryck som flera avsnitt i serien försökt komma kring, men inte varit närheten av...


Falk väcks av sin hustru (Marie Richardson), som tycker sig höra ljud av människor utanför hemmet. Och mycket riktigt. Frank Wagner (Joel Kinnaman) med flickvän (Ruth Vega Fernandez) och barn beväpnad står och knackar på dörren. De har just klarat sig ur ett mordförsök i deras lägenhet i centrala Göteborg.

De kommer  helskinnade från attacken, men en ryggsäck lämnades i bostaden. I ryggsäcken finns deras drömmar. Alla pengar som Wagner tjänat in under åren han jobbat för polisen som infiltratör. De har planer att flytta till Toscana och driver en restaurang. Och leva det goda livet.
Nu vill ryska maffian se Wagner och hans familj döda.
Samtidigt beskjuts flera poliser och andra kontakter till myndigheten....
Det är smått rörande och följa Wagners rädsla, och skräck och frustration över sin situation. Han har blivit avslöjad, hans dokument med sitt kod-namn har "kommit ut" och hamnat i fel händer....
Och där står han. Utan polisens uppbackning. Vem kan han lita på? Johan Falk....

Det finns likheter eller inspiration här från amerikanska serier , inte minst The Wire. Flera av karaktärerna har man lärt känna under serien och följer nu med större intresse, som t ex Seth (Jens Hultén) och Sophie (Meliz Karlge)...
Uppgörelsen i Nordstan är inte bara blodig, vansinnigt snyggt och välgjort, och i klass med flera av actionscenerna i Noll tolerans. I eftertexterna hyllas den verkliga infiltratören Peter Rätz.
TA

Halloween möter The ring!

IT FOLLOWS

Amerikansk skräck från 2014.

Biopremiär 27 mars 2015.

Manus & regi: David Robert Mitchell

Roller: Maika Monroe, Keir Gilchrist, Olivia Luccardi, m fl.

Längd: 1 timme 47 min

Tillåten från 15 år

Betyg: AT AT AT AT


David Robert Mitchells andra biofilm (debuten är en liten indie-komedi vid namn The myth of the american sleep-over, 2010) är en redan nu extremt hyllad skräckfilm som rent innehållsmässigt inte är så märkvärdig men som berättar-tekniskt och estetiskt når gudomliga höjder. Med god hjälp av det utmärkta soundtracket.

Mitchell är starkt influerad av den våg av skräckfilmer som John Carpenters klassiker Alla helgons blodiga natt / Halloween (1978) stod modell för. Och förutom att det finns flera blinkningar och rena hyllnings-scener till den stilbildande rysaren som också gjorde Jamie Lee Curtis till den nya skräckdrottningen, så är soundtracket av Disasterpeace (en ung musiker vid namn Rich Vreeland) inte bara helt fenomenalt utan påminner mycket om den ljudbild som Carpenter själv skapade till alla sina tidiga filmer.

Och lika mycket som musiken betydde väldigt mycket för Alla helgons blodiga natts styrka och framgång, gäller samma sak i It follows. Mörk, dov, melodiös syntmusik som skaver och mullrar och liksom bär och lyfter och driver filmen framåt på ett helt makalöst sätt.

Som sagt, It follows är en hommage, en hyllning till det sena 70-talets slasher-skräckisar, men det som gör filmen till något annat än bara en rysare är skildringen av förortslivet i Detroit, en krisande bilstad som t ex Eminem skildrade i självbiografiska 8 mile (2002).  Å ena sidan får vi följa ett gäng ungdomar i en miljö som skulle kunna vara Halloween's Haddonfield anno 1978, men å andra sidan visas många bilder från ett ganska så deppigt och trist Detroit med övergivna hus och tomma gator, en slags uppgivenhet och misströstan som också speglas hos filmens tonåringar. Vilket fick mig att tänka på Gus van Sants skildringar av dagens unga och miljöerna de vistas i, i filmer som Paranoid Park eller Elephant.

