Ridley Scotts omtalade magplask

Ridley Scotts The Counselor (2013) blev genomgående utskälld och sågad av en nästintill enig kritikerkår. Den högt aktade författaren Cormac McCarthy (No country for old men) filmmanusdebut höll inte riktigt måttet, tyckte man.
https://www.svd.se/bildsatt-pladder-i-loskokt-thriller
https://ng.se/recensioner/film/the-counselor
https://www.moviezine.se/movies/the-counselor
https://www.svt.se/kultur/film/the-counselor

Den stjärnspäckade ensemblen underpresterade och var långtifrån sin höga standard , sades det. En märklig sexscen med Cameron Diaz och en sportbil verkade göra störst intryck, vilket inte var något bra tecken. Nej, det fick illustrera filmens mossighet och hur den genomsyras av idétorka, smaklöshet och gubbsjuka.

Cameron Diaz förtjänar givetvis något bättre än rollen i The Counselor. Men trots bilsexscenen är hon ändå bäst i hela filmen. Hon är en underskattad aktris och frågar du mig , så har hon sin bästa tid kvar. Får Diaz rätt manus och rätt roll kan hon göra underverk. Vi har sett det förr. Hon har fullständigt briljerat med komisk tajming i  t ex Charlies änglar (2000) och agerat kyligt kalkylerande i Any given sunday (1999).

I The Counselor är hon smart och lurar skjortan av alla. Hon påminner om en modernare variant av Faye Dunaway. Brad Pitt är ju alltid rolig att se. Hur kommer han se ut? Vad gör han? Han har blivit en "festhöjare". En gycklare. En artist som verkligen bjuder på sig själv.

Men i övrigt blir man kluven till en film som The Counselor. Det är kanske överflödigt att tillskriva Ridley Scott numera bära på ett alltmer ojämnt CV. Men så är det. Har han blivit filmvärldens Neil Young? I den meningen att han har svårt att lägga av, och bara matar oss med  en tröttare film efter film, en sömnigare platta efter platta. Och i själva verket har "tåget" gått för länge sedan. TA

Fotboll på vita duken

 

VM i fotboll är ju i full gång och det engagerar många i vårt land (även om majoriteten på mitt jobb är ganska så ointresserade...ett intressant ämne för en annan artikel... är intellektuella och litterära människor mindre sportintresserade än andra, och i så fall, varför är det så?).
Sport och film har ju inte alltid funkat så bra ihop, men det finns undantag, och då har det oftast handlat om filmer om amerikansk fotboll (Any Given Day, 1999, Jerry Maguire, 1996, The Blind Side, 2009, för att ta några bra exempel) eller Baseball (Drömmarnas fält, 1989, Bull Durham, 1988, båda med Kevin Costner, Tjejligan, 1992, Moneyball, 2011, för att nämna några av de bästa i genren, ja just det, The Fan från 1996, i regi av Tony Scott och med en briljant Robert de Niro i huvudrollen för man inte glömma!

Men bra filmer om fotboll är det jobbigare att hitta, den mest självklara förklaringen är väl att sporten aldrig varit så stor i filmlandet nr 1, US of A. Men sen är det också knepigt rent dramaturgiskt och realistiskt att göra det spännande och bra. Likadant med filmer om tennis, där "Wimbledon" från 2004 ändå är ett hyfsat försök att göra något bra. Likaså Woody Allen's Match Point från 2005, som kanske inte är en tennisfilm per se, men det förekommer tennis i den och det är en utmärkt film hur som helst.

Jag har tagit fram några fotbollsfilmer som är värda att kolla in!

"Skruva den som Beckham", 2002, en charmig, brittisk feel-good-film med Kiera Knightley bland andra.

"The damned United", 2009, en sevärd, brittisk dramafilm om tränaren i ett av de mest klassiska fotbollslagen i England, Leeds United. Leeds, som idag och sedan en tid tillbaka finns i den engelska fotbollens andraliga, hade sin storhetstid på 70-talet då man var ett storlag, både inhemskt och utomlands. Filmen handlar om tränaren Brian Clough som tränade laget i endast 44 dagar i inledningen av säsongen 74/75 innan han fick sparken. Mycket bra film som baseras på en roman med samma namn av David Peace.

