Depp jobbar med Wayne Roberts

Wayne Roberts som vi på Skoglund&Andersson fick möjlighet och träffa Skoglund & Andersson : Wayne Roberts: "Film kan förändra ditt liv" under fjolårets Stockholm filmfestival och som också vann pris för filmen Katie Says goodbye, sägs nu jobba med en ny film, ihop med självaste Johnny Depp. Projektet går under namnet Richard says goodbye, och beskrivs som en dramakomedi om en universitetsprofessor som drabbas av en livsavgörande diagnos. Det låter lovande inte minst för en sådan som Johnny Depp som tycks fastna i sjörövarmundering längs karibiska öarna alltför - länge...
http://deadline.com/2017/05/johnny-depp-wayne-roberts-richard-says-goodbye-im-global-cannes-1202086686/
TA

Lassgård förminskar Hollywoodstjärnor

Det är med spänning vi ser fram emot Alexander Paynes (Sideways) film Downsizing som just nu premiärvisas på Venedig-filmfestival.

Det är stort att Rolf Lassgård har en roll i den stjärnspäckade science fiction filmen som tävlar om Guldlejonet. I filmen syns stjärnor som Matt Damon, Kristen Wiig, Christoph Waltz, Udo Kier, Laura Dern samt Alec Baldwin. Downsizing beskriver ett framtidsscenario där världen har blivit överbefolkad och att krympa människor tycks bli nödvändigt för och spara på jordens resurser.
Damon och Wiig spelar ett par som väljer att låta sig bli förminskade av Lassgårds norska vetenskapsman. I jul får filmen amerikansk premiär, vid skrivande stund, ännu oklart när Downsizing närmar sig de blågula biograferna. SVT Hannes Fossbo formulerade träffande de höga förväntningarna på filmen: "Kulturnyheterna gillar både Alexander Paynes filmer och 80-talsklassikern Älskling jag krympte  barnen, så här det kan bara bli bra"....https://www.svtplay.se/kulturnyheterna
https://en.wikipedia.org/wiki/Downsizing_(2017_film)
TA

Scocco beställer ny gitarr

Det är ett intressant grepp man använt sig av i musikdokumentären Gitarrtokig. https://www.svtplay.se/video/14682136/gitarrtokig/gitarrtokig-avsnitt-1Egentligen är det märkligt att ingen berättat denna historia tidigare. Historien om hur en stor artist/låtskrivare som Mauro Scocco beställer en ny (dröm) gitarr av märket Gibson av gitarrtillverkaren David Sundberg. Arbetsprocessen kring hur ett instrument skapas är onekligen fascinerande och man får stor respekt för hantverket. Och det lär väl följa några stora sånger ur Mauros gitarr, döpt efter dottern, Bianca,, hädanefter....
TA

Skräckmästaren har lämnat oss

Tobe Hooper (1943-2017) har gått bort vid 74 års ålder. Han blir inte bara ett namn i raden för mig i filmhistorien. Hans namn kommer alltid någonstans figurerar i mig på något vänster. Det handlar egentligen bara om en enda film, Poltergeist (1982) som gjorde oerhört stort intryck på mig , under uppväxten och i min barndom. Den skrämde vettet ur mig. En gång för alla. Vila i frid, Tobe Hooper! Evigt saknad. TA

Julia Says

Ser Julia Roberts häromkvällen vimla förbi i en av flera  teve-kanaler med reklamavbrott. Inte överraskande är det filmen Pretty Woman (1990) som visas. Julia Roberts förför Richard Gere och jag hinner se hur den "fula ankungen" kastas ut ur ankdammen av de lite "finare" damerna. Hon får inte handla dyra lyxkläder eftersom hon är en glädjeflicka. Nu hade jag inte tänkt att jag skulle skriva särskilt mycket om just Pretty Woman. Jag hade tänkt och ägna några rader kring Julia Roberts. Jag saknar henne. Och jag längtar att få se henne i något relevant igen. I en film som ger sken om och förändra mitt och hennes liv och andras liv.
Det är ju oerhört glädjande att se Tom Cruise gör en kursändring i och med rollen i American Made. Svds Anna Hellsten skriver i sin filmanmälan att hon gläds med och se superstjärnan lämna stuntsen för och gestalta en "riktig människa" , för en gång skull. https://www.svd.se/harligt-att-cruise-lamnat-det-stuntkata-bakom-sig Något liknande vore roligt och se Julia Roberts göra - igen.
Eller bara och få se henne - igen - i en film som - betyder någonting, inte minst för henne själv.
TA

Östlunds relevanta Guldpalmsvinnare!