It follows handlar om en slags smitta som hamnar hos en person, som för att bli av med den måste hitta någon annan att föra över den till, via att ligga med vederbörande, och på så sätt undvika att bli dödad av detta "något" som visar sig mänsklig skepnad i form av en nära vän eller en främling. Var som helst, när som helst.
Mitchell vet att utnyttja denna mycket skrämmande tanke, att bli stalkad av någon, att aldrig kunna känna sig säker, att man inte vet om den som kommer emot en, vän eller främling, vill en något gott eller ont.
Då kanske många tänker på den japanska skräckisen The Ring, och det är absolut en dimension som finns här, att någon ondskefullt går från en person till en annan, där var det ett videoband, här är det sex som är boven. Precis som i de flesta skräckfilmer från förr, åtminstone. Men tolkningen av det sexuella här lämnas helt upp till åskådaren.

Läskigare filmer har jag sett, det ska sägas direkt, men It follows är en sällsynt lyckad hyllning och samtidigt en uppdatering av den typ av filmer som man har sett tretton på dussinet av, och den är extremt snyggt gjord, välspelad (inte minst av Maika Monroe, som tidigare kunnat ses i sevärda thrillern The Guest från 2014) och drivs fram av ett oerhört suggestivt berättande i sällskap med ett soundtrack som ger gåshud, hela filmen igenom!

Många sköna detaljer och estetik finns att hämta här. Trots att filmen utspelas i nutid andas mycket retro och speciellt 80-tal. Det finns en slags mysighet mitt i allt det obehagliga, en slags känsla av nostalgi som ibland fick mig att tänka på J.J. Abrams Super 8, som ju var en hyllning till Spielbergs tidiga filmer och även matiné-äventyr som The Goonies t ex.

Men tro nu inte att filmen inte är skrämmande! Trots att den inte är en typisk modern skräckis med hoppa-till-effekter var och varannan minut så är den stundtals rejält läskig och nog finns det några scener som får publiken att dra efter andan.

It follows är årets hittills största och bästa överraskningsfilm och jag ser med stor förväntan fram mot nästa film av David Robert Mitchell!

Göran.

Vågar du se årets mest hajpade skräckis?

Skräckfilmen It follows som hade sverige-premiär i helgen har redan rönt stora framgångar både hos kritiker och publik världen över.
Ikväll kommer en recension på den här.

Vågar du se den?

Börja med att spana in trailern här nedan...


Den följer dig!

/Göran

I Johan Falk - Spelets regler (2012) samarbetar Falks (Jakob Eklund) mannar med tysk polis. De jagar en internationell uppstickare till narkotika handlare. Samtidigt försvinner polisens hjälpande hand från den undre världen Frank Wagners (Joel Kinnaman) ex flickväns (Ruth Vega Fernandez) bror Kevin (Karl Linnertorp). Han har hamnat i svåra spelskulder....

Det är välgjort, men ingen fullträff i filmserien. Återigen Bengt Nilssons musik ger ordentlig tyngd och intensitet. Stjärnskottet Alexander Karim från Jönssonligan - Den perfekta stöten , har en liten roll som en av Falks mer kritiska kollegor. TA

Han har väl egentligen aldrig ens varit i närheten av en huvudroll under en hel karriär. Alltid ser vi honom i en, om än betydande biroll. Louis Gossett Jr vann en Oscar för Bästa manliga biroll  i En  officer och en gentlemen (1982) och för en yngre publik blev han igenkänd för Iron Eagle-filmerna.
Han jobbar i "det tysta". Enligt imdb.com har han gjort över 173 filmer!

Hörde rykten om ett rekord. Hörde att Gossett Jr skulle vara den manliga skådespelare som haft flest biroller under en hel karriär. Kan det vara möjligt? I skrivande stund finner jag ingen större konkurrens. Inte ens Samuel L Jackson kan ge honom en match.TA

Kommer och tänka på komedin Hör upp, blindstyre! (1989) med Richard Pryor och Gene Wilder. Brukade ju älska den filmen, såg den åtskilliga gånger under min barndom.
Idag minns jag knappt någonting från filmen.
Dave är hörselskadad och Wally är blind. Den omaka duon bevittnar ett mord och hamnar i svårigheter, när mördarna vill undanröja dem. I rollistan hittar jag också Kevin Spacey och Anthony Zerbe (Tid för hämnd). Spontant frågar jag mig, skulle en sådan här film kunna göras idag? Och vad skulle kritikerna säga?
Får man skämta om vad som helst?
Ja, så länge det är roligt, anser jag.
TA

Makalös rolig Phoenix i Pynchon-filmatisering

INHERENT VICE
 amerikansk film i regi av Paul Thomas Anderson
Medverkande: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Reese
Whiterspoon, Jena Malone, Owen Wilson, Benicio Del Toro
Eric Roberts, Martin Donovan m fl.
Speltid: 2 tim 28 min
Betyg: AT AT AT AT


 Det sägs att när man läser Thomas Pynchons romaner så handlar det om att släppa behovet av förståelse. Man läser hans böcker för att inte få klarhet, helt enkelt.

