Almodóvar lägger mästerligt livspussel

I Pedro Almodóvars finstämda och stilsäkra Alice Munro-filmatisering Julieta (2016) ser vi hur tragik och sorg ärvs i generationer. Vid ålderns höst bearbetar Julieta (Emma Suárez) sitt sorgliga livsöde. Allt kommer tillbaka till henne då hon stannar upp vid en basketplan. Hon ser två ungdomar springa efter bollen. Och något ögonblick senare möter hon Bea, en barndomskamrat till dottern som hon förlorade kontakten med....

Almodóvar berättar denna skakande historia som om han lade pussel. Det är sensibelt, intelligent, färgstarkt, tålmodigt och ger åskådaren en viss tolkningsfrihet. Det finns en scen i filmen då Julieta tvingas lappa ihop ett sönderrivet foto. Scenen är talande för hela historien men även för Almodóvars berättarstil i det här fallet. Julieta är inte bara spanjorens bästa film på flera år (senast var , enligt mig, Tala med henne från 2002) det är även en inspirerande film av yppersta klass som infriar alla stora förväntningar. Se den! TA

Genialiskt om och vara människa

"Geniet" Charlie Kaufmans Anomlisa (2015) briljerar ännu en gång , här med den animerade filmen Anomlisa (2015). Kundserviceföreläsaren Michael Stone flyger till Cincinatti. Han ska hålla föredrag på en konferens, nästa morgon. Han tar in på hotell och ganska snart efter samtal med hustrun och sonen , faller sig Ensamheten över honom. Han försöker duscha, försöker se teve. Inget hjälper. Han möter upp en gammal kärleksvän, Bella. Men den drinken vill de nog båda gärna helst glömma. Än så länge är denna kväll, en förlorad kväll. Men så , av en ren slump möter han en främling , receptionisten, Lisa, som förändrar hans liv på bara några timmar....

Ingen annan än just Kaufman (Eternal spotless of the spotless mind) skulle väl komma på idén och göra en "dockfilm" för vuxna om vuxna , men främst om att vara människa och längta efter mening, sammanhang, närhet och bekräftelse. Det här verkligen fyndigt, klurigt, rörande , eminent och roligt. Det är synd att den här filmen inte fick de stora rubrikerna eller de stora priserna. Det är en älskvärd film som förtjänar större publik än vad den hittills fått. Jennifer Jason Leigh och David Thewlis ger röster till berättelsernas huvudpersoner, Michael och Lisa. Och på tal om röster, Kaufman har medvetet gett alla utom just Michael och Lisa , "lika röster" , och pedagogiskt får det sin förklaring längre fram i filmen. Hyllningen till Cyndi Laupers Girls just wanna have fun blir knappast vackrare än här, då melodin sjungs av Jennifer Jason Leighs karaktär Anomalisa. Gåshudsframkallande, minst sagt. TA

I Ljuset av Ungdomens sötma

Paolo Sorrentinos Youth (2015) beskriver två äldre mäns olika attityder till Livets slutskede. Den ene är en bitter kompositör/dirigent (Michael Caine) och den andre är en rastlös filmskapare (Harvey Keitel) som febrilt försöker göra en ny film. Bägge herrarna befinner sig i de anrika och storslagna Alperna på ett vilohem. Massage, goda middagar, långa vandringar i naturen och samtal om Vad som kunde ha blivit - men uteblev....

Jag vet att jag inte borde jämföra den här filmen med Sorrentinos förra , och den mästerliga Den stora skönheten (2013). Men jag kan inte. Det blir oundvikligt. Youth vill jag så gärna gilla. Men det blir mest en parantes. Här finns dock fantastiska vyer över Alpernas natur och hisnande miljö, och några enstaka scener berör på djupet.

Jane Fondas "lilla" biroll är förtrollande. Hon söker upp Harvey Keitels trötte och åldrande filmregissör och förklarar för honom att TV är framtiden, inte bio. Och hon har nu fått en roll i en tv-serie, ett kontrakt som kan ge henne ett sista hopp, en tryggare framtid. Keitel blir först förbannad. Hur kan hon göra så här? Hur kan hon lämna honom? Efter allt som han gjort för henne. Det är ju han som gjort henne till stjärna och skådespelerska. Och vad det här tacken? Hur ska han nu förhålla sig till sig själv, till omvärlden, filmkonsten och sin musa?

