De 100 bästa skräckisarna...

har nyligen utsetts av den amerikanska nättidningen Pastemagazine.com och man kan tycka, och det gör undertecknad, att det finns tveksamheter och frågetecken, men det får vänta tills en egen lista av Skoglund & Andersson görs någon gång senare i sommar/ höst...

Det man däremot inte kan ha så stora invändningar mot är listans topp 5 där John Carpenter's The Thing (1982) som femma följs av Psycho (1960) och med Ridley Scott's Alien (1979) som trea.
Och, som på de flesta listorna som gjorts över världens bästa skräckisar, så parkerar två ohotade klassiker överst; Kubrick's The Shining (1980) och, som etta, William Friedkin's Exorcisten (1973).

Man kan prata mycket och ofta om Exorcisten och tycka att den egentligen är både löjlig och daterad, men när du väl ser om den (vet inte hur många gånger jag sett den...) så sitter man där, återigen, förhäxad och svettas och blir helt knäckt.
Det går liksom inte att slå den, många har försökt men den är för jäkla oroande och otäck helt enkelt.

Roligt för oss i Svedala är att Låt den rätte komma in av Tomas Alfredson (2008) hamnar på en hedrande 6:e plats!

Här finner du hela listan!
100 best horror movies

Jazzgossen

I Woody Allens fiktiva dokumentär Dur och Moll (1999) spelar Sean Penn en begåvad jazzgitarrist vid namn Emmet Ray i 1930-talets USA. Han dyrkar och beundrar Django Reinhardt. Ray blir förälskad i en stum kvinna (Samantha Morton) och dras in i gangsteruppgörelser.
Filmen är på sin höjd bitvis underhållande men här saknas temperament.  Musiken, klädmodet och miljöerna är dock väldigt träffsäkra och ytterst eleganta. TA    

Allens lyckopiller till musikal

 

Woody Allens lekfulla musikal Alla säger, I love you (1996) är medryckande från första stund. Man förlåter att regissören "joggar ihop" med Julia Roberts och inleder en orimlig romans med henne. Det må vara en genomskinlig "mans/gubbfantasi", men vad tjänar det och anmärka i någon större bemärkelse? Vi bjuds ju på undersköna miljöer som vårt älskade Venedig och stjärnor som Edward Norton utför roliga dans och sångnummer med t ex Nina Simones My baby just cares for me. Ett lyckopiller! TA 

See the wonder!

WONDER WOMAN  (2017)
Amerikansk superhjälterulle
I regi av Patty Jenkins med Gal Gadot, Chris Pine, Connie Nielsen, Robin Wright, Danny Huston m fl.
Från 11år, längd 2 tim 21 min
Sverigepremiär 7 juni
Betyg: AT AT AT AT

DC Comics Wonder Woman, i israelisk-födda Gal Gadots gestaltning, visades upp på vita duken första gången i 2016 års Batman vs Superman: Dawn of justice, men har nu helt rättmätigt belönats med ett helt eget äventyr.

Från en lite tveksam inledning där vi hamnar bland amazonkvinnor på en avlägsen, mystisk ö där prinsessan Diana (Gadot) lärs upp till att bli en krigare av sin moster (Wright), hamnar vi sedan ganska snabbt i våran värld där första världskriget rasar mot sitt slut och Diana vill kriga mot tyskarna med soldaten/spionen Pine.

Diana är övertygad om att krigsguden Ares som startade ett krig i hennes värld och som sen antogs vara död, lever och är den som iscensatt kriget i vår värld.

Undertecknad känner sig mer än mätt på superhjälte-filmer (Superman vs Batman: Dawn of justice orkade jag inte ens se klart...) men Wonder Woman, som långt ifrån är utan brister, är ändå en frisk fläkt i genren och kanske beror det lite på den lätt feministiska touch som regissören Jenkins sätter tillsammans med Gadot. Dessutom lyckas Jenkins tillföra mer humor och drama än vad som är vanligt i denna pojkfilmsgenre. Utan att för den skull tumma på maffiga och hisnande action-scener.

