LIVE BY NIGHT

Ben Affleck har blivit föremål för mycket kritik under karriären. Det har inte alltid varit särskilt nyanserat eller någon legitim sådan. Affleck är begåvad , det går inte att sticka under stolen med det. Har folk problem med det?

Kanske.

Jag har det inte. Hatten av till hans film Live by night (2016). Det är ett skickligt och underhållande gangsterdrama, skriven och regisserad av stjärnan själv. Han spelar irländaren Joe Coughlin som lever ett ganska märkligt liv.

Han kommer tillbaka till Boston som krigsveteran från första världskriget. I kriget lärde han sig mycket om vad ALLT handlar om. Han tänker aldrig ta order av någon. Han skapar sig egen lycka och livet är dyrbart.  Couglin bygger likt en driftig Tony Montana sitt eget imperium , där icke legal spritförsäljning blir hans främsta inkomst-källla.
Han bekoms inte av en ansträngd relation till sin pappa (Brendan Gleeson) som jobbar på rätt sida av lagen. Däremot en kärlekshistoria (Sienna Miller) håller på att kosta honom livet. 

Couglin tvingas fly till Florida och Tampa. Det är 30-tal och han och närmaste kollega Dion (Chris Messina) försöker koppla greppet över en nytt område. De satsar allt på ett bygge av ett kasino.  Maktkampen mellan italienska  gangsters, Klu klux klan och den ständiga fienden Albert Whites lakejer blir mycket dramatisk. Couglin vill försöka dra  sig tillbaka när han träffar den stora kärleken i Gracelia (Zoe Saldana)…. Men har han något val?
TA

"Livet är inte en Hollywoodfilm"

I SR P1s Lundströms bokradio (2019-03-30) intervjuas författaren Agnes Lidbeck.https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=1883328224447316602#editor/target=post;postID=7285555379577883307
Det blickas tillbaka till året 2017 då vi möter en författare som  brottas med svåra beslut. Välja ett liv mellan skivande eller familjeliv?

 Hon väljer att sluta skriva. Men det blir en alltför plågsam tillvaro.
Lidbeck kan inte sova på nätterna. Orden måste komma ut. Hon skaffar sig ett bra jobb och familj. Men hon håller på att bli sjuk. För det är så mycket i henne som inte får komma ut. Hur lever man utan att vara den man är?

Hon börjar skriva igen för - att överleva.  Och boken Finnas sig kommer till världen.

I år 2019 är hon aktuell med sin tredje roman , Gå förlorad.
Jag skulle ljuga om jag skriver att jag inte blir intresserad av hennes författarskap.

Hon pratar myten om att Kärleken gör oss lyckliga. Att kärleken ska göra oss helade. Men hennes karaktär  Anna vill nog helst bara vara - ensam. Hon lever tillsammans med Jens. Han är en man som säkert många kvinnor skulle vilja ha.

Men Anna känner en avsky mot honom. Hon bär på mycket vrede och smärta inom sig. Men hon får inte utlopp för sin ilska. Vad handlar denna ilska om?
Lidbeck säger att ilskan bygger på att vi människor har en bild av hur vi skulle kunna vara, hur livet skulle kunna vara , som vi aldrig riktigt når fram till. För livet är INTE  en Hollywood film.

Hon fortsätter att prata om kärnfamiljsnormen och hur parmiddagar m.m. kväver inte bara kvinnorna i relationer utan även mannen. Hon pratar om mallar för könsroller, pappa och mamma. Och hon talar om ur detta växer en frustration. Allt går inte att malla ner i bröddegar eller i vackra tulpaner osv. Den måste ut någonstans. Alla behöver slå sig lös på något sätt.

Lidbeck vill egentligen inte prata om något budskap, men säger:  Vi ALLA SKULLE TJÄNA PÅ ATT  TITTA LITE MINDRE PÅ FILM SOM FACIT för hur våra liv ska se ut och hur våra relationer ska ut se. Och våga pröva de gränserna mer på ett öppet sätt.
TA 

Helan & Halvan är tillbaka!