Paul Danos "missförstådda" skådespelare som hänger på vilohemmet för och hitta karaktären till en ny film, känns också bra och trovärdig. Dano (Love and mercy, There will be blood etc.) är oftast sevärd, så även här.
Youth är ingen dålig film, men det blir inte den fullträff som jag så gärna hoppats på. Det är något som fattas här. Kanske handlar det om variation. Youth känns begränsad i sitt stämningsläge , och  det känns stundtals som filmen är på stand by läge och samma scener rullas upp. Det är meditativt , sympatisk, men också bedrägligt. Själva berättelsen sjunker ner och försvinner i ett grumligt vatten, tyvärr. Kanske handlar det också om att Youth liknar på mångt och mycket den fantastiska föregångaren Den stora Skönheten. Och en andra gång mattas idéerna en aning och det är inte "nyhetens" behag , längre. TA

En kvinna och en pistol

En ung fransk fifflare (Jean Paul Belmondo) har ett polismord på sitt samvete. Han jagas av polis och myndigheter.  Tidningarna pryder hans ansikte. Det är inte en fråga om han kommer gripas utan om när.  Han söker sig till Paris och försöker hitta pengar. En amerikansk cool journalist student (Jean Seberg) fångar hans kärleksintresse.....

Jean-Luc Godards klassiska Till sista andetaget (1960) illustrerar gott  exempel på fransk films guldålder, - den franska nya vågen. Eran  influerade inte bara starkt Hollywoods banbrytande 70-tal (New Hollywood) utan även vår egen Bo Widerberg och danska filmrörelsen Dogma med Lars von trier i spetsen.

Den franska nya vågen utgjordes av några filmkritiker på tidningen Les Cahiers du Cinéma (Chabrol, Truffaut, Godard), som började göra film. De bröt mot dåtidens konventioner, och gjorde filmer de själva ville se. Deras filmer var en reaktion på den kommersiella filmen, och samtliga betonade regissörens unika roll som auteur (en sådan skriver manus, regisserar och klipper filmen). Kameratekniken hade blivit lättare och smidigare och få med sig , vilket gjorde att man kunde filma på platser som tidigare varit otänkbara. Filmerna spelades in i riktiga miljöer och någon studio var inte längre och tänka på.  Dialogen var improviserad och klippningen och det rörliga fotot "lånad" från dokumentärfilmen. (Filmboken, Natur och Kultur, Nemert-Svedlund, Rundblom, 1987, s. 159-160)

Till sista andetaget känns fortfarande (trots sin ålder) märkvärdig och fascinerande. "Allt som behövs i en film är en kvinna och en pistol" lär Godard ha sagt (Tusen klassiker, 2012, Norstedts, Nordström, Nordström, Nylin, Oskarsson, s. 93). När vi ser hans film förstår vi vad han menar. TA

Kung av sand

34-åriga Ruper Pupkin (Robert De Niro) drömmer om och ha sin egen prat-show med egna skämt. Hans idol heter Jerry Langford (Jerry Lewis). Langford är ett nationellt fenomen,  en über-känd stå upp komiker med egen populär TV-show. Han är älskad och beundrad av miljoner människor.

Men var går gränsen mellan beundran och galenskap?

Rupert Pupkin besöker Langfords kontor "lite för ofta". Gång på gång ber personalen honom och lämna receptionen. Det slutar med att vakterna får släpa ut honom. Och jämnt och ständigt uttalas hans namn fel, "Pipkin" , "Papkin", "Pumpkin" osv. Men en sådan som Pupkin ger sig inte.... Allt är möjligt, enligt honom, så länge du är beredd och betala priset....

Hungrigt gäng.  Jerry Lewis, De Niro och Scorsese från inspelningen av King of comedy 

Martin Scorseses begåvade film King of Comedy (1983) är inte bara en tidlös, svart och tragikomisk satir över kändisskap och beundrarkulturen. Det är även en logisk film och göra om man som Scorsese gjort en film som Taxi driver (1976) tidigare. Robert De Niro gör även här en magnifik, obehaglig rollprestation som Rupert Pupkin som delar en hel med karaktären, Travis från Taxidriver.