THE SQUARE svensk dramafilm i regi och manus av Ruben Östlund.
Medverkande: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary m fl.
Speltid: 2 tim 20 min
Betyg: SA SA SA SA

Ruben Östlunds Guldpalmsvinnare The Square är äntligen här! Det är en spretig men på sina håll högintressant och en ytterst ambitiös film. Jag kan försäkra dig om att du har inte sett något liknande förut. The Square ger oss  inga enkla sanningar eller svar , men idel relevanta frågor. Ruben Östlund tvingar oss i publiken att fundera över sociala medier, konst, integration, manlighet, tiggare, solidaritet, förlitlighet, identitet, tolerans, yttrandefrihet m.m.

Det är en stundtals träffsäker satir över mobilsamhället och inte minst en hejdlöst drift över konstvärlden. Claes Bang är mycket bra i huvudrollen som Christian. Han är en stilig, "halvkänd" dansk, konstnärlig ledare på ett konstmuseum. Saker och ting dras till sin spets när utställningen The Square väntar runt hörnet. Det som blir förlösande för alla inblandade är en icke rumsren reklamkampanj som genomförs av en PR-byrå....

Som jag ser det, handlar The Square delvis om internet, gränser och gränslöshet och om vår skyldighet till solidaritet och medmänsklighet. The Square bli en metafor eller en symbol för vad Internet (samhället) skulle kunna vara eller borde kanske vara. I filmen är The Square en ruta som beskrivs i stil med: "en frizon där vi har lika skyldigheter som rättigheter, och där ingen åtskillnad råder".

Claes lever lite i en "skyddad verkstad" , när han tvingas ut till förorten, får han svårt och gömma sin upphöjda status. Kavajen kan han dölja, det blir svårare med och osynliggöra Teslan han kör..... Han möter tiggarna dagligen vid Seven eleven , och där hamnar han i svårt läge: Hur mycket ska han hjälpa dem´? Ska han hjälpa dem? Och vad händer, när dem han hjälper , hyser krav på smörgåsen? Chicken ciabatta....utan lök.....

Hur långt får man gå? sjöng Olle Ljungström på 90-talet. Ruben Östlund går så långt han vill och det har tagit honom till det finaste priset man kan få i filmvärlden. Guldpalmen i Cannes. Jag måste säga att jag kanske inte drabbas så hårt av hans film The Square, åtminstone, inte på ett känslomässigt plan. Karaktärerna porträtteras ganska sterilt och det är ganska tydligt att Ruben Östlund bryr sig mer om sina idéer och tankar än någon större och komplexare persongalleri. Jag kan saknar de större känslorna här (som brukar skölja över en, när man , i synnerhet ser amerikansk film). Och jag kan sakna närheten till människorna. Men Östlund gör film på sitt eget vis, och det är avskalat , skruvat men högst angeläget och inte minst modigt att han bryter mot konventioner och det bekväma och det förväntade. På många  sätt är det en udda fågel och verkligen en seger att The Square blivit den framgång som den har blivit. Det känns därför hoppfullt för framtidens filmliv ur ett konstnärligt perspektiv.

Som sagt, The Square rymmer mycket. Det är både filmens styrka och svaghet. Det blir lätt splittrat och här finns scener som känns ovidkommande , direkt barnsliga, onödiga och meningslösa. Skildringen av kulturmannen och hans erövring av kvinnor är ett sådant exempel. Skildringen av förorten och pojken är också en smula sökt. Men trots detta, blir det aldrig ointressant. Vi känner igen Östlund från hans tidigare filmer, han lånar igen teman från sina egna filmer: fadern och barnen i orolig miljö (Turist) och förortsungdomar (Play). Men scenerna förnyas och idéerna utvecklas vidare.

