När lammen tystnar (1991) firar 25 år och filmtidningen Empire är inte sen och gratulera. Jonathan Demmes films är kanske mest känd för Hannibal Lector, psykopaten, som gestaltas av en storartad Anthony Hopkins.

I Terri Whites artikel Bright Starling (s.104-109, Empire, june, 2016) skänker hon istället ljuset till filmens hjältinna FBI-agenten Clarice Sterling (Jodie Foster). En karaktär som skapades av Jodie Foster och manusförfattaren Ted Tally. Men hon kom till efter en lång kamp....

Ted Tally, manusförfattare till När Lammen tystnar 

Först ville Gene Hackman göra filmen. Han ville göra allt. Skriva manus, producera , regissera och spela en av huvudrollerna. När han sedan ändrade sig , stod filmbolaget Orion kvar och kontaktade Ted Tally och regissören Jonathan Demme. Demme önskade sig Michelle Pfieffer i rollen som Sterling. Men Jodie Foster ville verkligen spela FBI-agenten, och gav inte upp....

Hon tog flyget till New York och sökte upp Demme och anmälde sig som "andra val". När Pfeiffer senare lämnade projektet (av okänd anledning) och efter Ted Tallys påverkan fick Foster också rollen. Enligt Tally hade hon något som många andra aktriser inte har - intelligens.

Foster tog fasta på en slags mytologi som präglar Thomas Harris roman (När lammen tystnar) med in i rollen. Mytologin som sällan gäller för kvinnliga filmkaraktärer. Mestadels prioriterad för manliga hjältar. Mytologin som skvallrar om den unga prinsen som återvänder när hans folk behöver bli räddade. Han hittar ett sätt att kunna återvända. Under vägen möter han sig själv och förstår sin egen utveckling, han frälser folket , men är inte längre en av dem.

När lammen tystnar är inte bara en simpel polis jakt på en seriemördare som slaktar kvinnor. Det är en historia om en ung kvinna som försöker rädda andra unga kvinnor och blir en hjälte under processen....

Och det hade aldrig blivit så , om det inte var för att Ted Tally skrev om Thomas Harris bok i manus. Han gjorde den till Clarice Sterlings berättelse, och berättade historien ur hennes perspektiv.

Boken fokuserade mer utifrån Lectors huvud och Crawfords tankar, berättar Tally för tidningen Empire.

Lite ironiskt är relationen mellan Sterling och Lector. Han (Psykopaten) är den enda mannen i filmen som behandlar henne jämlikt och inte nedlåtande. Spänningen och dynamiken mellan karaktärerna i filmen byggde på verklighetens relation mellan skådespelarna. Hopkins och Foster hann aldrig bekanta sig med varandra före inspelningen och deras första interaktion var när de gjorde första scenen glas emellan....

Källa: Empire, june, 2016, Terri White, s.104-109)
TA

Tv-serierna har sedan länge gått om filmen. Idag förenas människor runt tv-serier, man ser kanske inte serierna samtidigt och inte ens samma serier. Men vurmen, fascinationen och förälskelsen vilar sig i tv-seriens dramaturgi och tv-seriens berättande.  Steget att lämna helt filmens värld för tv-serier är dock för stort och ta, för undertecknad...

Det är något som stretar emot. Vad det är , vet jag inte riktigt. Är det kanske att man ska följa en serie i flera avsnitt och känna sig "fast"? Nja, det handlar nog mer om att gå emot och vara på tvären.

När svenne banan gillar ett band som Kent, väljer jag att inte gilla Kent.
Väljer Svenne banan och snacka tv-serier och fördjupas sig i tv-serier, då väljer jag och diska....

Ett mycket försenat tonårstrots.... kan vi nog kalla det....

Nej, jag har inte sett Breaking bad , hör jag mig säga på ännu en middag....
Nej, jag har inte sett första säsongen av Daredevil , hör jag mig säga under fikarasten på arbetet....
Och det finns bara en reaktion kvar och få från omvärlden: VA? HAR DU INTE SETT DEN!

Senaste serien som jag faktiskt blev "golvad av" var fjolårets True Detective (andra säsongen med Rachel McAdams och Colin Farrell). Tät, suggestiv spänning med fenomenala skådis-insatser, fascinerande miljöer och oerhört välskrivet manus, med betoning på välskrivet. Det lämnade spår i mig, det gav mer-smak och följa en serie. Men livet kom sedan emellan.

Kanske är det nu dags och bli slav av en serie som Peaky blinders? Ärlig talat är det nog inte intrigen som väcker mitt intresse, gangsters i 20-talets Birmingham , nej, det är nog mer skådisarna, främst Tom Hardy, men även Cillian Murphy (bilden) och den gamle "trotjänaren" Sam Neills medverkan.
TA

Tack SF!