Så har Paul Thomas Anderson gjort den första filmatiseringen av en av Pynchons romaner, Inherent Vice, Inneboende brist, som romanen heter på svenska.

Och på tal om struktur, ja filmen är trogen myten om Pynchons skrivande: det är bortom all igenkännlig struktur, förväntade konventioner, slentrianmässig dramaturgi och klarhet....

Ska inte sticka under stolen med , att jag har sedan Andersons The master (2011) funderat över regissörens så kallad storhet och vart han är på väg. Det var en film som inte infriade förväntningarna och kändes tung, nästintill en börda, om du frågar mig.

Filmen hade visserligen en stor tillgång, nämligen Joaquin Phoenix.
Han visade alla hur bra han kan vara. Och vilken stor stjärna, skådis han faktiskt är och har blivit genom åren. Han är kusligt bra, alldeles uppslukad av rollen , och så där farlig och oberäknelig som bara dem allra största kan vara: Brando, Harvey Keitel, Robert De Niro, Anthony Hopkins och Christopher Walken. Dem är så övertygande och trovärdiga, ja galet bra , helt enkelt. Det är inte film skådespeleri längre, dem spelar ju inte, dem bara är...karaktären....

Om det fanns tendenser på något stort redan i The Master, inte minst från Phoenixs glänsande, utmanade skådespeleri, så får vi i Enherent Vice maximal utdelning.
Phoenix är helt makalös, han gör sin livs roll och det man läst om i intervjuer med regissören Anderson, tycks stämma. Joaquin Phoenix är vansinnigt rolig i filmen!

I flera scener sitter man och skrattar och tårarna rinner. Hans hippie till privatdetektiv, Larry "Doc" Sportillo är i liknande skola som Dude i Big lebowski (1998), ganska frånvarande, hel såld på droger och ständigt kåt. En anti-hjäle i sin rätta bemärkelse.

I filmen ser han också ut som en yngre Neil Young (vi hör hans Harvest och Journey through the past i filmen ljudspår), med fantastiska polisonger, jeans skjortor m.m. och klär som en yngre Stephen Stills.

Doc får i berättelsens inledning oväntat besök. Hans ex Shasta (Katherine Waterston) tittar förbi hans bostad. De har inte setts på länge. Hon ser annorlunda ut. Hon ber honom om en tjänst. Hon ber honom söka efter hennes försvunne älskare, en inflytelserik och känd lokal affärsman vid namn, Wolfsman (Eric Roberts).

Sökandet efter Wolfman för den påtände Doc till alltmer skumma miljöer med nazister, religiösa sekter, sexklubbar och FBI. När han verkar vara en konspiration på spåren får han sina fiskar varma av den hippie hatande polisen Bjornsen (Josh Brolin).....

Det är en högst egendomlig film och är lika spretig, livfull som en jazz låt. Det är onekligen inte en film för alla.
Inherent vice är svår och fånga, begripa sig på och historien går ständigt in i nya cirklar, nya mönster och spår och man glömmer rätt fort hur allt började. Om du tänker dig hur det skulle vara eller hur det känns när du befinner sig i en okänd skog. Du provar och går och tar in på en ny stig , ytterligare en stig och sedan är man smått vilse. Hur hamnade vi här? Var började stigen någonstans?

Anderson lyckas på så sätt översätta boken till film. Vi i publiken blir lika bortkomna som Larry Doc Sportello. Han försöker lösa ett fall, men han har ingen aning vad han håller på med....

I filmen handlar det mycket om Doc, och vad som händer i hans eget huvud:  vad är det som pågår egentligen? Vad är droghallucination? Vad är fantasi? Och vad är faktiskt realitet?