Filmen "Goal!" från 2005 har jag inte sett men den rosades av kritikerna och blev en hyfsad framgång när den gick på bio. Handlar om killen Santiago som tillsammans med sin familj flyr till USA och den fotbollspassionerade Santiago blir upptäckt av en talangscout och på den vägen är det. Han hamnar i England, i Newcastle och får även spela i Real Madrid.

En av de mer kända fotbollsfilmerna, fast som skildrar fotbollen ur ett hängivet fans ögon, är ju "Fever Pitch", som bygger på romanen med samma namn av brittiske författaren Nick Hornby. Kom 1997 och hade Colin Firth i huvudrollen.

Vad sägs om denna laguppställning? Sylvester Stallone, Max Von Sydow, Michael Caine, Pelé, och med förbundskapten (regissören) John Huston! Jodå, i filmen "Den sista matchen (Escape to Victory, 1981) hittar man dessa "spelare" som i ett tyskt fångläger under andra världskriget lyckas få till en match mot det tyska landslaget. Vad tyskarna inte vet är att fångarna samtidigt planerar en flykt... (von Sydow, ska tilläggas, är en tysk officer och är inte med i fångarnas lag).

Nämnas måste ju också Bill Forsyths "Gregory's Girl" från samma år som ovan nämnda film, 1981 och denna skotska urcharmiga, romantiska "coming-of-age" film handlar mycket om fotboll. Och den hamnade på plats 30 av 100 på det brittiska filminstitutets lista över de bästa brittiska filmerna som gjorts.

OCH, sist men inte minst... eller kanske jo, minst var han nog, men blev störst på planen... "Fimpen", Bo Widerbergs familjefilm från 1974 om 6-årige Johan "Fimpen", en stor bollbegåvning som får spela för Hammarby och sen även landslaget. Som lite kuriosa kan nämnas att Widerberg lyckas få med sig hela det svenska landslaget i filmen!

Nu håller vi tummarna för att dagens svenska landslag slår Mexico på onsdag så att de kan förgylla flera sommarkvällar under detta VM!


Göran.

En kontroversiell 25-åring

 Skandalomsusade kultfilmen Sökarna (1993) fyller 25 år och firades nyligen med visningar på stor duk på Rio bio. Det är lite kul att se Behind the scenes med regissörerna Daniel Fridell och Peter Cartiers och övriga från filminspelningen. https://youtu.be/r51DiHYNhjs. Det blir som en tidsresa tillbaka till svensk film från tidigt 90-tal.

Då vill de unga regissörerna Fridell och Cartiers  göra något nytt och annorlunda i svensk film. De jobbar med mestadels amatörer , handkamera och dialogen/språket var långtifrån teatralisk. De önskar komma bort från ett gråaktiga klimat som finns i svensk film. Färgen blir central i deras produktion. Cartiers nämner Kurosawas film Drömmar (1990) som en inspirationskälla för formen. De anlitar därför en produktionsdesigner med bakgrund som konstnär, nämligen Carouschka Streijffert. Hon säger att när man jobbar med färger , kommer också människorna fram tydligare, vilket verkligen speglar filmen.

Filmen väckte Starka Reaktioner

Cartiers/Fridell ville skapa debatt med filmen om ungdomar på glid, som tidigt hamnar i tung kriminalitet och droger. De sades ville komma bort från socialrealism med pekpinnar. Ironiskt nog hamnade de i liknande spår som Staffan Hildebrandt gjorde tidigare. Kritikerna var inte nådiga. De menade att  de förskönade det som de ville förkasta: våldet och den kriminella livsstilen.

Filmvetaren Daniel Brodéns tror filmen retade lite när den kom för dess amoraliska skildring av gäng och ungdomskriminalitet. https://www.svt.se/kultur/han-ar-lugn-sokarna-fyller-25-ar

Filmcensuren klippte bort hela tre minuter av biografversionen. Man ansåg att inte ens en vuxen publik tålde "oralsex" , "kraftig gruppmisshandel" eller "blodig skallning. Detta väckte naturligtvis skrivirer i pressen. Dessutom kom det fram att skådespelaren Liam Norberg , som spelar huvudrollen i filmen, hade tidigare häktats misstänkt för rån och mordförsök i samband med ett värdetransportrån. Det sades att han satsat 1,5 miljoner kronor ur egen ficka på filmen Sökarna. (Källa: s.787 Tusen Svenska klassiker , Gradvall/Nordström/Nordström/Rabe , Norstedts, 2009)
  TA

