Bästa fotbollsfilmen på år och dagar

THE DAMNED UNITED
Regi: Tom Hooper
Medverkande: Michael Sheen, Colm Meaney, Timothy Spall och Jim Broadbent.
Speltid: 1 h 34 min
Betyg: AT AT AT

"Under mig kan de kanske få uppleva hur det är att vara en lycklig familj", hoppas nyblivne Leeds-tränaren  Brian Clough (spelad av en imponerande  Michael Sheen) i en tv-intervju. Året är 1974, Clough ersätter ärkerivalen /succétränaren Don Revie (spelas av Colm Meaney känd från bland annat The Snapper), en fadersgestalt som gjort Leeds till regerande ligamästare och Englands topplag.

Clough kommer från konkurrenten Derby, som han fört upp från division 2 till högsta divisionen tillsammans med tränarkollegan Peter Taylor. Clough skall nu stå på egna ben, som manager för "jätten" Leeds. Han kritiserar dock i samma tv-intervju sin nye arbetsgivare Leeds FC för olyckliga spelare, för att ha fuskat till sig titlar och inte spelat vacker fotboll.
 Indirekt är det en brutal sågning av lagets forne tränare, Don Revie.

Men Brian Clough får allt annat än det han önskar sig. Han får endast 44 dagar i Leeds. Och sällan har glappet varit så stort mellan vision och verklighet som i fallet Brian Clough i filmen Dammed united.
Redan vid första träningen skär det sig mellan spelarna och Clough. Och topplaget Leeds gör sina sämsta säsong på mycket länge.

Filmen bygger på David Peaces hyllade roman, utan att ha läst boken, så förstår jag av DVD:ns extramaterial att producenten (Andy Harries) och regissören (Tom Hooper) har valt att följa bokens växlingar mellan olika tidsperioder, från Brian Clough tid i Derby och den alltmer plågsamma vistelsen i Leeds.

Till en början känns växlingarna bara röriga, men vid en andra anblick, är just det dramaturgiska greppet, filmens främsta tillgång. Det ger tempo, och håller publikens intresse vid liv, eftersom vi får inte svaren färdigserverade.

Jag borde älska Dammed United, eftersom det är förmodligen den bästa fotbollsfilmen på år och dagar. 
Filmen firar triumfer i god tidskänsla, i kläder, scenografi, musik och färger och stundtals kan man nästan känna doften av nyklippt gräs på Elland road eller höra aukustiken i korridoren längs med omklädningsrummen. Manuset  är intellligent, och vi slipper dras med mängder av schabloner som så ofta genomsyrar sportfilmer, Dammed united har befriande ringa fiktivt filmade fotbollsscener. Istället visas det betydigt mera arkivbilder/scener.  Det här är  total skildring av fotbollens politik, maktspelet mellan klubbstyrelse och lagledning, och dessutom om något så ovanligt i filmsportsammanhang om misslyckande, besatthet och rädsla för att förlora.

Jag  har inte upplevt Leeds resa under 60 och 70-talet, men har bevittnat andra lag gjort dylik djupdykning, vilket alltid har  fascinerat mig. (1995 vann Blackburn Rovers, Premiership, fyra år senare åkte laget ur serien.)

Varför skriker jag inte inombords av extas av Dammed united?
Förmodligen handlar det om att mitt kära Liverpool FC gör sin sämsta säsong på 10 år...

 TA

Flickan från ovan

FLICKAN FRÅN OVAN (The Lovely Bones)

Drama/FantasyThriller

Biopremiär 20100331

Regi: Peter Jackson

Roll: Saoirse Ronan, Mark Wahlberg, Rachel Weisz, Stanley

Tucci, Susan Sarandon m fl.

Från 15 år

Betyg: AT AT AT AT

 

Peter Jackson's första film sedan King Kong 2005 är nu här och förväntningarna innan var ganska höga, mest med tanke på att han efter Sagan om Ringen- trilogin blivit en av de stora elefanterna i filmvärlden. Men också för att han gick tillbaka till det lilla formatet och det fick ju många, inklusive mig, att tänka på förra gången han gjorde det med Heavenly Creatures. Eller Svarta Änglar som den fick heta i Sverige. Kom 1994 och visade prov på en regissör som inte bara kunde göra roliga splatterfilmer som Bad Taste och Braindead utan även tungt drama.

Heavenly Creatures byggde på ett äkta fall om en mördande vänskap mellan två unga tjejer spelade av Kate Winslet och Melanie Lynskey i 50-talets Nya Zeeland.

Mixen av drama, fantasi och skräck i kombination med otroligt bra skådespeleri låg bakom den filmens framgång och Jackson verkligen visade att han minsann kunde annat än humoristisk splatter.

I Flickan från ovan (Lovely Bones) så återvänder alltså Jackson till blandningen av drama, fantasy och thriller, till det lite mindre formatet, till det mer personliga och vardagsnära. Nå ja, bitvis i alla fall, för den här berättelsen som bygger på en roman med samma namn av amerikanskan Alice Sebold, är en mycket sorglig men också mycket fantasifull historia och utspelas till stor del i nåt som kallas "The In-Between" en plats mellan jorden och himlen.

Ska inte berätta så mycket om storyn för jag hatar själv när man får reda på för mycket om en film innan man ska se den, men det är tidigt 70-tal i utkanten av Pennsylvania i US of A (för att citera Borat). "Jag var 14 år gammal när jag mördades den 6 december 1973" säger Susie i början av filmen. Så man vet att något hemskt kommer hända men inte när, och Jackson drar ut på det. Skickligt gjort och det blir spännande på ett obehagligt, sorgsamt vis. När Susie efter dådet från Platsen Mittimellan ser ner på sin sörjande familj och deras försök att med polisens hjälp hitta mördaren eller i varje fall Susies kropp blir det en kamp inom henne för att balansera sin hatkänslor mot mördaren jämte känslorna mot sin familj och deras kamp för att kunna gå vidare och få ro.

Jackson målar med både breda och mer fina penslar här, det är bitvis väldigt överlastat och flummigt och symbolladdat men också väldigt nära och dramatiskt och personligt, inte minst i skildringen av familjen och hur dom reagerar och försöker överleva den hemska tragedin.