Thomas Pynchon lär har skrivit flera romaner om och med människor som i olika drog-rus drabbas av förföljelsemani och konspirationer. Inherent vice har också sin del. Framförallt handlar det mycket om paranoia....

Något större allvar vilar inte riktigt över filmen , speltiden gör dock sitt och några scener är tunga och vittnar om Andersons period från The Master lever tyvärr kvar. Men här råder en annan energi, ja det är stundtals sjövilt och alldeles underbart galet.

Inherent vice har mycket humor och en oemotståndlig lekfullhet och ett sådant kraftigt inslag av bisarr ton och skruvade skimmer över sig. Flera scener är nästintill hysteriskt roliga!

Och det räcker ju rätt långt att återse äldre skådespelare i oväntade roller (började Tarantino med det greppet?).  T ex Martin Short (Tre på rymmen, Tre amigos)  är kul som mäktig narkotikakung/ansvarig för en tandläkarklinik.

Jag vet inte om Inherent vice är Paul Thomas Andersons främsta film och ens kan tillskrivas "ett mästerverk", men det är tveklöst hans roligaste film hittills..Har inte haft så här roligt på bio på år och dagar, känns det som. TA

Bunker-humor från Netflix med mera...

För många innebär att följa en tv-serie fortfarande att man antingen ser ett avsnitt i veckan på tv eller att man köper en box och kollar när och hur mycket man vill och kan.

Men att marknaden har ändrats snabbt på sistone är ingen nyhet och att det är främst streaming som är orsaken till det. Till för något år sedan sysslade streaming-tjänsterna Netflix och HBO mest med att strömma gamla tv-serier och filmer, men med House of cards och inte minst True detective kom genombrottet för helt egen-producerade tv-serier eller filmer.

Och dessa läggs ut med alla avsnitt klara att kolla på, i den takt man vill se och kan. Precis som man egentligen vill ha det, och alltid ha velat ha det, även om jag kan sakna att man på jobbet efter helgen pratade om det senaste avsnittet av någon het tv-serie över en kopp kaffe.

I USA har amazon, världens största shoppingsajt, börjat producera och göra egna tv-och-film-skapelser som kallas Amazon instant video och bland de nyare showerna finner man t ex "Bosch", baserad på Michael Connellys deckare om privatspanaren Harry Bosch.

Just nu följer jag två Netflix-serier som båda är helt färska och verkar kunna bli något riktigt bra.

Unbreakable Kimmy Schmidt.

Har sett fem avsnitt av denna skruvade komedi av Tina Fey och hennes partner från tv-succén "30 rock" Robert Carlock och den är mycket underhållande och fartig och full av rapp och härlig dialog. Inte minst från seriens vitamininjektion och huvudrollsinnehavare Ellie Kemper som spelar en av de fyra s.k. "Bunker-kvinnorna" som under 15 år hålls fångna av en sektledare i en bunker i tron att världen hade gått under. När de hittas och släpps ut är kvinnorna runt 30 år och alla utom Kimmy (Ellie Kemper) åker hem till sina barndomshem. Kimmy hoppar av i New York city för att prova lyckan i den stora staden.

Man skulle kunna tro att Kimmy borde vara blyg, instängd och otroligt osocial, men inte Kimmy inte! Hon är bara glad att världen inte gått under och upplever allt med nya ögon, som ett litet barn!
Kemper är en färgglad humör-bomb som tidigare kunnat ses i t ex amerikanska "The Office". En annan bra grej med serien är dess längd på varje avsnitt, drygt 20 minuter.

Bloodline.

Här har jag hunnit se bara två avsnitt, men känner redan ett lätt beroende byggas upp. Hett thriller-drama som utspelas under Floridas starka sol; välbärgade familjen Rayburn, som leds av Robert (Sam Shepard) och Sally (Sissy Spacek) med järnhand. Allt tar sin början med en stor familjesammankomst under en helg och familjens svarta får Dannys ankomst startar en spiral av händelser som inte bara skakar om familjen utan även öppnar upp sår från det förflutna...

Tänkte lite på succé-serien "Revenge" som nu är inne på sin fjärde säsong, men den slutade jag följa efter första säsongen och där var hämnd-temat seriens motor, men det blev tjatigt och för ytligt, det är inte så här, Bloodline känns mer som en Norén-pjäs bland rika människor, sol, palmer, alligatorer, familjehemligheter och ond bråd död.

