Han förtjänar allt ljus på sig

Det är på tiden att Michael Douglas, 70 år, får visst fokus i media. Det är därför glädjande att Svd Perfect guide (29/8) uppmärksammar honom. I Victor Johanssons artikel "Douglas tredje makt" beskrivs skådespelarens renässans i karriären efter strupcancern. Han får beröm för sin klädsel. Han berättar hur han efter sjukdomen slutat bryr sig och sagt upp "självcensur". Nu kör han bara.
Han minns en särskild kväll. Den kväll i slutet av 80-talet då han prisades för rollen som Gordon Gekko i Oliver Stones Wall Street (1987). Han fick till en början fira Golden globe priset på egen hand i ett ödsligt hotellrum. Men han får senare fint sällskap i form av George Harrison och Bob Dylan.
Han har en intressant teori varför flera skandinaver uppskattas borta i Drömfabriken. Han säger att det nu pågår en skådespelarkris i USA.  Douglas menar att "brittiska skådespelare tar sin träning alldeles för seriöst" och amerikanska skådespelare "bryr sig mer om image och sociala medier än själva skådespeleriet".
Amerikanska skådespelare och aktriser är enligt Douglas alldeles för asexuella. Männen har blivit känsligare och mer metro-sexuella, säger han, och menar att det är grundproblemet. Och detta får förklara "Den Skandinaviska Invasionen" i Drömfabriken
Till sist det är ju intressant och läsa om hur Michael Douglas uppskattar när han blir "ett med rollen", "då han slipper spela en roll". När karaktären bryter upp fiktionen med verkligheten. Rollen i Farlig förbindelse (1987) ligger nära honom till hands, visar det sig.

Michael Douglas har funnits i mitt film-liv i många år. Minns hur jag i barndomen såg honom i Jakten på den vilda stenen (1984) och väckte kemi ihop med Kathleen Turner. Det var en grav Indiana Jones-kopia med en charm som Robert Zemeckis är duktig på och förmedla i sina filmer. Farlig förbindelse handlade ju, ursäkta, Michael Douglas, mest om "kanin-scenen" och Glenn Close.

I efterhand har hans roll som Gordon Gekko i Wall street (1987) ikon-förklarats. Filmen har överlevt och visat sig på ett ganska unikt sätt vara både före sin tid och beskriva dess samtid. Unikt som sagt.

Men det är på 90-talet i min bok som han kliver mest fram och gör avtryck i filmer som Basic instinct (1992), Falling Down (1993), Ett perfekt mord (1997) och Wonder boys (2000). Han har framförallt vågat ta roller som andra kanske inte känt sig bekväma i.
Och han har på kort tid blivit specialist  på att gestalta en rik man som värderar och mäter Världen och Livet efter sedlarna. Och inte sällan hamnar han i moraliska trubbel och på andra sidan Lagen.
På senare år har han fortsatt imponera i filmer som King of california (2007) och inte minst i Mitt liv med Liberace (2013).
TA

Har tänkt på den här filmen under veckan. Vet inte riktigt varför. Kanske handlar det om tankar kring kärlek, oskuldsfullheten och att den här filmen beskriver barndomens lekfullhet och nyfikenhet. Varför drar jag mig för och se om den?
Det var ju en film man växte upp med, eller snarare såg efter Macaulay Culkins genombrott i Ensam hemma (1990). Man ville ju att Min tjej (1991) skulle vara bra, och redan när man såg trailern inför premiären , visste man, "den där filmen ska jag se".
Det här var förmodligen en film man tyckte om som barn och särskilt då, mycket tar vare Anna Clumsky och Macaulay Culkin. Men man har sett för mycket, glömt för mycket och man har framförallt andra preferenser i dag och andra krav på vad en film ska erbjuda och skänka.

