söndag 27 april 2014
Efterlängtad Linklater film
lördag 26 april 2014
Hon ser väldigt bra ut , har stil, är ung och duktig. En kväll går hon ut och firar efter framgångar på jobbet. Det blir en blöt kväll och hon slutar i säng med hennes motsats; Ben. Han är en hopplös filmnörd utan större ambitioner annat än att röka på och kolla nakenscener i filmer med polarna....Baksmällan blir tyngre än vad någon ens kunde föreställa sig... Alison blir gravid....
Regissören/manusförfattaren Judd Apatow är svår att undvika. Han har hyllats och hans filmer (the 40 year old virgin) har dragit storpublik, och han tillhör senaste decenniets stora inflytelserika och nya amerikanska filmmakare. Han är ledande åtminstone i komedi-genren. Hans filmer är hela tiden på gränsen. På gränsen till det för barnsliga, det för otillåtna, det pubertala, det grabbiga och det övervulgära. Det är en svår balans att lyckas förmedla någon slags värme, humanism samtidigt någon slags fräck komedi. This is 40 imponerade på mig. Mycket tack vare skådisarnas fantastiska komiska tajming och berättelsens ständiga referenser till populärkultur. Man kanske inte alltid kunde relatera till kärnfamiljen men till musikfilm-nörden (en kusin till Nick Hornbys High fidelity karaktärer, förvuxna ungar).
På Smällen känns inte lika relevant som This is 40. Den börjar visserligen kul och rätt charmig. Både Seth Rogen och Katherine Heigl tror man på och det är lite av allt; de är omaka, de är gulliga , de är arga, förbannade, förvirrade och oförmögna. Men visst Heigl är ju för snygg och Rogen är ju överviktig. Hon är socialt smidig, medan han säger fel saker och är socialt klumpig. Det är ju en chans på hundra att detta skulle hända. Och det är ju lite av grejen, prinsessans får ihop det med grodan, liksom. Och han är knappast någon prins. Han skulle aldrig vara i närheten av en audition till en serie som en The Bachelerette. Det är lite som käcka cheerleadern skulle få ihop det med bigggest losern. På många sätt handlar liksom This is 40 och På Smällen om Mannen som dumbom. Han som aldrig växer upp. Han som liksom inte riktigt fattar och saknar helt självinsikt. Vad får de tjejerna att stå ut med sådana hopplösa fall?
Flera scener är ganska roliga, inte minst där Leslie mann förekommer och Paul Ruuds imitationer av Robert De Niro och referenserna till film är förstås omistliga ("Where we are going to, we dont need roads")...Fin scen dessutom med Ben och hans far spelad av nyligen bortgångne Harald Ramis. Älskar också när vi får se skådisar/stjärnor spela sig själva. Jättekul när Alison ska intervjua James Franco t ex.
Det som drar ner betyget är att filmen saggar ihop efter ett tag. Den går på lite sparlåga, och jag har ganska svårt för "grabbgänget" som är på Bens sida. Jonah Hill och Co. Varför måste de vara med? Varför får de ta så mycket plats? De är mest plumpa....
Kanske får de symbolisera lite av filmens teman och frågor utifrån ett manligt perspektiv; Kompisgänget eller familjen? Vad väljer du? Se om This is 40 istället! TA
fredag 25 april 2014
Tveklöst har danskarna legat och ligger i framkant när det gäller film och framförallt tv-serier jämfört med Sverige.Det är därför intressant att läsa Erik Eje Almqvists reportage om danske producenten Sven Clausen (6 april 2014 Kultur) om varför danskarna bemästrar dramaserier så bra som dem gör. http://www.svd.se/kultur/det-danska-tv-undret-heter-sven_3434806.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140426
Han lärde sig om tv-produktion när han jobbade för DR och åkte till Fox studios i Los Angeles och följde inspelningen av Spanarna på Hill street.
Det var 80-tal. Den främsta lärdomen handlade om manusförfattarens upphöjda status. Under inspelningen syntes inte regissören till. Det var författaren som var den aktive och som kollade inspelningen, gick igenom dagens tagningar, var med och klippte och var medägare i produktionsbolaget.