De är både män/livsöden som vore först och främst intressanta studieobjekt för djupare psykologisstudier. Dessa män har nämligen ohyggligt svårt och förstå och respektera sociala gränser. Trasiga och isolerade människor , förstörda av sin livshistoria , och viljan att bli Någon , och bli Något till varje pris - har tagit överhanden. De är osynliga till vardags. I all denna meningslöshet/ensamhet försöker de rädda sig själva genom att forcera sig in i en värld som inte är deras. De försöker spela en större roll än vad som är möjligt och verklighetsförankrat. De vill betyda något för någon. De vill göra skillnad. Kanske summerar Rupert Pupkin det hela bästa själv: "bättre att vara en kung för en kväll, än en nolla för en livstid"...
TA 

David Lynch - en konstnärs liv

David Lynch- The Art Life
Dokumentär
USA, 2016
Regi: Jon Nguyen, Rick Barnes, Olivia Neergaard-Holm
Premiär 14 april 2017
Betyg: AT AT AT

Underhållande inblick i Lynch liv som mest är för de redan invigda men som också känns lite sorglig då man inser att Lynch, nu 71 bast, nog aldrig mer kommer göra en biofilm till.
Drygt 10 år sedan senaste rullen Inland Empire och visserligen kommer snart (22 maj) nya avsnitt av Twin Peaks, som Lynch och hans gamla vapendragare Mark Frost återigen ligger bakom, men efter att ha sett dokumentären så verkar det inte troligt att Lynch kommer göra någon ny biofilm.

Med sin karaktäristiska frisyr och de pigga ögonen och det ständiga rökandet och kaffedrickandet, verkar Lynch oerhört nöjd med att jobba i sin ateljé och måla och pyssla med sin konst. Han går sällan ut och det finns några rörande scener där han sitter med sin dotter och leker och han verkar så tillfreds med att bara skrota omkring och hålla på med sin konst.

Blandat med den nutida inblicken i hans liv så får vi följa med på en resa bakåt i Lynch liv, hur han formades till den person han är idag. Tog lång tid innan filmen kom in i hans liv medan kärleken till konsten alltid funnits där.
Om relationen till hans föräldrar och om pappan som tyckte att David aldrig skulle skaffa barn.
Även om jag sett alla filmer av Lynch så har det alltid funnits ett skimmer av mystik och gåtfullhet kring den mannen.

Vad den här filmen ändå gör är att den faktiskt ger en del svar på vem Lynch är och varför hans filmer är som den är.
Vissa händelser från barndomen som Lynch berättar ger en förståelse och inblick i de ofta mycket gåtfulla filmerna Lynch gjort.
Han har ju aldrig velat prata om eller förklara sina filmer, men i den här dokun låser han upp en del nycklar.

Att betyget inte blir högre beror på att man trots allt inte kommer Lynch alltför nära och att den berör den konstnärliga del av hans liv som inte är lika stor eller betydande som hans filmer eller hans fotokonst.

Men då filmens tillbakablick sträcker sig fram till regidebuten med Eraserhead (1977) så blir filmen ändå en spännande och insiktsfull resa tillsammans med en av världens bästa filmregissörer.
Gott nog.

Gs.

Dystert om en tax

Wiener-dog
Dramakomedi, USA, 2016
Biopremiär & digitalt via SF Anytime 7 april
Manus & regi: Todd Solondz
Medverkande: Julie Delpy, Kieran Culkin, Greta Gerwig, Danny DeVito, Ellen Burstyn m fl
Från 11 år, längd 88 min
Betyg: AT AT AT

Feel-good-filmer för missmodiga, det kan väl säga att regissören Todd Solondz skapat en karriär av. Med filmer som Welcome to the dollhouse (1995) och Happiness (1998) och Storytelling (2001) mutade Solondz in sig som en av de mest intressanta amerikanska filmskaparna i det lilla formatet där också den lilla, inte alltid helt lyckade människan stod i centrum.

Greta Gerwig som Dawn (även kallad Wiener-dog)

Wiener-dog är något av en comeback för en regissör som antagligen har sin bästa tid bakom sig, men som med den nya filmen visar att han fortfarande kan bränna till och vara relevant.
Detta är nog hans mest tillgängliga film och är samtidigt lite av en uppföljare till Welcome to the dollhouse då vi första gången träffade Dawn (nu spelad av Gerwig) och Brandon (Kulkin) som är med i en av de fyra olika episoder med gemensamma nämnaren att hunden passerar genom de olika karaktärernas liv.