Nöjer mig med och titta på bilder från filmen. Skänker mig en viss glädje. Skänker mig en viss värme.
Jag är rädd att jag blir så besviken om jag ser om en film som Min tjej. Det skvallrar också om en tid då filmer fortfarande kunde få namn eller vars titel från säg poplåtar (The temptations My girl). Och jag kan ångra att jag slängde filmaffischen som länge täckte större delar av mitt pojkrum.
TA

Dina färger var blå

Jacques (Jean-Marc Barr) växer upp med fridykning och den italienska rivalen Enzo (Jean Reno). De har idrotten i sitt blod och vattnet blir deras drog. De går hela tiden över gränserna för vad som anses rimligt och vettigt. Djupet och det mörka , kalla vattnet lockar dem. Och vem kan nå den bästa tiden och komma ner djupast....

För Jacques del hamnar han i en svårare tillvaro, när han inte riktigt klickar med amerikanska flickvännen, Johana (Rosanne Arquette). Hon väntar hans barn och hennes kärlek tycks gränslös för honom. Men Jacques är frånvarande i sinnet.
Han är förlorad i det stora blå.
Och som han själv säger: "när man har varit nere i djupet, blir det sedan svårt och motivera sig, och hitta en anledning till varför man ska gå upp igen".
Luc Bessons film Det stora blå (1988) är slående vacker, och en av regissörens finaste filmögonblick. Oskattbar.
TA

Storartad och förtjusande bagatell om Livets skönhet

Tyskan Jasmins man lämnar henne (Marianne Sägebrecht) , mitt i Mojave-öknen. Här finns ingenting. Hon går längs den stora landsvägen , och drar i sin stora resväska. Kan Ensamheten vara större?
Ganska snart närmar hon sig något som liknar en viss civilisation. Bagdad café. Ett sömnigt fik där förståndaren, Brenda (CCH Pounder) sitter utanför i gungstol , arg, upprörd och med krossat hjärta. Kaffemaskinen har slutat fungera. Hennes man har också lämnat henne. Inne i fiket spelar hennes son maniskt på pianot, hans bebis skriker av hungrig mage, och excentriska gäster klagar på kaffet....
När Jasmin frågar med tysk brytning om och hyra ett rum på Bagadad café , tror Brenda först att hon skojar....

Percy Adlons Bagdad café (1987) är en förtjusande uppenbarelse, en hyllning till Livet, och mötet mellan två olika kulturer. Här finns värme, mänsklighet, kärlek, hopp och tro på något bättre. På människan. Och utan att filmen säger det eller skriver det oss på näsan: handlar det ju om det filosofiska , det som formar våra identiteter: Vi blir till i mötet med andra människor.
Det är en enkel, lättsam film med humor och en del skulle nog säga att filmen inte berättar om något speciellt. Den är som livet. Det bara fortgår.
Men Bagdad café är ändå på något sätt skyddad från den yttre komplicerad världen. Den stora problematiken handlar mest om en kaffemaskin som måste fixas.....

Sällan har en film haft ett sådant bärande och fantastiskt ledmotiv som i det här fallet och Jevette Steeles Calling you. Man gråter när man hör den melodin och ser bilder kring öknen, och man ser solnedgången eller hur Brenda tar sig samman och kämpar ytterligare en dag eller Jasmin sitter med Ensamheten i det hyra rummet.
Bagdad café är visserligen en bagatell , men på flera sätt en alldeles storartad bagatell som skvallrar om Livets mirakel och magi. Brenda och Jasmins vänskap får illustrera hur vi hela tiden behöver utmana oss, inkludera oss i möten, och utbyta Andras perspektiv och förhållningssätt. Vi människor är inga enskilda öar.
Vi blir till i mötet med andra människor.
TA

Bergman i sinnet

Man kan inte riktigt släppa taget om Ingmar Bergman. Han är Sveriges största genom tiderna, fått Oscars, priser i  Frankrike och blivit känd och uppskattad världen över. Men hur kommer det sig att så få svenskar faktiskt sett flera av hans titlar?

Var han före sin tid? Eller bara en navelskådare?
Nej , han var inte en navelskådare. Han gjorde ju filmer om människans mörker och komedier. Filmerna finns ju kvar och är på flera sätt tidlösa. Inte minst frågorna han ställer i historierna om Döden, Livet och Gud till exempel. Och Sven Nykvists foto är både briljant och nyskapande - fortfarande.