Början, som sagt, är lite småtöntig och filmens längd känns inte helt motiverad. Och finalen är den klassiska uppgörelsen där så mycket som möjligt ska sprängas och exploderas och göras upp med allehanda superkrafter och tillhyggen.

Men Wonder Woman anno 2017 är ett häftigt äventyr med mycket humor, onda nazister (Huston är underbar som tysk superskurk!) och bra kemi mellan Pine och Gadot. Men det är ändå tack vare just Gadot som det inte blir en trea i betyg. Hennes närvaro och sätt att angripa rollen som icke mänsklig hjältinna är njutbar och väldigt underhållande i sig. Som när hon ska prova en massa obekväma kläder för att smälta in i mängden: - Hur ska man kunna strida i de här (kläderna)?

Wonder Woman är ett kaxigt äventyr med glimten i ögat och en ståtlig och tuff amazonkvinna i huvudrollen som visar var skåpet ska stå!

Göran.

Unga rebeller

Peter Weirs förtjusande film Döda poeters sällskap (1989) berättar varmt om hur några internatelever inspireras av en ny lärare på privatskolan Wellton. Läraren heter John Keating (Robin Williams) och arbetar med okonventionella metoder. Han vill få eleverna och tänka fritt och forma sina egna åsikter och på så sätt revoltera mot skolans "hjärntvätt". Carpe diem, fånga dagen! blir ledordet och den ständiga devisen. 
Idag blir det en smula sorgligt och se om filmen , då Robin Williams (som kanske gör här sin livs bästa roll) inte längre finns vid liv. Josh Charles skulle kunna vara tvillingbror med Björn Kjellman.

Robert Sean Leonards karaktär Neil är intressant och sätter tonen för hela filmen. Hans hjärta pumpar av teatern och skådespeleridrömmar, men han hamnar dock i något som liknar en rävsax. Hans far (Kurtwood Smith) vägrar nämligen att godkänna hans karriärsval. I filmen imiterar läraren Keating bland annat Marlon Brando i ikonens Shakespeare tolkning. Brandos liv präglades av en komplicerad relation till sin fader. Det är därför lätt och se parallellen till Brando och det rebelliska som inte minst vilar i en ung pojke som Neil. TA     

Penns film förändrade synen på laglösa

Arthur Penns Bonnie and Clyde (1967) firar 50 år. Filmen känns fortfarande angelägen, vital och rymmer flera lager. Här finns ungdomsrevolten, eskapism, kändis och vapenfixering, de giriga bankerna (som vi även ser i andra filmer , nu senast i Hell or high water), religionens förlåtelse, och i denna roadmovie längs södra och fattigdomens och depressionens USA utmynnar en liten kärleksberättelse....

 Den uttråkade servitrisen Bonnie Parker (Faye Dunaway) möter den fängelsedömde tjuven Clyde Barrow (Warren Beatty) , då han försöker stjäla hennes mammas bil. De blir snabbt ett par och börjar råna banker. Duon blir kända över land och rike. Polisjakten på dem - blir massiv..

Det sägs att filmbolaget Warner inte var särskilt villiga att satsa på Warren Beattys egen producerade film. Han lär ha gått ner på sin bara knän och bett om filmbolagets förtroende. Ingen, förutom Warren Beatty, anade hur vindarna skulle blåsa, framöver.

Filmens soundtrack (som utgjordes av gruppen Flatt and Scruggs) skulle bli en hit och Faye Dunaways klädmode i filmen skulle göra henne till en internationell ikon och sprida glans och glamour över depressions-eran. Bonnie and Clyde blev också en ordentlig framgång, 10 Oscars-nominerar talade sitt klara språk. Filmens våld upprörde sannerligen publiken. Men framförallt väckte den nya funderingar och tankar kring synen på kriminella på film. I filmen framställdes brottslingarna som ett ungt vackert kärlekspar som blev "folk-anti-hjältar". De gav fingret mot lag och ordning och bankerna  - som ansågs tagit mark och hus bort ifrån familjer.