Apan som figurerar i filmen och konstinstallationen med en man som "spelar apa" är märkvärdig och väcker en massa tankar. Det är inte en slump att filmens affisch är en bild från "middagsscenerna" där en man spelar apa. Dessa scener fick flera och reagera på filmfesten på franska Rivieran och det bränner även till i mig. Varför gör någon ingenting? Varför ingriper man inte? Under några minuter blir The Square en fysisk upplevelse och skapar kaos och närhet till - panik..... Det är filmens starkaste  och mest obehagliga del , onekligen är det så.
The Square är långtifrån ett mästerverk, men den fascinerar länge och genererar idéer och intellektualiserar film igen. Och visst ser vi redan nu framemot  Ruben Östlunds nästa film! TA

Evig dans

Roger Ebert var inte särskilt förtjust i Dirty Dancing (1987). Den numera bortgångna filmkritikern gav filmen 1 i betyg. http://www.rogerebert.com/reviews/dirty-dancing-1987
Han beskriver filmen som "en trött och alltför förutsägbar kärlekshistoria mellan unga med olika klassbakgrund". Han var långt ifrån ensam och "såga" filmen, när det begav sig.

Dirty Dancing fann ändå sin publik och har idag om inte annat - kultstatus. Det märks också en ljummen augustikväll på Stockholmfilmfestivals utomhusbio vid Rålambhovsparken (18/8). Vi är 8 000 stycken som ser filmen, den här aftonen. Otrolig siffra, när det kommer till film. Svindlande , rent ut av....

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i ironi och skämtande kring en film som Dirty dancing. Den ironiska generationen och dessa "förståsigpåare" brukar ofta fnysa åt filmen och mynta repliken "Nobody puts baby in the corner". Jag har aldrig gått igång på det där. Kommer aldrig fatta vitsen. Och det är väl här kanske gåvan/förbannelsen vilar.

Dirty dancing betyder för mycket för mig för att jag ska kunna sitta och skoja kring den filmen. När jag kommer summera mitt film-liv vid sjukhussängen, vet jag att jag kommer tänka på Johnny (Patrick Swayze) och Baby (Jennifer Grey) och deras dansträning och romans, en svettig 50-tals sommar vid Catskills pensionat. Visst är det onekligen så. Den filmen har gjort så vansinnigt mycket avtryck på mitt sätt och se på romantik, kärlek och länge trodde jag att DANS skulle var som i den här filmen.....

På många sätt har mycket förändrats sedan den där kvällen 1987 i oktober då jag såg filmen , Dirty dancing för första gången. Men samtidigt tycks en del vara sig likt.

När jag nu ser om filmen , en ljummen kväll i Rålambshovsparken, slås jag ännu en gång av musiken i filmen! Otis, Ronettes, Eric Carmen, Jennifer Warnes m.m. Och visst går det inte och blunda ifrån 80-talets tydliga tidsmarkörer i både mode, 60-tals nostalgi, och inte minst när det kommer till den moraliska konflikten (abort).

Jag kan sakna det naiva 80-talet i dagens informationsbesatta, "perfekta", opersonliga, stressiga,  blanka, ironiska, kyliga, cyniska och kalkylerande 2010-tal.... Jag kan sakna Patrick Swayzes lite oborstade raggare till danslärare .. Jag kan sakna Jennifer Greys alldagliga Baby....

En film som Dirty dancing skulle aldrig kunna göras idag. Många skulle nog uppröras av åldersskillnaderna mellan Johnny och Baby. Många skulle nog också kanske uppröras av Dirty dancings enkla recept eller filmhandling, ungefär som Roger Ebert. Idag räcker det inte "bara" med kärlek på film. Liksom samhällskraven har även kraven för filmunderhållning stigit i höjden. I den här meningen har romantiken gått förlorad i vår samtid.