Det är fascinerande att lilla Sverige fått fram en regissör lika stor som som säg Fellini, Woody Allen, Godard osv. Bergman säger själv vara mest stolt över två filmer: Persona (1966) och Viskningar och rop (1972). Persona hade mycket som gjorde intryck. Bergman säger i dokumentären Bergman och filmen (2004) i en intervju med Marie Nyeröd att i filmen fanns mycket vrede och "filmen brann ju bokstavligen upp"....

Han berättar också om hur han ljög på presskonferensen inför premiären av Viskningar och rop. Han sade då att filmen handlade om hans mor som då hade nyligen avlidit. Och att filmens olika kvinnliga gestalter fick spegla hennes olika sidor. Men så var det uppenbarligen inte. Bergman säger i intervjun om mediehändelsen, att "det var fan svårt och säga något om den filmen", och det visar hur visa lögner kan bli livskraftiga.

Hans karriär börjar skakigt med en jätteflopp i hans regidebut Kris (1946).  Han får dock en viss upprättelse med filmen Fängelse (1949). I mitten av 50-talet läser han om svenska framgångar i Cannes i Svenska dagbladet.

Och han förstår inte först att det är hans film I Sommarnattens leende (1955) som vunnit pris. Ingen hade sagt något om att hans film skulle visas där, så detta var ju givetvis en överraskning. Regissören fick då låna pengar av dåvarande flickvännen Bibi Andersson till en flygbiljett till Cannes. Han hade då med manuskriptet till I sjunde inseglet, vilket hade refuserats tidigare av dåvarande SF filmchefen, Carl Anders Dymling. Men nu när han var i Cannes och njöt av blågula framgångar bland filmeliten, kunde han knappat säga nej till honom igen.
Och Bergman fick ju rätt.
Och sedan dess fick han "fria händer" och har kunna gjort hela tiden vad han önskat.
 

I dokumentären Bergman och filmen får vi hör om bakgrunden till läraren Caligula i Hets (1941), han baserades på lärare från hans egen uppväxt, som kallades för "Kusken". Och det är väl slående för alla stora filmskapare eller konstnärer i synnerhet, hur de tar med saker från verkliga livet och skapar konst av.

I filmen Kvinnors väntan (1952) finns ju en scen mellan paret Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand  där de talar ut om deras förhållande och om den ena har varit otrogen osv. Det är en av Bergmans komedier och han berättar öppen-hjärtligt om var han fick idén ifrån. Han och dåvarande hustrun  Ellen var i Köpenhamn och hälsade på några goda vänner. De hade varit ute och festat och kom hem sent. Ingmar vred sönder nyckeln i låset och de vågade inte ringa på och väcka sina vänner. Det gjorde att han och Ellen satt i trapphuset fram till 6,7 på morgonen och då började de "prata", de hade aldrig behövt göra det tidigare, nu kom de varann på "djupet".....

När jag ser dokumentären Bergman och filmen slås jag av två saker: dels av vad en god vän till mig sa om Bergman nyligen, "om man vill öppna ögonen och ta till sig hans filmer, finns det mycket i hans filmer som säger saker om livet".  Och dels, vet jag vad jag ska göra härnäst, det är dags och se om om Smultronstället (1957). Kanske Bergmans bästa?
TA

Det har börjat bli en ovana. Förväxlar filmerna Man of steal (2013) med Made of steal (1993). Den senare är en direkt på video historia med Charlie Sheen som en infiltratör polis bland ett motorcykelgäng typ Bandidos, ledda av Michael Madsen.
Sheens polis, Dan Saxon går som djupt in i uppdraget, och blir för bra i rollen som kriminella mc-knutte. Vem är han nu? Och vilken sida av lagen står han egentligen?