Det hela verkar osannolikt, men så är inte fallet! SF visar Top Gun på stor duk imorgon (21/6)
Kan knappt sova , kan knappt göra något vettigt, längtar och vill bara att det ska bli tisdag kväll. Vill att arbetsdagen passerar illa kvickt och sen vill jag bara sitta där i biosalongen och låta mig förflyttas till flygskolan och njuta av karaktärerna Maverick (Tom Cruise), Charlie (Kelly McGillis) Iceman (Val Kilmer)  Goose (Anthony Edwards) och alla dem andra till tonerna av Berlins starka ledmotiv Take my breath away och Harold Faltermeyers klassiska Top gun theme. Tack SF!
TA

Ser av ren händelse Julia Roberts i Mystic pizza (1988) på en av tevens kanaler. Hoppar dessvärre in i slutet på filmen och ser egentligen bara upplösningen, eller snarare avslutningsscenen. Och jag blir ovanligt berörd. Det har inte så mycket göra med det som sker i själva filmen. Det är mer omskakande och se Julia Roberts, här är hon i en av sina första roller, och det är tiden före det stora internationella genombrottet.
Det känns som just på den där balkongen där hon är omgiven av skratt och tjejkompisar är platsen där allt började. Hennes ursprung. Här finns något oförstört, något oskuldsfullt , något som i dag är sedan länge förlorat....
När eftertexterna rullar noterar jag att Matt Damons namn figurerar i den långa listan....
TA

Har sparat Sylvia Balacs krönika "Amy Schumers grandiosa gest känns ovanligt äkta" (Aftonbladet Nöjesbladet, 18 september , 2015) nu i flera månader. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/sylviabalac/article21434189.ab

Och jag har glömt bort hur många gånger som jag läst hennes krönika - med stort välbehag.

Hon beskriver hur den romantiska komedin översköljs av klichéer som handlar om den grandiosa gesten, dvs., ni vet den där scenen då den ena parten gör allt han eller hon kan för och ta sig till flygplatsen och hinna hitta sin älskade innan flyget lyfter....

Dessa scener då hon eller han uppvaktas av sin älskade, och allt handlar ju om att försöka vinna dennes hjärta - igen. Och som Balac påpekar är dessa initiativ eller gester nära "psykopatnivån".... det är alltså en tunn linje mellan romantik och dårskap...

I Trainwreck (2015) som Balac lyfter fram, försöker Amy Schumer vinna tillbaka Bill Haders idrottsläkare genom ett cheerleader nummer. Hon har ju tidigare dissat idrott , men inte nu. Och jag håller med Sylvia Balac, "slutfinalen" eller "den grandiosa gesten" sticker ut mycket tack vare Hader och Schumer samspel (som präglar hela filmen i övrigt också). Dem känns "på riktigt" överlyckliga. Och det sägs också att Bill Hader undvek så gott han kunde Amy Schumers dansnummer för att hans reaktion skulle kännas äkta. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/sylviabalac/article21434189.ab

Så enkelt, men ändå så stort.
TA

Tack Zita!

Det är mycket glädjande med biosommaren på Zita i Stockholm. I slutet av juli  (22-28/7) ger Stockholms filmfestival kvinnligt fokus genom och visa ett antal filmer gjorda av kvinnliga regissörer.

Missa inte dokumentären Wolf pack (2015 visas den 24/7 18:00)) av Crystal Moselle eller thrillern Maryland (2015, visas den 27/7 18:00) av Alice Winocour (som skrev manus till Mustang)!!!!
Vi ses!
Läs mer på https://www.facebook.com/zitafolketsbio/
http://zita.se/stockholms-filmfestival
TA

När Coppola offrade "allt" för filmkonsten

Apocalypse now (1979) rankas av många (i synnerhet anhängare till Francis Ford Coppolas filmkonst) som den främsta krigs och antikrigs-filmen som gjorts.

"Bombastisk och uppblåsbart dårskap", menar filmens belackare (Louder than war, s. 30, Uncut,  Stephen Dalton, nr 55 , december 2001).

Inspelningen är en av filmhistoriens mest omtalade och mytomspunna. Produktionen var minst sagt kaosartad. En tyfon förstörde en av inspelningsplatserna, Martin Sheen fick en hjärtattack och när Marlon Brando dök upp var han mer överviktig än någon kunnat föreställa sig.