Jag blev mycket gripen av Flickan från ovan och en hel del beror på Jackson's sätt att berätta sin historia tror jag. Att han inte är rädd för känslor och inte heller rädd för att skapa starka kontraster i det nära och svåra och det utsvävande och fantastiska.
Inget subtilt berättande här direkt, men väldigt effektivt och starkt blir det. Många skulle kanske tycka att Jackson inte fixar den här typen av historier, att han verkar mer intresserad av yta än innehåll, men jag tyckte, som jag nämde tidigare, att Heavenly Creatures var fantastisk och den var ett lågmält drama, och Flickan från ovan är en stark, fascinerande och vacker film som berörde mig.

Dock dras den med några problem. En ständigt rökande och whiskey-drickande Susan Sarandon som Susies mormor känns lite klichéartad och Susies pojkvän övertygar inte något nämnvärt. Och som jag nämnde tidigare kände jag mig något kluven ibland inför scenerna i Himlen, eller Landet Mittimellan, det kändes ibland som att det blev lite för mycket, gränsen blir hårfin mellan att bara sitta och gapa eller börja garva för att det är så spejsat. Eller fånigt helt enkelt, skulle kanske en del säga.

Men soundtracket av Brian Eno bidrar mycket till att flum-scenerna ändå håller sig på rätt sida, så att säga, ofta väjer Jackson precis i rätt ögonblick och sätter fokus på nåt annat innan det går över gräsen, han kan ju sin grej ändå och styr den här ojämna men ändå sevärda skutan i hamn.

Måste nämna Saoirse Ronan som lirar Susie, hon är fenomenal! Gillade henne i Försoning som kom häromåret, men här blommar hon ut rejält och blir något att ha koll på i framtiden. I övrigt är det välspelat från Mark Wahlbergs sida tillsammans med Rachel Weisz och Stanley Tucci, den sistnämde fick en Oscarsnominering för sin roll. Sarandon är ofta bra, även här, men rollen känns lite fel... på nåt vis. Scenerna med henne blir nästan ofrivilligt komiska.
Jackson har fått kritik för att det är overload med CGI-effekter, och det må så vara, men det går inte att komma ifrån att Flickan från ovan dunkar av hjärta och smärta. Av känslor, dramatik och spänning. Och det är väl aldrig fel? Inte i händerna på en sån skicklig filmmakare som Jackson i alla fall.

Men, som sagt, slutintrycket är splittrat. Ojämnt, lite spretigt och kantrigt men de olika bitarna som inte riktigt funkar som en enhet. Familjedrama, fantasy-film och en thrillerhistoria om en mördare och hans offer.
Tyvärr blir det inte helt all- in för Jackson, men det finns ändå så mycket i den här filmen som jag gillar.

Det blir en 4 i betyg även om det inte är en solid sådan.
GS.

Scorsese har haft riktigt kul!

Shutter Island

I sin första riktiga genre-rulle sedan Cape Fear märker man att Martin Scorsese haft rejält kul och njutit av att ta ut svängarna. Precis som han gjorde i hans kanske mest publika film från 1991 där en kraftigt tatuerad och bulkig De Niro kommer ut från finkan för att hämnas på Nick Nolte och hans familj.
Den var överlastad och too much, men samtidigt var just det grejen, den var en slags hommage till hämnar- och noir- thrillers från 40- och 50-talet fast i 90-tals tappning med lika många berg- och dalbane-aktiga bildlösningar som musiken var dramatisk.

Robban DeNiro i Cape Fear

I Shutter Island känns det som om Scorsese återigen hittat tillbaka till lusten och njutningen av att lattja, av att göra film med breda penslar, att försöka göra en gammal hederlig thrill-ride, och han har verkligen lyckats. Och många gånger tänkte jag på musiken, att den påminde om soundtracket i Cape Fear, den där nästan överdrivet dramatiska som nästan blir som en fysisk kraft i filmen, som en osynlig skådis som påverkar händelseförloppet.

Han har kanske inget direkt att berätta med filmen, men, hey, det är ingen sån film. Vi kommer nog aldrig mer få se Scorsese släppa ifrån sig en ny Taxi Driver eller en ny Maffiabröder, men så länge han kan få ur sig en så smaskig rulle som Shutter Island kommer i varje fall jag inte klaga! Och jag tror nog inte heller Hitchcock skulle göra det, han hade nog applåderat åt en filmälskares hyllning till en period i filmhistorien som han var kung över.

Det sägs att Scorsese låste in DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley och de andra i filmen och "tvingade" dom att se alla hans favoritfilmer från 50-talet för att de skulle komma in i rätt stämning. Snacka om Method- Directing!
Jag kom ihåg när han förvånade många med att göra den svarta komedin En Natt i New York (1985) och det är nog hans kanske minst kända film, men jag älskar den och med den visade Scorsese att oavsett om han gjorde en maffiarulle eller en komedi så kunde han fylla dom med feber och puls på ett sätt som få andra regissörer mäktar med.

Scorsese & DiCaprio

Jag gillade The Aviator från 2004, långt ifrån perfekt men bitvis fanns den gamle Scorsese där, glimtade fram ibland och skapade en del nerviga, svettiga scener i filmen, mycket tack vare DiCaprio som är lysande.

Men med hans hyllning till perioden han älskar, 50-talet och dess noir-filmer, så har han med Shutter Island plockat fram musklerna som jag trodde förtvinat för gott och kramat ur sig sin bästa och mest Scorsesiska film sedan Casino (1995). Och kanske den mest paranoida och nerviga sedan Taxi Driver. Inte fy skam alls av en regissör som man trodde hade bränt sitt bästa krut och nu mest gick på sparlåga.

En liten parentes... Tur att jag läste boken för så länge sedan att jag hade glömt bort det mesta, åtminstone själva knorren med storyn. För när den uppdagas så förstår jag dom som kommer ihåg boken och knappt ens vill se filmen för man vet ju precis vad som händer hela tiden. Och antagligen så älskar man slutet eller hatar det.
Och det är väl en av de få negativa saker med filmen som finns, att den inte helt står på egna ben, så att säga. För att fullt uppskatta Shutter Island bör man inte ha läst boken. I varje fall inte innan.

GS.

