Blek kopia på Spielbergs klassiker

Jag har fått ett favoritkonto på Instagram. Kontot heter Dawnofnostalgia. https://www.instagram.com/dawnofnostalgia/ Det drivs av en man vars pappa arbetade på en biograf  (gissningsvis under 70 , 80 och 90-talet) och samlade filmaffischer. Kontot bjuder på fina posters, förstås, men också intressanta fakta om olika filmer. Härom veckan lärde jag mig mer om en av flera Hajen (1975) -kopior som kom i kölvattnet av Spielbergs film. Tentacles (1977) heter filmen och med stjärnor som John Huston, Henry Fonda och Shelly Winters i rollerna. I den här filmen är det en gigantiskt människoätande bläckfisk som stör friden för ett antal badgäster i Kalifornien. Jag såg nästan hela filmen, men kunde snabbt konstatera att det var en ordentlig B-film. Här fanns ingen John Williams musik som får en att rysa. Det fanns inte heller finessen av olika kameravinklar för att skapa obehag och spänning. Och inte kunde jag påstå att det fanns några karismatiska karaktärer som delar dynamik med varann eller ingår i en hierarkisk ordning.  Nej, det här var rätt platt. När jag såg Tentacles framställdes Spielbergs Hajen ännu mer som ett mästerverk och som genreskapare.  Det sägs ju att ibland är det ju bra att se dålig film för att kunna uppskatta det motsatta. TA

Utomordentlig Close i starkt drama

Det amerikanska övre medelålders paret Castleman får ett oväntat telefonsamtal en morgon. Det rings från Nobelakademien i Stockholm. Joseph Castleman (Jonathan Pryce) skall belönas med litteraturpriset i litteratur. Han gapar stort och hans hustru (Glenn Close) gläds av förträfflig glädje. Resan till Stockholm och dagarna under och fram till banketten blir dramatiska. Den listiga journalisten Nathaniel Borne (Christian Slater) är paret och deras son David (Max Irons) i hälarna. Han vill skriva en biografi om Castleman. Han sprider sedan ett rykte som påverkar hela familjen Castleman in varje märg och ben.
Björn Runges film The wife är fängslande från första stund och oerhört välspelad. Jag kommer inte protestera om Glenn Close tilldelas en Oscar för den här insatsen. Snarare tvärtom.  Hon gör ett komplext, värdigt och mycket inspirerat porträtt av Joan Castleman. Historien är närmast briljant och blir ju inte mindre angelägen med tanke med senaste årens debatter om dels #metoo och dels diskussionen om Kulturmannen. TA

Enastående Malek i rörande livsöde

BOHEMIAN RHAPSODY brittisk-amerikansk film i regi av Bryan Singer.
Medverkande: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy,
Joseph Mazzello, Aidan Gillen och Mike Myers.
Speltid: 2 timmar 14 minuter
Betyg: SA SA SA

Det har talats länge om Rami Malek som storfavorit bland årets Oscarsnomineringar. Han är nominerad för Bästa manliga huvudroll för filmen Bohmemian Rhapsody. Det återstår väl och se om han får hålla tack-tal den 24 februari. Oavsett hur det än går, så kan ingen ta i från honom den enastående rollprestationen, han gör som Queen-sångaren Freddie Mercury.

Filmen berättar om hur han kämpar med utanförskap i ett konservativt och rasistiskt Storbritannien under 70 och 80-talet. Han säger också inför 1985 års Live aid spelning inför sina bandkompisar: "Jag bestämmer själv vem jag vill vara. Ingen annan."  Mercury var då allvarligt sjuk i AIDS. Tidningarna skrev flera spaltmeter om sångarens okända sjukdom och de spekulerades vilt om hur många älskare han hade osv.



Man behöver inte vara Queen-vurmare eller ens brinna rockmusik för att uppskatta en film som Bohemian Rhapsody. Det är både rörande och gripande att följa historien om en komplex, oberäknelig man som brottades med homosexualitet och invandrar-bakgrund. Hans föräldrar  kom från Pakistan och det var inte sällan som han kallades för "Paki" av elaka röster på stan.