Budgeten överskreds kraftigt och Francis Ford Coppola fick skuldsätta sig upp över öronen för och slutföra projektet. (s.544 Tusen klassiker, Nordström, Nordström, Nylin, Oskarsson, Norstedts, 2012)

Filmprojektet hade dessutom nästan fördärvat hans äktenskap. Han kämpade nu för sin familjs överlevnad.  Det sägs också att det gick så långt att regissören övervägde självmord....
(s.30 Louder than war, Stephen Dalton, Uncut, nummer 55 , december 2001)

Efter Apocalypse now hamnade Coppola djupt i en slags kreativ dvala och frågan är om han någonsin "kom tillbaka?"

Drygt 20 år senare blir hans krigsfilm omtalad igen. Regissören återvänder till den plats där allt började. Året är 2001 då han gästar filmfesten i Cannes (där originalfilmen visades 1979) för och marknadsföra en nyklippt version av filmen. (s.32 Uncut)  Apocalypse now redux innehåller 53 minuter extra material. (s.544 Tusen klassiker)

Uncut-Journalisten Stephen Daltons var mycket frågande till den nyklippta versionen;  Var filmen ett mörkt mästerverk eller ett sista försök och rädda en bortkastad karriär? (s.30 Uncut, december 2001, nummer 55)

Filmen fick dela Guldpalmen med Bleck trumman i Cannes 1979. (imdb.com) Den vann även flera Oscars. Regissören triumferade trots svårigheterna med produktionen. Men det var efter ohyggligt och skoningslös slit i klippningsrummet. Det sägs ha funnits inspelat material som landade på omkring 6 timmar, och detta skulle kortas ner till 153 minuter! (Uncut, s. 30)

Coppola sades vilja med en nyklippt version nå en yngre publik och få dem känna vad Vietnam innebar: "den överhängande galenskapen och skräcken, upprymdheten, det känsliga och moraliska dilemmat över Amerikas mest surrealistiska mardröms-krig". (Uncut, s.30)
TA

Källor: Tusen klassiker (Norstedts), Uncut, nr 55, december 2001 samt http://www.imdb.com

Skönhet är allt.

BIO

THE NEON DEMON
Drama/Thriller/ Skräck
Premiär 10 juni 2016 (Sverige)
Manus & Regi: Nicolas Winding Refn
I rollerna: Elle Fanning, Christina Hendricks, Keanu Reeves m fl.
Betyg: AT AT AT AT

Danske regissören till Pusher-filmerna har sedan en tid verkat i Hollywood och gjort filmer med Tom Hardy (Bronson) och Ryan Gosling (Drive, Only God Forgives). Däremellan kom den bombastiska och våldsamma vikingarullen Valhalla Rising med Mads Mikkelsen (2009).

Han har helt klart en egen stil och man måste nog gilla starkt estetiska och snygga filmer med mycket yta och mycket våld för att till fullo sugas upp i Refns värld. Men att det bara är en glassig och glittrig yta tycker jag är en förenkling. Hans filmer funkar lite som allegorier, visserligen lite övertydliga sådana ibland, men det finns budskap under den vackra ytan om man inte blir så provocerad av hans stil att man inte vill se skogen för bara träden.

I The Neon Demon handlar det om skönhetshetsen och att till varje pris vara ung och snygg och vacker, men framförallt, om möjligt, att vara naturligt perfekt. Vilket Jesse, som mer är ett barn än en vuxen kvinna, är. Hon kommer till Los Angeles för att bli modell och sugs upp av modellindustrin och med sin ungdom och sitt oförstörda yttre skapar hon en avundsjuk och svartsjuka hos de andra modellerna som dryper av cynism och självhat och vars yttre genomgått x antal ingrepp.
Ett hat växer fram mot unga Jesse, som vid ett tillfälle säger till sin potentiella pojkvän, oförstående till hennes fascination för denna kalla och ytliga värld - Det är inte jag som vill bli som de, det är de som vill bli som jag.

Refns miljöer är mörka, kalla, hårda, människorna är cyniska, hårda och kalla och allt pumpas fram av hård, tung elektronisk musik till utstuderat kliniska, vackra, glittrande bilder som framkallar en mardrömsvärld som bara David Lynch kan matcha. För övrigt finns en del liknelser med Lynch och även en viss Stanley Kubrick.

Elle Fanning är mycket bra som Jesse och Keanu Reeves synnerligen obehaglig som motellägare.

The Neon Demon är nog ingen film jag gärna ser om, i varje fall inte inom kort. Den är obehaglig att se på, men efteråt tänker jag på den och den vill inte lämna mina sinnen. Lite som det är med Lynch filmer också.
Inte lika våldsam och blodig som hans tidigare Drive och Only God forgives, men mer mardrömslik och creepy i stil och innehåll.