Patrick Swayze hann skriva sin självbiografi (The time of my life) innan cancern tyvärr slukade honom (endast 57 år, 2009). I boken skriver han inte bara om de kalla badscenerna med Jennifer Grey.http://www.telegraph.co.uk/news/celebritynews/6228416/Patrick-Swayze-autobiography-reveals-secrets-of-Dirty-Dancing.html

Han skriver dessutom om hur han och aktrisen inte riktigt klickade alla gånger. Swayze kunde då bli frustrerad vid omtagningarna när Grey utbrast i nervöst skratt, detta ser vi också prov på i filmen. I en av filmens scener då paret övar och Grey skrattar när saker går fel - är alltså äkta vara.....
TA

Närbild: Putin

Det är en fröjd och djupt intressant och se Oliver Stones intervjuer eller samtal med  Rysslands president Vladimir Putin i dokumentären The Putin Interviews (2017). Ryssen är smart och listig. Och visst passar han på att få "glänsa" och visa sig "sympatisk" med hjälp av filmen. Han berättar att han lärt sig spela ishockey vid 60 års ålder. Han medger att han gärna varit en bättre morfar än den han blev m.m.  Hans vuxna barn "ärvde" inte makten, utan blev forskare respektive läkare osv. Men allt är inte smickrande eller kommer ge honom poäng. Vi får t ex höra en president som gärna skämtar homofobiskt.

Om USA och dess utrikespolitik och hans amerikanska kollegor finns mycket och säga kring. Och hur är Putins relation till Gorbatjov, egentligen? Oliver Stone har blivit hårt kritiserad för filmen, bland annat för bristen på kritiska frågor i intervjuerna. Det kanske är så. Det fråntar dock inte Oliver Stone unika gärning. Han ger oss i väst tillgång till en än så länge ganska "stängd maktkorridor". Det är som The Guardian skriver, Oliver Stone gör på sitt sätt demokratin en tjänst. https://www.theguardian.com/tv-and-radio/2017/jun/13/the-putin-interviews-review-first-oliver-stone-loses-then-the-gloves-come-off
TA

Den onda dockan är tillbaka...

ANNABELLE - CREATION
Amerikansk skräck från 2017
Biopremiär 9 augusti.
i regi av David F. Sandberg
Medverkande: Stephanie Sigman, Talitha Bateman, Lulu Wilson, Philippa Coulthard m fl.
Från 15 år, längd 1 timme 49 min
Betyg: SA SA SA

De flesta känner väl till David Sandbergs framgångssaga. Jönköpings-sonen Sandberg gjorde kortfilmen "Lights Out", vars virala succé på nätet nådde ändå bort till Hollywood och de ville att han gjorde en långfilm av den. Resten är, som man säger, historia.

"Annabelle - Creation" är en del i den s.k. "Conjuring"- universumet. Den utspelas innan "Annabelle" (2014) som i sin tur utspelas och leder fram till första "Conjuring" (2013). En viss docka går som en röd tråd genom alla filmerna och i denna, den senaste, som ju också blir den första, rent kronologiskt, får vi äntligen en bakgrundshistoria till den besatta dockan Annabelle.

En tragisk olycka drabbar familjen Mullins och 12 år senare (då är vi i mitten av 1950-talet) låter dockmakaren Mullins (Anthony LaPaglia) och hans sängliggande fru (Miranda Otto) en grupp föräldralösa flickor och deras förkläde till nunna att bosätta sig i huset.

Till skillnad från "Lights Out" som Sandberg skrev manus till och hade mer kontroll över, så känns hans inflytande mindre här. Här är det betydligt större budget och någon annans manus och då blir det svårare, hur talangfull man än är, att göra något personligt och riktigt bra.
Men Sandberg lyckas trots ett svagt manus och en lövtunn story att göra något sevärt av det hela. Precis som i "Lights Out" utnyttjar Sandberg miljön i huset på ett föredömligt sätt, främst genom sin enorma talang att använda sig av ljus och mörker och ljud på ett innovativt och effektivt sätt.