Svårslagen biljakt

Det måste sägas att Transporter 3 (2008) inte är så dum ändå. I Luc Bessons överdrivna manus förekommer samtal om Dostejevski (!) och hur vi ska förstå ryssar ("dysterkvistar"). Jason Statham kör BMX lika bra som han bemästrar en Audio i blixtfart. Dessutom får vi se en biljakt som nog överträffar det mesta. Har Bond-producenterna på allvar talat med Jason Statham om ett 007-uppdrag? Kanske är det på tiden att jag skickar Barbra Broccoli hans nummer? TA

I huvudet på en 31-årig Richard Linklater

Läser av en slump ett gammalt nummer av The Face (nummer 71 1994) och jag förlorar mig i Jim McClellans text om regissören Richard Linklater. Regissören är på den här tiden bioaktuell med filmen Dazed and confused. Reportern McClellan hälsar på Linklater under inspelningen av Before sunrise (1995) i Wien. De har tydligen lite bekymmer med en viss scen.

Inspelningsteamet brister i antal. De är inte tillräckliga många för att kunna styra statisterna rätt. Dessutom verkar det inte helt lätt att spela in på en av Wiens större gator , då det dagligen strömmar in folk och bilar från alla möjliga håll och kanter.
Men det verkar som skådisarna Julie Delpy och Ehtan Hawke är tålmodiga och trots omtagningarna ger Linklater ett avslappnat intryck, skriver McClellan.

När Linklater gör Before sunrise är han 31 år gammal. Det är hans tredje film och han beskriver hur han känner vid varje inspelning av en ny film. Tvivel. Självkritik. Och sen försiktig optimism. Denna beskrivning gör honom föga unik som filmskapare. Däremot Linklaters idéer och tankar som sedermera genererar till filmmanus och intressanta filmer är desto mer egendomliga.

Hans high school film Dazed and confused är mest en ursäkt för att hänga med några 20 åringar och se när dem talar om sex, röker gräs , kör bil på fyllan, jagar fester och desperat försöker hitta dit där NÅGOT händer. Linklater minns själv sin egen tonårstid och säger att han hade kul, men de kunde aldrig stanna upp. De var hela tiden på väg mot nästa grej, och nästa och nästa.

Jag beundrar verkligen Linklater för hans självförtroende och integritet. I Jim McClellans text framkommer det att Linklater vägrar kompromissa med filmbolag och deras marknadstänk. Han håller sig till sin stil och sin plan. John Hughes filmer är inget som han vill försöka efterlikna. Han är ingen anhängare till stora livsval som genomsyrar dessa filmer. Inte heller vill han sälja sina filmer med hjälp av MTV-videos.

Hans film Dazed and confused får kritik för att vara "för amerikansk". Linklater avfärdar kritiken och säger följande:
(fri översättning)

"När du är ung är det ganska så likt oavsett var du än lever någonstans.  Du har ingen frihet. Du är fast  med dina föräldrar och din skola, oavsett vilken stad du än lever i. Du är så begränsad. Det känns likadant överallt. Folk som säger att filmen är för amerikansk , är bara lata. De är inte tillräckligt smarta för att veta hur man ska förhålla sig till den här filmen."

 McClellan utnämner Dazed and confused som en av de bästa tonårsfilmerna som gjorts på senare år. Filmen känns befriande , menar skribenten i vidare bemärkelse. Den varken förminskar eller moraliserar ungdomarna i filmen. Den speglar istället hur det är att hänga med ungdomarna och skildrar deras ritualer och gester för att skapa deras egna mytologisering , vilken kan leva upp det tomma och döda förortslivet.

Det är en film om barn som växer upp och blir "slackers" (slöfockar, typ), fortsätter McClellan. Det finns antydningar i historien , om att de växer upp i en värld , där växa upp inte nödvändigtvis behöver innebära - att man växer upp.
En av karaktärerna i filmen säger något som kanske ger en hint: "de äldre förtrycker ungdomen och ungdomliga ting"....

Det är intressant och läsa om Richard Linklaters strid mot marknadskrafterna i form av män i hans egen ålder. De är iklädda kostym och försöker rikta hans filmer mot en 20 årig publik med hjälp av hejdundrande reklam och drinkar.