Man kan förstå att den blev utbuad på årets Cannes-festival, det är en film som delar folk i två läger tror jag. Antingen älskar du den, precis som man älskar Winding Refn och hans sätt att göra film, eller så hatar du den.
Och hellre det än en film som breda massan gillar och som liksom puttrar på lite så där mysigt.

Det kan man inte säga om The Neon Demon. Att den är mysig.

GS.

Rikemans-sonen och Harvardstudenten Oliver (Ryan O Neil) möter den stora kärleken i Radcliffe-studenten Jenny (Ali McGraw) som kommer från enklare förhållanden (pappa bakar kakor).

Kärlek börjar alltid med bråk. Även här.
De möts vid universitets-biblioteket där hon jobbar extra. Hon retar honom och vara "en korkad, men hon medger efter ett tag: Hon attraheras av hans vältränade kropp...

Han spelar hockey och föraktar sin pappa. Hon spelar klassisk musik, litterärt bevandrad och rapp i käften....
De gifter sig av kärlek, men äktenskapet blir också en inte oviktig symbol och kursändring för Oliver. Han bryter på så vis banden med sin aristokratiska bakgrund. De unga paret drömmer om barn och lämna Boston för ett familjeliv i möjligheternas stad - New York.... Men drömmarna krossas när Oliver en dag söker upp en läkare.....

Arthur Hillers film Love Story (1970) räknas som en klassiker när det handlar om amerikansk film.... Denna snart 50 åring till film tål tidens tand , skulle jag säga. Tycker mig se spår och influenser från europeisk film, den bitterljuva inledningen skulle ju kunna vara ur en säg italiensk eller franska nya vågen film. Vi ser Ryan O Neils ryggtavla och han återberättar historien. Ensam, begrundande och sorgsen sitter han där vid trappstegen eller bänkraderna omkring skridskobanan, där han en gång åkte vid ett brett leende på läpparna och blicken stadigt fäst emot henne....

 Filmen bygger på Erich Segals framgångsrika roman med samma namn. Kritikerna var inte direkt överförtjusta, men publiken uppskattade filmen och till vis del Oscars-juryn. Francis Lais oumbärliga  pianomusik vann för Bästa Musik. Tommy Lee Jones syns hastigt i en liten, liten roll som en av Ryan O Neils studentkorridors-kompisar....
Love story tog Snyftaren till nya nivåer...
TA

Ibland tar man sig bara igenom filmer. Men vet inte riktigt hur det går till. Man bara gör det. Det känns meningslöst och slöseri med tid. Det får man leva med.
Man försöker febrilt hålla fast vid något. Desperat och förgäves försöker man se något , hänga upp sig på någon eller något i en film som känns överdådig. När vi talar om en film som Marseille (2014) blir det mest och beskåda stadsmiljöerna , men ironiskt nog har dem en ganska sparsmakad roll i historien.

Vad finns nu och göra? Jag bryr mig inte det minsta, nämligen, om intrigen. En gangster son , Alex återvänder till sin hemstad för och återuppta en kärleksromans med advokaten Katia. Alex är märkbart själsligt störd av tiden då han varit borta från Marseille. Han har ägnat några år som legosoldat i krigets Afghanistan...... I hemstaden är han ett jagat byte och frågan är vem kan han lita på? Gamla kamrater? Hans egen far?
Filmens stjärna heter Tchéky Karyo, och han känner ni igen från filmer som Nikita (1990) och en rad Hollywood blockbusters (Bad boys).... Han gestaltar här gangster-sonens far som har dragit sig tillbaka och driver en "olönsam bowlinghall"....Han blir den enda ljusglimten i det här sammanhanget....TA

Joachim Triers hyllade debutfilm Reprise (2006) berättar febrigt och spretigt om två kompisar som strävar åt att bli författare och få ge ut sin första roman. Erik blir publicerad och får ett visst erkännande medan Philip hamnar i galenskap och blir refuserad.

Detta är långt ifrån de höjder Triers andra film Oslo 31 augusti (2011) når och i jämförelse blir Reprise närmaste en besvikelse. Det är två helt skilda filmer, även om det glimtar bitvis frön av eller spår av Triers drömska och säregna berättarstil där han blandar hej vilt från diverse genres. Historien har ju potential någonstans, men det blir ändå svårt och beröras, det flimrar mest förbi och som åskådare blir man otålig.....

Vill du bekanta dig med en regissör Joachim Trier skulle jag råda dig att börja med Oslo 31 augusti och fotsätta med Loader then bombs (2015) och faktiskt skippa helt Reprise.....
TA

Gudomlig ensemble i Canets älskvärda film!

Det är sommar och några vänner tänker fira semester ihop i solgassande Bourdeax. Vännerna går tillbaka långt i tiden och kan varandra ut och innan, eller?
Under semesterveckorna dyker det upp ett och annat som rör om friden....