Aviator

Kommer en bit in i The Aviator som SvT visar ikväll och inser att det nog är Martin Scorseses bästa rulle sedan Casino 1995 och fram till dags dato, och då räknar jag inte in Shutter Island som jag ännu inte hunnit se. Förutom den sedvanliga imponerande regin av Scorsese så kommer jag ihåg att jag tyckte att Leo DiCaprio gjorde en mycket stark insats som Howard Hughes, mångmiljardär, filmregissör, industriman, flygare, filantrop med mera, han var en mycket speciell man som bland annat led av tvångstankar vilket DiCaprio gestaltar på ett smärtsamt trovärdigt sätt.

En film om film, en film om filmhistoria och om kända filmikoner som Katharine Hepburn (lysande gestaltad av porträttlika Cate Blanchett), Ava Gardner (Kate Beckinsale) och Errol Flynn (Jude Law) och bombnedslaget Jean Harlow, som var en Marilyn typ innan Monroe dök upp, spelad av sångerskan Gwen Stefani. Men framförallt en film om en av världens rikaste män som hade en hel del "issues" både med sig själv och omvärlden.

Mycket ögongodis i The Aviator och för den som älskar gammal Hollywood historia är den ett smörgåsbord, men förutom nämda skådisar finns flera kanonskådisar som man kan njuta av. John C Reilly, Alec Baldwin, Alan Alda och Ian Holm gör sällan bort sig och inte heller här, Scorsese är ju en sån regissör som lyckas få ut det bästa av de skådisar han har med.
Men The Aviator är i mångt och mycket DiCaprio's film, det andra samarbetet med Scorsese efter den inte helt lyckade, överbelastade Gangs of New York, och här funkade både samarbetet och själva storyn bättre och personligen tycker jag att Leo borde fått en Oscar 2005 för The Aviator. Han var nominerad för bästa huvudroll men den gick istället till Jamie Foxx för hans tolkning av Ray Charles i filmen Ray.

Leo DiCaprio som Howard Hughes i sällskap med Jean Harlow (Gwen Stefani)
Jag ska se Shutter Island snart och hoppas och tror det blir, om inte annat, en upplevelse som stavar FILM. För oavsett om Scorsese inte längre gör mästerverk som Taxi Driver, Maffiabröder eller Casino så kan han fortfarande skapa två timmar av magi och en känsla att man ser något som är "larger than life". Likt Steven Spielberg och även Peter Jackson (för att nämna några av de aktuella stor-regissörerna) så gör Scorsese film i den gamla skolan där alla element i upplevelsen av att se en film är lika viktiga. Du tas med på en resa, du flyr till en annan värld, en annan tid, ett annat universum och du glömmer bort verkligheten för ett par timmar.

Att skapa en trovärdig illusion av något som har hänt eller som kan ha hänt. Och att göra det för alla sinnena.

Det är vad film ska och borde handla om och just det står Martin Scorsese för. Och för det har han en evig plats i min bok över de bästa regissörerna och de bästa filmerna.

GS.

Tre nyanser av mer eller mindre framgång

Tänk om vi kunde resa tillbaka med en tidmaskin till 1985, och vi hamnar bakom kulisserna av en filminspelning. Producenten Steven Spielberg, Regissören Robert Zemeckis och manusskaparen Bob Gale finns alla på plats. Zemeckis ska regissera filmen, och han har återfått lite självförtroende efter en succén med Jakten på den försvunna stenen (Romancing the stone 1984). Dessförinnan hade han nämligen varit mindre lyckosam. Men det är en annan historia. Vår historia, eller snarare den historia man kan läsa om i Empires specialnummer (April 2010) om Tillbaka till framtiden (Back to the future) handlar en smula om skådespelar öden.

Bob Gale och Robert Zemeckis söker en ung manlig skådespelare för rollen Marty McFly i filmen som ska bli Tillbaka till framtiden. Förstavalet blir dåtida framtidslöftet Michael J Fox,  känd från tv-serien Family ties (Fem i familjen). Fox verkar dessvärre inte ha tid för någon filminspelning, och istället står det mellan Eric Stoltz och C Thomas Howell.

Howell sägs göra goda scenprover, men man väljer ändå att satsa på Stoltz.
Rödhårige Stoltz påminner om Michael J Fox, alldaglig och pojkaktig , och han gör flitigt många provinspelningar. Men det faller varken  Zemeckis eller  Gale i smaken. Stoltzs skådespeleri är inte dåligt, men han har dessvärre inte den särskilda komiska tajming som rollen kräver.

Så vad händer? Eric Stoltz får gå. In med Fox, som får ingen sömn under inspelningen, eftersom han jobbar dubbelt, dels med filmen Tillbaka till framtiden och nya avsnitt av  tv-serien Family ties. Och resten vet vi ju...

Stoltz går visserligen miste om kändisskap och intensiv kortvarig framgång, men 1987 får han upprättelse. I ungdomsfilmen, Some kind of wonderful (skriven av John Hughes), tecknar han ett oförglömligt portätt av tonårskillen, Keith Nelson, och tillsammans med Drummer girl (Mary Stuart Masterson) , skapar de, kanske 80-talets charmigaste kärlekspar. Tonen är också både skruvad, allvarsam och romantisk. Keith Nelson rådfrågar tjejkompisen, Drummer girl om hur han ska få med skolans populära tjej, Amanda Jones (Lea Thompson) på dejt. Det blir inte så lätt med råd och tips eftersom det visar sig att kompisen, pojkflickan Drummer girl (eller Watts som hon också kallas) är hemligt förälskad i honom...  

 C Thomas Howell gör också avtryck på 80-tals publiken i form av rysaren Liftaren (The Hitcher,1986), här får hans unge bilförare, Jimmy Halsey, svettigt och ytterst obehagligt efter att ha tagit upp den läskige liftaren John Ryder (Rutger Hauer)...

Så i praktiken : alla tänkbara kandidaterna, (Stoltz, Howelll och Fox,) till huvudrollen i Tillbaka till framtiden får förutsättningar för briljanta karriärer. Med eller utan Zemeckis films hjälp. Ändå blir det ingen dans på rosor.

Stoltz hamnar successivt i sämre filmer under 90-talet och efter småroller i Pulp fiction och i Quentin Tarantino producerade Killing Zoe (1993) , är han permanent i skuggan av Hollywoods finrum.