I Sverige och i Danmark på den här tiden avsade författaren sitt ansvar och chans att påverka produktionen. Regissören tog över och började tolka manuset.
Clausen slogs av insikter av det amerikanerna kallar för One vision. En tv-serie är alltid författarens avsikter. Manusförfattaren var med under hela resans gång i produktion, medan skådespelare och regissörer kunde bytas ut. Man ville försäkra sig över att ha någon som brann för projektet.
Man har även samarbete med Danska filmskolan. Studenterna får i uppgifter att skriva scener och manus till tv-serierna på Danmarks radio.
Detta har gett onekligen resultat; Mordkommissionen, Örnen, Livvakterna, Krönikan, Brottet, Borgen och nu tv-aktuella Arvingarna. TA
onsdag 23 april 2014
Katten, va läbbigt!
Vill helst inte se om Mary Lamberts (American Psycho) film Jurtjyrkogården (1989). Den här filmen skrämde vettet ur mig när jag var liten grabb. Någonting säger mig att filmen skulle även gör mig lika skräckslagen nu som då (vet inte ens om jag fixar att se trailern). Zelda hette en rollfigur i filmen som var en av anledningarna till den fruktansvärda upplevelsen. Men också figurerade det en katt i filmen, och kort sagt; den katten lekte man inte med.
Stephen Kings (spelar också präst i filmen) roman ligger som förlaga till filmen. Han lär också ha skrämts själv av sin egen historia. Och i efterhand ångrade han att han skrev boken. Det sägs också att delar av historien har självbiografiska drag. Liksom familjefadern i filmen/boken bodde King också i ett mindre samhälle utanför Maine. Han och hustrun oroade sig ständigt för motorvägen som låg nära bostaden. De fruktade det värsta som skulle kunna hända familjen. Att deras barn lekte nära motorvägen och blev påkörda av trafiken. Allt började i Kings huvud efter att hans familjs katt dog. Vad skulle hända om vi fick katten tillbaka? frågade han sig. Jag läser också att när Stephen King skrev boken förekom det mycket om indianerna på tv-nyheterna. Det var 80-tal och i Maine skulle indianer få statlig ersättning och få tillbaka vissa av de landområden som en gång tillhörde dem...http://www.tor.com/blogs/2013/01/the-great-stephen-king-re-read-pet-sematary
Nåväl Stephen Kings historia är på många sätt enastående. Livet efter döden. Det handlar ju om vad vi människor är beredda att göra för att få tillbaka våra älskade som vi förlorat. Och frågor vi aldrig kanske ens ställer oss; vill vi ha de döda tillbaka till varje pris och i vilket skick som helst?
Vi vill ju bara att han/hon ska leva igen. Men vad händer när den avlidne (och inte är som vi minns honom/henne) återvänder från Döden?
Det är en ohyggligt tragisk historia. En familj flyttar till en mindre stad. Det dröjer inte länge förrän familjens katt dör. Fadern (Dale Midkiff) får höra om en gammal kyrkogård som sägs ha använts av indianer en gång i tiden.
Och så händer det som inte får hända. Mardrömmen. Det som skulle få vilken familj förkrossad. För alltid. Familjens lilla son körs ihjäl av en lastbil. För fadern finns det bara en sak att göra...
Kan inte sluta undra över vad Bergman hade tyckt om den här filmen. Och vad tyckte egentligen Stephen King om filmatiseringen? Det är ju känt att han inte gillade The Shining. TA
måndag 21 april 2014
Just walk away, Rene
Det hela visar sig en smula absurt. Jag kan inte ens skriva programmets namn som jag råkade se härom dagen. Jag ger er väl en ledtråd. Dans. Okej, jag är avslöjad. Har inget att skylla på. Det som jag dock blev varse om var en i juryns favoritskådespelerskor. En kvinna, en aktris som jag en gång i tiden var förälskad i. Och en aktris som jag har låtit falla bort i glömska.
Rene Russo.