Vincent (Benoit Magimel från Syndikatet) har fru och barn, men är smyg förälskad i kompisen Max (Francois Cluzet). Max i sin tur har enormt kontrollbehov och han tappar lätt greppet när han hör vesslor i stugans väggar. Han sover inte, och han beklagar sig över att dem andra sover , när han själv är redo för en båttur...

Eric (Gilles Lellouche från Syndikatet) är notoriskt otrogen och hans skådis-karriär går lite trögt. Han har ögonen på Marie (Marion Cotillard). Hon lär ha legat med dem allra flesta , men aldrig varit intresserad av honom på det sättet. Hon har dock annat och tänka på. Hennes pojkvän Ludo (Jean Dujardin) som är navet i kompis-gänget saknas i år. Han är på sjukhus efter en trafikolycka och hans tillstånd sägs vara kritiskt....

Antoine (Laurent Lafitte) går mest runt i hushållet och ber om råd. Han får sms från sitt ex och vet inte riktigt hur han ska tackla det. Någon säger till honom att han bör skriva tillbaka. Eric blir mest irriterad och fräser ur sig "Du får klara dig själv!".....

Guillaume Canets film Små vita lögner (2010) är alldeles hjärtskärande och mycket älskvärd. Ensemblen är gudomligt bra (Magimel, obetalbar!) och det här är en film som sannerligen berikar tillvaron. Tänker lite Peter Friends (1993), St Elmos fire (1985) och The Big Chill (1983). Men jämförelserna är mest för syns skull, Canets film är mer nyanserad och komplex. Det är både komiskt och tragiskt mellan varven , och den tar både bekanta vändningar och hoppar över en del klyschor.

Fransmännen vet verkligen hur man gör filmer som känns och tar sig in djupt i hjärtat på dig. Här finns värme och en stor dos mänsklighet och det krävs en äldre fiskare (Joel Dupuch) som följt gänget sedan deras ungdom för och avslöja deras små vita lögner inför varandra och mot sig själva.... Vad är vänskap? Är dem verkligen vänner? Hur kan dem fira ännu en sommar som ingenting har hänt? Hur kan dem fira ännu en sommar då "bästa vännen" Ludo ligger och kämpar för sitt liv på intensiven?
Små vita lögner är en film som jag kommer bära med mig länge.....
TA

Omskakande och stark polisfilm av Maiwenn

Maiwenn är onekligen en av Frankrikes mest intressanta regissörer som kommit fram på senare tid. I år har hon gjort hittills årets bästa film , Förförd och hennes föregående film, Polis (2011) är inte sämre. Det är hennes fjärde film som långfilmsregissör.

I Polis får vi närgånget blicka in i flera medarbetares vardag på en barnskydds-rotel i Paris. Dessa poliser lever intensivt i jakten på pedofiler och många gånger står dem maktlösa och får se barn lida.....
Deras privatliv är kantat av kaos och nedbrytning.... Arbetat tar all kraft ur dem. Var finner dem energin? Jo tillsammans i arbetsgruppen finner de hopp och styrka. De umgås även efter arbetet. Någon dag lyckas dem rädda en bebis från större fara. Arbetsgruppen firar denna framgång långt in på kvällen och är inte sen och öppna en flaska champagne....
Dagen efter är desto tuffare. Vapenövning....

Melissa (spelas av regissören Maiwenn själv) är en fotograf som ska dokumentera gruppens arbete....till en början väcker hon en del upprördhet hos vissa.... efter ett tag är hon en del av gruppen och hon inleder en kärleksförbindelse med av poliserna, Fred (Joey starr).....


Detta är en mycket stark film, riktigt riktigt bra och sällan har jag sett en samling aktörer/aktriser så samspelta och så inne i sina roller. Marina Fois, Karin Viard (Familjen Bélier), Joey Starr, Karole Rocher (Snön på Kilmanjaro) göra alla enastående porträtt.... Det fullständigt exploderar och här finns en intensitet och en autentisk känsla som dånar med kraft i nästan varje scen i varje moment.   När du tror du sett det mesta, och när du tror att du inte kan bli överraskad mer i filmväg, ja då har du inte sett Maiwenns ypperliga Polis. Slutfinalen är chockerande och jag sitter med händerna mot pannan när eftertexterna rullar. Ingen musik. Bara tystnad och minimalism.....
Vad var det som hände, egentligen? Såg jag verkligen rätt?