Det är en tvättäkta b-film med vad allt det innebär, men den har ändå en plats i mitt filmhjärta. Efter alla år som gått, kan jag ändå tänka på den ibland. Tänker kanske allra mest på scenen i filmen då vår hjälte frigör sig från oket som hans dubbelliv åsamkat. I ett område som tycks likna Mojaveöknen klär han av sig hela munderingen, utom sina skinnbrallor. Sträcker ut armarna mot skyn och sluter ögonen. Han är fri. Och polisbrickan vad gör han av den? Han är fri.
Och till tonerna  av The Bands gamla gitarrist och låtskrivare Robbie Robertsons Broken arrow får vår hjälte ny luft. Han kan nu äntligen andas igen.


Made of steal skvallrar om en tid då Charlie Sheen fortfarande försökte göra "seriösa" roller, idag har vi ju glömt bort att han faktiskt gjorde flera action/thrillers. Idag ser nog de flesta honom som en dåre och sorglig figur i skvallerpressen samt hans lilla komiska talang som finns i serien Two and a half men.

Det skvallrar också om saknaden av profiler som Michael Madsen. Finns det någon som är tuffare än honom?
Made of steel är regisserad av Larry Ferguson som tidigare skrivit manus till Jakten på röd oktober (1990), Highlander (1986) och Snuten i hollywood 2 (1987).
TA

Det är inte bara film

Varför blir man så besatt av en film och tv-serier?
En högst individuell fråga, antar jag.

Går jag till mig själv , så verkar barndomens påverkan lättbegriplig. Sonny Crocketts (Don Johnson) värld verkade ju mycket enklare än min och betydligt mer spännande än det liv pojken i mig levde.
Här fanns dock en vapenfascination som för vuxna kan verka skrämmande.

Indiana Jones vars filmäventyr satte även stark prägel hos den lilla pojken. Man drömde ju om - ja det låter ju väldigt konstigt, jag vet -  en ox-piska.

Gymnastiklektionerna i skolan, då läraren hade förberett hinderbanor och redskap, handlade egentligen bara om en sak. Att få leka Indy och hänga och hålla sig i lianer. I ens fantasi utspelades en värld som liknande filmerna, där man skulle kämpa emot skurkar, säg nazister, och rädda Marion (Karen Allen) eller en Willie Scott (Kate Chapshaw).

Och James Bond förstås, han hade ju allt. Så man kanske kan sammanfatta att barndomen kännetecknades av Film som något som kryddade barnens lekar.

Under tonåren blev det mer av action/äventyr....
Kanske inte så konstigt, det blev ju enkelt och glömma bort vardagen. En flykt från skolans eländiga värld med oförstående lärare, betyg-stress och mobbare.
I filmens värld lyckades man ju alltid hitta tröst, hopp och drömmar. Och i filmens värld kunde man hitta någon som en själv. Eller hitta någon som inte var som en själv, men fick en och glömma allt det jobbiga.

Och var dem inte som en själv, ville man ju vara dem man såg på vita duken. Kevin Costners Robin Hood, Harrison Fords Jack Ryan eller Wesley Snipes basketspelare i White men can´t jump (1992) mfl....

Film kunde ju också väcka ens rädslor och det med råge. Det är ju egendomligt, ju mer man tänker på det.  Hajen (1975) skrämde mig som barn så rädslorna sitter fortfarande än i vuxen ålder. Det är helt enkelt omöjligt och bada efter man ha sett filmen. I synnerhet om man ser filmen under eller före sommaren. Att bada i skärgården är efter man ha sett filmen, ingen fridfull, naturskön upplevelse. Det är bara ångest och skräck. Vid första simtaget i havet är man helt övertygad om att Hajen finns här omkring och snart hör jag , eller jag hör redan John Williams musik flåsa mig i nacken.

Länge var jag också märkt av tv-serien Twin Peaks. Det blev svårare för varje sommar och vistas på familjens sommarhus i Roslagen. Här fanns nämligen ingen toa. Och vid behov fick man gå ut i skogen eller "runt knuten". Och särskilt under kvälls och natt-tid var man inte tuff. Ljudet av ugglor och per automatik hamnar jag i Twin Peaks. Jag vågar inte vända mig om. Så rädd för och se hysteriska Nadine (med lappen för ögat), Killer-Bob, Leland och - till och med Catherine , skrämmer mig. Vid varje buske tycker jag mig se någon läskig karaktär från serien.....