C Thomas Howells karriär börjar redan gå utför efter succén med Liftaren (The Hitcher) och medverkar sedan i filmer endast direkt på video (Kid). 

Och Michael J Fox blir mest förknippad med rollen som Marty McFly. På gott och ont. När han försöker göra annat, som karaktärsroller i t ex Brian DePalmas Vietnamfilm Uppgörelsen (Causalties of war 1989) och Light of day (med musikern Joan Jett) sviker publiken.
Hans karriär "får en andra andning" i form av tv-serien Spin City på mitten av 90-talet. Men samtidigt  plågas han av Parkinsons sjukdom. Återstår att se om Fox kan komma tillbaka, och återfå sin forna stjärnstatus... 
TA

Eastwood filmar med glädje och ambition

Till skillnad från många av sina andra kollegor verkar Clint Eastwood (fyller 80 i maj!) bara bli bättre med åren. Han är också kolossalt produktiv, motsvarande arbetskapacitet kan nästan bara överträffas  av Woody Allen.
Vi är nog många som har funderat över Eastwoods utveckling, från westernhjälte och Dirty Harry till en mer komplex och faktiskt i många stunder humanistiskt inriktad regissör/skådespelare. Vad kan det bero på?

Det skulle vara enkelt att förklara utvecklingen  med Eastwoods ålder och mognad.  Men, en desto mer intressantare förklaring kan hämtas i hans syn kring sitt eget filmskapande, som aviseras i Nev Pierce artikel i  Empires aprilnummer. Eastwood säger där, "att han lär sig nya saker med varje ny film. Det håller honom igång". Han njuter av inspelningsprocessen, och avslutar; "Varför sluta, när man har roligt?"

23 april får Invictus, premiär, det är Clint Eastwood 32:a (!) film som regissör. Filmen handlar om hur Nelson Mandela som nyvald president i Sydafrika försöker övervinna kampen mot Apartheid.
TA

recension av Flickan från ovan dröjer...

Eftersom premiären av Flickan från ovan inte är förrän på onsdag nästa vecka alltså den 31 mars så avvaktar jag lite med en recension av filmen. Borde komma upp under helgen eller början av nästa vecka.
Bara så ni vet...

Såg den franska fängelsefilmen En profet igår och den har ju tokhyllats och det jag spontant kände var att man är så hjärntvättad med amerikansk film och dess dramaturgi och behov av hjältar och bad guys att man blir lite ställd när det kommer en t ex fransk film som i drygt 2 ½ timma går på i en rå och superrealistisk fängelsemiljö där det inte finns en sympatisk karaktär att suga sig fast vid eller där filmens story och dramaturgiska kurva är ganska fjärran den Hollywoodska.

Jag skulle nog inte säga att En Profet är en superspännande rulle, men den är fascinerande, den är kraftfull och man har svårt att slita blicken från det obevekliga och hårdföra klimatet som filmen visar upp.
Det är rått, blodigt, våldsamt, hemskt, klaustrofobiskt och ja, you name it, man blir ju, om inget annat, rätt så avskräckt från att göra nåt dumt så att man hamnar innanför murarna, om man säger så...

Men samtidigt förmedlar filmen, i all dess tuffhet och råhet, en känsla av hopp och frihet och att livet kan vara vackert och värt att leva. Många av filmens surrealistiska och drömska scener skapar ett andrum, en känsla av att huvudpersonen, Profeten (lysande spelad av Tahar Rahim) har en mjukare sida, att han är sårbar och bara gör exakt det han måste för att överleva. Förvandlingen som sker med honom framför ens ögon är enastående skildrad, från en småtjuv till en fullfjädrad brottsling, och det är bra gjort eftersom man inte vet ett skvatt om Profeten när filmen börjar. Ändå känner man sig engagerad i hans öde.

En profet kan vara den bästa fängelsefilm som gjorts. Samtidigt känns den så mycket mer än bara en fängelsefilm. Helt klart är det en mycket sevärd film som inte är lätt att ta till sig eller smälta, men ofta är det såna filmer som i längden växer och blir kvar länge hos en.

GS.

Lite om Flickan från ovan

Såg en förhandsvisning av Peter Jacksons nya Flickan från ovan idag och en recension kommer senare, antagligen under torsdagen. Filmen, som är Jacksons första sedan King Kong (2005), går upp i Sverige den 31:a mars och har inte riktigt blivit den succé man nog trodde på förhand efter framgångarna för Jackson med Sagan om ringen trilogin, inte minst. Många amerikanska recensenter verkar ha stört sig lite på mixen av det tragiska temat (om en 14-årig flicka som mördas och sen från himlen övervakar sin sörjande familj och även mördaren) och de fantasy-inslag som utgör en stor del av filmen. Osmakligt menar en del, överbelastat och ojämnt menar andra.

Själv blev jag ganska så förförd av filmen och greps riktigt ordentligt av storyn mycket tack vare det utsökta skådespelet, inte minst från Saoirse Ronan som är helt knäckande bra som den mördade flickan.



GS.

3 x besvikelser

Tv-serien Sopranos (1999-2007) var fantastisk och överlägsen. Överglänser än det mesta i gangster och maffia-genren, både föregångare och efterföljare. Det kan möjigen förklara till viss del varför jag blir så besviken av Ridley Scotts film American Gangster (2007). Sopranos finns fortfarande färskt i minnet. En serie som öppnar en hel värld för åskådaren och som gör en alldeles uppslukad.

American Gangster  känns som en dussinprodukt, som dessvärre aldrig lyfter. Filmen har en speltid på närmare 3 timmar, och det är frapperande händelsefattigt, och genomsyrat av klichéer och ovidkommande information. Varför måste vi få ta del av Russel Crowes polis misslyckade privatliv? Varför måste vi följa Denzel Washingtons privata familjeliv? Inledningen är direkt svag då vi aldrig får någon riktig presentation om filmens huvudkonflikt. Vi får bara konstatera passivt att
 Denzel Washingtons knarkkung/gangster Frank Lucas avrättar rått en man, genom att skjuta och bränna upp honom. Lucas fostras av en äldre pamp som bittert förklarar "vid sin dödsbädd" tidiga 80-talets marknadsekonomiska utveckling. I nästa klipp ska polisen Roberts (Russel Crowe) hålla anförande i domstolen, han letar efter relevanta dokument i attachéväskan, och flyttar tjänstevapnet. Hans replik i nästa scen med sin sjaskiga partner på väg mot en razzia är dock kul: "Folk fruktar mer för att tala inför en större församling än själva Döden". 

