Bondesonen Dean Youngblood (Rob Lowe) drömmer om ett liv bort från farmen. Han vill bli hockeyproffs. Laget Hamilton mustangs ger honom istid. Och Youngblood gör ingen besviken. Han gör mål och assist och fungerar väl i spelet med lagkapten Derek Sutton (Patrick Swayze) på offensiva blå. Men saker ändras när Youngblood inleder en kärleksromans med tränarens dotter Jessie (Cynthia Gibb). Han förflyttas från lagets första kedja till reserverna…

 

Rob Lowe fick träna skridskoåkning inför rollen. Patrick Swayze och Keanu Reeves (spelar målvakt i filmen) kunde åka skridskor sedan tidigare. Filmen bygger på regissören/manusförfattaren Peter Markles egna ishockeyerfarenheter. Flera scener som han har filmat för filmen har han gjort på skridskor. (http://www.imdb.com/title/tt0092272/trivia?ref_=tt_trv_trv) 

 

 Det sägs att under inspelningen av Youngblood (1986) fick Lowe börja träna på saxofon.

Han skulle nämligen filma St Emos fire efter Youngblood. Och han behövde träna så mycket som möjligt. (http://www.fast-rewind.com/making_youngblood.htm)

17-årige Dean Youngblood är en lirare. Ingen hinner ifatt honom på skridskorna. Han är skicklig med klubban och har tekniken. Mot filmens slut tränar han inte längre slagskott. Han boxas. Vi vet inte om det är samma film som vi fortfarande ser på. Har någon byt ut filmen mot valfri Rocky avsnitt? Dean Youngblood ska bli slagsmålskämpe. Hans bror råder honom att inte vika ner sig när det är fight. Sensmoralen lämnar en med nästan exakt lika sura eftersmak som i Karate kid (1984). Våldet fördöms först, och man tar avstånd ifrån det, men slutligen bekämpar outsidern och besegrar onda krafter med våld tillbaka. Det är frustrerande amerikanskt.

 

Youngbloods assimilering till laget är förståelig (brudar, slagsmål och fylla), men vad han utsätts för i synnerhet, ”rakningen”, får mig nästan att tänka på övergreppen på internatskolor. Filmen har en del frågetecken. Skådespelarna (Lowe var 22 år, Swayze 34) är för gamla för att gestalta tonåringar. Jag blir liksom ständigt förvånad när jag påminns i filmen att Hamilton mustangs - faktiskt - är ett juniorlag.  Vad är det för vän Youngblood ser i lagkapten Derek?  
När jag ser om Youngblood (1986) för kanske 10:e gången i mitt liv, blir jag fortfarande spänd när han ska lägga straffen mot Thunder Bay bombers. Fantastiskt glad över att se att pucken stannar vid rätt sida av mållinjen. Jag charmas ännu en gång av Jessie. Hon är precis som Charlie i Top Gun (1986), tuffare och mer skärpt än Maverick respektive Dean Youngblood. Top Gun åldras dock i ett ljusare landskap än Youngblood, mycket tack vare karaktärerna, i Youngblood finns inte någon Ice-man (Val Kilmer) eller Goose (Anthony Edwards). Musiken är vassare och Tony Scotts visuella känsla är inte Peter Markle i närheten av. TA

Hjärtekrossaren

 

En gång är ingen gång. Men vid två gånger då kan man börja undra.

I Blue valentine (2010) krossade hon Ryan Goslings hjärta i bitar. I överskattade kärleksdramat Take this waltz (2011) är det Seth Rogens tur. Håller Michelle Williams på etablera en ”paradroll”? Rollen som Hjärtekrossaren? I så fall vem står på tur härnäst? TA

Den unga Securitas-vakten Eva (Malin Crépin, STRÅLANDE) lever dubbelliv. På ytan lugn och skötsam, med hund och arbete. I hennes inre kokar det. Vid varje tillfälle som ges, på raster, tänder hon på, med heroin. Hur länge kan hon leva så här utan att bli avslöjad?

