Låt "mysteriet" vara

Det är fredag. Och inte vilken fredag som helst. Den svarta kommersiella fredagen. Stockholms stads gator är nästintill överbefolkade. Vakter får kontrollera köerna utanför butikerna. Lagerrensning. Halva priset. Det går inte och blunda för den kommersiella festen som pågår och blossar fullständigt runt huvudstaden. Jag rymmer in i filmens värld. Förväntningarna är skyhöga inför kritikerhyllade Blade runner 2049. Det ryktas om en uppföljare som är fullt värdig kultklassikern av Ridley Scott från 1982.

Inledningen är massiv och blytung , men också våldsam och ovanligt rå. Musiken är fullständigt överdådig och sätter sin prägel på filmen ganska omedelbart. Ryan Gosling gör det han är bäst på, han iklär sig ännu en tystlåten ensam man i en orolig omvärld.

Framtidens Los Angeles är spektakulärt och visst regnar det även i Denis Villeneuves (Arrival) film, 35 år efter Ridley Scotts originalfilm. Visuellt är Blade Runner 2049 oerhört ståtlig och en djupt mäktig filmupplevelse.... Men , ja, det kommer ett men, ändå.

Filmen känns ändå långtifrån klockren eller så där bra som alla hävdar. Jag har svårt och släppa att man väckt en kultklassiker till liv och försöker berätta något 30 år senare. Det känns forcerat och krystat, ja, onödigt, och flera skådisar känns felplacerade. Robin Wright-Penn som jag normalt gillar väldigt mycket , är direkt intetsägande som tuff polischef, Jared Letho spelar över och blir nästan parodi på sina föregångare i originalfilmen från 1982. Lägg också till att flera scener känns så pretentiösa på ett sätt att undertecknad blir en smula generad. Jag har också stora problem med filmens "skurk" Sylvia Hoeks. Det är säkert en duktig aktris på alla sätt, men hennes karaktär i den här filmen saknar utstrålning och påminner alltför mycket om Cate Blancetts fyrkantiga och stela figur Irina Spalko från Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008). Gäsp.

I Empire läser jag att recensenten är alldeles överväldigad av Denis Villeneuves film, och han hävdar även att Harrison Ford "gör här karriärens bästa rollinsats".  Jag ser dock inte samma sak. Jag tycker bara att det är beklagligt att min gamla barndomshjälte aldrig tycks få gå i pension. Ford "tvingas" spela igen sina ungdomsroller på äldre dagar. Det är besynnerligt, befängt och urbota sorgligt. Tänk er om Marlon Brando hade behövt spela Don Corleone vid 75 års ålder? Eller Sean Connery spela James Bond igen på ålderns höst? Vad säger fackliga företrädare i Hollywood om detta? Vad säger PRO om det här?

Det jag saknar i dagens filmklimat eller i det affärsmässiga Hollywood är ett slags gott omdöme eller eftertänksamhet.  Jag vet, jag tillhör nog en minoritet. Men jag anser att låt gamla filmkonstverk vila. Låt gamla filmer vara i fred och på sätt kan dessa titlar tillöka i dess magi, mystik och kultstatus. Jag menar, inte försöker man skriva en ny Mio min mio, eller ens tänka tanken att måla en fortsättning på Picassos tavlor eller ens spela in en ny Abbey road? Konstverken är redan självklara, tidlösa och lever kvar och går vidare i generationer. Det borde även gälla filmer.

Det man dock kan göra är ju det som SF gör numera. SF visar återigen gamla klassiker på stor duk (nu senast Predator) , vilket ger yngre publik chansen att se dem.

Önskade bara att man valde att inte peta mer i gamla klassiker. Det är så ovärdigt. Så respektlöst. Och det blir en sån påfallande markör för vår samtid. Idag bör allt bli serverat. Ingenting får överlåtas till vår fantasi. Allt ska besvaras. Och allt ska förklaras. Vad händer då med vår fantasi? Att se film kan ju vara väldigt kreativ process, i den mening att vi tar del av berättelser som ger ÖPPNA slut eller lämnar frågor till publiken.
 Samma sak gäller ju också att låta berättelser vara olösta eller ens "färdigskrivna". I detta finns en naturlig kittlande spänning. Denna "magi" försvinner lätt när vi talar om uppföljare som dyker upp så väl 30 år senare eller kanske tidigare. Låt mysteriet vara (let the mystery be), som Iris Dement, så fint, sjunger.
TA

Andrea Pallaoro: Karaktärerna leder mig till historien

Träffar den italienska regissören Andrea Pallaoro vid Hobo hotell under den sista dagen på Stockholm filmfestival 2017 (2017-11-19). Han är sällsynt nöjd över publikens reaktioner på hans senaste film, Hannah. Filmen  är första delen i en förväntad trilogi, berättar Pallaoro.