Sommaren 1992 handlade inte bara om Wayne´s world och Basic Instinct. Det fanns en uppföljare som jag länge längtade efter. Sågad i kvällstidningarna, förstås. Dödligt Vapen 3. Den då relativt okända Rene Russo gav filmen en viss uppmärksamhet. Hennes tuffa poliskollega till galningen Riggs (Mel Gibson) och gamlingen Murtaugh (Danny Glover), Lorna Cole hyllades (och var på många sätt filmens behållning). Och visst var det lite kul när hon jämförde skador med Riggs. Hon imponerade inte bara på Riggs. Hon fick hans hjärta att slå tusenfalt för henne...
Även knäppgökar förälskar sig....
Jag vet inte om jag kommer kunna förklara min fascination för henne. Som kärlek eller attraktion uppstår, så uppstår den oavsett årstiden och är sällan logisk. Det ligger i dess natur. Det bara händer. Av sig själv. Den där sommaren 1992 blev pojken i mig så förtjust i henne.
Det räckte att jag såg skymten av henne. Jag såg till och med Värsta gänget (1989) och hopplösa b-filmen Freejack (1991). Antar att den framtidsfilmen (handlar om året 2009) har idag smärre kultstatus.
Russo spelar Emilio Estevez flickvän i filmen. Och som flera påpekar fick hon spela flickvänner i filmer länge.http://www.nytimes.com/1996/08/11/movies/always-the-girlfriend-but-never-the-moll.html?pagewanted=all&src=pm Men det vänder som sagt med karaktären Lorna Cole i Dödligt vapen 3.
Med bakgrund som modell lärde hon sig tidigt att när man passerar åldern 30 kan karriären vara över. Men det intressanta med Russo är att hon faktiskt vid 45 års åldern når någon slags höjdpunkt, hon spelar den roll som ikonen Faye Dunaway briljerade i , nämligen som rutinerade polisen Catherine Banning i remaken Äventyraren Thomas Crown (1999).
I filmen spelar hon mot Pierce Brosnan. Ännu en gång ger hon stora manliga sexsymboler en match: hon har avverkat dem alla: Kevin Costner (Tin Cup), Don Johnson (Tin cup), Tom Berenger (Värsta gänget) , Mel Gibson (Dödligt vapen 3+4) och Clint Eastwood (I skottlinjen) http://www.nytimes.com/1996/08/11/movies/always-the-girlfriend-but-never-the-moll.html?pagewanted=all&src=pm
På senare år har hon synts i Thor-filmerna (2011-2013). Hon spelar självaste hjältens moder. Det som dock gör en lite förtvivlad är att hon liksom många andra kvinnliga kollegor i Drömfabriken inte har dragits sig ifrån att plastikopera sig. Då känns ju hela ens historia, det hon och andra kämpat emot , osäkerheten, bristande självförtroende och kampen att hävda sig mot vansinniga krav och orimliga normer - helt förgäves. Kalifornienfostrade Russo beskrivs i sina unga dagar vara enormt osäker och inte nöjd med sitt utseende. Den religiösa ensamvargen inleder en modellkarriär i slutet av 70-talet. Det går bra. Det går riktigt bra. I Vogue hamnar hon flera gånger. Och i slutet av 80-talet blir det filmroller.
http://www.vogue.com/voguepedia/Rene_Russo
http://www.nytimes.com/1996/08/11/movies/always-the-girlfriend-but-never-the-moll.html?pagewanted=all&src=pm
Men vad är detta värt? När hon på äldre dagar konverterar till "folkets opium", utseendefixeringen och låter sig ta till plastikkirurgi för att tillfredsställa sig själv men även - vem vet - för att till varje pris hänga kvar i Drömfabriken vid åldrandets höst. Vad handlar detta om? Drömfabrikens ytterst skilda världar för män och kvinnor som har passerat 30. TA
söndag 20 april 2014
lördag 19 april 2014
Som vanligt under högtiderna visar samtliga tv-kanaler mängder av filmer. Så många filmer så att tidningsredigerarna får jobba under högtryck. Detta gör att en och annan miss förekommer i tidningen. Idag såg jag en bild från alla fotbollsspelares favoritfilm - Nyckel till frihet (1995) i DNs tv-tablå. Problemet var bara att bildtexten var Nyckel till framgång (1987). Jag förstår, intresseklubben antecknar...