En kväll träffar hon polisen Erik (Joel Kinnaman). De blir förälskade. Men kan kärleken övervinna allt? Kan kärleken till varandra vara starkare än kärleken till drogen?     

Karin Arrenhenius (i dagarna aktuell med filmen Faro) har skrivit manus till filmen I skuggan av värmen (2009). Det är en kraftfull historia om glappet mellan vilka vi är och vilka vi förväntas vara. Dubbelliv görs ofta bra på film. Half Nelson (2005) med Ryan Gosling som lärare/narkoman är ett annat gott exempel.

 

 

Malin Crépin (spelar reportern Annika Bengtzon i bl a Liza Marklund filmatiseringen Studio sex) fick se sig slagen av Naomi Rapace (för Män som hatar kvinor) på Guldbaggegalan 2010 i kategorin ”Bästa kvinnliga huvudroll”. Om det verkligen var rätt, kan man tvista länge om. Jag har nog inte sett starkare rolltolkning i svensk film än Crépins. TA

Bättre amerikansk ensemble finns inte!

Ett tämligen uttänjt tema i komedigenren är hur skoltönten får upprättelse och lyckas förföra skolans skönheter. Roland Miller (Patrick Dempsey) i Cant buy me love (1988) är ett oförglömligt exempel. På senare år har tönten fått gå i träda till förmån för medelåldersmannen. Utmärkte Steve Carell spelade honom i 40 year old virgin. I Crazy stupid love spelar han en till synes stabil familjefader Cal Weaver som ”förlorar gnistan”. Han klär sig i för stora kläder och verka ta sin hustru Emily (Julianne Moore) för given.

Kvinnotjusaren Jacob Palmer (Ryan Gosling) ser Weaver förstörd vid bardisken kväll efter kväll. Hans hustru har lämnat honom för en arbetskamrat, David Lindhaagen(Kevin Bacon). Kvinnotjusaren Palmer erbjuder sig att ge Weaver en hjälpande hand. Stötta honom i processen att återfinna sin ”manlighet” och hitta tillbaka till den mannen han en gång var. Den man som hans hustru förälskade sig i…

Måste erkänna att jag varit tveksam till den här filmen. Jag har dömt den på förhand, titeln, CRAZY, STUPID, LOVE och omslaget klingade inte alls i varken ögon eller huvud.

Ack vad fel jag hade.

Filmens grundidé låter ju som GÖR OM MIG från SVTs Go´ kväll eller som en sida för herrmode i Metro eller i Café (typ ”så får du drömkvinnan”). Men jag kan försäkra er att Crazy, stupid love är betydligt mera än så.

Crazy stupid love har inga anspråk på att spegla verkligheten. Det är mycket film och fiktion. Det är en väldigt vit och heterosexuell film. Men den innehåller uppenbar värme, och här skymtar en distans och ironi som känns modern. Ganska snabbt kommer vi in i ett gripande och en feel good kärleksberättelse med två fantastiska skådespelare; Julianne Moore och Steve Carell. Carell överraskar i en mer seriös roll än vad jag sett honom tidigare göra. Hans karaktär Cal Weaver kan vi publiken lätt relatera till. Kanske är det grannen på sommarstället, eller arbetskompisen, eller någon i köpcentrumet; En ganska vardaglig illa klädd familjfar, tekniskt kunnig och fåordig. Inte särskilt intresserad av känslor eller kläder. Men när han förlorar hustrun då vänder det.