HELAN & HALVAN (Brittisk, amerikansk & kanadensisk drama-komedi från 2018. Regi av Jon
S. Baird och med Steve Coogan och John C. Reilly i huvudrollerna.
Barntillåten, 1 tim 38 min.
Sverigepremiär 22 mars 2019.
SA SA SA SA

Att göra en biografisk film om den ikoniska duon Helan & Halvan, vars legendariska status bara kan mätas med bröderna Marx och Charlie Chaplin, är vanskligt och kan bli pajjigt. Eller så kan det bli...snudd på magiskt! Faktum är att Helan & Halvan (Stan & Ollie) är ett "marriage made in heaven", ett projekt där i stort sett allt och alla inblandade lyckats skapa ett genuint och hjärtevärmande porträtt av den dynamiska och geniala duon som firade sina största triumfer på 1930-talet.

Helan & Halvan är den typ av film som direkt ur startgropen utstrålar en självklarhet, en nästan kaxig aura som med ödmjukhet och ett briljant crew går som ett segertåg fram till filmens bitterljuva final.

Det är 50-tal och Helan & Halvans storhetstid är över sedan länge. I hopp om att åter få göra film och få ny fart på karrären så gör duon en teater-turné i England där de ska sjunga, dansa och framföra sina älskade nummer. Men det visar sig istället bli en svanesång för Stan Laurel och Oliver Hardy.

Inte bara är Steve Coogan och John C. Reilly oerhört lika Halvan och Helan rent utseendemässigt. Utan framförallt gör de både två kusligt trovärdiga och starka tolkningar av de legendariska komikerna. Båda är grymma med en något större fördel till Coogan, som här nog gör sitt livs roll. Och som verkligen får fritt spelrum med sin fantastiska förmåga att härma kända personer, både med rösten och med kroppen. Det vet alla som sett hela The Trip- serien och filmerna.

Vad filmen också så fint och sorgset och storslaget visar på är hur duon var beroende av varandra. Att de var så dynamiska och fantastiska tillsammans, hur de kompletterade varandra, och när de inte var det, tillsammans alltså, som filmen också berör, hur det påverkade de och deras status.

Varför blir det inte full pott? Ja, det är nära men själva filmen i sig är inte så märkvärdig. Missförstå mig rätt, men precis som i de riktiga, klassiska Helan & Halvan-filmerna så gjorde ju Laurel & Hardy att de blev så geniala som de ofta var. Så är det också här, en lyckad bio-pic som visar att den geniala, komiska duons kraft inte minskat ett skvatt.
Det var länge sedan jag såg en så rolig, varm, ödmjuk, sorgsen, ärlig och vacker film som utan större åthåvor men med ett bultande hjärta och två fullständigt lysande rolltolkningar gör rättvisa åt världens bästa och roligaste komikerpar genom tiderna.

GS.

Lynch avslutar på topp!

Det är en smula svårt att börja. Jag är oerhört förvånad. Vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Saknar de rätta orden.

När Twin Peaks 3 kom för något år sedan (kanske mer) var jag ganska rabiat motståndare. Jag hörde till skeptikerna. Ansåg fram tills jag såg första avsnittet (för två veckor sedan) att den var irrelevant. Jag ansåg att David Lynch gjorde bort sig. Hur kunde han återskapa en serie för 25 år sedan?

Hur kan han ens vilja peta i en serie som definierade en hel tv-generation? Det kunde inte annat betyda självmål. Det var förbestämt att regissören skulle gräva sin egen kreativa grav.
Ack vad fel jag hade.
Och ack, vad glad jag alltid blir när jag har fel gällande populärkultur.

I fredags avslutade jag två veckors intensivt tittande av Twin Peaks, säsong 3.
Med risk för att bli alltför pratig och långrandig  , kan jag bara konstatera att Twin Peaks , säsong 3 överträffar de tidigare säsongerna.