Det räckte inte med att ens föräldrar eller andra påpekade att det var bara fantasier eller att "dem finns inte i verkligheten" eller att "det är bara film"...
Och just det argumentet: "det är bara film", är kanske det allra sämsta.
Det finns i min värld ingenting som heter "det är bara film".
Snacka om och nedvärdera konstformen.
Bara det är film, skulle man ju säga, så är det faktiskt något som känns så mycket verkligare och vitalare än mycket annat. Ja, ibland känns det mer på film än vad man känner i riktiga livet. Så stark kan film vara. Så stark är filmens kraft!

Ända sedan mitten på tonåren och uppåt har det varit dem mörkare och lite sorgligare filmerna som  drabbat mig allra hårdast. Som nästan knäckt ens hjärta i bitar , men som också stärkt en och inspirerat en på samma gång. Ytterst märkligt.

Allt började visserligen ganska tidigt i mitt filmliv; agent 007 förlorar sin älskade i I hennes majestäts hemliga tjänst (1969), det sätter liksom ribban. Elliot får torka tårarna och se sin älskade kamrat , E.T lämna jorden..... (1982)

Och Gordie (Richard Dreyfuss) i Stand by me (1986) minns tillbaka till sommaren på 50-talet med grabb-gänget, och han konstaterar att sådana vänner som han hade då skulle han aldrig få igen i livet. Och han sörjer förlusten av bästisen Chris Chambers (River Phoenix) som knivhuggits till döds i vuxen ålder.

Och även Louis Creed (Dale Midkiff) när han ser sitt barn köras över av en lastbil i Jurykyrkogården (1989) är ju kolossalt sorgligt.... det värsta man kan se.... tror jag....

jag kan räkna upp åtskilliga exempel och särskilt vemodiga  sådana som präglat mig och fastnat hos mig i mitt filmliv....

På senare år av förklarliga skäl , har man blivit alltmer luttrad och mätt kanske. Dem stora känslovindarna drabbar en inte lika som förr.

The Deer Hunter (1979) ruskar om en och man blir aldrig mera sig lik efter ha sett den filmen. Den fina vänskapen som skildras från Pennsylvania är som bortblåst före eftertexterna. Vi ser en uppgiven Robert De Niro försöka hämta hem en alltmer förstörd och hjärnrubbad Chris Walken, fastkedjad i Vietnams roulette spel....
Och vänskaper som dör är minst lika starka berättelser som kärlek som går åt skogen. Vi som älskade varandra så mycket (1974)

har båda dem ingredienserna medan Blue valentine (2019) är fruktansvärt knäckande när det vackra måste dö, eller försvinna till minnen och bitterhet och avsky...

Ibland känns det som det är bara jag på hela jordklotet som älskar och har The Pledge (2001) som en del av kroppen. Sean Penns film har jag säkert sett 10 gånger och varje gång är man helt färdig. Knockad.
Uttömd.
Det finns inget kvar i dig efter du sett den filmen. Jag vet inte varför det blir så eller varför jag blir så indragen i den här filmen. Jag var ju trots allt vuxen när jag såg filmen för första gången. Men det är något i tonen.
Och jag har fått höra att Jack Nicholson är "så trött" i den filmen, eller att han "spelar bara sig själv",,, men den kritiken kan jag inte riktigt ta på allvar. Hans porträtt av kriminalaren Jerry Black kan ju vara det allra största någonsin....
I min värld är det djupt rörande och se honom försöka pensionera sig från en lång och invecklad poliskarriär. Det går sådär. Han vantrivs på avslutningsfesten bland palmer och lounge musik och tal och sånt. När han hör om ett mord på en liten flicka, tvekar han inte. Han tänker inte vara kvar på festen. Var hängde jag vinterjackan? tycks han bara tänka och sedan är det bilen som gäller mot brottsplatsen....
Det är något med Jerry Blacks anti-hjälte. Han är ju godhjärtad, en Martin Beck typ, det finns något faderligt över honom. Men också något bitterljuvt. Som om han på ålderns höst accepterat Livets vidunderliga gång. Släppt vissa saker. T ex kärleksliv och familj.
Och utan att avslöja för mycket för er som inte sett filmen; Han har ju rätt, men vissa omständigheter skriver ju historien och hans öde ter sig då annorlunda. I slutändan förlorar han allt: och han uppfattas bara av omvärlden som en dåre....
När man ser honom befinna sig i en slags psykos, eller psykisk sjukdom, förblindad av mörkret, alkoholen och smärtan och det snurras runt om honom och man hör den ängel-liknande musiken.... då dör man alltid lite inombords...film gör ont. vansinnigt ont....