I denna berättelse finns det hela tiden saker som du läser mellan raderna och flera detaljer som inte är oviktiga. Det hittas en smula samhällskritik och poliserna själva påpekar hur impopulära de har blivit hos "folket". Var det presidentens fel?
Det vilar en hierarkisk ordning hos polismyndigheten , där chefen får sista ordet och han betonar även att "här har vi hierarki, och så är det med den saken"..... Mot slutet av filmen då en större polisinsats planeras får även barnskydds-enheten roller som statister och får båda ta skit av andra kollegor och häcklas med hånskratt.....

Det är framförallt en film med mycket hjärta , trots det ruggiga ämnet och flera fruktansvärda jobbiga scener. Här finns humor, värme, kärlek och en film som bryr sig om BARNEN.....
Maiwenn har inte gjort den bästa polisfilmen på år och dagar , hon visar också med en sådan ädel film som Polis att film fortfarande kan skaka om hela din värld. Vem behöver tv-serier?
 TA

Laddat möte

Advokaten Pierre har varit stadigt gift i 15 år. Han lever ett harmoniskt familjeliv. Författarinnan Elsa skriver sina böcker och tar hand om sin tonårsbarn. Hon är 40 + och roar sig med en 26 årig älskare....

När Pierre och Elsa möts en kväll på en bokmässa i Rennes träffas de båda av en häftig förälskelse. Men Elsa har sina principer gällande gifta män. Och Pierre vill inte vara otrogen mot sin hustru....
 Förnuftet säger en sak. Känslorna något annat....
De byter inte telefonnummer. Ödet får bestämma om det skall ses mer....

Lisa Azuelos (spelar Pierres hustru i filmen) angenäma Rendez-vous (2014)  sticker faktiskt ut som kärleksfilm. Den ställer frågan som många av oss brottas med dagligen, nämligen den som inleds med ett "Tänk om?"....
Det är förtrollande, hårresande vackert, sexigt och lekfullt. Bildlösningarna och det dramaturgiska är elegant och styrs av stundtals egensinnig finess.
En "må bra"-film som du med all säkerhet kommer se om!
Francois Cluzet och Sophie Marceau är utmärkta och hur är det möjligt egentligen att spela så där förälskade så trovärdigt som de förmår?
Kärleken har ingen ålder.

Här ser vi medelklass och medelålders människor stupa under dessa makalösa krafter och de agerar som tonåringar. Sjunger högt, dansar fram och blir så där uppspelta. En scen fångar detta mer än väl då Elsas dotter frågar henne om mamma har druckit....

Det jag gillar kanske mest med en film som Rendez-vous är hur den färglägger kärleken fantasifullt och inte följer den förväntade mallen. Romantiskt (förstås!) skojfriskt, flirtigt men också lyckas Azuelos skjuta in en del eftertänksamhet och svärta också: "För att en historia inte ska ta slut, bör den aldrig börja...."
TA

Sista tangon i Paris

Julie Delpys begåvade Två dagar i Paris (2007) blir bara bättre med åren. Det är den typen av komedi som Woody Allen bemästrade bäst av alla - en gång i tiden. Hög charmfaktor, rapp och smart dialog, lätt och medelmåttig romantik och komiska triumfer.

Franska fotografen Marion (Delpy) reser i Europa med amerikanska pojkvännen Jack (Adam Goldberg, förträfflig i all sin sarkasm!). På vägen hem till New York stannar dem i Paris för och hämta deras katt Jean-Luc hos hennes föräldrar. Vistelsen blir minst sagt påfrestande för paret då kulturkrockar florerar flitigt runt dem....
Men som om det inte vore nog. Det visar sig att Marions gamla ex visar sina nunor igen och detta till Jacks stora förskräckelse..... Vem är hans flickvän egentligen? Och känslornas cirkus rullar igång.....

 Delpy har i högsta grad varit involverad i den här filmen. Hennes skötebarn verkar det som. Hon har komponerat filmens musik, skrivit manus, regisserat och står för klippningen.

Hennes föräldrar Marie Pillet och Albert Delpy spelar också Marions mor och far i filmen....

I min värld är Två dagar i Paris  ett gyllene örhänge som skimrar länge i minnet, då flera titlar mörknar....

Det är ju enastående svårt egentligen att pendla mellan komik och drama. Att hitta balansen mellan dem tvära kasten är få som grejar. Delpy gör det med lätt hand.

Gillar hennes slutsummering om kärlek, rädslan för ensamhet, om parförhållandets komplikationer etc. Flera kan nog känna igen sig i skildringen av ett par som grälar 60 % av tiden, men ändå inte kan sluta leva tillsammans.

