Narkomanen Anders, 34 år, (Anders Danielsen Lie) har två veckor kvar på behandlingshemmet. Han ska på arbetsintervju i Oslo. Under ett dygn går han längs minnenas allé i sin hemstad. Han möter kompisen, akademikern Thomas som lever ett ordnat familjeliv. Han möter sin systers livskamrat som påminner om hans tidigare svek mot familjen. Han möter gamla förälskelser, kompisar och sitt gamla jag.

Regissören Joachim Trier är tydligen släkt med den danske Lars von trier. Oslo 31 augusti är hans andra långfilm. http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/joachim-trier-dras-till-de-melankoliska-rummen

 Det är en storartad filmupplevelse. Det är svårt att göra filmen rättvisa med ord.

Det känns som mina ord inte räcker till. Man kan bara konstatera att Oslo 31 augusti träffar rätt - gång på gång. Det är en slags På Spaning av efter den tid som har flytt i filmformat för 2000-talet. Individens tomhet och existensiella sökande står i centrum.  Det är också en film som vrider och vänder på den gängse urtypiska bilden av missbrukaren.

Anders i filmen är inte uppvuxen i en förort med missär och hat mot samhället. Han härstsammar inte heller från en rikemans värld utan föräldrars kärlek. Nej, Anders har ALLA förusättningar för ett gott liv. Han är smart, haft smärre framgångar inom mediabranschen, har många vänner och en stödjande familj. Men ändå ställer han sig frågan : är livet värt att leva?

Oslo 31 augusti påminner med sin realism och autenticet i bild, skådespeleri och dialog med nutida franska filmer (Se mig, Mitt hjärtas förlorade slag, En profet m fl). Valet att inte ha någon filmmusik, utan bara den musik som karaktärerna upplever i vissa miljöer är en liten detalj ,men bidrar till den tveklösa trovärdigheten. Bildberättandet blir också spännande och laddat när man växlar från nu tid till fragment av framtid. Framtid som ligger och väntar inom några minuter. Det har vi ju sett förut, inte minst i Sam Peckinpahs filmer och även i Easy Rider (1969) bara för att nämna några. Men det faller väl ut i en film som Oslo 31 augusti. Det blir febrigt och nästan likt hallucinationer och en smula obehagligt.

Oslo 31 augusti är en utelämnade och personlig film, nästan som att man kan tror att regissören själv har upplevt historien själv. Men Trier  har i flera intervjuer dementerat dessa påståenden. Han har däremot vänner som varit förlorade i missbruk - men kommit tillbaka.
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/joachim-trier-dras-till-de-melankoliska-rummen

Vän av ordning eller vän med kritisk blick funderar väl ; har man inte sett ett antal filmer med liknande tema och är det inte en smula uttjatat?

Jo, kanske är det så.  Oslo 31 augusti kommer visserligen heller inte med något sensationellt nytt. Men filmen finner sin plats i vår samtid. Mörk, vacker , poetisk och väldigt berörande skildring av en ung man som flera av oss har sett , kännt eller kanske också varit själva under en period.

I filmen  finns inga pekpinnar eller moraliska kompasser. Hipstern Anders är förlorad. Inget kan rädda honom. Men det hindrar honom inte från att le eller känna glädje för andra. Hans omgivning är långtifrån perfekt. Mirjam på födelsedagsfesten har tårar i blicken. Hon och Kalle har inte barn som alla andra. Det är något fel på mig säger hon.

Kompisen Thomas berättar för Anders  att familjelivet är emellertid bra. Det har sina stunder. När barnen har somnat blir det playstation med sambon.

På ett café sitter Anders likt en författare och bara hämtar in andra människors berättelser och tankar. Bland annat  en ung tjej hörs i mängden. Hon sitter framför en lap top. Mittemot sitter hennes bekant och lyssnar på henne. Ytligt räknar hon  upp 611 saker som hon vill ha gjort i livet. Och saker hon önskat sig av livet.  "Varit älskad" är det sista hon får ur sig.

Och jag gissar att där någonstans ligger förklaringen till Anders destruktiva leverne. Kärleken från familj, vänner och flickvänner har funnits där. Men den har inte varit tillräcklig. Han har aldrig kännt sig älskad på det sättet han skulle vilja.

Hans ex verkar närmast okontaktbar. Anders ringer flitigt till henne , men utan resultat.  Han får nöja sig med att lämna meddelande på hennes mobilsvar. Detta säger något om hans ensamhet. Men också är det en kommentar till den tekniska utvecklingen. Vi kan hela tiden vara tillgängliga, online och kommunicera med varandra. Men var finns förståelsen, närheten, gemenskapen och ögonblick av samhörighet?