  "Vi formas .mest av det vi inte väljer; familjen och där vi växer upp", reflekterar Casey Afflecks detektiv Patrick Kenzie, och bilder följer från gatorna av hans hemkvarter i Boston. Det är en effektiv och medryckande början i Ben Afflecks omtalade regidebut Gone baby gone (2007). Dessvärre går filmen på tomgång, då vi får följa en detektivers sökande efter en försvunnen flicka.

Sist men inte minst, Mike Figgis film Cold creek manor (2003), som har kanske Hollywoods mest sympatiska och vackra filmpar; Sharon Stone och Dennis Quiad. Två favoritskådespelare som dessvärre har hamnat i en thriller med lövtunnt manus. Stone och Quiads ögon är uppspärrade och det skriks och änglsan går inte att ta miste på. Döda lik hittas i skogen, och det regnar och smattrar på taken. Men vi i publiken är kolugna. Vi vet ju att medelklassfamiljen  Tilson som har köpt pampigt hus på landet och trakasseras av den före detta husägaren (Stephen Dorff) kommer ta till vapen. Eftersom den amerikanska rättstaten går att inte förlita sig på. Här måste ju den drabbade ha på fötterna, och inte den misstänkte. Det ska bara förväxlas lite inom och utom familjen lite, skurken ska förföra vackra modern/hustrun, och så står den obligatoriska biljakten på schemat... 

TA

Hultsfred väntar besök av New Ordersångare

Enligt uppgifter i DN (20/3) kommer Bernard Sumners band Bad lieutnant spela på Hultsfred i sommar. Det finns alltså skäl att överväga semesterplanerna.
Men det betyder också att Hultfred tycks konfrontera på allvar om festivalsommaren med bland andra Wayout west, vars dragplåster hittills är Paul Weller, Pavement och M I A. Det återstår att se vad som blir Göteborgarnas motdrag.  Tänk Sade, Badly drawn boy, Doves, Ikons, Tough alliance, Billy Bragg, och The Maryonettes (sveriges bästa band för tillfället). Det skulle fullborda festivalbesökarens Beslutångest, fullkomligt.  
TA


90 minuters blandband / New Order, Electronic, Monaco, Bad lieutnant

A-sidan
1 World in motion

2 Regret

3 Vanishing point 4 Bizarre love triangle 5 True faith 6 Ceremony 7 Run 8 Blue monday 9 Forbidden city (Electronic) 10 Dark angel (Electronic) 11 Love vigilantes 12 the perfect kiss

B-sidan 1 Thieves like us 2 Sink or swim (Bad lieutnant) 3 Crystal 4 Ruined in a day 5 Brutal 6 Second nature (Electronic) 7 World (the price of love) 8 Fine time 9 Round and round 10 All the way 11Idiot country (Electronic) 12 Get the message (Electronic) 13 What do you want from me? (Monaco)

Vad håller kvällstidningarna på med?

Utan att ha sett Eldkvarn sångaren Plura Jonssons medverkan i SVTs Skavlan (19/3) vill jag ändå ta honom till mitt försvar. Hans kokainköp i Göteborg har väckt starka känslor. Rikets Svenne banan tycks reagera starkare på en gammal rocksångares återfall än över Sverigedemokraterna, naturkatastrofer eller säg en f d polischefs sexuella övergrepp. Hur kommer det sig?

Kvällstidningarna säljer lösnummer genom att hänga ut Norrköpingssonen. Det nyhetsvärderas som om han har svikit landet och medborgarna.  Och effekten blir givetvis ett påtagligt fördömande från medborgarna: “Det är för jävligt”, “Det är så lågt”, “Hur ska han kunna vara en förebild?” osv. Mediehusen gnuggar förnöjsamt händerna. Svenne banans ilska ger ordentligt kassaklirr för medieföretagen.
 Jag tycker det är främst jobbigt för Plura Jonsson själv och hans närmaste.

Mediestormen runt honom kan diskuteras. Det rör sig visserligen om en offentlig känd person, som tar just nu stor plats i offentligheten i form av tv-program och krönikor i tidningar. Men vilka krav har vi rätt att ställa på musiker?
Som jag ser det, handlar det om bara om ett krav: att musiker ska göra bra plattor och spelningar. Och det kan vara nog så svårt ibland.

Till sist, Plura har köpt droger. Inte ofredat någon. Inte gjort någon annan än sig själv illa. Men det verkar vara likgiltigt för både Svenne Banan och tabloiderna. 
TA

Eldkvarns bästa TOPP 10 låtar:

1. I Skydd av mörkret


2 Långsamt tåg


3 Vill Inte förlora igen


4 3:ans spårvagn genom ljuva livet


5 Samma sort


6 Ett hus på stranden


7 Kungarna på broadway


8 Ett hjärta för mycket


9 Blind man / Den långa färden


10 På andra sidan fredagskväll /Alice

En plats i filmhistorien

I år skulle skådespelaren/ikonen Montgomery Clift ha fyllt 90 år. I nästa år fyller en av hans bättre filmer En plats i Solen (A place in the sun, 1951) 60 år. Det känns direkt frestande att kalla George Stevens film för “tidlös”.

Fattige ynglingen George Eastman (Montgomery Clift) törstar efter lycka och framgång. Han
får jobb på sin rike farbrors fabrik. Inleder ett hemligt förhållande med arbetskamraten Alice (Shelly Winters). Men George Eastman nöjer sig inte. Han vill in i jet set livet, i societeten och erövra dess kvinnliga ledare, Angela Vickers (Elisabeth Taylor) hjärta. Det gör han också, men hans klassresa och nyvunna kärlek i Angela hotas av Alice. George Eastman gjorde henne gravid. Nu kräver Alice giftemål med honom, annars tänker hon avslöja “hemligheten” för allmänheten…

En plats i solen kammade hem sex Oscars , bland annat för Bästa manus och Bästa regi. Montgomery Clift borde också ha fått en för Bästa manliga huvudroll. Han är obetalbar i rollen som antihjälten George Eastman. Av extramaterialet på DVD-utgåvan framgår i intervjuer med Elisabeth Taylor, hennes fascination för skådespelaren Montgomery Cliff.