Och detta känner man lite spår av även i Man of steal (2013) , två gånger till och med....
Dels i filmens dramatiska inledning då Stålmannen tvingas lämna Krypton och hans föräldrar (Russell Crowe och Ayelet Zurer) ser deras lille son försvinna ur deras liv....man blir ju gråtfärdig när man bara tänker på det....
och så när Clark-Kent i vuxen ålder ser hur hans styvfar (Kevin Costner) offra sig själv för och rädda andra..... helvete....tårarna bara faller ner........
Det är bara film. Nej, det är det inte är.
Film kan vara större än Livet självt.
TA

En brittisk bokförläggare, Bradley Blair (Sean Connery) försöker hjälpa en rysk vetenskapsman, Dante (Klas Maria Brandauer) och smuggla ut ett romanmanus till väst. Ryssens texter är av stort intresse både för brittiska underrättelsetjänsten och CIA, då ryska säkerhetsuppgifter avslöjas mellan raderna. Blair är anlitad av brittiska underrättelsetjänsten och blir en indirekt spion, då han via Katja (Michelle Pfieffer), Dantes tidigare kärlek försöker få kontakt med honom. Men med tiden blir Blairs ambitioner och beslutsamhet allt grumligare. Var har han sin lojalitet? Och han säger sig älska Ryssland mer än Storbritannien....
  
Ryska huset (1991) bygger på John Le Carrés roman (har inte läst boken, tyvärr) och det är en spionthriller under Kalla kriget. Här pratas det Glasnost ("öppenhet) och att man värnar om den och att den är efterlängtad. Miljöerna är raffinerade , Lissabon, Leningrad, Moskva och London. Sean Connery är oväntat bra i rollen som sluge och oberäknelige Blair. En man, en karaktär som starkt på minner om någon du tror dig ha sett förut. Han spelar jazz, han gillar whiskey, en del säger att han är "en mansgris", i förhören då man frågar om han känner en Katja, säger att han först, "jag har aldrig legat med någon som heter Katja"....
Michelle Pfieffer är bedårande vacker i nästan varje scen. Här har hon närmat sig i en rysk accent och vissa scener talar hon till och med ryska. Det är rätt imponerande. Hon har också filmens främsta repliker, om du frågar mig. "Människor som inte är begåvade blir lätt avundsjuka", säger hon efter Blairs berättelse om att han inte gillade matematikbegåvningar från sin egen skoltid. I en annan scen då hon skall visa brevet från Dante till Blairs stora förtjusning, hoppar hon över och läsa halva brevet för honom. Hon säger att det rymmer mycket kärlek från Dante till henne. "Överdrivna känslor kommer fram när man är ensam", säger hon kort.
Spionthriller är kanske fel genre-benämning för en film som Ryska huset. Det blir nämligen aldrig riktigt spännande, nu berättas den skickligt och i bitar , vilket gör att att historien blir mer avancerad än vad den egentligen är. Det är mer ett kärleksdrama som tar vid under Kalla kriget och mellan olika säkerhetsintressen. Men något saknas.
Jerry Goldsmiths musik är dock komplett: förförisk, sexig, sensuell och storslaget vacker. TA