Om True detective var en Southern noir, så är Bloodline Florida noir.

Göran.

Anteckningar från en f d tonårsidol

Vad är rimligt och förvänta sig av en biografi om en aktör och tonårsidol (främst flickidol) som denne?
Vissa skulle nog säga att man överskattar Rob Lowe och är alltför generös med och ge honom alltflera läsdagar. Han är ju knappast någon Marlon Brando.

Belackarna är nog flera än själva beundrarna. Men kanske inte. I USA har han ju fått ett slags uppsving mycket tack vare den populära serien Vita huset (1999-2006).

För egen del växte jag upp med honom och hans brat pack kompisar. Filmer som The outsiders (1983), Youngblood (1985) och St Elmos fire (1984) såg man inte bara en gång, om man säger så. Han förekom en del i ungdomstidningen OKEJ, och hans "sex-affärer" blev hett stoff i slutet av 80-talet. Skandalen som handlade om en sex-video får en ganska liten betydelse i boken.
Hans biografi känns "lagom" och dessvärre ganska konventionell, bjuder inte på några större insikter ("när man äntligen blivit vuxen....slutar man tänka på varje kvinna , om hon skulle vilja ligga med en") eller överraskningar. Det är dock aldrig tråkigt, men någonstans saknar man ju en historia, myter, anekdoter som präglat kultfilmerna som han medverkat i.

 Visst ägnas det flera sidor åt Francis Ford Coppola och inspelningen av The Outsiders. Men det är sällan några intressanta detaljer eller berättelser som behandlas. Man förstår att det var en speciell tid för Rob Lowe, eftersom det var hans första film, och han skapade särskilda band med många jämnåriga och liksom honom unga skådespelare på gång i Drömfabriken.

Det bottnar en osäkerhet i Rob Lowe som är intressant, men den slätas över, då han i slutet på boken ser om The Outsiders (director´s cut) och med de scener som klipptes bort. Lowe noterar att han ser pojken , en ung man som drömde om och bli skådespelare. Han finns inte längre kvar i dag.

Det finns ett litet fint skildrat minne om hur Rob Lowes skådespelardrömmar väcks till liv. Han ser Telly Savalas, stjärnan från Kojak ge autografer. Lowe har  förberett sig mer än andra. Han har med sig en godis-klubba, eftersom han vet att tv-hjälten älskar klubbor. Det råder smärre hysteri och pojken Rob Lowe kommer aldrig fram till idolen. Han hindras av säkerhetsvakter i kön. Däremot ger han klubban till en av Savalas vakter. Lowe ser sedan hur idolen tar emot den och kastar den genast i närmast soppkorg...

Lowe beskriver sig själv som lite utanför och töntig i skolan.  Leken och skådespeleri var inget som uppskattades av omvärlden. I skolan kunde han kallas för "bög" för hans teaterintresse. Som ung skådespelare på jakt efter ett genombrott och identitet träffar han en kväll genom sin agent en jämnårig aktris. De äter middag tillsammans, och de pratar båda högt, entusiastiskt och länge om teater och skådespeleri. Hon verkar attraherad av honom. Lowes dåvarande flickvän finns också med på middagen, men har svårt och förstå vad dem pratar om. Den unga flickaktiga aktrisen säger att hon alltid kommer syssla med teater. Så blev det också. Flickan växte och blev kvinna. Hon blev Sarah Jessica Parker.

Vad är då rimliga förväntningar på en Rob lowe biografi? Mina förväntningar är för stora. Alltför stora. Vill ju att han ska "bjuda till mer". Visst nämner han dåvarande flickvännen Melissa Gilbert och deras stormiga förhållande som figurerade åtskilliga gånger i så väl i OKEJ såsom i Svensk Damtidning. Hans romans med prinsessan Stephanie av Monaco, verkade vara en "snabb avklarad affär".

Lowe sökte länge efter ett filmgenombrott. Hans kompisar Tom Cruise och Emilio Estevez blev världskända  med  Top Gun (1986) respektive Breakfast club (1985) , men vad skulle hända med honom?