Gene Wilder finns med i en minnesvärd biroll. Han och hans fästmö får följa med "Barrow-ligan" under en längre åktur. De käkar hamburgare och garvar tillsammans , som vilka ungdomar som helst. Allt är väldigt spontant, roligt och lättsamt, fram tills Bonnie frågar honom vad han jobbar med. Begravningsskötare , säger han. Hon ber honom genast lämna bilen....

Regissören Arthur Penn var inspirerad av nya franska vågen, och inte minst tycker jag det märks i Warren Beattys rolltolkning. Hans rollkaraktär Clyde Barrow iklär sig en lika klädsam nonchalans som Jean Paul Belmondo i Godards Till sista andetaget (1960). Beattys rollfigur sticker dock ut ifrån mängden av mansporträtt i filmhistorien. Hans Clyde Barrow visar sig nämligen vara impotent.
Källa: Empire, crime guide, s.115, collectors edition)
TA

När Hitchcock inspirerades av teve

Filmbolaget Paramount försökte stoppa Hitchcock och göra filmen Psycho (1960) på flera sätt. Först genom att erbjuda honom en liten budget och sedan meddela honom att all ljud utrustning var bokad för andra. Regissören lät sig inte förhindras av detta.
Han vände sig istället till Universal studios....

När det visade sig att Tv-författaren James Cavanughs manus inte höll måttet , fick Hitchcock prova med Joseph Stefano. New York-baserade Stefano visade sig vara en lyckoträff.

Han skrev manus i fyra delar , varje del sett ur en karaktär som besöker Bates motell.
Filmen spelades in på kort tid. Under 32 dagar. Hitchcock såg Psycho som ett experiment , och sättet han gjorde filmen på skulle ligga nära de teve-avsnitt han gjort tidigare. Bland annat filmades flera scener med hjälp av två kameror.
(Hitchcock at work, Krohn, Bill, 2000, Phaidon press limited, London, s.220-234)

Får vi se något liknande i framtiden tro? Att etablerade filmmakare influeras av teven-boomen och producerar film på samma sätt som tv-serier?  TA 

...Blickar vi framåt...

ser vi att Goldie Hawn och Amy Schumer spelar mor och dotter på resa i komedin Tjejresan. Det blir intressant och se kemin mellan två kvinnliga komiker från två skilda generationer. Svensk biopremiär blir det den 4:e augusti.

 Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg, Blondie) återvänder både som regissör och skådespelare i sin film Jimmie. I filmen  pelar han mot sin fyra åriga son, och historien berättas utifrån barnets perspektiv. Jimmie förväntas ha svensk premiär i oktober. TA Källor: http://www.imdb.com/title/tt2334871/?ref_=nm_flmg_act_1
Swedish film, issue 2, 2017, Sebastian Lindvall, Reverse perspective, s.34

Tack DN!

Det är ett sant nöje och få stifta bekantskap med tv-serien Line of dutys skapare , Jed Mercurio. DNs Nicholas Wennö har intervjuat honom (DN filmfredag tv, 2017-06-12, Succéserien som synar syndiga snutar) och intervjun/artikeln är verkligen högintressant på många sätt. http://www.dn.se/kultur-noje/line-of-duty-succeserien-som-synar-syndiga-snutar/

Fastnar främst för vad manusförfattaren säger om hur viktig klippningen tycks vara för serien, då skådespeleri aldrig kan gestalta ambivalens. Vi lär oss i artikeln, en del om Mercuiro. Han är 51 år gammal, läkarutbildad och som i många andra fall , har han "halkat" in i tv-branschen.

Det är intressant och läsa om hur delar av samtiden flyter in i serien, t ex det om "alternativa fakta-vågen". Hur man vrider och vänder på bevismaterial i tv-serien, blir närmast en symbol för hur man "leker" med information och sanningar såväl i politiken såsom på sociala medier.

Folk som känner mig , vet att jag inte har några större böjelser för tv-serier. Line of duty är dock ett undantag. Ser verkligen framemot två nya säsonger från Jed Mercurio! Känslan om att vad som helst kan hända, känns överhängande.
TA 

No damn good coffee.