Drömmen om Jodie

Jodie Foster under Oscars-galan 1989

Drömde om Jodie Foster i natt.
Hon jobbade tydligen i en film/video/dvd butik (lite oklart var någonstans, bara). När jag såg henne där, tvekade jag inte.
Gick fram och bad henne om autograf. Det var inga problem. Frågade henne om När lammen tystnar (1991) och om Anthony Hopkins var knepig och spela emot. "Sure", sa hon bara. Hon såg betydligt yngre ut än vad jag väntat mig. Hon såg ut och vara mellan 25 och 30. Hon var klädd i blåa jeans och en svart t-shirt med rosa text. Och gissade att tröjan var butikens arbetskläder.
 Vi lämnade butiken och promenerade längs dem närliggande och lite ödsliga gatorna. Det såg ut och vara någonstans i London. Kanske Kensington.
Jag frågade henne, vart ska vi.
We´re going to Kista Centrum, sa hon hur lugnt som helst. Och som det vore det mest självklara i världen.
Hon såg min stora förvåning. "No problem", sa hon bara och log.
TA

Svds Jeanette Gentele presenterade ett tiotal filmer från filmhistorien som säger något om och vara människa och lär oss saker om livet.

 http://www.svd.se/10-fantastiska-filmupplevelser

Bergman finns med, Chaplin, Hitchcock, Godard. Kubrick och Billy Wilder. Blir mer till mig när jag ser och läser om filmerna 8 1/2 (1963), Gökboet (1975), Taxidriver (1976) och Thelma & Louise (1991). Jag blir ju så ofattbart intresserad av hur filmer eller regissörer skänker nya adjektiv. Och detta poängterar också Gentele. "Fellinisk" menas ju med "myllrande, färgstark, högljudd, sensuell och galen, allt på en gång". Och när vi säger "rena gökboet", då förstår man som menas. Livet på eller brist på liv på en institution. Intressant är vad Gentele också skriver: Gökeboet är ju också en film om "allt slags diktatorisk förtryck, inte minst det som Milos Forman flydde från i Tjeckoslovakien".
TA

Det är något av en festival-stämning i Rålambshovs-parken, denna torsdagskväll i mitten av augusti. Solstolar, en överhängande doft av öl och stora folksamlingar i ring , och här finns förväntningar på vad kvällen skall bjuda på.
Regissören Michael Marciman (Call girl, Lasermannen, Upp till kamp) presenterar filmen och så börjar skymningen komma och Alien (1979) rullar sakta igång. Har inte sett Ridley Scotts klassiker på säkert 20 år.
Det är stort.
Jerry Goldsmiths mycket passande musik och den krypande och otäcka stämningen i filmen är minst lika stark nu som när jag såg den första gången. Gruppdynamiken på rymdfärjan Nostromo är skickligt regisserad och med små medel och nyanser lär vi känna besättningen. Ensemblen är också strålande: gamle Bond-skurken Yaphet Kotto (Leva och låta dö), Veronica Carthwright, Tom Skerritt, Harry Dean Staunton, Ian Holm, John Hurt och givetvis filmens ledande hjälte: Sigourney Weaver.
Hur är det då möjligt att en över 30 årig rymdfilm fortfarande lockar publik och faktiskt håller greppet om dig?

Finns säkerligen flera förklaringar till filmen Aliens storhet. Till och börja med är ju Ridley Scott en krönt och okrönt mästare till bildberättare. Flera scener i filmen är estetiska tavlor i färg och form och interiör. Derek Vanlints foto är sprakande. Miljöerna är både skrämmande och fascinerande och jag gissar på att filmen var nyskapande när det gäller och visa upp rymden så här - mörkt, suggestivt och klaustrofobiskt.  Det hade inte biopubliken sett förut.
Och Göran nämnde också före filmen vad Alien definieras av : det är ju egentligen en Agatha Christie berättelse i stil med Tio små negerpojkar. Sedan är det ju genre-möten: science fiction möter skräck/slasher/thriller.
Ibland saknar man ord för filmupplevelser.
TA