Andra filmen är på gång och vid skrivande stund söker han finansiärer. Under våren 2018 hoppas Andrea Pallaoro att nya filmen skall kunna spelas in. Några eventuella skådisar vill han inte skvallra om. Men det rör sig om amerikanska skådespelare, säger han. Och en kvinna i huvudrollen.

I filmen Hannah spelar den brittiska och erfarna aktrisen Charlotte Rampling huvudrollen. Hon belönades för rollinsatsen på Venedig filmfestival tidigare i år. 
Pallaoro beskriver deras samarbete som "extraordinärt", och som en "otrolig upplevelse".
- Hon är så generös, osjälvisk och modig , säger han och dricker ur sitt te. Han jobbar gärna med Rampling igen i framtiden. Hon ger allt av sig själv och tar med all sin erfarenhet in i karaktären, säger han.
Och filmens karaktärer är viktiga ur olika perspektiv för en filmskapare som Andrea Pallaoro. När han skriver manus med Orlando Tirado, börjar de alltid med filmens karaktärer.  Karaktärerna leder dem till historien och inte tvärtom. Karaktärerna får aldrig vara fångade i historien, menar Pallaoro.  

Så, vad handlar hans film Hannah om, enligt honom själv?

- Det är en film om en kvinnas osäkerhet och det är en film som undersöker identitet i ett förhållande och i själva individen, när gränser blir otydliga.

Han är en filmskapare med en massa funderingar och intresse för  identitet och självbilder. Existentiella frågor. I hans film Hanna verkar en fråga vara mer angelägen än andra: Vad händer i ett 40 årigt parförhållande efter en livsavgörande händelse?

35-åriga Andrea Pallaoro hoppas publiken kan relatera till karaktären Hanna i filmen (som är hans andra långfilm, första filmen  heter Medeas från 2013). Att publiken kan se sig själva i henne och även upptäckta något nytt som finns i både henne och i dem själva. En sorts katarsis , om han själv får välja bara - ett ord.

Film kan förändrar ens syn och se på världen och livet, eller hur?
- Ja, absolut, det har hänt mig många gånger. Och jag hoppas ju kunna göra det med mina filmer också.
TA

Sthlm filmfestivalvinnaren Pablo Larraín hyllade Bergman

Den chilenske regissören Pablo Larraín belönas med Stockholm visionary Award på Stockholm filmfestival 2017 (2017-11-18). I samband med priset bjuds det på både finstämd chilensk musik, filmvisning av hans senaste film Neruda (som hade premiär i september) och ett väldigt givande samtal mellan filmjournalisten Jon Asp och regissören själv.

Larraín berättar att han gjorde nästan bägge filmerna Jackie (2016) och Neruda (2016) samtidigt. Det är två så kallade biografiska filmer, och lite ironiskt handlade den ena om en före detta presidenthustru som stred mot kommunism och den andra filmen handlar om en kommunistisk poet (Pablo Neruda) som flydde för att han var en kommunist.
Han säger att han väljer och släppa taget om huruvida dessa historiska gestalter skall göras historiskt korrekta eller liknande.

Det är ju omöjligt , säger han, och återskapa dessa människor på film. Man kan göra försök till dessa figurer, men inte så värst mer. Istället har Larraín valt och skildra dessa karaktärer under vissa tillstånd , som  t ex Jackie Kennedys sorgearbete och besattheten över sin ex makes eftermäle. Och på tal om besatthet.
Är du en besatt regissör?, frågar Jon Asp honom med glimten i ögat.

- Självklart, är jag besatt av att skapa film, säger Larraín, alla filmskapare som jag ser upp till är sådana. Och det måste man nog vara för och kunna pyssla med detta. Utifrån sett så liknar ju filminspelningar rena rama tramset. När folk ser oss på gatan då vi är mitt uppe i en filminspelning, tittar de oförstående och går förbi.