   Moore är alltid närvarande oavsett vilken film hon gör. Det är något i hennes utstrålning som aldrig falnar. Hon vittnar om vitalitet, glöd, kämparanda. Jag älskar henne. Jag älskar hennes styrka och sårbarhet. Imponerande hur hon kan balansera mellan komisk tajming och trovärdigt, tvättäkta drama. Inte ens Kate Winslet eller Meryl Streep kan spela på den planhalvan… 

Även om det är hon och Carell som är filmens grundpelare. Ett tonårspar som möttes i skolan på 80-talet, blev föräldrar redan vid 17 och sakta men säkert förbleknades bort i livspusslet. Deras liv blev ett skilsmässoalbum. Men ur något ont kan faktiskt något gott komma. Kanske till och med nödvändigt för att ”vakna upp” och se vad man har. Filmen har nästan övertydligt budskap: ”kämpa för det du vill ha, ge aldrig upp, och det du verkligen vill ha i livet, kommer du aldrig ge upp för att få…”

Klyschigt, javisst. Man får ha överseende för att filmen också inte riktigt håller fram till mållinjen. Slutfinalen är märkligt odramatisk, amerikanskt överdriven, lite platt och kantig. Men fram till dess är det stundtals riktigt underhållande; inte sällan fräckt och ibland skrattar jag högt och gott. Flera av skådespelarna, Analeigh Tipton (hon är fd top model enligt imdb.com har varit med i filmen Damsel in distress)  vill jag se mer av i framtiden…  Extra kul med referenserna till Dirty Dancing, Dennis Weaver (tv-serien McCloud) och Karate Kid( "You have Miyagi me!" "Wax on wax off!"). Marisa Tomei får inte förglömmas. Hon är superb i en smärre biroll som engelsklärare som har en blöt kväll med Cal Weaver.

Crazy stupid love har brister, men det är knappast fel på skådespelarna. Bättre ensemble samlade får man leta efter – således det gäller amerikansk film av idag. TA

Rob och Demi

I Edward Zwicks (Ärans män, Höstlegender) Härom natten (1986) får vi se en "oförstörd" Demi Moore. Detta är långt före tiden då myten om henne som skvallerpressens drottning framodlas. Detta är även långt före tiden med kontroversiella Vanity fair omslag och filmen Striptease (1995). I Härom natten lyser Demi Moore, och jag ser ett stjärnskott, en aktris som står under sin absoluta topp i karriären.

Hon får Rob Lowe att springa efter henne i både regn och solsken. Och hans löpning är klart befogad. I slutscenerna av filmen är jag nära tårar. Debbie som hon spelar förenas med kärleken Danny (Rob Lowe) vid någon slags grillfest före en basebollmatch. De verkar ångerfulla och förtvivlade över att förhållandet brast.

Debbie får Danny att le när hon säger att hon ska cykla iväg i solskenet. Hon lämnar honom, går baklänges och vinkar. Danny frågar om han får titta när hon cyklar. "Jag hoppades att du skulle göra det", säger hon och ler tillbaka mot honom.

John Waites typiska 80-tals soundtrack pumpas igång (If anybody had a heart), och jag kan inte sluta fascineras av färgstarka kläder, Chicagos parker, och skådespeleriet. Jag vet. Det är inte Meryl Streep, Anthony Hopkins eller Marlon Brando. Det är en tjejidol som mest blev ihågkommen för sin nakna bringa på filmaffischen för Youngblood (1984)

och en aktris som fick mest stå i skuggan av sin dåvarande man (Bruce Willis).

I filmen säger Dannys kompis Bernie (James Beloushi) till honom att han är för snygg. Han borde råka ut för en tågolycka. Nja, det vet jag inte riktigt. Men det bottnar en viss sanning i skämtet. Rob Lowe var tjejidol på gott och ont. Knappast någon respekterad skådespelare , men onekligen ett fenomen likt säg popmusikens George Michael.
 I St Elmos fire (1985) spelade han och Demi Moore kompisarna Billy och Jules. De delade svårigheterna med alkoholen och få ordning på vuxenlivet. I Härom natten (1986) spelar de förälskat par med ups and downs. Danny vill inte vara bunden. Debbie ser honom mest som "skönt sex". Men tänk om det som drabbar dem emellan är KÄRLEKEN?