Regissören säger att han var tvungen att göra debutfilmen Slacker (1991) som en motreaktion mot 80-talets yuppie /girighets attityd som i visa fall fick symbolisera Hollywood-filmen:
(fri översättning)

"Hela 80-tals-imagen var Michael J Fox körandes en BMW, och hur han försökte hitta ett bra jobb. 23 år gammal, var han redan en investerare och en yuppie miljonär. Jag ogillade alltid den där stilen, för alla jag kände var inte alls som honom. Så jag visste hela tiden att jag ville porträttera en livsstil som är en sorts mikro-samhälle bortom samhället och som inte känner till det eller bara ignorerar det helt."   

En av filmen Slackers viktigaste poänger är att göra saker på sina egna villkor, säger Linklater. En slöfock , eller s k Slacker sitter inte bara hemma och göra ingenting. Hen har ambitioner, men inte en yuppies ambitioner eller sätt att se på världen.

Richard Linklater är en av vår tids mest intressanta regissörer. Han har lyckats producera filmer lite efter hans sätt att se på livets stora kamp/fråga: Hur håller du dig kvar till din passion och det du vill göra samtidigt som du ser till att kunna försörja dig? Det kan förklara hans blandade produktion av små och stora, breda och smalare filmprojekt. TA

Källa: THE FACE,  nr 71 , augusti , 1994, Schools out , artikel av Jim McClellan, s.60-65

Max

Högintressant reportage Anna Hedelius i VIs majnummer om Max Von Sydow. Searching for Max von Sydow. Och frågan är högst relevant. Var har Max Von Sydow tagit vägen? Det är Bergmans 100års firande och en av nyckelskådespelarna från hans filmer lever, men är inte närvarande. Von Sydow är idag 88 år och är fortfarande hårt arbetande och syns i t ex Game of thrones och Star wars. Men på någon svensk scen eller i någon svensk produktion har han inte synts till sedan 1996. Vart har han tagit vägen? undrar reportern Hedelius.

Hon talar med hans son Henrik von Sydow. Hon får uppgifter om att hans pappa bor lever i Sydfrankrike. Sedan 2002 är han också på pappret officiellt fransk medborgare, då han bytte medborgskap. Enligt sonen valde Von Sydow och dra sig tillbaka från mediebruset för drygt 15 år sedan. Det var då hans äktenskap kraschade med Henriks mamma. Han flyttade till Frankrike träffade en fransk kvinna och skapade ett nytt liv.
Reportern Hedelius letar svar och söker efter skådespelaren via t ex regissören Jan Troell. Hon ser dagligen en film med Von Sydow. Det finns onekligen många filmer att se (enligt imdb rör det sig om mer än 160 filmroller). Han gjorde elva filmroller för Bergman och sedan har en internationell karriär följt honom. Det är titlar som t ex  Exorcisten (1973), Blixt Gordon (1980), Tre dagar före condor (1975), Hanna och hennes systrar (1982) , Pelle Erövraren (1987) och Hamsun (1996).
TA

Franska tungviktare

Det är lite av ett tungviktsmöte. Två av mina franska favoriter möts i en kommande film vid namn Racer and the jailbird (svensk biopremiär 29 juni). Mattias Schoenaerts har sedan Rust and bone (2012) blivit en fransk Ryan Gosling och en skådis man vill följa länge. Hans motspelerska i Racer and the jailbird heter Adéle Exarchopoulos. Hon är inte sämre. Allt började med hennes rollinsats i Blå är den varmaste färgen (2013). Och sedan dess vill man bara se allt hon gör.

På triarts eminenta hemsida https://www.triart.se/filmer/racer-and-jailbird
läser jag mer om filmen Racer and the jailbird. Jag läser att filmen är regisserad av Michael R Roskam. Han gjorde Schoenaerts genombrottsfilm Bullhead (2011) och The Drop (2014) med Tom Hardy. Roskam säger att Racer and the jailbird (Le Fidéle) är del två i en brottstriologi. Han beskriver filmen som en "amour noir", en kärlekstragedi, inspirerad av belgisk kriminalhistoria. I filmen blir den vanliga killen Gino (Schoenaerts) förälskad i racerföraren Bénédicte (Exarchopoulos). Det visar sig senare att Gino bär på en farlig hemlighet. Hans liv hotar parets kärlek och nu måste de kämpa emot deras öde.
TA

Michael & Laurie möts igen...