Dessutom kan han genren och vet vilka spakar han ska dra i för att få folk att hoppa i biofåtöljerna. Det blir en hel del "jump scares" och även om filmen dras ner av klichéer och en lite lång startsträcka så lyckas ändå Sandberg tänja något på genre-gränserna och framkalla, inte minst i filmens senare del, många kalla kårar och isande skrik hos biopubliken. Ok att de yngre, inte så erfarna biobesökarna hoppar till mer än vi andra, men "Annabelle - Creation" gör sitt jobb, och är klart bättre än föregångaren "Annabelle".
Höjs också av de utmärkta barnskådisarna, främst Bateman och Wilson.

Den förtjänar i varje fall lätt en plats i berättelsen om den onda dockan och det ska bli intressant vad nästa kapitel blir i den här långt ifrån avklarade filmserien.

Göran.

Svårfinansierat filmprojekt

Neil Jordan och hans producent Stephen Woolley berättar för tidningen Empires (nr 288, juni , 2013) skribent Chris Hewitt om filmen The Crying game (1992). Filmen har först arbetsnamnet The Soldiers wife, men manusskrivandet går trögt. Jordan visste tidigt att filmen skulle handla om en IRA-man som blir förälskad i en brittisk soldats hustru och känner skuld för sin fiendes död. "Tänk om hustrun är en man?" frågar sig Neil Jordan när han tänker högt under en PR-resa i Berlin ihop med Stephen Woolley.

Woolley tycker idén är briljant. Och Jordan fortsätter; "och tänk om irländaren inte vet att hon är en man?". Woolley köper även den infallsvinkeln. Men han befarar att projektet blir svårt och finansiera.
Kanske, vet, han inte hur rätt han skulle få.

En amerikansk distributör kastar bort manuset från sitt skrivbord och fnyser mot Woolley, och tror det hela är ett dåligt skämt. 

 Miramax Harvey Weinstein tycker också till. Han säger till Jordan att en kvinna måste spela mannen som låtsas vara kvinna , annars kommer publiken bli äcklade.

Men Jordan lyssnar inte. Han vet att det måste vara en man (Jaye Davidson). Om publiken blir äcklad är inte hans problem. Handlingen i filmen är ju så enkel, egentligen, menar Jordan. Jag vet inte varför någon berättat den här historien förut. Och tur är väl det, avslutar Neil Jordan. TA 

Tarantino ville ha Russell med i Django

Läser i Empire (juni, 2013, nr 288, S.131, Mark Dinning) att Tarantino ville ha med Kevin Costner i  Django Unchained (2012). Han skulle spela en slavägare. När Costner tackade nej, försökte regissören med Kurt Russell. Russell var även med under inspelningen, men sägs ha hoppat av efter en dag. Enligt Russell var inspelningsvillkoren inte dem bästa. Tarantino höll på med ett "monster" , ett mastodont projekt som kunde liknas med Borta med vinden (1939). Dessutom pendlade regissören mellan inspelningen och en semester i Grekland. Det funkade inte, säger Kurt Russell till tidningen Empire.

Bonde söker fru

Holländsk film har så länge jag kan minnas alltid haft intressanta titlar (Antonias värld, Spoorloos) och regissörer (Paul Verhoeven!). Inte sällan har filmerna också senare sålts till Hollywood för och spelas in på nytt. The Polish bride (1998) av Karim Traidia gjordes dock senare i en australiensk ny-tappning från 2007. (http://www.imdb.com/title/tt0142772/?ref_=nm_flmg_act_64)
I The Polish bride hittas en ung kvinna medvetslös liggandes vid en åker i Groningen. Kvinnan tas om hand av en tystlåten bonde vid namn Henk. Med tiden visar sig att kvinnan heter Anna och har barn kvar hemma i Polen. Hon lär sig och tala holländska av Henk och börjar jobba hos honom som hushållerska. De fattar tycke för varandra. Men deras kärlek hotas av Annas obehagliga förflutna....
En bortglömd pärla. TA