Filmen belastas av James Beloushis extremt sluskiga karaktär, Bernie, och en del 80-tals estetik som vi idag mest skruvar oss inför. Sexscenerna framstår som gudomliga. Men det finns värre exempel i filmhistorien.

Catherine Keener (I huvudet på John Malkovich) syns i en pytteliten roll som servitris med svart randig ishockeydomare-tröja.

Filmens främsta förtjänst är Demi Moore och Rob Lowe. De får verkligen till "det kärleksfulla beteendet"; det är ett hav av olika känslor och uttryck. Deras kontakt utstrålar nyfikenhet, värme och samhörighet av ett slag som inte fångas alltför ofta på film. Många hyllar och menar att genren rom com börjar med Woody Allen , förlängs och förädlas av Nora Ephran och firar triumfer med Notting hill. Varför Härom natten aldrig ens får finnas med i diskussionen, förstår jag inte. För OKEJ-generationen känns den i alla fall given. Enligt uppgifter på www. IMDB.COM kommer en remake på filmen ha premiär 2014 med okända namn i huuvdrollerna. http://www.imdb.com/title/tt1826590/ TA 

Följer du The Following?

Bekännelser från en tv-junkie...

Ser mycket på tv, ibland för mycket, men ändå inte i den mängd som när man var yngre...
Däremot finner jag inte kriminalare som t ex CSI eller Criminal minds speciellt lockande, mer i så fall oförutsägbara konspirations-stories som 24 eller The Event.

Men ibland kommer en serie som man bara fastnar i, sådär bara, det känns klockrent på en gång så att säga. Så är det med fyrans nya The Following, som i USA premiärvisades i slutet av januari och som här började visas i söndags med ett dubbelavsnitt.

Kevin Bacon gör en uppmärksammad debut i tv-sammanhang som en f.d. FBI-agent som åter dras in i hetluften när den seriemördare han satte dit för 10 år sedan rymmer för att avsluta det han inte hann göra innan han åkte fast.

Mycket av dragningskraften och fascinationen med The Following ligger hos kreatören bakom serien, Kevin Williamson. Låter namnet bekant? Jodå, visst är det han som tillsammans med Wes Craven skapade Scream-filmerna och därmed la grunden för den nya vågen av meta-ironiska skräckisar som rosade marknaden under framförallt 90-talet.

Och utan att avslöja något kan jag bara konstatera att man märker att Williamson är inblandad med alla referenser till populärkultur och inte minst skräck och andra hemskheter inom filmen, musiken och litteraturen.

Men det finns inget ironiskt eller blinkningar i The following. Den är grym, blodig, rå och stundtals sjukt spännande.

Visst känns det ibland lite väl fantastiskt, lite väl orealistiskt och rättsväsendet i alla sina former agerar säkert inte helt korrekt eller smart, men det köper jag så länge man inte kan sluta titta.

Kuriosa är att svenska Fever Ray finns med på soundtracket i episod 7.

Häromdagen kom också beskedet att det blir en säsong 2 av serien.

Jag kommer bli en trogen följare av The following.



GS.

Hyperrealistiskt, tät och spännande

ZERO DARK THIRTY
amerikansk film i regi av Kathryn Bigelow
Medverkande: Jessica Chastain, Mark Strong, Jason Clarke, Fares  Fares, Stephen Dillane m fl.
Speltid: 157 minuter
Betyg: AT AT AT

Zero Dark thirty handlar om CIA-jakten på Usama Bin Laden. Hur gick det till? Vilka var människorna som dedikerade sina liv för att finna Al Quida ledaren under ett decennium?

Det är välspelat och ytterst välgjort, tveklöst är det så. Regissören Kathryn Bigelow (Point break) har gjort en tät, spännande och hyperrealistisk film. Filmen är också stundtals mycket våldsam och skrämmande. Inledningen som visar tortyrscener är jobbiga och smärtsamma. Jag lider med människorna som utsätts för "waterboarding" (man förhörs genom att nästintill dränkas till döds, man får någon sorts handduk över ansiktet och så hälls massor av vatten).