Mörka platser

BIO
DARK PLACES
Drama/ thriller
Premiär 14/8

Manus & regi: Gilles Paquet Brenner
(efter roman av Gillian Flynn)
Roller: Charlize Theron, Nicholas Hoult, Christina Hendricks, Chloë Grace Moretz m fl
Från 15 år
Längd 1 timme 53 minuter

AT AT

Andra filmen som baseras på den framgångsrika och mycket läsvärda Gillian Flynns böcker, den första var förstås Gone Girl som i David Finchers händer blev en mycket sevärd och spännande thriller med många twists and turns.
Dark places är inte en lika stark bok men storyn är ungefär lika sökt (fast Flynn lyckas göra det nagelbitande och trovärdigt på något vis) och hade nog krävt ett både bättre manus och en bättre regissör för att, likt Gone girl, kunna bli något riktigt bra.

Theron, som är den enda, det enda, som gör filmen hyfsat sevärd, spelar en kvinna som går omkring och gömmer sig i keps, kort hår och sjaskiga kläder och lever på att vara känd som den enda överlevande i en massaker på hennes familj när hon var 8 år. Hennes bror, som hon pekade ut som den skyldige, sitter inne för livstid och när hon träffar en grupp människor i en klubb som kallar sig the kill club och som tror hennes bror är oskyldig börjar hon motvilligt hjälpa de att nysta mer i fallet.

Tyvärr händer inte så mycket mer än att Theron lunkar omkring och pratar med folk från det förflutna om vad som egentligen hände den där natten för 30 år sedan.
Det blir aldrig riktigt...någonting av det hela. Står mest liksom och stampar och även om det finns vissa hyfsat spännande inslag och, som sagt, en alltid självlysande och bra Theron, så lyfter filmen aldrig.

Den något långsökta storyn blir än mer lidande och drar ner upplevelsen när det övriga (manus, regi, ojämnt skådespeleri) inte riktigt funkar.  För mycket klyschor och lite slappt på det hela taget.

Mest tråkigt för Theron, som i och med hyllade Mad Max, fått ett nytt lyft i karriären, men hon får låta detta vara en parentes och visa i kommande projekt vilken bra och intressant skådis hon är.

Och Kansas City-födda Gillian Flynn får väl hoppas att hennes debut Sharp objects (Vassa egg) blir filmad av mer kompetenta människor än de ansvariga till Dark places...

GS.

Det må vara några år sedan boken gavs ut, Difficult men: Behind the creative revolution av Brett Martin, men ämnet om "dem nya tv-serierna" består och Anna Hellstens recension i Svd, läser jag med sant nöje (publicerad 28 juli 2013 "Tv-serierna har helt skrivit om reglerna för berättandet").

Boken beskriver enligt Hellsten, att serier som The Wire, Sopranos, Mad men har revolutionerat berättandet och kan klassas som "den tredje storhetstiden" för amerikansk fiktion , med föregångare i John Updikes och Philip Roths litterära sextiotal och Coppola och Scorseses sjuttiotalsfilmer.

Sopranos beskrivs som förnyare i berättandet. Det nya greppet handlar främst om hur seriens skapare David väljer att göra den moraliskt tvivelaktiga mannen till centralfigur honom, och varken driva  honom mot undergång eller förbättring.

Martin betonar två processer som inte skall ses som oviktiga för TV-seriernas framgångar: tv-tittandets radikalt höjda status och en tv-dramatik som helt skriver om regelboken.  
Varje avsnitt  påminner om en traditionell långfilm.

Serierna låter sig inte fastna eller placera sig i en viss genre. I grunden speglar Mad men och Sopranos, "hur ett pågående liv faktiskt känns".

Och livet består sällan av "cliffhangers", här sker ständig förskjutningar. Serierna lär oss att vakna upp från våra förväntningar och förutbestämda betydelser av vad vi tror oss se i historierna. Vi tror oss kunna "läsa av" historierna , i långt förväg, men icke. För livet fungerar sällan så. Livet blir ju sällan vad vi tror det ska bli....TA