   Pojkvännen Jack fotografer överallt. Delpys Marion är ju själv fotograf och säger något tänkvärt:

"Tar man bilder jämt så blir man en observatör som inte lever i nuet. Under vår resa ville jag leva i nuet, med Jack. Istället för att kyssas i gondolen så tog Jack 48 bilder i den. Istället för att hålla min hand på San Marco så tog han 72 bilder. Och så vidare, och så vidare".....
TA

Förstklassig fransk dramakomedi med stort hjärta

I familjen Belier är alla dövstumma utom den 16-åriga dottern Paula. Hon blir familjens språkrör, såväl som hos doktorn som vid marknaden.
Paulas musiklärare upptäcker att hon är begåvad och besitter en enorm talang. Hon anmäls till en finare uttagning för den statliga radion i Paris, som kan föra henne in på en musikutbildning av rang.  Men kan hon lämna familjen i sticket efter alla år? Och hur kommer familjen reagerar om hon tänker bara på sig själv och försöker jaga drömmarna i solen?

Èric Lartigaus dramakomedi Familjen Bélier (2014) har gjort stor publiksuccé hemma i Frankrike och det är lätt och förstå varför. Det vimlar av känslor i den här filmen, det är finstämt, roligt, lite vemodigt och mest sympatiskt och mysigt. Man älskar karaktärerna (musikläraren Thomasson är genialisk spelad av Eric Elmosino, för och nämna ett exempel) från första stund och det är en ynnest att få följa med dem under "resans färd".... Stundtals kommer jag på mig själv , gråtandes framför filmen, det är det mänskliga, det småskaliga, det kärleksfulla, det varma och det genuina i historien som drabbar mig riktigt ordentligt....

Filmen har jämförts med Amelie från Montmarte, och jag förstår den poängen, men jag vill ändå påstå att Familjen Bélier står på egna ben och tar med dig till en alldeles egen , underbar och vidunderliga värld. Detta är en förstklassig fransk dramakomedi när den är som mest underhållande och med störst hjärta. Tro mig, det här är en film du inte vill vara utan!
TA

Det första jag slås av när jag ser Peter Grönlunds Tjuvheder är den lediga och självklara dialogen. Det låter inte alls som andra svenska filmer kan göra (eh, Sökarna) då tragik nästan blir överväldigande och ligger farligt nära parodin.
Nej, det märks tydligt att Grönlund kan den här världen, känner igen människorna och vet hur dem rör sig och hur dem fungerar. Han jobbade länge socialt för Situation stockholm och samtidigt under den tiden skrev han manus och gjorde kortfilmer....Och som Grönlund själv säger, "bättre regiskola än så kunde han knappast fått"....http://weekend.di.se/intervjuer/jag-vill-synliggora-de-utsatta

Tjuvheder är en djupt imponerande film som inte kan lämna någon helt oberörd. I händelsernas centrum står Minna (Malin Levanon, som fick en Guldbagge för rollen). Hon blir vräkt ifrån sin lägenhet. Blåser några knarklangare på pengar och flyr mållöst för stunden. Hon hamnar på en illegal bosättning. Bland husvagnar, lägereldar och nedbrutna själar träffar hon Katja (Lo Kauppi, fantastisk!)....
De blir goda vänner och känner samhörighet. Katja har en gång haft Svensson-livet, men torskade som hennes kamrater. Nu gör hon allt för och hålla uppe sin kontakt med sin son som lever på fosterhem....
Makalös filmupplevelse. Se den!
TA

John (Ulrik Munther) har nyligen avtjänat ett fängelsestraff och återvänder till sin hemby. Han försöker nu börja om på nya kula. Han börjar igen i sin gamla skola. Men ingen har glömt vad han en gång gjort. Hans hemby vänder sig emot honom och vägrar förlåta honom.....
I hans egen familj får han även sin lillebror emot sig.....
Kan han hitta förlåtelse, försoning och frälsning i en värld byggd av taggtråd?
Hur hittar han vidare från sitt gamla jag till ett nytt?

 Magnus Von Horns värdiga Guldbagge-vinnare , Efterskalv har flera kvalitéer, inte minst i ett välskrivet manus och med förtrogna skådespelarna. Och som flera påpekat, valet av popstjärnan Munther i huvudrollen tyder på fullkomlig briljans. Det är ju nästan i jämförelse med vad Harmony Korine gjorde när han valde barnstjärnan Selana Gomez för huvudrollen i Springbreakers (2012). Provocerande för många och för deras egna fans och se idolen i radikalt annorlunda sammanhang....

För oss andra blir det direkt befriande och förlösande och se dem i annan och ny dager.....

Efterskalv är angelägen och beskriver ett ämne och diskuterar också på ett sätt och vis Sveriges värderingar om brottslingar och syn på brottslingar - förtjänar dem en andra chans? Kan människan förändras? Man brukar ju säga att unga människor går fortfarande och forma och kan lättare "komma tillbaka", men är det verkligen så?