En del filmer går slentrianmässigt (Nyckeln till framgång, Maverick) och andra får en smula upphetsad (Tvivel). Det blir dock svårt ibland att välja en kanal, och en film. Man sitter och zappar helt enkelt.
Igår ville jag helst se Medan du sov (1995) med Sandra Bullock och Bill Pullman. Flera scener är väldigt charmiga och ibland kan man undra varför den här filmen sällan får någon större uppmärksamhet? I alla fall när folk skriver eller talar om romantiska komedier. Scenen där Bullock och Pullman går på is och ramlar och kramar om varandra. Hur romantiskt är inte detta? Likaså deras "första dejt" som tar sig uttryck i att de flyttar möbler ihop.
Men reklamavbrotten störde filmen och då passade jag på och titta lite på Bond-filmen Levande måltavla (1985). Men samma sak där, reklamen pajar och tar bort filmens känsla. Men fortfarande är det en Bond-film som jag ser som tämligen modern och ser med ett visst allvar och engagemang. Filmens inledning är en av seriens bättre om du frågar mig. Roger Moore var visserligen trött. Han var lite för gammal ( 58 år) för ytterligare ett 007-uppdrag, men visst är det ändå ganska kul och se honom jaga en alldeles överlägsen May Day (Grace Jones) i självaste Eiffel-tornet i Paris. Bond avlossar flera skott från sin Walter Pkh, men helt utan nytta, akrobatiska May Day slänger sig ut genom tornet i sin fallskärm. Sedan blir hon hämtad via båt av Max Zorin (Christopher Walken). Bond är besegrad på bortaplan....men bara tillfälligt, förstås...TA
torsdag 17 april 2014
tisdag 15 april 2014
Osäkert om MLK-film
Foxx sägs vara aktuell för rollen som pastorn och den historiska medborgarrättskämpen. Men det är än så länge osäkert om filmen blir realitet.
http://insidemovies.ew.com/2014/01/17/oliver-stone-martin-luther-king-project/
http://www.dailymail.co.uk/news/article-2541826/Dream-Oliver-Stone-forced-Martin-Luther-King-biopic-amid-talk-humanized-story-infidelity-flaws-look-like-smear-campaign.html TA
John Carpenter - the prince of darkness
"In France, I'm an auteur; In Germany, a filmmaker; In Britain, a genre film director; and, in the USA, a bum."
John Carpenter
Nu i april släpps en nyutgåva av John Carpenter's Attack mot Polisstation 13 (1976) på dvd & blu-ray och kanske släpps fler av den gamle skräckmästarens bästa filmer på nytt och får den uppmärksamhet som de förtjänar. Carpenter, som blir 66 år i år, var föremål för ett litet retrospektiv på Cinemateket i Stockholm i vintras. Fyra av hans mest stilbildande filmer under perioden 1976-1982 visades och själv passade jag på att åter se Flykten från New York (1981) på stor duk en kall kväll i januari.
Det kändes som att förpassas till 80-talets början, när Flykten från New York premiärvisades på biograf Skandia på Drottninggatan och jag var där. Och efteråt var den dominerande känslan att man inte hade sett något liknande förut och kultstämpeln hamnade nästan omedelbart på Carpenter's dystopiska skildring av ett framtida Manhattan (1997!) som har förvandlats till ett enda stort fängelse.
Call me Snake...
Jag vet inte hur många gånger jag sett Flykten från New York, men helt klart är att den, och inte minst karaktären Snake Plissken (Kurt Russell),? kom att spela en stor, till och med avgörande roll varför jag blev så intresserad och kär i konstarten film. Och en avgörande roll i hur min filmsmak kom att utvecklas.
Än idag kan jag nästan rabbla varenda replik i filmen. Och soundtracket framkallar rysningar varenda gång jag hör det. Snake Plissken är fortfarande både det coolaste filmnamnet och antihjälte som funnits.
Fortfarande idag, när man ser om filmen, så slås man av att den är så unik. Likt Ridley Scott's Blade Runner, som kom året efter Flykten, dvs 1982, har ingen annan liknande film kommit i närheten av den atmosfär och känsla som Carpenter lyckades åstadkomma i en film som idag kan uppfattas som väldigt cheesy i termer av special-effekter och tempo och annat, men där ligger också charmen. Det är ett genuint hantverk av en mästare på just hantverksmässiga genre-filmer och kärleken och passionen till filmen och influenser bakåt är vibrerande och smittande rakt igenom.