"Han visade att filmskådespeleri var så mycket mer än Cut and Action. Han lyckades svetta bokstavligen som George Eastman, få tårar i ögonen och andas som honom, och jag undrade hur han lyckades göra det”.

Clift var 29 år när han filmade tillsammans med en 17-årig Elisabeth Taylor, som rankades då som “världens vackraste kvinna“. Filmen skulle bana vägen för bägges karriärer. De skapade tillsammans både kemi på och utanför bioduken. Under inspelningen utvecklades en väldigt nära vänskap mellan dem.

En plats i Solens inledande scen är väldigt talande för filmens huvudtema. George Eastman letar lift längs med en bilväg. Ingen tycks vilja stanna. Eastman går baklänges och vänder sig om mot en gigantisk reklamskylt: It´s an Eastman. Leendes tittar han in i reklamen som översköljs av en poserande bikinimodell. Han får sedan skjuts av en bonde.

Jakten på The American Dream har påbörjats.

Tänker på några senare filmer som gjorts med liknande tema. I Woody Allens Matchpoint (2006) klättrar Jonathan Rhys Mhyers fattiga tennistränare uppåt i Londons överklassmiljöer via giftermål. Men hans socioekonomiska status riskerar att raseras av en passionerade otrohetsaffär. I Roger Donaldsons utskällda Cocktail (1988) tar ynglingen Brian Flanagan (spelas av Clifts till utseendet, närmaste efterapare,Tom Cruise) storstaden med storm. Men girighet stiger honom åt huvudet, och han krossar Den goda Flickan, Jordans (Elisabeth Shue) hjärta, tusenfalt.

En plats i Solen hör hemma i filmhistorien. Det inte enbart motiverat av Oscars priserna och skådespelarna Clift/Taylor/Winters. Filmen är ett mästerverk: tät, spännande och komplex, rymmer både elegans och mörker. Berör teman: omöjlig kärlek, skuld och samvete. Och frågar sig vad är man beredd att göra för att inte förlora sitt anseende och status?
TA

Åkerlund har gjort det igen

http://www.youtube.com/watch?v=GQ95z6ywcBY

Jonas Åkerlund har åter igen rört upp känslor och skapat rubriker med nya musikvideon Telephone som är nära 10 minuter lång och som börjar med Lady Gaga i fängelse (mycket hud där!) och sen blir hon hämtat av Beyoncé, hamnar på en vägkrog där de förgiftar alla kunder och sen rymmer tillsammans. Känns som en hommage till både Thelma & Louise och Tarantinos Kill Bill (bilen de flyr i heter Pussy Wagon t ex).

Lady Gaga verkar gå från klarhet till klarhet och ser mer ut att bli den nya Madonna, fast ännu mer utfreakad och modemedveten. Har ju spekulerats i att hon skulle vara en transa men det har nog Åkerlund med nya videon en gång för alla visat att så inte är fallet. Både hon och Beyoncé är otroligt coola och snygga i Telephone videon. Och som vanligt när Åkerlund är inblandad så är det oerhört snyggt, läckert, sexigt, provokativt och fartfyllt.

GS

Den gåtfulla återvinningen

00-talets återvinning av gamla tv-serier och nyinspelningar av filmer tycks vi inte klara utan. Under våren möts vi av mer eller mindre osannolika återkomster: En uppföljare till Wall Street (1987),  nyinspelningar av Robin Hood (premiär 14 maj) och tv-serier som V(1986) A-team (1983).

Vad handlar dessa nyinspelningar om? (Förutom den ekonomiska aspekten...)

Jeanette Gentele skrev så sent som i fredags (12/3) i Svd om  att amerikanska publiken köper rättigheterna av skandinaviska filmer och gör sedan egna versioner, för att de har svårt med språket i utländska filmer. Det kan verka absurt. En annan teori är att Hollywoodpubliken  inte gillar olyckliga slut. Det kan förklara varför jänkarna inte tvekar att göra sina egna tolkning av filmer som t ex Låt den rätte komma in och Bröder.

Och nyinspelningar skulle alltså kunna  handla om omkorrigeringar och justeringar av reliker. Göra nya versioner med bättre teknik, bättre slut och intressantare perspektiv.

Man brukar säga att varje generationen behöver sin tolkning av olika konstverk, filmer och musikstycken och kanske litteratur. Det äldre formspråket och värderingarna apellerar inte till unga publikens hjärtan. Och det skulle kunna rättfärdiga en inspelning av Robin Hood. Det är ju 19 år sen sist vi såg Kevin Costner klä sig i trikåer. Kevin Reynolds dåtida tekniskt fullfjädrade äventyrsfilm Prince of theives (1991) står sig inte lika raffinerad idag. Och Bryan Adams säljer inga plattor längre. Att regissören Ridley Scott (Blade Runner, Gladiator) skullle ta på sig uppdraget , är oväntat, och kanske är det vad som behövs, för att överraska. Jag tvekar inte en sekund på  Russel Crowe och Cate Blancett i huvudrollerna.    

Men nyinspelningarna av kultförklarade tv-serier förblir för mig en gåta. Läste i en intervju med Kenneth Johnson, orignalets skapare som även ligger bakom nya versionen av V ( i någon av Stockholms gratistidningar).  Johnson legitimerade seriens pånyttfödelse med den  politiska förändringen i USA och i samband med president Obamas inträde i Vita huset. Att V skulle stå för samhällskritik. Men jag tycker själv att det verka en smula långsökt. 80-talets serie hade paralleller med förintelsen och ville visa hur det kunde hända igen. Visserligen ska man inte "döma boken efter omslaget". V på 2000-talet handlar förmodligen om politikernas makt och övertalningsförmåga. Behöver ju inte vara mindre intressant för det.

Allt svårare har jag att se nödvändigheten av nyinspelningen av A-team. Minns mest det lite patriotiska ledmotivet som inledde varje avsnitt efter en våg av skottsalvor. Liam Nesson som spelar George Peppards roll som gruppens ledare Hannibal, har en del att förklara...