Länge tackade han nej till hockey-filmen Youngblood (1985). Han trodde inte på filmen, och dessutom kunde han inte åka skridskor.
Men han lät sig övertalas, och det handlade främst i brist på andra rollerbjudanden. Han fick nu återförenas med "storebrodern" Patrick Swayze från Outsiders. Texas-sonen Swayze var inte som de andra unga skådespelarna, han var gift, hade bakgrund inom dansen och balett och han verkade "galen" på ett skönt sätt. Prestigelös, kul, avslappnad och generös. Swayze skrev låten She´s like the wind till filmen, men den kom inte med. Det blev istället en hit i världssuccén Dirty dancing (1987).

Under inspelningen av Youngblood blir han erbjuden rollen i St Elmos fire (1985) som den törstige saxofonspelaren Billy Hicks. Vid varje ledigt tillfälle övar han på instrumentet. Han spelar återigen mot Andrew McCartney som han spelade mot tidigare i Jonathans frestelse (1983). McCartney beskriver han som "intellektuell" och "väldigt olik honom på många sätt". När han filmar St Elmos fire blir han god vän med Demi Moore. De gör sedan Härom natten (1986) som blir Rob Lowes stora hit, den succé han så länge hoppats på....

Dubbelspel (1988)

Lowe och James Spader i Curtis Hansons thriller Bad influence (1990)

I slutet av 80-talet hamnar han på dekis, alkoholmissbruk och alltför många filmfloppar. Det skulle dröja nästan ett helt decennium innan Rob Lowe finner sin plats igen. Och ironiskt är det tv som blir hans "räddning". Han började sin karriär som barnstjärna i tv-serien A new kind of family (1979). 20 år senare spelar han Sam Seaborn i Aaron Sorkins Vita huset. I serien spelar han mot en av sina bästa kompisars (Emilio) pappa, nämligen Martin Sheen.

I Biografin Rob Lowe ; stories i only tell my friends (2011 bantam press) visar på den stora kontrasten/glappet mellan Idolens upplevelser, arbete och professionella hållning och fansens och deras minnen av filmerna. Man förväntar sig större historier, en magi över filmerna, men för Rob Lowe och många flera är det bara "Jobb" , bara filmer som förbättrade karriären. Det lämnar en tomhet. En tomhet som är svår och hantera.
TA

Skojaren McCabe (Warren Beatty) slår sig samman med bordellmamman Constance Miller (Julie Christie) i den lilla staden Presbyterian church. Ett omaka par som på något sätt dras till varandra. Hans förflutna kommer ikapp honom, och deras affärsverksamhet står inte längre säkert....

Robert Altmans film McCabe och Mrs Miller (1971) är hyllad och varit omtyckt i flera decennier. En del hävdar att det är en klassiker. Till och början med är western en märklig genre. Kanske rent ut av omöjlig. Det mesta kan ju gå snett, och vad är egentligen en western? Räcker det med salooner, bordeller, revolver-män och en drös tobak och skäggiga statister? Indianer?

I den här filmen utmärker sig mest Leonard Cohens musik, den fångar en känsla, ett vemod , en längtan någonstans. Det är filmmusik när den är som allra bäst: väcker ens fulla uppmärksamhet och får ett eget liv efter filmen. Själva filmen, ja? Det är i mitt tycke en tämligen livlös historia, mycket ägnas åt prat och dialog, vilket jag inte riktigt blir så klok över. Så mycket upprördhet  för - ingenting. Kanske är det en film som man behöver se om och lära sig tycka om?

Warren Beatty lämnar inga djupa avtryck. Och jag frågar mig om han verkligen är någon större skådis? I nästan varje film jag ser med honom, är han mest , eh, snygg. En gammal filmstjärna med andra ord.

Julie Christie är desto bättre och lyckas skapa en person, en spännande karaktär i en väldigt bisarr och nyckfull miljö. Hon har ett fördelaktigt temperament.

Shelley Duvall (The Shining) som gjorde flera samarbeten med regissören Robert Altman syns i en mindre biroll, liksom Keith Carradine (Duellanterna) som filmdebuterar här.