Kurtan Russell och Carpenter under inspelningen av Big trouble in little china.
John Carpenter gör ju inget mycket väsen av sig nu för tiden. Han var verkligen en produkt av en era då regissören hade mer makt än idag. Han kom fram på 70-talet då amerikansk film hade sin kanske bästa period överhuvudtaget och en era då en "auteur", dvs en filmregissör med konstnärlig eller egen stil hade möjlighet att skapa personliga filmer pga starkt inflytande på regi, manus och musiken. Idag är det i stort sett omöjligt, men då var klimatet ett annat och tack vare det kunde "auteurer" som Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Robert Altman, Steven Spielberg och Peter Bogdanovic för att bara nämna några, skapa många av de bästa och mest klassiska filmer som någonsin gjorts.
Och Carpenter passar verkligen in i det gänget. Inte kanske främst för att hans filmer är av samma konstnärliga kvalité (vilket de ju inte är), utan mer för hans oerhört konsekventa och stilsäkra stil. Ser du ett par av hans tidigare filmer är det omöjligt att inte känna igen hans stil, hans personliga prägel. Han var en av få regissörer på 70- och tidiga 80-talet som skrev manus, regisserade och gjorde musiken till sin egna filmer.
Åren 1976 till 1982 gjorde Carpenter fem filmer som alla blev, om inte framgångar så i varje fall mycket uppmärksammade av både biobesökare och kritiker. Attack mot polisstation 13, Alla helgons blodiga natt (Halloween), Dimman, Flykten från New York & The Thing. Idag räknas i stort sett alla dessa filmer som kultfilmer eller klassiker i sin genre. Halloween är än idag en av de mest inkomstbringande independent-filmer som gjorts och räknas som kanske den bästa skräckfilmen som gjorts i modern tid. The Thing, som är remake på en 50-talare, hyllas av många idag som en klassiker och en av Carpenters absolut bästa.
Dock var det inte Carpenter som gjorde musiken till den utan det var den italienska mäster-kompositören Ennio Morricone. Mest känd för att ha tonsatt många av Sergio Leones spagettiwesterns som t ex Den gode Den Onde Den Fule.
Och än idag hyllar många rysaren Dimman (The Fog, 1979) som en av de bästa stämnings-skräckisarna av gammalt, hederligt snitt. När det gjordes en remake The Fog (2005) som blev en flopp både hos kritiker och publik, var det uppenbart att regissören Rupert Wainwright saknade det mesta som John Carpenter, åtminstone när det begav sig, var i besittning av. Talang, fingertoppskänsla, och, inte minst, kunnande och respekt i och för konsten att berätta en historia.
Prästen får det lite hett om öronen i Dimman (1979)
Själv vill jag lyfta fram en skräckis som nästan aldrig nämns bland Carpenters bästa och som inte blev den framgång den förtjänade. Prince of darkness (Mörkrets furste, 1987) kom efter en period av mer komiska och publikfriande filmer som Starman (1984) och Big trouble in Little China (1986) och många ansåg att Carpenters bästa tid låg bakom honom, åtminstone som en stilbildande skräckfilmsregissör. Men efter att ha sett om Prince of darkness nyligen så är det än mer tydligt att den filmen, bättre än någon annan av hans filmer, är signifikativ för vad som är typiskt och så stort hos John Carpenter.
Kolla bara inledningen! Förtexterna och soundtracket som ligger och bubblar under dem i början är alltid typiskt för Carpenters filmer, men här, i Prince of darkness, ligger dem och musiken på i cirka tio minuter och under den tiden så har regissören lyckats fånga en stämning och en känsla på så kort tid att man verkligen kan prata om Carpenter som en av de mest effektiva och tajta regissör som funnits. Konsten att etablera en känsla och en historia på några minuter i början på en film är det få som lyckas med så bra som John Carpenter. Och den första kvarten av Prince of darkness är mästerlig och frågan är om inte hans och kompanjonen Alan Howarths musik är den mest effektiva och snygga som dem någonsin gjort.