Wiener-dog är ojämn men är också skönt typisk Solondz; skev, rolig, älskvärd, deppig och underfundig.
Men tyvärr känner jag inget större engagemang. Jag fattar ju att Wiener-dog, hunden alltså (slang för tax) blir som en stafettpinne för att beskriva dessa dysfunktionella människor och deras liv. Men jag bryr mig inte så mycket och om det är nåt jag känner så är det för hunden som far rätt illa genom filmen.

Men det är en skön och välspelad cast och Solondz är en röst som behövs och det är kul att han är tillbaka.
Detta är verkligen ingen film för de ambitiösa, för alla de som inte kan fatta att man inte har nån större plan för livet och känner sig vilsen.

Helhetsintrycket blir bra och lite befriande deppigt.
Men något för kyligt och skissartat.

GS

Oflyttbara frigörelser

Intressant OBS-essä av Elin Grelsson Almestad i P1 Kultur (2017-04-10) om hur ungas frigörelser inte längre är beroende av en flytt till storstaden. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=503 Lukas Moodysons Fucking Åmål (1998) nämns i programmet som ett gott exempel på hur tjejerna i lilla hålan Åmål - blir dem personerna dem vill vara - utan att lämna det mindre samhället. Och kanske förändrar dem inte bara varandra, utan också platsen , de lever på?
TA  

Inte ett gott ord om Hitchcock

Vissa tidningsartiklar/recensioner kan man bara inte slänga. Dom förblir speciella , närmast "Heliga". Johan Hiltons recension av Tippi Hedrens självbiografi är ett sådant exempel. I hans text, Hollywoods lejondrottning http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/tippi-hedren-tippi-a-memoir/ läser jag med stort intresse om Melanie Griffiths mamma och Dakota Johnsons mormor. Det är så fyndigt skrivet och formulerat av DNs Hilton, nämligen att aktrisen förde en kamp mot olika djur, och Hitchcock, "var kanske den otäckaste av dem alla". Hedren är kanske allra mest känd för sin roll i Hitchcocks klassiska skräckfilm Fåglarna (1963).

Minns att jag såg den filmen för första gången på högstadiet under en Svenska-lektion. Det var tidigt 90-tal. Det var en "lååång film", tyckte jag och mina klasskamrater. Om nu lärarens ambition var att "rädda dagen" med film och få ordning i en stökig skolklass, så uteblev just den effekten. Läget var dock något annat under 60-talet, när filmen gick upp på biograferna. Fåglarna skrämde biopubliken med råge. Det banade vägen för andra att göra liknande saker, ett decennium senare, som t ex Spielberg gjorde med Hajen (1975).

Nåväl, tillbaka till Johan Hiltons text om 86-åriga Tippi Hedren. Hon hatar mannen som skänkte henne framgång, Alfred Hitchcock. Regissören lär ha behandlat henne mycket illa. Under inspelningen av Fåglarna,  enligt henne, beordrade Hitchcock filmteamet att slänga levande måsar på henne. På så sätt skulle regissören få  "de rätta reaktionerna" från sin huvudrollsinnehavare. Det slutade med att Hedren kollapsade.
Hilton ser likheter med Hedren och Anthony Perkins (Psycho). De delade det märkliga ödet av en jättesuccé med Hitchcock, för sedan, aldrig mer igen, få någon fason, på karriärerna.
TA



  

Drinkar och drömmar

Roger Donaldsons film Cocktail (1988) är för mig en stor del av min uppväxt och barndom. Jag vet att det knappast är Shakespeare som Jan Olov Andersson skrev i Aftonbladet häromdagen. Och jag vet att filmen kommer knappast nämnas i några finare sammanhang. Men den är som sagt en del av mig , och varför klippa av banden? Varför få för sig och kapa ens "filmrötter"?

Minns hur min kusin (som  då var min idol)  såg filmen på biopremiären i Stockholm (på Filmstaden) "Skitfilm", sa han bara om filmen, när jag frågade honom om den.
Det höll mig knappast borta.

Elisabeth Shue spelade Tom Cruises flickvän och hon var ju en stark anledning för mig och se filmen. Hon hade ju inte bara fått Karate kids (1984) hjärta och slå hårdare, sedan tidigare, om man säger så....