Pop och rockens främsta pionjärer

Ron Howard påminner oss om det extraordinära med The Beatles i den mycket välgjorda dokumentären, Eight Days a week (2016). Liverpoolbandet kan liknas med Mozart och Beethoeven i den mening att de har skapat så mycket bra musik, under inte alltför lång period (1962-1970). De hade inte bara frisyrerna som chockade den äldre generationen och fick flickor och ruska på huvudet och tjuta av gallskrik. De hade låtskrivartalanger som saknar motstycke, en skarp manager (Brian Epstein) och disciplinerad producent (George Martin) och framförallt stod de rustade för konserthysterin under ett längre tag. De hade turnerat och uppträtt under en längre tid innan genombrottet. Allt grundades i Hamburg, där de kunde få spela 8 timmar om dagen. De var oerhört samspelta, vilket också fortfarande märks, (som Elvis Costello noterar) när bandet spelar mycket i USA på arenor med rekordpublik och de knappt hör varandra på grund av allt väsen.

Men allt har sitt slut. Allt har sitt pris. Slutligen ledsnar framförallt John Lennon på turnéerna och galenskapen som följer. Inget nytt under solen, för de mest inbitna fansen, kanske, men återigen, slås vi av The Beatles stora inflytande inom populärmusiken och band-kulturen som fenomen. TA

Formans ljuvliga "tvåa"

Det är tidigt 60-tal. I en mindre tjeckisk stad, Zruc (som ligger sydost om Prag) råder det minst sagt obalans mellan könen. Det sägs, gå 16 flickor på varje pojke. Den lokale skofabriksföreståndaren vill få till en förändring. Med hjälp av militären lyckas han få dit ett hundratal soldater till lördagsdansen. Flickorna väntar med stora ögonen på tågstationen. De blir  snabbt besvikna. De är inga pojkar som stiger ur tågvagnarna. Det är gifta gubbar med glasögon med runda magar som gör repmånad...
 På dansen försöker flera av gubbarna närma sig de dubbelt så gamla flickorna. De slutar mest i pinsamheter. Flickan Andula lyckas smita ifrån sällskapet och träffar vid trapporna pianisten Milda. Efter en romantisk natt tillsammans, reser så Milda hemåt mot Prag igen. Någon vecka senare reser Andula dreser senare till Prag för och träffa Milda. Men det blir inte riktigt som hon har tänkt sig...

Milos Formans andra långfilm, En blondins kärleksaffärer (1965) blev omåttligt populär , inte bara i hemlandet. Filmen blev Oscars-nominerad för bästa utländska film och sägs ha uppskattats särskilt av av självaste dåvarande presidentfrun, Jackie Kennedy. https://milosforman.com/en/movies/loves-of-a-blonde#!prettyPhoto Det är enkelt att förstå varför. Begåvad och okomplicerad film om inte alltid okomplicerade ämnen som ungdomskultur och kommunistregimer. TA 

Amatörernas afton

En sexnovellförfattande ex nunna (Isabelle Huppert) möter främmande man med minnesförlust (Martin Donovan). Hon försöker hjälpa honom och ta reda på hans förflutna. Diverse ledtrådar i mysteriet leder dem till en ökänd porraktris vid namn Sofia Ludens (Elina Löwensohn). Ludens visar sig vara i knipa. Hon har nämligen lagt beslag på några floppy diskar som mäktiga män är beredda att döda för....

 90-talets amerikanska "indie-film-våg" var speciell när det begav sig; Minimalistiska miljöer,  egendomliga intriger (som flirtade med kioskdeckare och andra lågstatus genres) med osentimentala anti-hjältar och stundtals sensationellt bra dialog. Allt det där hittar vi i en film som Hal Hartleys Amatör (1994). TA 