För övrigt är Prince of darkness en riktigt bra skräckis. Också typiskt för Carpenter med den olycksbådande stämningen och att, trots en rätt så fånig grundstory, ändå lyckas övertyga och skrämmas med så små och effektiva medel.
Jo, det är Alice Cooper som en "bum" i John Carpenter's Prince of darkness!
Många, inklusive Carpenter själv, hävdar att i stort sett alla hans filmer i grunden är Western-filmer. Och det kan jag köpa, i vissa är det mer uppenbart än i andra. Attack mot polisstation 13 är gravt inspirerad av Howard Hawks klassiska western-filmer.
Många western-filmer bygger ju på att en eller flera slåss mot en till synes övermäktig fiende och, precis som i flertalet av Carpenters filmer, så hamnar karaktärerna ofta instängda på en liten yta och tvingas slåss för sin överlevnad. Förutom Attack mot... så ser man temat i The Thing, Flykten från New York, Prince of darkness, Village of the damned, John Carpenter's Vampires eller Ghosts of Mars (den sistnämnde är absolut ingen av hans bästa, men är ett typexempel på en western fast i annan miljö och genre).
Inte heller att förglömma! John Carpenters gifte-mål med Stephen King i filmatiseringen av Christine (1983) är något av en personlig favorit. Älskar filmens look stämning och mycket hänger ju därvidlag på soundtracket som Carpenter och Howarth skrev.
Storyn om en gammal raggarbil från 50-talet som är besatt och hamnar i händerna på en mobbad tonåring är ju också så skön och typisk för både Carpenter och King och behandlas på ett sätt som man bara måste älska!
Idag är, som jag nämnt tidigare, tyvärr John Carpenter en skugga av sitt forna jag. Mycket tror jag man måste tillskriva detta att han verkade som bäst under en period då begåvade och personliga regissörer hade stor makt och kunde göra sin visioner rättvisa genom att påverka hela processen från början till slut. Extra tydligt blev det då få gånger Carpenter fick möjlighet att göra större och dyrare produktioner. Som t ex Den osynlige mannen (1992) eller den minst sagt misslyckade uppföljaren till Flykten från New York- Flykten från L.A. (1996). Som inhyrd beställningsregissör funkade Carpenter dåligt eftersom han bara var regissör och inget annat. Det personliga och unika ersättas av rutin och standard-hantverk. Kompetent, visst, underhållande, jo visst, men inget mer.
Enstaka pärlor har ändå kommit ur Carpenters händer under 90- och 2000-talet. H.P. Lovecraft-inspirerade I skräckens skugga (In the mouth of madness, 1994) är en lysande rysare om en författare (Sam Neill) vars böcker kommer till liv och ställer till det för honom. Och hans bidrag till vampyr-genren - John Carpenter's Vampires (1998) var inget mästerverk, men ändå underhållande och lite glimten-i-ögat-cheesy på ett ganska så kul sätt.
Men tyvärr har dem senaste 20 åren ändå mest kantats av bottennapp som Flykten från L.A., Ondskans barn (Village of the damned, 1995) och Ghosts of Mars (2001).
Hans senaste verk, The Ward, var ett försök till comeback med Johnny Depps nuvarande flickvän, Amber Heard i huvudrollen som intagen på ett kvinnligt mentalsjukhus där det spökar. Men trots ett ambitiöst försök till en slags Gökboet korsat med Huset som Gud glömde så blev filmen bara halvlyckad och inte särskilt läskig.
Och inte heller nu fick han göra så mycket mer än regissera.
Med tanke på John Carpenters ålder och att han är en den typ av regissör som han är så är det väl mindre troligt att han någonsin mer kommer göra en ny Flykten från New York eller Prince of darkness.
Ska väl i såna fall vara inom tv då. Faktum är att hans bästa verk i modern tid har varit dem tv-filmer han gjort för tv-serien Masters of horror. Både Cigarette burns (2005) och Pro-Life (2006) är mästerverk i det lilla formatet och innan dessa gjorde han tillsammans med skräck-kollegorna Tobe Hooper, Sam Raimi, Wes Craven med flera, tv-filmen Body Bags (1993) som också är en härlig både drift och kärlek till klassiska, gamla skräckisar som ofta förekom i t ex The Twilight zone.