Häromdagen var det premiär på trailern för den nya "Halloween"-filmen, som har premiär lagom till Allhelgonhelgen. Om man räknar med alla filmer som gjorts om massmördaren från Haddonfield, Illinois, Michael Myers, så kommer man fram till hela elva (!) filmer som tog sin början 1978 med John Carpenters stilbildande "Halloween". Nu, 40 år senare, avslutas (?) denna långlivade franchise med en film som enligt uppgift kommer ta vid där originalet, dvs den första filmen, slutade. Och således strunta i uppföljarna, vilket kan visa vara ett smart drag då alla uppföljare, utan möjligen "Halloween II" (1981) och "H20- Halloween 20 år senare" (1998) som är ok jämfört med de andra uppföljarna, inte är några direkta mästerverk, om man säger så...


Men varför bry sig om att det kommer en ny Halloween-film? Det kan man ju otvivelaktigt diskutera men för mig och för många andra som ser John Carpenters klassiska slasher-skräckis som den kanske bästa skräckfilmen som gjorts, så är det och kommer nog alltid vara spännande när, som det är i det här fallet, många inblandade från de första filmerna, återigen samarbetar. Jamie Lee Curtis, som fick sitt genombrott som Laurie Strode i "Halloween" och "belönades" med titeln "Scream Queen" många år framöver, återvänder i nya filmen. Och dessutom, det som gör den här filmen lite mer intressant än vad den kanske förtjänar, är att mister Carpenter himself gör musiken! Och det är första gången sedan "Halloween II" som han gör musik till en "Halloween"-film, vilket redan har skapat Vågen hos fansen. Och första gången han gör filmmusik sedan hans egna "Ghosts of Mars" från 2001.

Med tanke på hur mycket hans egna soundtrack har betytt för filmerna han gjort och den renässans Carpenter haft på sistone med den nyskrivna musiken han gjort och turnerat med, så är detta ganska så stort och kan ju vara ett betyg från Carpenter att han är mycket nöjd med det arbete som manusförfattarna och regissören David Gordon Green skapat med filmen.

Av trailern att döma så känns det mycket lovande, och att vi som har ett speciellt förhållande till "Halloween"- filmerna och speciellt originalet, kanske äntligen får se en uppföljare som är värd att mäta sig med originalet från 1978. Eller som åtminstone blir sevärd som skräckis betraktat! Och att få se den ultimata slutkampen mellan Laurie och Michael...

HALLOWEEN 2018


Göran.

80-talet: Ett generöst eller konstnärligt tomt filmdecennium?

Det lär tvistas länge kring 80-talets filmperiod och dess kvalitéer och framåtrörelse. En sak är dock säker. Svaren och uppfattningar av filmdecenniet lär ser olika ut beroende på vem du frågar.

Irländske filmkritikern Mark Cousins har inte mycket gott att säga om 80-talet. Han menar att det är då blockbusters tar över och det är en tid utan större konstnärlig inriktning.

Andra som t ex The Guardians Hadley Freeman tycker att 80-talet hade högt i tak. https://www.theguardian.com/film/2015/may/09/dirty-dancing-ghostbusters-80s-films-hadley-freeman

Jag är nog mer av den uppfattningen än den kritiska. 80-talet hade verkligen ingen brist på fantasi. Det var generöst , kan man skriva. Vad sägs om t e x avvikande kärlek i Skyltdockan (1987) med Andrew McCarthy eller varför inte lite integration i Bagdad Café (1988). Kommer någon ihåg Mannens bästa vän (1988)? 

 Det fanns även en energi, ett självförtroende, en naivism, en lekfullhet och på sätt vis en oskuldsfullhet.  Allt var inte gravallvarligt. Allt var inte självmedvetet eller utstuderat. Ironi var en udda fågel. Dystopiska filmer fanns , t ex Robocop (1987) och Blade Runner (1982), förstås, men var inte i framkant.

Det är möjligt att jag romantisera en hel filmperiod till skyarna. Kanske är jag kidnappad av en nostalgisk försommar?

Bara gud vet. Åren på 80-talet formade mitt film-jag och mitt liv. Det är liksom lite svårt agera kritisk. 80-talet är så här i efterhand de viktigaste åren för min filmpassion. Det råder ingen tvivel kring det. Jag är tacksam för att ha vuxit upp med 1980-talets filmutbud....