Det som kanske mest drabbar mig under filmen är tankar till mördaren Johns anhöriga. Hans pappa spelad av den alltid pålitlige Mats Blomgren (Offside), hur tänker han kring sin egen son? Vad händer i honom när han ser sin son sitta där i soffan och äta pizza med en tjej och se Sverige vinna landskampen? Vad händer i fadern då han får höra av skolledningen att hans son inte är önskvärd på skolan? 270 underskrifter från elever indikerar på det starka motståndet....
TA

Alice, himlen kan vänta

Bästisarna Alice (Hedda Stiernstedt) och Sophie (Felice Jankell) tar studenten. Glädjen tycks aldrig ta slut. De springer ut mot havet och lägger sig intill varandra och smider planerna inför framtiden. Det är dem två - mot världen. För alltid. Idag och imorgon. Oavsett vad.
Med tiden naggas vänskapen i kanten. Alice längtar till äventyr i Berlin. Hästtjejen Sophie vill inte lämna stallet eller pojkvännen....
Det slutar i gräl.
Nästa dag har Alice försvunnit och sägs ha rest till Berlin....

Amanda Adolfssons lovande långfilmsdebut Unga Sophie Bell (2015) blev omtalad på Stockholm filmfestival härom året, då den fick festivalens långfilms-stipendium. Det är onekligen en vacker, närmast glänsande, passionerad berättelse om tonårens skakiga vänskapsband. Felice Jankell är ett jättelöfte och det dröjer nog inte länge förrän Hollywood fångar in henne....
 TA

Lättsam och underhållande fransk komedi

Två goda vänner, Antoine (Francois Cluzet) och Laurent (Vincent Cassel) åker med sina tonårsdöttrar på semester vid Medelhavet. Döttrarna klagar på det mesta. Här finns ingen Wifi , huset dem bor i är skabbigt och så vidare...
Antoine sätter gränser och kräver att flickorna uppför sig. Laurent är friare i sitt sätt och lyckas ofta använda sig av humorn.
Flickorna går ut på klubbar med killar. Och papporna sitter hemma vid semesterhuset, ser ut mot naturen , häller i sitt ännu ett glas vin och funderar på ytterligare ett spel av boule i värmen...
Det är än så länge en skrupelfri semester..... men det hårdnar betydligt när det visar sig att Antoines dotter har förlorat oskulden - till hans bästa vän....

En vild sommar (2015) har filmats tidigare i både en fransk version (1977) och i en amerikansk (Vi skyller på Rio från 1984  med Michael Caine och Demi Moore).

Filmen är regisserade av Jean-Francois Richet som gjort bland annat nyinspelningen av John Carpenters klassiska Assault on Precinct 13 (2005).

Det är en lättsam och rätt underhållande dramakomedi med formidabla rollinsatser, Francois Cluzet (En oväntad vänskap) liknar en Dustin Hoffman och Vincent Cassel är idag Frankrikes ledande manliga skådespelare. Om Léa Seydoux är filmlandets Drottning så är han tveklöst dess kung.

Han besitter ett register som få andra just nu. Han har lömska vargögon och samtidigt har han en oemotståndlig charm och energi få förunnat. Cassel bjuder också på några skratt i den här filmen och han hittar precis som Cluzet en fin balans mellan komik och allvar. Det är svårt att ogilla hans karaktär i den här historien....

Flickorna är också trovärdiga i sina roller och ska inte förglömmas; Lola Le Lann och Alice Isaaz kommer vi med all säkerhet få se mer ut av i framtiden. TA

I franska Syndikatet (Lafrench, 2014) utspelar sig historien i 70-talets Marsielle och dess knarkmaffia.  Det är ju bekant mark för flera sen tidigare,  i och med William Friedkins/John Frankenheimers French connection-filmer från 70-talet. Och det är ju en liknade historia som berättas i Syndikatet.

Knarkkungen Zampa (Gilles Lellouche) härjar ostört i staden tills en orädd polis, Michel (Jean Dujardin från The artist) träder fram. Han tänjer på gränserna och tänker inte på priset han kommer få betala.....

Vi har sett detta tidigare, denna nerviga kraftmätning mellan två skilda sidor av lagen, kanske allra bäst skildrat i Michael Manns Heat (1995) som någon refererar till på www.imdb.com. Och det är väl inte längre nyhetens behag, kanske.
Cédric Jimenez film är dock både välgjord och en stilfull thriller och vänner av Scorseses filmer (Mean Streets, Casino och Maffiabröder), får sitt lystmäte stillat...
TA