Summan av kardemumman är i varje fall att John Carpenter må ha haft sin absoluta peak, både yrkesmässigt och publikmässigt, perioden 1976-1982, men han gjorde bra filmer en bit in på 90-talet och kunde kanske fortsatt göra bra filmer om klimatet inte hade förändrats så mycket.
Trots denna hyllning till John Carpenter så skulle jag nog ändå inte kalla honom en av världens bästa regissörer. Eller kalla många av hans bästa filmer för mästerverk eller sätta dem på min lista över dem bästa filmer som gjorts. Kanske skulle jag ha med Halloween, Flykten från New York och The Thing. Men storheten med Carpenter är inte att han är en mästerregissör som Martin Scorsese, Steven Spielberg eller Francis Coppola.
Det är att han gjorde filmer som ingen annan gjorde. Och på ett sätt som ingen annan gjorde. Eller har gjort sen dess.
Inga mästerverk. Men mästerliga verk av en mästerlig hantverkare.
I mångt och mycket har jag John Carpenter att tacka för mitt filmintresse.
Och för det är jag honom evigt tacksam och lycklig.
GS.
måndag 14 april 2014
Uppfinnaren Allie Fox (Harrison Ford) är besviken på hur det amerikanska samhället har utvecklats. Folk konsumerar ihjäl sig och köper saker ingen behöver. När man handlar finns inte amerikanska varor, då är det utländska produkter som erbjuds istället....Hans egna uppfinningar, en ismaskin, får inte heller något större erkännande....
Allie Fox beslutar sig för att fly Amerika. Han tar med sig familjen till en ö (någonstans i Centralamerikas djungel) långt bort ifrån västerlandet. Han köper en stad av en full tysk. Någon stad är det väl i praktiken knappast tal om. Det är en ö, med kojor och ödeläggelse så långt ögat kan nå. Men Allie Fox säger sig ha visioner. Han ska bygga Den Nya Världen.
Hans familj och inhemska medhjälpare sliter och bygger sakta men säkert upp en smärre bebyggelse. Allie Fox lyckas också bygga upp sin egen "Frankenstein", hans ismaskin i gigantisk modell. Det ser nästan ut som en kyrka, skyskrapa eller monument av något slag. I djungeln blir den mäktig och direkt avvikande.
Under en kväll säger han till tvillingdöttrarna och sönerna: "jag är ingen hjärtlös människa". Han berättar om att han inte kunde se sin egen mor dö , för han älskade henne så djupt. Samma sak gäller för hans kärlek för USA. Ingen älskar Amerika mer än vad jag gör, säger Allie Fox. "Det är därför jag inte längre kunde stanna i det landet och se allt bara förfalla", fortsätter han.
På ditresan till moskitkusten möter han sin fiende, en kyrkpastor från Baltimore. Allie Fox föraktar kyrkan och dess budskap. Han tror på vetenskap och sina egna övertygelser. Han säger att kyrkan lurar bara människor och hjärntvättar dem. De skiljs åt i hamnen, men deras "affärer" är långtifrån avslutade och deras vägar kommer korsas igen...
Ju mer familjen Fox vistas i djungeln och lever en slags Robinson Crusoe tillvaro, utan västvärldens bekvämligheter som TV, bil , färdiglagad mat osv., desto mer komplicerat blir livet med maken och fadern Allie Fox. Han tappar vansinnet. Han förlorar verklighetsförankringen. Och framförallt blir han en slags diktator, förtryckare , kolonisatör som håller sin familj fångade av märkliga idéer. Han förlorar sig fullkomligt i sina fixeringar av visioner om drömmen om Det perfekta samhället.
Peter Weir och Harrison Fords samarbete efter Vittne till mord (1985) utmynnade i Moskitkusten (1986). Filmen bygger på Paul Therouxs bästsäljande roman, här i Paul Schraders satirmässiga manus. Enligt imdb.com floppade filmen kommersiellt och Harrison Ford kritiserades för överspel (orättvist tycker jag och säga om hans insats). Jack Nicholson var tilltänkt från början att göra rollen som Allie Fox.