- Ingemar Bergman var en sådan mästare, säger han. När du väl ser hans filmkatalog och förstår hans filmer, så finns det bara en sak för dig som filmskapare och göra. Undvik honom! Försök inte göra eller kopiera hans filmstil, eftersom det är omöjligt och göra. Jag ville länge göra en romantisk relationsdrama, säger han, och fortsätter, men så såg jag Bergmans 7 timmars långa Scener ur ett äktenskap, och efter det, så visste jag att det var dömt till och misslyckas. Bergmans Scener ur ett äktenskap är så vacker och så perfekt gjord, säger Pablo Larraín.

Det är en festlig stämning denna afton på Scandiabiografen. Flera av åskådarna har en eller annan anknytning till Chile och man är stolta över sitt kulturella arv. Flera chilenska filmer visas på årets upplaga av Stockholm filmfestival och bland annat Sebastián Lelios En fantastisk kvinna, som Larraín, även är med och producerar.

Jon Asp:Varför går chilensk film så bra just nu?
 - Det finns säkert en massa teorier, säger han. Chile har en tradition av kreativitet. Har man levt som jag gjort och andra i ett land , undertryckt och förtryckt med avsaknad av frihet, blir man kreativ. Kanske kan det förklara ett och annat, säger han.

Stockholm filmfestivals generalchef Git Scheynius delar sedan ut priset till honom. Hon hyllar honom t ex för hur han har förnyat de så kallade biopics, biografiska långfilmerna.
TA

Polsk film prisas på Sthlm filmfestival

Foto: Josefin Hasselberg

Polska regissören Anna Jadowska belönades med Stockholm impact award på Stockholms filmfestival 2017 för sin film Wild Roses. Det är en stark, modig och rå-realistisk film om Eva (Marta Nieradkiewicz), en ung kvinna tillika småbarns förälder. Hon återvänder till sin familj och hemmiljö efter en längre vistelse på sjukhus. Eva kämpar med mental ohälsa. Hennes man är bortrest, och Eva inleder en affär med en tonårspojke i trakten. Hennes dotter trotsar henne och ger henne en utmanade tillvaro. Det väcker spänningar. När Evas man och barnens pappa återvänder sker något högst oväntat....

Wild roses är Anna Jadowskas fjärde film , sedan hon utbildades på National film school i Lódz. Filmen kommer bli omtalad, inte minst för de vackra och samtidigt skrämmande scenerna som utspelar sig i skogsmiljö och runt omkring blomplantagen. Men också för filmens skildring av psykisk ohälsa kopplat till moderskap. Grattis,Anna Jadowska! Du, har framtiden i dina händer!

Stockholms filmfestivals jury som utgjordes av Suzanne Osten, Ester Martin Bergsmark och Alexandru Solomon motiverade sitt val på följande sätt: "för en känslig gestaltning av en moder som vägrar att överge sitt sanna ag, och för ett porträtt av ett rasande barn som ifrågasätter ett ytterst konservativt samhälle , för en visuellt utsökt stil som kontrasterar en värld av fördomar och moralisk tvång". Källa: http://www.stockholmfilmfestival.se/sv/nyhet/2017/stockholm-impact-award-2017-wild-roses-av-anna-jadowska
TA

När Colin Nutley skrev svensk filmhistoria

Läser med sant nöje Nina Brevinges reportage , Änglagårdsfolket (publicerad i Vi , oktober, 2017)
http://www.vi-tidningen.se/anglagard-25-ar-senare/
om historien när Colin Nutley gjorde en av svensk films största succéer genom tiderna, Änglagård (1992). Filmprojektet kom till under märkliga omständigheter.

Regissören Colin Nutley befann sig i en skilsmässa. Han hade med exfrun besökte den västgötska byn Liared om somrarna. Han blev förälskad i såväl byns omgivningar och befolkning. Nutley gjorde en dokumentär om bygden, som han senare förädlade till filmmanus.

Med SF var inte begeistrade. Det visade sig att SF ville inte finansiera projektet , de var inte bekväma med att en av huvudrollerna skulle vara öppet gay, berättar Rikard Wolff. 

Bristen på Pengar skulle vara projektets stora problem. SVT Göteborg visade dock intresse och kunde tänka sig en tv-serie. Budgeten som gavs skulle varken räcka till en teve-serie eller långfilm. Men Colin Nutley och SVT Göteborg chansade.

En hel andra frågor förutom pengarna stressade filmteamet. Vem skulle spela Gottfrid? (Ernst Günthers roll) och var skulle man hitta "Huset" Änglagård?

Ernst Günther fick rollen bara några veckor kvar till inspelningen. Han var en nödlösning, som visade sig bli ett ordentligt triumf kort. Men det visste man inte då. Han kändes mest bara fel för rollen , eftersom han var mest känd för och gestalta ondskefulla själar. Hans skägg rakades bort, och det skulle visa sig vara avgörande för rollkaraktären.