Oslo 31 auguisti belönades med Bronshästen förra året på Stockholm filmfestival. http://www.stockholmfilmfestival.se/

TA

10 minnesvärda poliser

1) Sonny Crockett (Don Johnson) och Ricardo Tubbs (Philip Michael Thomas) i Miami Vice (1984)

delar plats med Stansfield (Gary Oldman) i Leon (1994)

2) Harry Callahan (Clint Eastwood) i Dirty Harry (1971)

3) Martin Beck (Gösta Ekman) i Roseanna (1993)

4) Murphy (Peter Weller) i Robocop (1987)

5) John McClaine i Die Hard (1988)

6) Matt Schudder (Jeff Bridges) i 8 miljoner sätt att dö (1986)

7) Harvey Keitel i Bad lieutnant (1992)

8) Martin Riggs & Roger Martaugh i Dödligt vapen (1987)

9 Chris Lecce (Richard Dreyfuss) & Bill Reimers i Spanarna (1987)

10 Jane Tennison i Prime suspect (1991)

Ensamhet och cheese burgare

Det sägs att all publicitet är bra publicitet. Och frågan är huruvida ett av världens mest framgångsrika företag ser på saken i hur dem framställs i filmens värld.

I Mike Cahills finstämda komedidrama King of california (2007) ser vi tonårstjejen Miranda (Evan Rachel Wood) jobba på McDonalds. Hon är ensam, så ensam, och hon frågar dag ut och dag in Vad får det lova att var. Men utan något leende och med livlös blick. Arbetsplatsen ekar tomhet och existensiell ångest. Vi ser aldrig några kunder. Ingen kontakt. Bara Miranda olycklig vid kassan.

I Johan Klings Darling (2007) ser vi överklasstösen Eva (Michelle Meadows) motvilligt ta jobb på McDonalds. I och med jobbet gör hon en klassresa nedåt. Hennes "fina" och enda vänner skrattar hånfullt åt henne.
Eva är övergiven. Hon är avtrubbad, saknar initiativ och lever i någon slags bubbla, gravt frånskuren sin omvärld. Arbetet är stressigt och enformigt. Chefen är misstänksam och arbetsvillkoren kan vi bara ana. Låg lön, och arbetstider som är långtifrån rimliga. Men den nya arbetsplatsen får ändå något slags varmt skimmer över sig. Det är nämligen här Eva möter en ny tillfällig kamrat,  i medelålders f d ingenjören Bernard (Michael Segerström). TA
   

(O) Låsta bildörrar

I filmens värld finns det vissa oskrivna regler. Jag ska inte gå igenom samtliga. Men en av de mesta välbekanta regler är denna:
Karaktärer på film låser aldrig bilen. Man slänger bara igen bildörren. Det räcker uppenbarligen så.

I filmens värld verkar det inte finnas tid för att låsa bilen.
Det är som om biltjuvar inte existerar. Detta borde omöjliggöra filmer som just Biltjuvarna (1987) med Charlie Sheen eller scener i Drive (2011). För då minnsann, är bilarna låsta från topp till tå.

Men filmhistorien har undantag. Ibland hittar vi dem i det mest osannolika sammanhangen. I en film som utspelar sig i San Fransisco, där bilen är sannerligen i centrum, och en biljakt rankas som amerikansk films absolut främsta. Vi snackar Peter Yates Bullitt (1968). Vad gör då kommissarie Frank Bullitt (Steve McQueen)?
Tro det eller ej - han låser bilen.
Om då King of cool låser bilen, borde inte hela Hollywood ha tagit hand om sina bilar bättre genom åren?
Kanske var det något som Drömfabriken inte riktigt uppskattade med Steve McQueen. Det stämde inte överens med hans tuffa persona. Eller så gjorde det. McQueen hade kontroll. Och kanske gick han över gränsen då när han låste bildörren. Det stötte mot den gängse bilden av Amerika som frihetens land, som det öppna och det gränslösa. 
TA

GLAD PÅSK!

Utvandraren

Lasse Hallström kommer med sin 511:e film från Drömfabriken.

Affischen av Laxfiske i Jemen är smetig, tok ljusa färger med Ewan McGregor och Emily Blunt. De sitter och myser, och skillnaden mellan en reklamaffisch av en produkt och en filmposter är nästan obefintlig. Det skulle kunna vara en annons för nätdejting eller säg resor.