David Lynch har lyckats förnya och återskapa tv-mediet. Vad jag har förstått så har han velat göra en 18 timmars film. Det har varit hans mål. Och det blir storartad underhållning. Eller , tja , underhållning, det blir konst. Det blir teve som jag aldrig sett förut. Det blir världar som bara David Lynch förmår att ta oss till. Världar där världen är död, där de döda har liv och det omedvetna medvetandegörs  och vi skär oss igenom hybrider av parallella världar, dröm och verklighet och fantasi och så vidare. Det är minst sagt fascinerande, men inte för alla.

Jag vet att när det begav sig, då Twin Peaks visades i början av 90-talet , så var det ett annat teveklimat. En annan värld. Folk samlades kring teveserier på ett helt annat sätt än idag. Utbudet var betydligt mindre än idag. Twin Peaks samlade en stor publik, men för nästan varje avsnitt tappade den tittare, i alla fall i Sverige. Svenne banan tyckte det var alldeles för flummigt, för knäppt att titta på.
Och visst var det bisarrt, knäppt och otäckt.

Vem blev inte besviken på sista avsnittet? Agent Cooper (Kyle MacLachlan) tappar fullständigt allt och slår huvudet in mot en spegel och ler varggrin och får bara ur sig repliken Who´s Annie? Who´s Annie?
Det skulle visa sig att ett liknande "antiklimax" skulle upprepa sig senare i teve-historien. Men drygt ett decennium senare, nämligen i Sopranos. Även den serien avslutades med en slutfinal som bara satte krokben på sin publik och man satt där bara som ett frågetecken. What???????????

Twin Peaks, säsong 3, är det som jag inte trodde var möjligt. Den är inte särskilt nostalgisk , den är inte förenklad eller mainstream. Den är bara väldigt mycket David Lynch. Irrationell, superkonstig , vacker,  fascinerande, skrämmande, cool, rolig, spännande och utmynnar i en totalupplevelse. Han tar bildmediet vidare till en ny nivå. Han ger inga svar, kanske egentligen bara mer - frågor.

Nästan varje avsnitt avslutas på ett och samma sätt. Vi får hänga med till Roadhouse bar och se något ballt band uppträda. I del 16 sitter inte vem som helst på scenen. Det är självaste Eddie vedder (sångare från Pearl Jam) som klinkar på gitarren.

I samma avsnitt har Audrey Horne (Sherilyn Fenn) tagit sig till baren. Det är sorgligt att se henne. Min gamla tonårsförälskelse har åldrats och hon liknar numera en tant. Ungefär som Piper Laurie framstod i säsong 1 och säsong 2 som Catherine. En före detta pinuppa som åldras och inte längre går att känna igen. Men allt är inte bara sorg. Det kräver mycket tålamod.

Agent Cooper (MacLachlan) ser vi inte i sitt rätt jag förrän långt in i serien. Kyle MacLachlan gör tre olika karaktärer och gör sin livs rollprestation.

Flera gamla bekanta ansikten dyker upp här. Kanske allra roligast är det att se Shelly (Madchen Amick) och Norma (Peggy Lipton). Hawk (Michael horse) har kommit upp sig och blivit nästa högsta hönset på polisstationen. Den tidigare bråkstaken Bobby (Dana Ashbrook) har blivit betydligt lugnare och har blivit polis och en av Hawks trofasta kollegor.
Men mörkret lägger sig inte bara över Twin Peaks. Mörkret är i South Dakota och i Las vegas och i flera andra städer.

Jag tror jag aldrig har sett en sådan så ond skapelse eller karaktär som Benjamin Hornes barnbarn, Richard Horne (Eamon Farren). Han är fruktansvärd och har bara ondska i sig. Han kan inte förmå göra gott i den här världen. Han bär hatets blick och slår, slår och slår och stjäl pengar. Historien når sin kulmen när han kör över ett litet barn och smiter utan något som helst samvete.
Nej, man kan rabbla i timmar över Twin Peaks 3. Det är en stor tevehändelse som tar tid att smälta.
David Lynch är 73 år gammal. Twin Peaks 3 skulle mycket väl kunna vara det sista han gör innan resignationen. Om det skulle vara så, avslutar regissören verkligen på topp.
TA