Huset fann man av en ren slump på vägen mot Göteborg. Colin Nutley svängde in vid skylten "Lönnarp". Gården var perfekt , men inte helt lätt-tillgängligt för ett filmprojekt. Byggnaden ägdes av Kammarkollegiet. Det skulle fodras flera telefonsamtal och ett antal brevväxlingar för och "få loss" huset till en filminspelning.
 

Bibi Andersson hoppade av filminspelningen och ersattes av Görel Crona. Det mesta gick väl och påverka , desto svårare var det och styra över naturen. Under de två första veckorna öste regnet ned och långa stunder fick filmteamet vänta i bilar på att solen skulle skymta fram.

Men den som väntar på något gott - väntar aldrig för länge....
Sol skulle uppdagas, minst sagt, och inte bara skina mellan och ovanför aktriser/aktriser under produktionen.
Filminstitutet godkände en ansökan om ekonomiska bidrag, vilket gjorde att filmen kunde till slut slutföras.
 Och ca 1,2 miljoner svenskar skulle sedan se filmen på bio.  
Ett osannolikt  kapitel i svenskfilmhistoria anno 1990-tal hade nu skrivits.
TA

Ta fast tjuven!

Året var 1951 då Hitchcock köpte rättigheterna till David Dodges roman To Catch a thief (1951). Det var länge frågetecken kring vem som skulle skriva filmens manus. Desto självklarare var valet av skådespelare i huvudrollen som "The Cat" (Katten), John Robie, nämligen, Cary Grant. Filmen To Catch a thief (1954) blev Hitchcocks första för filmbolaget Paramount , John Michael Hayes skrev manus och Grants första film efter ett längre och mycket omtalad paus från filmbranschen.

Filmen spelades in på plats i Cannes. Flera scener ändrade Hitchcock på i sista sekund. Slutscenerna och "picknicken" skilde sig rejält mot vad som beskrevs i John Michael Hayes manuskript från början. Improvisation från stjärnorna Grace Kelly och Cary Grant väckte magi.

Fyrverkeri och en svart katt blev bärande metaforer i filmen för mystik och inbrottsstölder. Hitchcock skapade en saga , och en värld där kärleksparets lycka var högst solid. Ingenting kunde hota kärleken, förutom under nattens småtimmar, då skymten av "gamle" Katten visade sig.  (Källa: Krohn,  Bill, Hitchcock at Work, 2000, London, Phaidon Press Limited) TA

Magnifik Damon i sanslös framtidssatir

 

Stockholm filmfestival 2017 http://www.stockholmfilmfestival.se/sv/festival/2017/program

DOWNSIZING amerikansk film i regi av Alexander Payne

Medverkande: Matt Damon, Rolf Lassgård, Kristen Wiig,

Udo Kier, Jason Sudeikis, James van der beek, 

Laura Dern, Christoph Waltz m fl.

Speltid: 2 tim 15 min

Sektion: Icons

Svensk biopremiär 19/1 2018

Betyg: 4/5

 

Matt Damon har onekligen spelat i en rad spektakulära filmer under karriären. Vissa med mörka framtidsprofetior och vissa med  ödsliga rymdöden i förgrunden. Men jag kan lova dig, vi har aldrig sett honom i närheten av det vi får se i Alexander Alexander Paynes (Sideways, About Schmidt) Downsizing. Han är magnifik i filmen , och jag vågar nog påstå att han gör en av karriärens finaste rolltolkningar, hittills. Han spelar terapeuten Paul Safranek som tillsammans med sin hustru Audrey (kristen Wiig) anmäler sig frivilligt till ett omtalat experiment, vars upphovsman är en norsk forskare (spelad av Rolf Lassgård).

Och denne forskare tror sig ha hittat svaret på hur en överbefolkad jord skall räddas. Stora delar av befolkningen skall förminskas till miniatyrer och skickas till en parallell värld, vid namn, Leasureland.