Filmen fick duktigt med uppmärksamhet i ungdomstidningarna,  mycket tack vare filmstjärnan Tom Cruises medverkan. Han var på den tiden flickidol och gängse sexsymbol. En film som Cocktail passade honom och gjorde väl knappast beundrarna besvikna (å andra sidan fick det knappast belackarna att ändra sig). Soundtracket till filmen lanserades också flitigt på den tidens musikvideokanaler och Beach Boys fick oväntat en större hit, sent i karriären, med melodin, Kokomo.

Vet inte riktigt hur det kommer sig. Kanske missade jag saker. Kanske har jag en oförmåga att förstå. Trots Cocktails ytliga värld, så tycker jag mig hitta nya saker i filmen för varje gång jag ser den i vuxen ålder. När jag ser om den för 42:e gången , så jag reagerar kanske mest över referenserna i filmens tidiga del.

Filmens hjälte Brian Flanagan (Cruise) läser ekonomi på Class of University i New York. Hans ganska trångsynte lärare nedvärderar Flanagan och hans kursare , mer än en gång. En kvinnliga kursdeltagare drömmer om framgångar i kak-branschen. Läraren fnyser mest åt idén och får ur sig: "så du vill bli en sorts kak-branschens Donald Trump".

Det är kanske mindre sensationellt att det refereras till Star Wars och i det här fallet, Obi wan, då Flanagan skojar med sin blivande läromästare (Bryan Brown) inom bartenderyrket. Roger Ebert var inte särskilt förtjust i filmen , och beskrev den som "fabricerad och tillgjord". Han ansåg att filmmakarna visar med filmen att de inte har särskilt goda kunskaper i vare sig bartender yrket eller alkoholens biverkningar.

Han tycker även att Elisabeth Shues roll är ovanligt passiv och låst. http://www.rogerebert.com/reviews/cocktail-1988 Han ser dock det jag ser. Den sanna kärleken spira mellan henne och Cruise....
TA

Curtis övertygar i Bigelows mångsidiga polisthriller

Har omvärderat Kathryn Bigelows polisthriller Blue Steel (1990) med Jamie Lee Curtis i huvudrollen. Filmen har flera lager och intressanta poänger. Nykläckte polisen Megan Turner (Curtis) har nyss svurit eden. Hon spatserar stolt i kostymen längs med gatorna och boulevarderna i New York. Sakta vi går hem igenom stan. Både män som kvinnor kastar åtråvärda blickar mot henne.....
Det dröjer inte länge förrän första ingripandet kallar på henne. Turner upptäcker en butiksrånare. Det slutar i skottlossning. Rånaren mister livet. Turners omdöme diskuteras. Var hennes agerande att skjuta rånaren motiverat? Rånarens vapen saknas från brottsplatsen, vilket gör att Turners ord och berättelse anses mindre trovärdig av interna utredare. Turner sätts ur tjänst. Samtidigt inleder hon en romans med en mystisk , skäggburen Wall Street börsmäklare (Ron Silver)......

I många år har jag hyllat Bigelows Point break (1991) nu är det väl på tiden att jag ägnar tid åt föregångaren Blue Steel. Jamie Lee Curtis gör här en superfin rollprestation. Hennes anti-hjältinna kämpar inte bara mot en gärningsman som sätter skräck i hennes tillvaro. Det är en ständig kamp mot samhällets normer. Tidigt i filmen får hon frågor om varför hon valt polisyrket. Hennes väninna (Elisabeth Pena) försöker pussla ihop henne med diverse singelmän. Hon som kvinna bör inte vara ensam och självständig, blir undertexten, även om väninnan så klart vill henne väl. När då Turner möter en dejt på en grillfest och hon berättar att hon är polis så upphör flirtandet , tämligen omgående. Och Turners hemförhållanden och uppväxtvillkor är inte mindre intressanta. Hennes pappa hatar poliser och misshandlar hustrun. När dottern ser detta, väjer hon inte undan.....

Det är suggestivt, snyggt , föredömligt berättat och både spännande och underhållande. När andra filmer tenderar att åldras och kännas "mossiga" , så gäller det INTE filmer som Blue Steel. Roger Ebert jämförde och drog paralleller till Alla helgons blodiga natt (1978). Enligt honom är Blue Steel en uppdaterad version av Carpenters skräckfilm från 70-talet. http://www.rogerebert.com/reviews/blue-steel-1990 Och jag tror jag förstår vad han syftar på. Jamie Lee Curtis spelar ju huvudrollen i bägge filmerna och tvingas försvara sig mot en mördare som bara hon tycks kunna göra....  
TA