Charmig verklighetsflykt

Cecilia (Mia Farrow) har det inte lätt. Jobbet som servitris går halvdant och i hemmet möts hon mest av klagomål från en otrogen make (Danny Aiello). Cecilia flyr därför in i biomörkret. Favoritfilmen heter Kairos röda ros. En dag kliver en av huvudrollskaraktärerna , Tom (Jeff Daniels), ur filmen och bioduken och vill - leva livet. Han och Cecilia blir förälskade....
Woody Allens Kairos röda ros (1985) är charmig så det förslår och närmast oemotståndlig, och visst går timmarna lite fortare med denna film som sällskap. TA   

Sorgens sår

Hade en SMS-konversation med en god vän om filmen Stand by me (1986). Vi "pratade" om vem man mest är lik i filmen av dess unga karaktärer. Min vän menade att de flesta känner nog igen sig lite i varje figur. Och detta kännetecknar ju , enligt mig, allmängiltig konst och när film liksom litteratur träffas oss så djupt - så den följer oss - hela livet. Jag vet inte hur många gånger som jag har sett Rob Reiners lyckade Stephen King-filmatisering. Alltför många gånger, skulle väl "friska" människor mena. Nu när jag ser om filmen , och jag befinner mig närmare 40 än 20 , ser jag annorlunda på Gordies (Wil Wheaton) besatthet över att finna det försvunna liket av Matt Brower. Det belyser nämligen barnets sorgebearbetning av en alltför tidigt bortgången storebror (Denny spelad av John Cusack). TA

Åldras med värdighet

Det är häpnadsväckande hur Walter Hills 48 timmar (1982) står sig så värdig som den faktiskt gör , trots mer 30 år på nacken. Slås av hur actionscenerna fortfarande känns bara in på kroppen och hur det en gång i tiden gjordes actionkomedier både med finess, humor och svårast av allt - allvar. David Patrick Kelly mest känd för rollen som Jerry Horne i Twin Peaks, syns i en mindre biroll i filmen. TA 

I samlarens spår

Ser på en intressant SVT-dokumentär, En samling samlare av Gunnar Magg.

https://www.svtplay.se/video/14717416/en-samling-samlare/en-samling-samlare-avsnitt-1?start=auto&tab=senaste

Här skildras olika samlare från skilda delar av landet med deras unika samlingar i centrum. Det är gosedjur, ambulanser, serietidningar, kaffekoppar, pins m.m. Affärsmannen Erik Penser överraskar genom att visa upp en gedigen foto samling av filmstjärnor. Här syns idel storheter pryda väggarna, Maud Adams tycker jag mig se (ett foto från Bond-filmen, Octopussy) och Penser själv väljer och tala varmt om Ingrid Bergman och Lauren Bacall. Samlingen kommer aldrig bli komplett, säger Penser i filmen, och där ligger kanske tjusningen med samlande. TA 

Ingen utväg

Fotbollstränaren Ralf (Jakob Ericksson) upptäcker att lagets stjärna Richard (Daniel Larsson) är i trubbel. Han försöker hjälpa honom med allt han kan. Det slutar dock att Ralf själv hamnar i svårhanterlig härva, kantad av våld, hot och droger....

Den svenska miniserien Coachen (2004) i regi av Simon Kaijser (Torka aldrig tårar utan handskar) är spännande och mycket välspelad. David Dencik utmärker sig i rollen som den otäcke knarkkungen Freddy. TA

På drift

Jim Jarmursch har liksom Wim Wenders "seglat" bort i en alltmer tystare tillvaro , efter en rad anonyma filmer. Det skulle ju därför vara alltför lätt och avfärda hans senaste alster, Paterson. Filmen lovordades under fjolårets filmfestival i huvudstaden, och det är lätt och förstå varför.

Det är nämligen en sympatisk film med vårdat språk och här vilar ett stilla lugn. Historien manar till tacksamhet för det vi har och får i livet. Men inte helt utan konflikter eller och komplicera , något vi sällan ser i amerikansk film , nu för tiden. Vill inte påstå att Jarmursch tar ställning eller för någon större agenda, men jag läser ändå in , frågor som; Vad händer med kreativitet och mod när man fastnar i ett ekorrhjul och en vardagslunk som går mer eller mindre per automatik?