Twin Peaks - the return, har nu hunnit fram till avsnitt 5 av 18 som, förutom de 4 första som strömmades på en gång, läggs ut en gång i veckan på måndagar. Serien, som är den tredje säsongen och den första på 27 år, kommer alltså hålla på tills sent i höst.

Hur är de nya avsnitten då? Ja, för en som var med när det begav sig och bevittnade tv-historia så var förstås skepsisen stor men samtidigt kunde man inte låta bli att dras med i hajpen. Men det har tagit tid för serien att bli av. De första tecknen på att David Lynch och Mark Frost ville återbesöka Twin Peaks kom redan 2014. Men sen blev det tyst och rapporter om att Lynch hoppade av för att han inte fick göra som han ville.

Men nu är den här och bara det att Lynch, till skillnad från de första säsongerna, regisserat alla avsnitt och att i stort sett alla som var med i starten skulle återkomma var uppgifter som fick det att vattnas i munnen på alla fans. Plus utlovade gästinhopp av mer eller mindre kända skådisar.

Och hur blev resultatet då, 27 år efter säsong 2 slutade med att agent Cooper togs över av Bob och 25 sedan biofilmen Twin Peaks- Fire walk with me?

Ja, det man lugnt kan konstatera är att Lynch aldrig känt sig färdig med serien. Han var aldrig nöjd med hur den slutade och det intrycket tror jag de flesta som slavist följde serien kunde hålla med om.
Och precis som vanligt med Lynch gör han aldrig det förväntade. Vad nu det kan ha varit men jag tänkte att det nog kunde bli flopp, lika mycket som flipp.

Redan tidigt i avsnitt ett kände jag att det lutade rätt mycket åt flipp-hållet. Även om mycket har hänt sedan 1990 då TP var nydanande och stilbildande så har serien och Lynch åkts ifrån å det grövsta. Men nu är det som om Lynch och Frost hade bestämt sig för att visa vart skåpet ska stå. Förvirringen är stor i de första avsnitten men lika stor är lyckan över att ingen kan skapa en sådan stämning och täthet som Lynch. Och konstnären Lynch lyser igenom otroligt mycket här. Det är förvirrat, förunderligt, galet, skruvat och sjukt snyggt. Och bitvis så där skruvat roligt som bara Lynch kan göra det.
Kyle Mclachlan gör minst tre roller och är otroligt bra och dessutom otroligt rolig i en av dem...

När vi i första avsnittet, direkt i början, hamnar i New York, i en mystisk byggnad där en ensam man sitter i en stor, öde lokal och stirrar på en gigantisk svart box, då känner man igen Lynch. Och att man saknat honom. Kanske håller hans filmer inte längre, en del i varje fall, men när han nu gör tv igen (han har inte regisserat en film sedan Inland Empire, 2006) så känns det så självklart och inte minst som att han har haft kul. Väldigt kul.

Utan att spoila så måste jag bara nämna att scenerna med Cooper  (?) i Las Vegas är briljanta och hysteriskt komiska.

Det här blev längre än jag hade tänkt men efter 5 avsnitt av nya Twin Peaks så är all skepsis och alla funderingar på hur det skulle bli, bortblåsta.
Sen att man inte fattar ett jota...det spelar liksom ingen roll. Frågan är ju om det verkligen finns något att fatta? Hur som helst så kommer jag slaviskt fortsätta hänga med på den här trippen ut i det okända.
Och kaffet? Nja, inte är det "damn good coffee". Ännu.

GS.

Dra härifrån!

Sällan har väl en skräckthriller hajpats så pass mycket som "Get Out". Jordan Peele's hyllade film om en ung svart man som äntligen ska få träffa sin vita flickväns föräldrar ute på deras avskilda landställe, är kanske årets film redan nu om man ska tro kritiker världen över, men även biobesökare som tagit den till sina hjärtan. Det är ju en oerhört smart film, om inget annat, där Peele verkligen vrider och vänder på rasistfrågan och både ställer frågor och utmanar och provocerar - men samtidigt gör det mycket, mycket underhållande - och, faktiskt, roligt!