Jag kan så här i efterhand älska de svenska översättningarna: Dödligt vapen (1987), Tillbaka till framtiden (1985), Farlig förbindelse (1987) Vittnet i fönstret (1987), Tuffa killar dansar inte (1987) eller Skjut inte på min kompis (1986) m.m. Tänk att få träffa en kvinna eller man som sysslat med detta på heltid!

Vissa filmer fick till och med undertitlar: som t ex The Gonnies - Dödskallegänget (1984) eller Amazons - Smaragskogen (1985)....

Filmaffischerna från 80-talet är värd en text i sig. De kan ses som en konstart numera. Frågar du mig så gör de förtjänta av en ordentlig fotoutställning (snälla Fotografiska!).... Det var ofta fråga om illustrationer, ritade eller tecknade bilder som skulle sammanfatta eller sälja filmen...

Jag kan förstå vad Mark Cousins menar med att de kommersiella krafterna "tar över" filmhistorien under 1980-talet. Soundtracks, filmmusik blir också ett säljande medel för såväl tv-serier (Miami Vice) och filmer (Top Gun, Dirty Dancing, Snuten i Hollywood, Ghostbusters etc.). Biljakter och sexscener blir även standard i Hollywood. Man får också känslan av att filmbranschen försöker skapa tillfälliga trender, som går hand i hand med marknaden, produktplaceringar osv.

Men som Hadley Freeman tidigare påpekat, skapas i allt detta, nygamla genres : bebisfilmer, farliga leksaker, folk flyttar ut till landsbygden, en människa hamnar i en annans människas kropp, Ta inte upp någon liftare!, actionkomedier, kompisfilmer, high school filmer, westerns , romantiska komedier, förväxlingskomedier osv.
TA
 

Inte bara 2001- ett rymdäventyr som kom år 1968...

Det har gått 50 år. Ett halvt sekel. Länge sedan men inte allt har blivit gammalt och mossigt.

1968 var ett händelserikt år på många sätt. Som tidigare skrivits om här så hade Stanley Kubricks "År 2001 - ett rymdäventyr" premiär och efter en knackig start hos publik och kritiker så blev den en succé och är numera en av de mest hyllade och mest stilbildande filmerna som gjorts.
(Lyssna på "Stil" på P1 - https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1070548?programid=2794 )

Men det kom fler "hyfsat bra" rullar det året som inte bara klarat av tidens tand på ett galant sätt. Utan också än idag är mer eller mindre oöverträffade.
Här är några av de bästa och mest kända!

George A. Romeros zombieklassiker "Night of the living dead". Utan den skulle vi nog inte haft en tv-serie som "The Walking Dead" idag...

"Bullitt" med Steve McQueen. Biljakternas biljakts-film där allt gjordes på riktigt framför kameran.

"Apornas planet" med Charlton Heston, den första och i mitt tycke klart bästa av alla de uppföljare som gjordes då. Och som görs på nytt i vår tid. Har också ett slut som är en av filmhistoriens absolut bästa och mest effektfulla.

Roman Polanskis skräckis "Rosemary's Baby" kom 1968 och är ju utan att överdriva fortfarande i dag en stilbildande klassiker i genren.

"Örnnästet" (Where Eagles dare), krigs-och äventyrs-filmen baserad på roman av Alistair McLean med Richard Burton och Clint Eastwood i de ledande rollerna, anses vara en av de bästa i sin genre.

Clintan  och Richard Burton i Örnnästet.


En av de mest stilbildande och odödliga  westernfilmer som gjorts kom detta år. "Harmonica - en hämnare" eller som den hette på engelska "Once upon a time in the west" (Eller som den heter på Italienska, "C'era una volta il West"). Italiensk-amerikansk western i regi av Sergio Leone och idag är det en klassiker, men den floppade i USA på den tiden och har väl blivit klart mycket större i Europa än i USA.

Komedier har ju svårt för att åldras, sägs det. Humor är lite av en färskvara, och det stämmer ju oftast, men Bröderna Marx är fortfarande, i sina bästa stunder, oslagbara och Monty Pythons humor är den bästa jag vet. Även Peter Sellers-filmen "Oh, Vilket Party" (The Party) håller för att se om då och då. Blake Edwards komedi om den indiske filmarbetaren (Sellers) som av misstag blir bjuden på en fest är hysteriskt rolig med en briljant Sellers.