 

Det är en skruvad , underhållande och tragikomisk framtidssatir med flera bottnar. Här doftar new age med vetenskap, Amerikas omtalade sjukvård och ojämna fördelningspolitik och den ständiga frågan om Nya världar och Överlevnad. Filmen är både briljant men inte helt utan skönhetsfläckar. Den utmanar förväntade konventioner , men samtidigt ges en av de kvinnliga karaktärerna (Ngoc spelas avHong Chau) en ovanligt stereotyp och rasistisk gestaltning, vilket lämnar en viss sur eftersmak. Och de flesta kommer nog tycka att filmen är alldeles för lång för sitt eget bästa. Men det undantar inte filmens fenomenala första del. Det är stundtals genialiskt, oerhört lekfullt och festligt och som jag ser det liknar Downsizing, Alexander Paynes egen tolkning av Älskling, jag krympte barnen (1989), Gullivers resor (1939) och Conheads (1993).

 Vad vill regissören Alexander Payne (Sideways) med filmen? frågar Stockholm filmfestivals moderator (namn saknas, tyvärr), Rolf Lassgård som gästar festivalen. Hur räddar vi världen?  är väl vad jag läser in i filmens budskap, säger han , kort. Han värdesätter samarbetet med Alexander Payne och säger att det är den typen av regissör som skapar ett eget universum med annorlunda karaktärer. Så sant.

Tack Rolf Lassgård, för att du lämnade stjärnglans på en underbar festivalkväll på Skandia! TA

Mellan sång till sång

 

I Terrence Malicks fantastiska film Knight of cups (2015) spelade Christian Balen en livstrött och vilsen manusförfattare i Los Angeles. Under några dygn svävar han mellan hopp och förtvivlan. Under några dygn konfronterar han sina livsval, sin historia och pendlar mellan uppgivenhet och att gå vidare, att fortsätta kampen i att leva. Kan han hitta tillbaka till den han var? Kan han bli den han ville bli?
 I Malicks senaste skapelse, Song to song möts vi av liknade frågor och tematik. Christan Bales  karaktär kan man säga finns även här , fast förbytt till Michael Fassbenders inflytelserika skivbolagsknutte, Cook. Han är dock inte särskilt sympatisk. Cook stjäl inte bara pengar och låträttigheter från kompisen och låtskrivaren BV (Ryan Gosling). Cook tar också BVs flickvän Faye (Rooney Mara) ifrån honom. Faye är en eftertraktad basist som drömmer om framgång. Cook frestar henne ständigt med ett fett skivbolagskontrakt.....Om hon gör det ena för honom så kan han ge henne det hon vill ha....
Cook är lite av en ful fisk , gränslös mot sig själv och mot sin omgivning.  Han utövar härskartekniker och makt på ett sätt som faktiskt får mig och tänka lite på en viss filmproducent.

Visst, kan jag förstå all kritik som Song to song möts av: här finns kulturmän, kvinnliga porträtt som inte är särskilt smickrande, dinosaurie liknande rockmusikaliska referenser och flera logiska luckor. Detta skulle kunna vittna om att Terrence Malick både göra om samma film om och om igen, fast och förlorad i ungdomlig nostalgi och befinna sig i otakt med samtiden (det säljs ju knappast några skivor längre, t ex...).
Men det är att göra det lite väl lätt för sig.
Song to song ÄR ingen film för stresshundar.

Jag väljer att se Song to song för vad den är. Jag insuper den och låter mig dras med och in i det graciösa "Terrence Malick-landskapet" , där varje scen och bildruta är nästintill ett konstverk eller ett vidunderligt fotografi. Filmen lyser av poetiskt och sensibelt skimmer och vi bjuds på en mångbottnad kärlekshistoria, inte helt avskild från klichéer , men likväl underskön som de fyra årstiderna eller klassisk musik. Detta är möjligtvis kanske inte årets bästa film, men i sär klass, årets vackraste filmupplevelse, utan tvekan!

Det långsamma tempot och det bedårande fotot förför mig mot ett meditativ liknande tillstånd och jag är fascinerad och inspirerad av Ljuset i filmen. Kommer Ryan Gosling finna Ljuset igen? Och jag förundras vad Ljuset kan symbolisera? Livet? Kraft? Hopp? Glädje? Kärlek? Skratt? Tacksamhet? Guds röst?

Som Malicks tidigare filmer ,undkommer han inte religionen. Natalie Portman spelar en servitris med ekonomiska svårigheter, hon gifter sig bara för pengarna. När hon ser sig fången i ett alltför destruktivt äktenskap, söker hon sig till kyrkan. Det blir "hennes drog"....

Och avslutningsvis, vill jag bara nämna något kring filmtiteln, Song to song. Titeln syftar på Fayes (Rooney Mara) livs och frihetslängtan; att leva dag för dag, i stunden och här och nu , mellan sång till sång....
TA