Uppföljaren Wall Street (premiär 21 april) känns som en film för fansen. Oliver Stone ska ha sagt att Finanskrisen gjorde honom bara tvungen att göra "tvåan".  Det återstår att se om Wall Street 2 kan tillföra något. Jag tror att man kan se det som både bra och dåligt att Michael Douglas gör om sin paradroll som Gordon Gekko, drygt 22 år senare. Det är visserligen samma skådespelare, om än lite gråhårigare. Å andra sidan blir det liksom en del att leva upp till. Karaktären Gekko har en ikonstatus i den moderna filmhistorien som bara kan motsvaras av Scarfaces (1982) Tony Montana. TA

Berikande skildring av nutida underklassen

Sebbe
Svensk film i regi av Babak Najafi
Medverkande: Sebastian Hiort af Ornäs, Eva Melander, Kenny Wåhlbrink m fl.
Betyg: AT AT AT AT

SVTS Kulturnyheterna beskrev träffande Sebbe som "en svensk film om fattigdom". Långfilmsdebuterande regissören Babak Najafi sade i inslaget (4/3) ungefär följande:
- Det är mycket svårare att vara fattig i ett rikt land än att vara fattig i ett fattigt land".

Det räckte för mig att vilja se filmen Sebbe.

Filmen (prisbelönades under årets Berlin filmfestival för "bästa långfilmsdebut") illustrerar den nutida svenska underklassen och fattigdomens olika sidor: såväl det materiella såsom det andliga och vad den ger för uttryck: desperation och kreativitet.

När andra 15-åriga killar kör runt obesvärat med sina mopeder går Sebbe till soptippen. Där tar han med sig reservdelar som han kan mecka med.

Sebbe frågar både sin omgivning i hemmet och i klassrummet: Får jag komma in? Men han är ett oönskat barn. I skolan ser inte lärarna hur han utsätts för brutala övergrepp av sina klasskamrater. Och i hemmet får Sebbe höra från mamma Eva, hur allt hade varit enklare utan honom.

Filmen Sebbe får en att både känna och tänka på mycket: Oliver Twist, Folkhemmets upplösning, Miljonprogrammets misslyckande, Bröderna Dardenne, psykologen Alice Miller, Ken Loach, Doktor Glas, självmordsbombare, terrorister och faktiskt - socialminister Göran Hägglund (kd).

Otaliga gånger tycker jag mig ha hört honom understryka vikten av att föräldrarna endast vet sitt barns bästa. Babak Najafis film visar (utan moralpinnar) på någonting annat. Göran Hägglund, frihetsargumenterande nyliberaler, och ett rödgrönt lag skulle se filmen Sebbe. Kanske skulle samhällsdebatten (skola/vård och barnomsorg) låta annorlunda efteråt. 
TA  

Farväl Corey Haim (1971-2010)

Minns när jag var 10 år och hade sett komedin  Nu är det kört (License to drive, 1988) på biografen Rigoletto i Stockholm. Jag ville geniförklara filmen om  Les Anderson (Corey Haim) som försöker febrilt ta körkort. Utan bil är man Nobody och har inte en blekaste chans att få bjuda ut någon tjej från skolan.
Anderson misslyckas med teoriprovet. Men  han håller masken inför polarna (Corey Feldman) och familjen, lånar farsans bil och bjuder ut pluggets snyggaste tjej, Mercedes (Heather Graham) på dejt. En kväll han sent kommer glömma...

Jag var mig inte lik efter den där kvällen på Rigoletto. Bar efter biobesöket ovanstående porträtt av dig i min plånbok. Du och Corey Feldman blev tjejidoler  (omslagspojkar i tidningarna Acke, Frida och Okej) och Mina auktoriteter (jag vet, det uppfattas nog inte som särskilt friskt...)

Allt det du och Feldman sade ville jag också kunna säga. Jag ville också klä mig som er, döda vampyrer , sno farsans bil och dejta snygga tjejer. Du och Feldman gav mig hopp. Hopp om att töntar och förlorare kunde få revansch. Mitt tidiga tonårsliv hade odiskutabelt varit - annorlunda, utan era filmer. 

Må du vila i frid. Du kommer vara evigt saknad. Dina filmer, Lucas (1986), Lost boys (1987) och License to drive (1988) kom in i mitt unga liv och påbörjade min passion för film. 

TA

Mauro & Plura

Missade första avsnittet men hördes talas om Pluras bara överkropp när han stod i köket och gjorde mat, men nu såg jag andra avsnittet av Mauro & Pluras kök och det är ett rätt så genial programidé och det är väl lite typiskt eller mer korrekt ett tecken i tiden att det är kanal 8 som plockat upp det och inte nåt av de bigga bolagen.

Vet inte vems kök de är i men det är ju på Kungsholmen och där bor ju Plura och inte Mauro längre så det är nog hos Eldkvarn-legendaren och man vill vara med där när de står i köket och fixar käk och dricker en massa vin och snackar om musik och film och annat kul.
Gustaf Skarsgård och Tuva Norling Magnusson var med och de blev nära, personligt och äkta och, som sagt, man känner att man vill vara med där i Mauro & Pluras kök.
Och inte visste jag att Mauro Scocco kunde vara så rolig och underhållande! Att han var en fena på att imitera t ex Ernst Hugo Järegård!

"You can't alway's get what you want" citerar Plura Mick Jagger och säger att visst kan man få det, i varje fall som en kväll som denna och jag är såld, jag vill flytta till Kungsholmen och ha såna middagar som Mauro & Plura.

Göran

Hurra för Bigelow!

Vilken häftig och osannolik kväll det blev på Oscars!

Kathryn Bigelow, denna vackra och coola kvinna som jag varit lite småkär i och som varit en favorit ändå sedan skräckfilmen Near Dark från 1987 kom, står där på scenen och ser chockad ut med Oscarsgubben i handen, Barbra Streisand säger först alla de nominerade för bästa regi och sen, när hon brister ut nåt i stil med Nu har tiden kommit så förstår Biglelow och alla andra att historia har skrivits. Den första kvinnan som får ta emot en Oscar för bästa regi och sen vinner även filmen hon gjort priset för bästa film och hon har precis lämnat scenen och måste rusa in igen och det blir lite rörigt på scenen. Lyckan är total och skådisarna i filmen rusar upp på scenen och Steve Martin försöker ta en gyllene gubbe från Bigelow - "Du har ju två, jag kan få en" och Bigelow ser hela tiden lite chockad ut.