Hemma i Sverige hade dokumentärfilmen "De kallar oss Mods" premiär. Första delen i Stefan Jarls omdiskuterade och hyllade "Mods-trilogi" om trasiga, unga människor på glid utanför samhället.

1968 var ett starkt filmår som skulle visa sig bara vara början på en gyllene epok inom inte bara amerikansk film utan även i Europa. 1968 fram till några år in på 80-talet är nog den kanske mest vitala och mästerliga period inom filmen som funnits.

GS.

Modig och mångbottnad dokumentär

ANDERS, JAG OCH HANS 23 ANDRA KVINNOR
svensk dokumentär av Nahid Persson
Medverkande: Nahid Persson och Anders Rosén m fl.
Speltid: 90 minuter
Betyg: SA SA SA SA

Var går gränsen för en filmare? Får hon filma vad som helst? Hur som helst? När som helst? Och vem som helst? Var går gränsen för konstnärlig frihet/kreativitet och personlig integritet?  Dessa frågor väcks i och med att jag ser Nahid Perssons högintressanta dokumentär Anders, Jag och Hans 23 andra kvinnor. 

Dokumentärfilmaren Nahid Persson (Drottningen och jag) filmar berättelsen om sig själv och hur hon kastar sig ut på nät-dejting appen Tinder. Hon är till en början skeptisk. Finns det verkligen någon man för henne? Alla karlar hon möter där tycks vara otillräckliga. De lever inte upp till hennes förväntningar. Männen har alltid någon slags skavanker. Hon börjar ledsna..

Men så träffar hon tennistränaren Anders.
Han har allt. Han är snygg, har karisma, charm , humor och är vänlig.  De har roligt tillsammans och de börjar alltmer likna ett verkligt par. Nahid är förälskad i honom. Det är nästan för bra för att vara sant, tänker hon. 
Och det visar sig att hon har dessvärre rätt.
Hon upptäcker att hon delar förälskelsen till Anders med många andra kvinnor. Hon känner sig sviken, ledsen och förbannad.
Den jäveln ska få.
Hon använder kameran som vapen och vill först "sätta dit honom". Men sedan ändrar hon sig. Vem är han egentligen? Hur lyckas man dejta 23 kvinnor samtidigt?
 Varför gör han så här? Förstår han hur många människor han sårar?

Anders har svikit många kvinnor.  Han är som vilken annan missbrukare som helst. Gränslös. Avskärmad. Flyktbeteende. Oförmögen till eget känsloliv och saknar inre dialog med sig själv. En lysande manipulatör. Man tycker mest synd om honom.

Nahid Persson har ett eget "filmspråk". Hon vet verkligen hur hon ska trollbinda sin publik. Det är fina övergångar mellan dialogdrivna scener och natursköna bilder från Stockholms skärgård, Båstad , Frankrike, Lidingö osv.

Historien om Anders  känns berättad med nyanserad och ömsint hand. Det känns som Nahid Persson verkligen gjort avvägningar och tänkt till. Under produktionen har hon säkerligen brottats med en rad etiska frågor. Det är fascinerande hur hon kan ställa om från "krossat hjärta" till sin profession - dokumentärfilmare. Vreden får inte överhanden. Hon verkar mer intresserad av att hjälpa honom, vilket avspeglas i kameran. Vem är han då Anders? Kvinnotjusaren? Sol och våraren? Sociopaten?

Han var en tennistalang i slutet av 80-talet. Han vann stora turneringar både utomlands och hemma i Sverige. Men någon längre eller framgångsrik karriär blev det inte. En allvarlig fotskada satte stopp för mera spel. Anders går sönder inombords. Vem är han utan tennisen?

Anders, jag och hans 23 andra kvinnor är en strålande och onekligen en mångbottnad dokumentär. Här finns funderingar kring nätdejting och Tinder. Vad händer med oss människor som nät dejtar? Blir vi någonsin nöjda? Liknar det inte en marknad? Det finns alltid något bättre. Något vackrare. Något mer spännande. Något som även Isabella Ståhl skriver mästerligt om i sin romandebut, Just nu är jag här.

Kan då Nahid hjälpa Anders?  Kameran har tveklöst någon slags effekt, men hur inflytelserik är det på honom?

Men vem hjälper vem egentligen? Det är inte helt entydigt att detta är en film som "bara" handlar om Anders missbruk. Det säger också något om filmaren själv; t ex Hennes oförmåga att leva ensam.  TA