Och det är nog vad Bigelow vill delvis med filmen. Ohämmat visa upp vad som egentligen hände när USA desperat sökte efter personer, uppgifter, fakta i jakten på Bin Laden. Vad var man beredd att INTE göra för att få fram relevanta (eller orelevanta) uppgifter?

Zero dark thirty väcker flera frågor inom mig. Hur kan man genom fruktansvärda övergrepp förhöra människor? Hur kan man allvarligt tro att människor som nästan är döda kan ge viktig och "sann" information? Det är det första jag tänker på. Jag lider när jag ser ännu en tortyrscen på vita duken. Obehaget i mig vägrar släppa taget. Jag kollar bort. Jag kollar runt i salongen. Jag kollar ner mot skorna. Sluta någon gång. Sluta. Jag vill lämna salongen, men gör det inte.

Varför väljer då Bigelow att göra denna typ av film? Vad kan man kalla det för slags film? Är det Samtidshistoria?  Är det Historisk film?
Kanske har hon attraherats av en historia i allt material, om dem söndertrasiga människorna som jagar terrorister? Eller har hon velat göra som en viss Oliver Stone? Att berätta "sanningen"? "Sanningen" om ett hänsynslöst USA som är ute på djupt vatten när det kommer till bland annat förhörsmetoder... Men det känns för lite för att täcka en film på nästan 3 timmar. 

Zero dark thirty har två klara brister som jag ser det : 1) Jag finner inget hjärta i filmen, ingen karaktär som jag känner eller bryr mig om. Allt är bara verkligt och distanserat. Och det är nog ambitionen. Det ska vara så. Ungefär som HBO serien The Wire. Det skulle kunna vara en skärva av verkligheten. Men vill vi ha verkligheten hela tiden?

Behöver inte varje historia ha någon form av element/krydda eller karaktär som slår an på våra känslomässiga strängar? Och gärna vinner vår emapti eller någon form av engagemang?
Ironiskt ser vi vår allas Tony Soprano , James Gandolfini i en liten biroll i filmen. Det är knappast någon stor roll eller fantastisk prestation. Men hans medverkan skakar dock om. Han är för alltid Tony Soprano med oss. Förevigad i våra hjärtan och i våra intellekt. Det kan man dessvärre inte säga om CIA-agenterna Maya (Jessica Chastain) eller Dan (Jason Clarke). Dem är mest tomma på mänskliga egenskaper och fullständigt inriktade på en sak.

Problem 2 med filmen: Vad ska vi ha den här filmen till? Det som har hänt har hänt.
Vi vet ju hur det slutade. Bin Laden förintades av amerikanerna. President Obama hyllades. Utrikesminister Clinton likaså. Amerikansk rättvisa skipades för terrorattackerna 11 september. Jag menar ofta handlar ju goda historier/filmer om att besvara frågan :Hur ska det sluta?
Här har vi ju svaret innan ens berättelsen har rullat igång. Och frågan vi får besvarad blir istället; hur gick det till EGENTLIGEN när Bin laden fångades? Men varför då en spelfilm för den frågan? Vore inte en dokumentär i sådant fall vara mer lämplig?
Men som ni märker, Zero dark thirty ställer frågor mer än svar. Och det är kanske grejen med Kathryn Bigelows film. Hon själv har helst velat slippa säga för mycket om sin film. Filmen har skapat uppståndelse i hemlandet, flera kritiska röster har höjts (http://www.newyorker.com/online/blogs/newsdesk/2012/12/torture-in-kathryn-bigelows-zero-dark-thirty.html).

Det Zero dark thirty vittnar också om är systemskiftet i både litteratur och i film/serier som har pågått under en viss tid. Verklighet och fiktion stuvas om. Man blandar korten. Vad som är vad vet vi inte riktigt. Det hela ser ut att vara autentiskt. Och det känns som det också. TA