Maurice Jarres fantastiska musik, River Phoniexs känsliga berättarröst (på många sätt är filmen en ovanlig barndomsskildring och en växa upp far-son skildring), miljöerna och historien i sig fascinerar mig.
Harrison Ford i all ära, men här imponeras man av en ung Helen Mirren som hans fru, ett av de stora 80-talslöftena som dessvärre försvann - Martha Plimpton (The Gonnies) och det är väldigt roligt att se en ung Jason Alexander (George i Seinfeld) som butiksbiträde. För övrigt tycker jag karaktären Allie Fox har en del gemensamt med Falling down (1993)s D-fens (Michael Douglas). TA
fredag 11 april 2014
måndag 7 april 2014
En ny Nikita?
Är kommande sci-fi-/action-thrillern Lucy från Luc Besson måhända något av en ny Nikita? Trailern lovar gott och även om man har svårt att tänka sig att Besson kan hitta tillbaka till sin fina form i filmer som Nikita, Leon och Det femte elementet, så är ju hoppet alltid, som bekant, det sista som överger en.
GS.
GS.
söndag 6 april 2014
Sömnen
Somnar olyckligt under Wes Andersons The Grand budapest hotel. När jag sedan vaknar upp, springer
alla i filmen. Adrian Brody verkar ond. Willem
dafeo ser ut som en vampyr och jagar Ralph Finnes i rodel i en sådan typ av
bana. Det känns lite som en lättare ironisk Bond-flirt. Själva jakten och vintermiljön får tankarna
till Bond-mästerverket I hennes majestäts hemliga tjänst (1969) och jakten
mellan 007 och Blofeld i slutet.
Men jag fattar ingenting av filmen. Har sovit bort
halva Grand budapest, och det är väl någon tavla de bråkar om, tror jag. The Grand
budapest hotel får jag dessvärre lägga till den smala kategorin ”bio-sov-filmer”:
Waterworld
(1995), De misstänkta (1995) finns där sedan
tidigare. Jag vet, det kan låta märkligt. Men ibland är man helt enkelt inte i film-form. TA
fredag 4 april 2014
Slutflygt
Kom och tänka på filmen Alive (1993), av egentligen ingen särskild anledning. Minns att en filmtrailer snurrade flitigt på MTV. En trailer med bilder av skäggiga män, däribland Ehtan Hawke (som vägrade odla skägg under filminspelningen enligt imdb.com), förstås, med i varje bildruta, han ser ut att ramla ner för något slags bergstopp, och han släpar sig upp och försöker rädda andra liv.
Minns lite vagt dessa bilder till tonerna av Pearl jams monsterhit Alive (passande nog till filmen) Men snöpligt nog fanns aldrig den låten ens med i filmen och på dess soundtrack. Det var bara ett smart och en klassisk PR-kupp signerad från den tidens främsta reklammakare, MTV. Kusligt när man tänker på den kanalens inflytande på gemene mans konsumtionsvanor (Vi kommer nog aldrig se något motsvarande).
Så här två decennier senare å jag tänker på filmen, Alive, tänker jag bara på hur bisarrt att man går och ser människor som råkar ut för en flygkrasch. Varför?
Det känns framförallt obehagligt att luta sig tillbaka och se människor råka ut för något som ingen vill råka ut för. Och själv flygkraschen skall vara så autentisk som möjligt. Man strävar att göra den så trovärdig som möjligt. Flygkraschen blir filmens snackis och främsta anledning till antalet biobesök.
Jag kan samtidigt förstå att Spielbergs kompis Frank Marshall (producent till Indiana Jones-filmerna) ville göra filmen. Det är ju en historia om överlevnad och om mänsklighetens förmåga att klara sig i det mest utsatta situationerna. Alive är en makaber historia om flygkraschen som drabbade ett ungt rubylag. De hamnar i Andernas svinkalla vinter. Bortom all räddning. Bortom omvärldens frälsning. De har bara varandra. Och det går så långt att de får äta lik, äta en av "deras" för att överleva.
Om Hajen (1975) fick en att sluta bada, så fyller Alive funktionen att jag kommer definitivt sluta flyga. TA
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)