Det McCabe och Mrs Miller handlar om är kanske något jag missar. Den lilla mannens kamp och markering mot stora hotfulla jättar. Nej, jag tror det är mer en film om sin tid och säger något ur den tid filmen är sprungen ifrån. Det här var ju under New Hollywood perioden, strax efter Easy rider (1969), och något år innan Gudfadern (1972) och samtidigt med Last picture show (1971). Altman ville göra något annat än en regelmässig western-film. Hans film var en anti-protest vad storbolagens normer och vad som förväntas av honom. Ingen ska säga till honom vad en film ska vara eller hur den borde vara. Altman ville gå sin egen väg. Och på det sättet är han en förebild och ständigt ihågkommen.  Men jag tycker ändå att den här filmen är händelsefattigt och man lyckas inte riktigt förstå eller känna filmens storhet. Slutfinalen är lite rafflande, om inte annat är det så snyggt, har nog aldrig sett det snöa så tjusigt som i en film som McCabe och Mrs Miller. TA  

Styrkebesked från Italien

Journalisten och författaren Jep Gambardella, 65 år (Toni Servillo) skrev en omtyckt roman (Den mänskliga apparaten) för 40 år sedan. Vid ålderns höst vandrar han mest runt i Roms exklusiva miljöer, bland intellektuella, tv-stjärnor, poeter, modeller, skådespelare, hipsters, leksaksförsäljare, konstnärer och liknande. Varför har han inte skrivit nya romaner? En fråga som inte bara andra ställer till honom, utan även han själv. Han har sökt hela tiden efter Den Stora Skönheten...
Han "minns livet, inte minnena"....
När han var 26 år flyttade han till Rom. Han lät sig förlora sig i "utelivets spiral". Han vill inte bara tillhöra dem trendiga kretsarna. Han vill bli kung av utelivet. Han vill ha möjlighet till och förstöra festerna"....

Vad är då själva livet? En handling , eller handlingar som ger sken om , och som andra uppfattar som verkliga , men i själva verket är dem bara på låtsas och uppdiktade....ett trick....

Lämna Hollywood och Svenne-land för ett ögonblick och rör er i filmens Rom. Jaa!!! Film , och i synnerhet italiensk film kan vara så här bra! Obetalbart bra!

Regissören Paolo Sorrentino med aktrisen Sabrina Ferilli som spelar Ramona i filmen.

Italien har ju av tradition haft mästerliga filmmakare och åtskilliga stora filmer, men landets glansdagar är sedan länge förbi. En del säger att regissören Paolo Sorrentino (This must be the place) kan föra tillbaka Italien bland dem stora filmnationerna. När man ser den Oscars-belönade filmen Den stora skönheten (2013) förstår man varför. Han har både regisserat och skrivit filmen. Det är vackert, romantiskt och rätt inspirerande.

Ta bara inledningen till exempel, och jag menar mestadels hur förtexterna eller filmens titel presenteras. Som filmentusiast viker man sig av glädje! Så snyggt!

Det är också storslaget och se den sköna staden Rom på film. Exotiskt. Trollbindande. Förföriskt. Sensibelt, Sensuellt. Minns bara vagt Fellinis hyllning till staden i Roma (1972), kändes lite hoppig och inte särskilt koncentrerad. Woody Allens försök i Förälskad i rom (2012) var knappast något av hans bättre på senare år. Sorrentinos film är däremot alldeles förträfflig, här finns temperament, lekfullhet, egensinnighet, värme, humor, mycket färggranna nyanser, fascinerande arkitektur och skulpturer, ett onekligen välgjort och rörande persongalleri men framförallt en mänsklig reflektion som jag i alla fall har svårt att inte gilla.

Gambardella citerar ur världslitteraturen, dricker whisky,  ligger i hängmattan och väntar på vad? Natten ska bli natt igen. Och långdansen börjar. Skratten. Och folket som är "djur" enligt hans ögon och öron. Men är han inte en av dem?
Allt dör omkring honom. Vad dör i honom? Livet. Hoppet. Det odödliga. Vad blir kvar? Väntan på döden? Ja, men också att skriva sin egen historia.... "Vid 65 års ålder har jag gjort en upptäckt. Jag har inte längre tid och göra det jag inte vill göra", resonerar han till ljuv klassisk musik och mäktig balkongutsikt....

Filmen Den Stora Skönheten tål och ses om och man kan studera inte bara dramaturgiskt, bild och fotolösningar men även filmen ur dialogsynpunkt.
TA