Lasse Hallström fascinerar, men inte på det sätt som han eller flera av oss önskar.

Det som får stå i förgrunden är regissörens slättstrukna filmproduktion. Detta skapar frustration. Många av oss älskade hans 70-tal och 80-talsproduktion. Svensk film förgylldes en smula av träffsäkra och lekfulla relationskomedier med influenser av Cassavetes och Woody Allen. Hallströms En kille och en tjej (1975) har blivit skola till bland andra Måns Herngren och Hannes Holms filmer (Adam och Eva inte minst).

Efter mästerliga Mitt liv som hund (1985) går inte regissören Hallström att känna igen. Filmen ordnade biljett till Hollywood och Hallström tvekade inte.

1991 kom hans första amerikanska film, en anonym dramakomedi, Once around, med stjärnor som Holly Hunter i huvudrollerna. Och sen har det rullat på. Hallström har inte legat på latsidan. Men visst vore det trevligt med kvalité framför kvantitet.

En del menar att svensken förlorade sin konstnärliga ambition på andra sidan av Atlanten. Det sägs att han var FÖR BRA på att anpassa sig till det nya landet, Drömfabriken, dess kultur och värderingar.

För övrigt har Lasse Hallström gjort 12 amerikanska långfilmer, enligt Imdb.com.

TA    

AVALON
svensk film i regi av Axel Petersén
Medverkande: Johannes Brost, Léonore Ekstrand och Peter Carlberg m fl.
Speltid: 1 tim 22 min
Betyg: AT AT

Now the music´s over.
Im so tired
sjunger Bryan Ferry i inledningen av Roxy Musics kärleksballad Avalon (1982). Janne (Johannes Brost) i filmen Avalon dansar drömskt och förvirrat till låten. Det verkar som han vill dansa men inte riktigt vet hur. Diskoljusen löper amok. Ljusblåa skimmer lyser mot honom. Janne är före detting. Alla ser det utom honom själv.

Festen har tystnat för länge sedan.

Hans rynkor i ansiket och påsar under ögonen blir inte mindre. Åren har satt sina spår. Vi får veta att Janne har tagit upp konakten med sin syster efter en längre tids uppbrott. Vi får veta att Janne har burit fotboja och nyligen blivit fri.
Hans historia utspelar sig under tennisveckan i Båstad. Under den här veckan skall saker och ting vända. Alla kort satsas på klubben Avalon. Om några dagar är det dags för premiär av klubben. Inget får gå snett. Naturligtvis inträffar något som inte får hända...Något som drar ihop snaran och skapar inre och yttre storm.

Regissören Axel Peterséns  (har även skrivit manus) långfilmsdebut Avalon har beskrivits som en sensation. Kritikerhyllad och prisad på flera prestigefyllda festivaler, inte minst i Toronto (vann kritikerpriset på den internationella filmfestivalen).

http://www.svd.se/kultur/stort-filmpris-till-avalon_6479206.svd

 Jag skulle ljuga om jag skrev att filmen lever upp till förväntningarna. Visst här finns poänger. Säkert en del samhälls och samtidskritik och politik. Det går dock mig förbi.

Jag söker känslor men finner inga. Det är tomt i mig och i filmen. Jag bryr mig inte om karaktärerna. De känns svinaktiga och likgiltiga. 

Jag ser bara det vackra landskapet.
Jag ser dock enstaka briljanta scener. En scen har etsat sig fast hos mej.



Janne och hans kumpan Klas är på väg hem från festen i den becksvarta natten längs ett villa område.  Längs promenaden  och deras tillnyktring ser jag dessa äldre herrar göra det dem alltid ha gjort.

Uppklädda i märkesskjortor, på väg hem från festen. Dem är äldre nu men fortfarande pojkar. De har aldrig tänkt växa upp.

Duon träffar en påverkad ung man. En brat. En stekare. Han ser ut att må dåligt. Janne vill hjälpa honom.  Den unge mannen blir förbannad och avvisar honom ilsket.

I några minuter  ser man en bild av Sverige 2012. Individualismen. Föraktet mot äldre. Taffliga försök att nå varandra, och skapa kontakt. Rädslan för det okända. I Sverige 2012, och det som målas i en film som Avalon, har kontakt med varandra upphört, fysisk kommunikation är knappast möjligt. Det är mörker, det är egosimens högborg och allt är förlorat. Sköt dig själv och skit i andra.

Avalon är kompetent, tänkvärd på sina håll och intelligent gjord, men det är en film alltför svår att gilla. Filmen hade behövt en varm och komplex Bill Murray karaktär.TA