Filmen "handlar" om en busschaufför vid namn Paterson (Adam Driver).  Han skriver poesi om tändstickorna han och sambon samlar på, och lyssnar högintresserat på sina passagerare och deras "banala" samtal. När någon lämnar bussen, så kliver ofta någon ny på.
TA
 

Baby, you can drive my car...

BABY DRIVER (USA, England, 2017)
Musikalisk biljaktsaction.
Manus & regi: Edgar Wright
I rollerna: Elgort Ansel, Kevin Spacey, Jon Bernthal, Jon Hamm, Lily James, Jamie Foxx, Eiza González, m fl.
Längd 1 timme, 52 min. Från 15 år
Sverigepremiär 26 juli.
SA SA SA SA (4 av 5)

Vet inte varför jag alltid, så länge jag kan minnas, varit fascinerad av biljakter på film. Har aldrig haft körkort ens. Men varje gång jag ser Steve McQueen eller Ryan Gosling sätta sig i sina Mustanger och mullra iväg så får jag gåshud. Och det är väl som Edgar Wright, ur-britten som nu gett sig in på den kanske mest amerikanska filmgenren av de alla- Biljaktsfilmen, säger, att biljakter är den mest renodlade formen av action på bio. Och det vilar något rebelliskt över dessa ordkarga hjältar eller antihjältar med sina bilar och hur de ofta bara vill åka bil och köra iväg utan att mål och med drömkvinnan i sätet bredvid sig.

Wright, med den framgångsrika actionkomedi-trilogin, den s.k. Cornetto-trilogin, bestående av Shaun of the dead (2004), Hot Fuzz (2007) och The World's End (2013) på sitt cv, har alltid älskat biljaktsfilmer och insett att ville han göra en var han tvungen att göra den i USA. Influerad av genreklassiker som Bullitt (1968), The Driver (1978), French Connection (1971), Vanishing Point (Jakten mot Nollpunkten, 1971), Blues Brothers (1980) och, nu senast, Drive (2011), begav han sig till bl a Atlanta, Georgia i USA och spelade in denna actionstänkare som egentligen har mer gemensamt med musikaler som t ex La La Land än t ex Bullitt. Mer om det senare.

Baby (Elgort) är en pojkspoling med tinnitus som också är en jävel på att köra bil. För att mildra öronsjukdomen har han jämt och ständigt musik i öronen, gör pedantiskt uttänkta blandband för sin iPod och det har gått så långt att han inte ens kan köra om det inte är rätt band eller rätt låt.
Men han har en skuld att betala av till storskurken Doc (Spacey) och tvingas ställa upp som förare till de bankrån som Doc minutiöst planerar och utför med olika gäng varje gång. Men just som han tror att han gjort det sista jobbet för Doc och är fri, så dras han in igen på brottets bana med insikten att Doc aldrig tänkte släppa honom.
Men Baby har planer på hur han och hans flickvän ska kunna rymma och vara fria...

Efter den inledande, helt vansinniga biljakten så blir Baby Driver som en musikvideo där Wright på ett makalöst sätt mixar musik, bild och ljud så att man bara sitter och ler brett. Och håller takten med hela kroppen. Från inledande "Bellbottoms" av The Jon Spencer Blues Explosion till "Baby Driver" av Paul Simon är soundtracket till brädden full av grym musik och ibland tror man nästan att Baby ska brista ut i sång när han sjunger och dansar till låtarna i sina lurar.

Baby Driver är som musikalen La La Land fast där musikerna är ersatta av bilar, kriminella och en jäkla massa action och skjutande.

För alla som sett Wrights tidigare filmer är igenkänningsfaktorn stor, främst i humorn och dialogen (som likt Tarantino är full av nonsens-snack) och alla de film-och populärkulturella referenserna han späckar sina filmer med.

I Baby Driver får han till en gravt underhållande, snygg och bitvis rå och våldsam mix av det gottigaste ur Cornetto-trilogin och det bästa från de mest bensindoftande och coolaste biljaktsfilmerna i filmhistorien.

Inte så illa pinkat av en medelklass-engelsman från kusthålan Dorset.

Göran.