Den komplicerade kärlekshistorien mellan Mercury och Mary Austin (Lucy Boynton) känns genuin och bidrar till filmens svärta. Hon var hans livs kärlek, men ändå kunde de inte leva tillsammans. Kan det bli mer deppigt? TA

Finstämd hyllning till en av våra största!

Filmen Unga Astrid av Pernilla Fischer Christensen väckte synnerligen starka reaktioner under hösten. Till exempel var Astrid Lindgrens dotter Karin djupt kritisk mot en filmatisering som denna.

Filmen berättar om Astrid Lindgrens traumatiska och mycket svåra tid. Författaren blev redan som 18- åring gravid med en gift man. Hon fick föda barnet i Köpenhamn. Barnets fader hotades med fängelse eftersom han hade gjort sig skyldig till otukt. Astrid led mycket under här perioden. Hon fick lämna sitt barn i en fosterfamilj i Danmark. Saknaden och längtan efter sonen Lasse höll på att strypa henne. Var hämtade hon kraften? Vad fick henne att inte ge upp? 

Alba August imponerar stort i huvudrollen som den modiga och självständiga Astrid. Filmen skildrar tiden innan hon fått genombrott som författare. Men bitvis kan man ju se lite vad som påverkade henne och kanske inspirerade henne till att skriva klassikerna som hon senare skrev. Det är en finstämd film som hyllar Astrid Lindgren från början till slut. Barn läser upp brev som de skrivit till henne. Ett av breven ringer kvar i huvudet på mig, långt efter visningen. Det är en fråga som är så klok som Astrid Lindgren själv kunde vara: Hur kan du som är så gammal komma ihåg så mycket hur det var att vara barn?
TA

Fight the power!

Black Panther av Ryan Coogler blev inte bara 2018 års mest sedda film i USA.
Det blev också högst en politisk film och en allegori av det samtida segregerade landet.

Man får lite vibbar till 70-talets black exploation våg.
Filmer som Shaft (1971) och Superfly (1972)blev då politiska facklor i frihetskampen för afroamerikaner i ett rasistisk USA. I Black Panther ser vi en afroamerikansk superhjälte  i T Challa (Chadwick Bosman) från Marvel Comics och Stan Lees stall. Hans land Wakanda hotas av fel ledare och att farliga vapen ska hamna i fel händer och spränga hela världen i bitar...
TA

En filmmakares tillbakagång

Clint Eastwoods film American Sniper (2014) med Bradley Cooper i huvudrollen känns varken helt ointressant eller helt lyckad. Filmen bygger på prickskytten Chris Kyles självbiografi. Han  skickas till Irak. Han blir snabbt ökänd och får bära smeknamnet "Legenden". Han lär ha många människoliv på sitt samvete.  Hemma väntar fru och barn på honom. Men han har svårt att uppskatta det normala livet. Kan han bli människa igen? Kan han bli mänsklig igen? frågar sig hans förtvivlade fru (Sienna Miller).

Filmer om 11:e september och dess efterspel (Black Hawk down, World trade center) har producerats med jämna mellanrum. Och det är ju ett trauma för många amerikaner. Men blir det bra filmer för det? Nej.

Clint Eastwoods American Sniper är inget undantag. Här ges en ensidig och högst endimensionell krigsskildring, där irakier dör som flugor. Och ingen bryr sig. Total likgiltighet. Men när en amerikan blir skadad och sedermera dödad , ja då slås det på DEN STORA TRUMMAN.

Vi ska känna känslor och vi ska sörja och vi ska ta del av en begravning. Det hela liknar äldre westernfilmer, där man gör skillnad på mänskligt värde och där cowboys är de goda och indianer är vildar med ondska i blicken.
För att vara Clint Eastwood som en gång gav oss De skoningslösa (1992) är American Sniper en kraftig tillbakagång som filmmakare. Edward Saids Orientalism bör han nog läsa framöver. TA