Kanske är det Peeles bakgrund som komiker (han är ena halvan av komikerduon Key and Peele) som skapar denna dynamik där skräck, skratt och många bottnar ryms.
Tonen sätts redan i inledningen, när en svart man ensam i ett idylliskt område går och pratar i mobilen och man märker att han är rädd. Tänk dig en vit man som ensam knallar omkring i förortsområde där det bor mest svarta och en bil börjar följa honom. Men här gäller det omvända alltså.

Och den idyll som paret Chris och Rose visar upp i början och som sen också fortsätter när de träffar hennes föräldrar, som verkar vara supertrevliga och tar emot Chris med öppna armar, den börjar naggas i kanten ganska snart...för att sen förvandlas till en mardröm.

"Get Out" är en mästerlig liten pärla som på ett bade underhållande och mycket smart sätt visar på den vardagsrasism som finns överallt. Och, inte minst känner man sig själv lite träffad eller åtminstone får filmen en att tänka om man själv är helt befriad från den vardagliga, subtila rasismen som blivit så utbredd i vårt samhälle.
"Jag skulle röstat på Obama en tredje gång om det hade varit möjligt" sager Rose pappa när han skakar hand med Chris vid första motet.

Möjligtvis saggar den något på slutet i en ganska så typisk amerikansk final då allt liksom ska balla ur, men det är en marginell anmärkning i en annars helt fenomenal, välspelad, smart, flerbottnad och superspännande skräckthriller.

GS.

De är tillbaka!

I fjärde säsongen av Line of duty ser vi en pressad polisledning jaga en sexförbrytare. Polisdetektiven Roz Huntley (Thandie Newton) tycker sig finna den skyldige, den unge förståndshandikappade ensamvargen Michael Farmer. Farmer hamnar så småningom bakom lås och galler. Poliserna firar med champagne. Men inte alla.
En bevistekniker vid namn Tim Illfield kontaktar A-12 och vår vän Steve Arnott (Martin Compston). Illfield tror inte allt har gått till och han befarar att en oskyldig ung man har dömts för ett brott han inte har begått....

DNs utmärkte krönikör Johan Croneman har redan skrivit allt som behöver sägas om Jed Mercurios enastående kriminalare: "Så fort du tror att du äntligen förstått, och nu är du rätt så säker och väldigt svårövertygad om motsatsen - då vänder historien och travar i väg åt ett helt annat håll. Lurad. Blåst"....(DN Tisdag 18 april, 2017, Johan Croneman: Det är helt meningslöst att försöka stå emot Line of duty)
TA

Semestersabotören

 

 

 

Ser om den John Hughes (Breakfast club) skrivna komedin Vrålet från vildmarken (1988) med blandad förtjusning. Skämten känns idag ganska förlegade å ena sidan. Å andra sidan var komikerna Dan Aykroyd och John Candy älskvärda personer. Anette Bening glänser i rollen som Aykroyds hustru. Filmen illustrerar vad man gärna skojade om på 80-talet; klumpiga semesterssugna familjefäder med noll koll som dras med i kulturkrockar mellan stad och landsbygd.  TA

Mordmisstänkta främlingar på tåg

Man ser onekligen framemot nyinspelningen av Agatha Christies Mordet på orientexpressen i regi av Kenneth Branagh. Filmen får svensk biopremiär den 24 november.
Bland "främlingarna" som figurerar på tåget ser vi givetvis regissören själv, Johnny Depp, Michelle Pfieffer, Penelope Cruz, Willem Dafeo, Judi Dench, Olivia Colman och Derek Jacobi.

Sidney Lumet gjorde en minnesvärd filmatisering (från 1974) med bland andra Ingrid Bergman, Sean Connery och Lauren Bacall i rollerna. http://www.imdb.com/title/tt0071877/?ref_=nv_sr_2
TA