Kanske är det förvåning och en känsla av dröm, kanske lika förvånad och lycklig som jag att hon, en kvinnlig regissör som gjort tuffa actionrullar som Point Break, Blue Steel Strange Days och K-19 The Widowmaker men som också varit väldigt anonym för den stora massan och som inte varit så produktiv de senaste 10 åren, att hon, av alla, med en krigsfilm som gjordes 2008 och som hade svårt med distribution, att hon och hennes film står som segrare i Oscarsgalan 2010. 6 priser av 10 möjliga. Mot filmer som t ex Avatar, den mest framgångsrika film som gjorts, mot sin ex-man, regissören James Cameron, hon gick segrande och kliver nu obönhörligen in i Hollywoods absoluta finrum. Frågan är vad detta kommer göra med hennes fortsatta karriär, man kan bara avvakta och se.

Jag är oerhört glad för hennes skull och det känns lite som det kunde vara förr, att man hade upptäckt ett band långt före de blev kända, före knappt några visste vilka de var och så får de en hit och pang så vet alla vilka de är och tycker plötsligt om dom.
Förut var Kathryn Bigelow min, jag hyllade henne och tyckte hon förtjänade ett bättre rykte. Många trodde nog att filmerna hon gjorde hade regisserats av en man. För så brukar det vara.

Congrats Kathryn from a big fan in Stockholm, Sweden!

Göran.

En tidigare text om Bigelow och The Hurt Locker hittar du här:
http://allvarligttalatfilm.blogspot.com/2010/01/hurt-locker.html

Storslam för Bigelow

Om jag inte är helt ute och cyklar är det första gången en kvinna får pris för bästa regi och jag är verkligen jätteglad för Kathryn Bigelows skull! The Hurt Locker är en mycket bra, mycket stark krigsfilm och förtjänar verkligen pris både för bästa film och regi.

Avatar som jag ändå trodde skulle bli bästa film fick för bästa foto och kanske några mer priser, har inte hunnit kolla igenom listan men nåt mer tekniskt pris fick den säkert, som bästa effekter eller nåt.

Jeff Brigdes vann bästa huvudroll för Crazy Heart och Sandra Bullock för The Blind Side, precis som förhandstipsen visade på.
Övriga favoritsegrar var Mo'Nique som vann bästa kvinnliga  biroll för Precious och Christoph Waltz för Tarantino's krigsfilm Inglourious basterds.

Svensken Paul Ottosson kammade hem två Oscars för ljudet till The Hurt Locker.

/Göran

Tips inför Oscars

Inatt smäller det. Den 82:a Oscarsgalan går av stapeln natten till måndag i Hollywood med värdparet Steve Martin & Alec Baldwin som guidar deltagarna och tittarna genom de drygt 3 timmar som galan numera brukar ta.

Här kommer mina tips på det kommer gå i de tyngsta och viktigaste kategorierna.
Noterbart och ganska märkligt är att två av de bästa filmerna från förra året saknas. Jane Campions kostymdrama Bright star har i och för sig en nominering för bästa kostym men är värd mer än så.
Men framförallt saknas den kanske allra bästa filmen från 2009, nämligen Andrea Arnolds Fish Tank. Att t ex Katie Jarvis som spelar huvudrollen inte är skådisnominerad är en mindre skandal om ni frågar mig. Hon sopar banan med alla som är nominerade i klassen Bästa kvinnliga huvudroll.

Men så här tror jag det går.
Film - Avatar
Regi - Kathryn Bigelow (The Hurt Locker)
Manlig huvudroll - Jeff Bridges (Crazy heart)

Kvinnlig huvudroll - Sandra Bullock (The Blind Side)
Manlig biroll - Christoph Waltz (Inglourious Basterds)
Kvinnlig biroll - Mo´Nique (Precious: Based on the Novel "Push" by Sapphire)
Animerad film - Upp (Up)
Foto: Avatar
Utländsk film - Det Vita Bandet (Der Weisse Band)
Dokumentär - The Cove (Japan)
Manus baserat på annat material - Precious: Based on the Novel "Push" by Sapphire
Originalmanus - Hurt Locker (Mark Boal)

Cameron & ex-frun Kathryn Bigelow, båda nominerade
för Bästa Film och Regi.

Sådär, många andra intressanta kategorier finns det förstås men det här får räcka denna gång.
I morgon bitti vet vi hur det gick!

GS

Fira kvinnodagen med film

Hur ska Kvinnodagen 8 mars firas?
I filmens tecken, förstås. Tre filmer kan vara lämpliga
Ridley Scotts Thelma & Louise (1991) fascinerar fortfarande. Har Geena Davies och Susan
Sarandon varit bättre före och efter den filmen? Tveksamt. Filmen har fått status och återfinns
i flera filmböcker och lexikon. Minns när jag pluggade på universitet för 10 år sedan, och filmen Thelma &Louise  avändes i undervisningen och skapade heta debatter. Vissa ville kalla
den för  "en vänsterfeminstisk film", vars syfte var att visa att ALLA män är potientiella våldtäksmän. Med de glasögonen kan man givetvis se filmen, men filmen rymmer andra poänger också..

Alien (1979), också en Ridley Scott film,  kan även plockas fram igen. Här ser vi filmhistoriens kanske riktigt första kvinnliga actionhjälte, Ripley, spelad  av  Sigourney Weaver.  

Det svenska bidraget får bli , Lukas Moodysons debut Fucking Åmål (1998). Filmen har flera scener som visar på mod och styrka. Slutfinalen är fortfarande bedårande vacker, då tjejerna går igenom skolkorridoren och trotsar  omgivningens  "föraktfulla" blickar, till tonerna av Broder Daniels tidstypiska Underground.
TA

Komplement: Om tid finnes, se också North Country 2005) med Charlize Theron , som kämpar mot sextrakasserier i gruvindustrin.